Ny solidaritet - LaRouche.se
Ny solidaritet - LaRouche.se Ny solidaritet - LaRouche.se
Varför vi måste rädda bilindustrin LaRouche orienterar ungdomsrörelsen I ett konferenssamtal den 5 maj diskuterade Lyndon LaRouche och hans internationella ungdomsrörelse hur kampanjen för att rädda den amerikanska bilindustrin skulle drivas. LaRouche inledde samtalet med följande ord. Jag ska inskränka mig här till det som jag tror är den centrala punkten. Det som jag har skrivit och som har publicerats om det här förslaget borde, för er, vara rätt så uppenbart, åtminstone när ni har diskuterat igenom det med varandra. Jag ska tala om det allmänna världsläget. I dag har vi förstås något intressant som har hänt. Den här Leuschel, som vi är bekant med från Belgien, har gett ut en bok och han har en annons för den som är införd på ekonomisidorna i dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung, där han citerar mig och hänvisar till mig som en auktoritet. – Så nu går snacket. Jag behöver inte säga mer om det nu, men det visar att det börjar hetta till. Nu till detta förslag om fordonsindustrin, som inte är ett direkt lagförslag, men det är ett utkast till resonemang kring ett lagförslag. När man ska lagstifta om något så börjar man, om det går rätt till, med att bestämma sig för vad man vill göra, och så formulerar man det i vanlig text, där avsikten framgår tydligt. Sedan lämnar man över det till ett gäng personer i kongressen som är bra på att arbeta om en avsiktsförklaring till lagtext, så att det kan slinka igenom lagstiftningsprocessen så friktionsfritt som möjligt – inte utan friktion, men så friktionsfritt som möjligt. Det som jag har skrivit nu är denna avsiktsförklaring, som bestämmer utformningen av själva lagtexten. Så det är inte meningen att ni ska gå omkring och ”yrka” och ”hemställa”. Glöm det. Det är inte er uppgift. Er uppgift är att hänga på det som jag gör, och sedan får kongressfolket, som kan de här sakerna, svara för den andra biten. Ni ska inte försöka göra deras jobb. Vi gör vårt jobb, så får de göra sitt. Problemet är detta: Man måste utgå från en idé, och folk kommer inte att fatta vad man säger om man inte får fram denna idé klart och tydligt, steg för steg. Smit inte undan från någon av de frågor som jag tar upp. Det blir fel om man gör det. Det finns inget ”smart” sätt att undvika de frågor som jag kommer att ta upp här. Först och främst måste ni hamra på det faktum att världen nu är inne i sista stadiet – fast vi vet inte hur många veckor eller månader det rör sig om – men den är inne i sista stadiet av ett sammanbrott av det nu rådande internationella valutasystemet. Närmare bestämt det valutasystem som har varit i kraft sedan omkring 1971–72, sedan Bretton Woods-systemet upplöstes, och som har varit i kraft i en värre form sedan 1987, under inverkan av den internationellt ändrade politik som hänger ihop med det som Alan Greenspan förknippas med, ifråga om finansiella derivat. Det är slut med det här systemet. Det finns ingen möjlighet att det här systemet kan fortsätta att fungera särskilt länge till. 10 NY SOLIDARITET Det kan gå under på tisdag, eller om tre månader, eller om fem månader. Det kommer att gå under. Det finns ingenting som kan rädda det här systemet, utom en övergång till ett annat system. Inga reformer inom ramarna för det nu rådande systemet kommer att fungera, såvida de inte är utformade för att vara anpassade till ett nytt system som är under införande. Det som jag har föreslagit i lagstiftningsväg är utformat för att fungera inom ett nytt system, och det fungerar som en övergång och förberedelse till införandet av detta nya system. Det är föreställningen om detta nya system i en nära framtid som är nyckeln till detta förslag. Vi kan titta på några av de andra nycklarna. För det första är vi, som jag sa, mitt uppe i en finansiell världskris, som är värre än den som drabbade Tyskland 1923. Det är den värsta krisen i hela den moderna historien. Det enda i Europas erfarenhet, eller i den vidsträckta europeiska civilisationens erfarenhet, som liknar denna kris som nu är i