diktare & pedagog - Lärarnas Nyheter

diktare & pedagog

Karin Boye var en ovanligt reflekterande ung blivande
lärarinna. I hennes diktning och efterlämnade seminarietexter
blir lärarstudentens ständigt aktuella dilemman synliga.
text Christian Lundahl bild Jessica Romberg
en lärarinna i
KRIS
efter studentexamen började Karin hur hon uppstod som en jagstark för- övergripande handlar om hur sam-
Boye vid Stockholms folkskollärarfattare.hället genom skolan överför vissa
seminarium höstterminen . Hon Att Boye inte har uppmärksammats kunskaps- och värdeideal från en gene-
var ännu inte publicerad och hade sik- så mycket som lärarstudent och verkration till nästa.
tet inställt på läraryrket. Hon har lämsam lärare är knappast förvånande, Under sin utbildning skrev Karin
nat två bilder av sig själv som lärarstu- men en närläsning av Kris och av de Boye och hennes seminariekamrater
dent, en konstnärlig bild i boken Kris e erlämnade texterna i arkiven visar examensuppsatser i svenska och peda-
från , och en spontan bild i stu- att hennes studentkris stod för något gogik samt så kallade hospiteringsdentuppgi
er i Stockholms folkskol- vidare än ett avgörande steg i hennes anteckningar. Anteckningarna och
lärarseminariums arkiv. Kris betraktas personliga utveckling mot poet och uppsatserna ger en bra bild av deras
o a som beskrivningen av en konstnärs författare. Karin Boyes texter reser reproduktionsuppdrag. Boyes auskul-
födelse, som Boyes egen berättelse om svåra frågor om utbildning. Den mest tationsanteckningar har inte publice-
1.10 pedagogiska magasinet 81

diktare & pedagog
rats tidigare. Däremot fi nns en beskrivning
av en auskultation i kristendomsundervisning
i Boyes Kris. Detta avsnitt
i boken har få stilistiska likheter med
hennes egna anteckningar år tidigare,
även om det beskriver en undervisning
som hamnar ganska nära:
Slutligen hade först fröken Zender,
sedan alla barnen tillsammans läst de
första verserna i den psalm som så
småningom skulle genomgås: ”Herren
är min herde, mig skall intet fattas
[…]”
Malin [Boyes alter ego] tittade på
lille Magnus Anderson … Hur tänkte
han om det: ”mig skall intet fattas”?
Som en framtidsdröm, eller vad?
Lektionen hade varit en mönsterlektion
i egentligaste mening, helt på
barnens nivå och oklanderligt konkret,
men detta ”Mig skall intet fattas”
fi ck man nog utlägga i rätt abstrakt
mening och rätt mycket över
ettornas horisont för att det skulle
kunna tänkas passa in på Magnus
Anderson i något avseende. Hans
bara ben i regnet!
karin boye ville till folket, ”mitt
folk” som det heter i romanen. Magnus
Anderson i romanen var en av dem
”som hon ville slåss för så visst som
man slåss för sig själv”. Denna identifi -
kation försvårar läraruppdraget, samtidigt
som det var just det seminaristerna
skulle lära sig: att kunna utgå från barnens
erfarenheter. Boye verkar här vara
beredd att gå långt. Hon ville inte
reproducera varken sig själv eller skolan
som system; hon ville skapa ur sin
egen erfarenhet och verkade önska att
barnen kunde få göra detsamma utifrån
sina erfarenheter. I slutet av romanen
Kris får hennes alter ego en ingivelse:
Hon kände en plötslig lust att
springa fram till dem och ropa: ”Nu
är det helt annorlunda! Nu vet jag
inte det där längre! Nu är jag hos er!
Nu är jag en av er!”
– Men de skulle inte förstå, de
82 pedagogiska magasinet 1.10
skulle gå vidare och överlämnas i
händerna på andra, som ännu visste
och som inte var hos dem och som
ville låta dem ärva allt detta och
mycket värre.
den boye man möter i arkivet är en
annan, en duktig skolfl icka med fyra A,
två a, sju AB, två Ba och ett B (i matematik),
som gör vad som förväntas av
henne – fast med viss ambivalens. Samtidigt
som hon, enligt Kris, ogillade att
kristendomsundervisningen framhöll
lydnad som främsta dygd för de små
barnen, förefaller hon själv vara seminarieuppgi
erna lydig. Hennes pliktkänslor
höll tillbaka ett inre uppror.
