You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Martin Luther<br />
<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong><br />
1543
Martin Luther ”<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>” (1543)<br />
Översättning från tyskan av Guthorm Hallén<br />
Innehåll:<br />
Förord .......................................................................................................................................... 3<br />
Martin Luthers ideologi ............................................................................................................... 3<br />
Luthers antisemitism <strong>och</strong> teokrati .............................................................................................. 7<br />
Kommentarer ............................................................................................................................. 15<br />
En av historiens värsta judehatare ........................................................................................... 33<br />
Inledning till den tyska upplagan ............................................................................................. 35<br />
<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong> ................................................................................................... 45<br />
2
Förord<br />
I slutet av 1980-talet började min far, Guthorm<br />
Hallén att översätta Martin Luthers<br />
pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen"<br />
(1543) till svenska. Översättningsarbetet<br />
utgick från den tyska utgåvan, ”Luthers<br />
Kampffchriften gegen das Judentum”, år<br />
1936 från förlaget Klinkhardt & Bierman,<br />
Berlin W62. Arbetet tog lång tid <strong>och</strong> var<br />
ännu inte riktigt helt klar när han avled år<br />
1995, 76 år gammal. Orsaken var inte bristande<br />
energi eller språkproblem, utan att<br />
textens innehåll var så avskyvärd <strong>och</strong> vedervärdig<br />
att han var tvungen att avbryta<br />
översättningsarbetet otaliga gånger.<br />
Efter hans död kontaktades ett antal bokförlag<br />
om att ge ut Luthers skrift, men inget<br />
förlag var intresserat. En orsak är rädslan<br />
att sprida antisemitismens gift. Jag har<br />
förståelse för denna argumentation. Denna<br />
skrift har givits ut i bl.a. engelsk utgåva av<br />
amerikanska nazister, i syfte att hämta<br />
argument för att rättfärdiga förföljelserna<br />
mot judarna.<br />
Men det finns också ett motstånd mot att ge<br />
ut ett sådant verk av Martin Luther i ett<br />
samhälle som under århundraden dominerats<br />
av den lutherska teologin <strong>och</strong> ortodoxin.<br />
Åtskilliga hyllningsskrifter har lutherska<br />
teologer publicerats under 1900-talet.<br />
En annan tendens är att debattklimatet<br />
ersätts med tystnad <strong>och</strong> att yttrandefriheten<br />
urholkas. Ett exempel är de märkliga juridiska<br />
turerna kring publiceringen av Mein<br />
Kampf på svenska. Hade flera tyskar läst<br />
boken <strong>och</strong> tagit den på allvar så kanske inte<br />
Hitler kommit till makten. Detsamma gäller<br />
Khomeini, vars skrifter före den iranska<br />
revolutionen 1979 förespråkade upprättandet<br />
av en teokrati. Museveni i Uganda, vars<br />
doktorsavhandling handlade om Franz<br />
Fanon, som förhärligade våldet, vilket precis<br />
vad som kännetecknar Centralafrika idag.<br />
Folkmord <strong>och</strong> krig i Fanons anda.<br />
Luthers avskyvärda antisemitisk skrift kan<br />
naturligtvis inte ges ut utan kommentarer.<br />
Därför har denna utgåva kompletterats med<br />
en inledning om Luthers ideologi <strong>och</strong> antisemitism.<br />
Översättarens kommentarer till<br />
Luthers pamflett <strong>och</strong> hans artiklar om Luthers<br />
antisemitism har tagits med i denna<br />
utgåva. Artiklar publicerades i början av år<br />
1983 i ett antal dagstidningar.<br />
För att belysa hur nazismen utnyttjade<br />
Luthers skrift har även det tyska förordet<br />
till boken tagit med. Förordet är daterat till<br />
år 1936. Vid denna tidpunkt hade nazismen<br />
fullständig politisk kontroll över Tyskland<br />
<strong>och</strong> all opposition var krossad.<br />
Martin Luthers ideologi<br />
Contarini<br />
Erasmus<br />
Melanchton<br />
Över stora delar av världen firades 1996<br />
som ett Lutherår. Det var nämligen 450 år<br />
sedan hans hädanfärd.<br />
Nidbilderna av Martin Luther var många<br />
redan under hans livstid, panegyriken har<br />
flödat än rikligare. En sak är dock uppenbar,<br />
att bristen på kunskap om vem han var<br />
<strong>och</strong> vad han sade är påtaglig i vårt eget<br />
land. Antalet aktiva Lutherforskare i den<br />
yngre generationen är obetydligt i Sverige,<br />
till skillnad från Finland. Kunskapens kedja<br />
är hos oss mycket tunn.<br />
Luther har på ett avgörande sätt har påverkat<br />
vårt lands historia, <strong>och</strong> dit hör även<br />
språkets <strong>och</strong> det andliga livets historia.<br />
Till det som man särskilt uppmärksammat<br />
under senare år hör mystikens arv hos<br />
Martin Luther. Ämnet ägnades en särskild<br />
uppmärksamhet redan vid den tredje internationella<br />
Lutherforskarkongressen i Järvenpää<br />
1966. Bland de medverkande fanns<br />
bland annat professor Bengt Hägglund,<br />
3
Lund. I sitt bidrag inriktade han sig på<br />
Luthers förhållande till Johannes Tauler<br />
(1300-1361), en av den tyska dominikanmystikens<br />
förgrundsgestalter. År 1516, på<br />
tröskeln till reformationen, började Luther<br />
nämligen läsa Taulers predikningar. Frågan<br />
om mystikens betydelse för Martin Luther<br />
gavs en bred belysning av professor Bengt<br />
Hoffman i boken "Hjärtats teologi - mystikens<br />
plats hos Martin Luther" (1989). Han<br />
visar där bland annat på erfarenhetens <strong>och</strong><br />
känslans betydelse för Luthers tro. Tro är<br />
för honom inte en åskådning, inte en ideologi<br />
eller doktrin utan en levande erfarenhet.<br />
Reformationens helt dominerande teologiska<br />
auktoritet var emellertid inte Martin Luther<br />
utan Augustinus. Under hela 1600-talet<br />
översattes endast några smärre skrifter av<br />
Luther till svenska. Katekesen är ju inte<br />
"bara", den var tvärtom den helt dominerande<br />
boken i svensk folkbildning fram till<br />
1919.<br />
Med viss förenkling kan man säga att det<br />
var 1700-talets pietister som återupptäckte<br />
Luther <strong>och</strong> gjorde hans skrifter till folkböcker.<br />
En annan sida av saken är att Kants filosofi<br />
kom att prägla flera generationer av Lutherforskare<br />
<strong>och</strong> att Kants pliktetik kom att<br />
förväxlas med Luthers kallelselära.<br />
Språkforskaren professor Birgit Stolt är den<br />
som gett det mest uppmärksammade bidraget<br />
till den svenska Lutherforskningen<br />
under senare år genom boken "Martin Luther,<br />
människohjärtat <strong>och</strong> Bibeln" (1994).<br />
Det mesta pekar på att Luthers förhållningssätt<br />
till judenheten inte så mycket är<br />
ett resultat av tidsandan, som av ett liv i<br />
frustrerade konverteringsförsök. Detta gör<br />
Luthers antisemitism personlig, men också<br />
allmängiltig. Luther delar nämligen denna<br />
frustration, <strong>och</strong> dess resulterande antipati,<br />
med många andra av den västerländska<br />
historiens andliga, <strong>och</strong> sekulära, ledare som<br />
gått bet på att omvända eller underkuva<br />
detta folk. Även om vi i vårt århundrade<br />
identifierar antisemitismen med rasism, så<br />
4<br />
har, tidigare under historien, judarnas<br />
envisa fasthållande vid sin tro varit det som<br />
huvudsakligen av omgivningen har upplevts<br />
som provocerande.<br />
År 1543 publicerar Martin Luther en pamflett<br />
"Gegen die Jüden und ihre Lügen":<br />
Lars Gustafsson har förmodligen rätt i att<br />
Luther påverkade Sachsens <strong>och</strong> Hessens<br />
judelagstiftning (SvD 7/11).<br />
Man kan också nämna att den för reformationen<br />
betydelsefulle humanisten Johannes<br />
Reuchlin (1455-1522) tog avstånd från brännandet<br />
av judiska skrifter, något som krävdes<br />
av dominikanerna. En central gestalt i<br />
sammanhanget är sannolikt den judiske<br />
konvertiten Samuel Pfefferkorn.<br />
Nazismens antisemitism är inte religiös.<br />
Den är genetisk. Hitler polemiserar i "Mein<br />
Kampf" direkt mot en religiös antisemitism.<br />
Det är, enligt honom, inte judarnas religion<br />
det är fel på, det är "blodet", dvs det som vi<br />
kallar det genetiska. Det är detta som förklarar<br />
hans ohyggliga projekt: att utrota<br />
hela det judiska folket. Egentligen är det<br />
Darwin som gett de idéhistoriska förutsättningarna<br />
genom att ha utplånat gränsen<br />
mellan människa <strong>och</strong> djur <strong>och</strong> framställa<br />
den mänskliga tillvaron som en oavbruten<br />
kamp, där utvecklingen går framåt genom<br />
att den bäst utrustade segrar <strong>och</strong> förintar<br />
den svagare.<br />
Bland andra P G Lindhardts tes att den<br />
svenska reformationen var betydligt mer<br />
influerad av Augustinus tankar <strong>och</strong> skrifter<br />
än av Luthers.<br />
Men det finns också en annan sida av Luther<br />
som Braw - liksom de flesta kristna<br />
historiker - fullständigt förbigår <strong>och</strong> det är<br />
Martin Luthers högvirulenta <strong>och</strong> ondskefulla<br />
antisemitism som tar sig sina starkaste<br />
uttryck i pamfletterna "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong><br />
<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" (1542) <strong>och</strong> "<strong>Om</strong> Shem Hamephora"<br />
(1543).<br />
Dessa skrifter hör till det obehagligaste man<br />
kan läsa i genren; här rekommen<strong>deras</strong><br />
tvångsarbete för judar, koncentrationsläger
kan man säga, plus förstörelse av <strong>deras</strong><br />
skrifter <strong>och</strong> religiösa byggnader, <strong>och</strong> här förs<br />
en brutal medeltida antisemitism - med<br />
reformationen som ofantlig förstärkare - in i<br />
den moderna tiden. Det finns historiker som<br />
vill se en obruten tradition från Luthers<br />
judehets in i nazist-propagandans mörkaste<br />
helveten. Klart är i varje fall att Luther med<br />
sin stora auktoritet hos de reformerade<br />
tyska furstarna var ansvarig för Saxens<br />
ytterst diskriminerande Judenordnung från<br />
1543 <strong>och</strong> Philip av Hessens lika fientliga<br />
från samma år. Den gamla romerska kyrkan<br />
bibehöll i nästan alla sina perioder en<br />
känsla av förpliktelse mot det judiska folket,<br />
att det i någon form måste beskyddas. Hos<br />
Luther finns ingenting av denna yttersta<br />
anständighet.<br />
Som Encyclopædia Judaica framhåller i sin<br />
mycket hovsamma artikel (Vol 11 s585-586)<br />
är inte antisemitismen Luthers ursprungliga<br />
ståndpunkt. Den unge reformatorn på<br />
tjugotalet visar en helt annan öppenhet <strong>och</strong><br />
tolerans. "Att Kristus var född jude" heter en<br />
av otaliga pamfletter från 1523. Tjugotalets<br />
Luther tycks ha hyst förhoppningar om att<br />
omvända judarna till sin nya kristendom <strong>och</strong><br />
även judiska intellektuella, däribland Abraham<br />
Farissol, tenderade att hoppfullt se<br />
reformationen som ett slags judisk rörelse i<br />
det fördolda innan begreppen klarnade <strong>och</strong><br />
båda sidor insåg det orubbliga i varandras<br />
positioner. Det finns - om man får tro<br />
Encyclopædian - ett inslag av besvikelse <strong>och</strong><br />
irritation hos Luther som leder till hans<br />
senare ståndpunkt. Som så många andra<br />
fann han att judarna är svåra objekt för<br />
mission.<br />
Men det är meningsfullt att försöka förstå<br />
hur ohyggligt djupt <strong>och</strong> konsekvent den<br />
europeiska traditionen är genomträngd av<br />
antisemitismens traditioner. Martin Luthers<br />
antisemitism är ofantligt mycket viktigare<br />
<strong>och</strong> inflytelserikare än Nietzsches eller T S<br />
Eliots trots allt ganska begränsade förlöpningar.<br />
Att Luther så länge har kommit<br />
undan så billigt har naturligtvis att göra<br />
med hans roll som kyrkogrundare.<br />
Nu när - om man får tro några optimistiska<br />
iakttagare - antisemitismen håller på att<br />
marginaliseras i skuggan av nya <strong>och</strong> tyvärr<br />
lika skrämmande xenofobier bör varje historieskrivning<br />
med anspråk på vetenskaplighet<br />
kunna kosta på sig att visa också Martin<br />
Luthers andra, hans demoniska, ansikte.<br />
Låntagaren i Västerås har förvägrats lån av<br />
dessa böcker med hänvisning till att "sådana<br />
antisemitiska skrifter inte får lånas ut".<br />
Biblioteket skriver i ett brev till låntagaren:<br />
"Biblioteket tar avstånd från de medier som<br />
spekulerar i våld, propagerar för köns- <strong>och</strong><br />
rasdiskriminering eller för förföljelse av<br />
oliktänkande. Denna passus i målsättningsprogrammet<br />
är vägledande såväl för bibliotekets<br />
inköp som förmedling av medier. Den<br />
utgjorde också bakgrund till vårt agerande<br />
<strong>och</strong> principiella avståndstagande från att<br />
generellt låna in de av Er begärda böckerna.<br />
Förvisso kan åtgärder av detta slag synas<br />
stå i strid med yttrandefriheten <strong>och</strong> bibliotekets<br />
fria förmedling av medier, men ibland<br />
måste tyvärr begränsningar göras för att<br />
förhindra missbruk av dessa friheter."<br />
Det bör påpekas att de aktuella böckerna,<br />
däribland <strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>,<br />
verkligen är otäckt antisemitiska. Sålunda<br />
använde nazisterna dessa skrifter i sin<br />
propaganda <strong>och</strong> åberopade dem också flitigt<br />
vid rättegångarna efter kriget. Låntagarens<br />
syfte med lånet av dessa skrifter var att<br />
studera antisemitismens rötter. Han anser<br />
att biblioteket inte förstår vikten av oinskränkt<br />
tillgång till samtliga bibliotekets<br />
böcker för alla medborgare <strong>och</strong> att en demokrati<br />
faktiskt förutsätter fri opinionsbildning.<br />
En JO-anmälan har därför inlämnats<br />
om utlåningsrutinerna vid det aktuella<br />
biblioteket. Det blir oerhört intressant att se<br />
vad JO kommer fram till. Ett förtjänstfullt<br />
målsättningsprogram skall ju rimligen inte<br />
behöva stå i strid med yttrandefriheten!<br />
Det är korrekt att en låntagare önskade att<br />
låna tre antijudiska skrifter av Luther.<br />
Låntagaren har också fått låna alla tre<br />
skrifterna. Den ena, "<strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
<strong>lögner</strong>", har vi lånat in från ett annat bibliotek<br />
för låntagarens räkning, s k fjärrlån. De<br />
två andra skrifterna - "<strong>Om</strong> Davids sista ord"<br />
<strong>och</strong> "<strong>Om</strong> Schem Hamphoras <strong>och</strong> Kristi släkt"<br />
- har vi i våra egna boksamlingar på tyska<br />
5
<strong>och</strong> kunde därför lämna ut dem till låntagaren.<br />
Låntagaren önskade läsa dessa två<br />
skrifter på svenska eftersom han förmodade<br />
att de var översatta. Efter ett visst arbete<br />
kunde vi meddela låntagaren att det inte<br />
fanns någon svensk översättning <strong>och</strong> att han<br />
fick nöja sig med den tyska utgåvan. Låntagaren<br />
har följaktligen fått alla skrifter som<br />
han begärt. Vi kan bara beklaga att vi tyvärr<br />
inte kan låna ut böcker som inte existerar<br />
i sinnevärlden. Att påstå att det är<br />
förmynderi, att vi svartlistar böcker eller att<br />
vi samarbetar med Svenska kyrkan för att<br />
dölja sanningen etc är ingenting annat än<br />
Jakobssons egna konspiratoriska fantasifoster.<br />
Staffan Rune stadsbibliotekarie, Västerås<br />
En antirationalistisk riktning, upphäver det<br />
intellektualistiska trosbegreppet<br />
Occam var Luthers mästare<br />
Occam väljer uppenbarelse, ej förnuft.<br />
Tro <strong>och</strong> vetande kan ej förenas. Luther<br />
väljer tron.<br />
I Sverige har M Luther satt sin prägel på<br />
kristendomen <strong>och</strong> statskyrkan. Hans lära är<br />
primärt en makt, fursteideologi. Staten var<br />
kyrkans uppdragsgivare <strong>och</strong> överhuvud.<br />
Religionen <strong>och</strong> kyrkan var statens verktyg.<br />
Idag fullföljer de lutherska kyrkorna regeringsmaktens<br />
politik, t.ex. i miljö <strong>och</strong> fredsfrågor,<br />
som lojala statstjänstemän. Se på N<br />
Möller <strong>och</strong> de tyska protestanternas hyllning<br />
till fursten A Hitler. Oavsett regim är<br />
de alltid lojala. Diktaturens tjänare <strong>och</strong><br />
redskap.<br />
Luthers antisemitism inspirerade J Goebbels<br />
<strong>och</strong> i från Luthers antisemitiska skrift<br />
hämtade nazipropagandisten sina argument<br />
mot judarna. Se även judarnas roll i Sverige<br />
under lutherdomens påverkan.<br />
Luthers religion präglades av hat <strong>och</strong> intolerans.<br />
Hans mano-depressiva psyke påverkade<br />
religionen.<br />
Luthers inställning till sjukdomar; Guds<br />
prövning för att luttra människan.<br />
6<br />
Predestinationsläran. Man är förutbestämd<br />
att bli vald av Gud, att få nåd <strong>och</strong> få tro.<br />
"Tron allena".<br />
Helvetesläran.<br />
Sverige, med den lutherska statsreligionen,<br />
var det sista landet som erhöll religionsfrihet<br />
1949/51. Och är ett av de få länder med<br />
statsreligion i västerlandet.<br />
Fundamentalismen. Lutherdomen är till en<br />
fundamentalistisk riktning. Bibeln ses som<br />
Guds ord <strong>och</strong> är felfri. Bokstavstrogen lära.<br />
Luterdomen, en statsreligion i Sverige, har<br />
Bibeln som enda rättesnöre. Men tillämpningen<br />
av bibeltro är till följd av viss lagstiftning<br />
olaglig. Luterdomen är<br />
fundamentalistisk. Allt som står i Bibeln är<br />
sant <strong>och</strong> har verkligen inträffat (fundamentalism,<br />
en mytisk bibelsyn). Bibeln ger<br />
svaret på allt <strong>och</strong> tron dess innehåll.<br />
Luther predikade dödsstraff för häxor.<br />
Reformationen vilar på bl. a på Luther <strong>och</strong><br />
evangeliska tron.<br />
Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk<br />
bekännelsekyrka.<br />
Med Philipp Melanchtons huvudsakliga verk<br />
den Augsburgska bekännelsen (Confessio<br />
Augustana, 1530) fastställdes den evangeliska<br />
lärans huvudstycken i bindande ordalag.<br />
På Uppsala mötet 1593 fastslogs den lutherska<br />
ortodoxin. Se även 1571 års kyrkoordning.<br />
Se SO 4§, skall kungen alltid "vara av den<br />
rena evangeliska läran", dvs "den<br />
Augsburgska bekännelsen samt Uppsala<br />
mötets beslut av år 1593". Jfr även svenska<br />
statskyrkans teologi enligt lag.
Luthers antisemitism <strong>och</strong> teokrati<br />
Författad av Guthorm Hallén 1993-01-26.<br />
Antisemitismen <strong>och</strong> den svenska kyrkan<br />
Jag förnekar inte, att gravskändningar på<br />
de judiska kyrkogårdarna visat sig vara<br />
gengångare av en återuppspirad antisemitism,<br />
som en tid tycks ha legat förpuppad.<br />
Sverige har ju - trots sin religionsfrihetslag -<br />
en i särklass prioriterad statskyrka, som<br />
enligt lag av år 1982 om den svenska kyrkan<br />
är "ett evangeliskt-lutherskt trossamfund"<br />
(LSvKy 1 §), i vilket vanligtvis medlemskap<br />
förvärvas genom födseln <strong>och</strong> blir föremål för<br />
beskattning -- en tvångsmässig församlingsskatt!<br />
Också en obegriplig form av<br />
religionsfrihet!!! En fullständig separation<br />
mellan stat <strong>och</strong> kyrka utgör emellertid --<br />
historiskt sett -- en säker garanti för att en<br />
fullvärdig <strong>och</strong> rättvis religionsfrihet ska<br />
kunna uppehållas (SOU 1964:13, s 485).<br />
Eftersom Martin Luther, den svenska kyrkans<br />
andlige fader, var en av historiens<br />
värsta judehatare, vilket främst dokumenteras<br />
i hans huvudskrift mot judendomen Von<br />
den Juden und ihren Lügen (1543), men<br />
framkom redan i hans föreläsningar över<br />
Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium")<br />
1513-1516 <strong>och</strong> hans fortsatta utläggningar<br />
över Psaltarpsalmerna ("Operationes<br />
in Psalmos") 1519-1521, där han skarpt <strong>och</strong><br />
med gränslös intolerans fördömde judarna<br />
som djävulska lögnare, hycklare, fulla av<br />
vederstyggliga laster <strong>och</strong> begär, Kristi sanna<br />
fiender, evigt fördömda genom Guds outsläckliga<br />
vrede, jämte ett flertal uttalanden i<br />
andra tidigare <strong>och</strong> senare skrifter, återspeglar<br />
sig hans vidriga antisemitism även i den<br />
svenska kyrkans nuvarande bekännelseskrifter<br />
(Lars Beckman: Ras <strong>och</strong> rasfördomar,<br />
s 67-90; Guthorm Hallén: Luther - en<br />
av de värsta judehatarna i historien, DD<br />
1983-10-10; Dens: 500 år sedan Martin<br />
Luther föddes. En av historiens värsta judehatare,<br />
Folkbladet 1983-11-10; Dens: Martin<br />
Luther - en av historiens värsta judehatare,<br />
VF 1983-11-23; Adolf Hitler: Min kamp, s<br />
252-293; Herbert Tingsten: Det hotade<br />
Israel, s 7-21; 94-128; Eric Wärenstam:<br />
Varför hatar man judarna?).<br />
I den Augsburgska bekännelsens apologi<br />
läses:<br />
"Människorna ha efter hand under nödens<br />
tider uttänkt nya gärningar <strong>och</strong> nya sätt att<br />
tjäna Gud <strong>och</strong> ställt dem mot samvetsnöden.<br />
Hedningarna <strong>och</strong> Israels barn hava offrat<br />
människor <strong>och</strong> företagit sig många andra<br />
gruvliga ting för att blidka Guds<br />
vrede...Detta slag av rättfärdiggörelse härrör<br />
från förnuftet".<br />
"Det ligger i människans natur att mena sig<br />
kunna behaga Gud genom egna gärningar...Det<br />
var på samma sätt i Israel. Största<br />
delen av folket menade sig genom egna<br />
gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse<br />
<strong>och</strong> hopade därför offer <strong>och</strong> gudstjänster".<br />
"<strong>Om</strong> nu kyrkan, som i sanning är Kristi<br />
rike, är skild från djävulens rike, så äro ju<br />
nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i<br />
djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru<br />
de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu<br />
icke är fullt uppenbart, äro inmängda i<br />
kyrkan <strong>och</strong> där bekläda kyrkliga ämbeten.<br />
Icke tillhör de ogudaktiga Kristi rike blott<br />
därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty<br />
till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör<br />
genom sin Ande, det må vara uppenbart<br />
eller fördolt...På samma sätt talar Johannes<br />
om hela det judiska folket <strong>och</strong> säger, att den<br />
sanna kyrkan skall skiljas från detta folk"<br />
(Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans<br />
bekännelseskrifter, s 154, 173, 177).<br />
I Luthers stora katekes sägs, att<br />
"trons artiklar skilja <strong>och</strong> avsöndra oss<br />
kristna från alla andra människor på jorden<br />
(Sic!). Ty vad som är utanför kristenheten,<br />
det må vara hedningar, turkar, judar eller<br />
falska kristna <strong>och</strong> hycklare, <strong>och</strong> även om de<br />
skulle tro <strong>och</strong> tillbedja blott en enda, sann<br />
Gud, så veta de likväl icke, hurudant hans<br />
sinnelag mot dem är, <strong>och</strong> kunna av honom<br />
icke vänta kärlek eller något gott, varför de<br />
förbliva under evig vrede <strong>och</strong> fördömelse. Ty<br />
7
de hava icke Kristus till sin Herre <strong>och</strong> äro<br />
icke av den Helige Ande upplysta eller benådade<br />
med några gåvor av honom" (Ruben<br />
Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter,<br />
s 451-452).<br />
Och i Konkordieformeln pressas frälsningen<br />
in under predestinationslärans hopplösa,<br />
inhumana <strong>och</strong> nattsvarta perspektiv -- precis<br />
som Luther gjort tidigare i sin stridsskrift<br />
mot Erasmus av Rotterdam <strong>Om</strong> den<br />
trälbundna viljan (1525, sv övers av Gunnar<br />
Hillerdal, s 341):<br />
"Sålunda föreligger icke något tvivel om att<br />
Gud före all tid alldeles avgjort <strong>och</strong> bestämt<br />
förutsett <strong>och</strong> alltjämt vet, vilka av de kallade<br />
som skola tro <strong>och</strong> vilka som icke skola<br />
göra det. Likaså vilka av de omvända som<br />
skola bliva beståndande <strong>och</strong> vilka som icke<br />
skola bliva det, samt vilka som, sedan de<br />
fallit, åter skola omvända sig <strong>och</strong> vilka skola<br />
förhärda sina hjärtan...Ty det är välförtjänta<br />
syndastraff, när Gud straffar land <strong>och</strong> folk<br />
för föraktet av Ordet på det sättet, att han<br />
låter straffet gå ut över de efterkommande,<br />
såsom man ser av judarnas exempel. Genom<br />
sådana straff, som drabba länder <strong>och</strong> enskilda,<br />
visar Gud för de sina hela sitt allvar,<br />
vad vi alla förtjänat <strong>och</strong> voro värda, då vi<br />
förhållit oss illa gent emot Guds ord <strong>och</strong> ofta<br />
djupt bedrövat den helige Ande...Ty dem,<br />
som bli straffade <strong>och</strong> mottaga sina 'synders<br />
lön', sker ingen orätt" (Ruben Josefson m fl:<br />
Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 666-<br />
667).<br />
Efter reformationens införande i Sverige på<br />
riksdagen i Västerås 1527 befästes den<br />
lutherska konfessionen ytterligare genom<br />
Västerås' arvförening år 1544. Och genom<br />
Uppsala mötes beslut år 1593 eftersträvades<br />
fullständig konformism, dvs "enhet i religionen"<br />
både vad läran <strong>och</strong> ceremonierna<br />
beträffar. Ingen som tillhörde någon annan<br />
religion än den evangelisk-lutherska, ska<br />
"här uti riket bliva liden eller i något kall<br />
eller ämbete brukad". Den som avföll från<br />
den rätta läran, skulle mista sin egendom<br />
<strong>och</strong> landsförvisas.<br />
Genom Örebro stadga av år 1617 preciserades<br />
avfall från den rätta läran att t v endast<br />
8<br />
gälla katoliker, som ansågs vara agenter för<br />
fiendelandet Polen. Men prästerskapet hade<br />
yrkat på likställa kalvinister <strong>och</strong> andra<br />
religionsbekännare med katoliker (Carl<br />
Grimberg: Svenska folkets underbara öden<br />
II, s 149-150, 415-423, 461-464; III, s 52-55;<br />
Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s<br />
74-75, 79, 87-89, 94; Emil Hildebrand &<br />
Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra<br />
dagar, del 4 s 130-144, 291-297, del 5 s 238-<br />
244, del 6 s 126-131; Hjalmar Holmquist:<br />
Svenska Kyrkans historia III:1, s 141-170,<br />
305-363, III:2 s 149-169, 311-315, IV:1, s<br />
128-133, 401-421; SOU 1964:13, s 7-25;<br />
Gustaf Jacobson: Gustaf Vasa, s 25-29, 42-<br />
43; Ivan Svalenius: Gustav Vasa, s 113-120,<br />
205-208).<br />
Drottning Kristina var troligen den första,<br />
som inkallat kända judar till Sverige, bl a<br />
den ryktbare läkaren Benedict de Castro (f<br />
1597 d 1684), vilken tidvis vistades här<br />
mellan åren 1645-1652 <strong>och</strong> därunder tillägnade<br />
drottningen en medicinsk avhandling,<br />
samt den engelsk-judiske målaren Alexander<br />
Cooper (f 1605 d 1660), vars fulländade<br />
porträtt av Magnus De la Gardie hänger i<br />
Riksbankens myntkabinett (SvU band 5 sp<br />
982, band 6 sp 496). Påverkad av sin religionslärare<br />
Johannes Matthiae, "den blidaste<br />
<strong>och</strong> fördragsammaste av svenska teologer<br />
under detta ofördragsamhetens tidevarv",<br />
hade hon en friare <strong>och</strong> tolerantare inställning<br />
till troheten mot den lutherska bekännelsen.<br />
Möjligheter skulle ges till fri <strong>och</strong><br />
självständig tankeverksamhet <strong>och</strong> hon opponerade<br />
sig öppet mot den framväxande<br />
klerikala <strong>och</strong> inskränkta konkordieortodoxin.<br />
Efter hennes tronavsägelse på<br />
grund av konversion till katolicismen skärptes<br />
religionslagstiftningen genom religionsstadgan<br />
1655 <strong>och</strong> judar förbjöds att vistas<br />
inom riket. Och i 1686 års kyrkolag <strong>och</strong> 1726<br />
års konventikelplakat nådde den lutherska<br />
ortodoxin intoleransens höjdpunkt i fråga<br />
om "enighet i religionen <strong>och</strong> den rätta gudstjänsten"<br />
(Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria,<br />
s 103,108-109, 124-125; Emil<br />
Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges<br />
historia till våra dagar, del VII s 80-81, 159-<br />
186, 384, del VIII s 273-277, del IX s 93).
Förbud för judar att vistas i Sverige utfärdades<br />
emellertid upprepade gånger mellan<br />
åren 1685 till 1748 (SvU band 14 sp 669).<br />
Dock fick judar bo i Marstrand, så länge<br />
Marstrand var frihamn.<br />
Nödvändigheten av att utveckla handel,<br />
hantverk, industri <strong>och</strong> olika näringsgrenar<br />
samt vetenskap bidrog till en starkt ökad<br />
efterfrågan av kompetent <strong>och</strong> utbildad arbetskraft,<br />
som uppenbarligen inte fanns<br />
inom landet. Utländsk arbetskraft av annan<br />
kristen konfession än den evangelisktlutherska<br />
tilläts invandra, om begränsningar<br />
i religionsutövningen iakttogs.<br />
Gustav III, som var starkt påverkad av den<br />
franska upplysningsfilosofin <strong>och</strong> rationalismen,<br />
utfärdade år 1781 den epokgörande<br />
förordningen om religionsfrihet, som kallats<br />
vår första religionsfrihetslag eller toleransediktet.<br />
Härigenom erhöll främmande<br />
kristna trosbekännare, som inflyttat i riket,<br />
<strong>och</strong> <strong>deras</strong> efterkommande rätt att bilda<br />
församlingar, bygga egna kyrkor <strong>och</strong> anställa<br />
präster, dock med vissa begränsningar.<br />
Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska<br />
trosbekännare sin första rättsliga status<br />
här i landet, men de tvingades bosätta<br />
sig endast i Stockholm, Norrköping <strong>och</strong><br />
Göteborg för att driva handel <strong>och</strong> vägrades<br />
äktenskap med andra trosbekännare samt<br />
fick ej heller delta i riksdagsmannaval<br />
(Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s<br />
151; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow:<br />
Sveriges historia till våra dagar del 10, s<br />
113-120; SOU 1964:13, s 9).<br />
Då judereglementet upphävdes år 1838<br />
erhöll mosaiska trosbekännare vidgade<br />
rättigheter för att - efter ytterligare emancipationstillstånd<br />
- slutligen år 1870 få<br />
fullständiga medborgerliga rättigheter, en<br />
reform för vilken Viktor Rydberg som nyvald<br />
andrakammarsledamot varmt talade (Carl<br />
Grimberg: Svenska folkets underbara öden<br />
VII s 84-87, XI s 76-71; SvU band 14 sp 669-<br />
670). Men våra lutherska klerkers <strong>och</strong> teologers<br />
kamp mot judendomen upphörde<br />
knappast därmed.<br />
I Gertrud Auléns bland svenska teologer<br />
välbekanta missionshistoria "Kristendomens<br />
väg till folken" står exempelvis följande<br />
besynnerligheter att läsa: "<strong>Om</strong> icke kristendomen<br />
förmår vinna judarna, skall den<br />
judiska anden, den irreligiösa, skarpa, erövra<br />
världen...<strong>Judarna</strong> ha visat sig äga en<br />
förfärande makt".<br />
Detta stämmer väl överens med vad kyrkofadern<br />
Luther förkunnade i Von den Juden<br />
und ihren Lügen: "<strong>Judarna</strong> är giftiga, hårda,<br />
hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare<br />
<strong>och</strong> djävulsbarn, som fäktar <strong>och</strong> gör<br />
skada...En kristen har näst djävulen inte<br />
någon giftigare <strong>och</strong> bittrare fiende än en<br />
jude" (Martin Luther: <strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
<strong>lögner</strong>. Urval ur Luthers huvudskrift mot<br />
judarna - 1543. Sv övers av Guthorm Hallén.<br />
Stencil, s 7-8).<br />
Och i nazismens rasideologi, som fullödigt<br />
inspirerats av den lutherska antisemitismen<br />
(Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg:<br />
Hitler <strong>och</strong> nazismen, s 47-51, 56-58, 83-95),<br />
karakteriserades juden "i det ekonomiska<br />
livet inte som producent utan uteslutande<br />
som mellanhand. Med sin tusenåriga merkantila<br />
rutin är han vida överlägsen den<br />
alltjämt hjälplöse men framförallt obegränsat<br />
ärlige ariern, <strong>och</strong> det dröjer inte länge<br />
innan handeln hotar att bli ett judiskt monopol.<br />
Juden börjar låna ut pengar, nästan<br />
alltid till ockerränta. I själva verket är det<br />
han som inför räntan. Faran med denna nya<br />
inrättning genomskådas inte genast, utan<br />
hälsas rent av välkommen på grund av den<br />
ögonblickliga fördel den bereder...Penningväsendet<br />
<strong>och</strong> handeln bli nu helt <strong>och</strong> hållet<br />
judens privilegium. Judens ockerräntor<br />
uppväcka till slut motstånd, hans tilltagande<br />
fräckhet ovilja, hans rikedom avund.<br />
Måttet rågas när han även drar mark <strong>och</strong><br />
jord under sin merkantila verksamhet <strong>och</strong><br />
förnedrar dem till försäljningsobjekt, eller<br />
rättare sagt handelsvara. Då juden inte själv<br />
bebygger marken utan bara betraktar den<br />
som bytesmedel, <strong>och</strong> visserligen låter bönderna<br />
vara kvar, men på det hårdaste utpressar<br />
dem, växer oviljan mot honom till<br />
öppet hat. Hans blodsugeri <strong>och</strong> tyranni bli<br />
så stora att han blir föremål för övergrepp.<br />
Man får ögonen alltmer öppna för dessa<br />
9
främlingar <strong>och</strong> upptäcker ständigt nya<br />
frånstötande karaktärsdrag, tills slutligen<br />
klyftan blir oöverstiglig" (Adolf Hitler: Min<br />
kamp, s 274-275).<br />
Då Hitler höll tal den 1938-02-24 inför sina<br />
"gamla partikämpar", yttrade han bl a:<br />
"Europas folk, er arvfiende är det judiska<br />
folket! Tyska folket har vågat bjuda det<br />
spetsen...Den insikten måste <strong>och</strong> skall slå<br />
igenom att folken kommer att få fred <strong>och</strong><br />
frihet den gång de räcker varandra händerna<br />
för att krossa det folk om vilket redan<br />
Kristus sade, att de har djävulen till far...Vi<br />
kan därav hämta den lärdomen att man<br />
måste skoningslöst gå fram mot denna<br />
judiska avföda i Tyskland... Jag vill tillintetgöra<br />
dig" (Stig Jonasson: Nazismen i dokument,<br />
s 42-43; Ingemar Karlsson & Arne<br />
Ruth: Samhället som teater. Estetik <strong>och</strong><br />
politik i Tredje riket, s 82-105, 127-140, 225-<br />
228, 269-273, 281-300, 303-323; Harald<br />
Ofstad: Vårt förakt för svaghet, s 24-69, 130-<br />
153).<br />
För Luther var penningspekulationer, kreditgivning<br />
<strong>och</strong> räntetagande tydliga bevis på<br />
hur djävulen förblindade <strong>och</strong> behärskade<br />
människor i denna värld (E H Thörnberg:<br />
Nationalekonomiens historia I, s 29-30).<br />
Sådan verksamhet bedrev judarna enligt<br />
Luther. Därför gav han bl a det rådet, "att<br />
man förbjuder judarnas ocker <strong>och</strong> tar ifrån<br />
dem alla kontanta tillgångar <strong>och</strong> klenoder i<br />
silver <strong>och</strong> guld <strong>och</strong> lägger dessa i beslag. Ty<br />
allt vad de äger, har de stulit <strong>och</strong> bortrövat<br />
genom sitt ocker" (Martin Luther: <strong>Om</strong> judarna<br />
<strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>, sv övers, stencil, s<br />
3).<br />
Den framstående svenske teologen, sedermera<br />
Lundabiskopen Anders Nygren skrev<br />
under tyska nazismens glansdagar en bok<br />
om Den tyska kyrkostriden (1934), där han i<br />
stort sympatiserade -- liksom majoriteten av<br />
sina trosbröder inom den tyska evangeliska<br />
bekännelsekyrkan samt flera företrädare<br />
inom den svenska kyrkan -- med nazistregimens<br />
militarism, politiska strävanden,<br />
rasdiskrimination <strong>och</strong> judeförföljelser.<br />
<strong>Om</strong> judeförföljelserna yttrade Nygren -- för<br />
övrigt helt i Luthers anda: "Den som vet<br />
10<br />
huru under efterkrigsåren de så kallade<br />
östjudarna översvämmat Tyskland <strong>och</strong><br />
tillvällat sig ett alldeles oproportionerligt<br />
inflytande kunde utan vidare inse att en<br />
praktiskt utjämnande reglering här måste<br />
inträda" (Bonniers världshistoria 17, s 150-<br />
158; Paul Johnson: Moderna tider, s 500-<br />
510; Steven Koblik: "<strong>Om</strong> vi teg, skulle stenarna<br />
ropa". <strong>Om</strong> Sverige <strong>och</strong> judeproblemet<br />
1933-1945, s 87-119; Willy Strzelewicz:<br />
Kampen om de mänskliga rättigheterna, s<br />
169-220, särsk s 203-213; Herbert Tingsten:<br />
Det hotade Israel, s 7-46, 83-128; Dens:<br />
Åsikter <strong>och</strong> motiv, s 146). Den kroppsliga<br />
misshandeln i naziststatens koncentrationsläger<br />
betecknades som illvillig propaganda<br />
<strong>och</strong> en kamp för liberalismens<br />
frihetsideal "vore ett lika grovt misstydande<br />
som när bondeupprorets män tog Luthers<br />
ord om 'en kristen människas frihet' till<br />
intäkt för sina helt annorlunda orienterade<br />
frihetsidéer". Och i fronten mot liberalismens<br />
<strong>och</strong> därmed även demokratins frihetsideal<br />
fylkade sig flera av våra ledande <strong>och</strong><br />
tongivande kyrkomän <strong>och</strong> teologer, tillhörligt<br />
det statligt prioriterade "evangelisktlutherska<br />
kyrkosamfundet" (se nedan).<br />
Vid Life and Work-konferensen i Oxford<br />
1937 fastslogs, att kyrkan var skyldig staten<br />
lydnad, alltså även i en nazistisk diktaturstat<br />
(!), <strong>och</strong> att "bedja för staten, dess folk<br />
<strong>och</strong> dess styrelse". Detta uttalande låg helt i<br />
linje med kyrkoreformatorn Martin Luthers<br />
lära om staten (Einar Billing: Luthers lära<br />
om staten, s 111-122; R 13: 1 ff; 1 P 2: 13 ff;<br />
1 Tim 2:1 f; Tit 3: 1; Nathan Söderblom:<br />
Humor <strong>och</strong> melankoli <strong>och</strong> andra lutherstudier,<br />
s 352-357).<br />
Demokratins frihets-, humanitets- <strong>och</strong> rättighetsprinciper<br />
(Erich Fromm: Ett friskare<br />
samhälle, s 58-66, 146-151, 210-215, 260-<br />
280; C B Macpherson: Den mångtydiga<br />
demokratin, s 9-23, 55-99; Alf Ross: Varför<br />
demokrati?, s 11-51, 98-141, 219-223; Willy<br />
Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna,<br />
s 221-258; Anders Örne: Demokrati,<br />
s 11-50) var inga omistliga, mänskliga<br />
värden för biskopen Anders Nygren <strong>och</strong> den<br />
evangeliska-lutherska kyrka, han företrädde.<br />
Tvärtom hävdade han i det "folkkyrkliga"<br />
idéorganet Vår Lösen (1937), "att
kyrkan i samma mån som den själv gör<br />
anspråk på frihet för sin förkunnelse, också<br />
konsekvent måste träda in för att samma<br />
frihet lämnas varje annan meningsriktning<br />
vid förkunnelsen av dess åsikter, är det<br />
'liberalistiska' frihetsbegreppets konsekvens.<br />
Från det evangeliska frihetsbegreppet kan<br />
ingen sådan konsekvens dragas. I stora<br />
delar av världen står frihetens idé lågt i<br />
kurs; man är färdig att avyttra den såsom<br />
något ganska värdelöst...Man har fått blicken<br />
upp för frihetens avigsida, det individuella<br />
godtycket, som hotar att upplösa det<br />
samhälleliga livet, <strong>och</strong> längtar därför efter<br />
en fast, ordnande samhällsauktoritet...Så<br />
mycket borde ju utan vidare vara klart, att<br />
det icke kan vara kyrkans uppgift att träda<br />
in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla"<br />
(Ingemar Hedenius: Livets mening, s 161;<br />
Herbert Tingsten: Åsikter <strong>och</strong> motiv, s 146-<br />
148).<br />
Trogen sin andlige lärofader Martin Luther<br />
biträdde biskop John Cullberg kraftfullt<br />
Anders Nygrens <strong>och</strong> Oxfordkonferensens<br />
uttalanden i sitt antidemokratiska <strong>och</strong><br />
antihumana Herdabrev till Västerås stift<br />
(1940): "Icke ens angrepp på den allmänna<br />
tanke-, tros- <strong>och</strong> yttrandefriheten får föranleda<br />
kyrkan att frångå sin lojalitet mot dem,<br />
som ha den politiska ledningen av hennes<br />
folk om hand" (a.a., s 49).<br />
Tidigare hade Cullberg med en evangeliskluthersk<br />
biskops tvärsäkra trosvisshet deklarerat,<br />
att kyrkan saknar anledning att<br />
"skänka ny inspiration <strong>och</strong> livskraft åt den<br />
sönderfallande humana demokratin" (Boris<br />
Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s<br />
11, 25-28, 50-54; Herbert Tingsten: Åsikter<br />
<strong>och</strong> motiv, s 128-148). Kyrkan har enligt<br />
Cullberg länge påtalat "den inifrån fortgående<br />
upplösningsprocessen i vår kultur:<br />
frihetens missbruk till självsvåld, demokratiens<br />
urartning till partigräl, det lyckoideal,<br />
som avslöjat sig i tidens fadda njutningskult,<br />
den dästa ovilligheten att ta på sig<br />
personliga offer till det helas båtnad <strong>och</strong> för<br />
att trygga släktets framtid". Härvid konstateras,<br />
att "kyrkans liv på intet sätt är bundet<br />
vid det, som kallas den 'västerländska<br />
civilisationen'" (John Cullberg: Herdabrev, s<br />
44-45).<br />
Men "kristendom <strong>och</strong> kultur äro två skilda<br />
ting", hävdade biskop Torsten Bohlin (Dens:<br />
Kristen front, s 18). I svensk kultur sprids<br />
fränt hedniska lukter enligt Bohlins andligt<br />
finkänsliga näsa (a.a., s 13, 26-40). Men vad<br />
värre är: den icke-Kristustroende är "defekt<br />
just som människa. Kvar står blott ett underpersonligt,<br />
animalt väsen, som icke kvalitativt<br />
skiljer sig från djurserien" (a.a., s 80)<br />
till skillnad från den Kristustroende människan,<br />
som är skapad av Gud <strong>och</strong> till Gud. Ty<br />
enligt den med gudomlig visdom benådade<br />
biskopen existerar endast dessa två människotyper.<br />
Ironiskt nog tillämpade biskopen Bohlin<br />
samma analoga indelningsgrunder i sin<br />
karakterologi som i den av tyska nazismen<br />
(SS-Hauptamt) utgivna skriften Der Untermensch,<br />
nämligen endast två polära typer<br />
"den världsbehärskande människan", som<br />
levde i ljuset <strong>och</strong> blev näst Gud <strong>och</strong> motsvarade<br />
Bohlins kristna trosmänniska,<br />
samt"undermänniskan", som levde i träsket,<br />
helvetet <strong>och</strong> fann sin ledare i den evige<br />
juden, motsvarande Bohlins defekta, underpersonliga,<br />
animala väsen (Stig Jonasson:<br />
Nazismen i dokument, s 40-41; Boris Beltzikoff:<br />
Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 52).<br />
I boken Kristna perspektiv (1935) beskrev<br />
dåvarande journalisten, sedermera professorn<br />
i ekonomisk historia <strong>och</strong> psalmförfattaren<br />
Karl-Gustaf Hildebrand våra stora<br />
kyrkomäns <strong>och</strong> betydande teologers, minst<br />
sagt, dubiösa hållning till demokratin på<br />
följande sätt: "män som Einar Billing <strong>och</strong><br />
Nathan Söderblom ha snillrikt förberett,<br />
Gustaf Aulén <strong>och</strong> Anders Nygren -- framför<br />
andra -- ha närmare genomfört en 'front mot<br />
liberalismen' i en annan vida djupsinnigare<br />
<strong>och</strong> vida mindre tidsbunden innebörd än den<br />
politiska spekulationens. Den moderna<br />
teologien är överhuvudtaget -- alla inre<br />
motsatser å sido -- framsprungen ur samma<br />
motvilja mot förskönande fraser <strong>och</strong> individualistisk<br />
bekvämlighet, som fött det<br />
bästa i leninism <strong>och</strong> nazism (Sic!!)" (a.a., s<br />
240; 127-205). Och våra dagars biskopar,<br />
såsom Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson<br />
<strong>och</strong> den nyvalde ärkebiskopen Gunnar<br />
Weman, talar gärna i förmildrande ordalag<br />
11
om sådana blodtörstiga, krigshungrande<br />
<strong>och</strong> brutala diktatorer som Saddam Hussein<br />
<strong>och</strong> Adolf Hitler (Per Ahlmark: Vem vill<br />
träffa Hitler i himlen?, Exp 1992-12-12).<br />
Att den evangeliskt-lutherska kristendomen<br />
i svensk folkkyrkotappning är helt oförenlig<br />
med svenska demokratins humanitetsideal,<br />
framgår klart av det som ovan sagts.<br />
Den teokratiska föreställningen kontra<br />
folksuveränitetsprincipen<br />
Dessutom bygger den evangeliskt-lutherska<br />
uppfattningen om statsmakten (överheten)<br />
helt på den teokratiska föreställningen,<br />
dvs att statsmakten utgår från Gud <strong>och</strong> står<br />
till svars för sina handlingar endast inför<br />
Gud (Einar Billing: Luthers lära om staten,<br />
s 146-147, 174-175; John Cullberg: Herdabrev,<br />
s 49; R 13:1-2; Alf Ross: Varför demokrati?,<br />
s 29; Henry J Schmandt: De<br />
politiska idéernas historia, s 171-175; Ivar<br />
Strahl: Makt <strong>och</strong> rätt, s 12, 41-42, 83-86, 93-<br />
120; Herbert Tingsten: Åsikter <strong>och</strong> motiv, s<br />
142, 147-148) <strong>och</strong> är tyvärr djupt integrerad<br />
i den svenska kyrkans troslära. Och det är<br />
ju utifrån bekännelseskrifterna, som tron<br />
ska tolkas <strong>och</strong> förklaras. Hur detta tillgår,<br />
gav en av våra sentida ärkebiskopar, Ruben<br />
Josefson, besked om: "Bekännelsen själv<br />
rekommenderar...att gå till Luther <strong>och</strong> låta<br />
honom vara vägledare vid bekännelsens<br />
tolkning. Det är ju också ur rent historisk<br />
synpunkt den enda rimliga vägen, eftersom<br />
det är Luthers skriftutläggning, som bekännelseskrifterna<br />
vill göra gällande" (Ruben<br />
Josefson: Herdabrev till Härnösands stift, s<br />
51).<br />
Men vår samhällsdemokrati bygger på<br />
folksuveränitetsprincipen, som har sina<br />
rötter i den germanska urdemokratin <strong>och</strong><br />
innebär, såsom det står i vår nuvarande<br />
nuvarande regeringsform (RF) 1 kap 1 §, att<br />
"all offentlig makt utgår från folket" (Gustaf<br />
Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar<br />
<strong>och</strong> tillhörande författningar med<br />
förklaringar, s 16-19; Carl Grimberg:<br />
Svenska folkets underbara öden I, s 16-19;<br />
Nils Herlitz m fl: Självstyrelsen i svenskt<br />
12<br />
samhällsliv, s 5-56; Finnur Jonsson:<br />
Heimskringla, s 238-242; Herman Lindqvist:<br />
Historien om Sverige. Från islossning till<br />
kungarike, s 251-260; Henrik Munktell:<br />
Svensk rättstradition, s 4-6; Dens: Det<br />
svenska rättsarvet, 109-111; Henry J Schmandt:<br />
De politiska idéeernas historia, s<br />
166-168).<br />
Eftersom den svenska kyrkan ännu så länge<br />
är en offentlig organisation -- visserligen<br />
med begränsad rättskapacitet <strong>och</strong> oklar<br />
rättslig ställning (Halvar G F Sundberg:<br />
Kyrkorätt, s 1, 2, 50-51; Håkan Strömberg:<br />
Allmän förvaltningsrätt, s 28), är det rimligt<br />
<strong>och</strong> logiskt nödvändigt, att de kyrkliga organisations-<br />
<strong>och</strong> verksamhetsformerna bygger<br />
på demokratiska principer. I LSvKy 1982, 2<br />
§ fastslås, att "genom sina församlingar<br />
upprätthåller svenska kyrkan en på demokratisk<br />
grund uppbyggd riksomfattande<br />
verksamhet". Vilket är ett helt främmande<br />
element för den svenska kyrkans troslära!<br />
"Den svenska folkkyrkan är inte <strong>och</strong> kan<br />
inte vara en majoritetsviljans kyrka, hur<br />
mycket demokrati det än finns därinom. Ty<br />
den översta auktoriteten i kyrkan är alltid<br />
Guds vilja <strong>och</strong> Guds ord", konstaterade<br />
biskopen Stig Hellsten i sitt "Herdabrev" (s<br />
59). Och den mest framstående av den<br />
svenska kyrkans ärkebiskopar, Nathan<br />
Söderblom, varnade energisk för demokratins<br />
betydande <strong>och</strong> förrädiska avigsidor:<br />
"Demokratin får icke göras till ett mål i sig<br />
själv. Då sättes godtycket i högsätet <strong>och</strong><br />
friheten prisgives åt den grymmaste <strong>och</strong><br />
minst beräkneliga av tyranner, flertalet"<br />
(Nathan Söderblom: Herdabref, s 43-44;<br />
Guthorm Hallén: Nathan Söderblom gjorde<br />
kyrkan till en folkrörelse, Nyheterna 1987-<br />
04-18). Lekmän inom svenska kyrkan anser<br />
dock, att demokratiseringsprocessen där<br />
ytterligare behöver intensifieras (Jan Löfberg:<br />
Demokratisera kyrkan!, DN 1973-06-<br />
12). Men prästerna går av tros- <strong>och</strong> bekännelseskäl<br />
till högljudd motattack mot demokratins<br />
former (Göran Beijer: Ohederligt<br />
ändra praxis vid biskopsval. Politiskt valda<br />
ombud kan aldrig upplevas som förtroendevalda<br />
i kyrkan, SvD 1991-02-01;<br />
Sven Arne Flodell: Stoppa kyrkans politisering,<br />
SvD 19??; Lennart Koskinen: Utnämningssystemet<br />
värdigt Stalins Sovjet:
Varken meriter eller andliga företräden<br />
verkar avgöra biskopars tillsättning, SvD<br />
1991-03-24).<br />
En evangelisk-luthersk statskyrka sådan<br />
som den svenska kyrkan, är uppenbarligen<br />
en anomali, en stinkande<br />
varböld <strong>och</strong> pesthärd inom vår demokratiska,<br />
offentliga organisation. En omedelbar<br />
separation mellan stat <strong>och</strong> kyrka är<br />
därför nödvändig bl a av skäl som ovan<br />
angivits. Det syns mig orimligt, att vår<br />
demokratiska stat ska understödja <strong>och</strong><br />
prioritera en kyrklig organisation som är så<br />
främmande för demokratins principer, framför<br />
allt religionsfrihetsprincipen (De Ecclesia<br />
in Mundo huius Temporis, kap 4:73, 2 st;<br />
Robert Malmgren, Gustaf Petrén & Halvar<br />
G F Sundberg: Sveriges grundlagar med<br />
tillhörande författningar, s 229; Gustaf<br />
Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar<br />
<strong>och</strong> tillhörande författningar med<br />
förklaringar, s 47; SOU 1992:9, s 258 f) som<br />
framgår just av den svenska kyrkans bekännelseskrifter<br />
<strong>och</strong> troslära. Visserligen<br />
tillsatte kyrkomötet en bekännelsekommitté<br />
redan år 1983, men några positiva <strong>och</strong> godtagbara,<br />
ännu mindre av kyrkomötet auktoriserade<br />
<strong>och</strong> gillade förslag har därifrån<br />
offentliggjorts. Någon radikal förnyelse av<br />
bekännelsen vill man förmodligen alls inte<br />
åstadkomma utan kommitténs "egentliga<br />
uppgift är att närmare klargöra vad det<br />
betyder, att Svenska kyrkan är ett 'evangeliskt-lutherskt<br />
trossamfund', som det heter i<br />
portalparagrafen till 1982 års Lag om<br />
Svenska kyrkan". Något annat hade man ej<br />
heller väntat sig från vår improduktiva <strong>och</strong><br />
tomgångstrampande statskyrkliga kleresi<br />
(Carl-Henric Grenholm (red): Kristen bekännelse<br />
i dag, s 7, 12-109; Carl-Henric<br />
Grenholm: Vad skall kyrkan bekänna?, s 7,<br />
22-172).<br />
Som icke-politiskt-förtroendevald, helt vanlig<br />
medborgare måste man ju allvarligen<br />
fråga sig hur det var möjligt, att riksdagen<br />
kunde stifta en sådan lag om den svenska<br />
kyrkan som den av år 1982? Har månne<br />
riksdagsmännen en ambivalent inställning<br />
till demokratin? Eller saknar de förmåga <strong>och</strong><br />
kompetens att dra <strong>och</strong> inse konsekvenserna<br />
av sina lagstiftningsbeslut? Beklagligt, om<br />
så vore fallet. Men tyvärr ett alltför välkänt<br />
faktum, om man gör en återblick under de<br />
senaste 30 åren!<br />
Efter en definitiv skilsmässa mellan stat <strong>och</strong><br />
kyrka finge den svenska kyrkan finansieras<br />
genom frivilliga medlemsavgifter <strong>och</strong> ej som<br />
nu i huvudsak genom tvångsmässig församlingsskatt,<br />
vilken år 1992 inbringade inte<br />
mindre än 9,3 miljarder kronor (Ragnar<br />
Bjurfors: Dra in kyrkans beskattningsrätt,<br />
SvD 1991-02-09). En stor del därav skulle då<br />
kunna utgöra en välbehövlig förstärkning av<br />
de borgerliga kommunernas skatteintäkter.<br />
Efter borttagandet av folkbokföringen från<br />
pastorsexpeditionerna sänkte inte (de flesta<br />
av) kyrkans församlingar "kyrkoskatten"<br />
utan tillskansade sig skattemedel för behov,<br />
som inte förefanns, vilket strider mot såväl<br />
kommunallagens anda som mot lag<br />
1982:1052 om församlingar <strong>och</strong> kyrkliga<br />
samfälligheter, 6 kap 2 §.<br />
Finansministern Anne Wibble har mycket<br />
riktigt påtalat detta i dagspressen, men<br />
såvitt jag kan erinra mig, inte vidtagit några<br />
åtgärder för att rätta till detta missförhållande.<br />
Svenska kyrkan bryr sig helt sonika<br />
inte om regeringens uppmaning att sänka<br />
skatten med de 4 ören per skattekrona som<br />
borde göras (Hasse Boström: Kyrkan vägrar<br />
följa skattesänkningskrav. Utbrett motstånd<br />
trots flyttad folkbokföring, SvD 1993-01-08).<br />
Vi vanliga medborgare fick dock uppleva<br />
denna uteblivna sänkning av "kyrkoskatten"<br />
(församlingsskatten) som en illustrativ<br />
tillämpning på hur "kristen församlingsmoral"<br />
fungerar i samhället (jfr Mt 22:21; R<br />
13:7).<br />
Att behålla det nuvarande förlegade statskyrkosystemet,<br />
vilket möjligen passar in i en<br />
socialistisk diktaturstat eller annat höggradigt<br />
kollektiviserat, enhetsstyrt samhällssystem,<br />
förespråkar väl endast<br />
centerpartiet -- i stat-kyrkaberedningen<br />
reserverade sig som bekant Gunnar Larsson<br />
(cp) i Luttra mot ett upphävande av den<br />
svenska kyrkans skatteprivilegium (Exp:<br />
Stat-kyrka, 1972-03-07) -- samt måhända<br />
den av urblekt kommunistisk ideologi grönfärgade<br />
vänstern förutom kyrkans präster-<br />
13
skap <strong>och</strong> dess svansviftare (Hasse Boström:<br />
Kyrkan vill inte skiljas från staten, SvD<br />
1992-11-25 ). Den alltför hårt skattetyngde<br />
svenske medborgaren skulle säkerligen<br />
känna en liten lättnad mitt i all den ekonomiska<br />
bedrövelse, som nu gastkramar vårt<br />
arma land, om denna separation skedde<br />
snarast. Statsrådet Inger Davidsson tilllönskas<br />
all framgång i uppgiften att för<br />
framtiden slutgiltigt klippa av de "oheliga<br />
<strong>och</strong> olycksaliga" banden mellan staten <strong>och</strong><br />
den svenska kyrkan.<br />
14
Kommentarer<br />
Kommentarna är författad av översättaren<br />
Guthorm Hallén.<br />
Guds förskräckliga vrede över det fördömda<br />
judiska folket<br />
1. Rom 11:1-12: (1) Så frågar jag nu: Har då<br />
Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju<br />
själv en israelit, av Abrahams säd <strong>och</strong> en av<br />
Benjamins stam. (2) Gud har icke förskjutit<br />
sitt folk, som redan förut hade blivit känd av<br />
honom. Eller veten I icke vad skriften säger,<br />
där den talar om Elias, huru denne inför<br />
Gud träder upp mot Israel med dessa ord:<br />
(3) "Herre, de hava dräpt dina profeter <strong>och</strong><br />
rivit ned dina altaren; jag allena är kvar,<br />
<strong>och</strong> de stå efter mitt liv"? (4) Och vad får han<br />
då för svar av Gud? "Jag har låtit bliva kvar<br />
åt mig sju tusen män, som icke hava böjt<br />
knä för Baal". (5) Likaså finnes ock, i den tid<br />
som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse<br />
som har skett av nåd. (6) Men har den<br />
skett av nåd, så har den icke skett på grund<br />
av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.<br />
(7) Huru är det alltså? Vad Israel står efter,<br />
det har det icke fått; allenast de utvalda<br />
hava fått det, medan de andra hava blivit<br />
förstockade. (8) Så är ju skrivet: "Gud har<br />
givit dem en sömnaktighetens ande, ögon<br />
som de icke kunna se med <strong>och</strong> öron som de<br />
icke kunna höra med; så är det ännu idag".<br />
(9) Och David säger: "Må <strong>deras</strong> bord bliva<br />
dem till en snara, så att de bliva fångade;<br />
må det bliva dem till ett giller, så att de få<br />
sin vedergällning. (10) Må <strong>deras</strong> ögon förmörkas,<br />
så att de icke se; böj <strong>deras</strong> rygg<br />
alltid". (11) Så frågar jag nu: Var det då för<br />
att de skulle komma på fall som de stapplade?<br />
Bort det! Men genom <strong>deras</strong> fall har<br />
frälsningen kommit till hedningarna, för att<br />
de själva skola "uppväckas till avund". (12)<br />
Och nu har redan <strong>deras</strong> fall varit till rikedom<br />
för världen, <strong>och</strong> har <strong>deras</strong> fåtalighet<br />
varit till rikedom för hedningarna, huru<br />
mycket mer skall icke <strong>deras</strong> fulltalighet så<br />
bliva!<br />
2. Mahomet = Muhammed, Muhammad<br />
("den högtlovade"), Islam betyder egentligen<br />
"frid" men i överförd bemärkelse "överlämnande"<br />
till Allah ("Guden"). För muslimer<br />
existerar bara en Gud - monoteism - precis<br />
som inom judendomen, inte flera gudar -<br />
polyteism - som hos hedningarna eller en<br />
treenig (?!) gud, en på tre verksamma personer<br />
eller aktörer uppdelad gudom såsom hos<br />
kristendomen, Fadern, Sonen <strong>och</strong> den helige<br />
Ande, vilket ju är en högst orimlig <strong>och</strong> ologisk<br />
definition på monoteism, som den niceno-konstantinopolitanska<br />
trosbekännelsen<br />
av år 381 presterade. 1 Islam innebär nämligen<br />
"den fullkomliga frid, som kommer av<br />
att man överlämnar sitt liv helt åt Gud".<br />
Koranen ("uppläsning") är muhammedanernas<br />
heliga skrift liksom Bibeln för de<br />
kristna. Enligt den religiösa traditionen<br />
består Koranen av särskilda gudomliga<br />
meddelanden, som ärkeängeln Gabriel överlämnade<br />
till Muhammed från Guds bok i<br />
himmelen. För muselmanerna är Koranen<br />
källan, grunden <strong>och</strong> hörnstenen, "ett stående<br />
underverk" för tron, inte profeten<br />
Muhammed. För de kristna är däremot<br />
Jesus Kristus "trons hövding <strong>och</strong> fullkomnare"<br />
(Hebr 12:2). Till omfånget motsvarar<br />
Koranen ungefär fyra femtedelar av Nya<br />
Testamentet <strong>och</strong> innehåller 114 kapitel eller<br />
suror.<br />
Den islamska fromheten kännetecknas av<br />
fem karakteristiska drag, "islams fem<br />
grundpelare":<br />
1. Den konsekventa monoteismen. "Det finns<br />
ingen gud utom Allah" (K 2:256) utgör den<br />
första satsen i islams trosbekännelse. Den<br />
andra satsen är, att "Muhammed är Guds<br />
profet".<br />
2. Bönen, andaktövningen, ska utföras fem<br />
gånger dagligen, helst i en moské (K 2:40-42,<br />
196-199).<br />
1 Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden<br />
<strong>och</strong> Medeltiden, s 135-140, 143-147; August Johansson<br />
& Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet,<br />
s 51; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong> livsbilder ur<br />
kristendomens historia, s 45-47.<br />
15
3. Fasta i månaden Ramadan (K 2:179-181).<br />
4. Vallfärd till Mecka - åtminstone en gång i<br />
livet (K 2:192-193).<br />
5. Att ge allmosor, en beskattning på 2,5%<br />
av den årliga inkomsten <strong>och</strong> kapitalet (K<br />
2:40, 275, 277; 9:60). 2<br />
3. Påvar under Martin Luthers tid<br />
(1483-1546):<br />
Sixtus IV 1471-1484<br />
Innocentius VIII 1484-1492<br />
Alexander VI 1492-1503<br />
Pius III 1503-1503<br />
Julius II 1503-1513<br />
Leo X 1513-1521<br />
Hadrianus VI 1522-1523<br />
Clemens VII 1523-1534<br />
Paul III 1534-1549 3<br />
Sixtus IV (f 1414 d 1484) -- hans borgerliga<br />
namn var Francesco della Bovero -- tillhörde<br />
franciskanerorden. Han blev kardinal 1467<br />
<strong>och</strong> valdes till påve 1471.<br />
Sixtus IV ägnade stort intresse åt de italienska<br />
staternas politik <strong>och</strong> ingrep ofta aktivt<br />
i de politiska tvisterna. Bl a stödde han<br />
familjen Pazzis revolt mot Lorenzo de' Medici<br />
1478, eftersom medicéerna utgjorde ett<br />
verkligt hinder för hans kyrkostatspolitik.<br />
Kyrkostaten betraktade han nämligen som<br />
en rent världslig stat. Lorenzo de' Medici<br />
2 Tor Andrae & Geo Widengren: Muhammed; Tor<br />
Andrae: Det osynligas värld, s 129-144; Dens: I<br />
myrtenträdgården; Helmuth von Glasenapp: De<br />
fem världsreligionerna, s 185-201, 309-389; Karl-<br />
Gustaf Hildebrand: Kristna perspektiv, s 46-56;<br />
Jan Hjärpe: Islam - lära <strong>och</strong> livsmönster; Hjalmar<br />
Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden <strong>och</strong><br />
medeltiden, s 188-190, 218-220; August Johansson<br />
& Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s<br />
62-66; Sigrid Kahle: Islams mystik, SvD 1986-05-<br />
27; Huston Smith: Mänsklighetens religioner, s 7-<br />
18, 211-244, 335-340; Nathan Söderblom: Översikt<br />
över allmänna religionshistorien, s 1-22, 68-81; K<br />
V Zetterstéen: Koranen, sv övers; J Östrup m fl:<br />
Illustrerad Världshistoria II: Medeltiden, s 119-<br />
142.<br />
3 Svensk uppslagsbok, förk SvU, band 22, sp 286-<br />
291.<br />
16<br />
bannlystes av Sixtus IV <strong>och</strong> den Heliga<br />
Stolen förklarade krig mot Florens under<br />
medverkan av konung Ferdinand av Neapel.<br />
En förlikning skedde emellertid år 1480<br />
inför den överdrivet utmålade turkiska<br />
faran, en betydande framgång för Medicis<br />
skickliga diplomati, som sökte uppehålla en<br />
jämviktspolitik.<br />
Sixtus IV tillhörde tidevarvets största<br />
konstmecenater. Många konstnärer fick sin<br />
utkomst i Rom för att försköna staden. Åt<br />
arkitekten Giovanni de' Dolei gav han i<br />
uppdrag att uppföra <strong>och</strong> utsmycka det<br />
Sixtinska kapellet (Capella Sistina), vilket<br />
skedde mellan åren 1473-1481. Sixtinska<br />
kapellet, dess inredningar <strong>och</strong> utsmyckningar<br />
har ur konstnärlig synpunkt få, om ens<br />
några medtävlare i världen. 4<br />
Innocentius VIII (f 1432 d 1492), påve 1484-<br />
1492. Hans borgerliga namn var Giovanni<br />
Batista Cibo. Till kardinal utnämndes han<br />
1473 <strong>och</strong> utsågs till påve 1484. Han var den<br />
förste påven, som öppet erkände sina barn<br />
trots kyrkan bestämmelse om ett liv i celibat<br />
för prästerskapet. Sina barns förmögenhet<br />
<strong>och</strong> inflytande ökade han påpassligt <strong>och</strong><br />
hämningslöst.<br />
Under Innocentius' pontifikat organiserades<br />
i kurian marknadsmässig försäljning av<br />
bullor, dispenser <strong>och</strong> s k avlatsbrev för olika<br />
slags brott, t o m grövre. "Gud vill icke syndares<br />
död, utan att han lever <strong>och</strong> - betalar".<br />
Religionen blev en penningaffär med kyrkan<br />
som mäklare.<br />
Mot kätteriet ingrep Innocentius bl a genom<br />
ett korståg mot valdenserna 1484. Samma<br />
år utfärdade han även sin beryktade bannbulla<br />
"Summis desiderantes", där energiska<br />
<strong>och</strong> livliga varningsrop höjdes mot häxors<br />
<strong>och</strong> demoners illgärningar <strong>och</strong> bestraffning<br />
av dem, som utövade sådana gärningar,<br />
skulle verkställas genom inkvisitionsdomstolar.<br />
Häxprocessernas högblomstringstid<br />
<strong>och</strong> vansinne inleddes härmed. Oinskränkt<br />
domsrätt över dem, som anklagades för<br />
4 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 66-68,<br />
70-71; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria, I: Gamla<br />
tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 350-351; SvU band 24 sp<br />
931.
