17.09.2013 Views

Om Judarna och deras lögner

Om Judarna och deras lögner

Om Judarna och deras lögner

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Martin Luther<br />

<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong><br />

1543


Martin Luther ”<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>” (1543)<br />

Översättning från tyskan av Guthorm Hallén<br />

Innehåll:<br />

Förord .......................................................................................................................................... 3<br />

Martin Luthers ideologi ............................................................................................................... 3<br />

Luthers antisemitism <strong>och</strong> teokrati .............................................................................................. 7<br />

Kommentarer ............................................................................................................................. 15<br />

En av historiens värsta judehatare ........................................................................................... 33<br />

Inledning till den tyska upplagan ............................................................................................. 35<br />

<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong> ................................................................................................... 45<br />

2


Förord<br />

I slutet av 1980-talet började min far, Guthorm<br />

Hallén att översätta Martin Luthers<br />

pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen"<br />

(1543) till svenska. Översättningsarbetet<br />

utgick från den tyska utgåvan, ”Luthers<br />

Kampffchriften gegen das Judentum”, år<br />

1936 från förlaget Klinkhardt & Bierman,<br />

Berlin W62. Arbetet tog lång tid <strong>och</strong> var<br />

ännu inte riktigt helt klar när han avled år<br />

1995, 76 år gammal. Orsaken var inte bristande<br />

energi eller språkproblem, utan att<br />

textens innehåll var så avskyvärd <strong>och</strong> vedervärdig<br />

att han var tvungen att avbryta<br />

översättningsarbetet otaliga gånger.<br />

Efter hans död kontaktades ett antal bokförlag<br />

om att ge ut Luthers skrift, men inget<br />

förlag var intresserat. En orsak är rädslan<br />

att sprida antisemitismens gift. Jag har<br />

förståelse för denna argumentation. Denna<br />

skrift har givits ut i bl.a. engelsk utgåva av<br />

amerikanska nazister, i syfte att hämta<br />

argument för att rättfärdiga förföljelserna<br />

mot judarna.<br />

Men det finns också ett motstånd mot att ge<br />

ut ett sådant verk av Martin Luther i ett<br />

samhälle som under århundraden dominerats<br />

av den lutherska teologin <strong>och</strong> ortodoxin.<br />

Åtskilliga hyllningsskrifter har lutherska<br />

teologer publicerats under 1900-talet.<br />

En annan tendens är att debattklimatet<br />

ersätts med tystnad <strong>och</strong> att yttrandefriheten<br />

urholkas. Ett exempel är de märkliga juridiska<br />

turerna kring publiceringen av Mein<br />

Kampf på svenska. Hade flera tyskar läst<br />

boken <strong>och</strong> tagit den på allvar så kanske inte<br />

Hitler kommit till makten. Detsamma gäller<br />

Khomeini, vars skrifter före den iranska<br />

revolutionen 1979 förespråkade upprättandet<br />

av en teokrati. Museveni i Uganda, vars<br />

doktorsavhandling handlade om Franz<br />

Fanon, som förhärligade våldet, vilket precis<br />

vad som kännetecknar Centralafrika idag.<br />

Folkmord <strong>och</strong> krig i Fanons anda.<br />

Luthers avskyvärda antisemitisk skrift kan<br />

naturligtvis inte ges ut utan kommentarer.<br />

Därför har denna utgåva kompletterats med<br />

en inledning om Luthers ideologi <strong>och</strong> antisemitism.<br />

Översättarens kommentarer till<br />

Luthers pamflett <strong>och</strong> hans artiklar om Luthers<br />

antisemitism har tagits med i denna<br />

utgåva. Artiklar publicerades i början av år<br />

1983 i ett antal dagstidningar.<br />

För att belysa hur nazismen utnyttjade<br />

Luthers skrift har även det tyska förordet<br />

till boken tagit med. Förordet är daterat till<br />

år 1936. Vid denna tidpunkt hade nazismen<br />

fullständig politisk kontroll över Tyskland<br />

<strong>och</strong> all opposition var krossad.<br />

Martin Luthers ideologi<br />

Contarini<br />

Erasmus<br />

Melanchton<br />

Över stora delar av världen firades 1996<br />

som ett Lutherår. Det var nämligen 450 år<br />

sedan hans hädanfärd.<br />

Nidbilderna av Martin Luther var många<br />

redan under hans livstid, panegyriken har<br />

flödat än rikligare. En sak är dock uppenbar,<br />

att bristen på kunskap om vem han var<br />

<strong>och</strong> vad han sade är påtaglig i vårt eget<br />

land. Antalet aktiva Lutherforskare i den<br />

yngre generationen är obetydligt i Sverige,<br />

till skillnad från Finland. Kunskapens kedja<br />

är hos oss mycket tunn.<br />

Luther har på ett avgörande sätt har påverkat<br />

vårt lands historia, <strong>och</strong> dit hör även<br />

språkets <strong>och</strong> det andliga livets historia.<br />

Till det som man särskilt uppmärksammat<br />

under senare år hör mystikens arv hos<br />

Martin Luther. Ämnet ägnades en särskild<br />

uppmärksamhet redan vid den tredje internationella<br />

Lutherforskarkongressen i Järvenpää<br />

1966. Bland de medverkande fanns<br />

bland annat professor Bengt Hägglund,<br />

3


Lund. I sitt bidrag inriktade han sig på<br />

Luthers förhållande till Johannes Tauler<br />

(1300-1361), en av den tyska dominikanmystikens<br />

förgrundsgestalter. År 1516, på<br />

tröskeln till reformationen, började Luther<br />

nämligen läsa Taulers predikningar. Frågan<br />

om mystikens betydelse för Martin Luther<br />

gavs en bred belysning av professor Bengt<br />

Hoffman i boken "Hjärtats teologi - mystikens<br />

plats hos Martin Luther" (1989). Han<br />

visar där bland annat på erfarenhetens <strong>och</strong><br />

känslans betydelse för Luthers tro. Tro är<br />

för honom inte en åskådning, inte en ideologi<br />

eller doktrin utan en levande erfarenhet.<br />

Reformationens helt dominerande teologiska<br />

auktoritet var emellertid inte Martin Luther<br />

utan Augustinus. Under hela 1600-talet<br />

översattes endast några smärre skrifter av<br />

Luther till svenska. Katekesen är ju inte<br />

"bara", den var tvärtom den helt dominerande<br />

boken i svensk folkbildning fram till<br />

1919.<br />

Med viss förenkling kan man säga att det<br />

var 1700-talets pietister som återupptäckte<br />

Luther <strong>och</strong> gjorde hans skrifter till folkböcker.<br />

En annan sida av saken är att Kants filosofi<br />

kom att prägla flera generationer av Lutherforskare<br />

<strong>och</strong> att Kants pliktetik kom att<br />

förväxlas med Luthers kallelselära.<br />

Språkforskaren professor Birgit Stolt är den<br />

som gett det mest uppmärksammade bidraget<br />

till den svenska Lutherforskningen<br />

under senare år genom boken "Martin Luther,<br />

människohjärtat <strong>och</strong> Bibeln" (1994).<br />

Det mesta pekar på att Luthers förhållningssätt<br />

till judenheten inte så mycket är<br />

ett resultat av tidsandan, som av ett liv i<br />

frustrerade konverteringsförsök. Detta gör<br />

Luthers antisemitism personlig, men också<br />

allmängiltig. Luther delar nämligen denna<br />

frustration, <strong>och</strong> dess resulterande antipati,<br />

med många andra av den västerländska<br />

historiens andliga, <strong>och</strong> sekulära, ledare som<br />

gått bet på att omvända eller underkuva<br />

detta folk. Även om vi i vårt århundrade<br />

identifierar antisemitismen med rasism, så<br />

4<br />

har, tidigare under historien, judarnas<br />

envisa fasthållande vid sin tro varit det som<br />

huvudsakligen av omgivningen har upplevts<br />

som provocerande.<br />

År 1543 publicerar Martin Luther en pamflett<br />

"Gegen die Jüden und ihre Lügen":<br />

Lars Gustafsson har förmodligen rätt i att<br />

Luther påverkade Sachsens <strong>och</strong> Hessens<br />

judelagstiftning (SvD 7/11).<br />

Man kan också nämna att den för reformationen<br />

betydelsefulle humanisten Johannes<br />

Reuchlin (1455-1522) tog avstånd från brännandet<br />

av judiska skrifter, något som krävdes<br />

av dominikanerna. En central gestalt i<br />

sammanhanget är sannolikt den judiske<br />

konvertiten Samuel Pfefferkorn.<br />

Nazismens antisemitism är inte religiös.<br />

Den är genetisk. Hitler polemiserar i "Mein<br />

Kampf" direkt mot en religiös antisemitism.<br />

Det är, enligt honom, inte judarnas religion<br />

det är fel på, det är "blodet", dvs det som vi<br />

kallar det genetiska. Det är detta som förklarar<br />

hans ohyggliga projekt: att utrota<br />

hela det judiska folket. Egentligen är det<br />

Darwin som gett de idéhistoriska förutsättningarna<br />

genom att ha utplånat gränsen<br />

mellan människa <strong>och</strong> djur <strong>och</strong> framställa<br />

den mänskliga tillvaron som en oavbruten<br />

kamp, där utvecklingen går framåt genom<br />

att den bäst utrustade segrar <strong>och</strong> förintar<br />

den svagare.<br />

Bland andra P G Lindhardts tes att den<br />

svenska reformationen var betydligt mer<br />

influerad av Augustinus tankar <strong>och</strong> skrifter<br />

än av Luthers.<br />

Men det finns också en annan sida av Luther<br />

som Braw - liksom de flesta kristna<br />

historiker - fullständigt förbigår <strong>och</strong> det är<br />

Martin Luthers högvirulenta <strong>och</strong> ondskefulla<br />

antisemitism som tar sig sina starkaste<br />

uttryck i pamfletterna "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong><br />

<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" (1542) <strong>och</strong> "<strong>Om</strong> Shem Hamephora"<br />

(1543).<br />

Dessa skrifter hör till det obehagligaste man<br />

kan läsa i genren; här rekommen<strong>deras</strong><br />

tvångsarbete för judar, koncentrationsläger


kan man säga, plus förstörelse av <strong>deras</strong><br />

skrifter <strong>och</strong> religiösa byggnader, <strong>och</strong> här förs<br />

