diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter
diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter
är brott likaväl som handlingen (Matt. :–). [Här har läraren föreslagit: ”Känslor, tankar kan utgöra ett brott”.] gud, staten, skolan, lärarinnekallet fordrar allt i den enda goda viljans namn. Eller snarare att man ska försöka. Då kan man också bli förlåten om man misslyckats. I det som blev Karin Boyes sista roman, Kallocain, får hon dessa yttre krav på total inre ärlighet att framstå som både skrämmande och absurda. Genom huvudpersonen Leo Kalls sanningsserum, kallocain, kan staten ertappa och däre er bestraff a den som ”inte är fullt lojal ända in i kärnan”. Det är inte helt obegripligt att bergspredikans rättfärdighetsideal fanns som uppsatstema på seminariet, dels som ett imperativ riktat mot de blivande lärarna om fullkomlig hängivenhet, dels som förkunnelser om att låta själen styra kroppen; att samvetet är lagen. Uppmaningar som skulle föras vidare till folkskolans elever. Det är inte heller underligt att Boye, som vid inträdet till seminariet var hängivet religiös, väljer att skriva om bergspredikan, men när hon själv försökte följa dess förkunnelse fann hon sin vilja, sin lust, i disharmoni både med Guds och med folkskolans vilja. I alla fall enligt Kris. I uppsatsen är det den duktiga skolfl ickan som uttryckt sig, som samtidigt rent stilistiskt var något djärvare än sin rättande lärare. I sin uppsats om arbetsglädje i skolan tar Boye ut svängarna lite mer och är tydligt kritisk mot att det går att stipulera enkla pedagogiska ideal. Man skulle kunna tala om en pedagogisk reproduktionskris. Här ställer hon det starka jaget mot alla typer av utifrån kommande ideal, framför allt kring barnens uppfostran: Vi veta knappast något om de krafter, [vid detta påstående har Boyes lärare satt ett frågetecken i margina- len] som leda barnets utveckling, och likväl skriva vi lagar för den. Är det då underligt, om uppfostran är full av missgrepp? Och är det då underligt, om våra missgrepp hämna sig och våra väl uttänkta metoder lämna ett annat resultat än de enligt konstens regler borde göra? enligt stadgarna för seminarieämnet psykologi och pedagogik gick vägen till förståelse av barnets själsliv genom studiet av de vuxnas själsliv, varvid seminaristen borde börja med själviakttagelse. Man hade då inte för ögonen en student som Boye, med vad det verkar ett outsläckligt behov av självrefl ektion, som ser att den främsta drivkra en fi nns inom henne själv och att en sådan drivkra inte kan lockas fram utifrån. Självinsikten ”förbjuder” henne att reproducera sina insikter som uttalade ideal. Däremot tyder vittnesmål från senare kollegor och elever på att de egna idealen likväl förmedlades genom hennes sätt att arbeta, som en av hennes elever uttryckte i en intervju: ”ganska snart blev jag fängslad av henne, för jag hade en känsla av att hon var en av oss”. Karin Boye var nog inte unik i att som lärare hamna i en reproduktionskris. Det är snarare ett generellt dilemma för alla lärare som ser både sig själva och sina elever som subjekt. En undervisning helt utifrån lärarens personlighet eller elevernas erfarenhet får svårt att motsvara de reproduktionskrav samhället ställer på skolan. Till skillnad från fl era av klasskamraterna uttrycker Boye en refl ekterad och kritisk hållning till de ideal som fi gurerade vid seminariet. Om man tänker sig seminariet under -talet som en modern institution reproducerar den sig inte bara genom att överföra sina sanningar, utan också genom att göra den yttre kritiken till sin egen självkritik och lägga denna till grund för sin utveckling. En institution som drivs med en sådan logik blir svår att ta sig ur och det blir som individ svårt att uppleva en egen vilja – då denna o a kommer att sammanfalla med institutionens. Den som vill bli riktigt fri måste ta till ett annat språk, till exempel diktens: I natt gick Gud under. Kanske var det ett tomt namnskal, som gick under. Men namnskalet drog makter till sig som var dödens. Jag kastar det Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn. ☐ Christian Lundahl är fi l dr och forskarassistent vid Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet. pedagogiska.magasinet@lararforbundet.se 1.10 pedagogiska magasinet 83
- Page 1 and 2: diktare & pedagog
- Page 3: diktare & pedagog rats tidigare. D
är brott likaväl som handlingen<br />
(Matt. :–). [Här har läraren<br />
föreslagit: ”Känslor, tankar kan utgöra<br />
ett brott”.]<br />
gud, staten, skolan, lärarinnekallet<br />
fordrar allt i den enda goda viljans<br />
namn. Eller snarare att man ska försöka.<br />
Då kan man också bli förlåten om<br />