häxeri <strong>och</strong> trolldomskonster såsom att orsaka<br />
sjukdomar, oväder, missväxt, olyckor<br />
etc, gavs till dominikanermunkarna Jacob<br />
Sprenger <strong>och</strong> Heinrich Institoris, vilka också<br />
utnämndes till överinkvisitorer.<br />
Redan kyrkofadern Augustinus (f 354 d 430)<br />
var helt övertygad om att kvinnor kunde ha<br />
köttsligt umgänge med demoner eller djävulen<br />
<strong>och</strong> t o m sluta förbund med djävulen<br />
själv. Enligt den bibliskt-kristna uppfattningen<br />
är kvinnan icke likställd med mannen,<br />
som skapades till Guds avbild (1 Mos<br />
1:26-27, 1 Mos 2:7, 1 Mos 9:6; jfr dock skapelseberättelsen<br />
nr 2 i 1 Mos 5:1 <strong>och</strong> 1 Mos<br />
9:6; 1 Kor 11:7), kvinnandäremot av mannens<br />
revben (1 Mos 2:22-23; 1 Kor 11:8-9; 1<br />
Tim 2:9-15).<br />
År 1487 utkom boken "Malleus Maleficarum"<br />
eller "Häxhammaren", troligen författad<br />
av Heinrich Institoris under medverkan<br />
av Jacob Sprenger. Arbetet omfattar tre<br />
volymer. Det första bandet avhandlar trolldomssynden<br />
<strong>och</strong> dess väsen, det andra hur<br />
demoner <strong>och</strong> häxor utför sina ogärningar<br />
samt vilka åtgärder <strong>och</strong> kurer man kan<br />
vidtaga till skydd mot häxors illvilliga <strong>och</strong><br />
onda handlingar <strong>och</strong> tilltag, medel mot<br />
förgörelse, exorcism etc. Det sista bandet<br />
behandlar utförligt den rättsliga proceduren:<br />
hur häxor ska tas fast <strong>och</strong> avslöjas, hur de<br />
ska tvingas att bekänna, även genom tortyr,<br />
vilka vittnen ska tillkallas, vilka knep <strong>och</strong><br />
fällor ska brukas, om de av djävulen erhållit<br />
trolldomsmedel, som gör dem okänsliga mot<br />
smärta, hur häxornas kropp bör undersökas<br />
<strong>och</strong> hårbevuxna delar avrakas, hur dödsstraffet<br />
med eller utan bekännelse ska tilllämpas.<br />
Uppenbart är, att detta<br />
processförfarande saknar det minsta spår av<br />
rättvisa <strong>och</strong> respekt för den kvinnliga personens<br />
integritet <strong>och</strong> värdighet. Ett omåttligt<br />
kvinnohat väller lavinartat fram, ett kvinnohat,<br />
som är karakteristiskt för den senare<br />
medeltidens moraliska åskådningssätt.<br />
Kvinnan betraktas som ett njutningsmedel<br />
<strong>och</strong> ett djävulens verktyg till männens fördärv.<br />
Denna kvinnosyn accepterades <strong>och</strong><br />
övertogs även av protestanterna. År 1595<br />
hölls nämligen en disputation i Wittenberg,<br />
som omfattade 95 teser, vilka skulle bevisa<br />
att "kvinnor ej var människor".<br />
I århundraden kom häxprocesserna att<br />
kasta sin mörka slagskugga <strong>och</strong> religöst<br />
förankrade kvinnoförakt över västerlandet,<br />
följt av obeskrivligt lidande för oskyldiga<br />
kvinnor. Upplysningsvis kan nämnas, att<br />
den sista häxprocessen i Sverige ägde rum i<br />
Mockfjärds kapell 1858 under ledning av en<br />
speciell prästkommission. Inom religiösa<br />
kretsar hade man i Gagnef enligt en antropologisk<br />
undersökning inte skakat av sig<br />
den vidskepliga tron på häxor <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
trolldomskonster så sent som på 1880-talet.<br />
Och frågan är, om inte det beryktade kvinnoprästmotståndet<br />
inom den svenska kyrkan<br />
i vår tid är reminiscenser från<br />
häxprocessernas andliga mentalitet. 5<br />
Alexander VI (f 1431 d 1503), påve 1492-<br />
1503. Hans egentliga namn var Rodriga<br />
Lanzol y Borja (Borgia) <strong>och</strong> blev kardinal<br />
redan vid 25 års ålder år 1456 på grund av<br />
sin släktskap med <strong>och</strong> gynnade ställning hos<br />
påven Calixtus III. Han utsågs till påve i<br />
augusti 1492 <strong>och</strong> antog namnet "Alexander<br />
den okuvlige".<br />
Alexander VI "var typen för en utanför all<br />
moral stående renässansmänniska", så<br />
karakteriserar honom kyrkohistorikern<br />
Hjalmar Holmquist <strong>och</strong> fortsätter: "Särskilt<br />
behärskades han av sinnlighet, <strong>och</strong> han drog<br />
med sin kroppsliga skönhet <strong>och</strong> fascinerande<br />
begåvning kvinnor till sig , som magneten<br />
drar järnet. Han sökte ej alls dölja sitt leverne;<br />
även som påve fortsatte han med sina<br />
osedliga förbindelser <strong>och</strong> legaliserade en hel<br />
rad av sina barn. Så utsvävande var Alexanders<br />
liv, att samtiden kunde tro Kristi<br />
ståthållare om både blodskam <strong>och</strong> direkt<br />
förbund med djävulen". Det sades, att Vatikanens<br />
heliga palats förvandlats till ett<br />
pompejanskt nöjeshus.<br />
5 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73; Bror<br />
Gadelius: Häxor <strong>och</strong> häxprocesser, s 7-27; Carl<br />
Grimberg: Svenska folkets underbara öden IV:<br />
1660-1709, s 369-452; Dens: a. a. X: Supplement I,<br />
s 536-538; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:<br />
Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 351, 366-368;<br />
Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott<br />
<strong>och</strong> kris, s 77; Anton Nyström: Kristendomen, s<br />
174-208; SvU band 15: sp 1127.<br />
17
Alexanders älskarinna (frilla) var den<br />
vackra <strong>och</strong> behagfulla Guilia Faranese, vars<br />
släkt han frikostigt gynnade med kyrkans<br />
medel. Hans oäkta dotter Lucretia utnämndes<br />
till intendent för Vatikanen <strong>och</strong> hans<br />
beryktade, utomäktenskaplige son Cesare<br />
Borgia blev kardinal. Och nepotismen förpestade<br />
andan bland kyrkans högre befattningshavare.<br />
Kyrkan var för Alexander<br />
endast ett hjälpmedel för både personliga<br />
<strong>och</strong> politiska planer <strong>och</strong> ändamål. Han var<br />
en utpräglad italiensk härskare med obegränsad<br />
<strong>och</strong> okuvlig makt. Den engelske<br />
politikern <strong>och</strong> historikern lord Acton (f 1834<br />
d 1902) fällde detta omdöme om påven Alexander<br />
VI: "Han upptar ett stort utrymme i<br />
historien, emedan han så sammangöt sin<br />
andliga <strong>och</strong> världsliga makt, att han använde<br />
den enas hjälpmedel för den andras<br />
ändamål".<br />
Då Niccolo Machiavelli (f 1469 d 1527) skrev<br />
sitt berömda verk "Fursten" 1513, var det<br />
dock inte påven Alexander han hade som<br />
förebild utan dennes son Cesare Borgia, som<br />
var en ännu farligare <strong>och</strong> hänsynslösare typ<br />
än fadern, innehavaren av sankt Petri lärostol<br />
(a.a.: Efterskrift av Erik Lönnroth, s<br />
151).<br />
Alexander VI var djupt engagerad i samtidens<br />
politiska förvecklingar <strong>och</strong> strider <strong>och</strong><br />
lade i dagen en betydande politisk begåvning<br />
<strong>och</strong> diplomatisk skicklighet. Då den<br />
franske konungen Karl VIII (f 1470 d 1498)<br />
på uppmaning av hertig Ludvig Mohren av<br />
Milano segerrikt invaderade Italien 1495,<br />
fördrev medicéerna ur Florens <strong>och</strong> intog<br />
Neapel samt hotade påven med ett allmänt<br />
kyrkomöte, bildade Alexander "den heliga<br />
ligan", stödd bl a av Spanien <strong>och</strong> kejsaren,<br />
för att driva fransmännen ut ur Italien <strong>och</strong><br />
lyckades tack vare överlägsen diplomatisk<br />
skicklighet få den franske konungen att<br />
erkänna Frankrikes lydnadsplikt gentemot<br />
den heliga Stolen <strong>och</strong> genom påtryckningar<br />
från ligans medlemmar få konungen att<br />
retirera till Frankrike.<br />
I kolonitvisten mellan Spanien <strong>och</strong> Portugal<br />
uppträdde Alexander som medlare <strong>och</strong> fann<br />
lösningen i den s k "demarkationslinjen".<br />
18<br />
I renlärighetens intresse <strong>och</strong> nit påbjöd<br />
Alexander VI genom en bulla av år 1501, att<br />
ingen skrift fick tryckas utan tillstånd av<br />
vederbörande ärkebiskop, vilket blev föregångaren<br />
till de påvliga förteckningarna<br />
över religiöst förbjudna böcker, index librorum<br />
prohibitorum, dvs sådana böcker, som<br />
är farliga för kyrkomedlemmarnas kristna<br />
tro <strong>och</strong> leverne. Det första påvliga, av kyrkan<br />
auktoriserade indexet utkom 1559, det s<br />
k index romanus.<br />
En bland dem som först föll offer för kyrkans<br />
höggradigt intoleranta inställning till oliktänkande<br />
var dominikanermunken Girolamo<br />
Savonarola, som efter förhör under omänsklig<br />
tortyr hängdes i en korsliknande galge<br />
den 23 maj 1498. Savonarola hade i sina<br />
predikningar vänt sig mot kyrkans förfall,<br />
kardinalernas <strong>och</strong> påvarnas sedeslöshet.<br />
Kyrkan måste renas <strong>och</strong> förnyas. Då Karl<br />
VIII med sina härar trängde in i Italien,<br />
uppmanade Savonarola honom att bege sig<br />
till Rom för att reformera kyrkan. Men<br />
Alexander gjorde ett definitivt slut på "den<br />
pladdrande munkens" predikningar <strong>och</strong><br />
verksamhet.<br />
För att förbättra kyrkans ekonomi utvecklade<br />
Alexander mycket skickligt avlatshandeln,<br />
som ibland tog ganska groteska<br />
former. De olika länderna beskattades med<br />
pålagor av de mest skilda slag, annater <strong>och</strong><br />
provisioner.<br />
Alexander dog i malaria den 23 maj 1498. 6<br />
Pius III (d 1507) verkade som påve en kort<br />
tid under september <strong>och</strong> oktober månader<br />
1503. Hans borgerliga namn var Francesco<br />
Todeschini <strong>och</strong> han hade före påveutnämningen<br />
verkat som ärkebiskop i Siena <strong>och</strong><br />
kardinal från <strong>och</strong> med 1460. 7<br />
Julius II (f 1450 d 1513), vars borgerliga<br />
namn var Guiliano della Rovere, blev kardinal<br />
1471 <strong>och</strong> valdes till påve 1503.<br />
6 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73-80;<br />
Hjalmar Holmquist: Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s<br />
351-1352; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />
genombrott <strong>och</strong> kris, s 63; SvU band 1, sp 552.<br />
7 SvU band 21, sp 714
Julius II var en kraftfull härskargestalt,<br />
"den kraftigaste påve, något århundrade fått<br />
skåda", kanske "ingen vis påve men en<br />
kraftfull imperator", "en stor påve".<br />
Liksom sin företrädare Alexander VI ville<br />
Julius II befria Italien från utländska stormakter<br />
genom att ena de rivaliserande,<br />
italienska furstestaterna samt göra Kyrkostaten<br />
till en stark <strong>och</strong> dominerande världslig,<br />
italiensk territorialstat med i huvudsak<br />
italienska politiska avsikter <strong>och</strong> mål. Men<br />
tanken på ett enat Italien kunde tyvärr först<br />
förverkligas 1861, då Sardiniens kung Viktor<br />
Emanuel erhöll titeln konung av Italien.<br />
Sedan Julius övertagit Bologna från släkten<br />
Bentivogli, vände han sig mot republiken<br />
Venedig, som berövat Kyrkostaten de bysantinska<br />
områdena (Ravenna, Rimini <strong>och</strong> det<br />
gamla "Pentapolis") i norra Italien, vilka<br />
genom gåvobrev 756 av Frankrikes konung<br />
Pipin den lille tillförts Kyrkostaten. Tillsammans<br />
med Frankrike <strong>och</strong> Spanien <strong>och</strong><br />
några andra stater, den s k ligan i Cambrai,<br />
besegrades Venedig med "blod <strong>och</strong> järn" vid<br />
Vaila 1509 <strong>och</strong> fick återlämna det lombardiska<br />
området till Kyrkostaten. Som den<br />
moderna Kyrkostatens arkitekt kan förvisso<br />
Julius II räknas.<br />
Sedan Julius tillsammans med de<br />
schweziska kantonerna, Spanien, Venedig,<br />
England <strong>och</strong> de tyska furstendömena bildat<br />
den "heliga ligan" 1511, vände han sina<br />
krigare mot sin forna franska bundsförvant<br />
<strong>och</strong> lyckades driva fransmännen ut ur Italien.<br />
Att detta framgent skulle innebära<br />
Spaniens hegemoni i Italien, fick Julius själv<br />
turligt nog inte uppleva.<br />
Tidigare hade kardinalkollegiet <strong>och</strong> kurian<br />
enligt praxis vanligtvis rekryterats av italienska<br />
befattningshavare. Med Julius II<br />
förstärks påvedömets italienisering, vilken<br />
praxis först brutits i vår tid genom valet av<br />
påven Johannes Paulus II, som är polack,<br />
om vi bortser från påven Hadrianus VI (se<br />
nedan).<br />
Julius II:s kulturella ambitioner var mycket<br />
höga: han ville göra Rom till världens kulturella<br />
huvudstad. Och hans framskjutna<br />
rangställning som den störste mecenaten på<br />
sankt Petri stol lär ingen kunna bestrida.<br />
Den store arkitekten Bramante (f 1444 d<br />
1514) fick i uppdrag att bygga den nya Peterskyrkan,<br />
Michelangelo (f 1475 d 1564) att<br />
slutföra Sixtinska kapellets utsmyckning,<br />
Rafael (f 1483 d 1520) att pryda Vatikanen.<br />
Till Rom kallade <strong>och</strong> anlitade han universalgeniet<br />
Liornado da Vinci (f 1452 d<br />
1519) <strong>och</strong> Italiens störste målare Correggio<br />
(f 1494 d 1534). Och till det av honom grundade<br />
vatikanska museet lät han föra <strong>och</strong><br />
inköpa antika konstskatter såsom Apollo di<br />
Belvedere <strong>och</strong> Laokoongruppen. 8<br />
Leo X (f 1475 d 1521) hette egentligen Giovanni<br />
de' Medici, blev kardinal redan vid 13<br />
års ålder 1488. Han bedrev omfattande<br />
studier i latinsk litteratur <strong>och</strong> teologi <strong>och</strong><br />
valdes till påve 1513.<br />
På det politiska området sökte Leo X hålla<br />
fast vid sin företrädares linje, nämligen att<br />
driva fransmännen ut ur Italien. Men den<br />
franske konungen Frans I tvingade efter<br />
segern vid Marignano år 1515 påven att<br />
underteckna det franska konkordatet, vilket<br />
medgav en kunglig överhöghetsrätt att<br />
utnämna biskopar <strong>och</strong> abboter i det franska<br />
riket <strong>och</strong> vidsträckta förmåner beträffande<br />
kyrkliga förhållanden.<br />
Det 5:e ekumeniska laterankonsiliet, som<br />
pågick från år 1512 till den 16 mars 1517,<br />
lyckades dock inte att reformera kyrkan från<br />
missbruk eller samla kristenheten till väpnade<br />
aktioner mot Islam, men väl att ytterligare<br />
stärka kyrkostyrelsens centralisering<br />
hos påven <strong>och</strong> kurian, kurialismen befäste<br />
sina positioner mot episkopalismen.<br />
1517 blev emellertid ett av historiens svarta<br />
ödesår för den romersk-katolska kyrkan. Då<br />
spikade nämligen dagen före allhelgonadagen,<br />
den 31 oktober 1517 augustineremitmunken<br />
<strong>och</strong> professorn i aristotelisk etik vid<br />
Wittenbergs universitet, Martin Luther, upp<br />
8 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 79-82; E<br />
Falk & G Jacobson: Allmän historia. Nya tiden, s<br />
156, 159-160; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:<br />
Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 352-354; G Jacobson:<br />
Allmän historia, s 161-162; Hanns Lilje:<br />
Luther. Den nya tidens genombrott <strong>och</strong> kris, s 63-<br />
64; SvU band 14, sp 719-720.<br />
19
sina på latin författade 95 teser om avlaten<br />
på slottskyrkans norra dörr, den vanliga<br />
platsen för universitets anslag.<br />
Luther bestred i sina teser icke den kanoniska<br />
avlaträtten, "avlaten i dess sanning",<br />
dvs kyrkans rätt att befria från gottgörelser,<br />
som prästerna i bikten ålagt botfärdiga<br />
människor, däremot påvens dispositionsrätt<br />
över Kristi <strong>och</strong> helgonens "överloppsgärningar".<br />
Syndaförlåtelse erhåller blott den,<br />
som ångrar sig <strong>och</strong> gör bot, "de trognas liv<br />
ska vara en ständig bättring" (tes 1; jfr Mt<br />
4:17), <strong>och</strong> den är en gåva endast av Gud:<br />
"Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste<br />
evangelium om Guds härlighet <strong>och</strong> nåd" (tes<br />
62). Och däri har alla sanna kristna del även<br />
utan avlatsbrev (tes 37; Martin Luther: De<br />
95 teserna om avlatens innebörd, sv övers, s<br />
6, 13, 18).<br />
Luthers teser innehöll ett mycket explosivt<br />
stoff, som snabbt spred sig över hela Tyskland<br />
<strong>och</strong> åstadkom ytterst negativa försäljningsresultat<br />
av avlatsbrev, vilka i grund<br />
<strong>och</strong> botten ingenting annat var påvlig beskattning<br />
av lekmän för att finansiera kyrkans<br />
storslagna byggnadsprogram <strong>och</strong><br />
investeringar i oförgätliga konstverk <strong>och</strong><br />
kulturskatter. Avlatskommissarien <strong>och</strong><br />
dominikanermunken Johan Tetzel (f 1465 d<br />
1519) <strong>och</strong> den i skolastisk lärdom skicklige<br />
debattören, professorn Johann Eck (f 1486 d<br />
1543) bemötte Luthers teser i motskrifter,<br />
vilka tvingade Luther till försvarsskrifter<br />
såsom "Sermon von dem Ablass und Gnade"<br />
("Samtal om avlaten <strong>och</strong> nåden") i mars<br />
1518 <strong>och</strong> senare samma år "Resolutiones"<br />
("Uttalanden"), där han ifrågasatte påvens<br />
auktoritet i andliga frågor.<br />
Påven Leo X, som till en början betraktat de<br />
litterära fejderna mellan Luther å ena sidan<br />
<strong>och</strong> Tetzel <strong>och</strong> Eck å andra sidan som dispyter<br />
mellan munkar tillhörande två rivaliserande<br />
munkordnar, försökte dämpa de<br />
litterära ordväxlingarna med hjälp av ordensdisciplinen.<br />
Luther inkallades under beskydd av kurfursten<br />
Fredrik till augustineremitordens<br />
generalkapitel i Heidelberg i april 1518.<br />
Under disputationen försvarade Luther sina<br />
20<br />
åsikter så framgångsrikt mot dominikanerna,<br />
att hela augustineremitorden enigt slöt<br />
upp på hans sida. Dominikanerna övertalade<br />
då påven att börja en formlig inkvisitionsprocess<br />
mot Luther i juni 1518.<br />
Den påvlige delegaten vid riksdagen i<br />
Augsburg, kardinal Thomas Cajetanus (f<br />
1469 d 1534; hans borgerliga namn var<br />
Jakob de Vio) inbjöd Luther till ett samtal<br />
där <strong>och</strong> försökte få Luther att återkalla sina<br />
sina teser <strong>och</strong> åsikter, men misslyckades<br />
trots hot om bannlysning. Gentemot påvens<br />
auktoritet ställde Luther Bibelns <strong>och</strong> tron<br />
var den enda förutsättningen för Guds nåd.<br />
Trots att Luther enligt kyrkans lära (kanon)<br />
icke kunde fällas för kätteri för sina teser<br />
om avlaten vid det "summariska förhörsförfarandet",<br />
som tillämpats av Cajetanus vid<br />
detta samtal <strong>och</strong> var brukligt vid notoriskt<br />
kätteri, betraktades han dock som skyldig.<br />
För att fälla Luther för kätteri övergick<br />
kurian efter misslyckandet i Augsburg till<br />
den ordinarie kättarprocessens vedertagna<br />
former. Johann Eck utmanade Luther till<br />
den berömda disputationen i Leipzig i medio<br />
av 1519, där den debattskicklige Eck drev<br />
Luther in i en återvändsgränd. Luther<br />
tvingades öppet att tillstå, att vissa av den<br />
böhmiske kyrkoreformatorn Johan Hus'<br />
satser var "fullt kristliga <strong>och</strong> evangeliska",<br />
eftersom de överensstämde med Bibeln,<br />
trots att kyrkomötet i Konstanz år 1414<br />
fördömt dem som kätterska. Därmed förnekade<br />
Luther även kyrkomötenas högsta<br />
auktoritet i tros- <strong>och</strong> frälsningsfrågor. Att<br />
Luther var en genuin kättare, behövde ingen<br />
rättrogen katolik hädanefter betvivla. I den<br />
s k "Lilla kommentaren till Galaterbrevet" i<br />
sept 1519 utvecklade <strong>och</strong> klargjorde Luther<br />
ytterligare sina vid Leipzigdisputationen<br />
uttalade tankar.<br />
Den 15 juni 1520 utfärdade Leo X sin bannbotbulla<br />
"Exsurge Domine" över Luther.<br />
Dennes kätterska satser fördömdes omedelbart.<br />
Många av Luthers verk uppfördes på<br />
kurians förteckning över förbjudna böcker.<br />
Luther erhöll dock en frist på 60 dagar att<br />
återkalla sina läror. Men han fortsatte i<br />
stället att utveckla sina reformatoriska<br />
tankar i en rad skrifter som "Sermon von
den guten Werken" ("Samtal om de goda<br />
gärningarna"), "Von dem Papsttum zu Rom"<br />
("<strong>Om</strong> påvedömet i Rom"), "An den christlichen<br />
Adel deutscher Nation" ("Till den<br />
tyska nationens kristna adel"), "De captivitate<br />
babylonica ecclesiae" ("<strong>Om</strong> kyrkan<br />
babyloniska fångenskap") <strong>och</strong> "Von der<br />
Freiheit eines Christenmenschen" ("<strong>Om</strong> en<br />
kristen människas frihet") - alla utgivna<br />
1520. En kristen människas frihet, som var<br />
en opolemisk skrift, skickade Luther till<br />
påven för att poängtera den evangeliska<br />
kallelseetiken <strong>och</strong> Bibeln som Guds ord: "där<br />
själen har Guds ord, behöver den intet annat<br />
ting mera".<br />
Kejsaren Karl V (f 1500 d 1558), som myndigförklarats<br />
redan 1515 <strong>och</strong> blivit påföljande<br />
år mäktig härskare över det förenade<br />
Spanien med tillhörande syditalienska<br />
områden (Neapel) samt de rika amerikanska<br />
kolonierna, hade vid sin kröning i Aachen år<br />
1520 (se nedan ang kröningen i Bologna<br />
1530) bundits till en valkapitulation, som<br />
bl.a. innebar att de tyska ständernas riksregemente<br />
återupprättades. Detta leddes av<br />
kurfursten Fredrik, som nu krävde, att<br />
Luthers sak skulle prövas av tyska domare<br />
vid den år 1498 upprättade Rikskammarrätten,<br />
som skulle slita tvister mellan olika<br />
tyska stater, <strong>och</strong> fastställas av till januari<br />
1521 i Worms sammankallade riksdagen.<br />
Det s k Wormsediktet, som tillkom genom<br />
kejsarens manipulationer <strong>och</strong> svek, förklarade<br />
emellertid Luther i rikets akt som<br />
fågelfri. Men Luther skyddades av kurfursten<br />
Fredrik <strong>och</strong> kejsaren hade små möjligheter<br />
att verkställa beslutet. Ett svidande<br />
nederlag för Leo X men innan han slutade<br />
sina dagar i december 1521, kunde han dock<br />
glädja sig åt att fransmännen fördrivits från<br />
Milano. 9<br />
9 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 81-91; F<br />
Funk-Brentano: Luther, s 49-121; Gunnar Dahmén:<br />
Luther. I går -- i dag -- i morgon, s 9-30; B<br />
Estlander: Allmänna historien: Nya tiden, s 1-31;<br />
Guthorm Hallén: En minnesskrift om Martin<br />
Luther, DD 1982-05-18; Hjalmar Holmquist:<br />
Kyrkohistoria I: Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s<br />
324-327, 354-355; Dens: Kyrkohistoria II: Nyare<br />
tiden, s 9-20; Dens: Martin Luther, s 57-113;<br />
August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria,<br />
s 108-110, 127-133; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong><br />
Hadrianus VI (f 1459 d 1523) tillhörde "Det<br />
gemensamma livets bröder" <strong>och</strong> blev professor<br />
i Löwen samt 1507 kejsar Karl V:s lärare.<br />
Sedan avancerade han till biskop i<br />
Tortosa i Spanien, blev 1517 kardinal <strong>och</strong><br />
storinkvisitor över hela Spanien. Han utnämndes<br />
till ståthållare i Spanien år 1518<br />
för att slutligen väljas till påve 1522. Hadrianus<br />
var flamländare till börden <strong>och</strong> var den<br />
siste påven, som icke var italienare. Att<br />
uteslutande välja en italienare till påve blev<br />
sedan en tradition, som avbröts först i vår<br />
tid i <strong>och</strong> med valet av påven Johannes Paulus<br />
II (se ovan).<br />
Hadrianus VI ville reformera den romerskkatolska<br />
kyrkan, eftersom han satte de<br />
religiösa frågorna i centrum. Men de lutherska<br />
reformationskraven på kyrkan ville<br />
han inte acceptera utan förberedde kraftiga<br />
motaktioner mot protestanterna - framför<br />
allt genom att till kurian kalla den hårde,<br />
viljestarke <strong>och</strong> handlingskraftige dominikanermunken<br />
Giovanni Pietro Caraffa (f 1476<br />
d 1559). Men han hann själv aldrig genomföra<br />
den religiösa förnyelsen <strong>och</strong> utrensningen<br />
av renässansmentaliteten inom kyrkan,<br />
som han planerat, eftersom döden ändade<br />
hans liv redan 1523. 10<br />
Clemens VII (f 1478 d 1534), vars borgerliga<br />
namn var Guilo de' Medici, gjorde sig själv<br />
till påve år 1523 efter en långdragen konklav,<br />
som varade i inte mindre än 50 dagar.<br />
Den reformation <strong>och</strong> religiösa förnyelse av<br />
den romersk-katolska kyrkan, som hans<br />
företrädare på sankt Petri stol ansåg vara<br />
nödvändig <strong>och</strong> planerade för, sopades härmed<br />
bort.<br />
livsbilder ur kristendomens historia, s 108-113,<br />
122-131; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />
genombrott <strong>och</strong> kris, s 64, 93-117; P A Meyer:<br />
Kyrkohistoria, s 23-26; Niels Nöjgaard: Martin<br />
Luther, s 95-151; SvU band 14 sp 1267-1270, band<br />
16 sp 339. 739-738, 1009-1010, 1240-1241; J<br />
Östrup m fl: Illustrerad Världshistoria, band III, s<br />
278-329.<br />
10 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 91-92;<br />
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II Nyare tiden,<br />
s 46-47; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />
genombrott <strong>och</strong> kris, s 66-75; SvU band 12 sp 255.<br />
21
I likhet med sina företrädare Alexander VI<br />
<strong>och</strong> Julius II ville Clemens VII befria Italien<br />
från utländska stormakter men endast<br />
under den förutsättningen, att hans egen<br />
familj skulle dra så stora materiella fördelar<br />
därav som möjligt.<br />
Clemens <strong>och</strong> medicéerna behärskade de<br />
inflytelserika <strong>och</strong> viktiga städerna Rom <strong>och</strong><br />
Florens förutom Kyrkostaten.<br />
I maktkampen mellan Karl V av Spanien<br />
<strong>och</strong> Frans I i Frankrike förhöll sig Clemens<br />
till en början neutral, men efter Karl V:s<br />
seger över Frans I vid Pavia i februari 1525<br />
ingick han ett förbund med segraren. Men<br />
då dennes ständigt växande maktanspråk<br />
<strong>och</strong> militära resurser utgjorde reella hot<br />
bildade Clemens i Cognac tillsammans med<br />
Frankrike, Florens, Venedig <strong>och</strong> Milano år<br />
1526 den s k "heliga ligan".<br />
I det därpå följande kriget intog <strong>och</strong> plundrade<br />
de kejserliga trupperna Rom 1527<br />
(Sacco di Roma) <strong>och</strong> medicéerna fördrevs<br />
också från Florens. Påven belägrades i Sant'<br />
Angelo, men frigavs mot en betydande penningsumma<br />
<strong>och</strong> löftet att inta av en neutral<br />
hållning i maktkampen mellan Karl V <strong>och</strong><br />
Frans I. Medicéerna återfick också Florens<br />
mot svidande eftergifter.<br />
Genom traktaten i Cambrai 1529 avstod<br />
Frans I från sina territoriella anspråk på<br />
Italien, ändock en noterbar framgång för<br />
påven. Och Clemens VII gick med på att<br />
kröna Karl V till kejsare i Bologna på dennes<br />
födelsedag den 24 februari 1530, vilken<br />
också var årsdagen av slaget vid Pavia (se<br />
ovan ang kröningen i Aachen).<br />
Nu hoppades Clemens på att Karl V skulle<br />
hjälpa till med att slå ned <strong>och</strong> omintetgöra<br />
den protestantiska reformationen i Tyskland.<br />
Men vid riksdagen i Augsburg 1530<br />
beslöt sig Karl V för bemöta reformationens<br />
bekännare med "Liebe und Gütigkeit" ("kärlek<br />
<strong>och</strong> godhet") bl a på grund av Gustav<br />
Vasas snabba likvidering av det katolska<br />
motståndet i Sverige 1529.<br />
Johann Eck hade utarbetat en förteckning<br />
över det lutherska kätteriet, som delgivits<br />
22<br />
kejsaren, varför lutheranerna ansåg det<br />
nödvändigt att inkomma med en positiv<br />
bekännelseskrift av sin tro. Denna hade<br />
utarbetats av Filip Melanchton (f 1497 d<br />
1560) i samråd med Luther <strong>och</strong> blev den<br />
världskända Augsburgska trosbekännelsen<br />
med kompletteringsskriften Apologien. Mot<br />
denna inlade Johann Eck sin omfattande<br />
katolska vederläggningsavhandling Confutatio.<br />
Då nu kejsaren förklarade, att stridsfrågan<br />
var avgjord i <strong>och</strong> med den katolska<br />
vederläggningsinlagan <strong>och</strong> att de, som ej<br />
accepterade denna, skulle tvingas därtill<br />
med våld, således en skärpning av Wormsediktet,<br />
tolkade lutheranerna detta som en<br />
öppen krigsförklaring.<br />
De tyska lutheranska kurfurstarna bildade<br />
snabbt <strong>och</strong> målmedvetet i början av år 1531<br />
ett stort politiskt försvarsförbund i Schmalkalden,<br />
livligt stött de lutherska prästernas<br />
<strong>och</strong> teologernas fromma välsignelser.<br />
Sverige hade ju blivit det första självständiga<br />
riket med genomförd luthersk kyrkoreformation,<br />
åtföljd av Danmark.<br />
Lutherdomen hade nått stadigt fotfäste i<br />
norra Europa. Genom diplomatiska konstgrepp<br />
sökte nu Karl V hindra dess vidare<br />
utbredning: Genom stilleståndet i Nürnberg<br />
1532 medgavs protestanterna trosfrihet i<br />
sina områden, tills ett allmänt konsilium<br />
(kyrkomöte) finge avgöra frågan, vilket Karl<br />
V påyrkat redan vid riksdagen i Augsburg<br />
<strong>och</strong> Clemens samtyckt till att sammankalla<br />
under löften om stora eftergifter.<br />
Henrik VIII av England hade i januari 1533<br />
gift sig med sin älskarinna Anna Boleyn<br />
utan att ha fått sin skilsmässa med drottning<br />
Katarina sanktionerad av påven. I ett<br />
konsistorium 24 mars 1534 fastslog emellertid<br />
påven - kanske av fruktan för den religiöst<br />
konservative Karl V - , att Henrik<br />
VIII:s tidigare äktenskap fortfarande ägde<br />
bestånd. Därmed klipptes banden mellan<br />
England <strong>och</strong> den romersk-katolska kyrkan<br />
av omedelbart.<br />
Då Clemens VII avled den 25 september<br />
1534, hade Sverige, Danmark, England, en<br />
del av Schweiz <strong>och</strong> halva Tyskland avfallit<br />
från den heliga Stolen. Clemens VII var
påven, som verkligen offrade den heliga<br />
kyrkan för sina släktintressens skull. 11<br />
Paul III (f 1468 d 1549), vars egentliga<br />
namn var Alessandro Faranese, var bror till<br />
påven Alexander VI:s sköna älskarinna<br />
Guilia Faranese <strong>och</strong> ansågs därför ha fått<br />
sin kardinalsbefordran 1493. Till påve valdes<br />
han 1534. Också Paul III hade barn<br />
utom äktenskapet. En son gjorde han till<br />
furste över Parma <strong>och</strong> Piancenza.<br />
Paul III lyckades någorlunda tillfredsställande<br />
gå den svåra balansgången mellan<br />
kejsar Karl V <strong>och</strong> Frans I av Frankrike <strong>och</strong><br />
slutligen medla fred mellan de båda antagonisterna<br />
år 1538.<br />
Paul III:s karaktärsegenskaper tecknas<br />
måhända bäst av högrenässansens störste<br />
mästare Tizian (f 1477 d 1576) i tre målningar<br />
av påven: den kloke <strong>och</strong> värdige, den<br />
temperamentsfulle <strong>och</strong> den försiktigt avvaktande.<br />
Paul III gick åtminstone under den första<br />
tiden av sitt pontifikat på den reformistiska<br />
linjen <strong>och</strong> upptog som sina rådgivare bl.a.<br />
Caraffa, engelsmannen Pole (d 1558) <strong>och</strong><br />
den fromme italienaren Contarini (d 1542).<br />
Resultatet blev ett reformbetänkande av år<br />
1537, betecknat som den katolska reformismens<br />
främsta dokument.<br />
Paul III accepterade kejsaren Karl V:s vädjan<br />
att sammankalla ett reformkonsilium i<br />
Trient 1545. Då protestanterna vägrade att<br />
infinna sig, förklarade kejsaren de schmalkaldiska<br />
förbundets ledare i riksakt. Och<br />
påföljande år (1546) utbröt det inbördeskrig<br />
mellan de båda tyska religionspartierna,<br />
som kallats det schmalkaldiska kriget,<br />
vilket avslutades med religionsfreden i<br />
Augsburg 1555. Fredsöverenskommelsen<br />
innebar en mycket ofullständig <strong>och</strong> inskränkt<br />
religionsfrihet, som helt uteslöt de<br />
reformerta <strong>och</strong> vederdöparna <strong>och</strong> byggde på<br />
den s k territorialprincipen, dvs regentens<br />
11 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 92-97;<br />
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden<br />
s 47-48,53-57; Hanns Lilje: Luther. Den nya tiden<br />
genombrott <strong>och</strong> kris, s 64-66, SvU band 6 sp 268-<br />
269.<br />
trosbekännelse var kompromisslöst bindande<br />
för hans undersåtar, "cujus regio, ejus<br />
religio".<br />
Genom bullan "Regimini militantis ecclesiae"<br />
1540 godkände Paul III Ignatius<br />
Loyolas jesuitorden - den katolska motreformationens<br />
mest effektiva instrument <strong>och</strong><br />
organisation.<br />
Den påvliga inkvisitionen nyorganiserades<br />
1542 till kamp mot protestanterna.<br />
I striden mot de tyska protestanterna 1546-<br />
1547 samverkade Paul III med kejsaren<br />
Karl V. Men en brytning inträffade, varigenom<br />
påven närmade sig Frankrike <strong>och</strong><br />
trycket mot protestanterna avtog.<br />
Mot Henrik VIII utfärdade Paul III en avsättningsbulla<br />
1535, men dess effekt var<br />
verkningslös beroende på de internationella<br />
politiska händelsernas utveckling. 12<br />
Den gudomliga vredens osläckbara eld.<br />
Hebreiska ord för vrede symboliserar <strong>och</strong><br />
betecknar även "hetta", "glöd" eller "eld",<br />
vilket framgår tydligt i Ps 18:8-9: "Hans<br />
(Guds) vrede var upptänd. Rök steg upp från<br />
hans näsa <strong>och</strong> förtärande eld från hans mun,<br />
eldsglöd ljungade från honom".<br />
Enligt Gamla testamentet (GT) är vreden ett<br />
synnerligen framträdande <strong>och</strong> karakteristiskt<br />
drag i Guds väsen: "Herren är en nitälskande<br />
Gud <strong>och</strong> en hämnare, ja en<br />
hämnare är Herren, en som kan vredgas. En<br />
hämnare är Herren mot sina ovänner, vrede<br />
behåller han mot sina fiender....Vem kan<br />
uthärda hans vredes glöd? Hans förtörnelse<br />
utgjuter sig såsom eld" (Nah 1:2, 6).<br />
12 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 97-111;<br />
Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden,<br />
s 48, 106-107; August Johansson & Emil Liedgren:<br />
Kyrkohistoria, s 148; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong><br />
livsbilder ur kristendomens historia, s 158-160;<br />
Hanns Lilje: Luther. Nya tidens genombrott <strong>och</strong><br />
kris, s 132-137; SvU band 21 sp 232.<br />
23
Guds vrede drabbar den eller dem - särskilt<br />
av hans utvalda, utkorade folk Israel, som<br />
står honom emot, handlar i olydnad <strong>och</strong> ej<br />
fullgör hans vilja, bud <strong>och</strong> befallningar.<br />
Hårda, ja rent av förfärande straff åtföljer<br />
"Herrens vredesglöd". De gammaltestamentliga<br />
författarna <strong>och</strong> profeterna tycks formligen<br />
frossa i tanken på Guds vrede <strong>och</strong> straff,<br />
som ju också Martin Luther med ännu<br />
större intensitet tar upp i sin fördömelseskrift<br />
över judarna. Här några belysande<br />
exempel från de gammaltestamentliga texterna:<br />
3 Mos 26:28: "Så skall också jag (Jahve,<br />
Gud) vandra eder emot <strong>och</strong> tukta eder sjufalt<br />
för edra synders skull".<br />
4 Mos 32:14: "Nu haven I trätt i edra fäders<br />
fotspår, I, syndiga mäns avföda, <strong>och</strong> öken så<br />
ännu mer Herrens vredesglöd mot Israel".<br />
Jos 7:1: "Men Israels barn förgrepo sig trolöst<br />
på det tillspillogivna. Då upptändes<br />
Herrens vrede mot Israel".<br />
Jes 5:25: "Herrens vrede har upptänts mot<br />
hans (Israels) folk".<br />
Jes 30:27-28,30: "Se, Herrens namn kommer<br />
fjärran ifrån, med brinnande vrede <strong>och</strong> med<br />
tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av<br />
förgrymmelse, <strong>och</strong> hans tunga är såsom<br />
förtärande eld...Han vill sålla folken i förintelsens<br />
såll <strong>och</strong> lägga i folkslagens mun ett<br />
betsel, till att leda dem vilse...Och Herren<br />
skall låta höra sin röst i majestät <strong>och</strong> visa<br />
hur hans arm drabbar i vredesförgrymmelse<br />
<strong>och</strong> med förtärande eldslåga, med storm <strong>och</strong><br />
störtskurar <strong>och</strong> hagelstenar".<br />
Jer 4:8: "Herrens vredesglöd upphör icke<br />
över oss".<br />
Jer 7:20: "Därför säger Herren, Herren så:<br />
Se, min vrede skall utgjuta sig över denna<br />
plats, över både människor <strong>och</strong> djur, över<br />
både träden på marken <strong>och</strong> frukten på jorden;<br />
<strong>och</strong> den skall brinna <strong>och</strong> icke bliva<br />
utsläckt".<br />
Sef 1:15: "En vredens dag är den dagen, en<br />
dag av ångest <strong>och</strong> trångmål, en dag av öde-<br />
24<br />
läggelse <strong>och</strong> förödelse, en dag av mörker <strong>och</strong><br />
tjocka, en dag av moln <strong>och</strong> töcken".<br />
Sef 2:2: "Herrens vredes glöd kommer över<br />
eder".<br />
Men enligt Gamla testamentet (GT) finns i<br />
Guds väsen också drag av barmhärtighet<br />
eller kärlek (barmhärtighet <strong>och</strong> kärlek är<br />
ofta i GT synonyma ord, så t ex i relationen<br />
föräldrar <strong>och</strong> barn, se Jes 49:15 <strong>och</strong> Jer<br />
31:20; men ömsesidig barmhärtighet <strong>och</strong><br />
kärlek bör förhoppningsvis råda mellan<br />
medlemmarna av Israels folk, se Sak 7:9)<br />
<strong>och</strong> helighet, vilket poängteras hos Hosea<br />
11:8-9: "All min barmhärtighet vaknar. Jag<br />
vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag<br />
skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är<br />
Gud <strong>och</strong> icke en människa; helig är jag<br />
bland eder, <strong>och</strong> med vrede vill jag ej<br />
komma".<br />
Det religiösa begreppet Guds vrede skulle<br />
således kunna innefatta både Guds barmhärtighet,<br />
Guds kärlek <strong>och</strong> Guds helighet<br />
<strong>och</strong> inte blott vara en reaktion från "hämndens<br />
Gud" (Ps 94:1; 5 Mos 32:35). Såvitt jag<br />
förstår, ger Emil Liedgren (1879-1963) uttryck<br />
för en sådan tolkning i sin sköna <strong>och</strong><br />
religiöst finstämda psalm nr 233 i Den<br />
svenska psalmboken av år 1986, främst<br />
verserna 1 <strong>och</strong> 6:<br />
"Fader, du vars hjärta gömmer,<br />
helighet, som allting dömer,<br />
kärlek, som förlåter allt,<br />
du vill döda<br />
för att föda<br />
oss på nytt till ny gestalt.<br />
Dig vi prisa <strong>och</strong> berömma,<br />
som i vrede allt kan döma<br />
<strong>och</strong> i nåd förlåta allt,<br />
som vill döda<br />
för att föda<br />
allt på nytt till ny gestalt". 13<br />
13 Ivan Engnell m fl: Svenskt bibliskt uppslagsverk<br />
II sp 1413-1415.