antågande, är den stora mörka tid som bröt ut i mitten på 1300-talet, i och med lombardsystemets konkurskollaps; lombardsystemet kontrollerades av Venedig, som vid den tiden kontrollerade den europeiska civilisationen. Det är där vi står. Det är slut med det här systemet. ”Greenspankrisen” Systemsammanbrottet tar sig uttryck i råvaruprisernas exponentiella ökningstakt. Impotenta personer säger att vi har en bensinpriskris. Det är inte detta som är vår kris. Det är visserligen en kris, men det är inte den stora världskrisen, och det finns inte heller något man kan göra åt den på dess egna villkor. Man kan försöka lindra den på olika sätt, men allting som man gör i den riktningen kräver, om det ska kunna lyckas, att man tar itu med hela systemet. Man kan inte ta itu med bensin- eller oljepriskrisen utan att ta itu med den hyperinflationistiska utvecklingen i världen i sin helhet, i såväl råvaror som i olja och naturgas. Den kris som nu slår till borde kallas ”Greenspankrisen”, eftersom det var Alan Greenspan som införde förändringarna i det internationella finanssystemet från och med 1987, när han efterträdde Volcker som chef för den amerikanska centralbanken, mitt uppe i en krasch på världens aktiebörser som liknade kraschen 1929, åtminstone på den amerikanska aktiemark- Lyndon H. LaRouche naden; krisen som hade inträffat i oktober 1987 var jämförbar med 1929. Jag hade för resten förutsett den kraschen; jag förutsåg under våren att den skulle inträffa i oktober, och den inträffade i oktober precis som jag hade sagt. Den krisen blev utgångspunkten för ett försök att undvika att ta konsekvenserna av den, och skjuta krisen framför sig, med Sprack bubblan den här veckan? En rubrik i finanspressen under maj månad. hjälp av en hyperinflationistisk expansion av penningmängden. Man ska komma ihåg att det som Greenspan gjorde, var att han löste ut bankerna. Den centrala mekanismen som han använde var att han använde Federal Reserve-systemet för att, under förhållanden av en hyperinflationistisk spekulationspolitik, föra över medel till bankerna som hade brist på pengar på grund av krisen 1987, så att de kunde investera i en hyperinflationistisk process, av det slag vi har upplevt sedan dess. I centrum för detta stod bolånekrisen. Bankerna hade gett ut bolån. Och här sitter de, utan kontanter, och utan insättningar som kommer in som kan ersätta bristen på kontanter. Hur kan de vara med på en stor spekulationsmarknad? Jo, Greenspan sa: ”Bunta ihop era bolån och för över dem till bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Federal Reserve-systemet kommer att betala till Freddie Mac och Fannie Mae, så att ni på bankerna får pengar nu.” Penningoperationen genomfördes sedan med hjälp av diverse tricks och svindlerier, som alla i grunden var hyperinflationistiska. Nu har man kommit till vägs ände, vilket är vad vi trycker på här; man har kommit till vägs ände därför att vi nu har fått en hyperinflationistisk kris i råvarupriserna. Orsaken till råvarukrisen är att de som höll på med denna spekulation började fatta, om de inte redan visste det, att det här systemet närmade sig slutet. Och det som de funderar över, de som vill vara smartare än de andra, är: Vart ska de ta vägen när finanssystemet brakar ihop? Som i Tyskland 1923. Det är den situationen som många tittar på: Hur kunde vissa personer bli rika när tysken i gemen blev helt utblottad 1923? De blev rika därför att de visste vad som komma skulle, och de hade placerat om sina tillgångar på ett sådant sätt att när krisen 1923 var över ägde dede bästa tillgångarna i Tyskland, och även i andra länder. Vanliga människor förlorade allt när krisen kom 1923. Men några personer, som visste vad som var på gång, begrep att i en hyperinflationistisk kris ska man skaffa sig reella tillgångar som fortsätter att vara ekonomiska tillgångar även om hela penningsystemet brakar ihop. Och det var det som de gjorde. Vad är det för tillgångar som överlever penningsystemet? Fastigheter är inte så värdefulla, för de är redan hyperinflaterade till max. Om man är långivare till hela fastighetssystemet, så