diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter

More documents

Recommendations

Info

Karin Boye var en ovanligt reflekterande ung blivande lärarinna. I hennes diktning och efterlämnade seminarietexter blir lärarstudentens ständigt aktuella dilemman synliga. text Christian Lundahl bild Jessica Romberg en lärarinna i KRIS efter studentexamen började Karin hur hon uppstod som en jagstark för- övergripande handlar om hur sam- Boye vid Stockholms folkskollärarfattare.hället genom skolan överför vissa seminarium höstterminen . Hon Att Boye inte har uppmärksammats kunskaps- och värdeideal från en gene- var ännu inte publicerad och hade sik- så mycket som lärarstudent och verkration till nästa. tet inställt på läraryrket. Hon har lämsam lärare är knappast förvånande, Under sin utbildning skrev Karin nat två bilder av sig själv som lärarstu- men en närläsning av Kris och av de Boye och hennes seminariekamrater dent, en konstnärlig bild i boken Kris e erlämnade texterna i arkiven visar examensuppsatser i svenska och peda- från , och en spontan bild i stu- att hennes studentkris stod för något gogik samt så kallade hospiteringsdentuppgi er i Stockholms folkskol- vidare än ett avgörande steg i hennes anteckningar. Anteckningarna och lärarseminariums arkiv. Kris betraktas personliga utveckling mot poet och uppsatserna ger en bra bild av deras o a som beskrivningen av en konstnärs författare. Karin Boyes texter reser reproduktionsuppdrag. Boyes auskul- födelse, som Boyes egen berättelse om svåra frågor om utbildning. Den mest tationsanteckningar har inte publice- 1.10 pedagogiska magasinet 81
diktare & pedagog rats tidigare. Däremot fi nns en beskrivning av en auskultation i kristendomsundervisning i Boyes Kris. Detta avsnitt i boken har få stilistiska likheter med hennes egna anteckningar år tidigare, även om det beskriver en undervisning som hamnar ganska nära: Slutligen hade först fröken Zender, sedan alla barnen tillsammans läst de första verserna i den psalm som så småningom skulle genomgås: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas […]” Malin [Boyes alter ego] tittade på lille Magnus Anderson … Hur tänkte han om det: ”mig skall intet fattas”? Som en framtidsdröm, eller vad? Lektionen hade varit en mönsterlektion i egentligaste mening, helt på barnens nivå och oklanderligt konkret, men detta ”Mig skall intet fattas” fi ck man nog utlägga i rätt abstrakt mening och rätt mycket över ettornas horisont för att det skulle kunna tänkas passa in på Magnus Anderson i något avseende. Hans bara ben i regnet! karin boye ville till folket, ”mitt folk” som det heter i romanen. Magnus Anderson i romanen var en av dem ”som hon ville slåss för så visst som man slåss för sig själv”. Denna identifi - kation försvårar läraruppdraget, samtidigt som det var just det seminaristerna skulle lära sig: att kunna utgå från barnens erfarenheter. Boye verkar här vara beredd att gå långt. Hon ville inte reproducera varken sig själv eller skolan som system; hon ville skapa ur sin egen erfarenhet och verkade önska att barnen kunde få göra detsamma utifrån sina erfarenheter. I slutet av romanen Kris får hennes alter ego en ingivelse: Hon kände en plötslig lust att springa fram till dem och ropa: ”Nu är det helt annorlunda! Nu vet jag inte det där längre! Nu är jag hos er! Nu är jag en av er!” – Men de skulle inte förstå, de 82 pedagogiska magasinet 1.10 skulle gå vidare och överlämnas i händerna på andra, som ännu visste och som inte var hos dem och som ville låta dem ärva allt detta och mycket värre. den boye man möter i arkivet är en annan, en duktig skolfl icka med fyra A, två a, sju AB, två Ba och ett B (i matematik), som gör vad som förväntas av henne – fast med viss ambivalens. Samtidigt som hon, enligt Kris, ogillade att kristendomsundervisningen framhöll lydnad som främsta dygd för de små barnen, förefaller hon själv vara seminarieuppgi erna lydig. Hennes pliktkänslor höll tillbaka ett inre uppror. Torsdagen den november besöker Boye lärarinnan Holmdahl som har kristendomsundervisning. Beskrivningen är kort och koncis: [Kl.] ,–, Kristendom (Holmdahl). Sv. ps. , som barnen ha i läxa, lästes upp. Lär. talade om förtröstan på Gud. Däre er genomgicks ny läxa: ”De gamla buden i nytt ljus”, och Jesu uppfattning av femte budet förklarades. här finns inga reflektioner över skickliga lärare eller obemedlade elever, och generellt sett är seminaristernas anteckningar inte särskilt refl ekterande. De är snarare enkla och entydiga beskrivningar av hur folkskolebarnens dagar förfl öt. Reproduktionen av kunskap och ideal går i dessa beskrivningar o a hand i hand. Det fi nns inga exempel på fysisk bestraff ning i anteckningarna, utan tillrättavisandet sker mer varsamt. Här kan en blick räcka, som Karin Boye noterar vid en lektion i räkning för klass den augusti : ”Ibland småpratade de, men tystnade genast, bara lär. gav en allvarlig blick.” O ast tycks dock disciplineringen ha varit inbäddad i undervisningsinnehållet. Michel Foucaults tes att de humanistiska idealen gör själen till kroppens fängelse visar sig i den progressiva pedagogiken. Barnen lär sig genom förhör, blickar, sång och berättelser att tygla kroppen. Reproduktionen av bestämda kunskaper för också med sig en reproduktion av vissa bestämda själsliga ideal. I Kris kallar Boye dessa utifrån uppsatta ideal ”den enda goda viljan”. I hennes och seminariekamraternas uppsatser ser man att den enda goda viljan utgör en disciplinering av de blivande lärarna till en stark pliktkänsla för sitt arbete, en plikt att känna arbetsglädje vilken de skulle vidarebefordra till folket. För att sprida dessa ideal var urvalet av kunskaper gjort med omsorg. Den enda goda viljan tar sig uttryck i de bestämda uppsatsteman seminaristerna fi ck skriva om. Boye skrev om bergspredikan och om arbetsglädje. Hon var den enda av seminarister / som fi ck stort A på båda. Uppsatsen om bergspredikan vittnar om en speciell form av lydnad som ett ideal. En lydnad som kommer inifrån; självdisciplineringen, den ”naturliga” viljan att vilja. Hela bergspredikan är ett svar, icke på frågan: ”Vad ska jag lyda?” utan på den personligare frågan: ”Hur skall jag lyda?” Svaret på den frågan blir i alla tider lika, och det blir bergspredikans svar: ”Absolut”. [Här har den rättande läraren lagt till ”av hela mitt hjärta”.] /…/ Man skulle kunna säga, att den fullkomliga gudshängivenheten är [här har Boyes lärare föreslagit ”utgör”] kärnan i bergspredikans rättfärdighets-ideal. Det gäller ej längre att fylla ett givet mått, att göra nog, ty Gud fordrar allt, varje stund, varje handling, varje tanke i själens innersta vrå. Han begär fullkomlighet (Matt. :.) /…/ Lagbuden skola hållas, men hållas på ett ojämförligt mycket strängare sätt, än vad de skri lärda någonsin gjort. En känsla, en tanke
Page 1: diktare & pedagog

diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?