Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
10 februari<br />
18:00 - 18:30 Harriets Härligheter<br />
Punk med en blandning av trall och hardcore<br />
19:00 - 19:30 Junkyards<br />
Husvagnsröj med en magisk touch av grunge<br />
20:00 - 20:30 Dolk<br />
Trevliga, stiliga män som erbjuder njutning via rock<br />
21:00 - 21:30 Indigo Amber<br />
Elektronisk och synthbaserad poppunk<br />
22:00 - 22:30 Noble Motives<br />
<strong>Borås</strong> stoltheter går från klarhet till klarhet<br />
24 Februari<br />
19:00 - 19:30 Action & Turbulence<br />
Blandning av Anti-flag och Satanic Surfers<br />
20:00 - 20:30 Sweet Whines<br />
Populärmusik från Äspered som lille Wallin knåpat<br />
ihop med mycket härlig stämsång<br />
21:00 - 21:30 Shiftlight<br />
Metallkungarna från <strong>Borås</strong> släpper ny demo<br />
22:00 - 22:30 Richard Olsson<br />
Hoppfull melankoli med ljuv eftersmak<br />
Gratis inträde<br />
Drogfritt<br />
Vävarsalen, <strong>Borås</strong> Kulturhus 17:00 - 23:00 www.boras.se/kultur<br />
L e o p a r d L a d y s<br />
V i m m e l b i l d e r<br />
G i n g e r T r e e s<br />
Å r s b ä s t a l i s t o r<br />
K a k t u s<br />
M i r r o r<br />
# 1<br />
<strong>2007</strong>
Live 16 december<br />
Café Parkaden<br />
Foto: Christian Haglund<br />
Leopard Ladys<br />
Äntligen skulle jag få se dessa unga damer rocka på en scen. Jag har<br />
väntat otåligt på a jag skulle få en andra chans eer a jag missade<br />
dem både på Sjuhäradsfestivalen och spelningen på Bäckäng. Om jag<br />
skall vara ärlig så hade jag höga förväntningar, dels för a dea var<br />
en perfekt aon a ge järnet på, men också dels för a allt jag har hört<br />
om dem har endast varit positivt. Konstigt nog blev jag ändå förvånad<br />
över hur de ryckte med publiken i deras unika rock n’roll. Jag kan gla<br />
erkänna, och skryta med a jag var en utav de som stod närmast scen<br />
med kameran i högsta hugg för a bevara denna känsla som dessa<br />
jäntor överlämnade. Den nya gitarristen behövde inte vara ljushårig för<br />
a bidra till den charmiga girlpowern, och hennes Göteborgsdialekt<br />
var helt enkelt bara som en extra god krydda.<br />
Eer en lagom dos av häig rock n’roll, många skra, och några<br />
gitarrbyten så var jag riktigt nöjd eer leoparddamernas framträdande.<br />
Ida Sandell<br />
M<strong>irror</strong> Foto: Christian Haglund<br />
Jag sier med programbladet i handen:<br />
Live 16 december “Instrumental progressiv metal.” Det verkar<br />
lovande. Jag drömmer mig bort till en scen<br />
Café Parkaden fylld med håriga män som kommer a fylla<br />
Parkaden med spoande, fräsande och e<br />
makalöst dundrande. Istället äntrar tre killar i femtonårsåldern, som ser ut<br />
som om de gå vilse, upp på scenen. Jag börjar tveka på a dessa gossar kan<br />
framföra metal i den form jag så strängt kräver. Jag vinar ingen skäggstubb,<br />
och ej heller någon hårkastningsförmåga. Deras uppsyn fyller scenen med blyg<br />
arrogans istället för medlemmar – som annars kan vara vanligt i e progressivt<br />
metalband. Jag ser även en nisse bakom trummorna som är klädd så som om<br />
han är beredd på a sveas väldigt snart.<br />
Alla dessa fördomar slängs upp i ansiktet på mig som en nedkyld, nerpissad<br />
handduk och med dea får jag en portion med mina ord som jag biert får äta<br />
upp. För jäklar sicket drag det är!<br />
Jag slänger mig på mi anteckningsblock och fyller sida eer sida med positiva<br />
anteckningar om vad det är jag upplever med mina örons största förnöjelse.<br />
Redan inne på andra låten är jag inne på min andra sida, och jag hinner inte<br />
ens applådera och skraa klart till gitarristens briljanta och blyga skämt innan<br />