en brutal medeltida antisemitism - med<br />

reformationen som ofantlig förstärkare - in i<br />

den moderna tiden. Det finns historiker som<br />

vill se en obruten tradition från Luthers<br />

judehets in i nazist-propagandans mörkaste<br />

helveten. Klart är i varje fall att Luther med<br />

sin stora auktoritet hos de reformerade<br />

tyska furstarna var ansvarig för Saxens<br />

ytterst diskriminerande Judenordnung från<br />

1543 <strong>och</strong> Philip av Hessens lika fientliga<br />

från samma år. Den gamla romerska kyrkan<br />

bibehöll i nästan alla sina perioder en<br />

känsla av förpliktelse mot det judiska folket,<br />

att det i någon form måste beskyddas. Hos<br />

Luther finns ingenting av denna yttersta<br />

anständighet.<br />

Som Encyclopædia Judaica framhåller i sin<br />

mycket hovsamma artikel (Vol 11 s585-586)<br />

är inte antisemitismen Luthers ursprungliga<br />

ståndpunkt. Den unge reformatorn på<br />

tjugotalet visar en helt annan öppenhet <strong>och</strong><br />

tolerans. "Att Kristus var född jude" heter en<br />

av otaliga pamfletter från 1523. Tjugotalets<br />

Luther tycks ha hyst förhoppningar om att<br />

omvända judarna till sin nya kristendom <strong>och</strong><br />

även judiska intellektuella, däribland Abraham<br />

Farissol, tenderade att hoppfullt se<br />

reformationen som ett slags judisk rörelse i<br />

det fördolda innan begreppen klarnade <strong>och</strong><br />

båda sidor insåg det orubbliga i varandras<br />

positioner. Det finns - om man får tro<br />

Encyclopædian - ett inslag av besvikelse <strong>och</strong><br />

irritation hos Luther som leder till hans<br />

senare ståndpunkt. Som så många andra<br />

fann han att judarna är svåra objekt för<br />

mission.<br />

Men det är meningsfullt att försöka förstå<br />

hur ohyggligt djupt <strong>och</strong> konsekvent den<br />

europeiska traditionen är genomträngd av<br />

antisemitismens traditioner. Martin Luthers<br />

antisemitism är ofantligt mycket viktigare<br />

<strong>och</strong> inflytelserikare än Nietzsches eller T S<br />

Eliots trots allt ganska begränsade förlöpningar.<br />

Att Luther så länge har kommit<br />

undan så billigt har naturligtvis att göra<br />

med hans roll som kyrkogrundare.<br />

Nu när - om man får tro några optimistiska<br />

iakttagare - antisemitismen håller på att<br />

marginaliseras i skuggan av nya <strong>och</strong> tyvärr<br />

lika skrämmande xenofobier bör varje historieskrivning<br />

med anspråk på vetenskaplighet<br />

kunna kosta på sig att visa också Martin<br />

Luthers andra, hans demoniska, ansikte.<br />

Låntagaren i Västerås har förvägrats lån av<br />

dessa böcker med hänvisning till att "sådana<br />

antisemitiska skrifter inte får lånas ut".<br />

Biblioteket skriver i ett brev till låntagaren:<br />

"Biblioteket tar avstånd från de medier som<br />

spekulerar i våld, propagerar för köns- <strong>och</strong><br />

rasdiskriminering eller för förföljelse av<br />

oliktänkande. Denna passus i målsättningsprogrammet<br />

är vägledande såväl för bibliotekets<br />

inköp som förmedling av medier. Den<br />

utgjorde också bakgrund till vårt agerande<br />

<strong>och</strong> principiella avståndstagande från att<br />

generellt låna in de av Er begärda böckerna.<br />

Förvisso kan åtgärder av detta slag synas<br />

stå i strid med yttrandefriheten <strong>och</strong> bibliotekets<br />

fria förmedling av medier, men ibland<br />

måste tyvärr begränsningar göras för att<br />

förhindra missbruk av dessa friheter."<br />

Det bör påpekas att de aktuella böckerna,<br />

däribland <strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>,<br />

verkligen är otäckt antisemitiska. Sålunda<br />

använde nazisterna dessa skrifter i sin<br />

propaganda <strong>och</strong> åberopade dem också flitigt<br />

vid rättegångarna efter kriget. Låntagarens<br />

syfte med lånet av dessa skrifter var att<br />

studera antisemitismens rötter. Han anser<br />

att biblioteket inte förstår vikten av oinskränkt<br />

tillgång till samtliga bibliotekets<br />

böcker för alla medborgare <strong>och</strong> att en demokrati<br />

faktiskt förutsätter fri opinionsbildning.<br />

En JO-anmälan har därför inlämnats<br />

om utlåningsrutinerna vid det aktuella<br />

biblioteket. Det blir oerhört intressant att se<br />

vad JO kommer fram till. Ett förtjänstfullt<br />

målsättningsprogram skall ju rimligen inte<br />

behöva stå i strid med yttrandefriheten!<br />

Det är korrekt att en låntagare önskade att<br />

låna tre antijudiska skrifter av Luther.<br />

Låntagaren har också fått låna alla tre<br />

skrifterna. Den ena, "<strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

<strong>lögner</strong>", har vi lånat in från ett annat bibliotek<br />

för låntagarens räkning, s k fjärrlån. De<br />

två andra skrifterna - "<strong>Om</strong> Davids sista ord"<br />

<strong>och</strong> "<strong>Om</strong> Schem Hamphoras <strong>och</strong> Kristi släkt"<br />

- har vi i våra egna boksamlingar på tyska<br />

5


<strong>och</strong> kunde därför lämna ut dem till låntagaren.<br />

Låntagaren önskade läsa dessa två<br />

skrifter på svenska eftersom han förmodade<br />

att de var översatta. Efter ett visst arbete<br />

kunde vi meddela låntagaren att det inte<br />

fanns någon svensk översättning <strong>och</strong> att han<br />

fick nöja sig med den tyska utgåvan. Låntagaren<br />

har följaktligen fått alla skrifter som<br />

han begärt. Vi kan bara beklaga att vi tyvärr<br />

inte kan låna ut böcker som inte existerar<br />

i sinnevärlden. Att påstå att det är<br />

förmynderi, att vi svartlistar böcker eller att<br />

vi samarbetar med Svenska kyrkan för att<br />

dölja sanningen etc är ingenting annat än<br />

Jakobssons egna konspiratoriska fantasifoster.<br />

Staffan Rune stadsbibliotekarie, Västerås<br />

En antirationalistisk riktning, upphäver det<br />

intellektualistiska trosbegreppet<br />

Occam var Luthers mästare<br />

Occam väljer uppenbarelse, ej förnuft.<br />

Tro <strong>och</strong> vetande kan ej förenas. Luther<br />

väljer tron.<br />

I Sverige har M Luther satt sin prägel på<br />

kristendomen <strong>och</strong> statskyrkan. Hans lära är<br />

primärt en makt, fursteideologi. Staten var<br />

kyrkans uppdragsgivare <strong>och</strong> överhuvud.<br />

Religionen <strong>och</strong> kyrkan var statens verktyg.<br />

Idag fullföljer de lutherska kyrkorna regeringsmaktens<br />

politik, t.ex. i miljö <strong>och</strong> fredsfrågor,<br />

som lojala statstjänstemän. Se på N<br />

Möller <strong>och</strong> de tyska protestanternas hyllning<br />

till fursten A Hitler. Oavsett regim är<br />

de alltid lojala. Diktaturens tjänare <strong>och</strong><br />

redskap.<br />

Luthers antisemitism inspirerade J Goebbels<br />

<strong>och</strong> i från Luthers antisemitiska skrift<br />

hämtade nazipropagandisten sina argument<br />

mot judarna. Se även judarnas roll i Sverige<br />

under lutherdomens påverkan.<br />

Luthers religion präglades av hat <strong>och</strong> intolerans.<br />

Hans mano-depressiva psyke påverkade<br />

religionen.<br />

Luthers inställning till sjukdomar; Guds<br />

prövning för att luttra människan.<br />

6<br />

Predestinationsläran. Man är förutbestämd<br />

att bli vald av Gud, att få nåd <strong>och</strong> få tro.<br />

"Tron allena".<br />

Helvetesläran.<br />

Sverige, med den lutherska statsreligionen,<br />

var det sista landet som erhöll religionsfrihet<br />

1949/51. Och är ett av de få länder med<br />

statsreligion i västerlandet.<br />

Fundamentalismen. Lutherdomen är till en<br />

fundamentalistisk riktning. Bibeln ses som<br />

Guds ord <strong>och</strong> är felfri. Bokstavstrogen lära.<br />

Luterdomen, en statsreligion i Sverige, har<br />

Bibeln som enda rättesnöre. Men tillämpningen<br />

av bibeltro är till följd av viss lagstiftning<br />

olaglig. Luterdomen är<br />

fundamentalistisk. Allt som står i Bibeln är<br />

sant <strong>och</strong> har verkligen inträffat (fundamentalism,<br />

en mytisk bibelsyn). Bibeln ger<br />

svaret på allt <strong>och</strong> tron dess innehåll.<br />

Luther predikade dödsstraff för häxor.<br />

Reformationen vilar på bl. a på Luther <strong>och</strong><br />

evangeliska tron.<br />

Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk<br />

bekännelsekyrka.<br />

Med Philipp Melanchtons huvudsakliga verk<br />

den Augsburgska bekännelsen (Confessio<br />

Augustana, 1530) fastställdes den evangeliska<br />

lärans huvudstycken i bindande ordalag.<br />

På Uppsala mötet 1593 fastslogs den lutherska<br />

ortodoxin. Se även 1571 års kyrkoordning.<br />

Se SO 4§, skall kungen alltid "vara av den<br />

rena evangeliska läran", dvs "den<br />

Augsburgska bekännelsen samt Uppsala<br />

mötets beslut av år 1593". Jfr även svenska<br />

statskyrkans teologi enligt lag.


Luthers antisemitism <strong>och</strong> teokrati<br />

Författad av Guthorm Hallén 1993-01-26.<br />

Antisemitismen <strong>och</strong> den svenska kyrkan<br />

Jag förnekar inte, att gravskändningar på<br />

de judiska kyrkogårdarna visat sig vara<br />

gengångare av en återuppspirad antisemitism,<br />

som en tid tycks ha legat förpuppad.<br />

Sverige har ju - trots sin religionsfrihetslag -<br />

en i särklass prioriterad statskyrka, som<br />

enligt lag av år 1982 om den svenska kyrkan<br />

är "ett evangeliskt-lutherskt trossamfund"<br />

(LSvKy 1 §), i vilket vanligtvis medlemskap<br />

förvärvas genom födseln <strong>och</strong> blir föremål för<br />

beskattning -- en tvångsmässig församlingsskatt!<br />

Också en obegriplig form av<br />

religionsfrihet!!! En fullständig separation<br />

mellan stat <strong>och</strong> kyrka utgör emellertid --<br />

historiskt sett -- en säker garanti för att en<br />

fullvärdig <strong>och</strong> rättvis religionsfrihet ska<br />

kunna uppehållas (SOU 1964:13, s 485).<br />

Eftersom Martin Luther, den svenska kyrkans<br />

andlige fader, var en av historiens<br />

värsta judehatare, vilket främst dokumenteras<br />

i hans huvudskrift mot judendomen Von<br />

den Juden und ihren Lügen (1543), men<br />

framkom redan i hans föreläsningar över<br />

Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium")<br />

1513-1516 <strong>och</strong> hans fortsatta utläggningar<br />

över Psaltarpsalmerna ("Operationes<br />

in Psalmos") 1519-1521, där han skarpt <strong>och</strong><br />

med gränslös intolerans fördömde judarna<br />

som djävulska lögnare, hycklare, fulla av<br />

vederstyggliga laster <strong>och</strong> begär, Kristi sanna<br />

fiender, evigt fördömda genom Guds outsläckliga<br />

vrede, jämte ett flertal uttalanden i<br />

andra tidigare <strong>och</strong> senare skrifter, återspeglar<br />

sig hans vidriga antisemitism även i den<br />

svenska kyrkans nuvarande bekännelseskrifter<br />

(Lars Beckman: Ras <strong>och</strong> rasfördomar,<br />

s 67-90; Guthorm Hallén: Luther - en<br />

av de värsta judehatarna i historien, DD<br />

1983-10-10; Dens: 500 år sedan Martin<br />

Luther föddes. En av historiens värsta judehatare,<br />

Folkbladet 1983-11-10; Dens: Martin<br />

Luther - en av historiens värsta judehatare,<br />

VF 1983-11-23; Adolf Hitler: Min kamp, s<br />

252-293; Herbert Tingsten: Det hotade<br />

Israel, s 7-21; 94-128; Eric Wärenstam:<br />

Varför hatar man judarna?).<br />

I den Augsburgska bekännelsens apologi<br />

läses:<br />

"Människorna ha efter hand under nödens<br />

tider uttänkt nya gärningar <strong>och</strong> nya sätt att<br />

tjäna Gud <strong>och</strong> ställt dem mot samvetsnöden.<br />

Hedningarna <strong>och</strong> Israels barn hava offrat<br />

människor <strong>och</strong> företagit sig många andra<br />

gruvliga ting för att blidka Guds<br />

vrede...Detta slag av rättfärdiggörelse härrör<br />

från förnuftet".<br />

"Det ligger i människans natur att mena sig<br />

kunna behaga Gud genom egna gärningar...Det<br />

var på samma sätt i Israel. Största<br />

delen av folket menade sig genom egna<br />

gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse<br />

<strong>och</strong> hopade därför offer <strong>och</strong> gudstjänster".<br />