Sju kristliga råd i att öva sträng barmhärtighet<br />
mot judar<br />
En av de främsta inspirationskällorna till<br />
Tredje rikets, den tyska nazismens barbariska<br />
<strong>och</strong> bestialiska judeförföljelser <strong>och</strong><br />
metodiskt iscensatta utrotningspolitik av<br />
judar var otvivelaktigt Martin Luthers<br />
"Gegen die Juden und ihren Lügen". Dennes<br />
sju kristliga råd till sina indoktrinerade<br />
trosfränder att öva sträng barmhärtighet<br />
mot judar blev bärande grundpelare i nazisternas<br />
åtgärdsprogram mot judarna 14 . "Protestantismen<br />
företräder i <strong>och</strong> för sig bättre<br />
tyskhetens livsbehov, vilka ju äro förbundna<br />
med såväl dess uppkomst som dess senare<br />
tradition", konstaterade Adolf Hitler (f 1889<br />
d 1945) i sin vidlyftiga programskrift om den<br />
nazistiska idéläran, "Mein Kampf", "nazismens<br />
Bibel" (Adolf Hitler: Min kamp, sv övers,<br />
förk MK, s 108).<br />
Men även andra inspirationskällor låg till<br />
grund för den nazistiska ideologin. 15 Ända<br />
sedan skoltiden var Adolf Hitler intresserad<br />
av allmän historia (MK s 17), vilket gjorde<br />
honom till övertygad nationalist <strong>och</strong> antisemit<br />
samt lärde honom "förstå historiens<br />
innebörd" (Sic!). "Jag har i världshistorien<br />
funnit en allt outtömligare källa till förståelsen<br />
av det historiska skeendet i samtiden,<br />
alltså av politiken. Jag 'lär mig' inte historien,<br />
utan låter historien lära mig" (MK s<br />
22).<br />
En bland de stora tyska 1800-tals historikerna<br />
Heinrich von Treitschke (f 1834 d<br />
1896) var en entusiastisk <strong>och</strong> hängiven tysk<br />
patriot <strong>och</strong> starkt engagerad antisemit samt<br />
utvecklade en rasteori. Hans författarskap<br />
<strong>och</strong> idéer kom under den nazistiska eran i<br />
Tyskland att dra till sig stor uppmärksamhet.<br />
16<br />
14 Guthorm Hallén: Luther -- en av de värsta<br />
judehatarna i historien, DD 1983-10-10; Dens: 500<br />
år sedan Martin Luther föddes. En av historiens<br />
värsta judehatare, Folkbladet 1983-11-10; Dens:<br />
Martin Luther -- en av historiens värsta judehatare,<br />
VF 1983-11-23.<br />
15 Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler<br />
<strong>och</strong> nazismen, s 47-51.<br />
16 A O Meyer: Bismarck, s 39-40; SvU band 28 sp<br />
225-226.<br />
Under sin vistelse i Wien åren 1907-1913<br />
ägnade sig Hitler åt att noggrant granska<br />
<strong>och</strong> skärskåda det alltyska partiet <strong>och</strong> dess<br />
ledare, godsägaren Georg von Schönerer (f<br />
1842 d 1921) samt det kristligt-sociala partiet<br />
<strong>och</strong> dess ledare, advokaten Karl Lueger<br />
(f 1844 d 1910), som var överborgmästare i<br />
Wien åren 1897-1910. Härigenom befäste<br />
Hitler ytterligare sin extrema, tyska nationalism<br />
- "min älskade hembygds anslutning<br />
till det gemensamma fosterlandet, Tyskland",<br />
den sociala frågans betydelse för att<br />
vinna de breda massorna, rasproblemen <strong>och</strong><br />
judefrågan -- "motbjudande var mig den<br />
rasblandning som rikshuvudstaden (Wien)<br />
uppvisade, motbjudande hela denna röra av<br />
tjecker, polacker, ungrare, rutener, serber,<br />
kroater etc <strong>och</strong> mitt ibland dem mänsklighetens<br />
eviga rötsvampar -- judar <strong>och</strong> åter<br />
judar". "Där lades grunden till en världsåskådning<br />
i stort <strong>och</strong> politisk uppfattning i<br />
smått, vilka aldrig skulle lämna mig <strong>och</strong><br />
som jag senare blott behövde komplettera i<br />
detalj" (MK s 95-119).<br />
Men Hitler påverkades också genom studier<br />
på egen hand i filosofi av några av romantikens<br />
främsta filosofer.<br />
Starka <strong>och</strong> bestående intryck på honom<br />
gjorde Johann Gottlieb Fichte (f 1762 d<br />
1814) i boken "Reden an die deutsche Nation"<br />
("Tal till den tyska nationen"), en utgåva<br />
av föreläsningar hållna i Berlin vintern<br />
1807-1808. Där underströks kraftigt det<br />
tyska folkets historiska uppgifter <strong>och</strong> Tysklands<br />
speciella status i världssamfundet.<br />
Mänsklighetens hållbara framtid kunde<br />
endast skapas av det tyska folket <strong>och</strong> Tyskland:<br />
"Den gamla världen med sin härlighet<br />
<strong>och</strong> storhet såväl som med sina brister",<br />
sade Fichte, "har sjunkit genom sin egen<br />
ovärdighet <strong>och</strong> genom edra fäders (germanernas)<br />
kraft. Finnes sanning i det, som<br />
framlagts i dessa tal, så ären I bland alla<br />
nyare folk det, vari fröet till mänsklighetens<br />
fullkomning mest avgjort ligger, <strong>och</strong> vilket<br />
det alltså åligger att föra mänskligheten<br />
framåt. <strong>Om</strong> I gån under i detta ert väsen, så<br />
går därmed varje förhoppning för mänskligheten<br />
om räddning ur dess djupa förnedring<br />
25
förlorad”. 17 Det stod klart för Hitler, att<br />
Tyskland <strong>och</strong> tyskarna skulle fylla en särskild<br />
världshistorisk mission.<br />
"När en ny idé, en ny lära eller ny världsordning<br />
eller också en politisk eller ekonomisk<br />
rörelse tar ner allt som har varit såsom<br />
dåligt <strong>och</strong> värdelöst, har man redan på<br />
grund därav anledning att visa misstro <strong>och</strong><br />
försiktighet gentemot den nya rörelsen.<br />
Mestadels ligger grunden till ett sådant hat<br />
antingen i känslan av egen underläsenhet<br />
eller i en ond vilja. Skall en verkligt välsignelsebringande<br />
förnyelse av mänskligheten<br />
ske, måste den byggas direkt på den goda<br />
grund som finns. Då behöver man inte<br />
skämmas för att använda redan erkända<br />
sanningar. Hela den mänskliga kulturen<br />
liksom människan själv är ju dock resultatet<br />
av en enda lång utveckling, till vilken varje<br />
generation har bidragit med byggnadsmaterial<br />
<strong>och</strong> arbete. En revolutions uppgift<br />
<strong>och</strong> mål är inte att riva ner hela byggnaden,<br />
utan att avlägsna det som är dåligt <strong>och</strong> inte<br />
passar <strong>och</strong> bygga vidare på de partier som<br />
frilagts" (MK s 233).<br />
Den romantiska filosofins mäktigaste gestalt<br />
<strong>och</strong> dock mest svårtolkade <strong>och</strong> tungläste<br />
författare Georg Wilhelm Friedrich Hegel (f<br />
1770 d 1831), vars idéer inte gått spårlöst<br />
förbi vare sig hos Karl Marx (f 1818 d 1883)<br />
<strong>och</strong> marxisterna eller hos Vladimir Lenin (f<br />
1870 d 1924) <strong>och</strong> kommunisterna, påverkade<br />
även Adolf Hitler <strong>och</strong> nazisterna i <strong>deras</strong><br />
uppfattning om den totalitära staten. För<br />
Hegel var staten en metafysisk verklighet,<br />
en överindividuell norm i konkret form, som<br />
underordnat sig ett överindividuellt förnuft,<br />
världsanden. "Staten, denna substantiella<br />
enhet, är absolut, oföränderligt självändamål,<br />
vari friheten kommer till sin högsta<br />
rätt gentemot de enskilda, vilkas högsta<br />
plikt det är att vara medlemmar av staten...Statens<br />
väl har ett helt annat berättigande<br />
än de enskildas väl, <strong>och</strong> den sedliga<br />
17 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 579-595; Alf<br />
Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexiko, s 43-<br />
44; Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler<br />
<strong>och</strong> nazismen, s 47-51; Filosofilexikonet, s 159-161;<br />
Konrad Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 89-<br />
90; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 609-<br />
618.<br />
26<br />
substansen, staten, har sitt vara, dvs sitt<br />
berättigande, omedelbart i en icke abstrakt<br />
utan konkret existens, <strong>och</strong> endast denna<br />
konkreta existens, icke en av de många för<br />
moraliska bud hållna allmänna tankarna,<br />
kan vara princip för dess handlande <strong>och</strong><br />
uppförande...I det staten utgör en enhet i<br />
tillvaron, i det människans subjektiva vilja<br />
underkastar sig lagarna, tillintetgöres<br />
spänningen mellan frihet <strong>och</strong> nödvändighet.<br />
Nödvändigt är det förnuftiga <strong>och</strong> substantiella<br />
<strong>och</strong> fria äro vi, i det vi erkänna det som<br />
lag, följa det som vårt eget väsens substans.<br />
Den objektiva <strong>och</strong> den subjektiva vilja äro då<br />
försonade".<br />
För Hegel hade kriget ett positivt moraliskt<br />
värde: "Kriget har en högre mening, ty<br />
därmed bevaras ett folks moraliska styrka<br />
genom att det blir likgiltigt för stabiliseringen<br />
av alla förhållanden". Och i "Grundlinien<br />
der Philosophie des Rechts" ("Rättsfilosofins<br />
grundlinjer") 1821 förkunnade Hegel: "Kriget...bibehåller<br />
nationernas moraliska<br />
hälsa...liksom vindarna räddar havet från<br />
att bli unket". 18<br />
I det politiska testamente, som ansågs vara<br />
avgörande för den tyska nationens handlingssätt,<br />
poängterade Hitler:<br />
"Tolerera aldrig att två kontinentalmakter<br />
uppstå i Europa! Betrakta varje försök att<br />
vid Tysklands gräns organisera en andra<br />
militärmakt, även om det endast tar formen<br />
av bildandet av en stat, som har förutsättning<br />
att bli en militärmakt, såsom ett angrepp<br />
mot Tyskland, <strong>och</strong> uppfatta det inte<br />
bara som en rättighet utan även som en<br />
skyldighet att med alla medel, om så är med<br />
vapenmakt, hindra uppkomsten av en sådan<br />
18 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 601-609; Alf<br />
Ahlberg & Hans regnell: Filosofisktlexikon, s 50-<br />
52; Alf Ahlberg, Eiliv Skaard & A H Winsnes:<br />
Västerlandets tänkare II, s 184-199; Lars-Erik<br />
Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler <strong>och</strong> nazismen,<br />
s 48; Filosofilexikonet: s 210-218; Stig Jonasson:<br />
Nazismen i dokument, s 86; Sven-Eric Liedman<br />
Från Platon till Gorbatjov, s 148-167; Konrad<br />
Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 118-119;<br />
Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 619-632;<br />
Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga<br />
rättigheterna, s 174-181; Charles Taylor: Hegel, s<br />
457-711.
stat, respektive slå ner den om den redan<br />
har uppstått! -- Sörj för att vårt folks styrka<br />
bygger icke på kolonier utan på mark i den<br />
europeiska hemorten! Anse aldrig riket<br />
säkerställt om det inte under kommande<br />
sekler förmår ge varje ättling av vårt folk ett<br />
eget stycke mark! Glöm ej att den heligaste<br />
rättigheten i denna värld är rättigheten att<br />
äga jord att själv bebygga, <strong>och</strong> det heligaste<br />
offret är det blod som man ljuter för denna<br />
jord! (MK s 582).<br />
Och vidare:<br />
"Först i det ögonblick då man allmänt får<br />
klart för sig i Tyskland, att den tyska livsviljan<br />
inte kan tillåtas att förtvina i en passiv<br />
avvärjningspolitik, utan måste rycka upp sig<br />
till en slutlig aktiv uppgörelse med Frankrike<br />
<strong>och</strong> våga en sista avgörande kamp för<br />
de stora tyska slutmålen, är man i stånd att<br />
föra den eviga <strong>och</strong> ofruktbara kraftmätningen<br />
mellan oss <strong>och</strong> Frankrike till ett slut.<br />
Förutsättningen är emellertid att Frankrikes<br />
tillintetgörelse endast betraktas som ett<br />
medel som bereder Tyskland möjlighet att<br />
utvidga sig i annan riktning. Det finns idag<br />
åttio miljoner tyskar i Europa!" (MK s 591).<br />
Åt vilken håll det tyska riket skulle expandera<br />
genom erövringskrig, hade Hitler också<br />
angivit tidigare i sin programskrift <strong>och</strong><br />
förklarat skälet härtill:<br />
"Det är inte en orientering åt väster <strong>och</strong> inte<br />
en orientering åt öster som hädanefter skall<br />
vara målet för vår utrikespolitik, utan en<br />
östpolitik som innebär förvärvet av den<br />
nödvändiga jorden för vårt tyska folk" (MK s<br />
584).<br />
Och för nazisterna existerade inga begränsningar,<br />
då det gäller att nå sina mål -<br />
ändamålet helgar medlen:<br />
"Övertygelsen om rätten att använda även<br />
de brutalaste vapen är städse förknippad<br />
med en fanatisk tro på nödvändigheten av<br />
att kämpa sig fram till en omvälvande nyordning<br />
på denna jord" (MK s 468). "Först<br />
när den idealistiska trängtan efter självständighet<br />
erhåller en kampduglig organisation<br />
i form av militära maktmedel, kan ett<br />
folks brinnande önskan omsättas i härlig<br />
verklighet" (MK s 337).<br />
I ett hyllningsuttalande till den tyska nationen,<br />
gjort i Wolfsschanze (Vargskansen) i<br />
Ostpreussen mars 1942, betygade Hitler<br />
även sin uppskattning av filosofen Arthur<br />
Schopenhauer (f 1788 d 1860). "Det tyska<br />
folket är tänkarnas folk därför att vårt<br />
språk ger oss förutsättningar att tränga in i<br />
ännu outforskade områden", proklamerade<br />
Hitler <strong>och</strong> fortsatte, "Det är bara ett folks<br />
största tänkare som är kallade att företa<br />
ändringar i språket! I generationen före oss<br />
hade en enda varit kompetent: Schopenhauer!".<br />
Den store ryske författaren Leo<br />
Tolstoj (f 1828 d 1910) skrev redan på 1860talet:<br />
"Jag vet ej, om jag någonsin ska ändra<br />
åsikt; för närvarande anser jag Schopenhauer<br />
som den mest geniale bland alla<br />
människor". Och bland författare <strong>och</strong> konstnärer<br />
avsatte Schopenhauers tankar märkbara<br />
spår, så t ex hos Thomas Mann i Huset<br />
Buddenbrook, hos August Strindberg i Ett<br />
Drömspel <strong>och</strong> schopenhauerska motiv går<br />
lätt att finna i svenska författares produktion<br />
såsom hos Per Hallström, Hjalmar<br />
Bergman, Bertil Malmberg, Johannes Edfelt<br />
m fl. I tonsättaren Richard Wagners (f 1813<br />
d 1883) verk Lohengrin <strong>och</strong> Nibelungens<br />
ring framkommer tydligt Schopenhauers<br />
pessimistiska, vid natt <strong>och</strong> död bundna<br />
föreställningar. Schopenhauer hade mer än<br />
någon annan blivit "århundradets filosof". 19<br />
Vad som framför allt tilltalade Hitler i<br />
Schopenhauers filosofi, var framhävandet av<br />
viljan som det primära <strong>och</strong> intellektet som<br />
det sekundära, som ett redskap i viljans<br />
tjänst.<br />
I sitt berömda <strong>och</strong> stora verk Die Welt als<br />
Wille und Vorstellung (Världen som vilja <strong>och</strong><br />
föreställning) 1818 skriver Schopenhauer<br />
(band I, § 38): "Allt viljande framspringer ur<br />
behov, alltså ur brist, alltså ur lidande.<br />
Tillfredsställelsen gör slut på lidandet, men<br />
mot ett begär som tillfredsställes står minst<br />
19 Alf Ahlberg: Arthur Schopenhauer, s 9-15; Lars-<br />
Erik Blomberg & Ingvar Körberg: Hitler <strong>och</strong><br />
nazismen, s 48; Sohlmans Musiklexikon band 4, sp<br />
1331-1340.<br />
27
tio otillfredsställda. Och vidare: begäret<br />
består länge, kraven går i det oändliga,<br />
tillfredsställelsen åter är kort <strong>och</strong> kargt<br />
tillmätt.” 20<br />
För Schopenhauer är människan "helt <strong>och</strong><br />
hållet <strong>och</strong> uteslutande ett viljande väsen. En<br />
var blir vid iakttagandet av sitt eget självmedvetande<br />
snart varse, att dess föremål<br />
alltid är det egna viljandet. Men till detta<br />
har man visserligen att räkna icke blott de<br />
avgjorda, genast i handling omsatta viljeakterna<br />
<strong>och</strong> de formliga besluten jämte de ur<br />
dessa framsprungna handlingarna, utan<br />
den, som blott någorlunda förmår fasthålla<br />
det väsentliga även under dess olika modifikationer<br />
till grad <strong>och</strong> art, skall icke draga<br />
sig för att som yttringar av viljandet räkna<br />
jämväl allt begärande, strävande, önskande,<br />
fordrande, längtande, hopp, kärlek, fröjd,<br />
jubel o d <strong>och</strong> ej mindre såsom ett ickeviljande<br />
eller motsträvande anse allt avskyende<br />
<strong>och</strong> undflyende, fruktan, vrede, hat,<br />
sorg, smärta, kort sagt alla affekter <strong>och</strong><br />
lidelser. Dessa äro alltså avgjort affektioner<br />
av själva viljan, som förverkligar sig i beslut<br />
<strong>och</strong> handlingar...Alla dessa affektioners<br />
väsen består nämligen däri, att de omelbart<br />
uppträda i självmedvetandet såsom något<br />
med överensstämmande eller mot densamma<br />
stridande". 21<br />
Schopenhauers djupa pessimistiska syn på<br />
den mänskliga tillvaron, som mera var en<br />
teoretisk utvecklad pessimism än en erfarenhetsmässig<br />
<strong>och</strong> upplevd sådan, anammades<br />
begärligt av Hitler <strong>och</strong> hans drabanter<br />
för att förhärliga våldet som arbetsform i<br />
relationen människor emellan. Den gamla<br />
latinska sentensen homo homini lupus (den<br />
ena människan är en varg mot den andra)<br />
tycks fortfarande gälla. "På jorden", profeterar<br />
Schopenhauer, "är den ena människan<br />
den andras djävul, vartill visserligen somliga<br />
lämpa sig bättre än andra. Men dessutom<br />
finns vanligen någon ärkedjävul, som<br />
överträffar alla de andra: -- erövraren, som<br />
ställer upp hundratusentals människor mot<br />
varandra <strong>och</strong> tillropar dem: 'Lida <strong>och</strong> dö är<br />
20 Konrad Marc-Wogau: Filosofin genom tiderna --<br />
1800-talet, s 127-130, 139.<br />
21 Arthur Schopenhauer: De båda grundproblemen<br />
i etiken, s 60-61.<br />
28<br />
eder uppgift; så skjuten ihjäl varandra med<br />
gevär <strong>och</strong> kanoner'!"<br />
Följande citat av Hitler får belysa inflytandet<br />
från Schopenhauer:<br />
"I likhet med kvinnan, vilkens själsliga<br />
inställning mindre bestäms av abstrakta<br />
förnuftsskäl än av en oförklarlig, känslobetonad<br />
längtan efter en kompletterande kraft<br />
<strong>och</strong> som därför hellre böjer sig för den starke<br />
än behärskar den svage, föredrar massan<br />
den som befaller framför den som bönfaller,<br />
<strong>och</strong> känner sig innerst inne tillfredsställd<br />
med en lära som inte tolererar någon annan<br />
vid sin sida, än med en allmänt tillämpad<br />
liberal frihet, som inte förstår att bruka <strong>och</strong><br />
därför snart nog känner sig desorienterad<br />
inför" (MK s 46).<br />
"Ju blygsammare propagandans vetenskapliga<br />
ballast är, <strong>och</strong> ju mer den tar hänsyn till<br />
massornas känslor, dess effektivare äro dess<br />
verkningar. Framgången är det bästa beviset<br />
på om en propaganda är riktig eller<br />
oriktig" (MK s 165). "En propaganda kan<br />
aldrig bli så mångsidig som en vetenskaplig<br />
undervisning. Uppmärksamheten hos den<br />
stora massan är mycket begränsad <strong>och</strong><br />
förståndet klent, men i stället är glömskan<br />
så mycket större. Utgående från detta faktum<br />
har varje verkningsfull propaganda att<br />
begränsa sig till ett fårtal punkter <strong>och</strong> i form<br />
av slagord köra med dessa så länge, att även<br />
den siste förmår uppfatta vad dessa ord avse<br />
att bibringa. Så snart man överger denna<br />
princip <strong>och</strong> vill vara mångsidig kommer<br />
propagandan att upplösas i intet, då massan<br />
varken kan behålla eller smälta det erbjudna<br />
stoffet" (MK s 166).<br />
"Propagandans uppgift är ju inte att göra en<br />
rättvis avvägning, utan att uteslutande<br />
understryka rätten hos det som propagandan<br />
avser att företräda. Den har inte att<br />
objektiv efterforska sanningen, såvitt denna<br />
är för motparten gynnsam, <strong>och</strong> i doktrinär<br />
uppriktighet framlägga denna sanning för<br />
massan, utan i stället att oavbrutet förfäkta<br />
den egna ståndpunkten" (MK s 167).<br />
" 'Nationaliseringen' av de breda lagren kan<br />
aldrig åstadkommas genom halvmesyrer,
genom ett försiktigt betonande av en s k<br />
objektivitetsståndpunkt, utan endast genom<br />
en hänsynslös <strong>och</strong> fanatiskt ensidig inriktning<br />
på det mål som man har föresatt<br />
sig...Den stora massan av ett folk består<br />
varken av professorer eller av diplomater.<br />
Det ringa abstrakta vetande som den besitter<br />
gör att den mera rör sig i känslans än i<br />
intellektets värld. Dess positiva, respektive<br />
negativa inställning bottnar helt i känslolivet.<br />
Den är blott mottaglig för en kraftyttring<br />
i den ena eller den andra av två<br />
motsatta riktningar, <strong>och</strong> aldrig för en halvhet<br />
som svävar mitt emellan båda. Den<br />
känslomässiga inställningen medför emellertid<br />
en utomordentlig stabilitet hos massan.<br />
Tro är starkare än vetande, kärlek är<br />
svårare att påverka än aktning, hat är mera<br />
envist än antipati, <strong>och</strong> drivkraften till de<br />
största omvälvningar här på jorden i alla<br />
tider har mindre varit en vetenskaplig insikt<br />
hos massan än en fanatism, för att inte säga<br />
ett blint framrusande hysteri" (MK s 300).<br />
"Den nationella staten få inte inrikta sitt<br />
undervisningsarbete på att inplugga rent<br />
vetende, utan på att skapa kärnsunda kroppar.<br />
Först i andra hand kommer utbildandet<br />
av de andliga färdigheterna, <strong>och</strong> då särskilt<br />
utvecklandet av viljekraften <strong>och</strong> beslutsamheten<br />
i förening med stärkandet av ansvarskänslan,<br />
<strong>och</strong> i sista hand därefter den<br />
vetenskaplig skolningen. Den nationella<br />
staten utgår från att en vetenskapligt<br />
mindre utbildad men kroppsligt sund människa<br />
med god <strong>och</strong> fast karaktär <strong>och</strong> fylld av<br />
glad beslutsamhet <strong>och</strong> viljekraft är värdefullare<br />
för folkgemenskapen än en begåvad<br />
vekling" (MK s 362). 22<br />
Friedrich Nietzsche (f 1844 d 1900) var en<br />
av de livsåskådningsfilosofer, vars lära om<br />
viljan till makt ("Der Wille zur Macht") <strong>och</strong><br />
22 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 645-652;<br />
Dens: Arthur Schopenhauer, s 9-15, 67-120,136-<br />
152; Alf Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt<br />
lexikon, s 121-122; Lars-Erik Blomgren & Ingvar<br />
Körberg: Hitler <strong>och</strong> nazismen: s 47-51, 70-74;<br />
Filosofilexikonet, s 496-499; Konrad Marc-Wogau:<br />
Filosofisk uppslagsbok, s 283-284; Dens: Filosofin<br />
genom tiderna --1800-talet, s 127-130, 139-149;<br />
Arne Naess: Filosofiens historie 2, s 296-297, 303,<br />
312; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 638-<br />
643.<br />
övermänniskan ("der Übermensch") Adolf<br />
Hitler begärligt sög till sig. "Denna värld",<br />
skrev Nietzsche, "är viljan till makt <strong>och</strong><br />
intet utom detta. Och även I själva ären en<br />
vilja till makt -- <strong>och</strong> intet utom detta". I sin<br />
berömda skrift "Also sprach Zarathustra"<br />
("Så talade Zarathustra", tillkommen mellan<br />
åren 1883-1891) profeterade Nietzsche: "Se,<br />
jag lär er övermänniskan! Övermänniskan<br />
är jordens mening. Er vilja säger: övermänniskan<br />
ska vara jordens mening....Vad som<br />
är stort hos människan, det är att hon är en<br />
bro <strong>och</strong> inget mål: vad som kan älskas hos<br />
människan, det är att hon är en övergång<br />
<strong>och</strong> en undergång". 23<br />
Med skärpa vände sig Nietzsche också mot<br />
kristendomens <strong>och</strong> demokratins lyckomoral,<br />
som för honom innebar en slavarnas, pöbelns<br />
<strong>och</strong> massornas segerrika revolt på<br />
moralens område, "de mycket för mångas"<br />
nästan oemotståndliga lära om den allmänna<br />
välfärden, som bärs upp av ressentimentskänslor<br />
<strong>och</strong> hämndinstinkter. Men<br />
"gent emot ressentimentets gamla lögnlösen<br />
om flertalets företrädesrätt, viljan till jämnstrukenhet,<br />
till lågland, till låghet, till människans<br />
nedan <strong>och</strong> västan, genljöd den<br />
fruktansvärda <strong>och</strong> hänryckande motlösen<br />
om fåtalets företrädesrätt! Såsom en sista<br />
fingervisning till den andra vägen framträdde<br />
Napoleon, den ensammaste <strong>och</strong> sistfödda<br />
människa, som någonsin funnits, <strong>och</strong> i<br />
honom det köttvordna problemet om det<br />
förnäma idealet i sig -- man överväge noga,<br />
vad det är för problem: Napoleon, denna<br />
syntes av omänniska <strong>och</strong> övermänniska...". 24<br />
I de starka människornas värld tillskrivs<br />
kriget en moralfostrande egenskap <strong>och</strong><br />
Nietzsche sjunger med i militarismens hyllningskör.<br />
"Ni bör älska freden som medel till nya krig.<br />
Och den korta freden mer än den långa.<br />
Er råder jag inte till arbete, utan till strid.<br />
Er råder jag inte till fred, utan till seger. Ert<br />
arbete vare en strid, er fred vare en seger!...<br />
23 Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s<br />
9, 11.<br />
24 Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi, s<br />
21-58.<br />
29
Ni säger, att den goda saken t o m helgar<br />
kriget? Jag säger er: det goda kriget helgar<br />
varje sak.<br />
Krig <strong>och</strong> mod har gjort fler stora ting än<br />
kärleken till nästan...<br />
Uppror -- det är slavens förnämhet. Er förnämhet<br />
vare lydnad! T o m era befallningar<br />
är ett lydnadsförhållande!<br />
För en god krigsman klingar 'du skall' angenämare<br />
än 'jag vill'...<br />
Så lev ert liv i lydnad <strong>och</strong> krig!". 25<br />
Människans huvuduppgift vill Nietzsche se i<br />
strävan att uppehålla arten, släktet, rasen.<br />
"Vare sig min blick är vänlig eller ovänlig,<br />
när jag ser på människorna, så finner jag<br />
dem alltid, samt <strong>och</strong> synnerligen, sysselsatta<br />
med en enda uppgift: att göra det som gynnar<br />
det mänskliga släktets bestånd. Och<br />
detta gör de sannerligen inte i en känsla av<br />
kärlek till detta släkte, utan helt enkelt<br />
därför att ingenting inom dem är äldre,<br />
starkare, obönhörligare, oövervinnligare än<br />
den instinkten -- därför att den instinkten är<br />
vår arts <strong>och</strong> flocks själva väsen...Även den<br />
skadligaste människa kan kanske fortfarande<br />
vara den nyttigaste med hänsyn till<br />
bevarandet av arten, ty hon underhåller hos<br />
sig själv <strong>och</strong> genom sitt inflytande också hos<br />
andra vissa drifter utan vilka mänskligheten<br />
sedan länge skulle ha förslappats eller<br />
upplösts. Hatet, skadeglädjen, rov- <strong>och</strong><br />
härsklystnaden <strong>och</strong> vad allt som annars<br />
kallas ont: det hör till artbevarandets förbluffande<br />
ekonomi, förvisso en kostsam,<br />
slösaktig <strong>och</strong> på det hela taget mycket dålig<br />
ekonomi -- som emellertid bevisligen till nu<br />
har hållit vårt släkte vid liv". 26<br />
25 Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s<br />
49-50; Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 86.<br />
26 Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, s<br />
13; Guthorm Hallén: Nietzsches "Den glada vetenskapen"<br />
äntligen på svenska, Nyheterna 1987-09-<br />
11. Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 652-658; Alf<br />
Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexikon, s 92-<br />
93; Alf Ahlberg, Eiliv Skard & A H Winsnes:<br />
Västerlandets tänkare III, s 76-92: Will Durant:<br />
Store Taenkere, s 269-289; Filosofilexikonet, s<br />
391-394; Konrad Marc-Wogau: Filosofisk upp-<br />
30<br />
I ett valtal i Königsberg 1932-10-07 sade<br />
Hitler: "Det jag eftersträvar är makten...Jag<br />
begär bara makten. <strong>Om</strong> vi en gång kommer<br />
till makten så ska vi, så sant oss Gud hjälpe,<br />
behålla den. Vi låter i så fall aldrig någon ta<br />
den ifrån oss". 27<br />
Hermann Göring (f 1893 d 1945) skrev om<br />
"der Führer" i boken "Aufbau einer Nation"<br />
1934 bl a följande: "Liksom katoliken är<br />
övertygad om att påven är ofelbar i alla<br />
religiösa <strong>och</strong> moraliska angelägenheter så<br />
förklarar va nationalsocialister med djupaste<br />
övertygelse <strong>och</strong> utan reservationer att<br />
der Führer är ofelbar i politiska <strong>och</strong> andra<br />
avseenden som rör folkets nationella <strong>och</strong><br />
sociala intressen. Vad är då hemligheten<br />
med hans oerhörda inflytande över sina<br />
anhängare? Är det hans mänskliga godhet,<br />
hans karaktärsstyrka eller hans enastående<br />
blygsamhet? Är det kanske hans politiska<br />
begåvning, hans förmåga att alltid ana eller<br />
vad som skall komma, eller är det hans<br />
utomordentliga mod eller den sällsynta<br />
trofasthet han visar sina anhängare? Vad<br />
man än väljer så tror jag att man till slut<br />
kommer till det resultaten att förklaringen<br />
är inte bara summan av alla dessa förtjänster<br />
utan att det också finns något mystiskt,<br />
outsägligt, nästan ofattbart hos denne enastående<br />
man". 28<br />
Hitler avvisade <strong>och</strong> föraktade majoritetsstyre,<br />
dvs den demokratiska parlamentarismen,<br />
<strong>och</strong> ställer däremot vad han kallar<br />
för "en sant germansk demokrati".<br />
"Majoriteten kan aldrig ersätta människan.<br />
Den är en representant, inte bara för dumheten<br />
utan också för fegheten. Och lika litet<br />
som hundra dumhuvuden uppväga en vis,<br />
kunna hundra stackare fatta ett hjältemodigt<br />
beslut. Ju mindre ansvar som kommer<br />
att vila på den enskilde ledaren, dess större<br />
blir antalet av dem som även med det blyg-<br />
slagsbok, s 220-221; Dens: Filosofin genom tiderna<br />
1800-talet, s 167-190; Hans Larsson: Reflexioner<br />
för dagen, s 222-227; Arne Naess: Filosofiens<br />
historie del 2, s 295-322; Bertrand Russel: Västerlandets<br />
filosofi, s 643-654.<br />
27 Sig Jonasson: Nazismen i dokument, s 26.<br />
28 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 12-13.
sammaste utbyte känna sig kallade att<br />
ställa sina ovärderliga krafter till nationens<br />
förfogande" (MK s 82).<br />
"En andlig utarmning av det ledande skiktet<br />
griper nu alltmer omkring sig. Vad detta<br />
betyder för nationen <strong>och</strong> staten kan vem<br />
som helst räkna ut som inte råkar tillhöra<br />
den sortens 'ledare'. I det gamla Österrike<br />
var denna parlamentariska regim renodlad"<br />
(MK s 83).<br />
"Det finns ingen princip som objektivt sett<br />
är så oriktig som den parlamentariska principen.<br />
Man kan därvid bortse från sättet att<br />
utse herrar folkrepresentanter, <strong>och</strong> hur de<br />
överhuvud taget komma fram till sina ämbeten<br />
<strong>och</strong> värdigheter. Att det härvid endast<br />
till en försvinnande bråkdel rör sig om uppfyllandet<br />
av en allmän önskan eller ens ett<br />
allmänt behov, står genast klart för den som<br />
inser att politiska förståndet hos massorna<br />
inte är så utvecklat, att de av sig själva<br />
kunna bilda sig en bestämd allmänpolitisk<br />
uppfattning <strong>och</strong> i enlighet därmed uppsöka<br />
de lämpliga personerna. Den 'allmänna<br />
opinionen', som vi brukar tala om, vilar blott<br />
i obetydlig grad på de enskilda personernas<br />
självförvärvade erfarenheter <strong>och</strong> iakttagelser,<br />
<strong>och</strong> till största delen på de föreställningar<br />
som skapas genom en ytterligt<br />
närgången <strong>och</strong> envis så kallad 'upplysning'.<br />
Liksom den konfessionella inställningen är<br />
resultatet av uppfostran, medan det religiösa<br />
behovet i <strong>och</strong> för sig blott slumrar i<br />
människans inre, så är massans politiska<br />
åskådning endast slutresultatet av en otroligt<br />
seg <strong>och</strong> grundlig bearbetning av förstånd<br />
<strong>och</strong> känslor. Den ojämförligt viktigaste<br />
delen av den politiska 'uppfostran', som man<br />
i detta fall givit det mycket träffande namnet<br />
propaganda, faller på pressen, som i<br />
främsta rummet ombesörjer detta 'upplysningsarbete'<br />
<strong>och</strong> därigenom utgör en slags<br />
skola för de vuxna. Denna undervisning<br />
ligger...i klorna på delvis högst undermåliga<br />
krafter...Jag häpnade i början över vilken<br />
kort tid denna otäcka stat i staten behövde<br />
för att fabricera en viss mening, som gav en<br />
fullständigt falsk bild av en hos folket säkerligen<br />
existerande önskan <strong>och</strong> åsikt (MK s 84-<br />
85).<br />
"Målet för vårt moderna demokratiska parlament<br />
är inte att bilda en församling av<br />
vise män, utan fastmer att trumma ihop en<br />
skara andligt osjälvständiga nollor, som det<br />
är så mycket lättare att leda i en viss riktning,<br />
ju inskränktare varje särskild individ<br />
är. Blott på detta vis kan man göra partipolitik<br />
på det gängse bedrövliga sättet. Blott<br />
på detta blir det möjligt för den som håller i<br />
trådarna att stanna i bakgrunden <strong>och</strong> undandra<br />
sig varje personligt ansvar: Ett<br />
beslut må vara aldrig så skadligt för nationen,<br />
det förs dock inte på en allom synlig<br />
klåpares konto, utan lastas av på ett helt<br />
partis axlar. Därmed bortfaller varje praktisk<br />
ansvarighet, ty en sådan kan endast<br />
byggas på enskilda förpliktelser, <strong>och</strong> inte på<br />
en parlamentarisk prat makareförsamling<br />
(MK s 89).<br />
"Gentemot en parlamentarisk pratmakareförsamling<br />
står den sanna germanska demokratin<br />
med en folkvald ledare, till vars<br />
förpliktelser hör att ta det fulla ansvaret för<br />
sitt görande <strong>och</strong> låtande. Inom denna demokrati<br />
avgöras de olika frågorna inte genom<br />
majoritetsomröstning, utan av en enda<br />
man, som har att med liv <strong>och</strong> förmåga svara<br />
för sitt beslut (MK s 89-90).<br />
I ett hemligt cirkulär 1941-06-06 till gauledarna<br />
förklarade Martin Bormann (f 1900 d<br />
1945?), som var Hitlers personliga sekreterare<br />
<strong>och</strong> chef för nazisternas partikansli, att<br />
"nationalsocialistiska <strong>och</strong> kristna tänkesätt<br />
är oförenliga". 29<br />
"Katastrofperioder för en folkkropp bestämmas<br />
av att de sämsta elementen överta<br />
ledningen", konstaterade Hitler (MK s 456).<br />
Ur Adolf Hitlers ”Min kamp” om judar <strong>och</strong><br />
judendomen:<br />
Sid 54-55: "Endast kunskapen om judendomen<br />
ger den verkliga nyckeln till socialdemokratins<br />
inre, alltså verkliga avsikter.<br />
Den som känner detta folk (dvs det judiska,<br />
judarna) kan slita sönder slöjan av vanföreställningar<br />
rörande detta partis mål <strong>och</strong><br />
29 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 158.<br />
31
innebörd; ur den sociala fraseologiens dunst<br />
<strong>och</strong> dimma stiger då marxismens grinande<br />
skråpukansikte.<br />
Det är svårt för att inte säga omöjligt att i<br />
dag minnas när ordet "jude" för första<br />
gången gav mig något att tänka på. Från<br />
föräldrahemmet erinrar jag mig inte att<br />
ordet överhuvud taget nämndes så länge<br />
min far levde. Jag tror att den gamle redan i<br />
den säregna betoningen av detta ord skulle<br />
ha misstänkt en kulturell efterblivenhet.<br />
Han hade under sin olevnad lagt sig till med<br />
en viss kosmopolitisk åskådning, visserligen<br />
i förening med ett kärvt nationellt sinnelag,<br />
som färgade av sig även på mig.<br />
Inte heller i skolan fick jag anledning att<br />
revidera denna lånade uppfattning.<br />
I realskolan lärde jag visserligen känna en<br />
judisk gosse, som vi alla, med hänsyn till<br />
hans förtegenhet <strong>och</strong> visa av åtskilliga erfarenheter,<br />
behandlade med misstro, utan att<br />
det vare sig hos mig eller de andra väckte<br />
några särskilda reflexioner.<br />
Först när jag var mellan fjorton <strong>och</strong> femton<br />
år gammal stötte jag oftare på ordet jude,<br />
delvis i samband med politiska ( s 55) samtal<br />
Jag förnam därvid en svag antipati, <strong>och</strong><br />
kunde inte värja mig för en obehaglig<br />
känsla, som alltid grep mig när konfessionella<br />
uppgörelser skedde i min närvaro.<br />
Någon särskild betydelse tillade jag emellertid<br />
inte denna fråga.<br />
I Linz fanns endast få judar. Under loppet<br />
av ett århundrade hade de till det yttre<br />
europeiserats <strong>och</strong> blivit mänskliga, ja, jag<br />
betraktade dem rent av som tyskar. Hur<br />
absurd denna föreställning var, gick inte<br />
upp för mig, då ju den enda skillnad jag<br />
tänkte på var den konfessionella. Den förföljelse<br />
som jag trodde att judarna till följd<br />
därav var utsatta för gjorde, att min antipati<br />
mot de obehagliga yttringarna stegrades till<br />
nära nog avsky.<br />
Att en principiella motsättning existerade,<br />
anade jag överhuvud taget inte.”<br />
32
En av historiens värsta judehatare<br />
Denna artikel skrev Guthorm Hallén den 3<br />
november 1983. Den publicerades i flera<br />
dagstidningar.<br />
Att det funnits <strong>och</strong> ännu finns människor,<br />
som på fullt allvar utger sig för att vara<br />
kristna bekännare men ändock är judehatare<br />
<strong>och</strong> antisemiter, har vi vanliga, enkla<br />
medborgare svårt att förstå. Kristendomen<br />
förkunnar ju kärlekens evangelium, påstår<br />
dess anhängare. Dessa tillkommer det att<br />
bevisa <strong>och</strong> visa, vad kärlekens livsprincip<br />
innebär - inte blott i ord utan även i konkreta<br />
handlingar. <strong>Om</strong> ej, blir förkunnelsen<br />
blott meningslöst prat liksom så mycket<br />
annat från den lutherska kyrkans predikstolar.<br />
"Icke kommer var <strong>och</strong> en in i himmelriket,<br />
som säger till mig: 'Herre, Herre' utan<br />
den som gör min himmelske Faders vilj a"<br />
(Mt 7:21), sa Jesus från Nasaret. Följaktligen<br />
krävs av den troende samstämmighet<br />
mellan ord <strong>och</strong> gärning. Liknelsen om den<br />
barmhärtige samariten (Lk lo:30 ff) belyser<br />
detta på ett utomordentligt klargörande<br />
sätt. Endast genom praxis ges utsagorna<br />
meningsfyllt <strong>och</strong> reellt innehåll. "Ordet vart<br />
kött" (Joh 1:14), dvs idéer <strong>och</strong> tankar<br />
materialiseras genom handlingar. Det bekanta<br />
judiskt-kristna budordet: "DU ska<br />
älska din nästa såsom dig själv" (3 Mos<br />
19:18; Mt 22:39) <strong>och</strong> den konsekvens därav,<br />
som "hedningarnas" store apostel Paulus<br />
drog: "Kärleken gör intet ont mot någon"<br />
(Rom 13:10), tillhör onekligen den kristna<br />
etikens ledande principer för att utveckla<br />
bestämda kristna, sociala beteendemönster<br />
<strong>och</strong> bör tjäna som gångbara kriterier vid<br />
utvärdering av kristet handlande <strong>och</strong> beteende.<br />
Den 10. november i år firas 500-årsminnet<br />
av Martin Luthers födelse, kyrkosprängningens<br />
<strong>och</strong> den evangeliska kristenhetens<br />
upphöjde troshjälte vid nya tidens ingång.<br />
Och lutherska präster <strong>och</strong> teologer hyllar<br />
honom alltjämt som "en Guds underman",<br />
en Herrens profet av väldiga mått.<br />
Vår kände kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist<br />
skrev i sin för prästutbildning en<br />
gång så användbara "Kyrkohistoria" (del II)<br />
om Luther: "Han är den kristna historiens<br />
heros <strong>och</strong> banbrytaren för den nya tiden<br />
inom hela det västerländska kulturlivet.<br />
Ännu i dag kan ur hans verk hämtas en<br />
rikedom av nya tankar <strong>och</strong> krafter till religiöst<br />
<strong>och</strong> sedligt fördjupande <strong>och</strong> stärkande".<br />
I sanning, högst betydande överdrifter!<br />
Däremot förefaller mig den danske filosofen<br />
Sören Kierkegaard ge en mycket mer realistisk<br />
bild av Luther, då han beskrev honom<br />
som "en for Christenheten yderst viktig<br />
Patient", dvs ett psykiskt fall, som genom<br />
någon sorts religiös <strong>och</strong> kristen tro sökte<br />
lindra smärtorna från såren i den egna<br />
sargade själen. Att förstå <strong>och</strong> tolka Luther<br />
annorlunda än som en mentalt lidande <strong>och</strong><br />
konfliktfylld människa, vilken i religionen<br />
lyckades utveckla en för sig själv möjlig<br />
livsform, ett modus vivendi, vore att ge sig i<br />
kast med teologiska vidlyftigheter <strong>och</strong> -<br />
meningslösheter.<br />
Det sociala <strong>och</strong> ekonomiska förtryck, under<br />
vilket Tysklands bönder levde i början av<br />
1500-talet, sammansvetsade dem till desperata<br />
<strong>och</strong> väpnade uppror, delvis inspirerade<br />
av Luthers egen kamp mot den mäktiga<br />
romersk-katolska kyrkan. Men mot dessa<br />
förslavade <strong>och</strong> i ekonomisk misär levande<br />
människor rasade Luther likt en vildsint<br />
bödel, som hade uppdraget att genomföra<br />
Guds rättmätiga domar <strong>och</strong> straff. Läs hans<br />
fruktansvärda skrift "Wider die mörderischen<br />
und räuberischen Rotten der Bauern"<br />
("Mot de mordiska <strong>och</strong> plundringslystna<br />
bondehoparna", 15251, där furstarna uppmanas<br />
att med all tänkbar mänsklig grymhet<br />
slå ned <strong>och</strong> tillintetgöra de upproriska<br />
bönderna. Inför dylika aktstycken av den<br />
kristna andens stormän känner man den<br />
djupaste avsky!<br />
Ytterligare ett moraliskt sammanbrott<br />
drabbade Luther <strong>och</strong> hans närmaste medarbetare,<br />
Filip Melanchton <strong>och</strong> Martin Brucer,<br />
då de i en premomoria 1539 medgav dubbeläktenskap,<br />
ett s k "turkiskt" äktenskap, för<br />
lantgreven Filip av Hessen, som gynnade<br />
<strong>och</strong> skyddade reformationens män. När<br />
33
detta blev offentligt känt, förnekade reformatorerna<br />
lögnaktigt det gjorda medgivandet<br />
<strong>och</strong> premomorian men dessbättre utan<br />
framgång. Även om lutherska skriftställare<br />
betecknat denna händelse som den största<br />
skamfläcken i reformationens historia -<br />
underligt nog större än den bestialiska<br />
utrotningsaktionen mot de upproriska bönderna<br />
- finns det ingen av Luthers böcker,<br />
som i fråga om abnorm omänsklighet, snedvriden<br />
dogmatism, kristen kärlekslöshet <strong>och</strong><br />
religiöst vansinne, kan mäta sig med huvudskriften<br />
mot judarna "Von den Juden und<br />
ihren Liigen" ("<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
<strong>lögner</strong>", 1543).<br />
Luther uppmanar där furstarna i de protestantiska<br />
länderna att driva ut judarna, så<br />
att <strong>deras</strong> andliga "gift <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>", dvs <strong>deras</strong><br />
religiösa föreställningar, icke skulle sprida<br />
sig bland de kristna. Precis som om kristendomen<br />
vore någon högre religion <strong>och</strong> innehöll<br />
"den absoluta sanningen"! Nazisterna i<br />
vår tid fann också i denna hemska <strong>och</strong> vidriga<br />
bok sina främsta argument för judeförföljelserna<br />
<strong>och</strong> judeutrotningen!<br />
I denna kristna folkmordskatekes gav Luther<br />
följande råd, hur detta "av Gud förkastade<br />
<strong>och</strong> fördömda folk" skulle behandlas<br />
enligt den kristne gudens vilja (sic!):<br />
(1) <strong>Judarna</strong>s synagogor <strong>och</strong> skolor ska fullständigt<br />
brännas ned eller på annat sätt<br />
totalt utplånas. Ty härigenom äras Gud <strong>och</strong><br />
kristenheten!!<br />
(2) <strong>Judarna</strong>s hus <strong>och</strong> bostäder ska slås<br />
sönder <strong>och</strong> förstöras, judarna själva drivas<br />
samman "i uthus som zigenare (förebilden<br />
till de tyska nazisternas koncentrationsläger)<br />
på det att de må veta, att de icke är<br />
herrar i vårt land utan leva i förbannelse<br />
<strong>och</strong> fångenskap <strong>och</strong> utan nåd inför Gud".<br />
(3) <strong>Judarna</strong> ska fråntas sina bönböcker <strong>och</strong><br />
heliga skrifter, såsom Talmud, varifrån de<br />
hämtar sitt avguderi.<br />
(4) Rabbinerna berövas sina ämbeten <strong>och</strong><br />
förbjudes utöva dessa. överträdelser beivras<br />
med dödsstraff.<br />
(5) Skyddseskort för judar på gator <strong>och</strong><br />
vägar upphör helt. "Ty de har ingenting i<br />
landet att göra <strong>och</strong> är icke herremän eller<br />
34<br />
ämbetsmän eller köpmän utan de ska<br />
stanna i sina anvisade läger".<br />
(6) <strong>Judarna</strong>s ocker förbjudes. Alla <strong>deras</strong><br />
reda pengar <strong>och</strong> klenoder av silver <strong>och</strong> guld<br />
ska tas ifrån dem <strong>och</strong> läggas i beslag. "Ty<br />
allt vad de äger, har de stulit ifrån oss <strong>och</strong><br />
berövat oss genom sitt ocker".<br />
(7) Judiska ynglingar <strong>och</strong> flickor ska tilldelas<br />
arbetsverktyg <strong>och</strong> tjäna till livsuppehället<br />
i sitt anletes svett under övervakning i<br />
arbetsläger. Fullgöres icke arbetet tillfredsställande,<br />
fördrivs de ur landet. "Ty Guds<br />
vrede är så stor över dem, att de genom mild<br />
barmhärtighet blott blir ondare <strong>och</strong> ondare,<br />
men genom hårdhet föga bättre. Därför bort<br />
med dem".<br />
Så förkunnade reformationens store man,<br />
vars födelseminne kommer att högtidlighållas<br />
med pompa <strong>och</strong> ståt samt devota hyllningar.<br />
I vältaliga predikningar beskrives<br />
förmodligen hans enastående historiska<br />
insats för det kristna evangeliets segertåg<br />
genom världen! (?) –<br />
Men hur ska detta konststycke göras trovärdigt<br />
utan att dölja <strong>och</strong> förneka högst<br />
väsentliga historiska fakta?
Inledning till den tyska upplagan<br />
I Luthers huvudskrift "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong><br />
<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" skrev Dr Walther Linden ett<br />
förord år 1936. 30 Lindens förord är präglat<br />
av den nationalsocialistiska åskådningen<br />
<strong>och</strong> utgivningen av skriften var ett sätt för<br />
Hitler regimen att legitimera sin antijudiska<br />
politik.<br />
Luthers inre utveckling i judefrågan<br />
(30)Det är en grundläggande falsk beskrivning,<br />
som getts särskilt från judiskt, men<br />
även från judevänligt protestantiskt håll, att<br />
Luther till att börja med varit judevän men<br />
till stor del på grund av personliga skäl <strong>och</strong><br />
besvikelser så småningom blivit fiende till<br />
judar. I verkligheten var Luther ända från<br />
begynnelsen en avgjord fiende till judendomen<br />
<strong>och</strong> har blott i frågan om den praktiska<br />
möjligheten till judarnas omvändelse ändrat<br />
sin åsikt.<br />
Att Luther från allra första början var en<br />
avgjord motståndare till judendomen, <strong>och</strong><br />
därtill på religiösa grunder, visar de av<br />
honom under åren 1513-1516 hållna föreläsningarna<br />
vid universitetet i Wittenberg<br />
över Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium").<br />
Skarpa ord träffar judarnas <strong>lögner</strong><br />
<strong>och</strong> hyckleri vid skriftförklaringen. Därför är<br />
också <strong>deras</strong> Talmud full av <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> förvrängningar<br />
av skriftställena.<br />
På samma sätt som <strong>deras</strong> fäder har gisslat,<br />
stenat <strong>och</strong> dödat profeterna <strong>och</strong> lärarna, så<br />
gör även dagens judar. De är Gud fiender,<br />
som uppfattar allt blott ytligt, men laster<br />
<strong>och</strong> onda begär erkänner de inte som synder,<br />
om för dem inte den yttre gärningen följer,<br />
<strong>och</strong> de hänger sig åt en rent sinnlig Messiasförhoppning:<br />
"Förgäves", säger psalmexegeten<br />
Luther, "väntar judarna, att <strong>deras</strong><br />
Messias genom sin världsliga makt <strong>och</strong><br />
styrka ska förgöra <strong>deras</strong> fiender".<br />
30 ”Luthers kampffschriften gegen das Judentum”<br />
1936 Klinkhardt & Bierman, Berlin W62 Leipzig.<br />
Den 51:a psalmen: "Gud ska tillintetgöra dig<br />
o.s.v." tillämpas på judarna: för sina synders<br />
skull är de kringspridda över jorden, berövade<br />
sitt rike <strong>och</strong> sina synagogor, utlämnade<br />
i djupaste elände <strong>och</strong> allmänt förakt. Exempel<br />
på judarnas fördärv är förrädaren Judas.<br />
"Liksom denne kroppsligt hängde sig i rep,<br />
så hänger dessa andligt på trolöshetens lina.<br />
Liksom denne mitt bland dem störtade iväg,<br />
så att hans invigda förskingrades, så behöll<br />
dessa ingenting av ande i sig, utan förlorade<br />
allt genom hat <strong>och</strong> vrede".<br />
Varför uppehåller sig detta fördärvade folk<br />
ännu på jorden? Luther delar den gammalkyrkliga<br />
åsikten, "att judarna är för oss<br />
exempel på den gudomliga vreden <strong>och</strong> erinran<br />
om Kristi lidande <strong>och</strong> vår frälsning,<br />
såsom det också profeterades på många<br />
orter, att de för alla folk skulle vara ett<br />
framtida exempel. <strong>Om</strong> (31) de nämligen<br />
hade blivit förintade omedelbart, så skulle<br />
människorna för länge sedan ha glömt<br />
Kristi stora gärning, liksom många stora<br />
gärningar i det förgångna glömts bort. Men<br />
nu förblir de till vittnesbörd om Kristi kors,<br />
vår frälsning <strong>och</strong> <strong>deras</strong> synder".<br />
Brevet, där Luther 1513 besvarade Georg<br />
Spalatins förfrågan om sin ställning i Reuchlinstriden,<br />
är helt dominerat av denna<br />
försynstro. Försöken av dominikanerna i<br />
Köln att förstöra de judiska böckerna som<br />
kristendomsfientliga smädeskrifter vänder<br />
sig mot Guds vilja, som har upptagit judarnas<br />
smädelser i sin världsplan. Tidens uppgift<br />
är inte att förhindra judarna att smäda,<br />
utan omvända kristna till sann insikt <strong>och</strong><br />
bringa (föra) kristendomens "rena ord"<br />
(Bibeln) till herravälde. Luther vill varken<br />
veta något om dominikanerna i Köln eller<br />
glädjas över "svartmänsbreven". Han betraktar<br />
tidens dominerande frågor från en<br />
bakgrund, där dessa ytliga bemödanden att<br />
förstöra böcker måste synas oväsentliga <strong>och</strong><br />
verkningslösa såsom ett rent skenbart bemödande.<br />
De under åren 1519-1521 verkställda utläggningar<br />
av Psaltarpsalmerna ("Operationes<br />
in Psalmos") är uppbyggda på samma<br />
åskådningar som psalmföreläsningarna. På<br />
35
den yttersta dagen, så heter det, ska judarna<br />
dömas till ständig förskingring genom<br />
Guds vrede. I den "Tyska utläggningen av<br />
67. (68.) psalmen" 1521 framställs judarna<br />
som Kristi verkliga fiender, som för sitt hats<br />
skull gentemot Kristus inte längre har något<br />
kungarike, någon regering eller något prästerskap<br />
<strong>och</strong> alltid måste förbli utan huvud<br />
(ledare), "emedan de inte vill tro på den, som<br />
tar bort synd <strong>och</strong> död, utan vandrar <strong>och</strong><br />
förblir i sina synder". Likväl tränger en ny<br />
ton in i "Operationes in Psalmos". År 1520 i<br />
utläggningen av 14. psalmen talar Luther<br />
om judarnas möjliga, slutliga omvändelse<br />
<strong>och</strong> klandrar därvid de skrifter, som genom<br />
hatfyllt raseri mot judarna avskräcker dessa<br />
från kristendomen. Dessa brottslingar gör<br />
sig medskyldiga till den judiska gudlösheten,<br />
då de genom grymhet skändar det<br />
kristna namnet <strong>och</strong> den kristna hedern.<br />
Man ska inte förbittra eller förhärda judarnas<br />
trots mot Kristus genom okristlig kärlekslöshet<br />
-- det sista ordet över judarnas<br />
omvändelse har Herren Gud allena, som<br />
håller hela världens öden i sina händer.<br />
(32) Det kan inte råda något tvivel om att<br />
Luther redan här börjar att ändra sina<br />
åsikter beträffande judarnas omvändelse.<br />
Redan nu anmäler sig hos honom detta<br />
vårliga hopp om ett oemotståndligt reformatoriskt<br />
behov, som är berett att betvinga alla<br />
hinder. Den inre ansatsen bringas genom de<br />
nu insatta judiska försöken till närmanden<br />
att mogna. Kanske redan 1519 eller 1520<br />
vände sig den till utvandring dömda judiska<br />
församlingen i Regensburg till Luther <strong>och</strong><br />
sände honom en på hebreisk skrift skriven<br />
tysk översättning av den 130. psalmen, utan<br />
tvivel för att genom detta symboliska steg<br />
skapa en kontakt <strong>och</strong> erhålla stöd. I april<br />
1521 följer den redan omtalade beskickningen<br />
av judar till Luther på riksdagen i<br />
Worms. Godmodig <strong>och</strong> godtrogen som den<br />
unge Luther var, förändrade han sina åsikter,<br />
som tillät honom att förvänta sig en<br />
judarnas omvändelse genom vårstormen<br />
från den förnyade <strong>och</strong> levandegjorda kristendomen.<br />
År 1521 utkom en ny skrift: "Den heliga<br />
jungfrun Marias lovsång, kallad Magnificat,<br />
i tysk översättning <strong>och</strong> kommenterad". Här<br />
36<br />
finns det första betydelsefulla vittnesbördet<br />
om Luthers nyuppblommande förhoppning:<br />
"Därför ska vi inte behandla judarna så<br />
ovändligt, ty det finns även kristna bland<br />
dem alltjämt <strong>och</strong> dagligen blir flera det.<br />
Dessutom har de allenast <strong>och</strong> icke vi hedningar<br />
sådant löfte, att alltid hos Abrahams<br />
ska kristna finnas, som vidkännes den välsignade<br />
säden. Vår sak vilar på idel nåd<br />
utan Guds löfte, som vet hur <strong>och</strong> när. <strong>Om</strong> vi<br />
levde kristligt <strong>och</strong> lämnade dem med godhet<br />
till Kristus, vore nog det rätta sättet. Vem<br />
vill bli kristen, när han ser kristna umgås så<br />
okristligt med människor? Icke på det sättet,<br />
kära kristna: man ska vänligt säga dem<br />
sanningen, vill de inte ta emot den, så låt<br />
dem fara! Hur många är de kristna, som inte<br />
värderar Kristus, som ej heller hör hans ord,<br />
sämre än hedningar <strong>och</strong> judar, <strong>och</strong> vi låter<br />
dem dock gå i frid, ja faller dem till fötterna,<br />
tillber dem nästan som avgudar!"<br />
Det egentliga uttrycket för denna förhoppningsfulla<br />
åsikt är den år 1523 utkomna<br />
skriften "Att Jesus Kristus är född jude".<br />
Luther tillstår bredvilligt på det mot honom<br />
riktade angreppen (33), att han anser Kristus<br />
vara en av jungfrun Maria född jude, <strong>och</strong><br />
vill uttala detta öppet, "om jag kanske därmed<br />
skulle kunna locka några judar till<br />
kristen tro". Och nu kommer den egentliga<br />
bevisföringen i hans nya förhoppning: judendomen<br />
har hitintills lärt känna blott den<br />
döda, förstenade, från skriften fjärmande<br />
katolska kyrkans kristendom <strong>och</strong> kan av<br />
denna kristendom aldrig uppfostras sanningsenligt,<br />
i synnerhet om denna förytliga<br />
lära ska påtvingas med grymhet <strong>och</strong> bittert<br />
hån. En helt annan möjlighet existerar i det<br />
klara <strong>och</strong> rena evangeliets broderliga <strong>och</strong><br />
vänskapliga predikan. De avgörande ställena<br />
lyder:<br />
"Våra narrar, påvarna, biskoparna, sofisterna<br />
<strong>och</strong> munkarna, de grova åsnehuvudena,<br />
har hitintills farit fram med judarna så, att<br />
den som varit en god kristen, hade nog<br />
kunnat bli en jude. Och om jag hade varit en<br />
jude <strong>och</strong> hade sett sådana tölpar <strong>och</strong> grobianer<br />
regera <strong>och</strong> lära ut den kristna tron, så<br />
hade jag hellre velat bli en sugga än en<br />
kristen.