jag ryser ikapp med nästa låt. Jag går ner på knä för a försöka bli välsignad<br />
av gitarrguden, vilket M<strong>irror</strong>s gitarrist Martin Floberg redan verkar blivit. Men<br />
jag inser a gudens alla välsigningar har gå till M<strong>irror</strong>, så jag säer mig biert<br />
igen på min stol. Jag känner publikens andedräkter i nacken av deras gapande<br />
munnar och tunga flåsande och redan inne i M<strong>irror</strong>s andra cover på Dream<br />
Theater tordes jag känna någon som dreglar på mig. Och jag, såsom publiken,<br />
sier bara ner och myser av deras skicklighet. För ingen vågar headbanga av<br />
rädsla a missa en enda ton. Mina sista tankar innan bandet går av scenen är<br />
a de är verkligen helt malplacerade. De borde stå på en gigantisk scen, i runda<br />
treio åren, håriga som fan och moa publikens jubel. Men än så länge får de<br />
utstå med Parkadens applåder, busvisslingar och rena dyrkan. Jag kan inte göra<br />
annat än a tacka för a de valde Parkaden som scen. Tack!<br />
Robin Olofsson
Årets bästa<br />
2006<br />
Foto: Johnny Karhinen<br />
1. Sjuhäradsfestivalen<br />
Magi är en underdrift och dundernostalgi infinner sig vid<br />
varje tillbakablickstillfälle. Platsen var ett förträffligt<br />
tillfälle att knyta själsfrändesvänner, uppleva fulländade<br />
framträdanden samt leva festivalliv för en spottstyver av<br />
sina sparpengar. Med alkoholförbud och med en mer leva in på<br />
varandra-status bland besökarna, så kan ingen festival sätta<br />
sig upp mot Sjuhärads egna.<br />
2. Fright Night 2<br />
Jag vill ha b-filmtemakvällar på Röda Kvarn varje vecka<br />
*gråta galla och slå mig solaplexus, allt för att bli av med<br />
hybriden mellan längtan och misströstan*<br />
3. Världens fest - Kulturhuset<br />
En gyllene natt för hela kulturborås. De subjektiva topparna<br />
var domedagspredikan i gitarrlandskap samt 60-talsinfluerad<br />
Arvikarock. Öronen var måltavla för ”välbehags-rysningsattackerna”<br />
som spred sig kring och i hela min uppenbarelse.<br />
4. Parkadenkvällar<br />
Vävarsalen har vid flertalet lördagstillfällen fått axla<br />
en fritidsgårdsliknande roll, fast aktivitetsspetsat och<br />
väsentligt mer givande. Jag älskar dock att vara elva år och<br />
umgås på snarlika premisser igen.<br />
5. Röda Kvarn<br />
Helt störtläckert att kunna besöka bio som studiebidraget<br />
räcker till och filmutbudet är en perfekt (och givetvis<br />
betydligt bättre) motpol till SF:s konkurrerande verksamhet.<br />
Nu vill jag dock bara kräva att en visning av Michel Gondrys<br />
Science of Sleep skjuts in i vårschemat för <strong>2007</strong>!<br />
Alexander Fredh-Ojala<br />
K<strong>aktus</strong><br />
Foto: Mats T Olsson<br />
Live 16 december<br />
Det nyskapande popbandet K<strong>aktus</strong><br />
Café Parkaden äntrar Parkadens scen, och man ser<br />
med en viss glimt i ögat a det är<br />
grabbar som har rikligt med humor och läsinnighet, baserat<br />
på det man upplevde innan spelningen. Men eer a jag<br />
granskat låtarna med cyniskt öra, märker jag a det här inte<br />
är den sortens pop jag hyser mina fördomar mot. Ni förstår<br />
säkert, eersom jag är en inbiten hårdrockare, a jag inte är<br />
varken intresserad eller glad i den nutida popkulturen. Dea<br />
är väl förmodligen för a jag aldrig hyst någon större respekt<br />
för artister som fungerar som legosoldater och framför text och<br />
musik som någon annan skrivit. Men K<strong>aktus</strong> är annorlunda.<br />
Man märker a det här inte är den där sortens pop genom a<br />
lyssna på texterna. K<strong>aktus</strong> har den där glöden och renheten i sin<br />