"<strong>Om</strong> nu kyrkan, som i sanning är Kristi<br />

rike, är skild från djävulens rike, så äro ju<br />

nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i<br />

djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru<br />

de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu<br />

icke är fullt uppenbart, äro inmängda i<br />

kyrkan <strong>och</strong> där bekläda kyrkliga ämbeten.<br />

Icke tillhör de ogudaktiga Kristi rike blott<br />

därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty<br />

till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör<br />

genom sin Ande, det må vara uppenbart<br />

eller fördolt...På samma sätt talar Johannes<br />

om hela det judiska folket <strong>och</strong> säger, att den<br />

sanna kyrkan skall skiljas från detta folk"<br />

(Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans<br />

bekännelseskrifter, s 154, 173, 177).<br />

I Luthers stora katekes sägs, att<br />

"trons artiklar skilja <strong>och</strong> avsöndra oss<br />

kristna från alla andra människor på jorden<br />

(Sic!). Ty vad som är utanför kristenheten,<br />

det må vara hedningar, turkar, judar eller<br />

falska kristna <strong>och</strong> hycklare, <strong>och</strong> även om de<br />

skulle tro <strong>och</strong> tillbedja blott en enda, sann<br />

Gud, så veta de likväl icke, hurudant hans<br />

sinnelag mot dem är, <strong>och</strong> kunna av honom<br />

icke vänta kärlek eller något gott, varför de<br />

förbliva under evig vrede <strong>och</strong> fördömelse. Ty<br />

7


de hava icke Kristus till sin Herre <strong>och</strong> äro<br />

icke av den Helige Ande upplysta eller benådade<br />

med några gåvor av honom" (Ruben<br />

Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter,<br />

s 451-452).<br />

Och i Konkordieformeln pressas frälsningen<br />

in under predestinationslärans hopplösa,<br />

inhumana <strong>och</strong> nattsvarta perspektiv -- precis<br />

som Luther gjort tidigare i sin stridsskrift<br />

mot Erasmus av Rotterdam <strong>Om</strong> den<br />

trälbundna viljan (1525, sv övers av Gunnar<br />

Hillerdal, s 341):<br />

"Sålunda föreligger icke något tvivel om att<br />

Gud före all tid alldeles avgjort <strong>och</strong> bestämt<br />

förutsett <strong>och</strong> alltjämt vet, vilka av de kallade<br />

som skola tro <strong>och</strong> vilka som icke skola<br />

göra det. Likaså vilka av de omvända som<br />

skola bliva beståndande <strong>och</strong> vilka som icke<br />

skola bliva det, samt vilka som, sedan de<br />

fallit, åter skola omvända sig <strong>och</strong> vilka skola<br />

förhärda sina hjärtan...Ty det är välförtjänta<br />

syndastraff, när Gud straffar land <strong>och</strong> folk<br />

för föraktet av Ordet på det sättet, att han<br />

låter straffet gå ut över de efterkommande,<br />

såsom man ser av judarnas exempel. Genom<br />

sådana straff, som drabba länder <strong>och</strong> enskilda,<br />

visar Gud för de sina hela sitt allvar,<br />

vad vi alla förtjänat <strong>och</strong> voro värda, då vi<br />

förhållit oss illa gent emot Guds ord <strong>och</strong> ofta<br />

djupt bedrövat den helige Ande...Ty dem,<br />

som bli straffade <strong>och</strong> mottaga sina 'synders<br />

lön', sker ingen orätt" (Ruben Josefson m fl:<br />

Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 666-<br />

667).<br />

Efter reformationens införande i Sverige på<br />

riksdagen i Västerås 1527 befästes den<br />

lutherska konfessionen ytterligare genom<br />

Västerås' arvförening år 1544. Och genom<br />

Uppsala mötes beslut år 1593 eftersträvades<br />

fullständig konformism, dvs "enhet i religionen"<br />

både vad läran <strong>och</strong> ceremonierna<br />

beträffar. Ingen som tillhörde någon annan<br />

religion än den evangelisk-lutherska, ska<br />

"här uti riket bliva liden eller i något kall<br />

eller ämbete brukad". Den som avföll från<br />

den rätta läran, skulle mista sin egendom<br />

<strong>och</strong> landsförvisas.<br />

Genom Örebro stadga av år 1617 preciserades<br />

avfall från den rätta läran att t v endast<br />

8<br />

gälla katoliker, som ansågs vara agenter för<br />

fiendelandet Polen. Men prästerskapet hade<br />

yrkat på likställa kalvinister <strong>och</strong> andra<br />

religionsbekännare med katoliker (Carl<br />

Grimberg: Svenska folkets underbara öden<br />

II, s 149-150, 415-423, 461-464; III, s 52-55;<br />

Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s<br />

74-75, 79, 87-89, 94; Emil Hildebrand &<br />

Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra<br />

dagar, del 4 s 130-144, 291-297, del 5 s 238-<br />

244, del 6 s 126-131; Hjalmar Holmquist:<br />

Svenska Kyrkans historia III:1, s 141-170,<br />

305-363, III:2 s 149-169, 311-315, IV:1, s<br />

128-133, 401-421; SOU 1964:13, s 7-25;<br />

Gustaf Jacobson: Gustaf Vasa, s 25-29, 42-<br />

43; Ivan Svalenius: Gustav Vasa, s 113-120,<br />

205-208).<br />

Drottning Kristina var troligen den första,<br />

som inkallat kända judar till Sverige, bl a<br />

den ryktbare läkaren Benedict de Castro (f<br />

1597 d 1684), vilken tidvis vistades här<br />

mellan åren 1645-1652 <strong>och</strong> därunder tillägnade<br />

drottningen en medicinsk avhandling,<br />

samt den engelsk-judiske målaren Alexander<br />

Cooper (f 1605 d 1660), vars fulländade<br />

porträtt av Magnus De la Gardie hänger i<br />

Riksbankens myntkabinett (SvU band 5 sp<br />

982, band 6 sp 496). Påverkad av sin religionslärare<br />

Johannes Matthiae, "den blidaste<br />

<strong>och</strong> fördragsammaste av svenska teologer<br />

under detta ofördragsamhetens tidevarv",<br />

hade hon en friare <strong>och</strong> tolerantare inställning<br />

till troheten mot den lutherska bekännelsen.<br />

Möjligheter skulle ges till fri <strong>och</strong><br />

självständig tankeverksamhet <strong>och</strong> hon opponerade<br />

sig öppet mot den framväxande<br />

klerikala <strong>och</strong> inskränkta konkordieortodoxin.<br />

Efter hennes tronavsägelse på<br />

grund av konversion till katolicismen skärptes<br />

religionslagstiftningen genom religionsstadgan<br />

1655 <strong>och</strong> judar förbjöds att vistas<br />

inom riket. Och i 1686 års kyrkolag <strong>och</strong> 1726<br />

års konventikelplakat nådde den lutherska<br />

ortodoxin intoleransens höjdpunkt i fråga<br />

om "enighet i religionen <strong>och</strong> den rätta gudstjänsten"<br />

(Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria,<br />

s 103,108-109, 124-125; Emil<br />

Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges<br />

historia till våra dagar, del VII s 80-81, 159-<br />

186, 384, del VIII s 273-277, del IX s 93).


Förbud för judar att vistas i Sverige utfärdades<br />

emellertid upprepade gånger mellan<br />

åren 1685 till 1748 (SvU band 14 sp 669).<br />

Dock fick judar bo i Marstrand, så länge<br />

Marstrand var frihamn.<br />

Nödvändigheten av att utveckla handel,<br />

hantverk, industri <strong>och</strong> olika näringsgrenar<br />

samt vetenskap bidrog till en starkt ökad<br />

efterfrågan av kompetent <strong>och</strong> utbildad arbetskraft,<br />

som uppenbarligen inte fanns<br />

inom landet. Utländsk arbetskraft av annan<br />

kristen konfession än den evangelisktlutherska<br />

tilläts invandra, om begränsningar<br />

i religionsutövningen iakttogs.<br />

Gustav III, som var starkt påverkad av den<br />

franska upplysningsfilosofin <strong>och</strong> rationalismen,<br />

utfärdade år 1781 den epokgörande<br />

förordningen om religionsfrihet, som kallats<br />

vår första religionsfrihetslag eller toleransediktet.<br />

Härigenom erhöll främmande<br />

kristna trosbekännare, som inflyttat i riket,<br />

<strong>och</strong> <strong>deras</strong> efterkommande rätt att bilda<br />

församlingar, bygga egna kyrkor <strong>och</strong> anställa<br />

präster, dock med vissa begränsningar.<br />

Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska<br />

trosbekännare sin första rättsliga status<br />

här i landet, men de tvingades bosätta<br />

sig endast i Stockholm, Norrköping <strong>och</strong><br />

Göteborg för att driva handel <strong>och</strong> vägrades<br />

äktenskap med andra trosbekännare samt<br />

fick ej heller delta i riksdagsmannaval<br />

(Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s<br />

151; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow:<br />

Sveriges historia till våra dagar del 10, s<br />

113-120; SOU 1964:13, s 9).<br />

Då judereglementet upphävdes år 1838<br />

erhöll mosaiska trosbekännare vidgade<br />

rättigheter för att - efter ytterligare emancipationstillstånd<br />

- slutligen år 1870 få<br />

fullständiga medborgerliga rättigheter, en<br />

reform för vilken Viktor Rydberg som nyvald<br />

andrakammarsledamot varmt talade (Carl<br />

Grimberg: Svenska folkets underbara öden<br />

VII s 84-87, XI s 76-71; SvU band 14 sp 669-<br />

670). Men våra lutherska klerkers <strong>och</strong> teologers<br />

kamp mot judendomen upphörde<br />

knappast därmed.<br />

I Gertrud Auléns bland svenska teologer<br />

välbekanta missionshistoria "Kristendomens<br />

väg till folken" står exempelvis följande<br />

besynnerligheter att läsa: "<strong>Om</strong> icke kristendomen<br />

förmår vinna judarna, skall den<br />

judiska anden, den irreligiösa, skarpa, erövra<br />

världen...<strong>Judarna</strong> ha visat sig äga en<br />

förfärande makt".<br />

Detta stämmer väl överens med vad kyrkofadern<br />

Luther förkunnade i Von den Juden<br />

und ihren Lügen: "<strong>Judarna</strong> är giftiga, hårda,<br />

hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare<br />

<strong>och</strong> djävulsbarn, som fäktar <strong>och</strong> gör<br />

skada...En kristen har näst djävulen inte<br />

någon giftigare <strong>och</strong> bittrare fiende än en<br />

jude" (Martin Luther: <strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

<strong>lögner</strong>. Urval ur Luthers huvudskrift mot<br />

judarna - 1543. Sv övers av Guthorm Hallén.<br />

Stencil, s 7-8).<br />

Och i nazismens rasideologi, som fullödigt<br />

inspirerats av den lutherska antisemitismen<br />

(Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg:<br />

Hitler <strong>och</strong> nazismen, s 47-51, 56-58, 83-95),<br />

karakteriserades juden "i det ekonomiska<br />

livet inte som producent utan uteslutande<br />

som mellanhand. Med sin tusenåriga merkantila<br />

rutin är han vida överlägsen den<br />

alltjämt hjälplöse men framförallt obegränsat<br />

ärlige ariern, <strong>och</strong> det dröjer inte länge<br />

innan handeln hotar att bli ett judiskt monopol.<br />

Juden börjar låna ut pengar, nästan<br />

alltid till ockerränta. I själva verket är det<br />

han som inför räntan. Faran med denna nya<br />

inrättning genomskådas inte genast, utan<br />

hälsas rent av välkommen på grund av den<br />

ögonblickliga fördel den bereder...Penningväsendet<br />

<strong>och</strong> handeln bli nu helt <strong>och</strong> hållet<br />

judens privilegium. Judens ockerräntor<br />

uppväcka till slut motstånd, hans tilltagande<br />

fräckhet ovilja, hans rikedom avund.<br />

Måttet rågas när han även drar mark <strong>och</strong><br />

jord under sin merkantila verksamhet <strong>och</strong><br />

förnedrar dem till försäljningsobjekt, eller<br />

rättare sagt handelsvara. Då juden inte själv<br />

bebygger marken utan bara betraktar den<br />

som bytesmedel, <strong>och</strong> visserligen låter bönderna<br />

vara kvar, men på det hårdaste utpressar<br />

dem, växer oviljan mot honom till<br />

öppet hat. Hans blodsugeri <strong>och</strong> tyranni bli<br />

så stora att han blir föremål för övergrepp.<br />

Man får ögonen alltmer öppna för dessa<br />

9


främlingar <strong>och</strong> upptäcker ständigt nya<br />

frånstötande karaktärsdrag, tills slutligen<br />

klyftan blir oöverstiglig" (Adolf Hitler: Min<br />

kamp, s 274-275).<br />

Då Hitler höll tal den 1938-02-24 inför sina<br />

"gamla partikämpar", yttrade han bl a:<br />

"Europas folk, er arvfiende är det judiska<br />

folket! Tyska folket har vågat bjuda det<br />

spetsen...Den insikten måste <strong>och</strong> skall slå<br />

igenom att folken kommer att få fred <strong>och</strong><br />

frihet den gång de räcker varandra händerna<br />

för att krossa det folk om vilket redan<br />

Kristus sade, att de har djävulen till far...Vi<br />

kan därav hämta den lärdomen att man<br />

måste skoningslöst gå fram mot denna<br />

judiska avföda i Tyskland... Jag vill tillintetgöra<br />

dig" (Stig Jonasson: Nazismen i dokument,<br />

s 42-43; Ingemar Karlsson & Arne<br />

Ruth: Samhället som teater. Estetik <strong>och</strong><br />

politik i Tredje riket, s 82-105, 127-140, 225-<br />

228, 269-273, 281-300, 303-323; Harald<br />

Ofstad: Vårt förakt för svaghet, s 24-69, 130-<br />

153).<br />

För Luther var penningspekulationer, kreditgivning<br />

<strong>och</strong> räntetagande tydliga bevis på<br />

hur djävulen förblindade <strong>och</strong> behärskade<br />

människor i denna värld (E H Thörnberg:<br />

Nationalekonomiens historia I, s 29-30).<br />

Sådan verksamhet bedrev judarna enligt<br />

Luther. Därför gav han bl a det rådet, "att<br />

man förbjuder judarnas ocker <strong>och</strong> tar ifrån<br />

dem alla kontanta tillgångar <strong>och</strong> klenoder i<br />

silver <strong>och</strong> guld <strong>och</strong> lägger dessa i beslag. Ty<br />

allt vad de äger, har de stulit <strong>och</strong> bortrövat<br />

genom sitt ocker" (Martin Luther: <strong>Om</strong> judarna<br />

<strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>, sv övers, stencil, s<br />