Torsdagen den november besöker
Boye lärarinnan Holmdahl som har
kristendomsundervisning. Beskrivningen
är kort och koncis:
[Kl.] ,–, Kristendom (Holmdahl).
Sv. ps. , som barnen ha i
läxa, lästes upp. Lär. talade om förtröstan
på Gud. Däre er genomgicks
ny läxa: ”De gamla buden i nytt
ljus”, och Jesu uppfattning av femte
budet förklarades.
här finns inga reflektioner över
skickliga lärare eller obemedlade elever,
och generellt sett är seminaristernas
anteckningar inte särskilt refl ekterande.
De är snarare enkla och entydiga beskrivningar
av hur folkskolebarnens
dagar förfl öt. Reproduktionen av kunskap
och ideal går i dessa beskrivningar
o a hand i hand. Det fi nns inga exempel
på fysisk bestraff ning i anteckningarna,
utan tillrättavisandet sker mer
varsamt. Här kan en blick räcka, som
Karin Boye noterar vid en lektion i räkning
för klass den augusti :
”Ibland småpratade de, men tystnade
genast, bara lär. gav en allvarlig blick.”
O ast tycks dock disciplineringen ha
varit inbäddad i undervisningsinnehållet.
Michel Foucaults tes att de humanistiska
idealen gör själen till kroppens
fängelse visar sig i den progressiva pedagogiken.
Barnen lär sig genom förhör,
blickar, sång och berättelser att
tygla kroppen. Reproduktionen av bestämda
kunskaper för också med sig en
reproduktion av vissa bestämda själsliga
ideal. I Kris kallar Boye dessa utifrån
uppsatta ideal ”den enda goda
viljan”. I hennes och seminariekamraternas
uppsatser ser man att den enda
goda viljan utgör en disciplinering av
de blivande lärarna till en stark pliktkänsla
för sitt arbete, en plikt att känna
arbetsglädje vilken de skulle vidarebefordra
till folket. För att sprida dessa
ideal var urvalet av kunskaper gjort
med omsorg.
Den enda goda viljan tar sig uttryck i
de bestämda uppsatsteman seminaristerna
fi ck skriva om. Boye skrev om
bergspredikan och om arbetsglädje.
Hon var den enda av seminarister
/ som fi ck stort A på båda.
Uppsatsen om bergspredikan vittnar
om en speciell form av lydnad som ett
ideal. En lydnad som kommer inifrån;
självdisciplineringen, den ”naturliga”
viljan att vilja.
Hela bergspredikan är ett svar, icke
på frågan: ”Vad ska jag lyda?” utan
på den personligare frågan: ”Hur
skall jag lyda?” Svaret på den frågan
blir i alla tider lika, och det blir
bergspredikans svar: ”Absolut”. [Här
har den rättande läraren lagt till ”av
hela mitt hjärta”.]
/…/ Man skulle kunna säga, att
den fullkomliga gudshängivenheten
är [här har Boyes lärare föreslagit
”utgör”] kärnan i bergspredikans
rättfärdighets-ideal. Det gäller ej
längre att fylla ett givet mått, att göra
nog, ty Gud fordrar allt, varje stund,
varje handling, varje tanke i själens
innersta vrå. Han begär fullkomlighet
(Matt. :.)
/…/ Lagbuden skola hållas, men
hållas på ett ojämförligt mycket
strängare sätt, än vad de skri lärda
någonsin gjort. En känsla, en tanke

är brott likaväl som handlingen
(Matt. :–). [Här har läraren
föreslagit: ”Känslor, tankar kan utgöra
ett brott”.]
gud, staten, skolan, lärarinnekallet
fordrar allt i den enda goda viljans
namn. Eller snarare att man ska försöka.
Då kan man också bli förlåten om
man misslyckats. I det som blev Karin
Boyes sista roman, Kallocain, får hon
dessa yttre krav på total inre ärlighet att
framstå som både skrämmande och
absurda. Genom huvudpersonen Leo
Kalls sanningsserum, kallocain, kan
staten ertappa och däre er bestraff a
den som ”inte är fullt lojal ända in i
kärnan”.