Ty de har handlat med judarna som vore det<br />
hundar <strong>och</strong> inte människor, har inte mer<br />
kundgjort än de skäller på dem <strong>och</strong> tar <strong>deras</strong><br />
egendom, när man har döpt dem. Kristlig<br />
lära <strong>och</strong> kristligt liv har man inte bevisat<br />
dem utan man har kuvat dem under påve-<br />
<strong>och</strong> munkvälde. När de sedan har sett, att<br />
judarnas sak har så starkt stöd i skriften<br />
<strong>och</strong> att de kristnas sak varit idel pladder<br />
utan allt stöd i skriften, hur har de ändock<br />
kunnat stilla sitt hjärta <strong>och</strong> bli riktigt goda<br />
kristna? Jag har själv hört detta av fromma<br />
döpta judar, att om de icke i vår tid hade<br />
hört evangeliet, så skulle de förbli judar<br />
under kristenkappan hela sitt liv. Ty de<br />
erkänner, att de ännu aldrig av sina dopförrättare<br />
eller lärare hört något om Kristus.<br />
Jag hoppas, om man behandlar judarna<br />
vänligt <strong>och</strong> undervisar dem försiktigt ur den<br />
heliga Skrift, så skulle många bland dem bli<br />
riktiga kristna <strong>och</strong> åter träda in i sina fäders,<br />
profeters <strong>och</strong> patriarkers tro, varifrån<br />
de blott ånyo avskräckts, när man förkastar<br />
<strong>deras</strong> sak <strong>och</strong> t o m ingenting vill låta vara<br />
<strong>och</strong> handlar blott med högmod <strong>och</strong> förakt<br />
mot dem. <strong>Om</strong> apostlar, som också var judar,<br />
hade handlat så med oss hedningar som vi<br />
med judarna, (34) hade det aldrig funnits en<br />
kristen bland hedningarna. Har de handlat<br />
så broderligt med oss hedningar, så skulle vi<br />
å vår sida behandla judarna broderligt, om<br />
vi ska kunna omvända några, ty vi är också<br />
själva inte tillräckliga i tron än mindre<br />
fullkomliga.<br />
Och om vi också berömma oss högt, så är vi<br />
ändock hedningar <strong>och</strong> judarna av Kristi<br />
blod. Vi är svågrar <strong>och</strong> främlingar, de är<br />
blodvänner, kusiner <strong>och</strong> bröder till vår<br />
Herre. Därför om man skulle berömma sig<br />
av blodet <strong>och</strong> köttet, så hör judarna närmare<br />
till Kristus än vi än vi gör, som också sankt<br />
Paulus säger i R 9:e kap (R 9:4-5). Även Gud<br />
har bevisat det i handling, ty en sådan stor<br />
ära har han aldrig visat något folk bland<br />
hedningarna som judarna. Ty ingen patriark,<br />
ingen apostel, ingen profet bland hedningar<br />
har rest sig, dessutom ganska få av<br />
sanna kristna. Och fastän evangeliet kungjorts<br />
för hela världen, så har han dock inte<br />
påbjudit den heliga skrift, dvs lagen <strong>och</strong><br />
profeterna åt något folk annat än judarna,<br />
som Paulus säger i R 3 <strong>och</strong> Psaltarens 147:e<br />
psalm skriver: "Han förkunnar sitt ord för<br />
Jakob <strong>och</strong> sina rätter <strong>och</strong> stadgar för Israel.<br />
Han har följaktligen inte gjort det för något<br />
folk eller uppenbarat sina rätter för dem.<br />
Jag ber härmed mina kära papister, om de<br />
vore trötta på de att gräla på mig som på en<br />
kättare, att nu börja med att gräla på mig<br />
som på en jude".<br />
Skriftens egentliga innehåll är utläggningen<br />
av de sena även i den anti-judiska huvudskriften<br />
kommenterade utsagorna i Jes 7,<br />
1.Mos 49, Dan 9, Hagg 2 <strong>och</strong> andra källor<br />
som vittnesbörd på Jesu Kristi messianska<br />
uppdrag. Det är försöket att övertyga judarna,<br />
att de i högsta grad står i vägen för sig<br />
själva (gör sig en otjänst), om de tillbakavisar<br />
den av Gud utsände, av <strong>deras</strong> eget blod<br />
födde Messias. Enligt Luthers mening måste<br />
judarna tillstå, "att hedningarna ännu aldrig<br />
har överlämnat sig åt en judisk man som<br />
åt en herre <strong>och</strong> konung än åt denne Jesus" --<br />
denna stolthet <strong>och</strong> ära måste enligt Luthers<br />
åsikt föra dem förnuftsmässigt till tro på<br />
Kristus. Luther är beredd med all försiktighet<br />
<strong>och</strong> allt hänsynstagande gradvis gå före i<br />
detta relationsarbete:<br />
"Men om det skulle förarga judarna" lyder<br />
slutet i den lilla skriften, "att vi bekänner<br />
vår Jesus som en människa <strong>och</strong> likväl som<br />
sann Gud, så vill vi också kraftigt rätta till<br />
detta med tiden enligt skriften. Men det är i<br />
början alltför svårt, så låt dem i förväg suga<br />
ut mjölk <strong>och</strong> först därefter erkänna denna<br />
människa Jesus för den rätta Messias. (35)<br />
Sedan ska de dricka vin <strong>och</strong> även lära sig att<br />
han är sann Gud. Ty de är alltför djupt <strong>och</strong><br />
alltför länge förförda, så att man måste<br />
umgås med dem försiktigt, eftersom det<br />
alltför mycket inbillats dem, att Gud inte<br />
kan vara någon människa.<br />
Därför är min bön <strong>och</strong> mitt råd, att man<br />
umgås med dem försiktigt <strong>och</strong> undervisar<br />
dem ur skriften, så kan några bland dem<br />
övertygas. Men om vi driver dem med våld<br />
<strong>och</strong> sprider <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> skjuter skulden på<br />
dem, att de måste dricka Kristi blod (nattvardskalken),<br />
så att de inte stinker, <strong>och</strong> inte<br />
vet vilkens narrverk finns kvar, att man<br />
37
tillika håller dem för hundar, vad gott kan vi<br />
då bringa dem? Likaså att man förbjuder<br />
dem att arbeta <strong>och</strong> ha sitt yrke bland oss <strong>och</strong><br />
ha annan mänsklig gemenskap, varmed<br />
man driver dem till ocker, hur skulle de<br />
kunna bättra sig?<br />
Vill man hjälpa dem, så får man inte öva<br />
påvens lag mot dem utan den kristna kärlekens<br />
<strong>och</strong> motta dem vänligt, låta dem vara<br />
med <strong>och</strong> sträva <strong>och</strong> arbeta, på det att de må<br />
få skäl <strong>och</strong> tillfälle att vara hos <strong>och</strong> bland<br />
oss för att höra <strong>och</strong> se vår kristna lära <strong>och</strong><br />
vårt kristna liv. <strong>Om</strong> några är halsstarriga,<br />
vad innebär det? Är vi ändå inte alla goda<br />
kristna. Här vill jag denna gång låta det<br />
förbli, tills jag ser, vad jag åstadkommit".<br />
Ur dessa omvändelseglada ord talar hela det<br />
väldiga uppståndelsehoppet från de första<br />
reformationsåren. Det är den ännu av inga<br />
hinder förlamade, av ingen jordisk villfarelse<br />
grumlad segerkraft hos en ung <strong>och</strong><br />
levande tro. Det är den solljusa tron, att den<br />
nyvaknade kraften i tysk religiös innerlighet<br />
ska kasta alla förytligade <strong>och</strong> förstelnade<br />
former över ända: såväl den förytligade <strong>och</strong><br />
uttömda påvekyrkan som den materialistiska<br />
judendomen. <strong>Om</strong> judendomen ännu inte<br />
har kommit i lycka <strong>och</strong> stolthet till mänsklighetens<br />
frälsare av sitt eget blod för att<br />
tjäna, då har påvekyrkyrkan skuld därtill<br />
med sina missbruk <strong>och</strong> sin brist på äkta<br />
kristlig kärlek: för den levande, kärlekfulla,<br />
förinnerligade reformatoriska kristendomen<br />
ska <strong>och</strong> måste judendomen omvända sig för<br />
att avsluta sin straff- <strong>och</strong> botgörartillvaro!<br />
Vilken ymnighet i planerna har inte besjälat<br />
den store tyska reformatorn under dessa år<br />
1521-1523 av strålande framgång <strong>och</strong> berömmelse:<br />
han tilltror den förnyade (36)<br />
kristendomen kraften att frälsa påvekyrkan<br />
<strong>och</strong> judendomen ur sin materialism, att i<br />
grunden omvandla genom den religiösa<br />
trosinnerlighetens ande. Också framför<br />
Luther stod tidsepokernas slutbild: En hjord<br />
<strong>och</strong> en herde! De återhållande slutorden<br />
"tills jag ser, vad jag åstadkommit" klingar<br />
ut framför vidden av det förhoppningsfulla<br />
perspektivet.<br />
38<br />
Ingen tvivel om att Luther här har genomarbetat<br />
sitt hjärta en längre tid med nyktert<br />
tänkande. Han ser i judarna utvaldhetens<br />
gamla folk, icke det nya av utstötta <strong>och</strong><br />
kringspridda. Han saknar ännu varje blick<br />
för judarnas etniska egenart (die völkischrassische<br />
Eigenart) <strong>och</strong> enheten i <strong>deras</strong><br />
religiösa <strong>och</strong> etniska känsla. Han tror sig<br />
kunna flytta in judarna i den kristna, västerländska<br />
folkgemenskapen genom att de<br />
erkänner "juden" Jesus Kristus <strong>och</strong> ser alls<br />
inte, att judarnas trångsynta nationalism<br />
hårnackat måste <strong>och</strong> ska sträva emot alla<br />
universella inordningsförsök. Hur föga sinne<br />
han ännu hade för judendomens ekonomiska<br />
<strong>och</strong> sociala påverkan, visar hans skrifter i<br />
ockerfrågan <strong>och</strong> andra förkapitalistiska<br />
företeelser: den lilla "Predikan om ockret"<br />
1519, den stora "Predikan om ockret" 1520,<br />
"<strong>Om</strong> köpenskap <strong>och</strong> ocker" 1524. Ingen av<br />
dessa skrifter omnämner blott med ett ord<br />
det judiska ockret. Därför kan det inte råda<br />
något tvivel om hur föga Luther då var<br />
medveten om den ekonomiska <strong>och</strong> sociala<br />
upplösningen genom judendomen.<br />
Luthers omvändelseskrift "Att Jesus Kristus<br />
var född jude" får inte blott ett livligt bifall i<br />
de protestantiska kretsar -- nio upplagor år<br />
1523! -- <strong>och</strong> stark efterföljd, utan väcker<br />
även de judiska kretsarnas oförminskade<br />
välbehag, vilka bemödar sig dess spridning.<br />
Endast till ett är judendomen på intet sätt<br />
beredd: att dra praktiska konsekvenser av<br />
omvändelseuppropet. Enstaka judedop, som<br />
Luther lyckas med, leder till snara avfall av<br />
nydöpta <strong>och</strong> till bitter besvikelse hos dopförrättaren.<br />
Luther kommer snart till åsikten<br />
att vara lurad på det samvetslösaste av<br />
judarna. Han betraktar den till dopet erbjudna<br />
juden som begabbare av den kristna<br />
religionen <strong>och</strong> hotar -- i början av 1530-talet<br />
-- att stöta en ny dopkandidat med en sten<br />
om halsen från den wittenbergska Elbebron:<br />
"Jag döper dig i Abrahams namn". Den 18.<br />
januari 1525 berättar Luther i ett brev om<br />
förgiftningsattentatet (37) på en av hans<br />
fiender värvad polsk jude. Luther kan inte<br />
besluta sig för att låta den häktade underkastas<br />
tortyr, så att en bekännelse inte<br />
följer. Den judiska propagandans farlighet<br />
<strong>och</strong> skrupelfrihet blir för reformatorn desto<br />
medvetnare ju mer han själv befattar sig
med verkliga historiska jämförelser. I vederdöparstriden<br />
mötte han oupphörligen<br />
inflytanden från den om "judaiserande" sig<br />
bemödande judiska värvningen. I Luthers<br />
skrifter från 1525 framgår tydligt, att han<br />
åter förnekar möjligheten av en judarnas<br />
omvändelse med några få undantag: han har<br />
inset det fullständig fruktlösa i sin förhoppning<br />
<strong>och</strong> börjar att skåda judendomens<br />
verkliga anlete.<br />
I slutet av 1520-talet <strong>och</strong> i början av 1530talet<br />
flammar hos Luther den skarpa blicken<br />
upp för den judiska verkligheten. Redan i<br />
början av 1530-talet finner vi i "Bordssamtalen"<br />
yttranden över att judarnas stamm är<br />
fördärvad: det gammaltestmentliga, utvalda<br />
folket (för det mesta kallat "de rätta israelerna)<br />
<strong>och</strong> det nyare, fördömda folket (judarna)<br />
skiljes klart åt <strong>och</strong> detta tillerkännes<br />
icke det förras företräden. Jämförelsen <strong>och</strong><br />
paralleliseringen judar--papister framdras i<br />
ständigt nya yttranden: judisk materialism<br />
<strong>och</strong> påvligt förytligande står för Luther på<br />
samma linje av avgrundslikt motstånd.<br />
"Judaei habent opera": judarnas gärningsrättfärdighet<br />
är den obetingade motsatsen<br />
till reformatoriskt förinnerligande av tron.<br />
År 1532 förklarar Luther flera gånger innebörden<br />
av judaiserande strävanden inom<br />
protestantismen. Vid hans eget bord analyseras<br />
för honom invändningen, att efter de tio<br />
budorden måste sabbaten hållas. Han genmäler,<br />
att Moses´ lag gäller för judarna, inte<br />
för hedningarna. <strong>Om</strong> sabbatsfirarna vill<br />
helga sabbaten, måste de även låta omskära<br />
sig. Det vore en vilodag, sed non refert quo<br />
die (likgiltigt vilken dag). Man ser, hur<br />
Luther träffas <strong>och</strong> tvingas till försvar genom<br />
judaiserande verkningar av sin kanoniserande<br />
skriftprincip ovillkorlig även för det<br />
Gamla Testamentet. Härefter blir yttrandena<br />
över judarna, <strong>deras</strong> gudshädelser,<br />
<strong>deras</strong> vantro, <strong>deras</strong> ocker, <strong>deras</strong> halsstarrighet<br />
<strong>och</strong> ondska ständigt skarpare. Övertygelsen,<br />
att i judendomen är ärkefienden till<br />
det västerländskt-kristna väsendet att bekämpa,<br />
blir ständigt fastare hos Luther<br />
genom erfarenhet <strong>och</strong> omdöme.<br />
(38) Under åren 1537 0ch 1538 tvingas<br />
Luther till avgörande steg mot judarna.<br />
1538 beslutar kurfursten av Sachsen om att<br />
driva ut judarna ur sitt kurfurstendöme med<br />
hänsyn till talrika judiska missbruk av<br />
beviljade gästrätten, förbrytelser, ocker osv.<br />
Genast är de tyska judarnas översakförare<br />
Josel von Rosheim på plats för att avvärja<br />
beslutet. Genom förmedling av Capitos<br />
vänder han sig flera gånger till Luther för<br />
att genom honom få audiens hos kurfursten.<br />
I sitt svar den 11. juni 1537 avböjer Luther<br />
denna begäran med stor mildhet i tonen,<br />
men med oinskränkt bevisning av missbruk,<br />
som judarna har bedrivit med sina skrifter.<br />
Med skärpa vänder sig Luther mot judarnas<br />
förstockelse, som även avvisar den mest<br />
kärleksfulla medkänsla. Att understödja<br />
denna förstockelse vore han inte i stånd till.<br />
Josel borde därför inställa sina försök att<br />
påverka kurfursten.<br />
Den andra viktiga händelsen inträffar år<br />
1538. Sedan 1532 måste Luther befatta sig<br />
med judaiserande strävanden hos de mähriska<br />
prostestanterna. Sekten "Sabbatsfirare"<br />
förs honom nära år 1537 genom en<br />
utförlig brevskildring av greven Wolf Schlick<br />
i Falkenau. Samtidigt ber honom brevskrivaren<br />
att framlägga skälen ur den heliga<br />
skrift mot de judaiserande förvillelserna. I<br />
februari 1538 fullföljer Luther denna begäran<br />
i sitt "Brev mot sabbatsfirare. Till en<br />
god vän". Med all klarhet <strong>och</strong> skärpa ställes<br />
här judarnas förkastelse genom gud <strong>och</strong><br />
<strong>deras</strong> syndiga förstockelse i ljuset, upprättas<br />
en klar skiljevägg mellan Kristi lag <strong>och</strong> den<br />
övervunna judiska lagarna <strong>och</strong> avvisas<br />
förbindelsen med alla judiska bruk <strong>och</strong><br />
föreskrifter, sabbat, omskärelse, tio guds<br />
bud för de kristna. Varje religiös beröring<br />
mellan protestantisk kristendom <strong>och</strong> judisk<br />
lag <strong>och</strong> tro förkastas.<br />
I "Brevet mot sabbatsfirarna" är redan de<br />
första grundlinjerna till Luthers avgörande<br />
huvudskrift dragna. Ett antal av bevekelsegrunderna<br />
för denna skrift ska senare få sin<br />
utförliga framställning. Vi ser under dessa<br />
år, att Luther fortsätter att ha sitt skarpaste<br />
ögonmärke på judarnas verkliga beteende. I<br />
ett bordssamtal från 1538 skjuter han skulden<br />
på ett tysk nederlag (39) inför turkarna<br />
på förräderi av en döpt spansk jude Catianus,<br />
som är helt underättad om det turkisktjudiska<br />
förbundet. Den år 1540 utkomna<br />
39
"Förmaning till kyrkoherdarnas att predika<br />
mot ocker" leder månadockret till höga<br />
räntor uttryckligen tillbaka på månadsräkningen<br />
(månräkning) av gamla judar. Det<br />
inses klart, att i Luthers själ har utbildats<br />
den slutna enheten i judendomens religiösa,<br />
rasistiska <strong>och</strong> vetenskapligt-sociala särart:<br />
grundvalen i hans omfattande bedömning av<br />
judefrågan.<br />
Anstöten finns i själva den judiska propagandan.<br />
Den låter som svar på Luthers brev<br />
mot sabbatsfirarna ett samtal mellan en<br />
jude <strong>och</strong> en kristen utspelas, vari kristendomens<br />
grundsanningar på häftigaste förnekas<br />
<strong>och</strong> de därtill hörande skriftställena<br />
förvränges i judisk anda. . Åter igen är det<br />
greve Wolf Schlick, som sänder över den nya<br />
skriften till Luther. När Luther har läst<br />
denna skrift, står beslut fast hos honom att<br />
leverera en omfattande generaluppgörelse<br />
med judendomen <strong>och</strong> den judiska propagandan.<br />
Under år 1542 uppstår hans huvudskrift.<br />
Den lutherska huvudskriften: innehåll,<br />
verkan, konsekvens.<br />
(39) Under vintern 1542 skapas <strong>och</strong> under<br />
januari 1543 utkommer i Wittenberg Luthers<br />
huvudskrift "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
<strong>lögner</strong>". I omedelbar anslutning härtill som<br />
tillhörigt komplement skapas under januari<br />
<strong>och</strong> februari 1543 <strong>och</strong> utkommer i mars den<br />
andra skriften "<strong>Om</strong> Schemhamphoras <strong>och</strong><br />
om Kristi släkt".<br />
Utöver alla andra avhandlingar i judefrågan<br />
präglas Luthers båda skrifter, i synnerhet<br />
huvudskriften, av tre kännetecknande egenskaper:<br />
av dess omfattande behandling, av<br />
sin sprängkil in i problemets kärna, av sin<br />
obetingade <strong>och</strong> oinskränkt slaviska saklighet<br />
under den kristna läran.<br />
Luther uppfattar judendomen inte som<br />
dagsfenomen, vardagsnära verklighet, utlösare<br />
av social avundsjuka eller folklig motvilja.<br />
Han uppfattar den heller inte efter<br />
dogmatiska avvikelser, religiösa stridsfrågor<br />
<strong>och</strong> liknande. Han uppfattar den som ett<br />
40<br />
folksöde av världshistorisk betydelse <strong>och</strong><br />
påverkan. Det judiska folket har i det<br />
största (40) ögonblicket i världshistorien, då<br />
det ställdes inför avgörandet, träffat ett<br />
falskt val <strong>och</strong> därmed blivit utlämnat åt<br />
Guds eviga, oförsonliga vrede. Från denna<br />
religiösa infallsvinkel tränger Luther in i<br />
problemets innersta kärna. Men utifrån<br />
religiös synpunkt blir samtidigt, <strong>och</strong> det är<br />
det kännetecknande <strong>och</strong> oerhört innehållsrika<br />
hos Luther, de folkliga, rasistiska,<br />
ekonomiska, sociala förhållandena <strong>och</strong><br />
grundfrågorna upptagna <strong>och</strong> avgjorda!<br />
Luthers omdöme är aldrig ensidigt religiöstdogmatiskt:<br />
utifrån religiös synpunkt uppfattas<br />
<strong>och</strong> bedömes hela livsenheten i en<br />
gemenskap. Detta ger åt de lutherska stridsskrifterna<br />
mot judendomen bakom alla<br />
religiösa, ja ofta rent bibliskt-exegetiska<br />
diskussionerna <strong>och</strong> långt utöver dem den<br />
väldiga världshistoriska, över hela folkens<br />
tillvaro gripande djupet <strong>och</strong> bestämmelsekraften.<br />
Och den ger åt den därmed dess ogrumlade<br />
<strong>och</strong> oförvillade saklighet. För Luther är inte<br />
enskilda fall <strong>och</strong> spridda erfarenheter tongivande,<br />
utan blott summan av de världshistoriskt-religiösa<br />
fenomenen. Luthers<br />
försäkring, att han blott med motvilja <strong>och</strong><br />
sorgset hjärta närmar sig skildringen av det<br />
stora problemet, är i detta fall sant <strong>och</strong><br />
bestyrkes genom den föregående utvecklingen.<br />
Luther lider med på den mest fruktansvärda<br />
förbannelse, som drabbat judendomen<br />
genom Guds vrede. Denna förbannelse hotar<br />
honom <strong>och</strong> alla kristna med, då de måste<br />
vara medvetna om sina egna synder. Luthers<br />
känsta är aldrig: hur mycket bättre är<br />
jag <strong>och</strong> vi kristna än judarna! Hans känsla<br />
är snarare en skräck <strong>och</strong> rysning inför Guds<br />
fruktansvärda vrede. Därför är bönen: Må<br />
din nåd bevara mig syndbelastade människa<br />
för samma öde. Luthers sysselsättning med<br />
judeproblemet är ett väldigt själens reningsbad:<br />
den med syndamedvetandet <strong>och</strong> kännedom<br />
om mänsklig litenhet <strong>och</strong> otro tätt<br />
förbundna tron på Kristus stärkes, om den<br />
har gått genom det världshistoriska judiska<br />
ödets helvete.<br />
Kristen västerländsk mänsklighet här --<br />
antikristen judendom där! Detta är den
avgörande frågan, som måste lösas. Och här<br />
är en grundfråga att besvara: vad är "judendomen"<br />
av idag ? Hur hänger den samman<br />
med Gamla testamentets judendom? Svår<br />
<strong>och</strong> tung träder denna fråga fram mot reformatorn<br />
(41), som genom sin obetingade<br />
skriftprincip har förklarat Gamla testamentet,<br />
den judiska folkboken, som helig <strong>och</strong><br />
som Guds omedelbara vittnesbörd. <strong>Judarna</strong><br />
är för honom "Guds utvalda folk". Men redan<br />
här gör Luther en tydlig distinktion.<br />
<strong>Judarna</strong> är det utvalda folket, emedan från<br />
dem har Guds stora talesmän framträtt,<br />
hans heliga män <strong>och</strong> förkunnare: Noa, Abraham,<br />
Isak, Jakob, Moses, David, profeterna.<br />
Men folket som helhet har aldrig varit<br />
utvalt, snarare avfälligt, halsstarrigt, gudssmädande,<br />
profetmördande. På intet sätt<br />
låter sig Luther förbländas av sin skriftprincip.<br />
Bland ett gudssmädande <strong>och</strong> förkastat<br />
folk har Gud utvalt enskilda <strong>och</strong> gjort dem<br />
till sina talesmän. Folket själv har för sin<br />
ondskas <strong>och</strong> halsstarrighets skull redan i<br />
gammal tid belagts med strängt straff <strong>och</strong><br />
gisslats med kringspridning, förstörelse <strong>och</strong><br />
bortförande. Gud har förstört den judiska<br />
staten genom straff <strong>och</strong> landsförvist judarna<br />
i den babyloniska exilen.<br />
Och nu inträder hos Luther en avgörande<br />
<strong>och</strong> fundamental insikt: den om judarnas<br />
rasliga förfall. Därför som Luther har övervägt<br />
möjligheten i ett bordssamtal, att de<br />
bortförda judarna tvingades in under en<br />
stark rasblandning -- våldtäkt på tillfångatagna<br />
kvinnor o d -- så uttalar han det i den<br />
andra skriften "<strong>Om</strong> Schemhamphoras <strong>och</strong><br />
Kristi släkt" enligt konvenansens fordringar,<br />
att dagens judar knappast kan jämföras med<br />
det gammaltestamentliga judefolket, eftersom<br />
de genom uppblandning med tatarer,<br />
zigenare <strong>och</strong> andra folk förändrats till ett<br />
helt annat folk. Dagens judar är, så heter<br />
det i huvudskriften, "den grumlade återstoden,<br />
otäck drägg, förtorkat skumm, förgiftat<br />
vatten <strong>och</strong> dyig pöl av judendomen": ett<br />
vittnesbörd om folkligt rasförfall <strong>och</strong> nedgång.<br />
Det avgörande ödet för det judiska folket är<br />
emellertid Kristus. När det judiska folket<br />
vände sig mot gudasonen <strong>och</strong> måste besvara<br />
frågan, huruvida det ville erkänna honom<br />
eller vända sig bort från honom, då sker den<br />
stora sovringen: en mindre del judar erkände<br />
honom som den utlovade Messias,<br />
ordnade in sig i den kristna människogemenskapen<br />
<strong>och</strong> räddade därför sin religiösa<br />
<strong>och</strong> jordiska tillvaro. Det finns för Luther<br />
inget rasistisk betraktelsesätt av det slag,<br />
som (42) tog anstöt av rasblandningen på<br />
grund av dessa döpta judar <strong>och</strong> t o m senare<br />
dopkandidater. Den religiösa synpunkten är<br />
så avgörande, att ingen dopvillig kan förvägras<br />
att bli upptagen i den kristna gemenskapen.<br />
Men redan då var det en liten del<br />
judar <strong>och</strong> i närvarande tid blir blott helt<br />
enstaka utvalda vunna för tron på Kristus.<br />
Den största delen av judarna -- <strong>och</strong> här visar<br />
sig sammanfallandet av religiösa <strong>och</strong> rasistiskt-folkliga<br />
drivkrafter -- har träffat det<br />
falska <strong>och</strong> fördärvliga avgörandet genom sin<br />
urartning <strong>och</strong> förflackning inför Kristusgestalten<br />
att icke blott avböja honom utan<br />
bekämpa honom med hat <strong>och</strong> avund, att föra<br />
honom till döden <strong>och</strong> att ännu i dag bekriga<br />
honom med vrede <strong>och</strong> raseri. Denna i dagens<br />
mening "judiskt" förblivande del av<br />
folket består blott ännu av förfallna <strong>och</strong><br />
vansläktade människor, av bärare av snöd<br />
materialism, förkastlig vinningslystnad,<br />
brottsliga drifter -- stöld, röveri, mord, ocker,<br />
som Luther oupphörligt uppräknar. Denna<br />
dagens judendom är det förfallna vredens<br />
folk, som genom sitt falska religiösa avgörande<br />
har visat sitt rasliga förfall. Medan<br />
alla andra europeiska folk anslöt sig till<br />
kristendomen <strong>och</strong> därmed inordnade sig i en<br />
stor kärleksgemenskap, har endast <strong>och</strong><br />
allena judarna, turkarna <strong>och</strong> andra utestängt<br />
sig därifrån. Men för turkarna predikades<br />
ju inte evangelium. Dock lärde<br />
judarna känna det, hos dem föddes Frälsaren,<br />
men de korsfäste honom -- de är folket<br />
för Guds världshistoriska vrede, förlorade i<br />
all evighet, djävulens barn,, hans allra käraste<br />
söner, ja hans sakförare i världen. På<br />
den yttersta dagen ska detta folk – utom<br />
några få utvalda <strong>och</strong> dopkandidater från<br />
föregående tider -- bli överlämnade till den<br />
fruktansvärda vreden, de grymmaste helvetesstraffen.<br />
På det sättet står frågan "För eller mot<br />
Kristus" i medelpunkten för Luthers omdöme.<br />
På denna i allt avgörande frågan<br />
41
mätes också de folkligt-rasistiska <strong>och</strong> socialt-ekonomiska<br />
tillstånden. Under det att<br />
hela världen sammansluter sig i tron på<br />
Kristus, sammangaddar sig judarna avsides<br />
i en trångbröstad, sniken, rövaraktig "nationalism"<br />
av onaturligt slag. Denna rövaraktiga,<br />
ockrande, parasitiska tillvaro hos det<br />
judiska folket är det naturliga resultatet av<br />
en i falsk mening "rasistisk" egoism, för<br />
vilken andra folk blott är föremål för den<br />
mest hänsynslösa utplundring. Blott (43) ett<br />
av Gud övergivet, av ingen frälsare befriat<br />
folk kan hänge sig åt dylik utplundringsverksamhet:<br />
så genomskådar Luther det<br />
sociala <strong>och</strong> ekonomiska med religionens<br />
färgade glasögon. Den stora kampskriften<br />
från 1543 ser ohöljt <strong>och</strong> utan vilseledande<br />
mask judendomens sanna anlete.<br />
Religiös materialism, social <strong>och</strong> ekonomisk<br />
materialism, folklig-rasistisk materialism:<br />
överallt upptäcker Luther samma grunddrag.<br />
Med skarp skärpa <strong>och</strong> överväldigande<br />
kraft i bevisföringen vederlägger Luther<br />
judarnas materialistiska omdömen <strong>och</strong><br />
begränsningar.<br />
För det första <strong>deras</strong> stolthet över härstamningen<br />
från de heliga fäderna: icke yttre<br />
härkomst utan Guds ord <strong>och</strong> kallelse avgör.<br />
Endast gudomlig kallelse kan förädla <strong>och</strong><br />
vidimera härstamningens nakna faktum.<br />
För det andra <strong>deras</strong> stolthet över den av<br />
Gud förordnade omskärelsen: "<strong>Om</strong>skär era<br />
hjärtans förhud", heter det i 5. Mos 10:16<br />
<strong>och</strong> Jer 4:4. Icke den yttre sinnebilden utan<br />
den inre omvändelsen avgör.<br />
För det tredje <strong>deras</strong> rykte att vara Guds<br />
folk: här dras mellan de "rätta israeliterna"<br />
<strong>och</strong> dagens förkastade judar den skarpa<br />
skiljelinjen. Djävlarna vore värdigare att<br />
vara Guds folk än dagens israeler.<br />
För det fjärde <strong>deras</strong> stolthet över landet<br />
Kanan, Jerusalem <strong>och</strong> templet: yttre saker,<br />
som Guds vrede har tagit bort.<br />
För det femte <strong>deras</strong> Messiashopp. Här öppnar<br />
sig huvuddelen av Luthers skrift. Ty i<br />
Messias´ gestalt tränger sig allt samman<br />
som i mittpunkten. <strong>Judarna</strong> vill <strong>och</strong> kan inte<br />
42<br />
erkänna Kristus som den för dem utlovade<br />
Messias, emedan hans rent innerliga, rent<br />
religiösa mission strider mot <strong>deras</strong> materialistiska<br />
åsikter: de vill ha den världsliga<br />
konung, som gör dem till jordens härskande<br />
folk, som ger dem kraft <strong>och</strong> makt att döda<br />
eller förslava alla "Gojim" (hedningar), att<br />
skinna <strong>och</strong> förödmjuka dem. I vittgående<br />
bevisföring utvecklar Luther med anledning<br />
av utsagor i 1. Mos 49:2, Sam 23, Jer 33,<br />
Haggai 2 <strong>och</strong> Daniel 9, att Kristus <strong>och</strong> ingen<br />
annan är uppfyllandet det av Gud givna<br />
frälsningslöftet.<br />
En sjätte del av boken vänder sig mot de<br />
judiska <strong>lögner</strong>na över Kristus <strong>och</strong> Maria,<br />
som vederläggs ingående med hjälp av<br />
skriftställen <strong>och</strong> med skäl från sunt människoförnuft.<br />
Även här förblir Luther saklig<br />
<strong>och</strong> rättvis: han tillskriver här såsom i de<br />
andra fallen huvudskulden (44) på <strong>lögner</strong><br />
<strong>och</strong> rabbinernas förvrängningar, medan han<br />
framställer det vanliga folket, de "enfaldiga<br />
judarna" som de förförda, av ledarna missledda.<br />
Huvudskriftens alla sex stridsdelar är av<br />
religiös art ock likväl behandlas, framställes<br />
<strong>och</strong> bedömes däri avgörande <strong>och</strong> grundläggande<br />
dessutom det folkligt-rasistiska <strong>och</strong><br />
det socialt-ekonomiska perspektivet.<br />
Ty därför kan efter grundlig, allsidig föreberedelse<br />
den sjunde delen av lösningen på<br />
judefrågan tas fram. Luthers råd <strong>och</strong> förslag<br />
är klart <strong>och</strong> bestämt: definitivt skilsmässa<br />
mellan kristen mänsklighet <strong>och</strong> antikristen<br />
judendom! Den av judisk propaganda påstådda<br />
"fångenskapen" hos de kristna folken<br />
ska ta ett slut: judarnas avtåg från alla<br />
kristna länder <strong>och</strong> hemkomsten till sitt<br />
fädernesland Kanan. Men i inget fall fördragsamhet<br />
<strong>och</strong> likaberättigande, då den<br />
judiska smädelsen mot Kristus icke tillåter<br />
någon kristen mildhet. Vill man behålla<br />
judarna i landet, då måste stränga förordningar<br />
införas: förstöring av synagogor,<br />
förbud av gudstjänster <strong>och</strong> böcker, förbud<br />
mot ocker <strong>och</strong> överföring av judarna från<br />
handelsverksamhet till lantbruksarbete i<br />
tjänande ställning. På en möjlighet till<br />
denna socialekonomiska omställning tror<br />
Luther icke på grund av judarnas invanda
karaktär. Han antar hellre, att de avundsjukt<br />
<strong>och</strong> hätskt i stället för att leda till<br />
fruktbart arbetet kommer att skada sina<br />
kristna understödjare, var de kan. En omvändelse<br />
kommer likaledes inte i fråga: "Att<br />
omvända djävulen <strong>och</strong> hans anhang är<br />
omöjligt". Likväl ska även nu ännu enstaka,<br />
undantagsvis omvändelsefall tas med i<br />
räkningen <strong>och</strong> ge de omvända understödspengar<br />
av de beslagtagna ockertillgångarna.<br />
För de villiga är porten öppen. Men massan<br />
ska enligt Luther förkastas: uttåget, utdrivningen<br />
är det enda genomgripande hjälpmedlet.<br />
Luther vet, vem som hindrar denna utdrivning.<br />
Med vass öppenhet vänder han sig mot<br />
regeringarna, som gynnar judarna av ekonomiska<br />
skäl. Med klar blick genomskådar<br />
han det dynastiskt-judiska förbundet: regeringar<br />
tar för priset att låta sina inskränknings-<br />
<strong>och</strong> utdrivningsåtgärder falla, emot<br />
bestickningar från judarna. <strong>Judarna</strong> driver<br />
in dessa pengar från det genom ocker utplundrade<br />
(45) folket.<br />
Till de mest oförlikneliga ställena i huvudskriften<br />
hör orden om "frihet": aldrig kunna<br />
"friheter", dvs privilegier, ge frihet till missbruk,<br />
<strong>och</strong> om "kristen barmhärtighet":<br />
barmhärtighet måste ofta vara skärpt <strong>och</strong><br />
får aldrig förråda den kristna saken <strong>och</strong><br />
understödja antikristliga strävanden. Dessa<br />
Luthers ord mot liberala tanke- <strong>och</strong> känslouppmjukningar<br />
(förflackningar) är idag<br />
fortfarande så kraftfulla <strong>och</strong> giltiga som i<br />
den tid, då de nedskrevs. Barmhärtig <strong>och</strong><br />
ändock skärpt, förstående men beslutsberedd:<br />
det är Luthers hållning. Det finns<br />
ingen motsägelse däri, utan den lever i en<br />
kristen enhet av tanke <strong>och</strong> känsla, att i<br />
slutet av denna skarpa skrift mot judarna<br />
står en bön för judarna, en bön till Gud att<br />
vända sin vrede från dem, att lösa den<br />
världshistoriska förbannelsen.<br />
"<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" är den mest<br />
omfattande, mest grundliga <strong>och</strong> mest djupträngande<br />
judeskrift i alla tider. Ingenstädes<br />
en ytterlighet eller betonande av<br />
tillfälligheter; överallt kärndjup, beslutskraft<br />
<strong>och</strong> skarpaste genomskådande av det<br />
hela.<br />
Man kan måhända jämföra den anti-judiska<br />
skriften av Luthers motståndare Eck "En<br />
liten judeboks förläggning" (Ingolstadt<br />
1541), som i sin framställning av ritualmordsprocesser<br />
alltid stannar vid ytterligheter<br />
<strong>och</strong> till sist likväl blott slutar i en<br />
förnyad rekommendation av de innocentiska<br />
inskränkningsåtgärderna.<br />
Luther griper sig an problemkärnan <strong>och</strong><br />
löser huvudproblemet. I huvuddelarna vid<br />
diskussionen av Messiasproblemet <strong>och</strong> vid<br />
lösningen av judeproblemet reser sig Luther<br />
till ett språköverdåd av det mest oförlikneliga<br />
slag. Ur den upprörda själens innersta<br />
djup tränger klander <strong>och</strong> förmaning, förbannelse<br />
<strong>och</strong> fördömelse, uppror <strong>och</strong> vrede,<br />
medan samtidigt förnuftet utvecklar sina<br />
logiska bevisgrunder <strong>och</strong> aldrig besinningen<br />
förglömmer sin kristna plikt. Denna skrift<br />
är karaktärsframställning av enastående<br />
slag.<br />
Men genljudet av denna skrift var en villfarelse.<br />
Medan å sin sida missionsskriften "Att<br />
Jesus Kristus var född jude" upplevde nio<br />
upplagor själva året 1523, kom huvudskriften<br />
inte ut över två <strong>och</strong> fick t o m inom<br />
protestantiska kretsar vidkännas tvivel,<br />
motstånd <strong>och</strong> liberala förebråelser för alltför<br />
stor hårdhet <strong>och</strong> hänsynslöshet. I fall den<br />
andra skriften om Schemhamphoras lästes<br />
mer, så spelade utan tvivel nyfikenheten på<br />
kabbalistiska avslöjanden en roll: ett tecken<br />
på att en spekulativ tidsanda (46) ännu inte<br />
fattade problemets djupa allvar. Luthers<br />
skrift sin verkan, men ingen på något sätt<br />
betydande framgång, ända in i vår tid.<br />
Denna folkliga bok med den mest övertygande<br />
språkliga kraft har ännu inte blivit<br />
någon populär bok.<br />
Den judiska propagandan i tiden, med Josel<br />
von Rosheim i spetsen, gjorde allt för att<br />
motsätta sig dess spridning; Josel ägde<br />
fräckheten att inlämna vid Strassburgs<br />
stadsfullmäktige ett förtalsåtal.<br />
Men de som fullständigt svek i denna strid,<br />
var de tyska regeringarna. Blott i Sachsen<br />
<strong>och</strong> delvis i Hessen skärptes judeförordningarna.<br />
I Luthers hemtrakt, grevskapet Mans-<br />
43
feld, tilltog snarare förmånerna för judarna<br />
<strong>och</strong> andra regeringar avstod lätt från inskridande<br />
mot judarna. Med fullt skäl har Luther<br />
vid sin avskedspredikan i Eisleben den<br />
14. februari 1546 fyra dagar före sin död<br />
riktat en särskild "Förmaning mot judarna"<br />
till sina åhörare, en varning för det judiska<br />
inflytandet, som oupphörligt hotar de<br />
kristna. ett upprop att inte tåla <strong>och</strong> fördra<br />
de oomvända.<br />
Luther var aldrig "anti-semit", aldrig judarnas<br />
fiende i yttre mening, men han var<br />
<strong>deras</strong> skarpaste domare <strong>och</strong> anklagare <strong>och</strong><br />
den obeveklige åklagaren av <strong>deras</strong> halsstarrighet<br />
i den anti-kristna vinsthushållningen.<br />
Hans kampskrift mot judendomen är en<br />
frukt av årslånga strider <strong>och</strong> brottningar<br />
omkring det avgörande problemet, en mogen<br />
livsfrukt tänkbar av religiös innerlighet,<br />
förseglad av religiös livskänsla, obegränsad<br />
av västerländskt-kristet tänkande <strong>och</strong><br />
känsla. Som oförlikneligt karakteristiskt<br />
omdöme i en världshistorisk fråga är de ett<br />
testamente för den eviga tyskheten, som<br />
icke ska förglömmas.<br />
44<br />
Berlin 1936<br />
Dr Walther Linden
<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong><br />
Detta är en översättning från sid 1 till sid<br />
170 av Martin Luthers huvudskrift "<strong>Om</strong><br />
judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>"..<br />
Förord<br />
Jag hade visserligen föresatt mig att inte<br />
skriva någonting mer vare sig om judarna<br />
eller mot judarna. Men då jag erfor, att<br />
dessa eländiga, gudlösa människor inte<br />
upphörde att locka även oss kristna till sig,<br />
har jag låtit publicera denna lilla bok, för att<br />
jag ska finnas bland dem, som gör motstånd<br />
mot judarnas illasinnade tilltag<br />
<strong>och</strong> som har varnat de kristna att akta<br />
sig för judarna. Jag hade inte trott, att en<br />
kristen skulle låta sig luras av judarna <strong>och</strong><br />
träda in i <strong>deras</strong> förbannelse <strong>och</strong> jämmer.<br />
Men djävulen är för världen Gud, <strong>och</strong><br />
där Guds ord inte är, kan han, djävulen,<br />
göra allt inte blott hos de svaga utan även<br />
hos de starka. Gud hjälpe oss! Amen.<br />
<strong>Judarna</strong> vill kullkasta vår tros grund<br />
Nåd <strong>och</strong> frid i Herren! Käre läsare <strong>och</strong> gode<br />
vän! Jag har mottagit en skrift, där en jude<br />
för ett samtal med en kristen <strong>och</strong> tillåter sig<br />
att förvränga <strong>och</strong> helt annorlunda tyda<br />
Skriftens språk (än vi gör för vår tro om vår<br />
Herre Kristus <strong>och</strong> Maria, hans moder).<br />
Därmed avses att kullkasta vår tros<br />
grund.<br />
Därför ger jag er <strong>och</strong> honom detta svar. Det<br />
är inte min avsikt att träta med judarna<br />
eller lära av dem, hur de tyder eller uppfattar<br />
Skriften. Jag känner väl till allt detta<br />
från första början. Ännu mycket mindre går<br />
jag med på att jag skulle omvända judarna,<br />
ty det är omöjligt. De båda förträffliga<br />
männen Lyra <strong>och</strong> Burgensis har för oss för<br />
hundra <strong>och</strong> tvåhundra år sedan pålitligt<br />
beskrivit judarnas skamlösa omtolkningar<br />
<strong>och</strong> kraftfullt vederlagt dem. Allt detta<br />
gagnar till intet hos judarna. De har ständigt<br />
blivit värre.<br />
De har också blivit så hårda <strong>och</strong> känslolösa,<br />
att de inte ens vill dra lärdom av den förskräckliga<br />
plågan, att de nu över 1400 år<br />
befinner sig i landsflykt <strong>och</strong> ännu inte kan<br />
nå något slut därpå eller få en tidsbegränsning<br />
trots ett så häftigt, evigt ropande <strong>och</strong><br />
skrinkande till Gud (som de påstår). Hjälper<br />
inte slagen (menar jag), så är det lätt att<br />
inse, att vårt tal <strong>och</strong> våra tolkningar hjälper<br />
ännu mycket mindre.<br />
Hur en kristen ska tala med judar<br />
Därför ska en kristen vara tillfreds <strong>och</strong> inte<br />
träta med judarna. Utan måste du eller vill<br />
du tala med dem, så säg ej mer än så: "Hör<br />
du, jude, du vet också, att Jerusalem <strong>och</strong> ert<br />
herravälde jämte templet <strong>och</strong> prästerskapet<br />
nu varit förstörda över 1460 år? Ty detta år,<br />
då vi kristna skriver 1542 från Kristi födelse,<br />
är det just 1468 år sedan, <strong>och</strong> går in i<br />
det 1500:nde året, då Vespasianus <strong>och</strong> Titus<br />
förstörde Jerusalem <strong>och</strong> drev ut judarna<br />
därifrån. <strong>Om</strong> detta problem kan judarna<br />
tvista <strong>och</strong> disputera, så länge de vill.<br />
<strong>Judarna</strong> är säkerligen förkastade av Gud<br />
Ty denna Guds grymma vrede visar alltför<br />
tydligt, att judarna visst måste irra omkring<br />
på <strong>och</strong> befara den orätta vägen. Sådant kan<br />
t o m ett barn begripa. Ty så avskyvärt får<br />
man inte tänka om, att Han skulle straffa<br />
sitt eget folk så länge, så gruvligt, så<br />
obarmhärtigt <strong>och</strong> dessutom stillatigande,<br />
varken med ord eller handlingar trösta, icke<br />
bestämma någon tid eller något slut härpå.<br />
Vem skulle tro på en sådan Gud, hoppas på<br />
eller älska Honom? Därför bevisar denna<br />
vreda handling, att judarna säkerligen är<br />
förkastade av Gud <strong>och</strong> inte längre är hans<br />
folk, liksom Han inte längre är <strong>deras</strong> Gud.<br />
Det sker enligt utsagan i Hosea 1:9: "Ni är<br />
inte mitt folk; därför är jag inte er<br />
45
Gud". Ja, det går följaktligen sämre för dem<br />
<strong>och</strong> i högsta grad förskräckligt <strong>och</strong> plågsamt.<br />
<strong>Judarna</strong> får tolka detta som de vill. Ändå ser<br />
vi verket inför våra ögon, vilket inte bedrar<br />
oss.<br />
<strong>Om</strong> en gnista av förnuft eller förstånd fanns<br />
hos dem, måste de verkligen tänka så: "Ack,<br />
Herre Gud, det står eller går inte rätt till<br />
med oss, eländet är alltför stort, varar alltför<br />
länge, slår alltför hårt. Gud har glömt oss<br />
etc". Jag är visserligen inte någon jude, men<br />
jag tänker på allvar inte gärna på en sådan<br />
grym Guds vrede över detta folk. Ty jag<br />
förskräckes däröver, så att det skär genom<br />
kropp <strong>och</strong> själ. Hur ska det bli med den<br />
eviga vreden i helvetet över falska kristna<br />
<strong>och</strong> alla otrogna? Välan, judarna kan hålla<br />
vår Herre Kristus för vem de vill. Visst är,<br />
att det följaktligen går, som han säger i Lk<br />
21:20, 23: "När ni kommer att se Jerusalem<br />
belägrat av en krigshär, så märker ni, att<br />
dess ödeläggelse har kommit. Ty detta är<br />
hämndens dagar <strong>och</strong> det kommer att vara<br />
stor nöd i landet <strong>och</strong> vreden vilar tungt över<br />
detta folk".<br />
Diskutera inte med judar om vår tros artiklar!<br />
Kort sagt: Diskutera inte så mycket med<br />
judar över vår tros artiklar! <strong>Judarna</strong> är<br />
ända från ungdomstiden så fullproppade<br />
med gift <strong>och</strong> groll mot vår Herre, att där inte<br />
finns någon förhoppning, att de inser, att de<br />
genom sitt elände slutligen blir medgörliga<br />
<strong>och</strong> tvingade att bekänna, att Messias har<br />
kommit <strong>och</strong> är vår Jesus. I annat fall är<br />
det alldeles för tidigt, ja t o m förgäves att<br />
diskutera med dem om hur Gud är trefaldig,<br />
hur Gud är människa <strong>och</strong> hur Maria är<br />
Guds moder. Ty sådant tillåter inte något<br />
förnuft, ej heller något mänskligt hjärta,<br />
ännu mindre ett förbittrat, giftigt, blint<br />
judehjärta. Det Gud själv inte förbättrar<br />
med så grymma slag, det ska vi med ord <strong>och</strong><br />
handlingar låta vara oförbättrat (som sagts).<br />
Moses kunde varken med plågor eller med<br />
under eller med böner eller med hot förändra<br />
farao, utan han måste låta honom<br />
drunkna i havet.<br />
46<br />
Bemöt judarnas grova absurditeter i <strong>deras</strong><br />
tro <strong>och</strong> <strong>deras</strong> utläggning av Skriften<br />
Därför vill vi nu stärka vår egen tro genom<br />
att bemöta judarnas grova absurditeter<br />
i <strong>deras</strong> tro <strong>och</strong> <strong>deras</strong> utläggning av<br />
Skriften, eftersom de så giftigt förtalar vår.<br />
Förändrar det någon jude så att han skäms,<br />
är det desto bättre. Vi talar nu inte med<br />
judarna utan om judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> handlande,<br />
som våra tyskar också vill veta.<br />
Den judiska trosgrunden<br />
<strong>Judarna</strong> har en grund, på vilken de i så<br />
utpräglad grad pockar högt: denna är, att de<br />
är födda av de högsta människorna på<br />
jorden, av Abraham, Sara, Isak, Rebecka,<br />
Jakob <strong>och</strong> av de tolv patriarkerna <strong>och</strong> så<br />
därefter av det heliga folket Israel såsom det<br />
sankt Paulus också erkänner <strong>och</strong> talar om i<br />
Rom 9:5: "Deras fäder (Quorum patres)", dvs<br />
"De tillhör fäderna, från vilka Kristus etc".<br />
Och Kristus själv säger i Jh 4:22: "Från<br />
judarna kommer frälsningen". Därför<br />
berömmer de sig av att vara de ädlaste, ja<br />
enbart ädla människor på jorden. Vi annorlunda<br />
troende, hedningar, är motståndare<br />
till dem <strong>och</strong> i <strong>deras</strong> ögon icke<br />
människor, knappt något värda, så att vi<br />
underskattas av dem som arma maskar. Ty<br />
vi är inte av det höga, ädla blodet, stammen,<br />
födelsen eller härkomsten. Detta är ett<br />
argument med <strong>deras</strong> trots <strong>och</strong> ära -- enligt<br />
mitt förmenande sannerligen det förnämsta<br />
<strong>och</strong> starkaste.<br />
Därför måste Gud tillåta detta i <strong>deras</strong> skolor,<br />
böner, sånger, läror <strong>och</strong> hela livet igenom,<br />
då de trampar <strong>och</strong> står inför honom<br />
<strong>och</strong> plågar honom ganska väl (jag talar här<br />
om Gud på ett mänskligt sätt). Då måste<br />
Gud höra, hur de berömmer sig <strong>och</strong> lovar<br />
Honom, därför att Han har avskilt judarna<br />
från hedningarna <strong>och</strong> låtit dem födas av de<br />
heliga fäderna <strong>och</strong> utvalt dem till sitt<br />
heliga egendomsfolk. Och det finns inte
något mått eller någon ände på berömmelsen<br />
från blodet <strong>och</strong> den köttsliga födelsen<br />
från fäderna.<br />
Att judarnas rasande, galna <strong>och</strong> dåraktiga<br />
vansinne tycks vara fullkomligt, framgår<br />
därav, att de berömmer <strong>och</strong> tackar Gud för<br />
det första därför, att de är människor <strong>och</strong><br />
icke djur, för det andra, att de är israeler<br />
<strong>och</strong> icke hedningar, för det tredje, att de<br />
är skapade till män <strong>och</strong> inte till kvinnor.<br />
Ty sådant narrverk hämtar de inte från<br />
Israel utan från hedningarna. Så förmäler<br />
historien, att greken Platon dagligen gjorde<br />
sådana lovprisningar <strong>och</strong> tacksägelser till<br />
Gud. Skulle i annat fall sådan högfärd <strong>och</strong><br />
gudssmädelse kunna kallas Guds lov. Ty<br />
Platon prisade också sina gudar för dessa tre<br />
saker: att han var människa <strong>och</strong> inte ett<br />
djur, en man <strong>och</strong> inte en kvinna, en grek <strong>och</strong><br />
inte en utlänning eller barbar. Detta är en<br />
narrs beröm <strong>och</strong> en gudssmädares tack.<br />
Liksom italienarna tror de sig själva vara de<br />
enda riktiga människorna <strong>och</strong> alla andra<br />
människor är fåfänga djur, änder eller möss<br />
i förhållande till dem.<br />
Äran av att tillhöra Israels släkt <strong>och</strong><br />
stam kan ingen frånta judarna. I Gamla<br />
Testamentet (GT) har de -- men det förstår<br />
ingen jude -- fördenskull förlorat många slag<br />
i krig. Alla profeter har de därför straffat. Ty<br />
det är en högmodig, köttslig förmätenhet,<br />
utan ande <strong>och</strong> tro. Men de har också mördats<br />
<strong>och</strong> förföljts av det skälet. Johannes<br />
Döparen straffade dem hårt därför <strong>och</strong> sade<br />
(Mt 3:9): "Vi har Abraham till vår fader; Gud<br />
kan av dessa stenar uppväcka barn till<br />
Abraham". Och de kallas inte Israels barn<br />
utan "huggormars avföda". Detta förolämpade<br />
Israels ädla blod <strong>och</strong> folk allt för mycket<br />
<strong>och</strong> Israels folk sade (Mt 11:18): "Han är<br />
besatt av Djävulen". Också vår Herre kallade<br />
dem (Mt 12:34) "huggormar avföda".<br />
Likaså Jh 8: 39, 44: "Ären I Abrahams barn,<br />
så gör Ni Abrahams verk; ären I Djävulens<br />
barn, så är han er fader". Det var för dem<br />
odrägligt, att de inte skulle vara Abrahams<br />
barn utan djävulens -- liksom de ännu inte<br />
kunde fördra det. Ty om de skulle prisge<br />
denna ära <strong>och</strong> grund, måste allt som berodde<br />
därpå, falla <strong>och</strong> bli annorlunda.<br />
Och jag tror, när <strong>deras</strong> Messias, som de<br />
hoppas på, skulle komma <strong>och</strong> upphäva<br />
denna <strong>deras</strong> trosgrund <strong>och</strong> berömmelse, så<br />
skulle de förmodligen korsfästa <strong>och</strong> häda<br />
honom sjufalt värre, än de har gjort med vår<br />
Messias. Och de skulle också säga, att han<br />
inte var den rätta Messias utan en falsk<br />
djävul. Ty de har så tänkt sig Messias, att<br />
han skulle stärka <strong>och</strong> öka en sådan köttslig<br />
<strong>och</strong> högfärdig egenkärlek om blodets <strong>och</strong><br />
ättens adel, dvs hjälpa dem att häda Gud<br />
<strong>och</strong> att hånande förakta hans skapelse, även<br />
kvinnorna, som också är människor <strong>och</strong><br />
Guds avbilder (1 Mos 1: 27), dessutom vårt<br />
kött <strong>och</strong> blod, liksom mödrar, döttrar, hustrur.<br />
Ty efter det ovan anförda trefaldiga<br />
lovprisandet håller de inte Sara som kvinna<br />
så förnäm som Abraham, mannen. Kanske<br />
vill de (dvs de judiska männen) därmed ära<br />
sig själva, att de är halvt adliga, när de är<br />
födda av en adlig fader, <strong>och</strong> halvt oadliga,<br />
när de är födda av en oadlig moder. Men låt<br />
oss avstå från dårskap <strong>och</strong> dumhet.<br />
Den värdelösa <strong>och</strong> fördömda trosgrunden<br />
<strong>Om</strong> en sådan grund <strong>och</strong> ära vill vi tala <strong>och</strong><br />
övertygande bevisa (inte för judarna, ty de<br />
tillät det ej heller varken från Moses eller<br />
från själve <strong>deras</strong> Messias, som sagts) inför<br />
Gud <strong>och</strong> världen, att en sådan grund är<br />
helt värdelös <strong>och</strong> fördömd. Vi hänvisar<br />
här till Moses 1 Mos (Gen) 17:14, på vilken<br />
de rättmätigt skulle tro, om de var rätta<br />
israeler. Då Gud införde omskärelsen, sade<br />
han bl.a. följande: "Det lilla gossebarn, som<br />
inte omskärs, ska utrotas ur mitt folk". Med<br />