3).<br />

Den framstående svenske teologen, sedermera<br />

Lundabiskopen Anders Nygren skrev<br />

under tyska nazismens glansdagar en bok<br />

om Den tyska kyrkostriden (1934), där han i<br />

stort sympatiserade -- liksom majoriteten av<br />

sina trosbröder inom den tyska evangeliska<br />

bekännelsekyrkan samt flera företrädare<br />

inom den svenska kyrkan -- med nazistregimens<br />

militarism, politiska strävanden,<br />

rasdiskrimination <strong>och</strong> judeförföljelser.<br />

<strong>Om</strong> judeförföljelserna yttrade Nygren -- för<br />

övrigt helt i Luthers anda: "Den som vet<br />

10<br />

huru under efterkrigsåren de så kallade<br />

östjudarna översvämmat Tyskland <strong>och</strong><br />

tillvällat sig ett alldeles oproportionerligt<br />

inflytande kunde utan vidare inse att en<br />

praktiskt utjämnande reglering här måste<br />

inträda" (Bonniers världshistoria 17, s 150-<br />

158; Paul Johnson: Moderna tider, s 500-<br />

510; Steven Koblik: "<strong>Om</strong> vi teg, skulle stenarna<br />

ropa". <strong>Om</strong> Sverige <strong>och</strong> judeproblemet<br />

1933-1945, s 87-119; Willy Strzelewicz:<br />

Kampen om de mänskliga rättigheterna, s<br />

169-220, särsk s 203-213; Herbert Tingsten:<br />

Det hotade Israel, s 7-46, 83-128; Dens:<br />

Åsikter <strong>och</strong> motiv, s 146). Den kroppsliga<br />

misshandeln i naziststatens koncentrationsläger<br />

betecknades som illvillig propaganda<br />

<strong>och</strong> en kamp för liberalismens<br />

frihetsideal "vore ett lika grovt misstydande<br />

som när bondeupprorets män tog Luthers<br />

ord om 'en kristen människas frihet' till<br />

intäkt för sina helt annorlunda orienterade<br />

frihetsidéer". Och i fronten mot liberalismens<br />

<strong>och</strong> därmed även demokratins frihetsideal<br />

fylkade sig flera av våra ledande <strong>och</strong><br />

tongivande kyrkomän <strong>och</strong> teologer, tillhörligt<br />

det statligt prioriterade "evangelisktlutherska<br />

kyrkosamfundet" (se nedan).<br />

Vid Life and Work-konferensen i Oxford<br />

1937 fastslogs, att kyrkan var skyldig staten<br />

lydnad, alltså även i en nazistisk diktaturstat<br />

(!), <strong>och</strong> att "bedja för staten, dess folk<br />

<strong>och</strong> dess styrelse". Detta uttalande låg helt i<br />

linje med kyrkoreformatorn Martin Luthers<br />

lära om staten (Einar Billing: Luthers lära<br />

om staten, s 111-122; R 13: 1 ff; 1 P 2: 13 ff;<br />

1 Tim 2:1 f; Tit 3: 1; Nathan Söderblom:<br />

Humor <strong>och</strong> melankoli <strong>och</strong> andra lutherstudier,<br />

s 352-357).<br />

Demokratins frihets-, humanitets- <strong>och</strong> rättighetsprinciper<br />

(Erich Fromm: Ett friskare<br />

samhälle, s 58-66, 146-151, 210-215, 260-<br />

280; C B Macpherson: Den mångtydiga<br />

demokratin, s 9-23, 55-99; Alf Ross: Varför<br />

demokrati?, s 11-51, 98-141, 219-223; Willy<br />

Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna,<br />

s 221-258; Anders Örne: Demokrati,<br />

s 11-50) var inga omistliga, mänskliga<br />

värden för biskopen Anders Nygren <strong>och</strong> den<br />

evangeliska-lutherska kyrka, han företrädde.<br />

Tvärtom hävdade han i det "folkkyrkliga"<br />

idéorganet Vår Lösen (1937), "att


kyrkan i samma mån som den själv gör<br />

anspråk på frihet för sin förkunnelse, också<br />

konsekvent måste träda in för att samma<br />

frihet lämnas varje annan meningsriktning<br />

vid förkunnelsen av dess åsikter, är det<br />

'liberalistiska' frihetsbegreppets konsekvens.<br />

Från det evangeliska frihetsbegreppet kan<br />

ingen sådan konsekvens dragas. I stora<br />

delar av världen står frihetens idé lågt i<br />

kurs; man är färdig att avyttra den såsom<br />

något ganska värdelöst...Man har fått blicken<br />

upp för frihetens avigsida, det individuella<br />

godtycket, som hotar att upplösa det<br />

samhälleliga livet, <strong>och</strong> längtar därför efter<br />

en fast, ordnande samhällsauktoritet...Så<br />

mycket borde ju utan vidare vara klart, att<br />

det icke kan vara kyrkans uppgift att träda<br />

in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla"<br />

(Ingemar Hedenius: Livets mening, s 161;<br />

Herbert Tingsten: Åsikter <strong>och</strong> motiv, s 146-<br />

148).<br />

Trogen sin andlige lärofader Martin Luther<br />

biträdde biskop John Cullberg kraftfullt<br />

Anders Nygrens <strong>och</strong> Oxfordkonferensens<br />

uttalanden i sitt antidemokratiska <strong>och</strong><br />

antihumana Herdabrev till Västerås stift<br />

(1940): "Icke ens angrepp på den allmänna<br />

tanke-, tros- <strong>och</strong> yttrandefriheten får föranleda<br />

kyrkan att frångå sin lojalitet mot dem,<br />

som ha den politiska ledningen av hennes<br />

folk om hand" (a.a., s 49).<br />

Tidigare hade Cullberg med en evangeliskluthersk<br />

biskops tvärsäkra trosvisshet deklarerat,<br />

att kyrkan saknar anledning att<br />

"skänka ny inspiration <strong>och</strong> livskraft åt den<br />

sönderfallande humana demokratin" (Boris<br />

Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s<br />

11, 25-28, 50-54; Herbert Tingsten: Åsikter<br />

<strong>och</strong> motiv, s 128-148). Kyrkan har enligt<br />

Cullberg länge påtalat "den inifrån fortgående<br />

upplösningsprocessen i vår kultur:<br />

frihetens missbruk till självsvåld, demokratiens<br />

urartning till partigräl, det lyckoideal,<br />

som avslöjat sig i tidens fadda njutningskult,<br />

den dästa ovilligheten att ta på sig<br />

personliga offer till det helas båtnad <strong>och</strong> för<br />

att trygga släktets framtid". Härvid konstateras,<br />

att "kyrkans liv på intet sätt är bundet<br />

vid det, som kallas den 'västerländska<br />

civilisationen'" (John Cullberg: Herdabrev, s<br />

44-45).<br />

Men "kristendom <strong>och</strong> kultur äro två skilda<br />

ting", hävdade biskop Torsten Bohlin (Dens:<br />

Kristen front, s 18). I svensk kultur sprids<br />

fränt hedniska lukter enligt Bohlins andligt<br />

finkänsliga näsa (a.a., s 13, 26-40). Men vad<br />

värre är: den icke-Kristustroende är "defekt<br />

just som människa. Kvar står blott ett underpersonligt,<br />

animalt väsen, som icke kvalitativt<br />

skiljer sig från djurserien" (a.a., s 80)<br />

till skillnad från den Kristustroende människan,<br />

som är skapad av Gud <strong>och</strong> till Gud. Ty<br />

enligt den med gudomlig visdom benådade<br />

biskopen existerar endast dessa två människotyper.<br />

Ironiskt nog tillämpade biskopen Bohlin<br />

samma analoga indelningsgrunder i sin<br />

karakterologi som i den av tyska nazismen<br />

(SS-Hauptamt) utgivna skriften Der Untermensch,<br />

nämligen endast två polära typer<br />

"den världsbehärskande människan", som<br />

levde i ljuset <strong>och</strong> blev näst Gud <strong>och</strong> motsvarade<br />