att man kommer att sitta som ägare av alla fastigheter när systemet kollapsar, det är en annan sak. Men det som det mesta av världens kapital, det kapital som vet att världen är på väg mot den största kraschen genom tiderna, dras till, det är råvaror, råvaror som har ett egenvärde för vilken ekonomi som helst som försöker ta sig ur ett allmänt sammanbrott av det nu rådande internationella finans- och valutasystemet. Något som man också satsar på är den yttersta kontrollen över tomtmarken; när systemet kollapsar kommer den som har lånat ut pengar till markköp att sitta som ägare av all mark. Men i första hand är det kontrollen över råvarorna man siktar in sig på, med oljan som ett exempel av många, och metaller som det bästa exemplet. Eftersom det finns en ändlig mängd högvärdiga metalltillgångar, malmer, på den här planeten, så kan man kontrollera hela planeten om man politiskt kontrollerar dessa tillgångar. Det är det som de är ute efter, och som krisen handlar om. Slutet närmar sig alltså för det nu rådande världssystemet. Hur det än går, antingen om finansfolket skulle försöka knäcka spekulanterna – vilket jag inte tror att de nånsin kommer att göra – eller om spekulanterna tar över, så går vi mot ett sammanbrott inte bara av ekonomier eller finansmarknader, utan av själva civilisationen. Det betyder att vi kan se fram emot en situation där världsbefolkningen på en eller ett par generationer skulle pressas ner till under en miljard människor från nuvarande drygt sex miljarder. Det är ett sådant perspektiv om en ny mörk tid som
lurar i den här situationen, om vi inte byter system. Och det som vi avser att göra är att byta system. Ändra spelets regler Fordonsindustrin är oerhört betydelsefull i detta, därför att där, och i flygindustrin, finns den största koncentrationen av en kapacitet att konstruera verktygsmaskiner. Det är inte bilarbetarna i sig, för bilarbetarna i sig kan inte uträtta något om de inte är involverade i ett företag, eller en grupp företag, med en kapacitet att konstruera verktygsmaskiner. Det är inom bilindustrin som det mesta av den kapaciteten finns koncentrerad i USA, och det gäller för många andra länder också. Det är därför som vi måste rädda den här delen av den fysiska produktionen, därför att den är helt central för möjligheterna till en ekonomisk återhämtning. Men den andra sidan av detta är: Vad gör vi med hyperinflationen? Det är detta problem man springer på när man har med politiker att göra: Vad kan man göra åt hyperinflationen? De kommer att säga till er att vi har en frihandelsekonomi, och det kan man inte ändra på. Vi har också en globaliserad ekonomi, och de kommer att säga att det kan man inte heller ändra på: en hyperinflationistisk frihandelsekonomi alltså. Då är det ju kört, det är kollektivt självmord, så där har de fel! Och ni får inte backa på att om de säger det, eller tror det, så har de fel! De har inte bara fel, de har självmordsaktigt fel. De är som killen som säger ”Jag är stålmannen” och så hoppar han ut från en skyskrapa och tror att han ska flyga. Visst flyger han, ett tag, och hela vägen ner – med ett bestämt slut. Det finns alltså ingen chans med det nu rådande systemet, de nu rådande rättsliga spelreglerna i USA, det nu rådande sättet att föra politik i kongressen, att det här landet kommer att kunna överleva. Alltså måste vi ändra på det. Det finns flera aspekter på förändringen. En ligger nära till hands. Det finns folk nu som säger att man måste höja räntan för att begränsa expansionen av penningmängden; höja styrräntan till fem, sex eller sju procent. Det kommer inte att fungera. Det kommer inte att få stopp på inflationen, utan snarare ha en tendens att få en hyperinflationistisk effekt. Inflationen ligger huvudsakligen i råvarorna, och den får man inte stopp på bara med en justering av ränteläget. Om man å andra sidan inte bromsar upp det ohämmade flödet av M3 in i det här inflationsmaskineriet så får man bara en högre inflation och man kommer fortare till helvetet. Varken en stram penningpolitik eller en släpphänt penningpolitik är alltså acceptabel. Att