detta ord dömer Gud allt, som är fött av<br />
kött, till evig fördömelse, vore än så ädelt,<br />
högt eller lågt fött som det kunde, ty även<br />
Abrahams säd undantar han ej. Den är inte<br />
blott adlig <strong>och</strong> sedan Noas tid utan även<br />
förklarad helig, 1 Mos (Gen) 15:1-15, varvid<br />
av Abram blev Abraham, 1 Mos (Gen) 17:5.<br />
Likväl ska inget av hans barn tillhöra Guds<br />
folk utan utrotas, därför att Gud inte vill<br />
vara dess Gud, såvida barnet inte omskurits<br />
vid födelsen <strong>och</strong> upptagits i Guds förbund.<br />
Inför världen gäller nog, att en viss människa<br />
för sin födelses skull är ädlare än en<br />
47
annan, liksom också för sitt förnufts skull en<br />
är klokare än den andre, en för sin kropps<br />
skull starkare <strong>och</strong> skönare än den andre, en<br />
för sina egendomars skull rikare <strong>och</strong> mäktigare<br />
än den andre, en för sina dygders skull<br />
bättre än den andre. Ty sådan skillnad<br />
<strong>och</strong> ojämlikhet måste detta eländiga,<br />
syndfulla, dödliga liv ha <strong>och</strong> kan inte undvara<br />
det för livets svårigheter <strong>och</strong> ordningens<br />
upprätthållande.<br />
Att träda fram inför Gud <strong>och</strong> berömma sig<br />
själv är en djävulsk högfärd<br />
Men att träda fram inför Gud <strong>och</strong> berömma<br />
sig själv liksom det vore så ädelt,<br />
stort, värdefullt inför andra människor, det<br />
är en djävulsk högfärd, då ju inför Gud<br />
all födelse efter köttet fördöms i det nämnda<br />
bibelordet, såvida inte hans förbund <strong>och</strong> ord<br />
på nytt kommer till hjälp <strong>och</strong> gör en andra<br />
ny födelse <strong>och</strong> därmed skiljer juden från den<br />
gamla, första födelsen. <strong>Om</strong> nu judarna i sina<br />
böner inför Gud berömmer sig <strong>och</strong> skryter,<br />
att de genom sina fäder är av ädelt blod,<br />
ädel folkstam <strong>och</strong> Guds barn -- varför skulle<br />
han bry sig om dem <strong>och</strong> vara dem nådiga,<br />
men fördöma hedningar som oäktingar <strong>och</strong><br />
inte av <strong>deras</strong> blod? Vad skulle väl en sådan<br />
bön uppnå? Detta kommer den att uppnå:<br />
om judarna vore så heliga som sina fäder,<br />
Abraham, Jakob, Isak, ja om de vore änglar i<br />
himmelen, så måste de för en sådan böns<br />
skull kastas i helvetes avgrund, för att ej<br />
tala om att de efter att ha lösts ur sitt<br />
elände åter skulle föras mot Jerusalem.<br />
Ty vad gör en sådan djävulsk, högmodig bön<br />
annat än att Gud i sitt ord näpser <strong>lögner</strong>na,<br />
då han säger: Det som föds <strong>och</strong> inte omskärs",<br />
detta ska inte endast vara oädelt <strong>och</strong><br />
ovärdigt, utan också fördömt <strong>och</strong> icke av<br />
mitt folk, <strong>och</strong> jag vill inte vara <strong>deras</strong> Gud.<br />
Däremot rasar judarna i sin hädiska bön,<br />
som om de ville säga: "Nej, nej, o Herre Gud,<br />
det är inte sant, utan du måste bönhöra oss,<br />
emedan vi är födda av de heliga fädernas<br />
ädla blod <strong>och</strong> sätter oss för ensådan ädel<br />
födelses skull till herre över hela världen <strong>och</strong><br />
i himmelen, eller håller du ej ditt ord <strong>och</strong> gör<br />
48<br />
oss orätt, eftersom du har svurit våra fäder<br />
att evigt ha <strong>deras</strong> säd till ditt utvalda folk.<br />
Liksom om hos oss kristna en konung, furste<br />
eller herre, en rik, vacker, klok, from dygdesam<br />
människa skulle inför Gud bedja på<br />
följande sätt: Herre Gud, se vilken stor<br />
konung <strong>och</strong> herre jag är, se hur rik, klok <strong>och</strong><br />
from jag är, se vilken vacker pojke eller<br />
flicka jag är framför andra. Och var mig<br />
nådig, hjälp mig <strong>och</strong> gör mig för denna saks<br />
skull salig. Ty de andra människorna är inte<br />
värdiga det, eftersom de inte är så vackra,<br />
rika, kloka, fromma, ädla <strong>och</strong> högvälborna<br />
som jag. Vad skulle väl en sådan bön förtjäna?<br />
Den skulle förtjäna, att blixt <strong>och</strong><br />
dunder från himmelen slår ned <strong>och</strong> svavel<br />
<strong>och</strong> helveteseld nedifrån slår upp. Det vore<br />
också rätt ty inför Gud ska kött blod icke<br />
berömma sig. Eller som Moses säger: "Det<br />
som föds", även av heliga fäder <strong>och</strong> av Abraham<br />
själv, ska inför Gud vara fördömt <strong>och</strong><br />
inte berömma sig inför Gud, såsom också<br />
sankt Paulus säger i Rom 3:26 <strong>och</strong> Johannes<br />
i sitt evangelium 3:6.<br />
En sådan bön bad också fariséen i vårt<br />
evangelium <strong>och</strong> berömde sig av sina välgärningar:<br />
"Jag är inte", sade han, "som andra<br />
människor" (Lk 18:11), <strong>och</strong> hans bön var<br />
därtill kostligt utsmyckad: han bad den med<br />
tacksägelser <strong>och</strong> trodde sig vara Sonen i<br />
Guds sköte. Likväl slog dunder <strong>och</strong> blixt<br />
från himmelen ned honom i helvetes avgrund,<br />
såsom Kristus i detta fall dömer <strong>och</strong><br />
säger: varje publikan vore rättfärdig <strong>och</strong><br />
denne fördömd. Ack, vad ska vi arma sopsäckar,<br />
maskar, stank <strong>och</strong> smuts berömma<br />
oss av inför den, som är himmelens <strong>och</strong><br />
jordens skapare, vilken har gjort oss av stoff<br />
<strong>och</strong> av intet <strong>och</strong> är för vår naturs, födelses<br />
<strong>och</strong> väsens skull allt fortfarande inför Hans<br />
ögon bara stoff <strong>och</strong> intet -- utom det som<br />
Hans nåd <strong>och</strong> rika barmhärtighet ska låta<br />
oss vara <strong>och</strong> ha.<br />
Abraham var visserligen ädlare än judarna.<br />
Han var nämligen född av den ädlaste patriarken<br />
Noa, som dåförtiden var hela världens<br />
högsta <strong>och</strong> äldsta härskare, präst <strong>och</strong> fader,<br />
tillika med de andra nio följande patriarkerna,<br />
vilka alla Abraham sett, hört <strong>och</strong> levt<br />
tillsammans med. Några har också länge
överlevt Abraham (såsom Sem, Galach,<br />
Eber), så att det ingenting har fattats Abraham<br />
i fråga om blodets <strong>och</strong> födelsens adel.<br />
Likväl har det inte hjälpt honom något, att<br />
han skulle räknas till Guds folk. Snarare<br />
hade han varit ogudaktig <strong>och</strong> förblivit fördömd,<br />
om inte Guds ord hade kallat honom,<br />
såsom Josua säger i sin bok 24:2f från<br />
Guds mun: "Era fäder har förr bott på andra<br />
sidan om floden som Tera, Abrahams <strong>och</strong><br />
Nahors fader, <strong>och</strong> tjänade andra gudar; men<br />
jag hämtade hit er fader Abraham etc".<br />
Då Abraham hade blivit kallad <strong>och</strong> helig<br />
genom Guds ord <strong>och</strong> sin tro (1 Mos, Gen,<br />
15:1-5), så berömde han sig hädanefter<br />
likväl icke av sin födelse eller dygd. Eftersom<br />
han talar med Gud enligt 1 Mos<br />
(Gen) 18:27, så säger han inte: "Beakta, hur<br />
ädelt jag är född av Noa <strong>och</strong> de heliga fäderna<br />
<strong>och</strong> kommen från Ditt heliga folk", ej<br />
heller: "Hur helig <strong>och</strong> from jag är gentemot<br />
andra människor", utan han talar så: "Å,<br />
Herre, Jag talar med Dig, fastän jag är stoft<br />
<strong>och</strong> aska". Ja, så ska en mänsklig varelse<br />
tala med sin skapare <strong>och</strong> inte glömma, vad<br />
hon är <strong>och</strong> vär<strong>deras</strong> inför Honom. Därför har<br />
Han sagt om Adam <strong>och</strong> om alla hans barn<br />
enligt 1 Mos (Gen) 3:19: "Ty du är stoft<br />
eller jord <strong>och</strong> ska åter bli jord" såsom ju<br />
döden övertygar oss om allt sådant effektivt<br />
inför våra ögon <strong>och</strong> med övertygande bevis,<br />
om det blott kunde hjälpa mot den lösa,<br />
fåfänga, motbjudande högfärden.<br />
Ja, se nu, hur fina Abrahams barn, judarna,<br />
är, hur väl de följer sin faders råd, ja så fint<br />
Guds folk de är, när de berömmer sig av<br />
sin köttsliga födelse <strong>och</strong> sina fäders<br />
adliga släktskap <strong>och</strong> föraktar alla<br />
andra människor, trots att Gud dock i allt<br />
detta likaväl håller dem för stoft <strong>och</strong> aska<br />
<strong>och</strong> av fördömd födsel som alla andra hedningar.<br />
Likaväl ska Gud beslås med <strong>lögner</strong>.<br />
De måste nämligen ha rätt <strong>och</strong> de vill med<br />
en sådan skändlig, fördömd bön tilltrotsa sig<br />
Guds nåd <strong>och</strong> återfå Jerusalem.<br />
Vidare: om också judarna vore sju gånger<br />
blindare (om det vore möjligt), så skulle de<br />
ju vara tvungna att inse, att Esau eller<br />
Edom -- för den köttsliga födelsens skull --<br />
är precis lika ädel som Jakob, eftersom han<br />
inte endast är son till samme fader Isak <strong>och</strong><br />
modern Rebecka, utan även den förstfödde<br />
sonen, vilken förstfödsel då var den högsta<br />
adel bland de övriga barnen. Har nu den<br />
likartade födseln, ja förstfödseln, hjälpt<br />
honom något, varmed han var långt ädlare<br />
än Jakob? Likväl räknas han inte bland<br />
Guds folk, där han dock kallar Abraham sin<br />
farfar <strong>och</strong> Sara sin mormor såsom Jakob<br />
<strong>och</strong>, som sagt, mycket mer än Jakob. Å<br />
andra sidan måste Abraham själv <strong>och</strong> Sara<br />
betrakta honom som sitt barnbarn, Isak för<br />
sin <strong>och</strong> Rebeckas son, <strong>och</strong> dessutom som den<br />
första <strong>och</strong> ädlaste sonen, men Jakob som den<br />
ringaste. Här frågar jag mig: Vad har den<br />
köttsliga födelsen eller blodets adel från<br />
Abraham hjälpt till med?<br />
<strong>Om</strong> man här skulle påstå, att Esau hade<br />
blivit ondskefull <strong>och</strong> att han därför hade<br />
förlorat heder etc, så skulle därpå först<br />
svaras: Vi diskuterar nu om huruvida<br />
blodets födelse som sådant även gäller<br />
inför Gud, så att man därigenom kan vara<br />
eller bli Guds folk. Gäller det inte, varför<br />
prisar då judarna sådant så högt inför alla<br />
människors barn? Men gäller det, varför<br />
håller inte Gud sin hand däröver, så att det<br />
inte misslyckas? Ty om Gud anser den köttsliga<br />
födelsen tillfredsställande därför, att de<br />
måste vara Hans folk, som föds av de<br />
heliga fäderna, så ska Han inte låta dem<br />
bli onda, för att Han inte ska förlora sitt folk<br />
<strong>och</strong> själv bli djävul. Men låter Han judarna<br />
bli goda, så är det säkert, att Han inte värdesätter<br />
därför, att den skulle göra eller<br />
skaffa ett folk åt Honom.<br />
För det andra är inte Esau för den skull<br />
förkastad av Guds folk, emedan han hädanefter<br />
blivit ond, även Jakob har inte genom<br />
ett gott liv kommit dit, att han räknades<br />
bland Gods folk, utan då de bägge två ännu<br />
låg i moderslivet, blev de genom Guds ord<br />
skilda, Jakob kallad <strong>och</strong> Esau ej, genom<br />
Guds domslut (Rom 9:12): "Den äldre ska<br />
tjäna den yngre". Det gjorde eller hjälpte<br />
därför intet, att de båda två låg under en<br />
moders hjärta, närdes med samma mjölk <strong>och</strong><br />
blod av samma, enda moder Rebecka <strong>och</strong><br />
tillika föddes av henne på samma gång (1<br />
Mos 25: 24-26), så att här måste man säga,<br />
att om kött, blod, mjölk, kropp också vore<br />
fullständigt lika, så hade det inte kunnat<br />
49
gagna Esau, ej heller kunnat hindra Jakob<br />
från den nåd, som gör en till Guds barn<br />
<strong>och</strong> folk, utan ordet <strong>och</strong> utkorelsen, som<br />
inte aktar födelsen för någonting, skiljer här<br />
sakerna åt.<br />
Alltså kan Ismael också säga, att han vore<br />
lika mycket en Abrahams rättmätige, naturlige<br />
son. Men vad hjälper honom här den<br />
köttsliga födelsen? Han måste likvär Abrahams<br />
hus <strong>och</strong> arv <strong>och</strong> överlämna dem till sin<br />
broder Isak. Säger du, att Ismael är Agars<br />
barn, Isak Saras, så bidrar det till intet<br />
annat än att det stärker vår sak. Ty att Isak<br />
föddes av Sara, skedde genom Guds ord <strong>och</strong><br />
inte av kött <strong>och</strong> blod, eftersom Sara i sin<br />
höga ålder icke på ett naturligt sätt kunde<br />
bära barn. Men för att ytterligare tala om<br />
födelsen: är Ismael Abrahams kött <strong>och</strong> blod<br />
<strong>och</strong> naturlige son, så hjälper honom en<br />
sådan helig faders blod <strong>och</strong> kött ingenting,<br />
utan skadar honom, emedan han inte har<br />
något mer än kott <strong>och</strong> blod av Abraham <strong>och</strong><br />
icke därtill även har Guds ord. Men det<br />
hindrar inte Isak, att han härstammar från<br />
Abrahams blod, vilket är betydelselöst i<br />
Ismael fall, därför att Isak har Guds ord,<br />
som skiljer honom från sin broder Ismael,<br />
som dock är av samme Abrahams kött<br />
<strong>och</strong> blod.<br />
Men vad ska vi säga härom! Jag vill, om<br />
födelsen inför Gud gäller vara lika ädel som<br />
någon jude, ja t o m så ädel som själve Abraham,<br />
som David, som alla heliga profeter<br />
<strong>och</strong> apostlar. Jag vill inte vara dem någon<br />
tack skyldig, däeför att de håller mig lika<br />
ädel (för födelsens skull inför Gud) som sig<br />
själva. Och om Gud inte vill erkänna min<br />
adel <strong>och</strong> min födelse så god som Isaks, Abrahams,<br />
Davids <strong>och</strong> alla heligas, så vill jag<br />
såga, att han gör mig orätt <strong>och</strong> inte är en<br />
sann domare. Ty detta låter jag mig ej tillskrivas,<br />
<strong>och</strong> det skulle ej heller varken Abraham,<br />
David, profeter eller apostlar<br />
tillskriva mig, ja inte någon ängel i himmelen,<br />
att jag berömde mig av att Noa vore (för<br />
att tala om köttslig födsel eller om kött <strong>och</strong><br />
blod) min riktiga, naturliga anfader <strong>och</strong><br />
hans hustru -- vem hon än må ha varit --<br />
min rätta naturliga anmoder. Ty vi härstammar<br />
ju alla från ende Noa efter syndafloden,<br />
icke från Kain, vars släkt för alltid<br />
50<br />
utrotades i syndafloden med kusiner, svågrar<br />
<strong>och</strong> Noas vänner.<br />
Vidare berömmer jag av, att Jafet, Noas<br />
förstfödde son, också var min riktiga, naturliga<br />
anfader <strong>och</strong> hans hustru, vem än hon<br />
var, min riktiga, naturliga anmoder. Ty vi<br />
hedningar härstammar alla från honom,<br />
som Moses säger i 1 Mos 10:32. Därför har<br />
alltså Sem, Noas andre son, ingenting astt<br />
förhäva sig över gentemot sin äldre broder<br />
för födelsens skull, ja om födelsen ska gälla,<br />
har Jafet med sina efterkommande såsom<br />
den förstfödde sonen <strong>och</strong> rätte arvtagaren<br />
rätt att gräla på Sem, sin yngre broder, <strong>och</strong><br />
hans efterkommande, de må vara eller ismaeliter<br />
eller edomiter. Vad hjälper nu den<br />
köttsliga förstfödseln den gode Jafet, vår<br />
anfader?. Överhuvud taget ingenting! Sem<br />
behåller dock företrädet, icke för födselns<br />
skull (i annat fall måste det vara Jafet),<br />
utan emedan Guds ord <strong>och</strong> kallelse här är<br />
skiljedomare över födseln.<br />
På samma sätt kunde jag berätta om världens<br />
början, hur vi alla härstamma från<br />
Seth, Enos, Kenen, Mahalael, Jared, Hen<strong>och</strong><br />
Methusalah <strong>och</strong> Lamek. Ty de är likaväl<br />
våra anfäder som judarnas, <strong>och</strong> vi allesammans<br />
tillskriver oss samma ära, samma<br />
adel, samma rykte från dem som från judarna<br />
<strong>och</strong> är likaväl <strong>deras</strong> kött <strong>och</strong> blod som<br />
Abraham <strong>och</strong> all hans säd. Ty vi har på<br />
samma sätt som de varit i de heliga fädernas<br />
länder, <strong>och</strong> det är här ingen skillnad för<br />
födelsens eller köttets eller blodets skull,<br />
som allt förnuft måste tillstå. Därför är de<br />
blinda judarna sannerligen grova narrar <strong>och</strong><br />
mycket mer vansinniga än hedningarna,<br />
enär de så högt prisa sin köttsliga födelse<br />
inför Gud medan de dock i detta hänseende<br />
inte i någonting är bättre än alla hedningar,<br />
emedan vi båda två är av enahanda födsel,<br />
köttets <strong>och</strong> blodets, efter de allra första,<br />
bästa, heligaste anfäder. Ingen kan förebrå<br />
eller förehålla den andre något märkvärdigt,<br />
som inte också träffar dem båda.<br />
Men för att övergå till annat: David sammanför<br />
oss alla skickligt <strong>och</strong> övertygande i<br />
en enda grupp, Ps 51:7, då han säger: "Se, i<br />
synd är jag född, <strong>och</strong> min moder bar mig i<br />
synd etc". Gå nu bort, vare sig du är jude
eller hedning, född av Adam eller Abraham,<br />
av Henn<strong>och</strong> eller David, <strong>och</strong> beröm dig inför<br />
Gud på grund av sköna adel, din förnäma<br />
stam, din gamla härkomst, här finner du<br />
slutligen det, att vi alla är burna <strong>och</strong> födda i<br />
synd av fader <strong>och</strong> moder -- ingen utesluten<br />
som kallas en människa.<br />
Men vad är det som ör fött i synd, annat<br />
än det som är fött i Guds vrede <strong>och</strong> fördömelse,<br />
att vi av natur eller för födelsens<br />
skull inte kan vara Guds folk eller barn, <strong>och</strong><br />
att vår födelse, rykte <strong>och</strong> adel, ära <strong>och</strong> pris<br />
ingen annan är eller kan vara, än att vi (om<br />
inte mer där ska vara än den lekamliga<br />
födelsen) helt enkelt är fördömda syndare,<br />
Guds fiender <strong>och</strong> i fullständig onåd? Då<br />
har du, jude, ditt rykte, <strong>och</strong> vi hedningar<br />
detsamma såväl med dig som du med oss.<br />
Bed nu vidare, att Gud ska pröva din adel,<br />
stam, kött <strong>och</strong> blod.<br />
Men detta vill jag ha sagt för att stärka vår<br />
tro. Ty judarna underlåter inte att gripa<br />
detta högmod <strong>och</strong> sin adels <strong>och</strong> sitt blods<br />
rykte, som ovan är sagt. De är förstockade.<br />
De våra ska ta sig i akt för dem, att de inte<br />
blir förförda av det förstockade, fördömda<br />
folket (som Gud straffar för <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> hela<br />
världen stolt föraktar). Ty judarna vill t o m<br />
gärna dra oss kristna till sin tro <strong>och</strong> gör det,<br />
om de kan. Ska nu också Gud bli dem, judarna,<br />
nådig, så måste de för det första ta<br />
bort från sina skolor <strong>och</strong> ur sina hjärtan <strong>och</strong><br />
munnar sådana hädiska böner <strong>och</strong> sånger<br />
om sitt rykte <strong>och</strong> högmod <strong>och</strong> blod. Ty sådana<br />
böner ökar <strong>och</strong> hopar alltid Guds vrede<br />
över dem. Men detta gör de inte, eller så<br />
djupt förödmjukar de sig inte -- undantagandes<br />
vad enskilda personer kan göra, vilka<br />
Gud på ett särskilt sätt drar till sig <strong>och</strong><br />
frälsar från <strong>deras</strong> hemska fördärv.<br />
<strong>Om</strong>skärelsen<br />
Den andra äran <strong>och</strong> förnämheten, från<br />
vilken judarna reser sig <strong>och</strong> stolt <strong>och</strong> högmodigt<br />
föraktar alla människor, är detta, att<br />
de har omskärelsen från Abraham. Gud<br />
hjälpe, hur måste inte vi hedningar låta<br />
behandla oss i <strong>deras</strong> skolor, böner, sånger<br />
<strong>och</strong> läror, hur motbjudande stinker inte vi<br />
arma människor inför <strong>deras</strong> näsor, att vi<br />
inte är omskurna! Ja Gud måste själv här<br />
låta sig så förskräckligt pinas, att även jag<br />
må tala. Då träder de fram inför honom med<br />
outsägligt högmod <strong>och</strong> pockande: "Lovad<br />
vare du, världens konung, du som har utvalt<br />
<strong>och</strong> helgat oss framför alla folk genom omskärelsens<br />
förbund!" <strong>och</strong> med många fler<br />
sådana ord -- allt inriktat därpå, att Gud<br />
blott skulle bry sig om judarna framför hela<br />
världen, därför att de är omskurna enligt<br />
Hans befallning <strong>och</strong> föraktar alla andra<br />
människor, precis som de gör <strong>och</strong> begär.<br />
På detta rykte eller adelskap pockar de<br />
sannerligen lika mycket som på sin köttsliga<br />
födelse. Och jag anser också därför, om<br />
också Moses själv med Elias <strong>och</strong> <strong>deras</strong> Messias<br />
samtidigt skulle komma <strong>och</strong> vill göra<br />
dem en sådan ära eller förbjuda slika böner<br />
<strong>och</strong> sådan lära, skulle de väl anse alla dessa<br />
för de tre farligaste djävlarna i helvetet <strong>och</strong><br />
skulle inte veta, hur de tillräckligt skulle<br />
förfölja <strong>och</strong> fördöma dem, mycket mindre att<br />
de skulle tro dem. Ty de har beslutat det hos<br />
sig själva, att Moses jämte Elias <strong>och</strong><br />
Messias skulle bekräfta omskärelsen, ja<br />
mycket mer hjälpa till att stärka <strong>och</strong> prisa<br />
ett sådant högmod <strong>och</strong> en sådan stolthet i<br />
omskärelsen, samt att anse alla hedningar<br />
(som de göra) för bara smuts <strong>och</strong> stank,<br />
därför att de inte är omskurna. Ty som<br />
judarna föreskriver hedningarna det, tänker<br />
<strong>och</strong> önskar de, att så måste Moses, Elias <strong>och</strong><br />
Messias gör. De vill ha rätt, om också Gud<br />
skulle handla annorlunda än de tänka, men<br />
då gör Han också orätt.<br />
Men betrakta nu här de eländiga, blinda,<br />
vansinniga människorna! För det första vill<br />
jag låta saken bero (något jag ovan också<br />
har sagt om köttslig födsel): om omskärelsen<br />
därtill är tillräcklig att göra dem till ett<br />
gudsfolk eller att hela dem eller utvälja dem<br />
inför Gud framför alla andra folk, så måste<br />
därav följa, att var <strong>och</strong> en som omskurits,<br />
inte kunde bli onskefull eller fördömd. Och<br />
Gud skulle ej heller kunna tillåta det, om<br />
Han höll omskärelsen för så helig <strong>och</strong> kraftfull<br />
på samma sät, som vi kristna säger: Den<br />
som tror, han kan inte bli ondskefull, ej<br />
heller fördömd, så länge tron förblir. Ty Gud<br />
51
håller tron så dyrbar, värdefull <strong>och</strong><br />
stark, att den säkert helgar <strong>och</strong> inte<br />
låter den bli förlorad, ej heller ond, som<br />
äger <strong>och</strong> behåller tron. Sådant säger jag,<br />
låter jag nu bero.<br />
För det andra ser man här ånyo, hur judarna<br />
med denna bön blott mer <strong>och</strong> mer förtönar<br />
Gud. Ty de står där <strong>och</strong> ligger åt Gud<br />
med en hädisk, skändlig, oförskämd lögn.<br />
Och de är så blinda <strong>och</strong> dåraktiga, att de<br />
inte texten i 1 Mos (Gen) 17:9 ff, ej heller<br />
hela Skriften, som våldsamt <strong>och</strong> klart fördömer<br />
sådan lögn: Ty även Moses säger i 1<br />
Mos (Gen) 17:12, att Abraham var befalld<br />
att omskära inte blott sin son Isak (vilken<br />
då ännu inte var född) utan allt mankön,<br />
som var fött i hans hus, son eller<br />
tjänare, även de köpta, dvs slavarna. Och<br />
alla tillsammans Med Abraham själv blev<br />
omskurna på en dag, även Ismael, som då<br />
var 13 år gammal (1 Mos 17:23-27(. Alltså<br />
omfattar omskärelsens förbund eller<br />
påbud all Abrahams säd <strong>och</strong> efterkommande,<br />
Ismael förnämligast som Abrahams<br />
förstomskurna säd. Därmed är Ismael inte<br />
endast likställd med sin bror Isak, utan när<br />
det gäller inför Gud omskuren omkring ett<br />
år tidigare. Han kan därför berömma sig av<br />
sin omskärelse i högre grad än Isak. Ismaeliterna<br />
kan därför räknas för bättre än<br />
israelerna, eftersom <strong>deras</strong> fader omskars<br />
tidigare än Isak (dvs israelernas fader)<br />
föddes. Varför ljuger då judarna i sina böner<br />
<strong>och</strong> sina predikningar inför Gud så skändlig<br />
som vore omskärelsen endast för dem, så att<br />
de genom den utskiljes från alla andra folk<br />
<strong>och</strong> måste bara vara Guds heliga folk? De<br />
borde skämmas en smula, om de kunde<br />
skämmas, inför ismaeliter, edomiter <strong>och</strong><br />
många andra folk, om de tänkte därpå, att<br />
de alltid varit en liten skara <strong>och</strong> knappt en<br />
handfull människor gentemot andra folk,<br />
som också är Abrahams säd <strong>och</strong> även omskurna<br />
<strong>och</strong> utan tvivel har ärvt ett sådant<br />
påbud för sina efterkommande från sin fader<br />
Abraham, så att den omskärelse, som gick i<br />
arv på den ene sonen Isak, uppenbart är<br />
ganska ringa mot den omskärelse, som gick i<br />
arv på de andra sönerna. Ty det står i skriften,<br />
att Ismael, Abrahams son, blev ett stort<br />
folk <strong>och</strong> avlade tolv furstar, likaså att Kethuras<br />
sex söner (1 Mos, Gen, 25:1 ff), som<br />
52<br />
utan tvivel bibehållit omskärelsen från sina<br />
fäder, innehade mycket större länder än<br />
Israel.<br />
Emedan nu omskärelsen är gemensam för<br />
så många folk från Abraham (de är alla av<br />
hans säd såväl som Isak <strong>och</strong> Jakob), efter<br />
Guds påbud i 1 Mos (Gen) 17:10 ff, <strong>och</strong> i det<br />
avseendet finns ingen skillnad mellan dem<br />
<strong>och</strong> Israels barn, Vad gör då judarna, när de<br />
i sin bön lovar <strong>och</strong> tackar Gud för att han<br />
genom omskärelsen utvalt <strong>och</strong> helgat<br />
dem av alla folk <strong>och</strong> gjort dem till sitt<br />
eget folk? Jo, detta gör de: de skändar<br />
<strong>och</strong> beslår Gud med lögn i hans påbod<br />
<strong>och</strong> ord, där Han säger i 1 Mos (Gen) 17:12:<br />
"<strong>Om</strong>skärelsen ska inte allenast vara<br />
Isak <strong>och</strong> hans efterkommande beordrad<br />
utan all Abrahams säd". Gud medger<br />
ingen särställning för judarna med hänsyn<br />
till omskärelsen i förhållande till Ismael,<br />
Edom, Midjan, Efa Efer etc, vilka i 1 Mos<br />
(Gen) 25:2, 4 räknas som Abrahams säd, ty<br />
de är alla omskurna <strong>och</strong> omskärelsens arvtagare<br />
likaväl som Israel.<br />
Vad hjälper det nu Ismael, att han är omskuren?<br />
Vad hjälper det Edom, att han är<br />
omskuren, han som dessutom just är född av<br />
den utvalde Isak <strong>och</strong> icke av Ismael? Vad<br />
hjälper det Midjan <strong>och</strong> hans bröder, födda av<br />
Kethura, att de är omskurna? Likväl är de<br />
därför inte Guds folk; för dem hjälper varken<br />
börd ej heller Abrahams blod, ej heller<br />
den av Gud påbjudna omskärelsen. Hjälper<br />
inte omskärelsen dessa, att de därigenom<br />
skulle vara Guds folk, hur kan den då hjälpa<br />
judarna? <strong>Om</strong> det då allmänt finns en enhetlig<br />
omskärelse för alla, påbjuden av en enda<br />
Gud, av en enda fader, av samma blod <strong>och</strong><br />
kött <strong>och</strong> börd, finns här bara likheten att<br />
beskåda <strong>och</strong> ingen skillnad eller olikhet<br />
mellan dem alla, såvitt omskärelse <strong>och</strong> börd<br />
beträffar.<br />
Därför är det inte en klok, ej heller mästerlig<br />
utan grov, plump <strong>och</strong> narraktig lögn, när<br />
judarna berömmer sig av sin omskärelse<br />
inför Gud, som Gud skulle bry sig om dem<br />
därför <strong>och</strong> vara dem nådiga, under det att de<br />
dock enligt Skriften med rätta skulle veta,<br />
att de enligt Guds befallning inte endast är<br />
omskurna <strong>och</strong> för den skull inte kan vara ett
särskilt Guds folk. Utan det måste erfordras<br />
något mer, annat <strong>och</strong> därtill större, då ju<br />
dock ismaeliterna, edomiterna, midianiterna<br />
<strong>och</strong> andra av Abrahams säd icke desto<br />
mindre är i stånd till denna berömmelse <strong>och</strong><br />
därpå grunda sin tillförsikt till <strong>och</strong> med inför<br />
Gud. Ty de är dem i alla stycken lika, nämligen<br />
efter härkomst <strong>och</strong> omskärelse, som<br />
sagt är.<br />
Men när judarna vill påstå, att ismaelerna,<br />
edomiterna etc inte höll fast vid omskärelsen<br />
så fullständigt som judarna, vilka förutom<br />
att de skär av förhuden på det lilla<br />
gossebarnet, dessutom sliter upp hudfliken<br />
på hans manslem bakåt med vassa fingernaglar,<br />
såsom man läser i <strong>deras</strong> böcker,<br />
<strong>och</strong> gör därmed gossebarnet övermåttan illa,<br />
utan <strong>och</strong> utöver Guds befallning, så att<br />
fadern, som skulle glädja sig åt omskärelsen,<br />
får tårar i ögonen <strong>och</strong> känner styng i<br />
sitt hjärta, när han hör sitt lilla barn skrika.<br />
Då måste man genmäla, att en sådan tillsats<br />
är uppdiktad av dem själva, ja ingiven av<br />
den lede djävulen mot Guds befallning,<br />
eftersom Moses säger i 5 Mos ((Deut) 4:2 <strong>och</strong><br />
12:32: "Du ska inte lägga till något eller ta<br />
något ifrån Herrens ord". <strong>Judarna</strong> fördärvar<br />
med en sådan djävulsk tillsats omskärelsen,<br />
så att inför Gud inte något folk håller fast<br />
vid omskärelsen mindre än de själva, emedan<br />
de med så djävulsk ohörsamhet hänger<br />
fast vid <strong>och</strong> utövar sin fördömda tillsats mot<br />
Guds ord.<br />
<strong>Om</strong>skärelsen av hjärtats förhud<br />
Låt oss nu se, vad Moses själv anser om<br />
omskärelsen. I 5 Mos (Deut) 10:16 säger han<br />
så: "<strong>Om</strong>skär ert hjärtas förhud <strong>och</strong> var<br />
inte halsstarriga osv". Vad betyder nu det,<br />
käre Moses? Ska det inte vara tillräckligt,<br />
att judarna är kroppsligt omskurna? Är de<br />
ändå inte utvalda genom den heliga omskärelsen<br />
<strong>och</strong> ett Guds heliga folk framför<br />
andra folk! Och du kallar halsstarriga<br />
mot Gud, du gör <strong>deras</strong> heliga omskärelse om<br />
intet <strong>och</strong> skändar det heliga omskurna<br />
gudsfolket! Skulle du nu säga sådant i <strong>deras</strong><br />
skolor: hade de hade inte stenar, skulle de<br />
kasta ut dig landet med träck <strong>och</strong> smuts, om<br />
du änskönt vore 10 gånger så mycket värd!<br />
Likaså skriver Moses i 3 Mos (Levit) 26:41:<br />
"Tills <strong>deras</strong> oomskurna hjärtan skäms för<br />
etc". Var försiktig, Moses! Vet du verkligen,<br />
till vem du talar? Du talar till ett ädelt,<br />
utvalt, heligt, omskuret gudsfolk. Och du<br />
vågar säga, att de har oomskurna hjärtan?<br />
Detta är mycket farligare, än om de hade<br />
sjufaldigt oomskuret kött. Ty ett oomskuret<br />
hjärta kan ingen Gud äga. <strong>och</strong> för Honom<br />
hjälper köttets omskärelse ingenting. Men<br />
ett omskuret hjärta kan väl göra ett<br />
gudsfolk, om också den kroppsliga<br />
omskärelsen icke finns där eller icke kan<br />
vara där såsom hos Israels barn, vilka tillbringade<br />
40 år i öknen.<br />
Också Jeremias (4:4) förmanade dem: <strong>Om</strong>skären<br />
er åt Herren <strong>och</strong> tag bort ert hjärtas<br />
förhud I Juda män <strong>och</strong> I Jerusalems invånare,<br />
så att min vrede inte far ut som en eld,<br />
som ingen kan släcka". O Jeremias, du<br />
skändlige kättare, du förförare <strong>och</strong> falska<br />
profet, vågar du säga till det heliga, omskurna<br />
gudsfolket, att det skulle omskära<br />
sig åt Herren? Menar du då, att judarna är<br />
omskurna i köttet åt djävulen? Precis som<br />
om Gud inte höll fast vid någonting om den<br />
heliga, köttsliga omskärelsen? Hotar du dem<br />
dessutom med Guds vrede som en evig eld,<br />
om de inte omskära sina hjärtan, där de inte<br />
minns en sådan hjärtats omskärelse i sin<br />
bön, ej heller lova eller tacka Gud med ett<br />
enda ord! Jag råder dig att inte gå i <strong>deras</strong><br />
skola. De skulle alla slita <strong>och</strong> gnaga sönder<br />
dig som en djävul!<br />
Likså Jeremias 6:10: "Deras öron är oomskurna<br />
<strong>och</strong> kan inte höra". Så, så, käre<br />
Jeremias, gör det tillräckligt grovt <strong>och</strong><br />
osnyggt med det ädla, utvalda, heliga, omskurna<br />
gudsfolket! Ska du säga, att ett<br />
sådant heligt folk har oomskurna öron? Och<br />
det som ännu mycket farligare är, att de inte<br />
kan höra? Det sägs så ofta: Är de inte Guds<br />
folk? Ty den som inte kan höra eller tåla<br />
Gud <strong>och</strong> hans ord, han är inte av Guds folk.<br />
Är han inte av Guds, så tillhör han djävulens,<br />
<strong>och</strong> då hjälper varken omskärelse eller<br />
vanställelse eller kniv. Hör på för Guds<br />
skull, Jeremias! Föraktar <strong>och</strong> fördömer du<br />
53
så till den grad, att du skiljer det utvalda,<br />
omskurna, heliga folket från Gud <strong>och</strong> överlämnar<br />
det till djävulen som de förbannade<br />
<strong>och</strong> fördömda? De prisar dock Gud, att Han<br />
har utvalt dem genom omskärelsen såväl<br />
från djävulen som från alla andra folk, <strong>och</strong><br />
gjort dem till det heliga egendomsfolket. O,<br />
det betyder: "Han har skändat Gud, korsfäst<br />
honom, korsfäst honom"!<br />
Vidare säger Jeremias 9:25 f: "Se, det kommer<br />
en tid, säger Herren, då jag ska hemsöka<br />
allt, omskuret eller oomskuret,<br />
nämligen Egypten, Edom, Ammons barn,<br />
Moab <strong>och</strong> alla som bor i ökengränserna. Ty<br />
alla hedningar har oomskuren förhud, men<br />
hela Israels hus har ett oomskuret hjärta<br />
etc". Var förblir då omskärelsens högmodiga<br />
rykte, varigenom judarna vill vara ett utvalt<br />
<strong>och</strong> heligt folk framför andra hedningar?<br />
Här hopfogar dem Guds ord med hedningar<br />
<strong>och</strong> oomskurna i en grupp <strong>och</strong> uppsöker dem<br />
på samma sätt <strong>och</strong> nämner därvid den bästa<br />
delen, den ädla kungliga stammen Juda <strong>och</strong><br />
härefter hela Israels hus. Och vad som är<br />
det obehagligaste, säger han: Hedningarna<br />
är väl efter oomskurna, men Juda, Edom,<br />
Israel, vilka efter köttet är omskurna, är<br />
mycket sämre än hedningarna, emedan de<br />
har ett oomskuret hjärta. Vilket är mycket<br />
sämre än ha oomskuret kött, såsom ovan<br />
sagts.<br />
Dessa <strong>och</strong> liknande uttalande visar tydligt,<br />
att judarnas högmod <strong>och</strong> berömmelse av<br />
omskärelsen i motsats till de oomskurna<br />
hedningar är ett uppenbart nonsens <strong>och</strong><br />
inför Gud icke förtjänar något annat än<br />
vrede, när endast omskärelsen existerar. De<br />
har, säger han, ett oomskuret hjärta. Men<br />
judarna sätter inte värde på hjärtats förhud<br />
<strong>och</strong> menar likväl, att Gud skulle gilla <strong>och</strong><br />
prövades högmodiga omskärelse med avseende<br />
på köttet <strong>och</strong> <strong>deras</strong> högfärdiga rykte<br />
gentemot alla hedningar, som inte kan<br />
berömma sig av omskärelsen. Ser inte det<br />
blinda, eländiga folket, att Gud i dessa<br />
uttalanden så klart <strong>och</strong> skarpt har gett<br />
sin dom över <strong>deras</strong> oomskurna hjärtan<br />
<strong>och</strong> därmed fördömt <strong>deras</strong> köttsliga<br />
omskärelse tillsammans med <strong>deras</strong><br />
rykte <strong>och</strong> böner. Fortsätter de alltjämt<br />
därmed såsom vansinniga <strong>och</strong> gör sitt hjär-<br />
54<br />
tas förhud ständigt längre, ständigt tjockare<br />
med sådant högmodigt rykte inför Gud <strong>och</strong><br />
förakt av alla andra folk. Och vill de rätt <strong>och</strong><br />
slätt blott vara Guds folk genom en sådan<br />
fåfänglig, högmodig köttets omskärelse,<br />
tills <strong>deras</strong> hjärtas förhud blivit tjockare än<br />
ett orubbligt berg, att de ingenting mer hör,<br />
ser, känner av sin egen uppenbarade skrift,<br />
vilken de dagligen läser med blinda ögon, på<br />
vilka en så tjock hinna växt fram som ingen<br />
ekbark kan tävla med.<br />
Ska nu Gud höra <strong>och</strong> motta <strong>deras</strong> böner, så<br />
måste de sannerligen först ta bort sådant<br />
fördärvligt, skändligt, falskt, förljuget rykte<br />
<strong>och</strong> högmod ur sina skolor, munnar <strong>och</strong><br />
hjärtan. Annars gör de därmed ingenting<br />
annat än att de gör sin sak ständigt sämre<br />
<strong>och</strong> väcker Guds vrede ännu mer mot sig<br />
själva. Ty den som inför Gud vill be, han får<br />
inte träda fram med högmod <strong>och</strong> lögn, allenast<br />
prisa sig själv <strong>och</strong> förakta andra, allenast<br />
vill kalla sig för Guds folk <strong>och</strong> fördöma<br />
alla andra, såsom judarna gör. David säger i<br />
Psalt 5:5-7: "Du är inte en Gud, som finner<br />
behag i en gudlös tillvaro; den som<br />
är ond, förblir inte inför dig; de skrytsamma<br />
består inte inför dina ögon: Du<br />
är fiende till alla missdådare. Du förgör<br />
lögnarna. Herren hyser avsky för blodtörstiga<br />
<strong>och</strong> falska". Utan så står det som där<br />
framgår: "Jag vill gå in i ditt hus på grund<br />
av din stora godhet <strong>och</strong> tillbe ditt heliga<br />
tempel i din fruktan".<br />
Denna psalm gäller alla människor, vare sig<br />
de är omskurna eller ej, särskilt <strong>och</strong> huvudsakligen<br />
judarna, för vilka den framför allt,<br />
som också alla andra skrifter, är given <strong>och</strong><br />
framställd. De skildras däri framför alla<br />
andra hedningar. Ty judarna är det, som<br />
ständigt har bedrivit gudlöshet, avguderi,<br />
falska läror <strong>och</strong> har haft ett oomskuret<br />
hjärta , såsom Moses själv <strong>och</strong> alla profeter<br />
knorrar <strong>och</strong> klagar över dem. De har likväl<br />
alltid velat vara Gud till behag <strong>och</strong> fördenskull<br />
mördat alla profeter. De är det ondskefullaste,<br />
mest halsstarriga folk, som inte har<br />
låtit omvända sig genom några predikningar,<br />
tillrättavisningar, profeternas läror från<br />
onda till goda gärningar, såsom skriften<br />
överallt visar, men ändock vilja vara Guds<br />
tjänare <strong>och</strong> stå infor honom. <strong>Judarna</strong> är de
skrytsamma, högfärdiga skälmarna, som<br />
ända tills denna dag inte kan någonting<br />
annat än att berömma sig själva av sin stam<br />
<strong>och</strong> sitt blod, prisa endast sig själva <strong>och</strong><br />
förakta <strong>och</strong> förbanna hela världen i sina<br />
skolor, böner <strong>och</strong> läror. Likväl menar de sig<br />
kunna bestå inför Guds ögon som hans<br />
käraste barn.<br />
<strong>Judarna</strong> är de sanna lögnarna <strong>och</strong><br />
blodhundarna, som inte endast har<br />
förvridit <strong>och</strong> förfalskat hela skriften<br />
med sina lögnaktiga påstående från<br />
begynnelsen tills i dag utan avbrott.<br />
Och all <strong>deras</strong> hjärtans ängsliga suckan <strong>och</strong><br />
längtan <strong>och</strong> hopp går ut därpå, att de kan<br />
umgås med oss hedningar, såsom de umgicks<br />
med hedningarna på Esters tid i Persien.<br />
O, hur mycket tycker de inte om Esters<br />
bok, som så fint stämmer överens med <strong>deras</strong><br />
blodtörstiga, hämndgiriga, mordiska begär<br />
<strong>och</strong> förhoppningar! Inget blodtörstigare <strong>och</strong><br />
hämndgirigare folk har solen någonsin<br />
belyst än dem, som låter sig tro, att de därför<br />
är ett Guds folk, att de ska <strong>och</strong> måste<br />
mörda <strong>och</strong> strypa hedningarna. Och det är<br />
också den förnämsta saken, som de väntar<br />
sig av sin Messias, att han ska mörda <strong>och</strong><br />
förgöra hela världen. Som de då i början<br />
bevisade det för oss kristna i hela världen<br />
<strong>och</strong> ännu gärna skulle göra det, om de kunde<br />
det, har de ofta försökt det <strong>och</strong> fördenskull<br />
blivit slagna på käften.<br />
Men (vilket kanske härefter kan ifrågasättas)<br />
att vi åter kommer att tänka på <strong>deras</strong><br />
falska, förljugna rykte om omskärelsen: de<br />
vet väl, dessa skändliga lögnare, att de inte<br />
endast är Guds folk, när de ensamma t o m<br />
innehade omskärelsen framför alla folk,<br />
utan också att förhuden inte utgör hinder<br />
för att vara Guds folk. Likväl träder de<br />
därför motvilligt inför Gud, ljuger <strong>och</strong> berömmer<br />
sig av att vara Guds folk allena<br />
genom den köttsliga omskärelsen. Däremot<br />
talar starka exempel från skriften. Först<br />
Job, som de låter härstamma från Nabor,<br />
men varken honom eller hans arvingar har<br />
Gud påbördat omskärelsen. I alla fall antyder<br />
hans bok så mycket, att t o m få av stora<br />
helgon i Israel har varit honom <strong>och</strong> hans<br />
folk lika. Och Naeman (Naaman) från Syrien<br />
har inte pressats till omskärelse av<br />
profeten Elisa <strong>och</strong> ändock blivit helig <strong>och</strong><br />
Guds barn <strong>och</strong> utan tvivel många med honom.<br />
Likaså står där den store profeten<br />
Jonas, som omvände <strong>och</strong> mottog Nineve till<br />
Gud med konungar, furstar, härskare, land<br />
<strong>och</strong> folk <strong>och</strong> ändock inte omskurna. Likaså<br />
hade Daniel omvänt de stora konungarna<br />
<strong>och</strong> länderna i Babylon <strong>och</strong> Persien såsom<br />
Nebukanessar, Cyrus, Darius osv <strong>och</strong> förblev<br />
lika väl oomskurna hedningar <strong>och</strong> inte judar.<br />
Liksom också tidigare Josef lärde konungen<br />
Farao, hans furstar <strong>och</strong> folk, vilket<br />
den 105:e psalmen vittnar om, <strong>och</strong> lämnade<br />
dem oomskurna. Sådant säger jag, känner<br />
de förtvivlade, förstockade lögnarna väl till<br />
men ändock driver de omskärelsen så långt,<br />
att ingen kan vara Guds folk, som ej är<br />
omskuren. Och de bemödar sig därom, när<br />
de förföra en kristen, att de tvingar honom<br />
till omvändelse. Därefter kommer de inför<br />
Gud <strong>och</strong> prisar i sin bön, som om det vore<br />
värdefullt, att de genom omskärelsen gjort<br />
oss till Guds folk, skändar, föraktar, fördömer<br />
förhuden på oss som en vidrig gräslighet,<br />
vilken inte tillåter oss vara Guds folk.<br />
Endast <strong>deras</strong> omskärelse kan allena göra<br />
det.<br />
Vad ska nu Gud göra åt dessa <strong>deras</strong> böner<br />
<strong>och</strong> berömmelser, som de förebringar med så<br />
grova, hädiska <strong>lögner</strong> mot all skrift? Jo, Han<br />
ska bönhöra dem <strong>och</strong> föra dem tillbaka till<br />
det utlovade landet. Jag menar likväl, att<br />
om de sutte i himmelen, så skulle enbart ett<br />
sådant rykte, en sådan bön, ett sådant lov<br />
<strong>och</strong> sådana <strong>lögner</strong> ögonblickligen störta dem<br />
i helvetes djupaste avgrund.. Men därom<br />
har jag också skrivit mot sabbatsfirare.<br />
Därför skydda dig, käre kristne, inför sådana<br />
fördömda människor, som Gud har låtit<br />
sjunka i så djupa ohyggligheter <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>,<br />
att det måste vara idel <strong>lögner</strong>, laster <strong>och</strong><br />
ondska med dem i allt, vad de göra <strong>och</strong> tala,<br />
hur gott det än syns vara.<br />
Men du säger: Vartill gagnar då omskärelsen?<br />
Eller varför har Gud så strängt påbjudit<br />
den? Svar: Då låter Du judarna<br />
ombestyra den! Vad efterfrågar vi hedningar?<br />
<strong>Om</strong>skärelsen är oss inte pålagd, som du<br />
hört. Vi behöver den inte någonstans. Vi kan<br />
ändock vara Guds folk, såsom folken i<br />
Nineve, i Babel, Persien, i Egypten. Därför<br />
55
kan ej heller någon bevisa, att Gud någonsin<br />
har befallt en profet eller jude att omskära<br />
hedningarna. Därför ska judarna låta oss<br />
vara ifred med sina <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> avguderi. Och<br />
eftersom de vill vara så kloka <strong>och</strong> visa, att<br />
de vill måstra <strong>och</strong> omskära oss hedningar,<br />
så låt dem först tala om vad Gud befallt<br />
omskärelsen till <strong>och</strong> så strängt påbjudit den.<br />
Detta är de skyldiga att göra <strong>och</strong> detta<br />
kommer de att göra, när de åter kommer<br />
hem till Jerusalem, dvs när djävulen far upp<br />
mot himmelen. Ty det som de säger, har<br />
Gud befallt dem, så att man därigenom<br />
skulle bli helig, salig <strong>och</strong> Guds folk, är<br />
skändligt uppdiktat. När Moses <strong>och</strong> alla<br />
profeter säger, att <strong>deras</strong> omskärelse, eftersom<br />
de har ett oomskuret hjärta, inte<br />
hjälpt dem själva, för vilka dock omskärelsen<br />
är befalld, hur skulle den då kunna<br />
hjälpa oss, för vilka den inte är påbjuden?<br />
<strong>Om</strong>skärelsen nyttig, ty Guds ord är anförtrott<br />
judarna<br />
Men vi kristna -- för att tala till förmån för<br />
oss -- känner väl till, varför omskärelsen<br />
givits <strong>och</strong> vartill den nyttjar. Men detta vet<br />
ingen jude, <strong>och</strong> när man talar med dem<br />
därom, så är det som om du talar med en<br />
klots eller sten. Låt dem alltid ge sig iväg<br />
<strong>och</strong> ljuga, som <strong>deras</strong> förfäder gjort från<br />
begynnelsen. Dock lär oss den helige Paulus<br />
i Rom 3:1 ff, att omskärelsen inte gagnar<br />
eller givits därtill, att den endast, som gjort<br />
en sådan gärning, skulle bli helig <strong>och</strong> salig<br />
<strong>och</strong> fördöma de oomskurna hedningarna,<br />
såsom judarna ljuga <strong>och</strong> förtala, utan han<br />
säger sålunda: "<strong>Om</strong>skärelsen är mycket<br />
nyttig därför att Guds ord är judarna anförtrott".<br />
Detta är det, där ligger det, där finns<br />
det, nämligen att Guds ord <strong>och</strong> hans löften<br />
ska behållas <strong>och</strong> bevaras däri. Följaktligen<br />
att inte omskärelsen, såsom en handling i<br />
sig själv, skulle vara tjänlig eller nog, utan<br />
att de, som har den, skulle vara med ett sånt<br />
tecken, förbund eller sakrament förbundna<br />
att lyda Gud <strong>och</strong> tro på honom <strong>och</strong> ärva allt<br />
detta för sina efterkommanden.<br />
Men om en dylik causa finalis eller orsak till<br />
omskärelsen inte mer skulle existera, så<br />
56<br />
skulle omskärelsen i egenskap av blott <strong>och</strong><br />
bart en handling, inte mer gälla eller förmå<br />
någonting, i all synnerhet, när judarna<br />
lägger till <strong>och</strong> hänger på en andra causa<br />
finalis eller orsak. Detta säger också texten i<br />
1:a Mos (Gen) 17:11: "Jag vill vara er Gud<br />
<strong>och</strong> ni ska ha detta mitt tecken på ert kött".<br />
Detta är sagt på samma sätt som den helige<br />
Paulus säger: <strong>Om</strong>skärelsen finns av det<br />
skälet där, att man ska höra <strong>och</strong> hålla Guds<br />
ord (R 2:25-3:1-2). Ty där hans ord inte<br />
längre hörs eller hålles, där är han säkert<br />
inte längre vår Gud, då vi ju dock i detta<br />
livet endast därigenom måste fatta tag i <strong>och</strong><br />
ha Guds ord. I hans ljusomstrålande <strong>och</strong><br />
höga majestät kan detta eländiga liv inte<br />
uthärda eller fördra honom, som han sägeri<br />
2 Mos (Ex) 33:20: "Mig kan ingen se <strong>och</strong><br />
förbli levande".<br />
Hur nu judarna har hållit fast vid ett dylikt<br />
skäl eller omskärelsens ursprungliga<br />
mening, det visar hela skriften på med<br />
otaliga exempel. Ty så ofta Gud har velat<br />
tala med dem genom profeterna, det må<br />
vara om de tio budorden, där han straffar<br />
dem, eller om löfte av framtida bistånd, så<br />
har de alltid varit förstockade eller, såsom<br />
de ovan anförda uttalanden av Mose <strong>och</strong><br />
Jeremias visar, varit från oomskuret hjärta<br />
<strong>och</strong> öron. <strong>Judarna</strong> har velat göra rätt <strong>och</strong><br />
väl; profeterna (dvs Gud själv, vilkens ord<br />
predikar) måste ha gjort orätt <strong>och</strong> illa. Därför<br />
slog de också alla till döds <strong>och</strong> har ännu<br />
aldrig låtit någon passera oförföljd eller<br />
odömd utom några i Davids, Hiskias <strong>och</strong><br />
Josias tid. Annars har genom hela Israels<br />
<strong>och</strong> Judas folks regemente ingenting annat<br />
skett än att smäda, förfölja <strong>och</strong> bespotta<br />
Guds ord samt att mörda profeter. Att man<br />
måste benämna ett sådant folk efter historiens<br />
vittnesbörd: idel profetmördare <strong>och</strong><br />
fiender till Guds ord, det kan ingen bedöma<br />
annorlunda, som läser Bibeln.<br />
Nu har GUd (som sagts) inte därför givit<br />
omskärelsen, ej heller därigenom accepterat<br />
dem som sitt folk därför, att de skulle förfölja,<br />
bespotta hans ord <strong>och</strong> mörda hans<br />
profeter <strong>och</strong> därmed gör rätt <strong>och</strong> tjäna Gud.<br />
Utan som Mose säger i texten om omskärelsen<br />
i 1 Mos (Gen) 17:9, att de skulle höra<br />
Gud <strong>och</strong> hans ord, dvs de skulle låta honom
vara <strong>deras</strong> Gud -- om ej, så skulle omskärelsen<br />
i sig själv inte kunna hjälpa dem något,<br />
emedan den nu inte längre hade blivit Guds<br />
omskärelse (emedan den kämpade utan<br />
Gud <strong>och</strong> mot hans ord) utan hade blivit ett<br />
rent människoverk, ty han hade bundit<br />
sig <strong>och</strong> sitt ord vid omskärelsen. <strong>Om</strong> de två<br />
är skilda från varandra, då förblir omskärelsen<br />
ett ihåligt bistånd eller ett tomt skal, ,<br />
vari varken kärna eller nöt finns.<br />
Jag vill ge dig en liknelse från oss kristna.<br />
gud har givit oss dopet <strong>och</strong> hans livs<br />
<strong>och</strong> blods sakrament <strong>och</strong> nycklarna till<br />
den verkliga meningen eller causa finalis,<br />
för att vi däri ska höra hans ord <strong>och</strong><br />
därpå utöva tron (dvs: han vill därigenom<br />
vara vår Gud <strong>och</strong> vi ska vara hans folk). Se<br />
nu: Vad har vi att göra? Vi har gått vidare<br />
<strong>och</strong> skilt ordet från tron <strong>och</strong> sakramentet<br />
(dvs: Gud <strong>och</strong> hans verkliga avsikt) <strong>och</strong><br />
gjort ett rent lagverk (opus legis) därav eller<br />
som papisterna kallar det opus operatum,<br />
helt enkelt ett människoverk, som prästerna<br />
offrar åt Gud <strong>och</strong> lekmännen utför som en<br />
lydnadshandling, så ofta de mottar det. Vad<br />
har det nu här blivit av sakramentet? Allenast<br />
tom hjälp <strong>och</strong> innehålls ceremoni, opus<br />
vanum, vari ingenting mer finns av gudomlig<br />
kraft. Ja, ett hemskt illdåd, varigenom vi<br />
har förvrängt Guds sanning till lögn <strong>och</strong><br />
tillbett Arons verkliga kalv, för vilkens skull<br />
Gud också har störtat oss i all slags förskräcklig<br />
blindhet <strong>och</strong> otaliga falska läror<br />
<strong>och</strong> låtit Mahomet <strong>och</strong> påven samt alla<br />
djävlar kommit över oss.<br />
På samma sätt har det gått med Israels folk.<br />
Alltid har de skilt omskärelsen som ett opus<br />
operatum, en speciell handling, från Guds<br />
ord <strong>och</strong> förföljt alla profeter, genom vilka<br />
Gud ville tala med dem tydligt om den insatta<br />
omskärelsen. Och de har dock alltid<br />
dolt berömt sig av omskärelsen i egenskap<br />