Bohlins kristna trosmänniska,<br />

samt"undermänniskan", som levde i träsket,<br />

helvetet <strong>och</strong> fann sin ledare i den evige<br />

juden, motsvarande Bohlins defekta, underpersonliga,<br />

animala väsen (Stig Jonasson:<br />

Nazismen i dokument, s 40-41; Boris Beltzikoff:<br />

Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 52).<br />

I boken Kristna perspektiv (1935) beskrev<br />

dåvarande journalisten, sedermera professorn<br />

i ekonomisk historia <strong>och</strong> psalmförfattaren<br />

Karl-Gustaf Hildebrand våra stora<br />

kyrkomäns <strong>och</strong> betydande teologers, minst<br />

sagt, dubiösa hållning till demokratin på<br />

följande sätt: "män som Einar Billing <strong>och</strong><br />

Nathan Söderblom ha snillrikt förberett,<br />

Gustaf Aulén <strong>och</strong> Anders Nygren -- framför<br />

andra -- ha närmare genomfört en 'front mot<br />

liberalismen' i en annan vida djupsinnigare<br />

<strong>och</strong> vida mindre tidsbunden innebörd än den<br />

politiska spekulationens. Den moderna<br />

teologien är överhuvudtaget -- alla inre<br />

motsatser å sido -- framsprungen ur samma<br />

motvilja mot förskönande fraser <strong>och</strong> individualistisk<br />

bekvämlighet, som fött det<br />

bästa i leninism <strong>och</strong> nazism (Sic!!)" (a.a., s<br />

240; 127-205). Och våra dagars biskopar,<br />

såsom Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson<br />

<strong>och</strong> den nyvalde ärkebiskopen Gunnar<br />

Weman, talar gärna i förmildrande ordalag<br />

11


om sådana blodtörstiga, krigshungrande<br />

<strong>och</strong> brutala diktatorer som Saddam Hussein<br />

<strong>och</strong> Adolf Hitler (Per Ahlmark: Vem vill<br />

träffa Hitler i himlen?, Exp 1992-12-12).<br />

Att den evangeliskt-lutherska kristendomen<br />

i svensk folkkyrkotappning är helt oförenlig<br />

med svenska demokratins humanitetsideal,<br />

framgår klart av det som ovan sagts.<br />

Den teokratiska föreställningen kontra<br />

folksuveränitetsprincipen<br />

Dessutom bygger den evangeliskt-lutherska<br />

uppfattningen om statsmakten (överheten)<br />

helt på den teokratiska föreställningen,<br />

dvs att statsmakten utgår från Gud <strong>och</strong> står<br />

till svars för sina handlingar endast inför<br />

Gud (Einar Billing: Luthers lära om staten,<br />

s 146-147, 174-175; John Cullberg: Herdabrev,<br />

s 49; R 13:1-2; Alf Ross: Varför demokrati?,<br />

s 29; Henry J Schmandt: De<br />

politiska idéernas historia, s 171-175; Ivar<br />

Strahl: Makt <strong>och</strong> rätt, s 12, 41-42, 83-86, 93-<br />

120; Herbert Tingsten: Åsikter <strong>och</strong> motiv, s<br />

142, 147-148) <strong>och</strong> är tyvärr djupt integrerad<br />

i den svenska kyrkans troslära. Och det är<br />

ju utifrån bekännelseskrifterna, som tron<br />

ska tolkas <strong>och</strong> förklaras. Hur detta tillgår,<br />

gav en av våra sentida ärkebiskopar, Ruben<br />

Josefson, besked om: "Bekännelsen själv<br />

rekommenderar...att gå till Luther <strong>och</strong> låta<br />

honom vara vägledare vid bekännelsens<br />

tolkning. Det är ju också ur rent historisk<br />

synpunkt den enda rimliga vägen, eftersom<br />

det är Luthers skriftutläggning, som bekännelseskrifterna<br />

vill göra gällande" (Ruben<br />

Josefson: Herdabrev till Härnösands stift, s<br />

51).<br />

Men vår samhällsdemokrati bygger på<br />

folksuveränitetsprincipen, som har sina<br />

rötter i den germanska urdemokratin <strong>och</strong><br />

innebär, såsom det står i vår nuvarande<br />

nuvarande regeringsform (RF) 1 kap 1 §, att<br />

"all offentlig makt utgår från folket" (Gustaf<br />

Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar<br />

<strong>och</strong> tillhörande författningar med<br />

förklaringar, s 16-19; Carl Grimberg:<br />

Svenska folkets underbara öden I, s 16-19;<br />

Nils Herlitz m fl: Självstyrelsen i svenskt<br />

12<br />

samhällsliv, s 5-56; Finnur Jonsson:<br />

Heimskringla, s 238-242; Herman Lindqvist:<br />

Historien om Sverige. Från islossning till<br />

kungarike, s 251-260; Henrik Munktell:<br />

Svensk rättstradition, s 4-6; Dens: Det<br />

svenska rättsarvet, 109-111; Henry J Schmandt:<br />

De politiska idéeernas historia, s<br />

166-168).<br />

Eftersom den svenska kyrkan ännu så länge<br />

är en offentlig organisation -- visserligen<br />

med begränsad rättskapacitet <strong>och</strong> oklar<br />

rättslig ställning (Halvar G F Sundberg:<br />

Kyrkorätt, s 1, 2, 50-51; Håkan Strömberg:<br />

Allmän förvaltningsrätt, s 28), är det rimligt<br />

<strong>och</strong> logiskt nödvändigt, att de kyrkliga organisations-<br />

<strong>och</strong> verksamhetsformerna bygger<br />

på demokratiska principer. I LSvKy 1982, 2<br />

§ fastslås, att "genom sina församlingar<br />

upprätthåller svenska kyrkan en på demokratisk<br />

grund uppbyggd riksomfattande<br />

verksamhet". Vilket är ett helt främmande<br />

element för den svenska kyrkans troslära!<br />

"Den svenska folkkyrkan är inte <strong>och</strong> kan<br />

inte vara en majoritetsviljans kyrka, hur<br />

mycket demokrati det än finns därinom. Ty<br />

den översta auktoriteten i kyrkan är alltid<br />

Guds vilja <strong>och</strong> Guds ord", konstaterade<br />

biskopen Stig Hellsten i sitt "Herdabrev" (s<br />

59). Och den mest framstående av den<br />

svenska kyrkans ärkebiskopar, Nathan<br />

Söderblom, varnade energisk för demokratins<br />

betydande <strong>och</strong> förrädiska avigsidor:<br />

"Demokratin får icke göras till ett mål i sig<br />

själv. Då sättes godtycket i högsätet <strong>och</strong><br />

friheten prisgives åt den grymmaste <strong>och</strong><br />

minst beräkneliga av tyranner, flertalet"<br />

(Nathan Söderblom: Herdabref, s 43-44;<br />

Guthorm Hallén: Nathan Söderblom gjorde<br />

kyrkan till en folkrörelse, Nyheterna 1987-<br />

04-18). Lekmän inom svenska kyrkan anser<br />

dock, att demokratiseringsprocessen där<br />

ytterligare behöver intensifieras (Jan Löfberg:<br />

Demokratisera kyrkan!, DN 1973-06-<br />

12). Men prästerna går av tros- <strong>och</strong> bekännelseskäl<br />

till högljudd motattack mot demokratins<br />

former (Göran Beijer: Ohederligt<br />

ändra praxis vid biskopsval. Politiskt valda<br />

ombud kan aldrig upplevas som förtroendevalda<br />

i kyrkan, SvD 1991-02-01;<br />

Sven Arne Flodell: Stoppa kyrkans politisering,<br />

SvD 19??; Lennart Koskinen: Utnämningssystemet<br />

värdigt Stalins Sovjet:


Varken meriter eller andliga företräden<br />

verkar avgöra biskopars tillsättning, SvD<br />

1991-03-24).<br />

En evangelisk-luthersk statskyrka sådan<br />

som den svenska kyrkan, är uppenbarligen<br />

en anomali, en stinkande<br />

varböld <strong>och</strong> pesthärd inom vår demokratiska,<br />

offentliga organisation. En omedelbar<br />

separation mellan stat <strong>och</strong> kyrka är<br />

därför nödvändig bl a av skäl som ovan<br />

angivits. Det syns mig orimligt, att vår<br />

demokratiska stat ska understödja <strong>och</strong><br />

prioritera en kyrklig organisation som är så<br />

främmande för demokratins principer, framför<br />

allt religionsfrihetsprincipen (De Ecclesia<br />

in Mundo huius Temporis, kap 4:73, 2 st;<br />

Robert Malmgren, Gustaf Petrén & Halvar<br />

G F Sundberg: Sveriges grundlagar med<br />

tillhörande författningar, s 229; Gustaf<br />

Petrén & Hans Ragnemalm: Sveriges grundlagar<br />

<strong>och</strong> tillhörande författningar med<br />

förklaringar, s 47; SOU 1992:9, s 258 f) som<br />

framgår just av den svenska kyrkans bekännelseskrifter<br />

<strong>och</strong> troslära. Visserligen<br />

tillsatte kyrkomötet en bekännelsekommitté<br />

redan år 1983, men några positiva <strong>och</strong> godtagbara,<br />

ännu mindre av kyrkomötet auktoriserade<br />

<strong>och</strong> gillade förslag har därifrån<br />

offentliggjorts. Någon radikal förnyelse av<br />

bekännelsen vill man förmodligen alls inte<br />

åstadkomma utan kommitténs "egentliga<br />

uppgift är att närmare klargöra vad det<br />

betyder, att Svenska kyrkan är ett 'evangeliskt-lutherskt<br />

trossamfund', som det heter i<br />

portalparagrafen till 1982 års Lag om<br />

Svenska kyrkan". Något annat hade man ej<br />

heller väntat sig från vår improduktiva <strong>och</strong><br />

tomgångstrampande statskyrkliga kleresi<br />

(Carl-Henric Grenholm (red): Kristen bekännelse<br />

i dag, s 7, 12-109; Carl-Henric<br />

Grenholm: Vad skall kyrkan bekänna?, s 7,<br />

22-172).<br />

Som icke-politiskt-förtroendevald, helt vanlig<br />

medborgare måste man ju allvarligen<br />

fråga sig hur det var möjligt, att riksdagen<br />

kunde stifta en sådan lag om den svenska<br />

kyrkan som den av år 1982? Har månne<br />

riksdagsmännen en ambivalent inställning<br />

till demokratin? Eller saknar de förmåga <strong>och</strong><br />

kompetens att dra <strong>och</strong> inse konsekvenserna<br />

av sina lagstiftningsbeslut? Beklagligt, om<br />

så vore fallet. Men tyvärr ett alltför välkänt<br />

faktum, om man gör en återblick under de<br />

senaste 30 åren!<br />

Efter en definitiv skilsmässa mellan stat <strong>och</strong><br />

kyrka finge den svenska kyrkan finansieras<br />

genom frivilliga medlemsavgifter <strong>och</strong> ej som<br />

nu i huvudsak genom tvångsmässig församlingsskatt,<br />

vilken år 1992 inbringade inte<br />

mindre än 9,3 miljarder kronor (Ragnar<br />

Bjurfors: Dra in kyrkans beskattningsrätt,<br />

SvD 1991-02-09). En stor del därav skulle då<br />

kunna utgöra en välbehövlig förstärkning av<br />

de borgerliga kommunernas skatteintäkter.<br />

Efter borttagandet av folkbokföringen från<br />

pastorsexpeditionerna sänkte inte (de flesta<br />

av) kyrkans församlingar "kyrkoskatten"<br />

utan tillskansade sig skattemedel för behov,<br />

som inte förefanns, vilket strider mot såväl<br />

kommunallagens anda som mot lag<br />

1982:1052 om församlingar <strong>och</strong> kyrkliga<br />

samfälligheter, 6 kap 2 §.<br />

Finansministern Anne Wibble har mycket<br />

riktigt påtalat detta i dagspressen, men<br />

såvitt jag kan erinra mig, inte vidtagit några<br />

åtgärder för att rätta till detta missförhållande.<br />

Svenska kyrkan bryr sig helt sonika<br />

inte om regeringens uppmaning att sänka<br />

skatten med de 4 ören per skattekrona som<br />

borde göras (Hasse Boström: Kyrkan vägrar<br />

följa skattesänkningskrav. Utbrett motstånd<br />

trots flyttad folkbokföring, SvD 1993-01-08).<br />

Vi vanliga medborgare fick dock uppleva<br />

denna uteblivna sänkning av "kyrkoskatten"<br />

(församlingsskatten) som en illustrativ<br />

tillämpning på hur "kristen församlingsmoral"<br />

fungerar i samhället (jfr Mt 22:21; R<br />

13:7).<br />

Att behålla det nuvarande förlegade statskyrkosystemet,<br />

vilket möjligen passar in i en<br />

socialistisk diktaturstat eller annat höggradigt<br />

kollektiviserat, enhetsstyrt samhällssystem,<br />

förespråkar väl endast<br />

centerpartiet -- i stat-kyrkaberedningen<br />

reserverade sig som bekant Gunnar Larsson<br />

(cp) i Luttra mot ett upphävande av den<br />

svenska kyrkans skatteprivilegium (Exp:<br />

Stat-kyrka, 1972-03-07) -- samt måhända<br />

den av urblekt kommunistisk ideologi grönfärgade<br />

vänstern förutom kyrkans präster-<br />

13


skap <strong>och</strong> dess svansviftare (Hasse Boström:<br />

Kyrkan vill inte skiljas från staten, SvD<br />

1992-11-25 ). Den alltför hårt skattetyngde<br />

svenske medborgaren skulle säkerligen<br />

känna en liten lättnad mitt i all den ekonomiska<br />

bedrövelse, som nu gastkramar vårt<br />

arma land, om denna separation skedde<br />

snarast. Statsrådet Inger Davidsson tilllönskas<br />

all framgång i uppgiften att för<br />

framtiden slutgiltigt klippa av de "oheliga<br />

<strong>och</strong> olycksaliga" banden mellan staten <strong>och</strong><br />