bara öka penningmängden är ingen lösning. Det viktiga är hur man ökar penningmängden. Vi vill öka penningmängden, men hur? Genom att binda pengarna i långsiktiga investeringar. Långsiktiga investeringar som gör vadå? Som sätter människor i arbete med att producera långsiktiga varor. Vadå för varor? Inte bara bilar, som är rätt kortsiktiga, utan kraftverk, som har en livstid på trettio till fyrtio år. Vi investerar i dem för säg tjugofem år framåt, och i stora vattensystem, med en livstid på femtio till hundra år. Den typen av saker. Vi investerar alltså i produktiva tillgångar, eller infrastruktur som är nödvändig för produktiva tillgångar, med fysiska livstider på mellan ett kvarts- och ett halvsekel. Det betyder att vi binder pengarna som staten trycker upp, så att säga, i krediter som satsas på det här projektet. På det här viset ger vi folk arbete. De får betalt för sitt arbete på kort sikt, men intäkterna som den här produktionen ger är långsiktiga. Varje år får man med andra ord tillbaka en del av den totala investeringskostnaden. Det tar kanske tre till fem år att bygga ett kärnkraftverk. Det kommer att ha en livstid på tjugofem till trettio år. I princip amorterar man alltså av den här investeringen på trettio år. Men med den som säkerhet kommer man varje år att kunna betala ut löner och annat, för en trettiondel eller en tjugofemtedel av denna totala investeringskostnad. Om man gör en sådan investering på trettio år, som tar fem år att bygga, är det sådana siffror, sådana förhållanden, man har att röra sig med. På det här viset binder man alltså pengarna. Vad sedan staten måste göra, vad penningsystemet måste göra, är att bestämma att vissa saker är långsiktigt solida investeringar, inom t.ex. infrastrukturen och vissa typer av industrier, inklusive jordbruket. På den grunden kommer staten att godkänna att det skapas pengar, och dessa pengar kommer att finansiera produktion inom jordbruket, industrin och infrastrukturen – framför allt långsiktiga investeringar. Man sätter folk i arbete, vecka för vecka, månad för månad, med denna produktion. Och man betalar av det hela, det som man har investerat, över ett kvartssekel eller mer. Det är detta vi vill göra. Det är detta vi talar om när det gäller fordonsindustrin. Vi talar om långsiktiga investeringar i denna del av fordonsindustrin som vi har bestämt att vi ska återerövra. Vi ska använda den produktiva potentialen i denna omställda del av industrin till att bygga järnvägsnät, kraftsystem, viktig infrastruktur för sjöfarten och vattenvägar i inlandet, och så vidare. Vi ska investera den på det sättet, i ny och bättre infrastruktur. Bilindustrin kan tillverka mycket mer än bara bilar. Den kan t.ex. ställas om till att tillverkamagnetsvävartåg som det här, som trafikerar den 35 km långa sträckan mellan Shanghais centrum och flygplats. Vi ska också ge krediter, från staten eller via någon statlig inrättning, till privata entreprenörer som bidrar till produktionen av dessa produkter inom denna del som vi har tagit över. På basis av den statliga krediten ger vi ut billiga lån, mot kanske en till två procents ränta, för den huvudsakliga investeringen i den här processen. Priset på lån till andra saker som inte faller under den här kategorin kommer vi att låta stiga högre. Vi kommer att begränsa mängden pengar som vi sätter in i systemet för dessa andra saker, men vi kommer att vara frikostiga när det gäller de långsiktiga investeringarna. Vi kommer att skapa ett klimat som gör det attraktivt för privata investerare att binda upp sitt kapital i långsiktiga ”Smit inte undan från någon av de frågor som jag tar upp här. Det blir fel om man gör det. Det finns inget ’smart’ sätt att undvika de frågor som jag kommer att ta upp här.” investeringar, till skillnad från den kortsiktighet som har präglat den senaste tiden, med snabba hopp från den ena företagsaktien till den andra. Vi kommer att uppmuntra folk att placera sina pengar i långsiktiga investeringar, på en eller två generationers sikt, och binda upp de pengar som finns, genom att placera dem i dessa långsiktiga