av Guds folk. Alltså krockar de: Gud vill,<br />
att de ska höra honom <strong>och</strong> hålla omskärelsen<br />
rätt <strong>och</strong> helt; det vill de inte göra<br />
utan de vill, att Gud ska betrakta <strong>deras</strong><br />
omskärelsehandling, som är den halva<br />
omskärelsen som den rätta, men det vill<br />
inte han göra. Så kommer de desto längre<br />
<strong>och</strong> desto vidare ifrån varandra, <strong>och</strong> det är<br />
omöjligt att förena eller försona dem.<br />
Nåväl, vem vill här ge Gud orätt? Säger du,<br />
vem du än är, som har förnuft, huruvida det<br />
tillkommer Gud, att han granskar handlingarna<br />
hos dem, som inte vill höra hans ord,<br />
eller huruvida han ska anse dem för sitt<br />
folk, som inte vill ha honom som sin Gud.<br />
Enligt all rätt <strong>och</strong> billighet må Gud säga det<br />
som psalmsångaren sjunger (Psalt 28:5): "De<br />
vill inte vara mina, därför låter jag dem<br />
också fara". Och Mose säger i 5 Mos (Deut)<br />
32:31: "De uppretar mig på det, som inte är<br />
av Gud. Därför vill jag i min tur förtörna<br />
dem på det, som icke är av ett folk".<br />
Likaså får hos oss kristna papisterna inte<br />
längre utgöra kyrkan, ty de vill inte låta<br />
Gud vara <strong>deras</strong>, emedan de inte vill höra<br />
hans ord, utan förföljer det på det skändligaste.<br />
Papisterna kommer härefter med sitt<br />
tomma bidrag, strunt <strong>och</strong> agnar, håller<br />
mässor <strong>och</strong> sina ceremonier, som sedan<br />
Gud ska pröva <strong>och</strong> hålla dem för den rätta<br />
kyrkan <strong>och</strong> inte ta hänsyn till att de inte<br />
håller honom för den sanne Guden. Dvs:<br />
Gud ska inte tala med dem genom sina<br />
predikanter. Hans ord lär vara kätteri,<br />
djävulskap <strong>och</strong> allsköns olycka. Ja, detta ska<br />
han göra, som de väl kommer att erfara,<br />
tyvärr mycket svårare än judarna erfarit<br />
det.<br />
Härav kan man lära, att omskärelsen har<br />
varit mycket nyttig <strong>och</strong> god, som sankt<br />
Paulus sagt, inte blott för sin eget skull<br />
utan för Guds ords skull. Ty vi hålla det<br />
för säkert -- <strong>och</strong> det är sanning, att de på<br />
åttonde dagen omskurna barnen blivit<br />
Guds barn, såsom orden lyder: "Jag vill<br />
vara er Gud". Ty dessa barn har fått den<br />
fullständiga <strong>och</strong> hela omskärelsen, ordet<br />
med tecknet <strong>och</strong> båda inte skilda från<br />
varandra. Gud, som talar till dem, är där:<br />
"Jag vill vara er Gud", vilket omskärelsen<br />
har tydligtgjort hos dem. Liksom hos oss<br />
barnen mottar det hela, rätta, fullständiga<br />
dopet, ordet med tecknet, som inte är skilda<br />
från varandra, kommer kärnan till hjälp.<br />
Gud är den, som döper dem <strong>och</strong> talar till<br />
dem <strong>och</strong> därigenom gör dem saliga.<br />
Men då vi blivit gamla, kommer påven <strong>och</strong><br />
djävulen tillsammans med honom <strong>och</strong> lär oss<br />
göra opus legis eller opus operatum, skiljer<br />
57
ord <strong>och</strong> tecken ifrån varandra, så att vi<br />
skulle ge upprättelse åt vår ånger genom det<br />
egna verket <strong>och</strong> bli saliga. Och det går oss,<br />
som sankt Petrus säger i sitt andra brev<br />
2:22: "Suggan vältrae sig efter badet åter i<br />
smutsen. Och hunden äter åter vad han<br />
spytt upp". Så har vårt sakrament förvandlats<br />
till gärning, <strong>och</strong> vi har ånyo ätit upp vad<br />
vi spytt ut. Så har också judarna, då de<br />
blivit gamla, fördärvat sin goda omskärelse<br />
på den åttonde dagen <strong>och</strong> skilt ordet från<br />
tecknet. De har därav gjort ett mänskligt<br />
oanständigt verk, varmed de har förlorat<br />
Gud <strong>och</strong> hans ord <strong>och</strong> har nu inte någon<br />
förståelse för skriften.<br />
I sanning har Gud ärat dem högt genom<br />
omskärelsen, eftersom han talade med dem<br />
före alla andra folk på jorden. Och för att<br />
erhålla ett sådant värde från honom hos,<br />
gav han dem ett särskilt land, gjorde stora<br />
under genom dem, insatte konungar <strong>och</strong><br />
regementen, överöste dem med profeter, som<br />
sade dem inte blott det bästa i närvarande<br />
tid utan lovade dem också den framtida<br />
Messias, världens frälsare, för vars skull<br />
han bevisade dem allt sådant <strong>och</strong> befallde<br />
dem att v<br />
I sanning har Gud ärat dem högt genom<br />
omskärelsen, eftersom han talade med dem<br />
före alla andra folk på jorden. Och för att<br />
erhålla ett sådant värde från honom hos,<br />
gav han dem ett särskilt land, gjorde stora<br />
under genom dem, insatte konungar <strong>och</strong><br />
regementen, överöste dem med profeter, som<br />
sade dem inte blott det bästa i närvarande<br />
tid utan lovade dem också den framtida<br />
Messias, världens frälsare, för vars skull<br />
han bevisade dem allt sådant <strong>och</strong> befallde<br />
dem att vänta på denne <strong>och</strong> förlita sig på<br />
honom. Ty för vår frälsares skull måste Gud<br />
göra allt detta. För den skull är Abraham<br />
kallad, omskärelsen given <strong>och</strong>Israels folk<br />
upphöjt så högt, att hela världen kunde veta<br />
ur vilket folk, ur vilket land, i vilken tid, ja<br />
ur vilken stam, släkt, stad, person han<br />
skulle komma för att han inte skulle klandras<br />
av djävulen <strong>och</strong> människor, som om han<br />
skulle komma från en mörk vrå eller okända<br />
förfäder, utan hans förfäder måste vara<br />
stora patriarker, utmärkta konungar, förträffliga<br />
profeter, som vittnar om honom.<br />
58<br />
Hur judarna värdesätter Guds löften<br />
Men hur judarna (några undantagna) satt<br />
värde på sådana löften <strong>och</strong> profeter, har<br />
ovan sagts: de har ännu inte kunnat föredra<br />
några profeter <strong>och</strong> ständigt förföljt Guds ord<br />
<strong>och</strong> inte velat lyssna till Gud, liksom alla<br />
profeter klagar över dem <strong>och</strong> höjer sitt skri i<br />
dödsångest. Och som <strong>deras</strong> fäder gjort, så<br />
gör de ännu i våra dagar alltjämt <strong>och</strong> ska<br />
aldrig mera handla på annat sätt. Ty om<br />
redan nu Jesajas, Jeremias <strong>och</strong> andra profeter<br />
skulle komma att predika bland dem vad<br />
de alltid har predikat, eller skulle komma<br />
att säga, att judarnas nuvarande omskärelse<br />
<strong>och</strong> förhoppning på Messias inte vore någonting,<br />
måste de likaså dö för egna händer,<br />
som hände dem förr. Man se -- åtminstone<br />
den som har förnuft (för att ej tala om kristet<br />
förstånd), hur ganska övermodigt de<br />
förvände <strong>och</strong> hackade sönder profeternas<br />
böcker med sina förtvivlade invändningar<br />
mot sitt eget vetande (vilket vi kanske hädanefter<br />
kan ta upp). Ty nu då de inte<br />
merkroppligt eller personligt kunde<br />
stena eller döda profeterna, så torterade<br />
de dessa andligt, genom att slita<br />
sönder, förgöra, trakassera <strong>deras</strong> sköna<br />
sentenser, så att det måste förtreta <strong>och</strong> göra<br />
ont i ett mänskligt hjärta, eftersom man<br />
måste inse, hur de är så helt övergivna<br />
genom Guds vrede <strong>och</strong> i djävulens våld: Kort<br />
sagt: Det är ett profetmördande folk. Kan<br />
de inte längre mörda <strong>och</strong> martera de levande,<br />
så måste de dock göra det med de<br />
döda.<br />
När judarna därefter har hudflängt, korsfäst,<br />
bespottat, smädat <strong>och</strong> förbannat<br />
Gud, som Jesaias 8:21 förutsäger, kommer<br />
de framdragande med sin omskärelse <strong>och</strong><br />
andra tomma. smädande, uppdiktande,<br />
värdelösa gärningar, <strong>och</strong> vill endast <strong>och</strong><br />
allena vara Guds folk. De fördömer hela<br />
världen <strong>och</strong> <strong>deras</strong> högmod <strong>och</strong> rykte ska<br />
behaga Gud. Han ska av det skälet ge dem<br />
en Messias, som de själva väljer <strong>och</strong> ger<br />
direktiv. Därför akta dig, käre kristen, för<br />
ett sådant fördömd, förtvivlat folk, hos vilket<br />
du ingenting kan lära, då Gud <strong>och</strong> hans ord
eskylls med <strong>lögner</strong>, smädas, förvrides,<br />
profeter mördas <strong>och</strong> alla människor på<br />
jorden stolt <strong>och</strong> högmodigt föraktas. <strong>Om</strong><br />
också Gud eljest skulle låta allt för dem gå<br />
under (vilket är omöjligt), så kan han dock<br />
inte tåla ett sådant outsägligt (om också<br />
armt, eländigt) högmod, ty han är en Gud<br />
för de ödmjuka, såsom Jesaias 66:1 f säger:<br />
På vem ska min ande vila? Endast på<br />
den ödmjuke, som fruktar mitt ord". Detta<br />
är nog sagt om judarnas andra falska rykte,<br />
nämligen om den falska, värdelösa omskärelsen,<br />
som för dem dock ingenting hjälpt<br />
sedan den tid , då de av Mose <strong>och</strong> Jerimias<br />
straffades för sina omskärda hjärtans skull.<br />
Hur mycket mindre är den numera till någon<br />
nytta, då den alls ingenting mer än ett<br />
djävulsk bedrägeri, varmed han gycklar <strong>och</strong><br />
narrar dem, liksom även turkarna. Ty där<br />
Gud icke mer är, där är det fullständigt ute<br />
med omskärelsen.<br />
För det tredje besitter judarna ett stort<br />
högmod, därför att Gud har talat med<br />
dem <strong>och</strong> givit dem Moses lag på berget<br />
Sinai. Här kommer vi till det rätta stället,<br />
här måste Gud låta sig marteras <strong>och</strong> höra,<br />
hur de falskt lovar honom <strong>och</strong> falskt sjunger<br />
för honom, att han har helgat dem med sin<br />
heliga l ag <strong>och</strong> utvalt dem <strong>och</strong> fört dem ur<br />
Egypten, framför alla folk, här stinker vi<br />
hedningar riktigt! Se, vi är alls ingenting<br />
mot detta heliga, utvalda, ädla <strong>och</strong> högt<br />
prisade folk, som har Guds ord. Ja, säger<br />
de, som jag själv har hört: Vad Ni än må<br />
säga, har Gud talat med oss på berget Sinai<br />
<strong>och</strong> med inget annat folk. Här har vi ingenting,<br />
som vi skulle våga att opponera mot.<br />
Ty denna ära kan vi inte förneka, emedan<br />
Moses böcker bevisar detta <strong>och</strong> David ps<br />
147:19 f vittnar <strong>och</strong> säger: "Han visar Jakob<br />
sitt ord, Israel sina seder <strong>och</strong> rättigheter.<br />
Så gör han inte för några<br />
hedningar eller låter dem känna till sin<br />
rätt". Och ps 103:7: "Han har låtit Mose veta<br />
sina vägar, Israels barn sitt handlande".<br />
Och här påstår de, hur vid samma tid på<br />
berget Sinai översteprästerna hos folket har<br />
burit små kransar som tecken på att de med<br />
Gud genom lagen ingått ett äktenskap <strong>och</strong><br />
blivit hans brud <strong>och</strong> med varandra firat<br />
bröllop. Man ser också härefter hos alla<br />
profeter, att Gud infinner sig <strong>och</strong> talar med<br />
Israels barn som en man med sin hustru,<br />
varifrån även den särskilda gudtjänsten till<br />
Baal har kommit, ty Baal är en husbonde<br />
eller husfader, Bula (eg älskarinna) en<br />
hustru, vilken innebörd nu också Bula fått<br />
på tyska, som man säger: Min ljuva älskling,<br />
<strong>och</strong> jag måste ha en älskarinna, vilket förr i<br />
ärbar mening betydde en sköka, därför<br />
bedriver en ogift man horeri före äktenskapet.<br />
Nu är det tytt i en annan mening.<br />
Kom nu hit Jesaias, Jeremias <strong>och</strong> alla profeter<br />
<strong>och</strong> vem som vill, var djärv <strong>och</strong> säg, att<br />
ett sådant ädelt folk, med vilket Gud<br />
själv talar, ja, vilket han själv genom lagen<br />
ingår äktenskap med <strong>och</strong> förbinder<br />
sig med såsom med en brud, att det icke<br />
skulle vara Guds folk. Jag menar, att denna<br />
skulle bli anfallen <strong>och</strong> illa mottagen. Med<br />
tänderna (om de inte hade några andra<br />
vapen) skulle de slita honom i stycken <strong>och</strong><br />
bita sönder honom, därför att han ville ta<br />
ifrån dem ett sådant rykte, berömmelse <strong>och</strong><br />
ära. Det går inte att säga eller förstå, vilket<br />
envist, otyglat, förtvivlat högmod befinner<br />
sig hos det folk, som fått den fördelen, att<br />
Gud själv har talat med dem. Ingen profet<br />
har däremot kunnat resa sig eller bestå mot<br />
dem, inte ens Moses. Ty 4 Mos (Num) 16:3<br />
började Kora <strong>och</strong> påstod, att de alla var ett<br />
heligt Gudsfolk -- varför Mose ensam ville<br />
regera <strong>och</strong> undervisa. Sedan denna tid har<br />
de alla varit idel koraiter med varandra,<br />
ganska få riktiga israeliter. Ty samtidigt<br />
som Kora förföljde Mose, har de alltså ännu<br />
aldrig lämnat någon profet levande eller<br />
oförföljd, mycket mindre skulle de ha lytt<br />
honom.<br />
Det har förekommit, att det varit en vanärad<br />
brud, ja en förtvivlad hora <strong>och</strong> en fallen<br />
kvinna, med vilken Gud har måst slåss,<br />
brottas <strong>och</strong> kämpa. Straffade han eller slog<br />
henne med sitt ord genom profeterna, så<br />
slog de honom på mun <strong>och</strong> dödade hans<br />
profeter eller bet som en ilsken hund på<br />
käpparna, varmed de pryglades. Såsom Ps<br />
95:10 säger: "Jag hade besvär i fyrtio med<br />
detta folk <strong>och</strong> sade: De är ett folk, vars<br />
hjärta alltid föredrar villovägar <strong>och</strong> inte vill<br />
lära sig mina vägar". Och Mose själv säger i<br />
5 Mos (Deut) 31:27: "Jag känner din olydnad<br />
59
<strong>och</strong> halsstarrighet, medan jag ännu lever<br />
bland er, har ni varit olydiga mot Herren,<br />
hur mycket mer ska ni inte vara det efter<br />
min död?" Och Jesaias 48: "Jag vet, att du är<br />
hård, <strong>och</strong> din nacke är en järnåder <strong>och</strong> din<br />
panna är av koppar". Och så vidare! Den<br />
som vill, kan själv läsa det. <strong>Judarna</strong> känner<br />
väl till hur hos alla profeter Israels barn<br />
alltigenom bannas som ett olydigt elakt folk<br />
<strong>och</strong> som den mest dåliga skökan, medan de<br />
dock prisade Moses lag <strong>och</strong> omskärelsen,<br />
tillika mycket högt fädernas blod.<br />
Här kan man invända: Ja sådant är sagt om<br />
de onda judarna, icke om de fromma, som de<br />
just nu är. Nåväl, jag låter mig denna gång<br />
nöjas därmed, att de tillstår <strong>och</strong> måste tillstå,<br />
att de onda judarna kan inte vara<br />
Guds folk <strong>och</strong> att blod, omskärelse <strong>och</strong><br />
Moses lag ingenting hjälper. Varför<br />
berömmer de sig då av omskärelsen, blodet<br />
<strong>och</strong> lagen, såväl de ondaste som de fromma?<br />
Och ju ondare en jude är, desto högfärdigare<br />
är han, allenast därför, att han är jude, dvs<br />
av Abrahams säd, omskuren <strong>och</strong> ställd<br />
under Moses lag? Ty David <strong>och</strong> andra<br />
fromma judar är inte så stolta som de nuvarande<br />
förtvivlade judarna har varit, så onda<br />
de just är, vill de likväl vara de ädlaste<br />
herrar mot oss hedningar, för blodets eller<br />
lagens skull, vilket dock kallar dem för de<br />
farligaste horor <strong>och</strong> horbockar, som solen<br />
skiner på.<br />
<strong>Judarna</strong>s fromhet hemlig?<br />
Vidare: Är de fromma judarna <strong>och</strong> inte det<br />
horaktiga folket, som profeterna säger, hur<br />
kommer det sig då, att <strong>deras</strong> fromhet är så<br />
hemlig, att Gud själv inte kan veta något<br />
därom, inte heller de själva? Ty de har nu i<br />
nästan 1500 år (som sagt) bett, ropat, gjort<br />
bot <strong>och</strong> likväl vill Gud inte höra dem, medan<br />
vi dock av Skriften veta, att Gud vill lyssna<br />
på de rättfärdigas bön <strong>och</strong> suckan, såsom<br />
Psaltarpsalmen 145:19: "Han gör vad de vill,<br />
som fruktar honom, <strong>och</strong> han hör <strong>deras</strong> bön".<br />
Och Ps 34:18: "De rättfärdiga ropar <strong>och</strong><br />
Herren hör dem". Såsom han har lovat i Ps<br />
50:15: "Åkalla mig i nödens tid, så vill jag<br />
höra <strong>och</strong> rädda dig". Och av dylika talesätt<br />
60<br />
finns mycket mer i Skriften. Ty om de inte<br />
fanns, vem ville eller kunde då be? Kort<br />
sagt: Han säger, att han vill vara <strong>deras</strong> Gud<br />
i första budordet? Hur kommer det sig då,<br />
att Han inte vill höra på dessa judar? De<br />
måste sannerligen vara det onda horaktiga<br />
folket, dvs inte vara något gudsfolk, <strong>och</strong><br />
<strong>deras</strong> rykte om blodet, omskärelse <strong>och</strong> lagen<br />
måste vara en falsk utsaga. <strong>Om</strong> en enda<br />
from jude funnes bland dem, som fördrog det<br />
med dem, som måste bli hörd, ty Gud kan<br />
inte låta sina heliga be förgäves, som Skriften<br />
ger många exempel på. Därav framgår<br />
klar, att de inte måste vara de fromma<br />
judarna utan den förlorade hopen av det<br />
horaktiga <strong>och</strong> mordiska folket.<br />
Även en sådan fromhet har (som sagt) hos<br />
dem själva förblivit så hemlig, att de inte<br />
ens själva kan känna till den -- hur skulle då<br />
Gud känna till den! Ty de är fulla av all<br />
ondska, full av girighet, avund, hat sinsemellan,<br />
fulla av högmod, ocker, stolthet,<br />
förbannelser mot oss hedningar. För att en<br />
jude måste ha mycket skarpa, skulle han<br />
lära känna en from jude, inte att de allesammans<br />
skulle vara Guds folk, som de<br />
berömmer sig av. Ty de döljer i sanning sin<br />
fromhet mycket starkt under sina uppenbara<br />
synder <strong>och</strong> vill likväl allesammans,<br />
ingen undantagen, vara Abrahams<br />
blod, omskärelsens <strong>och</strong> Moses folk, dvs Guds<br />
folk, mot vilket hedningarna måste vara idel<br />
stank, medan de dock väl vet, att Gud inte<br />
kan tåla sådant <strong>och</strong> har inte tålt det av<br />
änglarna. Likväl ska <strong>och</strong> måste Gud höra<br />
<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> smädelser, att de vill vara<br />
hans folk för lagens skull, som han har gett<br />
dem <strong>och</strong> talat med <strong>deras</strong> fäder på Sinai.<br />
Vad ska man mer säga? <strong>Om</strong> berömmelsen<br />
vore tillräcklig för att Gud skulle respektera<br />
dem som sitt folk, att han har talat med dem<br />
<strong>och</strong> de har hans ord <strong>och</strong> bud, så är djävlarna<br />
i helvetet mycket mer värda att vara<br />
Guds folk än judarna, ja bättre än alla<br />
människor, ty djävlarna har Guds ord<br />
<strong>och</strong> veta mycket bättre än judarna, att<br />
det finns en Gud, som har skapat dem,<br />
vilken de är skyldiga att älska av all kraft,<br />
att ära, att frukta, att tjäna, att icke missbruka<br />
hans namn, att höra hans ord på<br />
sabbaten <strong>och</strong> alltid, att inte mörda eller att
göra något ont mot hans skapelser. Vad<br />
hjälper det dem nu, att de känner till <strong>och</strong><br />
har Guds bud? Låt dem hellre berömma sig<br />
av att de därmed är Guds särskilda, egna,<br />
kära änglar, däremot måste andra änglar<br />
ingenting vara. Hur mycket bättre vore det<br />
inte för dem, om de inte hade Guds bud eller<br />
kände till dem, ty hade de inte dem, så<br />
skulle de inte vara fördömda. Just för den<br />
skull är de fördömda, att de har hans bud<br />
<strong>och</strong> dock inte håller dem, utan oupphörligen<br />
handlar mot dem.<br />
Likaså kan mördare <strong>och</strong> horor, tjuvar <strong>och</strong><br />
skalkar <strong>och</strong> alla onda människor berömma<br />
sig av att de är Guds heliga <strong>och</strong> märkvärdiga<br />
folk, emedan de har <strong>och</strong> känner till<br />
hans ord, att de ska frukta honom <strong>och</strong> vara<br />
honom lydiga, älska <strong>och</strong> tjäna honom, ära<br />
hans namn, icke mörda, icke begå äktenskapsbrott,<br />
icke stjäla <strong>och</strong> icke göra något<br />
ont. Ty om de inte hade hans heliga rätta<br />
ord, så kunde de inte synda. Men nu synda<br />
de <strong>och</strong> fördömes. Därför är det säkert, att de<br />
har Guds heliga, rätta ord, varemot de syndar.<br />
Låt dem nu berömma sig som judarna,<br />
att de har helgat Gud genom hans lag <strong>och</strong><br />
utvalts till ett särskilt folk framför alla<br />
andra människor.<br />
Just en sådan ära finns även, när judarna<br />
prisar, lovar <strong>och</strong> tackar Gud i sina skolor,<br />
att han har helgat dem genom sin lag <strong>och</strong><br />
gjort dem till ett särskilt folk, medan de väl<br />
vet, att de inte håller något av detta, utan är<br />
fulla av högmod, avund, ocker, girighet <strong>och</strong><br />
all ondska, <strong>och</strong> de allra mest, som vill vara<br />
mycket andäktiga <strong>och</strong> heliga i sin bön. Ty de<br />
är så blinda, att de inte endast driva ocker<br />
(så att jag förtiger de andra lasterna), utan<br />
lär ut ocker som en rättighet, som Gudhar<br />
påbjudit dem genom Mose, vari de såsom i<br />
andra avseenden skändligt förtalar Gud,<br />
varom nu inte finns tid att tala.<br />
Två belysande exempel<br />
Men när de påstår: <strong>Om</strong> de inte genast genom<br />
de tio budorden vore heliga, emedan<br />
alla hedningar <strong>och</strong> djävlar är skyldiga att<br />
hålla dessa eller genom dem måste vara<br />
vanhelgade <strong>och</strong> fördömda, så hade de dock<br />
de övriga mosaiska lagarna utom de tio<br />
budorden, som har givits dem allena <strong>och</strong> inte<br />
hedningarna <strong>och</strong> genom vilka de måste vara<br />
helgade <strong>och</strong> utvalda över alla folk -- å, Herre<br />
Gud, vilken dålig, lös, fåfäng undanflykt <strong>och</strong><br />
förevändning detta är! <strong>Om</strong> de tio budorden<br />
inte efterlevs, vad är då efterlevnaden av de<br />
andra lagarna annat än ett rent gyckelspel<br />
<strong>och</strong> en spökbild, ja ett rent hån, varmed Gud<br />
anses för en narr. Precis som om hos oss en<br />
illasinnad människa skulle gå i påve-, kardinals-,<br />
biskops-, prästkläder <strong>och</strong> höll sådana<br />
personers alla lagar <strong>och</strong> förordningar<br />
<strong>och</strong> skulle under en sådan andlig prydnad<br />
vara en riktig djävul, en varg, en kyrkans<br />
fiende, en gudssmädare, som trampade med<br />
fötterna på, förbannade <strong>och</strong> fördömde både<br />
evangelium <strong>och</strong> de tio budorden! O, vilken<br />
"skön helig" person skulle det inte vara inför<br />
Gud!<br />
Eller: om en vacker kvinnofigur uppträdde i<br />
världen oskuldsfullt <strong>och</strong> höll på den jungfrueliga<br />
uppfostrans <strong>och</strong> det jungfrueliga ståndets<br />
alla former, allmänna normer <strong>och</strong><br />
beteenden men däremellan vore en otäck,<br />
skändlig sköka <strong>och</strong> handlade mot de tio<br />
budorden, vad hjälpte henne då den sköna<br />
lydnaden, att hon i yttre gestalt bär jungfruståndets<br />
alla normer <strong>och</strong> seder? Det skulle<br />
säkerligen hjälpa henne, att man mot henne<br />
vore sju gånger fientligare än mot en fri,<br />
offentlig hora. Likaså har Gud alltid grälat<br />
på Israels barn genom profeterna för att<br />
vara en sådan otäck hora, enär de under de<br />
yttre lagarnas sken <strong>och</strong> ståt har utövat<br />
allehanda avguderi <strong>och</strong> ondska, såsom särskilt<br />
Hosea (2:6 ff) klagar över.<br />
Väl är det gott, om en jungfru eller kvinna<br />
är from, att hon är ärbar <strong>och</strong> renligt klädd<br />
<strong>och</strong> prydd <strong>och</strong> till det yttre uppför sig passande<br />
sedesamt. Men om hon är en hora, så<br />
anstår kläderna, prydnaderna, kransarna<br />
<strong>och</strong> smyckena mycket ärbarare på en sugga,<br />
som ligger i smutsen, som Salomon säger<br />
(Ord 11:22): "Ett gyllne snöre på svintrynet<br />
är en vacker, dåraktig kvinna" (dvs en hora)<br />
Därför är ryktet om Moses yttre lagar, utom<br />
lydnaden för de tio budorden, väl värt att<br />
förtiga, ja det gör henne sju gånger ovärdigare<br />
att vara Guds folk än hedningarna är,<br />
61
ty de yttre lagarna är inte givna därför, att<br />
de ska göra ett folk till Guds egendom utan<br />
ska pryda <strong>och</strong> smycka ett Guds folk till det<br />
yttre. Liksom de tio budorden inte givits<br />
därför, att man skulle berömma sig av dem<br />
<strong>och</strong> för den skull stolt förakta hela världen,<br />
som vore judarna därför heliga <strong>och</strong> ett Guds<br />
folk, utan budorden har dem givits av det<br />
skälet, att man ska hålla dem <strong>och</strong> genom<br />
dem vara Gud lydig, såsom Mose <strong>och</strong> alla<br />
profeter fordrade i högsta grad. Icke ska den<br />
berömma sig, som har dem (som sägs av<br />
djävulen <strong>och</strong> onda människor), utan den kan<br />
berömma sig, som håller dem. Men den som<br />
har dem <strong>och</strong> icke håller dem, ska skämmas<br />
<strong>och</strong> förskräckas, emedan han säkert blir<br />
fördömd.<br />
Men detta är för de blinda, förstockade<br />
judarna alldeles för högt <strong>och</strong> om du vill tala<br />
med dem därom, så vore det just som om du<br />
predikade evangelium inför en sugga. De<br />
kan inte veta, vad Guds bud är med mindre<br />
än de måste veta, vad dess efterlevnad<br />
innebar. De kunde dock inte lyssna till Mose<br />
eller se honom i ögonen. Denne måste lägga<br />
en slöja däröver, vilken slöja ännu i våra<br />
dagar finns där, ty ännu ser de inte Moses<br />
ansikte, som är hans lära. Den är fördold för<br />
dem ända tills den yttersta dagen. Följaktligen<br />
kunde de ej heller höra Guds ord på<br />
berget Sinai, när Han talade med dem, utan<br />
de vek tillbaka <strong>och</strong> sade till Mose: "Tala du<br />
med oss, så vill vi höra det <strong>och</strong> handla därefter;<br />
Herren får inte tala med oss, annars<br />
måste vi dö" (2 Mos, Ex, 20:19). Det är t o m<br />
ett utvecklat profetisk förstånd att veta, vad<br />
Guds bud är <strong>och</strong> vad det innebär att leva<br />
därefter.<br />
Mose förstod det väl, då han sade (2 Mos,<br />
Ex, 34:7): "Du är den Gud, som förlåter<br />
synder, <strong>och</strong> ingen är för dig oskyldig". Detta<br />
har sagts så många gånger: Ingen håller<br />
dina bud, utom den vilkens synder du förlåtit.<br />
Såsom David vittnar om i 32 Psaltarpsalmen:<br />
"Säll är den, vilkens överträdelse<br />
är förlåten <strong>och</strong> vars missgärningar Herren<br />
icke tillräknar". Och i samma psalm står<br />
det, att alla heliga måste bedja för sina<br />
synder. Det innebär: Ingen helig håller Guds<br />
bud. Håller de heliga Guds bud, hur ska då<br />
de gudlösa, de icke-troende, de onda kunna<br />
62<br />
hålla dem? Än en gång en Psaltarpsalm, nr<br />
143:2: "O, Herre Gud, gå icke till doms med<br />
din tjänare, ty inför dig är ingen levande<br />
människa rättfärdig". Det är ju tillräckligt<br />
tydligt sagt, att också Guds heliga tjänare<br />
inte är rättfärdiga inför Gud, om han inte<br />
bortser från sin dom <strong>och</strong> ger dem nåd, dvs de<br />
håller inte hans bud <strong>och</strong> behöver syndernas<br />
förlåtelse.<br />
Härtill fordras nu en man, som hjälper oss<br />
<strong>och</strong> bär våra synder, såsom Jesaias säger<br />
(Jes 53:4-5): Herren har lagt allas våra<br />
synder på honom". Ja, det vill säga för att<br />
rätt förstå vad Guds bud är <strong>och</strong> hur man<br />
måste hålla dem, nämligen om vi veta,<br />
erkänna, ja också uppleva, att vi ha dem <strong>och</strong><br />
icke hålla eller kunna hålla dem därför inför<br />
Gud måste vara arma syndare <strong>och</strong> skyldiga<br />
<strong>och</strong> allenast av enbart nåd <strong>och</strong> barmhärtighet<br />
vinner förlåtelse för sådan skuld <strong>och</strong><br />
olydnad genom den man, på vilken Gud har<br />
lagt dylika synder. Härom talar <strong>och</strong> lär vi<br />
kristna, sådant talar <strong>och</strong> lär profeterna <strong>och</strong><br />
apostlarna oss. Och det är dessa, som har<br />
varit <strong>och</strong> ännu är vår Herre Guds brud <strong>och</strong><br />
rena jungfru <strong>och</strong> de berömmer sig inte av<br />
någon lag eller helighet såsom judarna gör i<br />
sina skolor, utan klaga över lagen <strong>och</strong> ropar<br />
enträget på nåd <strong>och</strong> förlåtelse för sina synder.<br />
Men judarna är så heliga som barfotamunkarna,<br />
vilka har så mycket av<br />
överskjutande helighet, att de också hjälper<br />
andra människor därmed till himlen <strong>och</strong><br />
ändock behålla så mycket av förrådet att de<br />
kunna sälja mycket, mycket därav. Med alla<br />
dessa går det inte att tala om denna sak, ty<br />
där är blindheten <strong>och</strong> högmodet så starkt<br />
som ett berg av järn. Den har rätt <strong>och</strong> Gud<br />
har fel. Låt den fara <strong>och</strong> låt oss stanna hos<br />
dem, som ber botgörarpsalmen, den 51<br />
psalmen, dvs dem, som vet <strong>och</strong> förstår, vad<br />
lage är <strong>och</strong> vad det är att hålla <strong>och</strong> icke<br />
hålla lag.<br />
Giv nu akt härpå, käre kristne, vad du gör,<br />
när du låter förföra dig av de blinda judarna.<br />
Då går det helt säkert efter ordspråket: "När<br />
en blind leder en annan, så faller de båda i<br />
gropen". Mer kan du inte lära av dem än<br />
oförmåga att uppfatta gudomliga bud <strong>och</strong><br />
likväl ärelystnad <strong>och</strong> högmod mot hedningar,<br />
som t o m är mycket bättre än dem inför
Gud, emedan de inte har sådant helighetens<br />
högmod, <strong>och</strong> som dock handlar mycket mer<br />
efter lagen än de gör, dessa högmodiga<br />
heliga <strong>och</strong> fördömda gudssmädare <strong>och</strong><br />
lögnare.<br />
Därför akta dig för judarna <strong>och</strong> vet, att där<br />
de har sina skolor, där finns ingenting annat<br />
än ett djävulsnäste, däri idel självberöm,<br />
högmod, <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> smädelser drivs för att<br />
vanära Gud <strong>och</strong> människor på det allra<br />
giftigaste <strong>och</strong> bittraste sätt såsom djävlarna<br />
själva gör. Och när du ser eller hör en jude<br />
undervisa, tänk då inte på annat sätt än att<br />
du hör en giftig basilisk, som även med sitt<br />
anlete förgiftar <strong>och</strong> dödar människor. De är<br />
bringade dit genom Guds vrede, emedan de<br />
menar, att för <strong>deras</strong> rykte, högmod, det bara<br />
är rätt <strong>och</strong> stor gudstjänst att baktala Gud<br />
<strong>och</strong> fördöma människor, som passar sig väl<br />
för sådant ädelt blod från fäderna <strong>och</strong> omskurna<br />
heliga (hur onda de också känner sig<br />
själva i den mest handgripliga last). Akta<br />
dig för dem!<br />
För det fjärde har de den stora äran <strong>och</strong><br />
högmodet, att de har ägt landet Kanan,<br />
staden Jerusalem <strong>och</strong> dess tempel. <strong>Om</strong> nu<br />
också Gud många gånger slagit ned sådant<br />
rykte <strong>och</strong> högmod, särskilt genom konungen<br />
i Babel, som förde dem bort <strong>och</strong> förstörde allt<br />
liksom konungen i Assyrien tidigare förde<br />
bort <strong>och</strong> förstörde hela Israel <strong>och</strong> till sist<br />
blev de helt utrotade <strong>och</strong> förödda genom<br />
romarna, nu väl över 1400 år, så att de nog<br />
måtte begripa, att Gud iicke har tagit hänsyn<br />
till eller vill ta hänsyn till land, stad<br />
tempel, prästerskap eller furstendöme, att<br />
han ville betrakta dem fördenskull som sitt<br />
eget särskilda folk, likväl är inte <strong>deras</strong> styva<br />
nackar böjda (som Jesajas kallar det) eller<br />
<strong>deras</strong> orubbliga sinnen blivit röda av skam.<br />
De förblir alltfort fullständigt blinda <strong>och</strong><br />
förhärdade, obevekliga <strong>och</strong> hoppas ännu, att<br />
Gud skulle än en gång åter föra dem hem<br />
<strong>och</strong> ge dem allt åter.<br />
Då nu Moses ofta <strong>och</strong> många gånger för dem<br />
förkunnat, att de inte för sin rättfärdighets<br />
skull framför andra hedningar kunde inta<br />
landet, emedan de var ett halsstarrigt, ont,<br />
olydigt folk. För det andra (Vidare), om de<br />
inte skulle hålla hans bud, måste de ganska<br />
snart fördrivas <strong>och</strong> gå förlorade. Och när<br />
han (Gud) utvalde staden Jerusalem, fastslog<br />
han alldeles tydligt hos alla profeter, om<br />
de inte höll Guds bud, så skulle han förstöra<br />
<strong>och</strong> tillintetgöra staden Jerusalem, sitt säte<br />
<strong>och</strong> sin tron. Likså när Salomo hade byggt<br />
templet <strong>och</strong> offrat till Gud, talade denne till<br />
honom (1 Kon 9:3): "Jag har hört dig <strong>och</strong><br />
helgat detta hus osv". Straxt därefter (1<br />
Kon 9: 6-7): "Men vänder ni er bort <strong>och</strong> inte<br />
håller mina bud, då ska jag stöta bort Israel<br />
ur landet <strong>och</strong> förkasta detta mitt heliga hus,<br />
så att det blir till åtlöje för alla hedningar<br />
osv". Oaktat allt detta stod de som de ännu<br />
står, som en klippa <strong>och</strong> som en själlös stenstod<br />
i tron, att Gud till dem hade gett Landet,<br />
staden <strong>och</strong> templet <strong>och</strong> att de därför<br />
måste vara Guds folk eller kyrka.<br />
De hör in <strong>och</strong> se inte, att Gud har gett allt<br />
därför, att de ska hålla hans bud (det är för<br />
honom för <strong>deras</strong> Gud); därefter ska de vara<br />
hans folk <strong>och</strong> kyrka. Liksom de berömma sig<br />
av sin stam <strong>och</strong> fädernas blod, men att de<br />
skulle hålla hans bud, därför <strong>och</strong> därtill att<br />
han har utvalt <strong>deras</strong> blod, det ser de inte <strong>och</strong><br />
det aktar de inte. Sin omskärelse berömmer<br />
de sig av men detta varför de är omskurna,<br />
nämligen att de ska hålla Guds bud, det är<br />
ingenting. Deras lagar, tempel, gudstjänst,<br />
stad, land <strong>och</strong> styrelse vet de att berömma<br />
sig av, men varför de har detta, det beaktar<br />
de ej.<br />
Djävulen har besatt detta folk med alla sina<br />
änglar, så att de alltid berömma sig av de<br />
yttre tingen, sina gåvor, sitt handlande <strong>och</strong><br />
verk inför Gud, detta är att offra de tomma<br />
bistånden utan kärna, dessa ska han betrakta<br />
<strong>och</strong> därför göra, höja <strong>och</strong> välsigna<br />
dem till folket över alla hedningar. Men att<br />
han vill ha sitt bud hållet av dem <strong>och</strong> vill<br />
vara ärad som en Gud, det vill de inte ta<br />
hänsyn till. Så går det då enligt Moses utsaga<br />
(5 Mose, Deut,32:21): "De håller mig<br />
icke för Gud, därför håller ej heller jag dem<br />
för mitt folk", såsom också står hos Hosea<br />
1:9.<br />
Och om Gud inte hade låtit förstöra staden<br />
Jerusalem <strong>och</strong> inte fördrivit dem ur landet,<br />
utan om de hade behållit dem som tidigare,<br />
så hade ingen kunnat tala om för dem, att<br />
63
de inte var Guds folk, eftersom de ännu<br />
hade templet, staden <strong>och</strong> landet, oavsett hur<br />
onda, olydiga <strong>och</strong> halsstarriga folket var, obs<br />
ehuru väl bara profeter dagligen hade varnat<br />
(geschneit) <strong>och</strong> tusen hade stått där <strong>och</strong><br />
ropat: Ni är inte Guds folk, då ni är olydiga<br />
<strong>och</strong> motspänstiga Gud. Kan ni dock nu ännu<br />
icke lämna sin absurda, galna berömmelse,<br />
att ni är Guds folk, varifrån ni nu är fördrivna,<br />
förstörda <strong>och</strong> helt utkastade inemot<br />
1500 år. Ännu hoppas ni att åter komma dit<br />
för egna förtjänsters skull, ty ni har ju<br />
därom inget löfte, på vilket ni kan trösta er,<br />
utom det som ni i ert virriga högmod klottrar<br />
in i skriften.<br />
Vår apostel sankt Paulus har sant sagt om<br />
dem, att "de nitälska för Gud, men med<br />
oförstånd osv" (R 10:2). De vill vara Guds<br />
folk med sitt beteende, sina gärningar <strong>och</strong><br />
sin officiella tillvaro <strong>och</strong> icke av idel nåd <strong>och</strong><br />
barmhärtighet såsom dock alla profeter <strong>och</strong><br />
Israels rätta barn måste ha gjort. Fördenskull<br />
finns där inget råd eller hjälp. Liksom<br />
våra papister, biskopar, munkar <strong>och</strong> präster<br />
(svartrockar) jämte <strong>deras</strong> anhang med makt<br />
vill vara Guds folk <strong>och</strong> kyrka, <strong>och</strong> Gud ska<br />
bry sig om dem därför att de är döpta, ha<br />
namn <strong>och</strong> tillhör väldet. Där står de som en<br />
klippa, om också hundratusen (s 131) apostlar<br />
kommer <strong>och</strong> säger: Ni är inte kyrkan<br />
därför att Ni har en sådan tillvaro eller utför<br />
egengärningar <strong>och</strong> gudstjänster, om än ni<br />
gör det på bästa sätt, utan ni måste misströsta<br />
om allt detta <strong>och</strong> helt <strong>och</strong> hållet<br />
hänga på nåden <strong>och</strong> barmhärtigheten i<br />
Kristus osv. <strong>Om</strong> ej, så är ni djävulens hora<br />
eller skälmarnas skola <strong>och</strong> inte kyrkan.<br />
Mörda, bränna, förjaga skulle de helst vilja<br />
sådana apostlar, men att de skulle tro dem<br />
<strong>och</strong> låta sitt eget beteende fara, därtill finns<br />
inget hopp, det blir ingenting av.<br />
På samma sätt gör också turkarna med sin<br />
gudstjänst, alla massmänniskor också, <strong>och</strong><br />
det finns överallt fullt med judar, turkar,<br />
papister <strong>och</strong> hopar, som allesammans vill<br />
vara kyrka <strong>och</strong> Guds folk i enlighet med sitt<br />
högmod <strong>och</strong> rykte, oaktat den rätta enda<br />
tron <strong>och</strong> lydnad för gudomliga bud, varigenom<br />
vi dock allenast bli <strong>och</strong> förbli Guds<br />
barn. Och om de nog inte leder alla på enahanda<br />
sätt, utan sätter en på den här vägen<br />
64<br />
<strong>och</strong> den andre på den där vägen <strong>och</strong> vill<br />
komma ut på mångahanda sätt, så är de<br />
allesammans av en enda tro <strong>och</strong> slutgiltigt<br />
mål, att de genom sitt beteende vill nå dit<br />
att bli Guds folk. Detta är Samsons rävar,<br />
som t o m är sammankopplade med svansarna,<br />
men löpa ifrån varandra med huvudena<br />
på olika vägar.<br />
Men detta är, som ovan sagts, för judarna<br />
alltför högt, för turkarna papisterna även,<br />
såsom sankt Paulus säger i 1 Kor 2:14: "Den<br />
djuriska människan förnimmer inte gudomliga<br />
ting; det måste finnas gudomligt förstånd".<br />
Annars förblir det, som Jesaja sagt i<br />
6:10: "Med seende ögon ser de inte, med<br />
hörande öron hör de inte". Ty de vet inte vad<br />
de hör, ser, talar eller företar sig <strong>och</strong> vill ej<br />
heller veta, att de ska vara blinda <strong>och</strong> döva.<br />
Som rätta heliga <strong>och</strong> fromma barn ber<br />
judarna Gud om Messias<br />
Detta vore nog sagt om judarnas falska<br />
rykte <strong>och</strong> högmod, att de vill beveka Gud<br />
med idel <strong>lögner</strong>, att han ska hålla dem för<br />
sitt folk. Nu ska vi tala om huvudstycket,<br />
vari de ber Gud om Messias. Här är de först<br />
de rätta heliga <strong>och</strong> fromma barnen, här vill<br />
de sannerligen inte vara lögnare <strong>och</strong> smädare,<br />
utan äkta profeter, att Messias inte<br />
har kommit utan ännu väntas komma. Vem<br />
ska straffa dem för att de irrar omkring eller<br />
syndar? <strong>Om</strong> alla änglar <strong>och</strong> Gud själv talade<br />
öppet på Sinais berg eller i Jerusalems<br />
tempel (s 132), att Messias för länge sedan<br />
kommit, så måste Gud själv vara djävulen<br />
<strong>och</strong> alla änglar idel djävlar. Så vissa är<br />
dessa heligaste, mest sanningsenliga profeter,<br />
att Messias icke har kommit utan ännu<br />
ska (väntas) komma. Mycket mindre kommer<br />
de att lyssna på oss, såsom de hittills<br />
gjort <strong>och</strong> ännu alltjämt gör, trots att de<br />
motsagts (vederlagts) så kraftfullt av (durch)<br />
många fina <strong>och</strong> lärda personer, också ur sin<br />
egen släkt, att också sten <strong>och</strong> träd, om de<br />
hade något (halbe) förnuft, måste medge<br />
detta -- judarna rasar dock medvetet mot<br />
den erkända sanningen. Men <strong>deras</strong> fördömda<br />
rabbiner förgiftar, ehuru de vet det<br />
vara annorlunda, så övermodigt <strong>deras</strong>
stackars ungdomar <strong>och</strong> gemene man <strong>och</strong><br />
vänder dem bort från sanningen. Ty jag<br />
anser därför, om dylika skrifter läses av den<br />
gemene man <strong>och</strong> ungdomen, skulle judarna<br />
stena alla sina rabbiner <strong>och</strong> hata dem mer<br />
än oss kristna. Men dessa kanaljer sörjer<br />
för, att det inte blir känt för dem, vad som<br />
avses.<br />
Och om jag inte hade mina erfarenheter av<br />
papisterna, så hade det varit otroligt för<br />
mig, att det på jorden skulle finnas så onda<br />
människor, som medvetet skulle sträva mot<br />
uppenbar, erkänd sanning, det är inför Gud<br />
själv. Jag hade inte väntat mig sådant förstockad<br />
sinne hos någon människa utan<br />
allenast i djävulens hjärta. Men nu förundrar<br />
jag mig inte, varken turkarnas eller<br />
judarnas blindhet, emedan jag måste se<br />
sådant hos de allraheligaste kyrkofäderna,<br />
påven, kardinalerna <strong>och</strong> biskoparna. O du<br />
förskräckliga vrede <strong>och</strong> obegripliga rätt hos<br />
det höga gudomliga majestätet, hur kan du<br />
vara så föraktad hos människors barn? Att<br />
vi inte helt enkelt ögonblickligen darra till<br />
döds inför dig, hur t o m en outhärdlig blick<br />
är du, även i hjärtan <strong>och</strong> ögon hos de allraheligaste,<br />
som man ser hos Moses <strong>och</strong> profeterna<br />
-- men dess stenhjärtan <strong>och</strong> järnsjälar<br />
bespottar dig i sitt trots!<br />
Dock, om vi kanske förgäves arbetar för<br />
judarna (som jag ovan sagt, vill jag inte<br />
disputera med dem), så vill vi dock för att<br />
stärka vår tro <strong>och</strong> varna de svaga kristna för<br />
judarna, men framför allt för att ära Gud,<br />
avhandla <strong>deras</strong> vansinniga galenskap bland<br />
oss själva för att bevisa, att vi tror på rätt<br />
sätt <strong>och</strong> att de går helt vilse i detta uttalande<br />
om Messias. Vi kristna har vårt Nya<br />
testamente, som vittnar säkert <strong>och</strong> tillräckligt<br />
om Messias. Men att judarna (s 133) inte<br />
tror på det, det frågar inte vi efter, då vi ju<br />
tror mycket mindre på <strong>deras</strong> fördömda<br />
kommentarer <strong>och</strong> låter dem för alltid fara<br />
hädan <strong>och</strong> vänta på sin Messias. Deras otro<br />
skadar oss inte; men vad hjälper den dem<br />
<strong>och</strong> har hittills hjälpt dem, därom må de<br />
fråga sitt långvariga elände, det ska de väl<br />
tala om för oss. Den som inte vill följa oss,<br />
som låter bli det, ty de handlar precis som<br />
om vi hade för lagt mycket på dem, <strong>och</strong><br />
förvrider oss till motvilja mot Skriftens<br />
språk, där vi alls inte begär eller behöver<br />
<strong>deras</strong> omvändelse till vår fördel, gagn eller<br />
hjälp, utan allt vad vi därmed gör, gör vi till<br />
<strong>deras</strong> bästa. Vill ,de inte det, så mår de låta<br />
det vara; vi är urskuldade, <strong>och</strong> kan gott<br />
undvara allt det hos dem, som de äger, har<br />
<strong>och</strong> förmår till saligheten. Vi kan skriften<br />
bättre än de, det vet vi i sanning Gud vare<br />
lov, <strong>och</strong> ska inte ta dessa som alla djävlar för<br />
oss, mycket mindre de olyckliga judarna.<br />
Först anför vi uttalandet i 1 Mos (Gen)<br />
49:10: "Spiran tas inte bort från Juda, tills<br />
Silo kommer, <strong>och</strong> folken ska hylla honom<br />
osv". Detta uttalande av den helige patriarken<br />
Jakob, som han sagt vid sin dödsbädd,<br />
har de unga främmande judarna ända från<br />
den tiden mot sitt samvete mångfaldigt<br />
pinat <strong>och</strong> korsfäst. Dreas glåpors påminner<br />
mig om en ond <strong>och</strong> halsstarrig kvinna, som<br />
upprepade gånger skäller ut sin man <strong>och</strong><br />
alltid vill ha det sista ordet, ehuru hon väl<br />
vet, att hon har orätt. Sålunda menar dessa<br />
förblindade människor också, som om det<br />
vore tillräckligt, att de kan skälla <strong>och</strong> prata<br />
om texten <strong>och</strong> den rätta tolkning, <strong>och</strong> inte<br />
bry sig om, a00.tt de övermodigt ljuger. Och<br />
jag tror väl, att de hellre skulle fördra, att<br />
detta uttalande aldrig skrivits, än att de<br />
skulle ändra sina åsikter. Det bränner i<br />
hjärtat på dem <strong>och</strong> de kan aldrig övervinna<br />
det.<br />
Ty de gamla riktiga judarna har haft uppfattningen,<br />
som vi kristna har, nämligen att<br />
regementet eller spiran skulle förbli inom<br />
Juda stam, tills Messias kommer, som folken<br />
därefter skulle hylla <strong>och</strong> tillbedja. Det<br />
är: Spiran skulle därefter inte endast vara i<br />
Juda stam, utan (som också profeterna<br />
härefter förtydligar) komma på Messias' tid<br />
blan alla folk på jorden. Likväl tills denne<br />
kommer, skulle Spiran förvaras i den trånga<br />
lilla vrån (134) Juda. Sådan är (säger jag)<br />
uppfattningen bland profeterna <strong>och</strong> de<br />
gamla judarna, det kan de inte förneka. Ty<br />
också <strong>deras</strong> kaldeiska Bibel, som de inte<br />
vågar säga emot, lika litet som de hebreiska<br />
själv, bevisar detta i klartext.<br />
På tyska lyder det så: Från Juda hus ska<br />
härskaren inte evigt drivas bort eller Safra<br />
från sina barnbarn, tills Messias kommer,<br />
65
vars rike består <strong>och</strong> vilken folken ska lyda.<br />
Detta är den kaldeiska texten, pålitligt <strong>och</strong><br />
säkert förtyskad, som ingen jude eller djävul<br />
kan förneka<br />
Då nu Moses på hebreiska säger "Schevet"<br />
<strong>och</strong> vi på tyska "Szepter", då säger den<br />
kaldeiske tolken "Sultan". Dessa ord ska vi<br />
förklara. "Schevet" betyder "virga", här icke i<br />
verklig mening ett spö, ett ris, ty därmed<br />
förstår tysken björkris, varmed man spöar<br />
barnen, ej heller en stav, en käpp, varmed<br />
de sjuka <strong>och</strong> gamla går, utan en uppräckt<br />
käpp, som domaren håller i handen, när han<br />
sitter i rättegång. I den tid, då världens<br />
prakt tilltog, tillverkades denna käpp av<br />
silver <strong>och</strong> guld <strong>och</strong> blev nu "Szepter", dvs en<br />
kunglig käpp. "Sceptron" är ett grekiskt ord,<br />
som nu övertagits av tyskan. Ty också Homerus<br />
beskriver i Iliaden I sin konung Achilles<br />
såsom han har haft en trä-szepter,<br />
smyckad med silverspikar, varav man väl<br />
ser, vad en spira kommer ifrån <strong>och</strong> varifrån<br />
de slutligen blivit helt av silver <strong>och</strong> gold.<br />
Sammanfattningsvis: det är käppen, som är<br />
av silver, trä eller guld, som konungen bär<br />
eller den, som är i hans ställe, <strong>och</strong> den betyder<br />
ingenting annat än ett herravälde eller<br />
konungarike. Härpå tvivlar inte någon.<br />
För att nu klart återge detta använder den<br />
kaldeiske tolken inte ordet "Schevet", käpp<br />
eller Szepter, utan sätter därför peronen,<br />
som bär käppen, <strong>och</strong> säger "sultan", det är :<br />
en furste, härskare eller konung ska inte<br />
komma från Juda hus, dvs det ska finnas en<br />
härskare i Juda hus, tills Messias kommer.<br />
Ty sultan är även hebreiska <strong>och</strong> välbekannt<br />
för oss kristna. Ty vi har längre än 600 år<br />
fört krig med sultanen av Egypten <strong>och</strong> vunnit<br />
föga tecken. Därifrån kommer också det<br />
hebreiska ordet skäöld, som även övergått i<br />
tyskan, när man säger: En furste eller härskare<br />
ska vara en sköld, ett skydd <strong>och</strong> en<br />
skärm för sina undersåtar, så är han (135)<br />
då en domare, sultan eller härskare (en helt<br />
vilseledande etymologisk avledning!). Somliga<br />
vill också avleda bydomaren därifrån,<br />
vilket jag inte har någon uppfattning om.<br />
"Saphra är det, som i hebreiskan kallas<br />
"Sopher", ty kaldeiska eller hebreiska står<br />
inte långt ifrån varandra, liksom saxare <strong>och</strong><br />
66<br />
schwabare talar likadan tyska <strong>och</strong> dock<br />
finns stora olikheter. Men "Sopher" har vi<br />
vanligen förtyskat till kansler. "Saphra"<br />
tolkar de nu allesammans, även Burgensis,<br />
som Scriba, skrivare. Dessa kallar evangeliet<br />
för skriftlärda. Det är inte enkla skrivare,<br />
som skriver för lön <strong>och</strong> utan<br />
ämbetsmyndighet, utan de visa, stora regenterna,<br />
doktorerna, magistrarna, som undervisar<br />
om rätten, tillrättavisar <strong>och</strong> uppehåller<br />
i staten t o m väl kansli-, parlaments- <strong>och</strong><br />
hovråden <strong>och</strong> allt som hjälper till att regera<br />
med vishet <strong>och</strong> rättrådighet. Under påvedömet<br />
är påveåsnans skrivare eller Saphra<br />
kannonisterna eller människoåsnorna, som<br />
undervisar <strong>och</strong> uppehåller sina dekret <strong>och</strong><br />
rättigheter. Under kejsardömet är kejsarens<br />
Saphra eller skriftlärde lagen doktorer, de<br />
världsliga juristerna, som undervisar <strong>och</strong><br />
ger råd om <strong>och</strong> uppehåller kejserlig rätt.<br />
Sålunda hade även Juda skrivare, dvs<br />
skriftlärde, som undervisade om <strong>och</strong> upprätthöll<br />
Moses' lag, <strong>deras</strong> landsrätt. Därför<br />
har vi förtyskat "Mehokek" till mästare, dvs<br />
doktor, lärare etc. Och det vill också denna<br />
sats säga: "Mehokek", mästaren ska inte tas<br />
från hans fötter, dvs att lärare <strong>och</strong> åhörare,<br />
som sitter vid hans fötter, förblir i det riktiga<br />
regementet. Ty vart <strong>och</strong> ett land, om det<br />
ska bestå, måste ha de båda sakerna en<br />
styrelse (maktutövning) <strong>och</strong> en rätt. Landet<br />
måste, säger man, ha en härskare, ett huvud,<br />
en styrelse. Likaså måste det ha en<br />
rätt, efter vilken regenten rättar sig, det är<br />
staven <strong>och</strong> Mehokek eller sultanen <strong>och</strong><br />
Saphra, liksom Salomo (1 Kon 3:9) även<br />
visar: då han fått staven, dvs kungadömet,<br />
bad han om ingenting annat än vishet, för<br />
att rätt skulle kunna regera folket. Ty där<br />
idel makt utan rätt (136) är, där sultanen<br />
gör <strong>och</strong> tillåter sig, vad han vill, <strong>och</strong> inte,<br />
vad han ska göra, där existerar ingen styrelse,<br />
utan tyranni såsom hos Nero, Galigula,<br />
Dionysius, hertig Heinrich von<br />
Braunschweig <strong>och</strong> liknande. Sådant existerar<br />
inte i längden. Å andra sidan där rätten<br />
är utan makt, där gör den vilda pöbeln, vad<br />
den vill, <strong>och</strong> det blir inte någon regering.<br />
Därför måste båda vara tillstädes, rätten<br />
<strong>och</strong> makten, sultanen <strong>och</strong> Saphra, så att den<br />
ene kan hjälpa den andre.