den svenska kyrkan.<br />

14


Kommentarer<br />

Kommentarna är författad av översättaren<br />

Guthorm Hallén.<br />

Guds förskräckliga vrede över det fördömda<br />

judiska folket<br />

1. Rom 11:1-12: (1) Så frågar jag nu: Har då<br />

Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju<br />

själv en israelit, av Abrahams säd <strong>och</strong> en av<br />

Benjamins stam. (2) Gud har icke förskjutit<br />

sitt folk, som redan förut hade blivit känd av<br />

honom. Eller veten I icke vad skriften säger,<br />

där den talar om Elias, huru denne inför<br />

Gud träder upp mot Israel med dessa ord:<br />

(3) "Herre, de hava dräpt dina profeter <strong>och</strong><br />

rivit ned dina altaren; jag allena är kvar,<br />

<strong>och</strong> de stå efter mitt liv"? (4) Och vad får han<br />

då för svar av Gud? "Jag har låtit bliva kvar<br />

åt mig sju tusen män, som icke hava böjt<br />

knä för Baal". (5) Likaså finnes ock, i den tid<br />

som nu är, en kvarleva, i kraft av en utkorelse<br />

som har skett av nåd. (6) Men har den<br />

skett av nåd, så har den icke skett på grund<br />

av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd.<br />

(7) Huru är det alltså? Vad Israel står efter,<br />

det har det icke fått; allenast de utvalda<br />

hava fått det, medan de andra hava blivit<br />

förstockade. (8) Så är ju skrivet: "Gud har<br />

givit dem en sömnaktighetens ande, ögon<br />

som de icke kunna se med <strong>och</strong> öron som de<br />

icke kunna höra med; så är det ännu idag".<br />

(9) Och David säger: "Må <strong>deras</strong> bord bliva<br />

dem till en snara, så att de bliva fångade;<br />

må det bliva dem till ett giller, så att de få<br />

sin vedergällning. (10) Må <strong>deras</strong> ögon förmörkas,<br />

så att de icke se; böj <strong>deras</strong> rygg<br />

alltid". (11) Så frågar jag nu: Var det då för<br />

att de skulle komma på fall som de stapplade?<br />

Bort det! Men genom <strong>deras</strong> fall har<br />

frälsningen kommit till hedningarna, för att<br />

de själva skola "uppväckas till avund". (12)<br />

Och nu har redan <strong>deras</strong> fall varit till rikedom<br />

för världen, <strong>och</strong> har <strong>deras</strong> fåtalighet<br />

varit till rikedom för hedningarna, huru<br />

mycket mer skall icke <strong>deras</strong> fulltalighet så<br />

bliva!<br />

2. Mahomet = Muhammed, Muhammad<br />

("den högtlovade"), Islam betyder egentligen<br />

"frid" men i överförd bemärkelse "överlämnande"<br />

till Allah ("Guden"). För muslimer<br />

existerar bara en Gud - monoteism - precis<br />

som inom judendomen, inte flera gudar -<br />

polyteism - som hos hedningarna eller en<br />

treenig (?!) gud, en på tre verksamma personer<br />

eller aktörer uppdelad gudom såsom hos<br />

kristendomen, Fadern, Sonen <strong>och</strong> den helige<br />

Ande, vilket ju är en högst orimlig <strong>och</strong> ologisk<br />

definition på monoteism, som den niceno-konstantinopolitanska<br />

trosbekännelsen<br />

av år 381 presterade. 1 Islam innebär nämligen<br />

"den fullkomliga frid, som kommer av<br />

att man överlämnar sitt liv helt åt Gud".<br />

Koranen ("uppläsning") är muhammedanernas<br />

heliga skrift liksom Bibeln för de<br />

kristna. Enligt den religiösa traditionen<br />

består Koranen av särskilda gudomliga<br />

meddelanden, som ärkeängeln Gabriel överlämnade<br />

till Muhammed från Guds bok i<br />

himmelen. För muselmanerna är Koranen<br />

källan, grunden <strong>och</strong> hörnstenen, "ett stående<br />

underverk" för tron, inte profeten<br />

Muhammed. För de kristna är däremot<br />

Jesus Kristus "trons hövding <strong>och</strong> fullkomnare"<br />

(Hebr 12:2). Till omfånget motsvarar<br />

Koranen ungefär fyra femtedelar av Nya<br />

Testamentet <strong>och</strong> innehåller 114 kapitel eller<br />

suror.<br />

Den islamska fromheten kännetecknas av<br />

fem karakteristiska drag, "islams fem<br />

grundpelare":<br />

1. Den konsekventa monoteismen. "Det finns<br />

ingen gud utom Allah" (K 2:256) utgör den<br />

första satsen i islams trosbekännelse. Den<br />

andra satsen är, att "Muhammed är Guds<br />

profet".<br />

2. Bönen, andaktövningen, ska utföras fem<br />

gånger dagligen, helst i en moské (K 2:40-42,<br />

196-199).<br />

1 Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden<br />

<strong>och</strong> Medeltiden, s 135-140, 143-147; August Johansson<br />

& Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet,<br />

s 51; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong> livsbilder ur<br />

kristendomens historia, s 45-47.<br />

15


3. Fasta i månaden Ramadan (K 2:179-181).<br />

4. Vallfärd till Mecka - åtminstone en gång i<br />

livet (K 2:192-193).<br />

5. Att ge allmosor, en beskattning på 2,5%<br />

av den årliga inkomsten <strong>och</strong> kapitalet (K<br />

2:40, 275, 277; 9:60). 2<br />

3. Påvar under Martin Luthers tid<br />

(1483-1546):<br />

Sixtus IV 1471-1484<br />

Innocentius VIII 1484-1492<br />

Alexander VI 1492-1503<br />

Pius III 1503-1503<br />

Julius II 1503-1513<br />

Leo X 1513-1521<br />

Hadrianus VI 1522-1523<br />

Clemens VII 1523-1534<br />

Paul III 1534-1549 3<br />

Sixtus IV (f 1414 d 1484) -- hans borgerliga<br />

namn var Francesco della Bovero -- tillhörde<br />

franciskanerorden. Han blev kardinal 1467<br />

<strong>och</strong> valdes till påve 1471.<br />

Sixtus IV ägnade stort intresse åt de italienska<br />

staternas politik <strong>och</strong> ingrep ofta aktivt<br />

i de politiska tvisterna. Bl a stödde han<br />

familjen Pazzis revolt mot Lorenzo de' Medici<br />

1478, eftersom medicéerna utgjorde ett<br />

verkligt hinder för hans kyrkostatspolitik.<br />

Kyrkostaten betraktade han nämligen som<br />

en rent världslig stat. Lorenzo de' Medici<br />

2 Tor Andrae & Geo Widengren: Muhammed; Tor<br />

Andrae: Det osynligas värld, s 129-144; Dens: I<br />

myrtenträdgården; Helmuth von Glasenapp: De<br />

fem världsreligionerna, s 185-201, 309-389; Karl-<br />

Gustaf Hildebrand: Kristna perspektiv, s 46-56;<br />

Jan Hjärpe: Islam - lära <strong>och</strong> livsmönster; Hjalmar<br />

Holmquist: Kyrkohistoria I: Gamla tiden <strong>och</strong><br />

medeltiden, s 188-190, 218-220; August Johansson<br />

& Emil Liedgren: Kyrkohistoria för gymnasiet, s<br />

62-66; Sigrid Kahle: Islams mystik, SvD 1986-05-<br />

27; Huston Smith: Mänsklighetens religioner, s 7-<br />

18, 211-244, 335-340; Nathan Söderblom: Översikt<br />

över allmänna religionshistorien, s 1-22, 68-81; K<br />

V Zetterstéen: Koranen, sv övers; J Östrup m fl:<br />

Illustrerad Världshistoria II: Medeltiden, s 119-<br />

142.<br />

3 Svensk uppslagsbok, förk SvU, band 22, sp 286-<br />

291.<br />

16<br />

bannlystes av Sixtus IV <strong>och</strong> den Heliga<br />

Stolen förklarade krig mot Florens under<br />

medverkan av konung Ferdinand av Neapel.<br />

En förlikning skedde emellertid år 1480<br />

inför den överdrivet utmålade turkiska<br />

faran, en betydande framgång för Medicis<br />

skickliga diplomati, som sökte uppehålla en<br />

jämviktspolitik.<br />

Sixtus IV tillhörde tidevarvets största<br />

konstmecenater. Många konstnärer fick sin<br />

utkomst i Rom för att försköna staden. Åt<br />

arkitekten Giovanni de' Dolei gav han i<br />

uppdrag att uppföra <strong>och</strong> utsmycka det<br />

Sixtinska kapellet (Capella Sistina), vilket<br />

skedde mellan åren 1473-1481. Sixtinska<br />

kapellet, dess inredningar <strong>och</strong> utsmyckningar<br />

har ur konstnärlig synpunkt få, om ens<br />

några medtävlare i världen. 4<br />

Innocentius VIII (f 1432 d 1492), påve 1484-<br />

1492. Hans borgerliga namn var Giovanni<br />

Batista Cibo. Till kardinal utnämndes han<br />

1473 <strong>och</strong> utsågs till påve 1484. Han var den<br />

förste påven, som öppet erkände sina barn<br />

trots kyrkan bestämmelse om ett liv i celibat<br />

för prästerskapet. Sina barns förmögenhet<br />

<strong>och</strong> inflytande ökade han påpassligt <strong>och</strong><br />

hämningslöst.<br />

Under Innocentius' pontifikat organiserades<br />

i kurian marknadsmässig försäljning av<br />

bullor, dispenser <strong>och</strong> s k avlatsbrev för olika<br />

slags brott, t o m grövre. "Gud vill icke syndares<br />

död, utan att han lever <strong>och</strong> - betalar".<br />

Religionen blev en penningaffär med kyrkan<br />

som mäklare.<br />

Mot kätteriet ingrep Innocentius bl a genom<br />

ett korståg mot valdenserna 1484. Samma<br />

år utfärdade han även sin beryktade bannbulla<br />

"Summis desiderantes", där energiska<br />

<strong>och</strong> livliga varningsrop höjdes mot häxors<br />

<strong>och</strong> demoners illgärningar <strong>och</strong> bestraffning<br />

av dem, som utövade sådana gärningar,<br />

skulle verkställas genom inkvisitionsdomstolar.<br />

Häxprocessernas högblomstringstid<br />

<strong>och</strong> vansinne inleddes härmed. Oinskränkt<br />

domsrätt över dem, som anklagades för<br />

4 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 66-68,<br />

70-71; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria, I: Gamla<br />

tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 350-351; SvU band 24 sp<br />

931.


häxeri <strong>och</strong> trolldomskonster såsom att orsaka<br />

sjukdomar, oväder, missväxt, olyckor<br />

etc, gavs till dominikanermunkarna Jacob<br />

Sprenger <strong>och</strong> Heinrich Institoris, vilka också<br />

utnämndes till överinkvisitorer.<br />

Redan kyrkofadern Augustinus (f 354 d 430)<br />

var helt övertygad om att kvinnor kunde ha<br />

köttsligt umgänge med demoner eller djävulen<br />

<strong>och</strong> t o m sluta förbund med djävulen<br />

själv. Enligt den bibliskt-kristna uppfattningen<br />

är kvinnan icke likställd med mannen,<br />

som skapades till Guds avbild (1 Mos<br />

1:26-27, 1 Mos 2:7, 1 Mos 9:6; jfr dock skapelseberättelsen<br />

nr 2 i 1 Mos 5:1 <strong>och</strong> 1 Mos<br />

9:6; 1 Kor 11:7), kvinnandäremot av mannens<br />

revben (1 Mos 2:22-23; 1 Kor 11:8-9; 1<br />

Tim 2:9-15).<br />

År 1487 utkom boken "Malleus Maleficarum"<br />

eller "Häxhammaren", troligen författad<br />

av Heinrich Institoris under medverkan<br />

av Jacob Sprenger. Arbetet omfattar tre<br />

volymer. Det första bandet avhandlar trolldomssynden<br />

<strong>och</strong> dess väsen, det andra hur<br />

demoner <strong>och</strong> häxor utför sina ogärningar<br />

samt vilka åtgärder <strong>och</strong> kurer man kan<br />

vidtaga till skydd mot häxors illvilliga <strong>och</strong><br />

onda handlingar <strong>och</strong> tilltag, medel mot<br />

förgörelse, exorcism etc. Det sista bandet<br />

behandlar utförligt den rättsliga proceduren:<br />

hur häxor ska tas fast <strong>och</strong> avslöjas, hur de<br />

ska tvingas att bekänna, även genom tortyr,<br />

vilka vittnen ska tillkallas, vilka knep <strong>och</strong><br />

fällor ska brukas, om de av djävulen erhållit<br />

trolldomsmedel, som gör dem okänsliga mot<br />

smärta, hur häxornas kropp bör undersökas<br />

<strong>och</strong> hårbevuxna delar avrakas, hur dödsstraffet<br />

med eller utan bekännelse ska tilllämpas.<br />

Uppenbart är, att detta<br />

processförfarande saknar det minsta spår av<br />

rättvisa <strong>och</strong> respekt för den kvinnliga personens<br />

integritet <strong>och</strong> värdighet. Ett omåttligt<br />

kvinnohat väller lavinartat fram, ett kvinnohat,<br />

som är karakteristiskt för den senare<br />

medeltidens moraliska åskådningssätt.<br />

Kvinnan betraktas som ett njutningsmedel<br />

<strong>och</strong> ett djävulens verktyg till männens fördärv.<br />

Denna kvinnosyn accepterades <strong>och</strong><br />

övertogs även av protestanterna. År 1595<br />

hölls nämligen en disputation i Wittenberg,<br />

som omfattade 95 teser, vilka skulle bevisa<br />

att "kvinnor ej var människor".<br />

I århundraden kom häxprocesserna att<br />

kasta sin mörka slagskugga <strong>och</strong> religöst<br />

förankrade kvinnoförakt över västerlandet,<br />

följt av obeskrivligt lidande för oskyldiga<br />

kvinnor. Upplysningsvis kan nämnas, att<br />

den sista häxprocessen i Sverige ägde rum i<br />

Mockfjärds kapell 1858 under ledning av en<br />

speciell prästkommission. Inom religiösa<br />

kretsar hade man i Gagnef enligt en antropologisk<br />

undersökning inte skakat av sig<br />

den vidskepliga tron på häxor <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