investeringar. Vi kommer att skapa ett klimat i vilket det inte kommer att löna sig, mätt i avkastning på satsade pengar, att flacka omkring på det sätt som man gör nu. Vi kommer alltså, med hjälp av statliga regleringar och internationella överenskommelser, att gå över till en ekonomi som bygger på ett långsiktigt tänkande, och minimera kortsiktiga hänsynstaganden. Det är i grund och botten vad vi gör med detta förslag som vi går ut med nu. Statens nödvändiga roll Den andra sidan av detta är att staten faktiskt inte är så bra på att sköta privata företag, av uppenbara skäl. Särskilt dåligt passar det för storföretag som inte längre satsar på att nå långsiktiga målsättningar, utan satsar på att stjäla på kort sikt, som det typiska storföretaget i dag. Därför går vi in för att få till stånd den här omstruktureringen, genom att inom ramarna för de statliga programmen investera i storskalig infrastruktur, samtidigt som vi självfallet också finansierar entreprenörer som medverkar i denna långsiktiga utveckling av infrastrukturen. Vi lägger alltså om ekonomin på det sättet, men vi gör det genom att lägga tonvikten på det område där staten kanfungera effektivt, nämligen på infrastrukturområdet, medan den annars på det hela taget inte fungerar särskilt effektivt inom den privata sektorn. Vi ska alltså föra en långsiktig politik. Vi börjar med ett långsiktigt perspektiv för en omorganisation av världssystemet. Vi har en explosiv situation, där det nuvarande världssystemet kommer att rasa ihop hur som helst. Vad vi försöker göra är att storma in, med en politisk kursomläggning, som Roosevelt gjorde på sitt sätt när han tillträdde som president; en politisk kursomläggning där vi för in en långsiktighetsfaktor, för rätt rejäla bitar. Därefter, i nästa skede, kommer vi att gå in och faktiskt omorganisera hela finanssystemet som sådant, genom att staten drar det genom ett så kallat ordnat konkursförfarande. Detta innebär – vilken teknisk form det än tar – att vi går tillbaka till ett nationalbankssystem. Det som måste hända i en sådan situation är givet: Federal Reservesystemet kommer att ställas under tvångsförvaltning, eftersom de i Federal Reserve-systemet ingående bankerna nu allihop är bankrutta. Det vill säga, om man kikar på kontona och ser vad som finns där och vart det ska, så måste man konstatera: ”Detta är konkursmässigt.” Men vi kan inte låta dem slå igen butiken, för de sitter med alla möjliga sorters tillgångar som måste skötas för att människor ska kunna fortsätta leva och fungera, och den sortens saker. Därför låter vi dem genomgå en finansiell omorganisation, en finansiell omorganisation som tar hänsyn till vad som, rent mänskligt sett, eller ekonomiskt sett, måste komma först, och vad som kan vänta. Hur vi ska omorganisera banksystemet Vi ska alltså omorganisera banksystemet. Hur gör man då? Banksystemet i USA är i huvudsak Federal Reserve-systemet, enligt lagen. Nu var ju Federal Reserve-systemet fel tänkt från början, men grundprincipen är i alla fall att det är någonting som regeringen kan ta itu med. Vad gör vi nu? Den federala regeringen, som ska lösa ut det här bankrutta systemet, försätter nu banksystemet som sådant i konkurs, sätter det under tvångsförvaltning. Vad innebär det? Det innebär att Federal Reservesystemet förvaltas av staten. Vad har hänt då? Jo, då har vi kommit tillbaka till ett nationalbankssystem av rent hamiltonsk karaktär. Kreditmekanismerna som finns angivna i USA:s författning används nu för att säga att den federala staten – som har ensamrätt på att skapa pengar; ingen annan har den rätten – nu kommer att bestämma över de pengar som den skapar. Och den kommer att göra det med hjälp av ett nationalbankssystem. Nationalbankssystemet kommer faktiskt att vara ett system som betjänar och har uppsikt över privatbankerna, i alla fall de nationellt verksamma bankerna, och därigenom indirekt förstås även bankerna på delstatsnivå. USA:s nya system, det nya Federal Reserve-systemet, som har tagits över av staten, blir nu den institution genom vilken regeringen bestämmer hur kreditsystemet och penningsystemet ska fungera inom den privata sektorn. fortsättning nästa sida NY SOLIDARITET 11