Därför kallar de då Saphra rådgivare, som i<br />
Jerusalem ska vara av Juda stam <strong>och</strong> som<br />
de kalla Sanhedrin. Alla dessa utrotade<br />
Herodes, en främling, en edomit, fullständigt<br />
<strong>och</strong> blev på det sättet själv både sultan<br />
<strong>och</strong> saphra, stav <strong>och</strong> mehokek i Juda hus,<br />
härskare <strong>och</strong> skriftlärd. Då började patriarkernas<br />
ord gå i uppfyllelse, att Juda inte<br />
längre hade herravälde eller saphra. Då var<br />
tiden inne, då måste Messias komma <strong>och</strong><br />
inta sitt rike, "på Davis stol i evighet", som<br />
Jesaja profeterar om i 9:6. Låt oss därför nu<br />
betrakta patriarkernas utsaga.<br />
"Juda, du har", säger han, "blivit prisad som<br />
dina bröder etc". Detta, anser jag, behöver<br />
ingen förklaring, det är tillräckligt klart<br />
sagt, att Juda stam skulle hedras framför<br />
sina andra bröder <strong>och</strong> äga företräde. Vidare:<br />
"Din Hand ska vara på dina fienders hals<br />
etc". Detta är ju också tillräckligt klart, att<br />
den berömda, framträdande Juda stam<br />
måste ha fiender <strong>och</strong> röna motstånd, men de<br />
ska ha tur <strong>och</strong> seger. Ytterligare: "Dina<br />
bröder ska böja <strong>och</strong> buga sig inför dig etc".<br />
Det är åter igen klart, att här inte ska talas<br />
om fängelset utan om herraväldet över dess<br />
(Juda stams) bröder, vilket allt fullbordats i<br />
<strong>och</strong> genom konung David. Men inte endast<br />
Juda stam har i David blivit herre över sina<br />
bröder utan den har också som ett lejon tagit<br />
för sig <strong>och</strong> tvingat andra folk såsom filistéer,<br />
syrier, moabiter, ammoniter, edomiter under<br />
sig.<br />
Sådant berömmer den sig av med de härliga<br />
orden: "Juda är ett ungt lejon; genom rov<br />
har du kommit långt. Juda har lagt sig som<br />
ett lejon <strong>och</strong> som en lejonnina. Vem vill resa<br />
sig upp mot honom?" Det betyder: Juda har<br />
satt sig <strong>och</strong> upprättat ett kungarike, mot<br />
vilket ingen har kunnat värja sig, som folken<br />
däromkring ganska ofta <strong>och</strong> övertygande<br />
försökt. (137)<br />
Välan, hitintills har patriarken upprättat,<br />
antagit <strong>och</strong> stadfäst konungariket, sultanen,<br />
staven, saphran i Juda stam. Där sitter<br />
Juda, sultanen, i styrelsen. Vad ska nu ske?<br />
Detta ska ske, säger patriarken, Juda ska<br />
stanna kvar, tills Messias kommer. Dvs<br />
många ska sätta sig upp mot Juda <strong>och</strong> vilja<br />
störta konungariket <strong>och</strong> omintetgöra det, så<br />
att det helt enkelt utplånas från jorden,<br />
såsom ju historien om konungarna <strong>och</strong><br />
profeterna vittna om att alla hedningar<br />
alltjämt intensivt åstundat <strong>och</strong> patriarken<br />
själv sagt härovan, att Juda måste ha fiender.<br />
Ty i världen går det till så: <strong>Om</strong> ett rike<br />
eller furstendöme intar en framträdande<br />
plats, då finns ingen ro för de avundsjuka,<br />
förrän det i grunden störtats. Det förtäljer<br />
all historia <strong>och</strong> alla exempel.<br />
Men här säger den helige Ande: Detta konungarike<br />
av Juda stam är mitt, som ingen<br />
ska ta ifrån mig, hur ond <strong>och</strong> mäktig han än<br />
är, om så helvetets portar var borta. Det<br />
betyder alltså: "Det ska inte tas bort (Non<br />
aufferetur)". Ni hedningar <strong>och</strong> djävlar säger<br />
väl: "aufferetur" (det ska tas bort) , vi vill<br />
befria landet, vi vill äta upp det, vi vill<br />
bringa det till tystnad, såsom den 74:e psalmen<br />
mycket klagar över. Men Juda ska<br />
förbli oanfrätt, oförstört. "Varken scheveten<br />
eller sultanen ska komma bort från Juda<br />
hus, ej heller saphran från dess barnbarn",<br />
om alla lika dem skulle bli galna <strong>och</strong> dåraktiga,<br />
tills Siloh eller Messias kommer.<br />
Och när han kommer, så ska det bli mycket<br />
annorlunda <strong>och</strong> härligare. Ty då Ni inte har<br />
velat fördra Juda stam i en trång liten vrå,<br />
ska jag allra först göra av honom ett riktigt<br />
stort lejon, som ska bli sultan <strong>och</strong> saphra i<br />
hela världen. Och ska göra det så, att han<br />
inte ska dra något svärd eller spilla en enda<br />
droppe blod, utan folken ska otvunget <strong>och</strong><br />
gärna göra sig själva underdåniga <strong>och</strong> lydiga.<br />
Detta ska vara hans konungarike, ty<br />
riket <strong>och</strong> allt är hans.<br />
Förstå denna mening <strong>och</strong> tanke <strong>och</strong> gå därefter<br />
till texten, hebreisk eller kaldeisk, som<br />
det gäller, om åt dig ditt hjärta med bokstäverna<br />
inte ska säga: Inför den käre guden,<br />
detta är sanningen, detta är patriarkens<br />
mening. Gå därefter till historien <strong>och</strong> se<br />
efter, om det inte tillgått <strong>och</strong> skett så <strong>och</strong><br />
ännu sker så. Därför måste du (138) ånyo<br />
säga: Det är alltså sant. Ty det är obestridligt,<br />
att hos Juda stam sultanen <strong>och</strong> saphranen<br />
stannat kvar ända till Herodes. <strong>Om</strong> det<br />
väl emellanåt hölls svagt vid makt <strong>och</strong> inte<br />
utan motstånd från stora fiender, så är det<br />
vidmakthållet. Men under Herodes <strong>och</strong> efter<br />
67
Herodes har det gått under <strong>och</strong> är helt ute,<br />
så att även Jerusalem, där Juda stams tron<br />
varit, <strong>och</strong> landet Kanan inte mer finns <strong>och</strong><br />
således bibelspråket uppfyllts, att sultanen<br />
har kommit bort <strong>och</strong> Messias kommit.<br />
Nu har jag inte tid att visa, hur detta bibelspråk<br />
är en rik källa <strong>och</strong> hur profeterna<br />
tagit så mycket därur om judarnas fall <strong>och</strong><br />
hedningarnas kallelse, varom dessa nya<br />
judar <strong>och</strong> bastarder alls ingenting vet. Detta<br />
har vi denna gång klar <strong>och</strong> övertygande från<br />
detta bibelspråk, att Messias måste komma<br />
vid Herodes' tid, eller måste vi säga, att Gud<br />
inte hållit sitt löfte <strong>och</strong> sålunda hade ljugit.<br />
Detta gör ingen utom den fördömde djävulen<br />
<strong>och</strong> hans tjänare, de falska bastarderna <strong>och</strong><br />
främmande judarna. De gör det också oupphörligen,<br />
Gud måste vara <strong>deras</strong> lögnare, de<br />
vill ha rätt i att Messias ännu inte kommit,<br />
då ju Gud rakt öppet säger, att Messias ska<br />
komma, innan Szeptern av Juda är helt<br />
borta. Denne har nu varit borta 1500 år, så<br />
som Guds klara ord står där, därtill det<br />
uppenbara verket <strong>och</strong> fullbordan av dessa<br />
ord.<br />
Hur kommer det sig, att du ingående skulle<br />
vilja disputera med en förstockad jude<br />
härom? Det är precis som om du skulle vilja<br />
tala med en vansinnig människa <strong>och</strong> bevisa,<br />
att Gud hade skapat himmel <strong>och</strong> jord, 1 Mos<br />
(Gen) 1:1, <strong>och</strong> du för honom med fingret<br />
visade på himmelen <strong>och</strong> jorden. Men han<br />
pladdrade likväl på att detta var varken<br />
himmelen eller jorden, varom 1 Mos (Gen)<br />
1:1 eller inte himmel <strong>och</strong> jord utan det<br />
hette någonting annat osv. Ty denna utsaga:<br />
"Szeptern av Juda ska inte komma iväg etc",<br />
är ju så klart <strong>och</strong> tydligt som något: "Gud<br />
skapade himmel <strong>och</strong> jord". Och verket, nämligen<br />
att nu inemot 1500 år har Szepter av<br />
Juda varit borta, det är ju så påtagligt <strong>och</strong><br />
uppenbart, som himmel <strong>och</strong> jord är, så att<br />
man förstår nog, att judarna varken är<br />
vilseledda eller förförda, utan onda <strong>och</strong><br />
övermodiga att förneka <strong>och</strong> smäda mot sitt<br />
samvete. En sådan människa ska ingen akta<br />
värdig att tala ett enda ord med (139), om<br />
det också vore på skämt, än mindre med<br />
sådana höga gudomliga ord <strong>och</strong> verk.<br />
68<br />
Dock den som har lust att bli missnöjd tillsammans<br />
med mig, honom vill jag härmed<br />
tjäna <strong>och</strong> anklaga judarnas glåpord över<br />
detta bibelställe. Först de, som vill hålla fast<br />
vid texten, framför allt vid den kaldeiska,<br />
vilken ingen jude vågar förneka, förvränger<br />
den på följande sätt: Guds löfte är alldeles<br />
säkert, men våra synder hindrar, att det<br />
inte kan ske, som utlovats. Därför väntar vi<br />
fortfarande på hans löfte, tills vi har gjort<br />
bot etc. Är denna undanflykt inte dålig, ja<br />
därtill tillräcklig hädisk? Precis som Guds<br />
löfte berodde på vår rättfärdighet eller föll<br />
med våra synder, dvs Gud måste vara en<br />
lögnare för våra synders skull <strong>och</strong> däremot<br />
sann för vår rättfärdighets skull. Hur kan<br />
skänligare tala om Gud än att han läte<br />
beveka sig som ett vacklande rör, allteftersom<br />
vi faller eller reser oss<br />
<strong>Om</strong> Gud inte först skulle lova oss <strong>och</strong> fullgöra<br />
löftet, äda tills vi vore utan synder,<br />
skulle ha från börja inte kunnat ha lovat<br />
eller fullgjort något. Ty så säger David i Ps<br />
130: "Herre, ska du granska vad synd är,<br />
vem kan då bestå inför dig?" Och i Ps 143:2<br />
"Herre, gå inte till rätta med din tjänare, ty<br />
inför dig är ingen levande människa rättfärdig",<br />
<strong>och</strong> flera sådana uttalande finns. Dit<br />
hör exemplet från israels barn i öknen, som<br />
Gud utan <strong>deras</strong> rättfärdighet, ja därtill med<br />
<strong>deras</strong> stora synder <strong>och</strong> vanära, endast för<br />
sitt löftes skull förde in i Kanans land enligt<br />
5 Mos (Deut) 9:5: "Så vet nu, att du inte för<br />
dig rättfärdighets skull fördes in i landet,<br />
emedan du är en halsstarrigt, olydigt (jag<br />
menar, det är synder) utan emedan Herren<br />
har lovat dina dina fäder ets". Till vårdtecken:<br />
han ville ofta förgöra dem, om inte Moses<br />
hade bett för dem; t o m så fast vilade Guds<br />
löfte på <strong>deras</strong> helighet.<br />
Väl är det sant, om Gud lovar något med<br />
villkor eller förbehåll: Så ska du göra detta,<br />
så vill jag göra detta, då vilar löftet på vårt<br />
handlande. Som han säger till Salomo (1<br />
Kon 10:4): "Skani hålla mina bud, så ska<br />
detta hus vara min helgedom; om ej, så ska<br />
jag förstöra det". Men av sådant slag är inte<br />
löftet från Messias. Ty han säger ej så: <strong>Om</strong><br />
ni gör detta <strong>och</strong> detta, så ska Messias<br />
komma; om ej, så kommer han inte. Utan<br />
fritt ger han det <strong>och</strong> säger: Messias ska
komma vid den tid, då Szeptern av Juda är<br />
borta. Sådant löfte vilar blott på gudomlig<br />
sanning <strong>och</strong> nåd, som vårt handlande inte<br />
värderar eller granskar. Därför är judarna<br />
undanflykt misslyckad <strong>och</strong> dessutom helt<br />
hädisk.<br />
De andra, som frångår texten, de plockar<br />
fram varje enstaka ord <strong>och</strong> smular sönder<br />
det, <strong>och</strong> om de också inte är värda, att man<br />
lyssnar på <strong>deras</strong> dravel <strong>och</strong> smörja, så måste<br />
vi dock, för att <strong>deras</strong> vanära ska bli uppenbar,<br />
ha en smula tåla mod så att vi lyssnar<br />
på <strong>deras</strong> övermod. Ty då de avviker från den<br />
klara texten, är de redan genom sitt eget<br />
samvete fördömda, vilket de tvingar att lyda<br />
texten, blott för att de vill förtrolla de hebreiska<br />
orden inför våra ögon till förtret för oss,<br />
som om vi inte kände till den kaldeiska<br />
texten.<br />
Några ljuger följaktligen, om Silo skulle<br />
kallas staden, där förbundsarken förvarades<br />
(Dom 20:27), så att meningen är: Spiran ska<br />
inte tas bort från Juda, förrän Silo kommer,<br />
dvs tills Saul smörjes till konung <strong>och</strong> i Silo.<br />
Detta är dock ett alldeles för felaktigt prat.<br />
Före konung Saul hade icke endast Juda<br />
utan hela Israel inte haft någon spira (Szepter)<br />
-- hur kan den då tas bort, då Saul blev<br />
konung? Men texten säger, att Juda först<br />
blev herre över sina bröder <strong>och</strong> därefter ett<br />
lejon <strong>och</strong> har alltså fått spiran (Szeptern).<br />
Därför fanns före Saul ingen domare över<br />
Israels folk som herre <strong>och</strong> furste, såsom<br />
Gideon sade till folket (Dom 8:23), då folket<br />
ville göra honom <strong>och</strong> hans arvingar till<br />
härskare över sig: "Jag vill inte cara härskare<br />
över er, ej heller min son; Gud ska vara<br />
härskare över er". Ej heller fanns någon<br />
domare över Juda stam,, det vore då Athniel<br />
(Otniel, Dom 1: 13-15), den förste efter Josua;<br />
alla de andra fram till Saul har kommit<br />
från andra stammar. Och fastän Athniel<br />
(Otniel), Kalebs yngsta broder, kallas, är<br />
därför inte säkert, att han är av Juda. Han<br />
kan mycket väl ha kommit från en annan<br />
stam. Och det är inte möjligt, att Silo här<br />
skulle vara en stad eller Saul bekräftade det<br />
i Gilgal (1 Sam 7:17, 8:4, 10:1, 24-26).<br />
(141) Hur ska det också rimma därmed, att<br />
kaldéer säger, att riket är från Silo <strong>och</strong><br />
folken ska vara honom lydiga. När kom<br />
staden Silo eller Saul till en sådan ära?<br />
Israel är ett folk, inte flera folk, som har en<br />
rätt, en gudstjänst, ett namn. Men många<br />
folk finns, som har annan <strong>och</strong> olikartad rätt,<br />
namn <strong>och</strong> Gud. Nu säger Jakob, att Israel<br />
inte det enda folket (vilket är först eller är<br />
under Juda Szepter), utan andra folk tillfalller<br />
Silo. Därför är detta felaktiga prat ingenting<br />
annat än ett tecken på judarnas<br />
motvilja, som inte vill underkasta sig Jakobs<br />
uttalande, under det att de dock känner, att<br />
de måste göra det i sina samveten.<br />
Andra bedrar sålunda: Silo är konung Jerobeam,<br />
krönt till Silo, till vilken tio stammar<br />
av Israel övergick från konung Roboam<br />
(Rehabeam, 1 Kon 12:16). Därför ska detta<br />
vara Jakobs mening: Järnspiran ska inte tas<br />
bort från Juda, förrän Silo kommer, dvs tills<br />
Jerobeam kommer. Detta är lika mycket<br />
påhitt som något annat, ty Jerobeam kröntes<br />
inte i Silo utan i Sikem. Längre bort har<br />
därmed inte Spiran av Juda tagits; konungariket<br />
Juda <strong>och</strong> Bejamins stam har likväl<br />
bestått, tillika med alla barn, som bor i Juda<br />
<strong>och</strong> Benjamins städer, dessutom hela prästerskapet,<br />
gudstjänsten, templet <strong>och</strong> allt. Ej<br />
heller har Jerobeam bemäktigats sig Juda<br />
rike, ännu mindre har andra folk underkastat<br />
sig honom som dock ska ske för Silon.<br />
En tredje part gycklar på så sätt: Silo ska<br />
kallas "sänd" <strong>och</strong> avser konung Nebukadnessar<br />
i Babylon, i den meningen: Järnspiran<br />
i Juda ska inte tas bort, förrän Silo<br />
kommer, dvs konungen i Babel, som sänts<br />
för att föra bort <strong>och</strong> förstöra Juda. Även<br />
detta påstående duger inte <strong>och</strong> ett barn, som<br />
lär sig läsa, kan kullkasta detta. Ty Silo <strong>och</strong><br />
Sil<strong>och</strong> (Siloa, hebr Siloach) är två skilda ord.<br />
"Sil<strong>och</strong>" må betyda "sänd", men här står inte<br />
"sil<strong>och</strong>" utan "silo". Det betyder "Messias" på<br />
kaldeiska. Nu är konungen i Babel inte den<br />
Messias, som ska komma från Juda, som<br />
judarna, ja hela världen vet. Ej heller har<br />
järnspiran i Juda förkommit därigenom att<br />
judarna förts fångna mot Jerusalem, ty det<br />
blev blott ett 70årigt straff. Emellertid fanns<br />
stora profeter där Jeremias, Daniel, Hesekiel<br />
(Ezechias), som höll det upprätt <strong>och</strong><br />
bestämde tiden. Även konungen av Juda,<br />
Jekonja (Jojakin) blev betraktad som en<br />
69
konung. Och många av de bortförda kom<br />
tillbaka (142) i sin livstid, Hagg 2:3. Detta<br />
betyder inte: att ta bort Järnspiran utan att<br />
straffa en smula. Ty om de väl en liten tid<br />
måste sakna landet, så gav dem Gud sitt<br />
trofasta ord i pant på att de förblev säkra på<br />
landet. Men dessa 1500 år tystar inte en,<br />
ännu mindre en profet att de skulle vara<br />
säkra på landet. Därför är det helt ute med<br />
Spiran i Juda, varför jag har skrivit mer mot<br />
sabbaterna (sabbatsfirarna).<br />
Den fjärde parten korsfäster ordet "Schevet"<br />
<strong>och</strong> tolkar så: Spiran ska inte tas bort från,<br />
förrän Silo (dvs hans son) kommer, som ska<br />
övervinna hedningarna. Dessa kalla staven<br />
straffet eller förbannelsen, under vilken de<br />
nu lever, <strong>och</strong> Messias ska komma <strong>och</strong> slå<br />
ihjäl alla hedningar. Det innebär också en<br />
stor motvilja, som helt försummar den<br />
kaldeiska texten <strong>och</strong> tyder ordet "Schevet"<br />
efter behag <strong>och</strong> inte prövar, vad som föregår,<br />
där Jakob gör Juda till furstar <strong>och</strong> lejon <strong>och</strong><br />
konungar <strong>och</strong> omedelbart därpå säger: Järspiran<br />
eller Schevet ska inte tas bort från<br />
Juda. Hur kan en så främmande mening om<br />
straffet omedelbart komma på de härliga<br />
orden om furstendöme <strong>och</strong> konungarike? Då<br />
måste synderna tidigare ha tillkännagetts,<br />
vilka förtjänat straff. Men här tillkännages<br />
ingenting i förväg än stmmens Juda lov, ära<br />
<strong>och</strong> härlighet.<br />
Och om än ordet "Schevet" betyder en straffets<br />
stav, vad hjälper det dem? Ty domarens<br />
eller konungens stav är även en straffstav<br />
mot de onda. Ja straffstaven kan ingenting<br />
annat vara än en domare- eller sultanstav,<br />
emedan straffet endast tillkommer överheten<br />
(5 Mos 32:35: "Min är hämnden <strong>och</strong> vedergällningen").<br />
Så förblir det, att<br />
järnspiran eller staven stannar kvar inom<br />
Juda, om den därjämte är en straffstav. Men<br />
detta övermod från rabbinernas sida tyder<br />
på en främmande käpp, som inte ligger i<br />
Juda hand utan av en främmande hand<br />
vilar över Judas rygg. Och om det dessutom<br />
vore möjligt, att förstå det, var är då den<br />
andra delen från Saphra eller Mehokek till<br />
hans fötter? Det måste också vara Mehokek<br />
från en främmande herre (härskare) eller<br />
fötter från ett främmande folk?. Men då<br />
Jakob säger, att det ska vara Juda <strong>och</strong><br />
70<br />
Mehokek av hans fötter, så måste den andra<br />
delen, staven, också vara styrelse från hans<br />
stam. (143)<br />
Några pinar ordet "donec" (till dess, tills) <strong>och</strong><br />
det ska heta: Spiran i Juda ska inte tas bort,<br />
donec id est quia, emedan Messias kommer.<br />
Detta är en utsökt mästare, som man skulle<br />
kröna med åsnefjärtar, ty han vänder upp<br />
<strong>och</strong> ned på alltsammans: Messias ska<br />
komma, därför stannar spiran kvar. Men<br />
Jakob kallade Juda förut en furste <strong>och</strong> ett<br />
lejon, åt vilken han före Messias ger spiran;<br />
därför ger Juda spiran härefter till Messias.<br />
Följaktligen behåller Juda varken furstendömet<br />
eller lejonet eller spiran, vilka Juda<br />
tillerkände honom.<br />
Slutligen pinar en rabbin ordet "jag kommer",<br />
vilket för honom betyder "nedgång =<br />
undergång", såsom man på hebreiska kallar<br />
solens nedgång för att "komma". Denne<br />
kollrar till det hela så fint, att jag inte vet,<br />
om han går på huvudet eller öronen. Ty jag<br />
förstår inte, vart han vill komma, när han<br />
hävdar: Spiran ska inte tas bort från Juda,<br />
förrän staden Silo går under.; sedan ska<br />
Messias komma. Var har spiran i Juda varit<br />
framför Silo eller Saul, som vi hört ovan?<br />
Men så måste de, som rasar mot sitt samvete<br />
<strong>och</strong> den erkända sanningen, kollra till<br />
allt. Kort sagt, Lyra har rätt: <strong>Om</strong> de också<br />
uppdiktar dessa <strong>och</strong> många liknande utsagor,<br />
så slår dem alla den kaldeiska texten<br />
platt till marken <strong>och</strong> övertygar dem, att de<br />
är motsträviga lögnare, gudssmädare <strong>och</strong><br />
förvrängare av hans ord. Likväl har jag<br />
velat förelägga det för oss tyskar, på det att<br />
vi inser, vilka tarvliga människor de förbländade<br />
judarna <strong>och</strong> hur kraftfullt Guds<br />
sanning hos oss står mot dem.<br />
Då nu några har insett, att sådana kryphål<br />
<strong>och</strong> värdelösa påståenden är misslyckade,<br />
tror de på att Messias kommer vid den tid,<br />
då Jerusalem här förstörts, men att han i<br />
hemlighet befinner sig i världen <strong>och</strong> sitter i<br />
Rom bland tiggarna <strong>och</strong> gör bot för judarnas<br />
skull, tills tiden kommer, då han framträder.<br />
Detta är inte judarnas eller människors<br />
ord utan den högmodige, hädiske gjävulens<br />
ord, som genom judarna bespottar oss<br />
kristna med vår Kristus på det bittersta <strong>och</strong>
giftigaste, som ville han säga: De kristna<br />
berömmer sig mycket av sin Kristus, men de<br />
måste lida <strong>och</strong> martera sig under romarna<br />
<strong>och</strong> i världen vara tiggare inte blott under<br />
kejsarens tid utan även påvens. De förmår<br />
dock ingenting i mitt rike i denna värld; jag<br />
ska förbli <strong>deras</strong> herre. (144)<br />
Ja, begabba du, avskyvärde djävul, <strong>och</strong><br />
skratta blott tillräckligt däråt; du ska därför<br />
tillräckligt darra.<br />
Så går det för denna enligt Jakobs uttalande<br />
som det har gått till vår tid enligt Kristi<br />
uttalande: "Detta är min kropp, som ska ges<br />
åt eder". Då vantolkade svärmarna också<br />
vart <strong>och</strong> ett ord särskilt <strong>och</strong> ofta, satte också<br />
det bakersta främst, innan de accepterade<br />
texten i rätt betydelse, som vi har sett. Men<br />
det förefaller väl här, som om de kristna<br />
liksom Lyra, Raymundus, Burgensis <strong>och</strong><br />
<strong>deras</strong> jämlikar har varit flitiga <strong>och</strong> gärna<br />
hade övertygat judarna, så har de jagat ett<br />
ord på ett annat, som man jagar rävar. Men<br />
fastän man länge jagat dem, så har dock<br />
judarna till sist förblivit vid sin motvilja <strong>och</strong><br />
vill medvetet gå vilse <strong>och</strong> inte vika från sina<br />
rabbiner; därför måste vi låta dem fara all<br />
världens väg <strong>och</strong> inte akta på <strong>deras</strong> giftiga<br />
smädelser <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>.<br />
Mig har det också gått så. Tre lärda judar<br />
kom till mig i den förhoppningen, att de i<br />
mig skulle finna en ny jude, emedan vi här i<br />
Wittenberg börja att läsa hebreiska, <strong>och</strong><br />
påstod även, eftersom vi kristna begynte att<br />
läsa <strong>deras</strong> böcker, så skulle det snart bli<br />
bättre. Då jag nu diskuterade med dem,<br />
gjorde de efter sitt manéer <strong>och</strong> gav mig sina<br />
ord. Men då jag tvang dem till texten (att<br />
hålla sig till texten), kollrade de bort mig ur<br />
texten <strong>och</strong> sade, att de måste tro på sina<br />
rabbiner som vi gör på påven <strong>och</strong> doktorerna<br />
(teologerna) osv. Nu hade jag barmhärtighet<br />
med dem <strong>och</strong> gav dem en rekommendation<br />
till eskort, att den för Kristi skull skulle låta<br />
dem fritt dra härifrån. Men jag erfor härefter,<br />
hur de<br />
för mig hade kallat Kristus en "Tola", dvs en<br />
hängd rövare. Därför vill jag inte ha med<br />
någon jude längre att göra; de är, som sankt<br />
Paulus säger i 1 Tess 2:16, överlämnade åt<br />
vreden; ju mer man vill hjälpa dem, desto<br />
hårdare <strong>och</strong> vredare blir de. Låt dem fara<br />
sin kos.<br />
Men vi kristna kan av detta Jakobs uttalande<br />
t o m mycket stärka vår tro, att Messias<br />
nu måste vara förhanden <strong>och</strong> har varit<br />
förhanden inemot 1500 år. Icke som djävulen<br />
hånar, en tiggare i Rom utan en regerande<br />
Messias annars skulle Guds ord <strong>och</strong><br />
löfte vara lögn. Och om judarna ville låta<br />
den heliga Skrift vara Guds ord, måste de<br />
också tillstå (erkänna) en Messias från<br />
Herodes tid, han är, där han är, <strong>och</strong> inte<br />
vänta på någon annan. Innan de gör detta,<br />
vill de hellre riva sönder <strong>och</strong> förvrida Skriften,<br />
så att (145) det ingen mer Skrift finns.<br />
Ty så är det också i sanning hos dem, att de<br />
har varken Messias eller Skriften, såsom<br />
Jesajas 28 profeterar om dem.<br />
Det vore tillräckligt med Jakobs uttalande.<br />
<strong>Judarna</strong> vill ta uti med oss på annat sätt,<br />
som de inte har pinat eller kan pina så.<br />
Bland Davids sista ord, 2 Sam 23:2-3, talar<br />
han så: Herrens Ande har talat genom mig<br />
<strong>och</strong> hans ord formas genom min tunga.<br />
Israels Gud har talat till mig, den Väldige i<br />
Israel osv". Och straxt därefter: "Vad är mitt<br />
hus inför Gud" (eller om jag ordagrant följer<br />
den hebreiska texten) "Mitt hus är ju inte på<br />
det sättet osv", dvs: Mitt hus är ju inte dyrbart.<br />
Det är alltför högt <strong>och</strong> alltför mycket,<br />
som Gud gör med mig arma människa. Ty<br />
han har upprättat med mig ett evigt förbund,<br />
som under alla förhållanden ska<br />
ordnas <strong>och</strong> hållas. Dessa ord tycks verka så,<br />
att David med så många <strong>och</strong> till synes överflödiga<br />
ord berömmer sig av att Gud Ande<br />
har talat genom honom <strong>och</strong> Guds ord formats<br />
genom han tunga. Såsom ville han<br />
säga: Lyssna, hör den som kan höra. Här är<br />
Gud, som talar: Hör nu osv. Vad är det då,<br />
som du förmanar oss att lyssna på? Vad<br />
talar då Gud genom dig? Vad vill han säga<br />
dig? Vad ska vi lyssna på?<br />
Det ska ni höra, att Gud med mig <strong>och</strong> mitt<br />
hus har slutit ett evigt, fast, säkert förbund,<br />
som mitt hus inte är värt, ja det är ingenting<br />
gentemot Gud, änd<strong>och</strong> har han slutit det.<br />
Vad innebär då ett sådant evigt förbund? Å,<br />
öppna era öron <strong>och</strong> hör: Mitt hus <strong>och</strong> Gud<br />
har tillsammans edligen förklarat att ingå<br />
71
ett evigt förbund med varandra. Detta är<br />
ett förbund, ett löfte, som måste vara <strong>och</strong><br />
förbli evigt. Ty det är Guds förbund <strong>och</strong><br />
löfte, som ingen ska eller kan bryta eller<br />
hindra. Mitt hus kallar det: evigt, fast <strong>och</strong><br />
fint inordnat i alla ting såsom ordet "aruch"<br />
säger, så att det inte ska fattas ett hårstrå<br />
eller misslyckas. Har du hört detta? Tror du<br />
då även, att Gud är sannfärdig? Ja, utan<br />
tvivel. Nå, då menar du även, att han kan<br />
<strong>och</strong> vill hålla sitt ord?<br />
Nåväl, är nu Gud verklig <strong>och</strong> allsmäktig <strong>och</strong><br />
har genom David talat dessa ord (som ingen<br />
jude vågar att förneka), så måste Davids hus<br />
<strong>och</strong> regemente (som är sak samma), sedan<br />
den tid, då han sagt något liknande, vara<br />
bestående <strong>och</strong> förbliva <strong>och</strong> ännu allt framgent<br />
förbli det, i annat fall måste Gud vara<br />
en lögnare. Kort sagt: Vi måste ha Davids<br />
hus eller arvingar (146) som regerar där<br />
från Davids tid ända tills nu <strong>och</strong> i evighet,<br />
eller har David dött på sin sista dag som en<br />
förtvivlad lögnare, då han framsäger dessa<br />
ord med så mycket tydligt gagnlöst prat:<br />
"Gud talar, Gud säger, Gud lovar". Ty det<br />
duger inte, att vi tillsammans med judarna<br />
skulle beskylla Gud för lögn, som om han<br />
inte hade hållit sådana dyrbara ord <strong>och</strong><br />
löften. Vi måste, säger jag, ha en Davids<br />
arvinge från hans tid, så att hans hus inte<br />
står tomt, han befinner sig också där han<br />
vill, ty hans hus måste vara evigt bestående<br />
<strong>och</strong> förbli det allt framgent. Där står Guds<br />
ord fast: Det ska vara ett evigt, fast säkert<br />
förbund, där ingenting saknas, utan allt ska<br />
vara "aruch": på det allra finaste inrättat,<br />
såsom Gud inrättar alla sina saker. Ps 11:<br />
"Alla hans verk är vackra <strong>och</strong> härliga".<br />
Nu tillåter judarna en sådan Davids arvtagare,<br />
ty de måste acceptera honom, eftersom<br />
det står: Davids hus är evigt, vilket ingen<br />
kan bryta eller hindra, utan liksom solen<br />
bryter fram om på morgonen, vilken ej heller<br />
inga moln kan stävja eller hindra. Accepterar<br />
judarna ingen arvtagare eller Davids<br />
hus, så har detta bibelspråk i grunden fördömt<br />
dem så att de säkerligen är ett förlorat<br />
<strong>och</strong> evigt fördömt folk utan Gud , utan David,<br />
utan Messias <strong>och</strong> utan allt. Och visserligen<br />
kan de inte förneka det, att Davids<br />
konungarike eller hus alltjämt bestått ända<br />
72<br />
tills den babyloniska fångenskapen, ja t o m<br />
genom den babyloniska fångenskapen <strong>och</strong><br />
därefter ända till Herodes´ tid. Det förstås,<br />
säger jag, inte genom egen kraft eller förtjänst,<br />
utan i kraft av detta eviga, med<br />
Davids hus upprättade förbund. Ty de hade<br />
till största delen onda konungar <strong>och</strong> regenter,<br />
som drev avguderi, dödade profeter <strong>och</strong><br />
levde skändligt, såsom Rehobeam, Joram,<br />
Joas, Ahas Manasse osv. Dessa gjorde situationen<br />
sämre än alla hedningar eller Israels<br />
konungar, varigenom de ofta nog hade<br />
förtjänat, att de båda, Davids hus <strong>och</strong> stam,<br />
hade utrotats, såsom det senare hände<br />
konungariket Israel. Men detta med David<br />
upprättade förbundet stod fast, såsom konungaböckerna<br />
<strong>och</strong> profeterna berömmer sig<br />
av att Gud vidmakthöll en lykta eller ett ljus<br />
åt Davids hus <strong>och</strong> inte ville släcka det (2.<br />
Kon 8:19; 2.Krön 21:7; 2.Sam 7:12).<br />
Däremot tar man hänsyn till konungariket<br />
Israel, som ännu aldrig förblev i en stam<br />
eller ett hus ända in i tredje led; endast<br />
Jehu bringade det genom särskilt löfte i sitt<br />
hus i det fjärde ledet. Men (147) konungariket<br />
Juda har alltid förblivit i Juda <strong>och</strong> Davids<br />
hus genom Guds stora underverk, ty<br />
det rönte ett sådant stort motstånd från alla<br />
hedningar omkring, t o m från Israel, från<br />
egna uppror <strong>och</strong> stor avgudadyrkan <strong>och</strong><br />
syndfullhet, att det inte hade varit något<br />
under, om det hade gått under i tredje led<br />
under Rehobeam eller i alla fall under Joram,<br />
Ahas <strong>och</strong> Manasse. Men Israel hade en<br />
stark stödjare, som inte lät det gå under<br />
eller släcka sitt ljus. Det hade lovats, att<br />
löftet skulle förbli fast <strong>och</strong> evigt fast <strong>och</strong><br />
säkert. Så har det också förblivit <strong>och</strong> måste<br />
förbli ända till i dag <strong>och</strong> evigt förbli, ty Gud<br />
ljuger inte <strong>och</strong> kan inte ljuga.<br />
Men vad judarna rasar över att löftet gick<br />
omintet i den babyloniska fångenskapen, är<br />
ingenting, ty det var blott en liten spöslitning<br />
(ett litet straff), säkert bestämt på 70<br />
år, varför Gud satte in sitt ord som pant <strong>och</strong><br />
höll dem i gott skick genom sina profeter.<br />
Även Jechonja (dvs konung Jojakim - "den<br />
av Jahve upprättade" - i Juda, se 2. Kon<br />
23:34 - 24:6 <strong>och</strong> 2. Krön 36:4-7) blev i Babel<br />
upphöjd över alla konungar. Daniel <strong>och</strong><br />
hans lärjungar regerade inte blott över Juda
<strong>och</strong> Israel, utan också över kejsardömet<br />
Babylon. Och även om de en litan tid inte<br />
var i Jerusalem, så regerade de dock mycket<br />
mera herrelikt på en annan ort, så att man<br />
kan säga, att Davids hus inte upphörde i<br />
Babylon, utan lyste härligare där än i Jerusalem.<br />
De har måst utrymma stället (Jerusalem)<br />
en liten tid för straff. Ty om en<br />
konung ligger i fält utanför sitt land, så ska<br />
han inte kallas för en utplånad konung,<br />
framför allt, om han har vunnit en stor seger<br />
<strong>och</strong> framgång mot många folk utan då heter<br />
det: härligare att lysa utom det egna landet<br />
än hemma.<br />
Har nu Gud hållit sitt förbund från Davids<br />
tid tända tills Herodes´, så att hans hus icke<br />
utplånats, så måste han framdeles ha hållit<br />
det <strong>och</strong> i evighet hålla det, att Davids hus<br />
inte utplånas eller i evighet kan utplånas.<br />
Där ser vi nu, hur denna Davids utsaga så<br />
väl överensstämmer med patriarken Jabobs:<br />
"Zeptern ska inte föras bort Juda eller<br />
Mehokek från hans fötter, tills Messias<br />
kommer, som hedningarna lyder". Vad kan<br />
här vara klarare <strong>och</strong> annorlunda sagt än att<br />
Davids hus ska lysa, tills Messias kommer?<br />
Genom honom ska sedan Davids hus lysa<br />
inte allenast över Juda <strong>och</strong> Israel utan också<br />
över hedningarna <strong>och</strong> flera andra folk, det<br />
betyder ju att inte utplånas, utan att lysa<br />
härligare <strong>och</strong> längre än förut. Och har<br />
följaktligen blivit, som David sagt, ett evigt<br />
rike <strong>och</strong> ett evigt förbund. Därför måste<br />
obestridligen härav slutas, att Messias<br />
kommer, när Zepter tas bort från Juda rike,<br />
om vi inte på annat sätt vill inte vill smäda<br />
Gud, att han icke skulle ha hållit sitt förbund<br />
<strong>och</strong> sin ed. Vill de halstarriga förstockade<br />
judarna inte anta det, så är dock vår tro<br />
härmed fast <strong>och</strong> starkt besad, <strong>och</strong> vi frågar<br />
alls inte efter de galna glåporden, som de<br />
har tänkt i sina huvuden, vi har den klara<br />
texten.<br />
Dessa sista ord av David grundar sig på<br />
Guds eget ord, då han talade med David i 2.<br />
Sam 7: "Byggde du ett hus åt mig, i vilket<br />
jag skulle bo?" Du må läsa vidare där, hur<br />
han berättar, att han hitintill inte bott i<br />
något hus, men han valt honom till sitt folks<br />
furste, åt vilken han vill ge en fast plats <strong>och</strong><br />
vila <strong>och</strong> han avslutar: "Jag vill göra åt dig<br />
ett hus", dvs åt mig ska varken du eller<br />
någon anna bygga ett hus, vari jag ska bo,<br />
jag är mycket, mycket omätlig därtill alltför<br />
stor, utan jag, jag vill bygga ett hus åt dig.<br />
Ty så säger Herren (säger Nathan): "Herren<br />
förkunnar för dig, att han vill göra ett hus åt<br />
dig". Nu vet man väl, vad det betyder: ett<br />
hus byggt av människor, nämligen ett helt<br />
förgängligt av uppresta mängder sten <strong>och</strong><br />
trä. Men ett hus byggt av Gud det betyder<br />
testamentera en husfader, som allt framgent<br />
ska ha efterkommande <strong>och</strong> arvtagare av sitt<br />
blod <strong>och</strong> sin stam, såsom Moses säger i 2<br />
Mos 1, att Gud byggde hus åt barnmorskor,<br />
för att de lät de små barnen leva mot konungens<br />
påbud <strong>och</strong> inte dödade dem. Däremot<br />
krossade <strong>och</strong> tillintetgjorde han Israels<br />
konungars hus i det andra släktledet.<br />
Nu följer den andra historien om Silo. Hur<br />
länge ska nu mitt hus trotsa sådant <strong>och</strong><br />
mina arvtagare stanna under mitt regemente?<br />
Då svarar han följande: "När din tid<br />
är ute <strong>och</strong> du sover bland dina fäder, ska jag<br />
uppväcka (upphöja) din säd efter dig, en av<br />
din kropp, dvs denne ska komma av ditt kött<br />
<strong>och</strong> blod, för honom ska jag befästa hans<br />
rike, han ska i mitt namn bygga ett hus <strong>och</strong><br />
jag ska för evigt bekräfta hans konungarikes<br />
stol. Jag vill vara hans fader <strong>och</strong> han ska<br />
vara min son. <strong>Om</strong> han gör en missgärning,<br />
ska jag straffa honom med spö, såsom man<br />
spöar barn, <strong>och</strong> med rapp. Men min nåd ska<br />
inte vändas bort från honom, såsom jag har<br />
vänt den från Saul utan ditt hus <strong>och</strong> ditt<br />
konungarike ska (149) vara beständigt <strong>och</strong><br />
din stol ska bestå i evighet". Detta bibelord<br />
står med nästan samma lydelse också i 1.<br />
Krön 17: 11-14.<br />
Den som ville tillämpa detta bibelspråk på<br />
Salomo, han måste vara en ganska övermodig<br />
tolk. Ty ehuru Salomo vid denna tid<br />
ännu icke var född, ja även äktanskapsbrottet<br />
med hans moder Bathseba hade ännu<br />
inte skett, så är han dock inte Davids säd<br />
eller som, som fötts efter Davids död, om<br />
vilken Herren säger: "När din tid är ute <strong>och</strong><br />
du sover bland dina fäder, ska jag uppväcka<br />
din säd efter dig", ty Salomo föddes under<br />
Davids livstid. Och narraktigt, löjligt vore<br />
det att tolka upphöjandet därpå, att Salomo<br />
efter Davids död skulle bli upphöjd till ko-<br />
73
nung <strong>och</strong> tempelbyggare. Ty det intygar<br />
1.Kon 1, 1.Krön 24 <strong>och</strong> 29, att Salomo icke<br />
ensam sattes till konung under sin faders<br />
livstid utan också av sin fader David mottog<br />
order <strong>och</strong> modellen till templet <strong>och</strong> hela<br />
kungarikets ordning (organisation) . Också<br />
skiljer orden i 2. Kon 7 helt från orden i 1.<br />
Krön 24 <strong>och</strong> 29. Där vill Gud bygga åt David<br />
ett evigt hus, här ska Salomo bygga ett hus<br />
Guds namn. Där står utan tillägg, att det<br />
ska bestå evigt <strong>och</strong> inte hindras av några<br />
synder, här står, att såvitt Salomo <strong>och</strong> hans<br />
efterkommande förblir fromma, vilket de<br />
inte blivit, de inte blott förlorar Israels tio<br />
stammar utan utrotas in i sjunde led. Detta<br />
är nådens löfte - promissio gratiae, det senare<br />
lagens löfte - promissio legis. Summa:<br />
det talas här <strong>och</strong> där om andra saker.<br />
Och följaktligen har även profeterna <strong>och</strong><br />
psalmerna tagit bibelspråket i 2. Kon 7 för<br />
sig i anspråk, som talar om Davids säd efter<br />
hans död, <strong>och</strong> låter orden i 1. Krön 24 <strong>och</strong> 29<br />
över Salomo fara. Ty så säger psalmen 89:<br />
"Jag vill sjunga om Herrens nåd i evighet<br />
<strong>och</strong> allt framgent förkunna hans sanning<br />
(trofasthet). En evig nåd ska byggas <strong>och</strong> du<br />
ska troget hålla fast vid din sanning i himmelen.<br />
Jag har instiftat ett förbund med mina<br />
utvalda, jag har gått ed med David, min<br />
tjänare, jag evigt skapa åt dig säkert säd <strong>och</strong><br />
bygga din stol allt framgent osv". Detta är i<br />
sanning klara ord, med vilka Gud lovar <strong>och</strong><br />
svär, att han (150) vill ge David evig nåd <strong>och</strong><br />
för evigt upprätta <strong>och</strong> hålla vid makt hans<br />
hus, säd <strong>och</strong> stol.<br />
Och härefter i 19. versen talas omsvep om<br />
den rätte David, den allra vackraste profetia<br />
om Messias, som inte kan flyttas över på<br />
Salomo, ty han har inte varit den högste av<br />
alla konungar på jorden, han har ej heller<br />
ställt sin hand över hav <strong>och</strong> vatten. Ej heller<br />
har riket stannat kvar hos Salomons hus --<br />
vilket blott lovades honom, om han förblev<br />
from -- utan Davids hus. David som hade<br />
fler söner än Salomo, innehade löftet. Och<br />
såsom historien vittnar, har emellanåt<br />
Judas spira kommit från broder till broder,<br />
från släkting till släkting men alltid stannat<br />
kvar inom Davisa hus.<br />
74<br />
Att man sådana tydliga <strong>och</strong> övertygande<br />
bibelspråk om Davids eviga hus, vilka historien<br />
verkligen bevisar, då ju konungar <strong>och</strong><br />
furstar alltid funnits ända fram till Messias,<br />
ville förneka, det kan ju ingen anna göra än<br />
djävulen <strong>och</strong> den som är hans redskap. Ty<br />
antag tillika, att djävulen eller den som vore<br />
det, inte ville någon vara Messias, så måste<br />
de åt David överlämna ett evigt hus <strong>och</strong> en<br />
evig stol. Ty han kan inte förneka det klara<br />
Gudsordet, där Gud går ed på att han vill för<br />
David bli en lögnare, ej heller för några<br />
synders skull, som den nämnda psalmen 89<br />
mäktigt <strong>och</strong> klart sjunger om.<br />
Nu går ingenstädes ett sådant evigt Davids<br />
hus att finna, om man inte sätter <strong>och</strong> fogar<br />
intill varandra Zeptern före Messias <strong>och</strong><br />
Messias efter Zeptern, nämligen att Messias<br />
kommer, då Zepter kom bort, <strong>och</strong> sålunda<br />
Davids hus hölls vid makt i evighet <strong>och</strong><br />
befanns sannt <strong>och</strong> troget för Gud enligt hans<br />
ord, förbund <strong>och</strong> ed. Ty det är tydligt, att<br />
under Herodes tid Zeptern i Juda föll ned,<br />
men mycket mer, då romarna förstörde<br />
Jerusalem <strong>och</strong> Zepter i Juda. Ska nu Davids<br />
hus vara i evighet <strong>och</strong> Gud vara sann, så<br />
måste den rätte konungen i Juda, Messias,<br />
ha kommit under samma tid. Häremot<br />
hjälper ingen träta, förklaring, invändning.<br />
Texten är alltför tydlig <strong>och</strong> klar. <strong>Om</strong> judarna<br />
icke vill tillstå det, frågar vi inte efter det, vi<br />
har gjort tillräckligt:<br />
För det första att vår kristna tro härmed på<br />
det allra kraftigaste är bevisad <strong>och</strong> att sådana<br />
uttalande ger mig mycket stor glädje<br />
<strong>och</strong> tröst, emedan vi även i det Gamla testamentet<br />
har sådana starka vittnesbörd.<br />
För (150) det andra är vi säkra på att häremot<br />
även djävulen <strong>och</strong> judarna själva i sina<br />
hjärtan ingenting har att säga <strong>och</strong> är övervunna<br />
genom sina egna samveten. Vilket<br />
man väl <strong>och</strong> säkert kan märka därpå, att de<br />
dissekerar Jakobs uttalande om Zeptern<br />
liksom all annan skrift så ingående som<br />
människor, som känner sig övertygade <strong>och</strong><br />
övervunna <strong>och</strong> dock inte vill erkänna det.<br />
Liksom djävulen väl vet, att Guds är sanning,<br />
<strong>och</strong> ändock kämpar emot <strong>och</strong> smädar<br />
av uppsåtlig ondska. Sålunda känner judar-
na väl till att dessa utsagor är idel klippor,<br />
men <strong>deras</strong> tolkningar idel halmstrån <strong>och</strong><br />
spindelväv, men av motvillig, ondskefull<br />
avsikt vill de inte bekänna det, vill ändock<br />
vara Guds folk <strong>och</strong> kallas det allenast därför,<br />
att de är av fädernas blod, annars har de<br />
ingenting, som de kan berömma sig av. Men<br />
det som allena gör blodet, är sagt ovan:<br />
precis som om djävulen skulle berömma sig<br />
av att han vore skapad av engelsk släkt,<br />
därför skulle han vara ensam vara en ängel<br />
<strong>och</strong> Guds barn, ehuru han är en Guds fiende.<br />
Efter dessa utsagor låt oss höra vad Jeremias<br />
sagt; denne gör det ganska besynnerligt.<br />
Ty vi vet, att han har varit en profet<br />
långt härefter, då konungariket Israel var<br />
bortfört <strong>och</strong> förstört <strong>och</strong> endast konungariket<br />
Juda fanns kvar, vilket också snart<br />
måste föras bort mot Babylon, såsom han<br />
profeterade <strong>och</strong> även upplevde uppfyllelsen.<br />
I alla fall vågar han säga så i 33. kapitlet:<br />
"Så säger Herren: Det ska inte utrotas (jag<br />
måste grovt förtyska den hebreiska texten)<br />
av Davids släkt någon människa, som då<br />
sitter på stolen i Israels hus, <strong>och</strong> av prästerna<br />
<strong>och</strong> leviterna ska inte utrotas någon man<br />
, som gör brandoffer inför mig <strong>och</strong> röker<br />
spisoffer <strong>och</strong> slaktar offer evigt. -- Och Herrens<br />
ord kom till Jeremias. Så talar Herren:<br />
<strong>Om</strong> mitt förbund med dagen <strong>och</strong> natten<br />
kommer att upphöra, så att dag <strong>och</strong> natt<br />
inte inträffar på rätt tid, så ska också mitt<br />
förbund med min tjänare David upphöra, så<br />
att han inte har en son till konung på sin<br />
stol, <strong>och</strong> med prästerna <strong>och</strong> leviterna, mina<br />
tjänare osv. -- Och Herrens ord kom till<br />
Jerimias: Har även du sett (märkt), huru<br />
detta folk talar <strong>och</strong> säger? Har dock Herren<br />
även förkastat de två stammarna, som han<br />
hade utvalt, <strong>och</strong> dessa förbittrar mitt folk<br />
som skulle de inte mer vara mitt folk. Så<br />
säger Herren: Håller jag inte mitt förbund<br />
med natt <strong>och</strong> dag eller uppehåller jag inte<br />
himmelens <strong>och</strong> jordens ordning, så vill jag<br />
också förkasta Jakobs <strong>och</strong> Davids, mina<br />
tjänares, säd (152), så att jag inte tar ur<br />
<strong>deras</strong> säd, som då härskade över Abrahams,<br />
Isaks <strong>och</strong> Jakobs säd. Ty jag vill upphäva<br />
<strong>deras</strong> fångenskap <strong>och</strong> förbarma mig över<br />
dem".<br />
Vad kan man säga härpå? Tolka den som<br />
tolka kan: där står det, att inte blott David<br />
ska bestå i evighet, utan också levierna <strong>och</strong><br />
likaså Israel, Abrahams, Isaks <strong>och</strong> Jakobs<br />
säd. Och i synnerhet ska David ha en son,<br />
som sitter på hans stol allt framgent liksom<br />
dag <strong>och</strong> natt förblir för alltid. Däremot står,<br />
att Israel blir bortfört <strong>och</strong> därefter Juda,<br />
men Israel återhämtas inte såsom Juda. Säg<br />
mig, hur rimmar sådant? Guds ord kan inte<br />
ljuga utan liksom han vakar över himmelens<br />
lopp, att dag <strong>och</strong> natt är utan uppehåll, så<br />
måste också David (dvs Abraham, Isak <strong>och</strong><br />
Jakob) oavlåtligen ha en son på sin stol, ty<br />
Gud ger själv en sådan liknelse. För judarna<br />
är det omöjligt att förklara, ty de ser inför<br />
sina ögon, att varken Israel eller Juda nu<br />
omkring 1500, men Israel långt över 2000 år<br />
hade en styrelse. Likväl måste Gud vara<br />
sanningsenlig, vi får lov att göra som vi vill.<br />
Davids rike måste härska över Jakobs, Isaks<br />
<strong>och</strong> Abrahams säd, såsom Jeremias här<br />
säger eller Jeremias måste inte vara någon<br />
profet utan en lögnare.<br />
Vi låter judarna här förklara <strong>och</strong> tolka, vad<br />
de vill eller kunna. Utsagan är för oss viss,<br />
att Davids hus ska bestå i evighet, därtill<br />
också leviterna <strong>och</strong> Abrahams, Isaks <strong>och</strong><br />
Jakobs säd bland dem Davids son , så länge<br />
dag <strong>och</strong> natt (som man eljes säger: så länge<br />
sol <strong>och</strong> måne) fortsätter. Är detta sant, så<br />
måste Messias ha kommit, när David stol<br />
<strong>och</strong> regemente upphörde. Och därför har<br />
Davids stol genom Messias blivit härligare,<br />
som Jesaja i 9 kap säger: "För oss är ett barn<br />
fött, för oss är en son given, på hans skuldror<br />
vilar herradömet, <strong>och</strong> han ska heta<br />
Paele, Jogetz, El, Abigad, Sarsolom. Hans<br />
rike blir stort <strong>och</strong> av friden är ingen ände på<br />
Davids stol <strong>och</strong> hans rike, så att han ordnar<br />
<strong>och</strong> stärker det från nu <strong>och</strong> till evig tid osv".<br />
Från närvarande låter vi det bero, hur judarna<br />
marterar Messias sex namn; bibelutsagan<br />
tillåter judarna <strong>och</strong> måste medge, att<br />
den talar om Messias. Vi anför den därför,<br />
emedan Jeremias säger, att Davids måste<br />
regera evigt, först genom Zeptern ända till<br />
Messias <strong>och</strong> sedan mycket härligare genom<br />
(153) Messias, för att det är visst, att Davids<br />
hus icke måste falla, även om det i denna<br />
stund ännu framdeles evigt kunde falla.<br />
Men då nu Zeptern i Juda ligger slagen<br />
75
sedan 1500 år, så måste Messias före 1500<br />
år sedan eller som ovan sagts, ha kommit för<br />
1468 år sedan. Detta är alltsammans överväldigande<br />
bevisat hos Jeremias.<br />
Men om någon av de våra kanske invänder,<br />
som vore möjligt, att i Jeremias tid <strong>och</strong><br />
härefter ända till Messias Abrahams, Isaks<br />
<strong>och</strong> Jakobs säd varit <strong>och</strong> förblivit under<br />
Juda stam eller Davids stol, där dock endast<br />
Juda förblivit <strong>och</strong> Israel bortförts, den ska<br />
veta, att visserligen bortfördes <strong>och</strong> förstördes<br />
konungariket Israel, så att det inte har<br />
återkommit eller någonsin ska återkomma,<br />
att dock från Israels säd ständigt något<br />
bland Juda förblivit kvar <strong>och</strong> fångat <strong>och</strong><br />
återkommit med (hjälp av) Juda. Härom får<br />
du läsa i 1.Kon kap 11 <strong>och</strong> 12 <strong>och</strong> 2. Krön<br />
kap 30 <strong>och</strong> 31. Där ska du finna, att hela<br />
Benjamins stam har stannat kvar som en<br />
god del av Israel, därtill hela Levi stam,<br />
också många av Efraim, Manasse, Asser,<br />
Isaschar, Zebulon, vilka efter konungarikets<br />
Iraels förstöring stannade kvar i landet <strong>och</strong><br />
höll sig till Ezechias gentemot Jerusalem<br />
<strong>och</strong> hjälpte till att rena landet Israel från<br />
avgudar. Det bodde många israeliter i Juda<br />
städer.<br />