trolldomskonster så sent som på 1880-talet.<br />

Och frågan är, om inte det beryktade kvinnoprästmotståndet<br />

inom den svenska kyrkan<br />

i vår tid är reminiscenser från<br />

häxprocessernas andliga mentalitet. 5<br />

Alexander VI (f 1431 d 1503), påve 1492-<br />

1503. Hans egentliga namn var Rodriga<br />

Lanzol y Borja (Borgia) <strong>och</strong> blev kardinal<br />

redan vid 25 års ålder år 1456 på grund av<br />

sin släktskap med <strong>och</strong> gynnade ställning hos<br />

påven Calixtus III. Han utsågs till påve i<br />

augusti 1492 <strong>och</strong> antog namnet "Alexander<br />

den okuvlige".<br />

Alexander VI "var typen för en utanför all<br />

moral stående renässansmänniska", så<br />

karakteriserar honom kyrkohistorikern<br />

Hjalmar Holmquist <strong>och</strong> fortsätter: "Särskilt<br />

behärskades han av sinnlighet, <strong>och</strong> han drog<br />

med sin kroppsliga skönhet <strong>och</strong> fascinerande<br />

begåvning kvinnor till sig , som magneten<br />

drar järnet. Han sökte ej alls dölja sitt leverne;<br />

även som påve fortsatte han med sina<br />

osedliga förbindelser <strong>och</strong> legaliserade en hel<br />

rad av sina barn. Så utsvävande var Alexanders<br />

liv, att samtiden kunde tro Kristi<br />

ståthållare om både blodskam <strong>och</strong> direkt<br />

förbund med djävulen". Det sades, att Vatikanens<br />

heliga palats förvandlats till ett<br />

pompejanskt nöjeshus.<br />

5 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73; Bror<br />

Gadelius: Häxor <strong>och</strong> häxprocesser, s 7-27; Carl<br />

Grimberg: Svenska folkets underbara öden IV:<br />

1660-1709, s 369-452; Dens: a. a. X: Supplement I,<br />

s 536-538; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:<br />

Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 351, 366-368;<br />

Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens genombrott<br />

<strong>och</strong> kris, s 77; Anton Nyström: Kristendomen, s<br />

174-208; SvU band 15: sp 1127.<br />

17


Alexanders älskarinna (frilla) var den<br />

vackra <strong>och</strong> behagfulla Guilia Faranese, vars<br />

släkt han frikostigt gynnade med kyrkans<br />

medel. Hans oäkta dotter Lucretia utnämndes<br />

till intendent för Vatikanen <strong>och</strong> hans<br />

beryktade, utomäktenskaplige son Cesare<br />

Borgia blev kardinal. Och nepotismen förpestade<br />

andan bland kyrkans högre befattningshavare.<br />

Kyrkan var för Alexander<br />

endast ett hjälpmedel för både personliga<br />

<strong>och</strong> politiska planer <strong>och</strong> ändamål. Han var<br />

en utpräglad italiensk härskare med obegränsad<br />

<strong>och</strong> okuvlig makt. Den engelske<br />

politikern <strong>och</strong> historikern lord Acton (f 1834<br />

d 1902) fällde detta omdöme om påven Alexander<br />

VI: "Han upptar ett stort utrymme i<br />

historien, emedan han så sammangöt sin<br />

andliga <strong>och</strong> världsliga makt, att han använde<br />

den enas hjälpmedel för den andras<br />

ändamål".<br />

Då Niccolo Machiavelli (f 1469 d 1527) skrev<br />

sitt berömda verk "Fursten" 1513, var det<br />

dock inte påven Alexander han hade som<br />

förebild utan dennes son Cesare Borgia, som<br />

var en ännu farligare <strong>och</strong> hänsynslösare typ<br />

än fadern, innehavaren av sankt Petri lärostol<br />

(a.a.: Efterskrift av Erik Lönnroth, s<br />

151).<br />

Alexander VI var djupt engagerad i samtidens<br />

politiska förvecklingar <strong>och</strong> strider <strong>och</strong><br />

lade i dagen en betydande politisk begåvning<br />

<strong>och</strong> diplomatisk skicklighet. Då den<br />

franske konungen Karl VIII (f 1470 d 1498)<br />

på uppmaning av hertig Ludvig Mohren av<br />

Milano segerrikt invaderade Italien 1495,<br />

fördrev medicéerna ur Florens <strong>och</strong> intog<br />

Neapel samt hotade påven med ett allmänt<br />

kyrkomöte, bildade Alexander "den heliga<br />

ligan", stödd bl a av Spanien <strong>och</strong> kejsaren,<br />

för att driva fransmännen ut ur Italien <strong>och</strong><br />

lyckades tack vare överlägsen diplomatisk<br />

skicklighet få den franske konungen att<br />

erkänna Frankrikes lydnadsplikt gentemot<br />

den heliga Stolen <strong>och</strong> genom påtryckningar<br />

från ligans medlemmar få konungen att<br />

retirera till Frankrike.<br />

I kolonitvisten mellan Spanien <strong>och</strong> Portugal<br />

uppträdde Alexander som medlare <strong>och</strong> fann<br />

lösningen i den s k "demarkationslinjen".<br />

18<br />

I renlärighetens intresse <strong>och</strong> nit påbjöd<br />

Alexander VI genom en bulla av år 1501, att<br />

ingen skrift fick tryckas utan tillstånd av<br />

vederbörande ärkebiskop, vilket blev föregångaren<br />

till de påvliga förteckningarna<br />

över religiöst förbjudna böcker, index librorum<br />

prohibitorum, dvs sådana böcker, som<br />

är farliga för kyrkomedlemmarnas kristna<br />

tro <strong>och</strong> leverne. Det första påvliga, av kyrkan<br />

auktoriserade indexet utkom 1559, det s<br />

k index romanus.<br />

En bland dem som först föll offer för kyrkans<br />

höggradigt intoleranta inställning till oliktänkande<br />

var dominikanermunken Girolamo<br />

Savonarola, som efter förhör under omänsklig<br />

tortyr hängdes i en korsliknande galge<br />

den 23 maj 1498. Savonarola hade i sina<br />

predikningar vänt sig mot kyrkans förfall,<br />

kardinalernas <strong>och</strong> påvarnas sedeslöshet.<br />

Kyrkan måste renas <strong>och</strong> förnyas. Då Karl<br />

VIII med sina härar trängde in i Italien,<br />

uppmanade Savonarola honom att bege sig<br />

till Rom för att reformera kyrkan. Men<br />

Alexander gjorde ett definitivt slut på "den<br />

pladdrande munkens" predikningar <strong>och</strong><br />

verksamhet.<br />

För att förbättra kyrkans ekonomi utvecklade<br />

Alexander mycket skickligt avlatshandeln,<br />

som ibland tog ganska groteska<br />

former. De olika länderna beskattades med<br />

pålagor av de mest skilda slag, annater <strong>och</strong><br />

provisioner.<br />

Alexander dog i malaria den 23 maj 1498. 6<br />

Pius III (d 1507) verkade som påve en kort<br />

tid under september <strong>och</strong> oktober månader<br />

1503. Hans borgerliga namn var Francesco<br />

Todeschini <strong>och</strong> han hade före påveutnämningen<br />

verkat som ärkebiskop i Siena <strong>och</strong><br />

kardinal från <strong>och</strong> med 1460. 7<br />

Julius II (f 1450 d 1513), vars borgerliga<br />

namn var Guiliano della Rovere, blev kardinal<br />

1471 <strong>och</strong> valdes till påve 1503.<br />

6 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 73-80;<br />

Hjalmar Holmquist: Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s<br />

351-1352; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />

genombrott <strong>och</strong> kris, s 63; SvU band 1, sp 552.<br />

7 SvU band 21, sp 714


Julius II var en kraftfull härskargestalt,<br />

"den kraftigaste påve, något århundrade fått<br />

skåda", kanske "ingen vis påve men en<br />

kraftfull imperator", "en stor påve".<br />

Liksom sin företrädare Alexander VI ville<br />

Julius II befria Italien från utländska stormakter<br />

genom att ena de rivaliserande,<br />

italienska furstestaterna samt göra Kyrkostaten<br />

till en stark <strong>och</strong> dominerande världslig,<br />

italiensk territorialstat med i huvudsak<br />

italienska politiska avsikter <strong>och</strong> mål. Men<br />

tanken på ett enat Italien kunde tyvärr först<br />

förverkligas 1861, då Sardiniens kung Viktor<br />

Emanuel erhöll titeln konung av Italien.<br />

Sedan Julius övertagit Bologna från släkten<br />

Bentivogli, vände han sig mot republiken<br />

Venedig, som berövat Kyrkostaten de bysantinska<br />

områdena (Ravenna, Rimini <strong>och</strong> det<br />

gamla "Pentapolis") i norra Italien, vilka<br />

genom gåvobrev 756 av Frankrikes konung<br />

Pipin den lille tillförts Kyrkostaten. Tillsammans<br />

med Frankrike <strong>och</strong> Spanien <strong>och</strong><br />

några andra stater, den s k ligan i Cambrai,<br />

besegrades Venedig med "blod <strong>och</strong> järn" vid<br />

Vaila 1509 <strong>och</strong> fick återlämna det lombardiska<br />

området till Kyrkostaten. Som den<br />

moderna Kyrkostatens arkitekt kan förvisso<br />

Julius II räknas.<br />

Sedan Julius tillsammans med de<br />

schweziska kantonerna, Spanien, Venedig,<br />

England <strong>och</strong> de tyska furstendömena bildat<br />

den "heliga ligan" 1511, vände han sina<br />

krigare mot sin forna franska bundsförvant<br />

<strong>och</strong> lyckades driva fransmännen ut ur Italien.<br />

Att detta framgent skulle innebära<br />

Spaniens hegemoni i Italien, fick Julius själv<br />

turligt nog inte uppleva.<br />

Tidigare hade kardinalkollegiet <strong>och</strong> kurian<br />

enligt praxis vanligtvis rekryterats av italienska<br />

befattningshavare. Med Julius II<br />

förstärks påvedömets italienisering, vilken<br />

praxis först brutits i vår tid genom valet av<br />

påven Johannes Paulus II, som är polack,<br />

om vi bortser från påven Hadrianus VI (se<br />

nedan).<br />

Julius II:s kulturella ambitioner var mycket<br />

höga: han ville göra Rom till världens kulturella<br />

huvudstad. Och hans framskjutna<br />

rangställning som den störste mecenaten på<br />

sankt Petri stol lär ingen kunna bestrida.<br />

Den store arkitekten Bramante (f 1444 d<br />

1514) fick i uppdrag att bygga den nya Peterskyrkan,<br />

Michelangelo (f 1475 d 1564) att<br />

slutföra Sixtinska kapellets utsmyckning,<br />

Rafael (f 1483 d 1520) att pryda Vatikanen.<br />

Till Rom kallade <strong>och</strong> anlitade han universalgeniet<br />

Liornado da Vinci (f 1452 d<br />

1519) <strong>och</strong> Italiens störste målare Correggio<br />

(f 1494 d 1534). Och till det av honom grundade<br />

vatikanska museet lät han föra <strong>och</strong><br />

inköpa antika konstskatter såsom Apollo di<br />

Belvedere <strong>och</strong> Laokoongruppen. 8<br />

Leo X (f 1475 d 1521) hette egentligen Giovanni<br />

de' Medici, blev kardinal redan vid 13<br />

års ålder 1488. Han bedrev omfattande<br />

studier i latinsk litteratur <strong>och</strong> teologi <strong>och</strong><br />

valdes till påve 1513.<br />

På det politiska området sökte Leo X hålla<br />

fast vid sin företrädares linje, nämligen att<br />

driva fransmännen ut ur Italien. Men den<br />

franske konungen Frans I tvingade efter<br />

segern vid Marignano år 1515 påven att<br />

underteckna det franska konkordatet, vilket<br />

medgav en kunglig överhöghetsrätt att<br />

utnämna biskopar <strong>och</strong> abboter i det franska<br />

riket <strong>och</strong> vidsträckta förmåner beträffande<br />

kyrkliga förhållanden.<br />

Det 5:e ekumeniska laterankonsiliet, som<br />

pågick från år 1512 till den 16 mars 1517,<br />

lyckades dock inte att reformera kyrkan från<br />

missbruk eller samla kristenheten till väpnade<br />

aktioner mot Islam, men väl att ytterligare<br />

stärka kyrkostyrelsens centralisering<br />

hos påven <strong>och</strong> kurian, kurialismen befäste<br />

sina positioner mot episkopalismen.<br />

1517 blev emellertid ett av historiens svarta<br />

ödesår för den romersk-katolska kyrkan. Då<br />

spikade nämligen dagen före allhelgonadagen,<br />

den 31 oktober 1517 augustineremitmunken<br />

<strong>och</strong> professorn i aristotelisk etik vid<br />

Wittenbergs universitet, Martin Luther, upp<br />

8 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 79-82; E<br />

Falk & G Jacobson: Allmän historia. Nya tiden, s<br />

156, 159-160; Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria I:<br />

Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s 352-354; G Jacobson:<br />