- Page 1 and 2: Bygg den eurasiska landbron nu! Ska
- Page 3 and 4: Bilindustrins framtid avgörs LaRou
- Page 5 and 6: Grafisk framställning av en ”utv
- Page 7 and 8: Hussein Askary kandidat till Botkyr
- Page 9: inflation DIAGRAM FIGUR 1 3 En typi
- Page 13 and 14: Frederick Douglass: Om att frigöra
- Page 15 and 16: Egyptisk miniräknare Ett enkelt mu
Varför vi måste<br />
rädda bilindustrin<br />
<strong>LaRouche</strong> orienterar ungdomsrörel<strong>se</strong>n<br />
I ett konferenssamtal den 5 maj diskuterade Lyndon <strong>LaRouche</strong><br />
och hans internationella ungdomsrörel<strong>se</strong> hur kampanjen<br />
för att rädda den amerikanska bilindustrin skulle drivas.<br />
<strong>LaRouche</strong> inledde samtalet med följande ord.<br />
Jag ska inskränka mig här till det som<br />
jag tror är den centrala punkten. Det<br />
som jag har skrivit och som har publicerats<br />
om det här förslaget borde, för er,<br />
vara rätt så uppenbart, åtminstone när ni<br />
har diskuterat igenom det med varandra.<br />
Jag ska tala om det allmänna världsläget.<br />
I dag har vi förstås något intressant<br />
som har hänt. Den här Leuschel, som vi är<br />
bekant med från Belgien, har gett ut en<br />
bok och han har en annons för den som är<br />
införd på ekonomisidorna i dagens<br />
Frankfurter Allgemeine Zeitung, där han<br />
citerar mig och hänvisar till mig som en<br />
auktoritet. – Så nu går snacket. Jag behöver<br />
inte säga mer om det nu, men det visar<br />
att det börjar hetta till.<br />
Nu till detta förslag om fordonsindustrin,<br />
som inte är ett direkt lagförslag, men<br />
det är ett utkast till resonemang kring ett<br />
lagförslag. När man ska lagstifta om något<br />
så börjar man, om det går rätt till, med<br />
att bestämma sig för vad man vill göra,<br />
och så formulerar man det i vanlig text,<br />
där avsikten framgår tydligt. Sedan lämnar<br />
man över det till ett gäng personer i<br />
kongres<strong>se</strong>n som är bra på att arbeta om en<br />
avsiktsförklaring till lagtext, så att det kan<br />
slinka igenom lagstiftningsproces<strong>se</strong>n så<br />
friktionsfritt som möjligt – inte utan friktion,<br />
men så friktionsfritt som möjligt.<br />
Det som jag har skrivit nu är denna avsiktsförklaring,<br />
som bestämmer utformningen<br />
av själva lagtexten. Så det är inte<br />
meningen att ni ska gå omkring och<br />
”yrka” och ”hemställa”. Glöm det. Det är<br />
inte er uppgift. Er uppgift är att hänga på<br />
det som jag gör, och <strong>se</strong>dan får kongressfolket,<br />
som kan de här sakerna, svara för<br />
den andra biten. Ni ska inte försöka göra<br />
deras jobb. Vi gör vårt jobb, så får de göra<br />
sitt.<br />
Problemet är detta: Man måste utgå<br />
från en idé, och folk kommer inte att fatta<br />
vad man säger om man inte får fram denna<br />
idé klart och tydligt, steg för steg. Smit<br />
inte undan från någon av de frågor som jag<br />
tar upp. Det blir fel om man gör det. Det<br />
finns inget ”smart” sätt att undvika de frågor<br />
som jag kommer att ta upp här.<br />
Först och främst måste ni hamra på det<br />
faktum att världen nu är inne i sista stadiet<br />
– fast vi vet inte hur många veckor eller<br />
månader det rör sig om – men den är inne i<br />
sista stadiet av ett sammanbrott av det nu<br />
rådande internationella valutasystemet.<br />
Närmare bestämt det valutasystem som<br />
har varit i kraft <strong>se</strong>dan omkring 1971–72,<br />
<strong>se</strong>dan Bretton Woods-systemet upplöstes,<br />
och som har varit i kraft i en värre form<br />
<strong>se</strong>dan 1987, under inverkan av den internationellt<br />
ändrade politik som hänger<br />
ihop med det som Alan Greenspan förknippas<br />
med, ifråga om finansiella derivat.<br />
Det är slut med det här systemet. Det<br />
finns ingen möjlighet att det här systemet<br />
kan fortsätta att fungera särskilt länge till.<br />
10 NY SOLIDARITET<br />