<strong>Om</strong> vi nu har så mycket av Israel under<br />
Davids son, så är Jeremias icke någon<br />
lögnare, när han säger, att leviter <strong>och</strong> Abrahams,<br />
Isaks <strong>och</strong> Jakobs säd ska finnas bland<br />
Davids hus. Dessa har alla eller delvis förts<br />
tillsammans med Juda mot Babylon <strong>och</strong><br />
återkommit, <strong>och</strong> utan tvivel andra med dem,<br />
som bortförts under Sanherib, emedan det<br />
assyriska <strong>och</strong> mediska riket under tiden<br />
genom Cyrus bragts under det persiska<br />
riket, så att Juda <strong>och</strong> Israel kunde förenas<br />
<strong>och</strong> med varandra draga från Babylon mot<br />
Jerusalem <strong>och</strong> in i Kanans lan. Ty dessa ord,<br />
det vet jag sannerligen, står ju i Esra kap 2:<br />
"Och hela Israel (eller allt det som då fanns<br />
av Israel) bosatte sig i sina städer" (v 70).<br />
Hur skulle de då bo, om de inte hade återkommit?<br />
I Herodes´ <strong>och</strong> Messias´ tid var<br />
landet åter fullt av israeler, ty landet hade<br />
dess bättre samlat sig under Daniels 70<br />
veckor, dvs i 490 år, men inte ånyo upprättat<br />
något konungaike.<br />
76<br />
(154)Därför är dagens judar mycket dåliga<br />
lärare <strong>och</strong> lata elever i Skriften, när de<br />
påstår, att Israel ännu inte kommit tillbaka,<br />
just när de alla måste återvända, medan<br />
dock inte alla av Juda utan endast en liten<br />
av Esra uppräknad hop återkommit men<br />
den större delen stannat kvar i Babylon,<br />
även Daniel, Nehemja, Mard<strong>och</strong>ai själv.<br />
Likaså har också den största delen av Israel<br />
stannat kvar i Meden, dock kanske kommit<br />
på den höga borgen mot Jerusalem <strong>och</strong> åter<br />
dragit som Lukas skriver i Apostlagärningarna.<br />
Men att konungariket eller Israels<br />
Zepter såsom Juda Zepter skulle återkomma,<br />
det hade Gud inte lovat, men Juda<br />
hade han lovet det <strong>och</strong> han måste återfå det<br />
i kraft av detta löfte, att Gud ville bygga<br />
Davids hus <strong>och</strong> stol för evigt <strong>och</strong> inte låta<br />
utplåna dem. Ty som Jerimias sagt Gud vill<br />
inte tåla, att man skulle säga om honom att<br />
han alldeles har förkastat Juda <strong>och</strong> Israel,<br />
att de icke längre skulle vara hans folk <strong>och</strong><br />
Davids stol ha ett slut, som hade han glömt<br />
sitt löfte, då han lovade <strong>och</strong> gått ed på ett<br />
evigt hus åt David, ehuru de måste dväljas<br />
en liten tid i Babel. Ändock ska folket förbli,<br />
så säger han, ett evigt hus <strong>och</strong> rike.<br />
Sådant säger jag för att ära <strong>och</strong> stärka vår<br />
tro <strong>och</strong> för att vanära de förbländade, halsstarriga<br />
judarnas förstockade otro, vilkas<br />
Gud alltid <strong>och</strong> evigt måste vara en lögnare,<br />
som hade han låtit utplåna Davids hus <strong>och</strong><br />
glömt sitt förbund <strong>och</strong> sin ed, svuren David.<br />
Ty om de vill hålla Gud för sannfärdig,<br />
måste de bekänna, att Messias kommit för<br />
1500 år sedan, på det att Davids hus <strong>och</strong> stol<br />
icke så länge har måst vara tomt <strong>och</strong> öde,<br />
som de antar. Ty har Gud hållit sitt ord från<br />
Davids tid ända till den babyloniska fångenskapen<br />
<strong>och</strong> vidare till Herodes´ tid, då Zeptern<br />
upphörde, så måste han även vidare ha<br />
hållit det, efter Herodes´ tid <strong>och</strong> alltid allt<br />
framgent eller måste Davids hus vara inte<br />
ett evigt utan ett förgängligt, som hade<br />
upphört med Zeptern under Herodes´ tid.<br />
Men Gud vill inte tåla detta utan Davids<br />
hus ska vara ett evigt, "såsom dag <strong>och</strong> natt<br />
<strong>och</strong> himmelens <strong>och</strong> jordens lopp", säger<br />
Jeremias. Nu kan det inte vara evigt, då har<br />
Davids son, Messias, kommit, när Zeptern<br />
föll i Herodes´ tid, <strong>och</strong> satt sig på Davids stol
<strong>och</strong> blivit världens herre. Annars hade (155)<br />
om judarna skulle ha rätt, Davids hus förfelat<br />
dessa 1568 år motGuds löfte <strong>och</strong> ed.<br />
Detta kan inte fördras. Nåväl, det har<br />
grundligt talats om denna sak, varemot<br />
ingen jude kan knysta, om han skenbart<br />
låtsar tro detsamma, när han inte gör det.<br />
Men hans hjärta <strong>och</strong> samvete har ingenting,<br />
som han kan säga däremot.<br />
Och hur skulle Gud ha bevarat sin gudomliga<br />
sannings heder, då han lovat David ett<br />
evigt hus <strong>och</strong> en evig stol <strong>och</strong> skulle låta det<br />
stå tomt längre än bebyggt? Ty låt oss<br />
räkna: enligt judarnas mening är från Davids<br />
tid till Herodes inte fullt tusen år. Så<br />
länge har Davids hus eller stol stått, inräknat<br />
de 70 åren i Babylon (men vi räknar<br />
över hundra ytterligare därtill). Från Herodes´<br />
tid däremot, eller säger vi, vilket inte är<br />
någon skillnad, från Jerusalems förstöring<br />
ända till detta år 1542 är 1568 år, som ovan<br />
sagts. Alltså är efter denna beräkning har<br />
Davids hus <strong>och</strong> stol varit 400 eller 500 år<br />
längre tomma än bebyggda. Där frågar nu<br />
stenar <strong>och</strong> klotsar, om det kan kallas ett<br />
evigt hus, särskilt ett av Gud, med hans<br />
trohet <strong>och</strong> sanning, byggt <strong>och</strong> erhållet, som<br />
står tusen år <strong>och</strong> ligger i aska 1400 eller<br />
1500 år!<br />
Låt judarna vara hårda <strong>och</strong> hårdare än en<br />
diamant. Blixt <strong>och</strong> åskslag av så klar <strong>och</strong><br />
offentlig sanning skulle sannerligen slå ned<br />
dem, om ej göra dem mjuka. Men som sagt<br />
vår tro är därmed glatt stärkt, säkergjord<br />
<strong>och</strong> viss, att vi har den rätta Messias, som i<br />
den tid, då Herodes tog bort Zeptern i Juda<br />
<strong>och</strong> Saphra, säkert har kommit <strong>och</strong> framträtt<br />
på det att Davids hus är evigt <strong>och</strong> har<br />
en son på sin stol i evighet, såsom Gud har<br />
sagt honom gått ed på <strong>och</strong> förbundit sig med<br />
honom.<br />
Det har talats om Jeremias utsaga. Ytterligare<br />
tar vi fram en av de sista profeterna.<br />
Det står skrivet hos Haggai kap 2: "Så talar<br />
Herren: Det är ännu en liten tid kvar, innan<br />
jag ska flytta himmel <strong>och</strong> jord, havet <strong>och</strong> det<br />
torra, då ska sedan komma hedningarnas<br />
tröst, Hemdath. Och jag ska göra detta hus<br />
fullt av härlighet, säger Herren Zebaoth, ty<br />
jag har guld <strong>och</strong> silver tillräckligt. Det ska<br />
vara större härlighet i detta hus än det<br />
första, <strong>och</strong> jag ska ge fred på denna ort,<br />
säger Herren Zebaoth".<br />
Detta är också ett av uttalandena, som för<br />
judarna bevisar den brända sorgen (156). De<br />
försöker, vänder, tolkar <strong>och</strong> dissekerar nästan<br />
alla ord såsom i Jakobs uttalande i 1.Mos<br />
49. Likväl vill det inte hjälpa, <strong>deras</strong> samvete<br />
fördunklas därav <strong>och</strong> märker, att <strong>deras</strong><br />
anmärkningar är ett intet. Lyra gör rätt, då<br />
han pressar dem med frasen "ännu ett litet".<br />
De kan inte undgå honom. En liten, kort tid,<br />
säger han, kan inte kallas en stor, lång tid.<br />
Det kan ingen förneka, även inte en jude, att<br />
de vill förneka, så kraftigt de alltid kan. Nu<br />
ska hedningarnas tröst komma, säger han,<br />
om en liten tid, sedan templet är byggt, dvs<br />
han (Messias) ska komma, när detta tempel<br />
redan står färdigt. Och härligheten i detta<br />
sista tempel ska vara större än i det första,<br />
<strong>och</strong> detta inom kort tid, dvs om en liten tid.<br />
Ty det är bra att räkna med, om hedningarnas<br />
tröst, som de gamle tolkade som Messias,<br />
icke har kommit, då detta tempel ännu<br />
existerade, <strong>och</strong> först nu ska komma (såsom<br />
judarna just nu väntar på 1568 år efter<br />
templets förstöring, vilket inte kan kallas en<br />
liten tid, framför allt, emedan de ännu inte<br />
vet något slut på sådan lång väntetid), så<br />
ska han aldrig mer komma, ty han har<br />
försummat den lilla korta tiden <strong>och</strong> råkat in<br />
i den stora, långa tiden, där ingenting mer<br />
händer, ty profeten har talat om en liten,<br />
icke om en stor tid.<br />
Men de vrider sig därför ut ur denna knipa.<br />
Eftersom de inte kan förneka den lilla korta<br />
tiden, tar de fram ordet "alla hedningars<br />
tröst", hebreiskans Hemdath, <strong>och</strong> korsfäster<br />
det, såsom de ovan har gjort med orden<br />
Schevet <strong>och</strong> Schilo i Jakobs utsaga. De vill,<br />
att det inte ska betyda Messias, utan: guld<br />
<strong>och</strong> silver för alla hedningar. Emedan ordet<br />
Hemdath egentligen betyder begär eller lust,<br />
ska texten därför läsas så: Inom kort ska<br />
komma alla hedningars begär. Vad är det?<br />
Vad begär hedningarna? Guld, silver <strong>och</strong><br />
klenoder. Du kanske frågar: varför sammanställer<br />
judarna sådana speglosor? Det ska<br />
jag säga dig: Deras andedräkt stinker efter<br />
hedningarnas guld <strong>och</strong> silver, ty ingen folk<br />
77
under jorden har varit girigare än de varit,<br />
som man ser av <strong>deras</strong> fördömda ocker. Och<br />
de trösta sig också med att om <strong>deras</strong> Messias<br />
kommer, så ska han ta all världens guld<br />
<strong>och</strong> silver <strong>och</strong> dela ut bland dem. Därför om<br />
de kan tillämpa skriften på <strong>deras</strong> omättliga<br />
girighet, så gör de det med all uppsåtlig<br />
brottslighet. Du kan tänka, att Gud <strong>och</strong><br />
hans profeter annars ingenting annat har<br />
vetat att profetera om än hur den fördömda<br />
judarnas bottenlösa girighet skulle mättas<br />
med hedningarnas guld <strong>och</strong> silver.<br />
(157) Men efter detta giriga förstånd har<br />
profeten icke talat vist, utan skulle ha sagt:<br />
<strong>Om</strong> en liten tid ska judarnas begär komma.<br />
Ty judarna är de som begär guld <strong>och</strong> silver<br />
häftigare än något annat folk på jorden, så<br />
att det skulle mera rättvist kallas för judebegär<br />
än hedningabegär. Ty trots att hedningarna<br />
åstundar guld <strong>och</strong> silver, så är<br />
dock judarna där, som kräver <strong>och</strong> väntar<br />
sådana begär hos hedningarna, att man ska<br />
låta dem lämna det <strong>och</strong> låta dem sluka det<br />
<strong>och</strong> inte lämna något kvar för hedningarna.<br />
Varför? Därför att de -- judarna -- är det<br />
ädla blodet, som är de omskurna heliga, som<br />
har Guds bud <strong>och</strong> inte håller dem utan är<br />
halsstarriga, olydiga, profetmördare, högfärdigs,<br />
ockrare <strong>och</strong> fulla av allehanda odygder,<br />
såsom hela Skriften <strong>och</strong> fortfarande<br />
<strong>deras</strong> nuvarande väsen bevisar. Ty för sådana<br />
heliga tillhör rättvisligen hedningarnas<br />
guld <strong>och</strong> silver dem som ärligt <strong>och</strong> redligt<br />
förtjänar det med sådant sinnelag, som<br />
djävulen paradiset <strong>och</strong> himmelriket.<br />
Vidare, hur går det till att sådana högtförståndiga<br />
mästare <strong>och</strong> visa, heliga profeter<br />
sprider ordet begär på hedningarnas alla<br />
andra begär? Ty hedningarna begär inte<br />
allenast guld <strong>och</strong> silver utan också vackra<br />
flickor <strong>och</strong> kvinnorna vackra ynglingar. Och<br />
där bland hedningarna finns inte idel judar<br />
(jag skulle vilja säga girigbukar), som inte<br />
gör sin egen kropp något gott, därför fordrar<br />
de vackra hus, trädgårdar, boskap, gods,<br />
likaså goda dagar, kläder, frosseri, supande,<br />
dans, spel <strong>och</strong> allehanda nöjen. Varför tolkar<br />
de nu inte profeternas utsaga, att sådana<br />
begär från alla hedningar också ska komma<br />
till korta mot Jerusalem på det att judarna<br />
endast fylla sin buk <strong>och</strong> ägnar sig åt vällust<br />
78<br />
i världen? Ty ett sådant väsen lovar Mahomet<br />
sin saracen <strong>och</strong> är däri en rätt jude,<br />
<strong>och</strong> judarna enligt denna tolkning rätta<br />
saracener.<br />
Ännu ett begär har hedningarna. Hur har<br />
dock dessa visa kloka tolkare kunnat<br />
glömma dem? Det förvånar mig. Hedningarna<br />
dör <strong>och</strong> har mycken sjukdom, fattigdom,<br />
all slags nöd <strong>och</strong> ångest. Och det finns ingen,<br />
som icke på det allra högsta begär att icke<br />
får dö, inte att lida nöd, elände, sjukdom<br />
eller att ganska snart bli befriade <strong>och</strong> att<br />
vara säkra. Sådana begär är så starka hos<br />
dem, att de överlämnade alla de andra begären,<br />
som man dagligen ser av erfarenheten.<br />
Varför tolkar de då inta, att sådana begär<br />
hos alla hedningar också ska komma till<br />
korta i templet? Fy på er här, fy på er där,<br />
<strong>och</strong> var ni är (158), ni fördömda judar, att ni<br />
vågar tillämpa dessa allvarliga, härliga,<br />
tröstande Gudsord så skändligt på era dödliga,<br />
maskfyllda girigbukar <strong>och</strong> inte skäms<br />
att ge er girighet så grovt i dagen! Ni är inte<br />
värda att betrakta bibeln utifrån än mindre<br />
att Ni ska läsa i den. Ni skulle endast läsa<br />
den bibel, som för suggan finns under svansen,<br />
<strong>och</strong> omåttligt fråssa på <strong>och</strong> supa upp<br />
de bokstäver, som där faller ut. Det vore en<br />
bibel för sådana profeter, som så soaktigt<br />
söndergräver <strong>och</strong> så svinaktigt sönderriver<br />
det gudomliga majestätets ord, vilket man<br />
skulle lyssna till med all ära, vördnad <strong>och</strong><br />
glädje.<br />
Vidare, då nu profeten säger: Härligheten i<br />
detta sista hus ska vara större än den i det<br />
första", så låter oss de ädla <strong>och</strong> omskurna<br />
(omskurna säger jag) heliga <strong>och</strong> visa profeterna<br />
höra, vilka vill göra oss kristna till<br />
judar. Det sista templets stora härlighet<br />
över det första är detta, att det sista,<br />
Haggais tempel, har stått tio år längre än<br />
Salomos tempel osv. O att de dock hade haft<br />
en god astronom här, som hade räknat ut<br />
det en smula noggrannare. Denne skulle<br />
kanske ha funnit, att det till de tio åren<br />
skulle ha varit ytterligare tre månader, fem<br />
dagar, sju timmar tolv minuter <strong>och</strong> tio halva<br />
minuter. <strong>Om</strong> det någonstädes fanns en<br />
handelsbod, som hade blygselrodnad, finge<br />
jag ge judarna ett par gulden, så att de gick<br />
dit <strong>och</strong> köpte ett pund <strong>och</strong> i alla fall beströk
panna, ögon <strong>och</strong> kinder därmed. Ty de ville<br />
ju inte bestryka sina oförskämda hjärtan <strong>och</strong><br />
tungor därmed. Eller anser de, att de talar<br />
med käppar <strong>och</strong> klossar, som de själva är,<br />
dessa oläraktiga åsnor?<br />
Det fanns många grånade gamla män <strong>och</strong><br />
kvinnor, även tiggare <strong>och</strong> onda skurkar i<br />
Jerusalem, när Salomo, en yngling på 20 år,<br />
blev en utmärkt konung. Skulle de fördenskull<br />
ha större härlighet än Salomo? Kanske<br />
är Davids mulåsna, som därefter blev kung<br />
Salomos, äldre än Salomo? Skulle den därför<br />
vara härligare än Salomo? Men på det sättet<br />
ska de springa, störta <strong>och</strong> falla, som Gud<br />
oavlåtligen straffar för <strong>lögner</strong> men själva vill<br />
ha rätt. Bättre är de inte värda, än att de om<br />
bibeln skriver idel sådana glosor, narrverk<br />
<strong>och</strong> sin egen vanära, som de med stor flit<br />
gör. Därför akta dig, käre kristne, inför<br />
judarna, vilka som du ser härav, är överlämnade<br />
genom Guds vrede åt djävulen, som<br />
har berövat dem inte blott den rätta (159) i<br />
Skriften utan även allmänt mänskligt förnuft,<br />
skam <strong>och</strong> sinne <strong>och</strong> genom dem blott<br />
driver idel hån med den heliga skrift, att<br />
man hädanefter icke mer kan lita <strong>och</strong> tro på<br />
dem i något avseende, om ett sant ord emellanåt<br />
kommer från dem. Ty den som så<br />
hånfullt <strong>och</strong> skändligt vågar gyckla med<br />
Guds skräckingivande ord, den kan inte ha<br />
någon god ande i sig. Därför, när du ser en<br />
äkta jude, må du med gott samvete göra<br />
korstecknet <strong>och</strong> säga fritt <strong>och</strong> tryggt: Där<br />
går en livslevande djävul.<br />
De förtvivlade skälmarna vet dess bättre, att<br />
<strong>deras</strong> gamla förfäder har förstått detta<br />
Haggais uttalande om Messias, såsom Lyra,<br />
Burgensis <strong>och</strong> andra intygar, <strong>och</strong> likväl<br />
lämnar de motvilligt detta <strong>och</strong> gör av sitt<br />
eget dumma huvud en egen bibel, på det att<br />
de behåller sina eländiga judar med sig i<br />
sina misstag mot sitt eget samvete oss till<br />
förtret, precis som de gjorde oss mycket ont<br />
därmed <strong>och</strong> som skulle Gud belöna dem<br />
ytterligare, när de i dyrkan för honom, som<br />
de drömmer, gör motstånd mot oss hedningar<br />
även i uppenbart erkänd sanning. Så går<br />
det för för dem , som du ser, att de skändar<br />
sig själva, icke skadar oss i något <strong>och</strong> förlorar<br />
därvid Gud <strong>och</strong> hans skrift.<br />
Så finns nu detta uttalande: " Ännu över ett<br />
litet område, ska jag sätta i gång himmel<br />
<strong>och</strong> jord, havet <strong>och</strong> det torra (dvs öarna i<br />
havet) <strong>och</strong> Hemdath ska komma för alla<br />
hedningar", dvs Messias, alla hedningars<br />
åtrå, vilket vi översatt (förtyskat) till "tröst"<br />
("Trost"). Ty åtrån är inte tillräckligt förståelig,<br />
emedan den är aktiv i tyskan <strong>och</strong> betyder<br />
den innerliga lusten <strong>och</strong> åtrån i hjärtat.<br />
Men här är det passivt <strong>och</strong> betyder det yttre<br />
(det objektiva), som ett hjärta begär. "För<br />
alla hedningar glädje <strong>och</strong> sällhet", denna<br />
översättning vore inte felaktig. Kort uttryckt:<br />
det är Messias, på vilken de otroende,<br />
förstockade judarna kände idel olust,<br />
äckel <strong>och</strong> fasa, som Jesaja 53 profeterar om<br />
dem. Men för hedningarna skulle han vara<br />
välkommen som <strong>deras</strong> hjärtas glädje, lust,<br />
allas önskan <strong>och</strong> begär. Ty han bringar dem<br />
frälsning från synder, död, djävul, helvete<br />
<strong>och</strong> allt ont i evighet. Ja, det är hedningarnas<br />
begär, hjärtelust, glädje <strong>och</strong> tröst.<br />
Detta överensstämmer med Jakobs utsagan<br />
i 1.Mos 49: "Och Silo ska folken lyda"; dvs de<br />
ska mottaga honom med glädje (160), höra<br />
hans ord <strong>och</strong> utan svärd, fritt ska hans folk<br />
bli, då han skulle säga: de ädla, oomskurna<br />
hedningarna kommer att göra detta. Men<br />
min ädla lilla frukt, mina omskurna förlorade<br />
barn kommer inte att göra det utan blir<br />
däremot rasande <strong>och</strong> galna. Häri överensstämmer<br />
också Jesaja 2 <strong>och</strong> Mika 4: "I de<br />
yttersta dagarna ska berget, där Herrens<br />
hus är, iordningställas (rustas) högre än alla<br />
berg <strong>och</strong> höjas över kullar <strong>och</strong> där kommer<br />
alla hedningar träffas (otvivelaktigt fritt, av<br />
begär <strong>och</strong> lust) <strong>och</strong> många folk skynda till<br />
<strong>och</strong> säga: Kom låt oss gå upp på Herrens<br />
berg till Jakobs Guds hus, så att han (Herren)<br />
undervisar oss om sin väg <strong>och</strong> vi vandrar<br />
på hans stigar. Ty från Zion ska en lag<br />
utgå <strong>och</strong> Herrens ord från Jerusalem osv".<br />
Och ständigt om igen talar profeterna om<br />
Messias´ rike bland hedningarna.<br />
Ja, där befinner sig det, som är tvisten, där<br />
framträder det. Detta gör judarna galna <strong>och</strong><br />
dåraktiga <strong>och</strong> driver dem till sådant fördömt<br />
sinnelag, att de måste förvränga Skriftens<br />
utsagor så skändligt, nämligen att de inte<br />
vill, att de inte kan tåla det, att vi hedningar<br />
skulle vara lika dem <strong>och</strong> att denne Messias<br />
79
skulle vara såväl vår som <strong>deras</strong> tröst. Innan<br />
de tålde detta, påstår jag, att vi hedningar,<br />
som av dem oavlåtligen bespottas, förbannas,<br />
fördöms, smädas, skändas, med dem<br />
ska ha del i Messias, ska kallas för medarvingar<br />
<strong>och</strong> <strong>deras</strong> bröder, de korsfäste hellre<br />
ytterligare tio Messias <strong>och</strong> dödade Gud själv<br />
tillsammans med alla änglar <strong>och</strong> alla varelser,<br />
om det vore möjligt, <strong>och</strong> de skulle härför<br />
förtjäna tusen helveten i stället för ett. En<br />
sådan alldeles obegriplig hård stolthet döljer<br />
sig i fädernas ädla blod <strong>och</strong> omskurna heliga.<br />
De vill ha Messias för sig själva <strong>och</strong><br />
vara världens härskare. De fördömda hedningarna<br />
ska vara <strong>deras</strong> tjänare. De ska<br />
tillfredsställa judarnas begär, som är guld<br />
<strong>och</strong> silver <strong>och</strong> låta sig slaktas som den arma<br />
boskapen. Innan de lämna detta sinnelag,<br />
förblir de hellre avsiktligt <strong>och</strong> evigt förlorade.<br />
De har ett sådant giftigt hat mot hedningarna<br />
ända sedan ungdomen ingjutet av <strong>deras</strong><br />
föräldrar <strong>och</strong> rabbiner <strong>och</strong> super oavlåtligen<br />
i sig det, att det för dem, som 109. Psaltarpsalmen<br />
säger, gått genom blod <strong>och</strong> kött,<br />
genom märg <strong>och</strong> ben, helt <strong>och</strong> hållet blivit<br />
naturligt liv (Natur und Leben). Och så föga<br />
de kan ändra kött <strong>och</strong> blod, märg <strong>och</strong> ben, så<br />
litet kan de ändra sådan stolthet <strong>och</strong> avund,<br />
måste de förbli så <strong>och</strong> fördärvas, om inte<br />
Gudgöt ett särskilt stort under. Och om<br />
(161) jag skulle hysa en djup, stor ovilja mot<br />
en jude <strong>och</strong> förtretades riktigt på honom, så<br />
skulle jag säga följande: Hör du, jude, vet du<br />
också, att jag är en riktig broder till alla<br />
Israels heliga barn <strong>och</strong> en medarvingew i<br />
den rätte Messias´ rike? Detta är tveklöst,<br />
där skulle jag fånga ramen. Kunde han se på<br />
mig med basiliskögon, så gjorde han det<br />
säkert. Och vad han då skulle önska mig,<br />
det kunde alla djävlar inte utföra, det vet jag<br />
sannerligen, om Gud tillät detsamma för<br />
dem. Men jag vill inte göra det. Jag ber<br />
också, att ingen skulle vilja göra det för<br />
Kristi skull. Ty det skulle dock medföra<br />
(gehen) ett åskväder av svordomar <strong>och</strong> smädelser<br />
i judarnas käftar <strong>och</strong> hjärtan över<br />
Jesu Kristi namn <strong>och</strong> över Gud fadern. Då<br />
ska vi krusa <strong>och</strong> inte vara orsak därtill, om<br />
vi kan undvika det på samma sätt som<br />
(gleich wie) jag inte ska reta upp mig en<br />
besatt människa, om jag vet, att han smädar<br />
80<br />
<strong>och</strong> förbannar Gud. <strong>Judarna</strong> hör <strong>och</strong> ser för<br />
övrigt mer än tillräckligt av oss, varöver de<br />
smädar <strong>och</strong> förbannar Jesu namn alla ögonblick<br />
i sina hjärtan såsom de då är besatta.<br />
Ty som sagt, de kan inte tåla, höra eller se,<br />
att vi förbannade hedningar skulle prisa<br />
Messias som vår Frälsare <strong>och</strong> vara så goda<br />
som de är eller tror sig vara. Därför må du<br />
veta, käre kristne, <strong>och</strong> tvivla inte därpå, att<br />
du näst efter djävulen ingen bittrare, giftigare,<br />
häftigare fiende har än en riktig jude,<br />
som med allvar vill vara jude. Det kan väl<br />
bland dem finnas sådana, som tror vad kor<br />
<strong>och</strong> gäss tror, dock beror för dem allt på<br />
blodet <strong>och</strong> omskärelsen. Därför ger man dem<br />
ofta i historien skulden för att de förgiftat<br />
brunnar, stulit <strong>och</strong> pryglat ihjäl barn <strong>och</strong><br />
som till träck (zu Trent), skumm osv. De<br />
säger dock nej därtill. Men låt gå eller ej, så<br />
vet jag väl, att beträffande den fulla, hela,<br />
beredda viljan hos dem ingenting saknas,<br />
om de kan komma dit med hemlig eller<br />
uppenbar handling. Bered dig säkert på<br />
detta <strong>och</strong> rätta dig därefter.<br />
Men gör de något gott, så vet, att det inte<br />
sker av kärlek eller dig till godo utan emedan<br />
de måste ha möjlighet att bo hos oss,<br />
måste de göra något av nödvändighet, men<br />
hjärtat är <strong>och</strong> förblir detsamma, som jag har<br />
sagt. Vill du inte tro mig, så läs Lyra, Burgensis<br />
<strong>och</strong> flera andra, redliga, sanna män.<br />
Och om dessa redan inte skrivit det, så finns<br />
Skriften, att de båda fröna, ormens <strong>och</strong><br />
kvinnans, är fiender, <strong>och</strong> Gud <strong>och</strong> djävulen<br />
icke är ense. Även finner man det tydligt<br />
nog i <strong>deras</strong> Skrifter <strong>och</strong> böneböcker.<br />
(162) Det skulle väl förvåna en människa,<br />
som inte känner djävulen, att de är så fientliga<br />
mot de kristna framför alla andra, då de<br />
ju inte har skäl därtill, emedan vi gör dem<br />
allt gott. De lever hos oss i hus under vårt<br />
skydd <strong>och</strong> beskärm, brukar land <strong>och</strong> vägar,<br />
mark <strong>och</strong> gator. Därtill sitter furstarna <strong>och</strong><br />
överheten <strong>och</strong> snarkar <strong>och</strong> har trynet öppet<br />
<strong>och</strong> låter judarna ta, stjäla <strong>och</strong> röva ur <strong>deras</strong><br />
öppna börs, vad de vill, dvs: de låter sig<br />
själva <strong>och</strong> sina undersåtar skinnas <strong>och</strong><br />
utsugas genom judarnas ocker <strong>och</strong> göra sig<br />
själva till tiggare med sina egna pengar. Ty<br />
judarna som främlingar ska sannerligen <strong>och</strong>
säkert ingenting ha, <strong>och</strong> vad de har, det<br />
måste säkert vara vårt. Därför arbetar<br />
judarna inte, förtjänar de ingenting av oss,<br />
ej heller ska vi skänka eller ge dem någonting.<br />
Likväl har de våra pengar <strong>och</strong> våra<br />
ägodelar <strong>och</strong> är därmed våra herrar i vårt<br />
eget land <strong>och</strong> i sin förbannelse. När en tjuv<br />
stjäl tio gulkden, så måste han hängas,<br />
rövar han på landväg, halshugges han. Men<br />
om en jude stjäl tio tunnor guld genom sitt<br />
ocker, så är han kärare för oss än Gud.<br />
Till bevis: de prisar det förtröstansfullt <strong>och</strong><br />
stärker sin tro <strong>och</strong> sit giftiga agg mot oss,<br />
<strong>och</strong> säger sinsemellan: Stån fasta, se hur<br />
Gud är med oss <strong>och</strong> inte lämnar sitt folk<br />
även i landsflykten (förskingringen). Vi<br />
arbetar inte, har goda vilsamma dagar, de<br />
fördömda hedningarna måste arbeta för oss,<br />
men vi får <strong>deras</strong> pengar, därmed är vi <strong>deras</strong><br />
herrar, men de våra tjänare. Stån fasta, ni<br />
kära Israels barn, det ska bli bättre, vår<br />
Messias ska alltjämt komma, om vi därför<br />
fortsätter <strong>och</strong> skaffar fram alla hedningars<br />
frälsare genom ocker eller annars även till<br />
oss. Gott, detta tål vi av dem under vårt<br />
skydd <strong>och</strong> beskärm, ändock förbannar de oss<br />
som sagt. Men därom vidare härefter.<br />
Nu behandlar vi det, som de inte kan tåla,<br />
att ha oss med till arvingar i Messias´ rike<br />
eller vår Frälsare (Hembdath) i honom, som<br />
dock profeterna rikligt vittnar för oss. Men<br />
vad säger Gud därtill? Han säger, att han<br />
ville ge Frälsaren åt hedningarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />
lydnad ska behaga honom Jakob säger i 1.<br />
Mos 49 <strong>och</strong> alla profeter, <strong>och</strong> ville tvärtom<br />
vara så sträng mot judarnas tröga huvuden,<br />
att han ville snarare förkasta dem av det<br />
skälet samt utvälja <strong>och</strong> acceptera hedningarna,<br />
oavsett att de inte är av fädernas ädla<br />
blor eller omskurna heliga. Ty så säger<br />
Hosea i 2 kap: "Jag vill det som inte mitt<br />
folk är, befalla mitt folk <strong>och</strong> folket ska kalla<br />
mig sin Gud". Men till judarna säger han:<br />
"Loamni, ni är inte mitt folk, <strong>och</strong> jag är inte<br />
er Gud". Vilket för dem även långt förut<br />
Moses sjöng i sin visa: " De (folket) förbittras<br />
över det, som inte är Gud, <strong>och</strong> förtörnas över<br />
sitt onyttiga beteende; därför vill jag ånyo<br />
förbittra dem över det, som inte är mitt folk,<br />
<strong>och</strong> med ett galet folk ska jag förtörna dem".<br />
Denna utsaga har nu varit i omlopp ungefär<br />
1500 år, att vi galna hedningar, som inte var<br />
Guds folk, nu är Guds folk. Detta gör judarna<br />
vansinniga <strong>och</strong> dåraktiga <strong>och</strong> har därför<br />
inte blivit Guds folk, vilka dock varit Guds<br />
folk <strong>och</strong> rimligen skulle vara det.<br />
Gott, att vi avslutar Haggais utsaga, ty här<br />
bevisas övertygande, att Messias, hedningarnas<br />
frälsare (Hembdath), har kommit vid<br />
den tid, då detta tempel fanns kvar, såsom<br />
de gamle har förstått det <strong>och</strong> vår tids judars<br />
tröga <strong>och</strong> intetsägande glosor också bevisar,<br />
emedan de ingenting vet att säga däremot<br />
utom det varom <strong>deras</strong> egen vanära talar. Ty<br />
den som ger dåligt, likgiltigt <strong>och</strong> löst svar,<br />
den vittnar <strong>och</strong> dömer mot sig själv, att han<br />
har en förlorad sak <strong>och</strong> det vore bättre för<br />
honom att tiga still med ringa skam än att<br />
svara emot med stor vanära.. Därför säger<br />
nu Haggai: "Ännu en gång ska jag därför<br />
komma himmel <strong>och</strong> jord att bäva, ja jag ska<br />
uppröra alla hedningar <strong>och</strong> det ska komma<br />
åtrå från alla hedningar (Hag 2:7-8)". Detta<br />
tolkar jag efter mitt enfaldiga förstånd så:<br />
Det har från världen begynnelse varit fiendskap<br />
mellan ormens säd <strong>och</strong> kvinnans säd.<br />
De har alltjämt bråkat med varandra, dock<br />
vissa tider mer än andra. Ty där kvinnans<br />
säd är eller kommer, där för den buller <strong>och</strong><br />
bråk med sig. Såsom han (Jesus) säger i<br />
evangeliet (Mt 10:34): "Jag har icke kommit<br />
för att sända frid på jorden utan svärd <strong>och</strong><br />
oenighet". Och han tar från den starkt beväpnade<br />
hans vapenförråd. Denne hade då<br />
fred på sin gård (L 11:22). Denne kan emellertid<br />
inte tåla det, då börjar (höjer sig)<br />
striden, så att änglar bråkar i lust med<br />
djävlar <strong>och</strong> människor med människor allt<br />
för kvinnans säds skull. Och fastän även<br />
utan detta eljest många <strong>och</strong> stora stridigheter,<br />
krig <strong>och</strong> oro finns i världen, så är det<br />
dock, emedan det inte framträder för denna<br />
säds skull, en ringa sak inför Gud, då ju alla<br />
änglar har att göra med detta bråk.<br />
(164) Eftersom det nu var nära intill den tid,<br />
då denna säd eller Messias skulle komma,<br />
söger ha: "Ännu en gång", dvs: hittills har<br />
bråket endast varit hos mitt folk Israel, dvs i<br />
en liten vrå. Det har alltid djävulen velat<br />
fråssa på <strong>och</strong> hetsa alla konungar däromkring<br />
mot dem, ty han (djävulen) visste nog,<br />
81
att den utlovade säden i detta folk var den,<br />
som skulle göra honom det, därför har han<br />
alltid velat förstöra det, oupphörligen ställa<br />
till oro, olust, krig, bråk. Nåväl, det kan<br />
ännu en gång göras, därför ska jag honom<br />
tillräckligt med bråk <strong>och</strong> ställa till med ett<br />
sådant bråk, som inte allenastska vara bra<br />
för mitt folk Israel utan så långt himmel <strong>och</strong><br />
jord, hav <strong>och</strong> det torra är, dvs där människor<br />
finns eller som han säger, alla hedningar<br />
ska jag förskräcka, så att alla änglar kämpar<br />
med alla djävlar i himmelen <strong>och</strong> i luften<br />
<strong>och</strong> alla människor grälar med alla människor<br />
på jorden över säden.<br />
Ty jag ska låta frälsaren (den Hembbath)<br />
komma till alla hedningar, honom ska de<br />
hålla kär (älska) <strong>och</strong> hålla fast vid, såsom 1<br />
Mos 49 säger: "Hedningarna ska tillbedja<br />
honom", åter bli fientlig till djävulen, den<br />
gamle ormen, <strong>och</strong> falla från honom. Då ska<br />
det gå, som det plägar gå, när världen Gud<br />
<strong>och</strong> furste har blivit uppretad, vild <strong>och</strong> rasande,<br />
så att han måste avträda sitt rike,<br />
sitt hus, sitt husgeråd, sin gudstjänst, sin<br />
makt åt frälsaren (dem Hembdath) <strong>och</strong><br />
spiran (Silo). Läs historien om Kristi tid<br />
härifrån, vem som vill, hur judar <strong>och</strong> hedningar,<br />
därefter kättare, sist muhammedaner<br />
<strong>och</strong> nu påven rasat <strong>och</strong> ännu "rasar mot<br />
Gud <strong>och</strong> hans Messias" (Ps 2), så ska man<br />
förstå, vad Haggai här säger om bråk. Det<br />
har inte funnits någon vrå i världen eller<br />
någon plats i havet, dit evangeliet inte<br />
spritts <strong>och</strong> fört frälsaren (den Hembdath),<br />
som Ps 18 säger:" Det finns inget språk eller<br />
tal, där man inte hör dess stämma. Dess ton<br />
går ut i hela världen <strong>och</strong> dess tal till världens<br />
ände". Och djävulen låter sig också<br />
sannerligen finnas på plats med mord genom<br />
tyrannerna, med <strong>lögner</strong> genom kättarna<br />
<strong>och</strong> med alla sina djävulska lister <strong>och</strong><br />
krafter, som han ännu gör, för att hindra<br />
<strong>och</strong> motsätta sig evangeliet. Detta är striden.<br />
Jag vill börja detta buller ang de späda små<br />
frukterna med ädlingen Anti<strong>och</strong>us. Ty från<br />
Haggai ända till Anti<strong>och</strong>us är ungefär 300<br />
år. Det är en liten tid, under vilken de hade<br />
fred. Ty de persiska konungar (165) gjorde<br />
dem mycket gott, även Alexander gjorde<br />
dem ingenting till skada (dem inte något<br />
82<br />
ont). Och de hade det drägligt med sina<br />
efterkommande ända tills denna snusker<br />
Anti<strong>och</strong>us. Med honom började ofred <strong>och</strong><br />
olyckor, <strong>och</strong> djävulen sökte genom honom<br />
utrota kvinnans säd. Han plundrade Jerusalem,<br />
templet, land <strong>och</strong> folk, skändade templet<br />
<strong>och</strong> rasade så som hans Gud djävulen<br />
drev honom. Och där var nästan hela judarnas<br />
lycka slut <strong>och</strong> har aldrig åter kommit i<br />
det tidigare läget <strong>och</strong> återkommer aldrig dit.<br />
Detta tjänar även därtill, att man kan rätt<br />
förstå judarnas talesätt, när de säger "alla<br />
hedningars frälsare (Hembdath)", dvs guld<br />
<strong>och</strong> silver har kommit till detta tempel, dvs<br />
har de föregående konungarna givit något,<br />
så har denne (Anti<strong>och</strong>us) helt <strong>och</strong> hållit tagit<br />
bort det, <strong>och</strong> förändrat <strong>deras</strong> talesätt så:<br />
Alla judars frälsare (Hembdath) överlämnar<br />
Anti<strong>och</strong>us till hedningarna, så att följaktligen<br />
denna Haggais´ utsaga icke kan förstås<br />
av hedningarna. Ty judarna har efter dessa<br />
300 år eller mindre tid alltjämt inte fått<br />
mycket av hedningarna utan måste ge dem<br />
mycket, tills romarna snart kom härefter<br />
<strong>och</strong> fullständigt förberedde ett slut. De satte<br />
Herodes till konung över dem. Vad denne<br />
gav åt dem, fann (upptäckte) de väl, <strong>och</strong> föga<br />
fred har fökjaktligen medgivits dem sedan<br />
Anti<strong>och</strong>us´ dagar. Och Daniel spetsade<br />
också öronen hos denne Anti<strong>och</strong>us, då han<br />
skulle säga: Nu är det slut <strong>och</strong> är ute, nu<br />
står Messias vid dörren, som ska göra bullret<br />
mer ihållande <strong>och</strong> ständigt större.<br />
Men den skändlige Anti<strong>och</strong>us inte blott<br />
plundrade <strong>och</strong> skändade templet, utan han<br />
undertryckte även Schevet eller Sultan,<br />
furstarna i Davids hus, nämligen den sista<br />
fursten Johannes Hircanus, så att ingen av<br />
hans efterkommande mera kom på Davids<br />
stol eller i furstlig maktställning (ins Regiment),<br />
utom att Saphra eller Mehokek ännu<br />
stannade kvar ända tillHerodes´ tid, så att<br />
från den tiden Davids hus betraktades som<br />
om dess ljus var släckt <strong>och</strong> ingen Sultan<br />
eller Szepter fanns där från Juda. Det var<br />
också nu verkligen vid slutet <strong>och</strong> ännu ungefär<br />
150 år till Messias´ ankomst. Men gemenligen<br />
gick det så till: det som skulle<br />
brytas, måste först knaka <strong>och</strong> braka en<br />
smula. Det som skulle gå under, måste först<br />
sjunka <strong>och</strong> svikta en smula. Så har också
Szeptern i Juda vid sitt fall, blivit svag,<br />
knakade <strong>och</strong> jämrade sig över 150 åren, tills<br />
han genom romarna <strong>och</strong> Herodes helt föll<br />
ihop. Och Judas furstar hade alltså stannat<br />
kvar de 150 åren utan makt som vanliga<br />
medborgare (166), kanske också helt utarmade,<br />
ty Maria, Kristi moder i Nasareth,<br />
berömde dem <strong>och</strong> hon var en fattig, beklagansvärd<br />
jungfru.<br />
Dock är det även sant, att mackabeerna<br />
stred mot Anti<strong>och</strong>us <strong>och</strong> segrade (liksom<br />
Daniel 11 talar om en liten hjälp) <strong>och</strong> därmed<br />
kom på Davids stol in i regementet. Det<br />
var präster från Levis <strong>och</strong> Arons stammar.<br />
Nu kan man på goda grunder säga, att den<br />
kungliga <strong>och</strong> prästerliga stammen är blandad<br />
med varandra, ty så läser vi i 2. Krön<br />
22:11 om Josabea, konung Jorams dotter<br />
<strong>och</strong> konung Ahasias syster, att hon varit<br />
översteprästen Johadas hustru <strong>och</strong> ur Salomos<br />
kungliga ätt som en ympkvist stoppats<br />
in i den prästerliga släkten, <strong>och</strong> blivit en<br />
stam <strong>och</strong> ett träd med den. Därför har hon<br />
varit ärkemoder till alla Johadas, prästernas,<br />
efterkommande <strong>och</strong> en sann Sara till<br />
den prästerliga släkten. Därför kan makabeerna<br />
kallas Davids blod <strong>och</strong> hans barn<br />
genom moderns linje. Ty vad som kommer<br />
från modern tillhör oss lika nära som det<br />
som kommer från fadern, såsom det också i<br />
andra länder är brukligt. Därför är vår<br />
kejsare Karl konung av Spanien genom<br />
modern, icke genom fadern. Hans fader Filip<br />
var hertig av Burgund, icke genom fadern<br />
Maximilian, utan genom modern Maria.<br />
Likaså kallar David nu alla Jojadas <strong>och</strong><br />
Josabeas barn för sina naturliga barn, söner<br />
<strong>och</strong> döttrar, emedan Josabea härleder sig av<br />
sin son Salomon, <strong>och</strong> genom makabeerna<br />
har Salomons stam efter kvinnolinjen åter<br />
kommit till regementet <strong>och</strong> till Spiran (Szeptern),<br />
varifrån den genom Ahasia på manslinjen<br />
hade fallit, <strong>och</strong> förblivit det ända till<br />
Herodes, som de båda, Sultan <strong>och</strong> Saphra<br />
eller Sanhedrin, stötte bort <strong>och</strong> utrotade.<br />
Där ligger nu Judas Szepter <strong>och</strong> Mehokek,<br />
där står Davids hus mörkt, såväl från mans-<br />
som kvinnosidan. Därför måste Messias<br />
vara där, Davids rätta ljus, den rätta sonen,<br />
som har hållit hans hus i gott skick ända<br />
tills i dag <strong>och</strong> ska hålla det i gott skick <strong>och</strong><br />
upplysa det i evighet.<br />
Vidare säger Gud genom Haggai: "Jag ska<br />
gör detta hus fullt av härlighet, jag har guld<br />
<strong>och</strong> silver, <strong>och</strong> härligheten i detta sista hus<br />
ska vara större än i det första osv". Det är<br />
sant, stor härlighet har vederfarits detta<br />
tempel i 300 år före Anti<strong>och</strong>us, då perserna<br />
<strong>och</strong> Alexanders efterkommande, konungarna<br />
i Syrien <strong>och</strong> konung Philadelphus i Egypten<br />
gav stora egendomar dit. Men likväl (167) är<br />
det Salomos första tempel med den oöverträffade<br />
härligheten. Det måste finnas en<br />
annan härlighet eller detta salomoniska<br />
tempel överstiger denna (härlighet) långt,<br />
långt. Ty där fanns också guld <strong>och</strong> silver,<br />
dessutom förbundsarken, nådastolen <strong>och</strong><br />
kerubim, Moses tavlor, Arons stav, himlabröd<br />
i gyllne kärl, Arons kläder. Likaså<br />
Urim <strong>och</strong> Thumim, den heliga oljan, varmed<br />
man smorde konungar <strong>och</strong> präster. Och när<br />
Salomo invigde detta tempel, föll eld ned<br />
från himmelen <strong>och</strong> förtärde offret. Och<br />
templet blev fullt av dimma, dvs gudomligt<br />
majestät, som visade sig själv däri närvarande,<br />
som Salomo säger i 2. Krön 6: "Gud<br />
har talat, han ville bo i dimman", ty så hade<br />
han också gjort i öknen över Moses´ tabernakel.<br />
Av denna härlighet, som går långt utöver<br />
guld <strong>och</strong> silver, fanns icke någon i detta<br />
Haggais´ tempel, <strong>och</strong> likväl säger Gud, att<br />
det skulle vara större härlighet här än där.<br />
Då låter ni judarna utbasunera vem som<br />
varit denna större härlighet? Intet kan de<br />
här nedtysta, ty såsom texten säger <strong>och</strong> de<br />
gamla judarna, <strong>deras</strong> förfäder, vet , att<br />
hedningarnas frälsare, Messias, kom på<br />
detta tempels tid <strong>och</strong> värderade templet<br />
högt genom sin närvaro, liksom vi kristna<br />
vet, att vår Herre Jesus Kristus, den rätte<br />
frälsaren (Hembdath), där har tillbetts av<br />
sin moder <strong>och</strong> att han själv där har undervisat<br />
<strong>och</strong> gjort under -- detta är det riktiga<br />
töcknet, hans veka mänsklighet, i vilken<br />
Gud har visat sig närvarande <strong>och</strong> låter sig<br />
höras <strong>och</strong> ses. Fastän judarna gör narr av<br />
detta, så är dock vår tro därmed stärkt, till<br />
de ger en annan härlighet i detta tempel,<br />
som vore större än denne frälsare för alla<br />
hedningar. Detta ska de göra, om de nu<br />
83
ygger det tredje templet, dvs om Gud är en<br />
lögnare, djävulen sanningen <strong>och</strong> de åter tar<br />
Jerusalem i besittning, men icke förr.<br />
Josephus skriver, att Herodes rev ned<br />
Haggais tempel i grunden, då det inte var<br />
tillräckligt vackert byggt, <strong>och</strong> byggde ett<br />
nytt, så vackert eller vackrare än Salomos<br />
tempel. Jag vill gärna tro på den historien,<br />
men dock saknas de ovan nämnda sakerna i<br />
den höga gamla helgedomen: förbundsarken,<br />
nådestolen, kerubim osv, om än templet<br />
varit av idel diamanter <strong>och</strong> rubiner. För<br />
övrigt emedan Herodes inte hade något<br />
uppdrag av Gud att göra sådant utan som en<br />
gudlös (168) fiende till Gud <strong>och</strong> hans folk av<br />
ärelystnad <strong>och</strong> högmod gjorde denna byggnad<br />
till sin egen ära, så har hela hans byggnad<br />
<strong>och</strong> arbete inför Gud varit som den<br />
minsta lilla sten, vilken Zerubabel på Guds<br />
befallning lagt på byggnaden. Och det förtjänar<br />
utan tvivel icke mycken nåd, att han<br />
vanhelgar det befallda genom Guds ord<br />
upprättade <strong>och</strong> invigda templet, som rivits<br />
ned, <strong>och</strong> utan Guds ord <strong>och</strong> befallning har<br />
velat bygga ett mycket skönare. Fastän Gud<br />
för den platsens skull, som han hade utvalt<br />
till tempel, har låtit sådant passera <strong>och</strong><br />
tillåtit, att han med templets nedbrytande<br />
tvärtom ger en illavarslande tolkning, att<br />
Israels folk hädanefter har tempel, Guds ord<br />
<strong>och</strong> ska förlora allt <strong>och</strong> därför utöva världens<br />
fåfängliga prakt under skens av gudstjänst.<br />
Även detta tempel har inte blott haft mindre<br />
skönhet än Salomos, utan också på allt sätt<br />
blivit mer skändat än detta. Uttryckligt mot<br />
judarnas vilja när Anti<strong>och</strong>us tog allt, som<br />
var därinne <strong>och</strong> satte en avgud på altaret,<br />
offrade griskött <strong>och</strong> gjorde en riktig svinstia<br />
<strong>och</strong> ogudaktigt snusk av templet, anstiftade<br />
ett gruvligt mord i Jerusalem, som vore han<br />
själv en djävul, såsom beskrivs i 1. Mack 1:<br />
21, <strong>och</strong> såsom Daniel hade förkunnat (Daniel<br />
11). Icke mindre vanära utövade romarna<br />
<strong>och</strong> särskilt den snuskige kejsaren<br />
Caligula, som också gjord sina illdåd, varom<br />
Daniel 9 <strong>och</strong> 12 talar. Sådan vanära <strong>och</strong><br />
skam vederfors icke detta Salomos tempel<br />
av hedningar <strong>och</strong> främlingar, så att det blir<br />
otvivelaktigt, hur sanna Haggais ord är:<br />
"Jag vill göra detta tempel mer ärofullt än<br />
något annat tempel", varemot man väl kan<br />
84<br />
säga, att det har varit tillräckligt vanärat,<br />
om man vill tala om yttre, materiell ära.<br />
Därför måste en annan ära komma till, om<br />
Haggai skall ha rätt.<br />
För det andra har judarna själva också<br />
skändat detta tempel i högre utsträckning<br />
än något annat skändats, nämligen med<br />
andligt avguderi. Lyra skrev <strong>och</strong> andra<br />
ytterligare, att judarna efter hemkomsten<br />
från Babylon icke har bedrivit avguderi eller<br />
med profetmorden begått så svåra synder<br />
som tidigare. Därmed vill han bevisa, att<br />
orsaken till <strong>deras</strong> förbannelse måste vara en<br />
större synd än avguderi, profetmord osv.<br />
Nämligen att de har korsfäst Messias. Detta<br />
argument är riktigt, utmärkt <strong>och</strong> starkt.<br />
Men att de (169) icke har mördat profeter,<br />
beror ej på brist i <strong>deras</strong> onda vilja utan de<br />
har inte mera några profeter, som straffar<br />
<strong>deras</strong> avguderi, girighet <strong>och</strong> laster. Därför<br />
kan de inte mörda några profeter. Men<br />
avguderi har judarna drivit avskyvärdare<br />
under detta tempels tid än under det förras,<br />
icke det grova, påtagliga, plumpa, utan det<br />
subtila, andliga avguderi, som Sakarja 5<br />
utmålar under namn av den flygande bokrullen<br />
<strong>och</strong> den farande sädesskäppan <strong>och</strong><br />
slutligen i 11:e -- 12:e kapitlen profeterar om<br />
skändliga ting, hur de säljer <strong>och</strong> värderar<br />
Gud till trettio silverpengar (11: 11-12).<br />
Därom mer annorstädes. Är det icke skam<br />
nog, att i samma tid prästerna förvände de<br />
tio Guds buden på det gemenaste sätt? Säg<br />
du, vilket avguderi är lika detta illdåd, som<br />
förvänder Guds ord i lögn? Detta kallas<br />
riktigt under Guds namn <strong>och</strong> avgudars sken,<br />
det är att uppresa avgudar, som andra budet<br />
förbjuder: "Du skall icke missbruka din<br />
Guds namn".<br />
Dock skriver <strong>deras</strong> Talmund <strong>och</strong> rabbiner,<br />
att det inte är synd att döda, om en jude<br />
dödar en hedning, utan blott när han dödar<br />
en jude i Israel. Och när juden inte håller en<br />
ed gentemot en hedning, så är det icke synd.<br />
Och om en hedning inte håller en ed, så är<br />
det icke synd. Likaså att stjäla <strong>och</strong> röva<br />
(som judarna gör genom ocker) från hedningarna<br />
är en gudstjänst. Ty de tror, eftersom<br />
de är det ädla blodet <strong>och</strong> de<br />
omskurna heliga, så kan de inte göra något<br />
alltför grov med oss eller försynda sig mot
oss, emedan de är världens herrar <strong>och</strong> vi<br />
<strong>deras</strong> tjänare, ja <strong>deras</strong> boskap.<br />
Summariskt: hur <strong>deras</strong> rabbiner har undervisat,<br />
säger oss också våra evangelister:<br />
Matt 15 (. 1-9), att de har upphävt det fjärde<br />
budet om att hedra fader <strong>och</strong> moder, <strong>och</strong><br />
enligt Matt 23 bedrivit skändlig lärdom,<br />
förutom det som Kristus ytterligare säger i<br />
Matt 5, hur de så ondskefullt har predikat<br />
<strong>och</strong> utlagt de tio budorden, <strong>och</strong> i templet<br />
släppt in växlare, krämare <strong>och</strong> allehanda<br />
mångleri, så att vår Herre Kristus sade: de<br />
har gjort Guds hus till en mördarhåla<br />
(rövarkula). Nu bedömer du, vilken skön<br />
heder det varit, hur full av härlighet huset<br />
varit, för att Gud måste kalla sitt eget hus<br />
för en mördarhåla, emedan så många själar<br />
har mördats genom <strong>deras</strong> giriga, falska<br />
lärdom, d.v.s. genom tvivelsaktigt avguderi.<br />
Från en sådan lära avstår ej heller i dag<br />
judarna <strong>och</strong> gör som sina fäder, förvanskar<br />
Guds ord, är giriga, ockrar, stjäl, mördar,<br />
där de kan, <strong>och</strong> lär sina barn alltid allt<br />
framgent att göra så.<br />
(170) Ändock är det icke detta tempels<br />
största vanära.<br />
85