man misslyckats. I det som blev Karin<br />
Boyes sista roman, Kallocain, får hon<br />
dessa yttre krav på total inre ärlighet att<br />
framstå som både skrämmande och<br />
absurda. Genom huvudpersonen Leo<br />
Kalls sanningsserum, kallocain, kan<br />
staten ertappa och däre er bestraff a<br />
den som ”inte är fullt lojal ända in i<br />
kärnan”.<br />
Det är inte helt obegripligt att bergspredikans<br />
rättfärdighetsideal fanns som<br />
uppsatstema på seminariet, dels som ett<br />
imperativ riktat mot de blivande lärarna<br />
om fullkomlig hängivenhet, dels<br />
som förkunnelser om att låta själen<br />
styra kroppen; att samvetet är lagen.<br />
Uppmaningar som skulle föras vidare<br />
till folkskolans elever. Det är inte heller<br />
underligt att Boye, som vid inträdet till<br />
seminariet var hängivet religiös, väljer<br />
att skriva om bergspredikan, men när<br />
hon själv försökte följa dess förkunnelse<br />
fann hon sin vilja, sin lust, i disharmoni<br />
både med Guds och med folkskolans<br />
vilja. I alla fall enligt Kris. I<br />
uppsatsen är det den duktiga skolfl<br />
ickan som uttryckt sig, som samtidigt<br />
rent stilistiskt var något djärvare än sin<br />
rättande lärare.<br />
I sin uppsats om arbetsglädje i skolan<br />
tar Boye ut svängarna lite mer och<br />
är tydligt kritisk mot att det går att stipulera<br />
enkla <strong>pedagog</strong>iska ideal. Man<br />
skulle kunna tala om en <strong>pedagog</strong>isk<br />
reproduktionskris. Här ställer hon det<br />
starka jaget mot alla typer av utifrån<br />
kommande ideal, framför allt kring<br />
barnens uppfostran:<br />
Vi veta knappast något om de krafter,<br />
[vid detta påstående har Boyes<br />
lärare satt ett frågetecken i margina-<br />
len] som leda barnets utveckling, och<br />
likväl skriva vi lagar för den. Är det<br />
då underligt, om uppfostran är full<br />
av missgrepp? Och är det då underligt,<br />
om våra missgrepp hämna sig<br />
och våra väl uttänkta metoder lämna<br />
ett annat resultat än de enligt konstens<br />
regler borde göra?<br />
enligt stadgarna för seminarieämnet<br />
psykologi och <strong>pedagog</strong>ik gick<br />
vägen till förståelse av barnets själsliv<br />
genom studiet av de vuxnas själsliv,<br />
varvid seminaristen borde börja med<br />
själviakttagelse. Man hade då inte för<br />
ögonen en student som Boye, med vad<br />
det verkar ett outsläckligt behov av<br />
självrefl ektion, som ser att den främsta<br />
drivkra en fi nns inom henne själv och<br />
att en sådan drivkra inte kan lockas<br />
fram utifrån. Självinsikten ”förbjuder”<br />
henne att reproducera sina insikter som<br />
uttalade ideal. Däremot tyder vittnesmål<br />
från senare kollegor och elever på<br />
att de egna idealen likväl förmedlades<br />
genom hennes sätt att arbeta, som en<br />
av hennes elever uttryckte i en intervju:<br />
”ganska snart blev jag fängslad av<br />
henne, för jag hade en känsla av att<br />
hon var en av oss”.<br />
Karin Boye var nog inte unik i att<br />
som lärare hamna i en reproduktionskris.<br />
Det är snarare ett generellt dilemma<br />
för alla lärare som ser både sig<br />
själva och sina elever som subjekt. En<br />
undervisning helt utifrån lärarens personlighet<br />
eller elevernas erfarenhet får<br />
svårt att motsvara de reproduktionskrav<br />
samhället ställer på skolan.<br />
Till skillnad från fl era av klasskamraterna<br />
uttrycker Boye en refl ekterad och<br />
kritisk hållning till de ideal som fi gurerade<br />
vid seminariet. Om man tänker<br />
sig seminariet under -talet som en<br />
modern institution reproducerar den<br />
sig inte bara genom att överföra sina<br />
sanningar, utan också genom att göra<br />
den yttre kritiken till sin egen självkritik<br />
och lägga denna till grund för sin<br />
utveckling. En institution som drivs<br />
med en sådan logik blir svår att ta sig<br />
ur och det blir som individ svårt att<br />
uppleva en egen vilja – då denna o a<br />
kommer att sammanfalla med institutionens.<br />
Den som vill bli riktigt fri<br />
måste ta till ett annat språk, till exempel<br />
diktens:<br />
I natt gick Gud under.<br />
Kanske var det ett tomt namnskal,<br />
som gick under.<br />
Men namnskalet drog makter till sig<br />
som var dödens.<br />
Jag kastar det<br />
Jag ser tingen. De erkänner inte sina<br />
namn. Jag kastar deras namn.<br />
☐<br />
Christian Lundahl är fi l dr och<br />
forskarassistent vid Pedagogiska institutionen<br />
vid Uppsala universitet.<br />
<strong>pedagog</strong>iska.magasinet@lararforbundet.se<br />
1.10 <strong>pedagog</strong>iska magasinet 83
Change language