Det kan gå under på tisdag, eller om tre<br />
månader, eller om fem månader. Det kommer<br />
att gå under. Det finns ingenting som<br />
kan rädda det här systemet, utom en övergång<br />
till ett annat system. Inga reformer<br />
inom ramarna för det nu rådande systemet<br />
kommer att fungera, såvida de inte är utformade<br />
för att vara anpassade till ett nytt<br />
system som är under införande. Det som<br />
jag har föreslagit i lagstiftningsväg är utformat<br />
för att fungera inom ett nytt system,<br />
och det fungerar som en övergång<br />
och förberedel<strong>se</strong> till införandet av detta<br />
nya system.<br />
Det är föreställningen om detta nya<br />
system i en nära framtid som är nyckeln<br />
till detta förslag.<br />
Vi kan titta på några av de andra nycklarna.<br />
För det första är vi, som jag sa, mitt<br />
uppe i en finansiell världskris, som är värre<br />
än den som drabbade Tyskland 1923.<br />
Det är den värsta kri<strong>se</strong>n i hela den moderna<br />
historien. Det enda i Europas erfarenhet,<br />
eller i den vidsträckta europeiska civilisationens<br />
erfarenhet, som liknar denna<br />
kris som nu är i antågande, är den stora<br />
mörka tid som bröt ut i mitten på 1300-talet,<br />
i och med lombardsystemets konkurskollaps;<br />
lombardsystemet kontrollerades<br />
av Venedig, som vid den tiden kontrollerade<br />
den europeiska civilisationen.<br />
Det är där vi står. Det är slut med det här<br />
systemet.<br />
”Greenspankri<strong>se</strong>n”<br />
Systemsammanbrottet tar sig uttryck i råvarupri<strong>se</strong>rnas<br />
exponentiella ökningstakt.<br />
Impotenta personer säger att vi har en bensinpriskris.<br />
Det är inte detta som är vår kris.<br />
Det är vis<strong>se</strong>rligen en kris, men det är inte<br />
den stora världskri<strong>se</strong>n, och det finns inte<br />
heller något man kan göra åt den på dess<br />
egna villkor. Man kan försöka lindra den på<br />
olika sätt, men allting som man gör i den<br />
riktningen kräver, om det ska kunna lyckas,<br />
att man tar itu med hela systemet. Man<br />
kan inte ta itu med bensin- eller oljepriskri<strong>se</strong>n<br />
utan att ta itu med den hyperinflationistiska<br />
utvecklingen i världen i sin helhet, i<br />
såväl råvaror som i olja och naturgas.<br />
Den kris som nu slår till borde kallas<br />
”Greenspankri<strong>se</strong>n”, eftersom det var Alan<br />
Greenspan som införde förändringarna i<br />
det internationella finanssystemet från<br />
och med 1987, när han efterträdde Volcker<br />
som chef för den amerikanska centralbanken,<br />
mitt uppe i en krasch på världens aktiebör<strong>se</strong>r<br />
som liknade kraschen 1929, åtminstone<br />
på den amerikanska aktiemark-<br />
Lyndon H. <strong>LaRouche</strong><br />
naden; kri<strong>se</strong>n som hade inträffat i oktober<br />
1987 var jämförbar med 1929.<br />
Jag hade för resten förut<strong>se</strong>tt den kraschen;<br />
jag förutsåg under våren att den<br />
skulle inträffa i oktober, och den inträffade<br />
i oktober precis som jag hade sagt.<br />
Den kri<strong>se</strong>n blev utgångspunkten för ett<br />
försök att undvika att ta kon<strong>se</strong>kven<strong>se</strong>rna<br />
av den, och skjuta kri<strong>se</strong>n framför sig, med<br />
Sprack bubblan den här<br />
veckan? En rubrik i finanspres<strong>se</strong>n<br />
under maj månad.<br />
hjälp av en hyperinflationistisk expansion<br />
av penningmängden. Man ska komma<br />
ihåg att det som Greenspan gjorde, var<br />
att han löste ut bankerna. Den centrala<br />
mekanismen som han använde var att han<br />
använde Federal Re<strong>se</strong>rve-systemet för<br />
att, under förhållanden av en hyperinflationistisk<br />
spekulationspolitik, föra över<br />
medel till bankerna som hade brist på<br />
pengar på grund av kri<strong>se</strong>n 1987, så att de<br />
kunde investera i en hyperinflationistisk<br />
process, av det slag vi har upplevt <strong>se</strong>dan<br />
dess.<br />
I centrum för detta stod bolånekri<strong>se</strong>n.<br />