musik, som gör a den känns ärlig och klar, till skillnad från all<br />
annan massproducerad pop-dynga. Killarna är glada, publiken<br />
är glad. Mer än så behövs egentligen inte. Men ändå krämar<br />
K<strong>aktus</strong> i med en sista styrka för a pressa ur sig all glädje de<br />
har på scen, för a skänka till publiken. Publiken kan inte göra<br />
mycket annat än a värmas av leendena som strålar på scenen.<br />
Det tackar jag för förmodligen lika mycket som K<strong>aktus</strong> tackar<br />
för a spela för oss.<br />
Robin Olofsson
Ginger Trees<br />
Live 16 december<br />
Café Parkaden<br />
Foto: Christian Haglund<br />
Det känns med en gång a det inte är några dileanter som kommer<br />
a framträda denna aon, utan e par riktiga oldtimers. Jag blir<br />
dock mycket överraskad när en utav de fyra karlarna grabbar tag i<br />
micken, då jag oinskränkt hade ställt in mig på a det var en utav de<br />
långhåriga männen som skulle sjunga. Jag vet inte vad det var som<br />
gjorde det, men direkt när jag såg en av de långhåriga männen så<br />
hade jag inriktat mig på a det var han som var frontfiguren i bandet.<br />
Men så var det icke, utan en viss man vid namn Rami, som hade en<br />
ruskigt behaglig stämma. Fast jag kunde inte bestämma mig om det<br />
var hans röst som gjorde texterna vackra, eller om det var texterna<br />
som gjorde hans röst vacker. Kanske var de helt enkelt vackra båda<br />
två? Trummisen var så skicklig a jag inte finner några lämpliga ord,<br />
min mållöshet kan jag skylla på hans ryckningar och stampningar<br />
som gjorde a jag blev alldeles tagen.<br />
Jag visste ingenting om bandet innan, ändå kände jag på mig a de<br />
skulle spela rock. Men när de var klara med si framträdande var det<br />
något speciellt med dem som gjorde a det inte blev vanlig tråk-rock,<br />
utan jag skulle vilja få lov till a kalla deras genre för slö barkrock.<br />
Enligt mig innebär den genren sköna grooves, en naturlig stil<br />
(bokstavlig talat), som bara Ginger Trees kan hantera.<br />
Ida Sandell<br />
Foto: Johnny Karhinen<br />
1. Sjuhäradsfestivalen<br />
2. Temakvällarna på Parkaden<br />
Årets bästa<br />
3. De många nya teaterföreställningarna som har kommit nu under hösten<br />
4. De alla projekt som är i rullning för att förbättra ungomdarnas vardag<br />
5. Filmföreningen Salongen<br />
Robin Olofsson<br />
2006<br />
1. From First To Last – Heroine<br />
Om jag får säga det själv så är det en av de bästa album som har släppts. Geniala texter, ingen låt<br />
är den andra lik och Sonny’s underbara sångröst som bara sjunger sig in i mitt lilla hjärta och tar<br />
mig med storm.<br />
2. Panic! At the Disco – A Fever You Can’t Sweat Out<br />
Denna kvartett har vuxit fram väldigt snabbt, och växt in i min själ. Jag kan inte riktigt sätta fingret<br />
på varför jag gillar dem, men jag gör det ändå. Panic!’s popiga melodier fastnar och inte på ett<br />
dåligt sätt.<br />
3. Placebo – Meds<br />
Fortfarande samma gamla Placebo, men de låter annorlunda på något sätt som får mig att gilla dem.<br />
Man blir inte trött på den här i första taget. Mer Placebo åt folket!<br />
4. The Academy Is… - Almost Here<br />
Jag köpte den här skivan efter att ha hört en halv låt på Myspace. Detta visade sig vara det bästa<br />
impulsköp som jag någonsin har gjort. Indierock är tydligen helt underbart att lyssna på.<br />
5. Shiny Toy Guns – We Are Pilots<br />
Shiny Toy Guns är bra. Fastän jag har nått emot tjejer som sjunger (slå mig inte, tjejer kan sjunga,<br />
men jag personligen föredrar killar.) Men dessa texter och dessa melodier, elektrorock. Mums.<br />
Andrea Sohlström
Vimmelbilder<br />