Det är inte helt obegripligt att bergspredikans
rättfärdighetsideal fanns som
uppsatstema på seminariet, dels som ett
imperativ riktat mot de blivande lärarna
om fullkomlig hängivenhet, dels
som förkunnelser om att låta själen
styra kroppen; att samvetet är lagen.
Uppmaningar som skulle föras vidare
till folkskolans elever. Det är inte heller
underligt att Boye, som vid inträdet till
seminariet var hängivet religiös, väljer
att skriva om bergspredikan, men när
hon själv försökte följa dess förkunnelse
fann hon sin vilja, sin lust, i disharmoni
både med Guds och med folkskolans
vilja. I alla fall enligt Kris. I
uppsatsen är det den duktiga skolfl
ickan som uttryckt sig, som samtidigt
rent stilistiskt var något djärvare än sin
rättande lärare.
I sin uppsats om arbetsglädje i skolan
tar Boye ut svängarna lite mer och
är tydligt kritisk mot att det går att stipulera
enkla pedagogiska ideal. Man
skulle kunna tala om en pedagogisk
reproduktionskris. Här ställer hon det
starka jaget mot alla typer av utifrån
kommande ideal, framför allt kring
barnens uppfostran:
Vi veta knappast något om de krafter,
[vid detta påstående har Boyes
lärare satt ett frågetecken i margina-
len] som leda barnets utveckling, och
likväl skriva vi lagar för den. Är det
då underligt, om uppfostran är full
av missgrepp? Och är det då underligt,
om våra missgrepp hämna sig
och våra väl uttänkta metoder lämna
ett annat resultat än de enligt konstens
regler borde göra?
enligt stadgarna för seminarieämnet
psykologi och pedagogik gick
vägen till förståelse av barnets själsliv
genom studiet av de vuxnas själsliv,
varvid seminaristen borde börja med
själviakttagelse. Man hade då inte för
ögonen en student som Boye, med vad
det verkar ett outsläckligt behov av
självrefl ektion, som ser att den främsta
drivkra en fi nns inom henne själv och
att en sådan drivkra inte kan lockas
fram utifrån. Självinsikten ”förbjuder”
henne att reproducera sina insikter som
uttalade ideal. Däremot tyder vittnesmål
från senare kollegor och elever på
att de egna idealen likväl förmedlades
genom hennes sätt att arbeta, som en
av hennes elever uttryckte i en intervju:
”ganska snart blev jag fängslad av
henne, för jag hade en känsla av att
hon var en av oss”.
Karin Boye var nog inte unik i att
som lärare hamna i en reproduktionskris.
Det är snarare ett generellt dilemma
för alla lärare som ser både sig
själva och sina elever som subjekt. En
undervisning helt utifrån lärarens personlighet
eller elevernas erfarenhet får
svårt att motsvara de reproduktionskrav
samhället ställer på skolan.
Till skillnad från fl era av klasskamraterna
uttrycker Boye en refl ekterad och
kritisk hållning till de ideal som fi gurerade
vid seminariet. Om man tänker
sig seminariet under -talet som en
modern institution reproducerar den
sig inte bara genom att överföra sina
sanningar, utan också genom att göra
den yttre kritiken till sin egen självkritik
och lägga denna till grund för sin
utveckling. En institution som drivs
med en sådan logik blir svår att ta sig
ur och det blir som individ svårt att
uppleva en egen vilja – då denna o a
kommer att sammanfalla med institutionens.
Den som vill bli riktigt fri
måste ta till ett annat språk, till exempel
diktens:
I natt gick Gud under.
Kanske var det ett tomt namnskal,
som gick under.
Men namnskalet drog makter till sig
som var dödens.
Jag kastar det
Jag ser tingen. De erkänner inte sina
namn. Jag kastar deras namn.
☐
Christian Lundahl är fi l dr och
forskarassistent vid Pedagogiska institutionen
vid Uppsala universitet.
pedagogiska.magasinet@lararforbundet.se
1.10 pedagogiska magasinet 83