Bankerna hade gett ut bolån. Och här sitter<br />
de, utan kontanter, och utan insättningar<br />
som kommer in som kan ersätta bristen<br />
på kontanter. Hur kan de vara med på en<br />
stor spekulationsmarknad? Jo, Greenspan<br />
sa: ”Bunta ihop era bolån och för<br />
över dem till bolåneinstituten Fannie Mae<br />
och Freddie Mac. Federal Re<strong>se</strong>rve-systemet<br />
kommer att betala till Freddie Mac<br />
och Fannie Mae, så att ni på bankerna får<br />
pengar nu.”<br />
Penningoperationen genomfördes <strong>se</strong>dan<br />
med hjälp av diver<strong>se</strong> tricks och svindlerier,<br />
som alla i grunden var hyperinflationistiska.<br />
Nu har man kommit till vägs<br />
ände, vilket är vad vi trycker på här; man<br />
har kommit till vägs ände därför att vi nu<br />
har fått en hyperinflationistisk kris i råvarupri<strong>se</strong>rna.<br />
Orsaken till råvarukri<strong>se</strong>n är att de som<br />
höll på med denna spekulation började<br />
fatta, om de inte redan visste det, att det<br />
här systemet närmade sig slutet. Och det<br />
som de funderar över, de som vill vara<br />
smartare än de andra, är: Vart ska de ta vägen<br />
när finanssystemet brakar ihop? Som<br />
i Tyskland 1923. Det är den situationen<br />
som många tittar på: Hur kunde vissa personer<br />
bli rika när tysken i gemen blev helt<br />
utblottad 1923? De blev rika därför att de<br />
visste vad som komma skulle, och de hade<br />
placerat om sina tillgångar på ett sådant<br />
sätt att när kri<strong>se</strong>n 1923 var över ägde dede<br />
bästa tillgångarna i Tyskland, och även i<br />
andra länder.<br />
Vanliga människor förlorade allt när<br />
kri<strong>se</strong>n kom 1923. Men några personer,<br />
som visste vad som var på gång, begrep att<br />
i en hyperinflationistisk kris ska man<br />
skaffa sig reella tillgångar som fortsätter<br />
att vara ekonomiska tillgångar även om<br />
hela penningsystemet brakar ihop. Och<br />
det var det som de gjorde.<br />
Vad är det för tillgångar som överlever<br />
penningsystemet? Fastigheter är inte så<br />
värdefulla, för de är redan hyperinflaterade<br />
till max. Om man är långivare till hela<br />
fastighetssystemet, så att man kommer att<br />
sitta som ägare av alla fastigheter när systemet<br />
kollapsar, det är en annan sak. Men<br />
det som det mesta av världens kapital, det<br />
kapital som vet att världen är på väg mot<br />
den största kraschen genom tiderna, dras<br />
till, det är råvaror, råvaror som har ett<br />
egenvärde för vilken ekonomi som helst<br />
som försöker ta sig ur ett allmänt sammanbrott<br />
av det nu rådande internationella<br />
finans- och valutasystemet.<br />
Något som man också satsar på är den<br />
yttersta kontrollen över tomtmarken; när<br />
systemet kollapsar kommer den som har<br />
lånat ut pengar till markköp att sitta som<br />
ägare av all mark. Men i första hand är det<br />
kontrollen över råvarorna man siktar in<br />
sig på, med oljan som ett exempel av<br />
många, och metaller som det bästa exemplet.<br />
Eftersom det finns en ändlig mängd<br />
högvärdiga metalltillgångar, malmer, på<br />
den här planeten, så kan man kontrollera<br />
hela planeten om man politiskt kontrollerar<br />
dessa tillgångar. Det är det som de är<br />
ute efter, och som kri<strong>se</strong>n handlar om.<br />
Slutet närmar sig alltså för det nu rådande<br />
världssystemet. Hur det än går, antingen<br />
om finansfolket skulle försöka<br />
knäcka spekulanterna – vilket jag inte tror<br />
att de nånsin kommer att göra – eller om<br />
spekulanterna tar över, så går vi mot ett<br />
sammanbrott inte bara av ekonomier eller<br />
finansmarknader, utan av själva civilisationen.<br />
Det betyder att vi kan <strong>se</strong> fram emot<br />
en situation där världsbefolkningen på en<br />
eller ett par generationer skulle pressas<br />
ner till under en miljard människor från<br />
nuvarande drygt <strong>se</strong>x miljarder. Det är ett<br />
sådant perspektiv om en ny mörk tid som
Change language