Alla foton av Christian Haglund
Redaktör<br />
Christian Haglund<br />
christian.haglund@boras.se<br />
Text<br />
Robin Olofsson<br />
heltpantad11@hotmail.com<br />
Ida Sandell<br />
idasandell@hotmail.com<br />
Alexander Fredh-Ojala<br />
alex.fo@gmail.com<br />
Andrea Marunga<br />
andrea_marunga@hotmail.com<br />
Andrea Sohlström<br />
farewell.kitty@hotmail.com<br />
Foto<br />
Christian Haglund<br />
Daniel Börjesson<br />
Johnny Karhinen<br />
johnny@nurrd.se<br />
Mats T Olsson<br />
mtomedia@hotmail.com<br />
Utformning<br />
Daniel Börjesson<br />
daniel.borjesson@boras.se<br />
Foto: Johnny Karhinen<br />
Hittills bokade<br />
Sjuhäradsfestivalen 2006<br />
Hammerfall<br />
Egonaut<br />
RockSister<br />
Ninja Magic<br />
<strong>Borås</strong> Självförsvar<br />
Krakow Kasanovas<br />
Buspojkarna<br />
Lace<br />
Snorting Maradonas<br />
The Albert Einstein Show<br />
Depressive Art<br />
Evil Trio<br />
Noble Motives<br />
Teatersport<br />
Kjell Höglund<br />
Johan Johansson<br />
Writers Edge<br />
Foto: Johnny Karhinen<br />
Foto: Daniel Börjesson<br />
Live 16 december<br />
Café Parkaden<br />
I väntan på juletid<br />
Strax innan jul. Ingen snö, men visst finns julstämningen i luften? Jag är på väg till Café Parkaden<br />
för att titta på teater. Just det, teater. Det är inte var dag det bjuds på teater i Vävarsalen. Men så är<br />
det inte vilken dag som helst heller, det är sista helgen innan jul. Det är i väntan på juletid.<br />
Föreställningen drar igång med musik under tiden som man får se en skymt av de olika karaktärerna.<br />
Sedan samlas alla vid frukostbordet där Tomtefar meddelar att han har något viktigt att berätta.<br />
Familjeföretaget ska lämnas över till någon av hans barn och de får i uppgift att bestämma vem till<br />
frukosten morgonen därpå.<br />
Pjäsen har sju karaktärer; Tomtefar, Tomtemor och deras barn Britney, Carola, Nisse, Ozzy och<br />
Jack. Den lataste av alla, Ozzy, tränar i smyg, något som de andra aldrig skulle misstänka. Jack<br />
vill bli komiker och drar hela tiden skämt som får hela publiken att skratta. Mer humor blir det<br />
när Carola blir ”fångad av en stormvind” och Britney säger att hon inte är ”en flicka, men heller<br />
inte än en kvinna”. Nisse är den skarpa av dem och satsar på karriären. Under pjäsen är han på<br />
anställningsintervju där han också får jobbet, men han är också den enda som skulle vara kapabel att<br />
ta över efter Tomtefar. Dessvärre vill han inte, precis som hans syskon.<br />
Ozzy kommer på att de kan ta över familjeföretaget tillsammans och alla gillar idén. När de vid<br />
frukosten berättar detta för Tomtefar är han till en början mycket ogillande, men Tomtemor lyckas<br />
övertala honom.<br />
Man märkte tidigt vad pjäsen skulle handla om. Detta var bra eftersom det gav pjäsen en riktning.<br />
Jag har sett pjäser på högre nivå där man efter halva pjäsen fortfarande inte förstått vad den ska<br />
handla om och då har man inget att se fram emot och man tappar intresset. Bortsett från några<br />
oproffsiga saker som att scenen stod tom lite länge vid ett tillfälle och någon som tittade fram genom<br />
ridån tycker jag pjäsen var bra. Nisses karaktär var mycket välspelad med gester och ett kroppsspråk<br />
som förstärkte rollen. Men favoriten var ändå Jack som med sin humor lyfte hela pjäsen och gav<br />
många skratt.<br />
Den kvällen gick jag från Kulturhuset lite kall och frusen, men ändå glad efter en trevlig kväll med<br />
julstämning och pepparkakor. Jag, liksom resten av publiken verkade göra, uppskattade teatern och<br />
jag hoppas verkligen att vi får se mer av detta på Café Parkaden.<br />
Andrea Marunga
Change language