Allmän historia, s 161-162; Hanns Lilje:<br />

Luther. Den nya tidens genombrott <strong>och</strong> kris, s 63-<br />

64; SvU band 14, sp 719-720.<br />

19


sina på latin författade 95 teser om avlaten<br />

på slottskyrkans norra dörr, den vanliga<br />

platsen för universitets anslag.<br />

Luther bestred i sina teser icke den kanoniska<br />

avlaträtten, "avlaten i dess sanning",<br />

dvs kyrkans rätt att befria från gottgörelser,<br />

som prästerna i bikten ålagt botfärdiga<br />

människor, däremot påvens dispositionsrätt<br />

över Kristi <strong>och</strong> helgonens "överloppsgärningar".<br />

Syndaförlåtelse erhåller blott den,<br />

som ångrar sig <strong>och</strong> gör bot, "de trognas liv<br />

ska vara en ständig bättring" (tes 1; jfr Mt<br />

4:17), <strong>och</strong> den är en gåva endast av Gud:<br />

"Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste<br />

evangelium om Guds härlighet <strong>och</strong> nåd" (tes<br />

62). Och däri har alla sanna kristna del även<br />

utan avlatsbrev (tes 37; Martin Luther: De<br />

95 teserna om avlatens innebörd, sv övers, s<br />

6, 13, 18).<br />

Luthers teser innehöll ett mycket explosivt<br />

stoff, som snabbt spred sig över hela Tyskland<br />

<strong>och</strong> åstadkom ytterst negativa försäljningsresultat<br />

av avlatsbrev, vilka i grund<br />

<strong>och</strong> botten ingenting annat var påvlig beskattning<br />

av lekmän för att finansiera kyrkans<br />

storslagna byggnadsprogram <strong>och</strong><br />

investeringar i oförgätliga konstverk <strong>och</strong><br />

kulturskatter. Avlatskommissarien <strong>och</strong><br />

dominikanermunken Johan Tetzel (f 1465 d<br />

1519) <strong>och</strong> den i skolastisk lärdom skicklige<br />

debattören, professorn Johann Eck (f 1486 d<br />

1543) bemötte Luthers teser i motskrifter,<br />

vilka tvingade Luther till försvarsskrifter<br />

såsom "Sermon von dem Ablass und Gnade"<br />

("Samtal om avlaten <strong>och</strong> nåden") i mars<br />

1518 <strong>och</strong> senare samma år "Resolutiones"<br />

("Uttalanden"), där han ifrågasatte påvens<br />

auktoritet i andliga frågor.<br />

Påven Leo X, som till en början betraktat de<br />

litterära fejderna mellan Luther å ena sidan<br />

<strong>och</strong> Tetzel <strong>och</strong> Eck å andra sidan som dispyter<br />

mellan munkar tillhörande två rivaliserande<br />

munkordnar, försökte dämpa de<br />

litterära ordväxlingarna med hjälp av ordensdisciplinen.<br />

Luther inkallades under beskydd av kurfursten<br />

Fredrik till augustineremitordens<br />

generalkapitel i Heidelberg i april 1518.<br />

Under disputationen försvarade Luther sina<br />

20<br />

åsikter så framgångsrikt mot dominikanerna,<br />

att hela augustineremitorden enigt slöt<br />

upp på hans sida. Dominikanerna övertalade<br />

då påven att börja en formlig inkvisitionsprocess<br />

mot Luther i juni 1518.<br />

Den påvlige delegaten vid riksdagen i<br />

Augsburg, kardinal Thomas Cajetanus (f<br />

1469 d 1534; hans borgerliga namn var<br />

Jakob de Vio) inbjöd Luther till ett samtal<br />

där <strong>och</strong> försökte få Luther att återkalla sina<br />

sina teser <strong>och</strong> åsikter, men misslyckades<br />

trots hot om bannlysning. Gentemot påvens<br />

auktoritet ställde Luther Bibelns <strong>och</strong> tron<br />

var den enda förutsättningen för Guds nåd.<br />

Trots att Luther enligt kyrkans lära (kanon)<br />

icke kunde fällas för kätteri för sina teser<br />

om avlaten vid det "summariska förhörsförfarandet",<br />

som tillämpats av Cajetanus vid<br />

detta samtal <strong>och</strong> var brukligt vid notoriskt<br />

kätteri, betraktades han dock som skyldig.<br />

För att fälla Luther för kätteri övergick<br />

kurian efter misslyckandet i Augsburg till<br />

den ordinarie kättarprocessens vedertagna<br />

former. Johann Eck utmanade Luther till<br />

den berömda disputationen i Leipzig i medio<br />

av 1519, där den debattskicklige Eck drev<br />

Luther in i en återvändsgränd. Luther<br />

tvingades öppet att tillstå, att vissa av den<br />

böhmiske kyrkoreformatorn Johan Hus'<br />

satser var "fullt kristliga <strong>och</strong> evangeliska",<br />

eftersom de överensstämde med Bibeln,<br />

trots att kyrkomötet i Konstanz år 1414<br />

fördömt dem som kätterska. Därmed förnekade<br />

Luther även kyrkomötenas högsta<br />

auktoritet i tros- <strong>och</strong> frälsningsfrågor. Att<br />

Luther var en genuin kättare, behövde ingen<br />

rättrogen katolik hädanefter betvivla. I den<br />

s k "Lilla kommentaren till Galaterbrevet" i<br />

sept 1519 utvecklade <strong>och</strong> klargjorde Luther<br />

ytterligare sina vid Leipzigdisputationen<br />

uttalade tankar.<br />

Den 15 juni 1520 utfärdade Leo X sin bannbotbulla<br />

"Exsurge Domine" över Luther.<br />

Dennes kätterska satser fördömdes omedelbart.<br />

Många av Luthers verk uppfördes på<br />

kurians förteckning över förbjudna böcker.<br />

Luther erhöll dock en frist på 60 dagar att<br />

återkalla sina läror. Men han fortsatte i<br />

stället att utveckla sina reformatoriska<br />

tankar i en rad skrifter som "Sermon von


den guten Werken" ("Samtal om de goda<br />

gärningarna"), "Von dem Papsttum zu Rom"<br />

("<strong>Om</strong> påvedömet i Rom"), "An den christlichen<br />

Adel deutscher Nation" ("Till den<br />

tyska nationens kristna adel"), "De captivitate<br />

babylonica ecclesiae" ("<strong>Om</strong> kyrkan<br />

babyloniska fångenskap") <strong>och</strong> "Von der<br />

Freiheit eines Christenmenschen" ("<strong>Om</strong> en<br />

kristen människas frihet") - alla utgivna<br />

1520. En kristen människas frihet, som var<br />

en opolemisk skrift, skickade Luther till<br />

påven för att poängtera den evangeliska<br />

kallelseetiken <strong>och</strong> Bibeln som Guds ord: "där<br />

själen har Guds ord, behöver den intet annat<br />

ting mera".<br />

Kejsaren Karl V (f 1500 d 1558), som myndigförklarats<br />

redan 1515 <strong>och</strong> blivit påföljande<br />

år mäktig härskare över det förenade<br />

Spanien med tillhörande syditalienska<br />

områden (Neapel) samt de rika amerikanska<br />

kolonierna, hade vid sin kröning i Aachen år<br />

1520 (se nedan ang kröningen i Bologna<br />

1530) bundits till en valkapitulation, som<br />

bl.a. innebar att de tyska ständernas riksregemente<br />

återupprättades. Detta leddes av<br />

kurfursten Fredrik, som nu krävde, att<br />

Luthers sak skulle prövas av tyska domare<br />

vid den år 1498 upprättade Rikskammarrätten,<br />

som skulle slita tvister mellan olika<br />

tyska stater, <strong>och</strong> fastställas av till januari<br />

1521 i Worms sammankallade riksdagen.<br />

Det s k Wormsediktet, som tillkom genom<br />

kejsarens manipulationer <strong>och</strong> svek, förklarade<br />

emellertid Luther i rikets akt som<br />

fågelfri. Men Luther skyddades av kurfursten<br />

Fredrik <strong>och</strong> kejsaren hade små möjligheter<br />

att verkställa beslutet. Ett svidande<br />

nederlag för Leo X men innan han slutade<br />

sina dagar i december 1521, kunde han dock<br />

glädja sig åt att fransmännen fördrivits från<br />

Milano. 9<br />

9 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 81-91; F<br />

Funk-Brentano: Luther, s 49-121; Gunnar Dahmén:<br />

Luther. I går -- i dag -- i morgon, s 9-30; B<br />

Estlander: Allmänna historien: Nya tiden, s 1-31;<br />

Guthorm Hallén: En minnesskrift om Martin<br />

Luther, DD 1982-05-18; Hjalmar Holmquist:<br />

Kyrkohistoria I: Gamla tiden <strong>och</strong> medeltiden, s<br />

324-327, 354-355; Dens: Kyrkohistoria II: Nyare<br />

tiden, s 9-20; Dens: Martin Luther, s 57-113;<br />

August Johansson & Emil Liedgren: Kyrkohistoria,<br />

s 108-110, 127-133; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong><br />

Hadrianus VI (f 1459 d 1523) tillhörde "Det<br />

gemensamma livets bröder" <strong>och</strong> blev professor<br />

i Löwen samt 1507 kejsar Karl V:s lärare.<br />

Sedan avancerade han till biskop i<br />

Tortosa i Spanien, blev 1517 kardinal <strong>och</strong><br />

storinkvisitor över hela Spanien. Han utnämndes<br />

till ståthållare i Spanien år 1518<br />

för att slutligen väljas till påve 1522. Hadrianus<br />

var flamländare till börden <strong>och</strong> var den<br />

siste påven, som icke var italienare. Att<br />

uteslutande välja en italienare till påve blev<br />

sedan en tradition, som avbröts först i vår<br />

tid i <strong>och</strong> med valet av påven Johannes Paulus<br />

II (se ovan).<br />

Hadrianus VI ville reformera den romerskkatolska<br />

kyrkan, eftersom han satte de<br />

religiösa frågorna i centrum. Men de lutherska<br />

reformationskraven på kyrkan ville<br />

han inte acceptera utan förberedde kraftiga<br />

motaktioner mot protestanterna - framför<br />

allt genom att till kurian kalla den hårde,<br />

viljestarke <strong>och</strong> handlingskraftige dominikanermunken<br />

Giovanni Pietro Caraffa (f 1476<br />

d 1559). Men han hann själv aldrig genomföra<br />

den religiösa förnyelsen <strong>och</strong> utrensningen<br />

av renässansmentaliteten inom kyrkan,<br />

som han planerat, eftersom döden ändade<br />

hans liv redan 1523. 10<br />

Clemens VII (f 1478 d 1534), vars borgerliga<br />

namn var Guilo de' Medici, gjorde sig själv<br />

till påve år 1523 efter en långdragen konklav,<br />

som varade i inte mindre än 50 dagar.<br />

Den reformation <strong>och</strong> religiösa förnyelse av<br />

den romersk-katolska kyrkan, som hans<br />

företrädare på sankt Petri stol ansåg vara<br />

nödvändig <strong>och</strong> planerade för, sopades härmed<br />

bort.<br />

livsbilder ur kristendomens historia, s 108-113,<br />

122-131; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />

genombrott <strong>och</strong> kris, s 64, 93-117; P A Meyer:<br />

Kyrkohistoria, s 23-26; Niels Nöjgaard: Martin<br />

Luther, s 95-151; SvU band 14 sp 1267-1270, band<br />

16 sp 339. 739-738, 1009-1010, 1240-1241; J<br />

Östrup m fl: Illustrerad Världshistoria, band III, s<br />

278-329.<br />

10 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 91-92;<br />

Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II Nyare tiden,<br />

s 46-47; Hanns Lilje: Luther. Den nya tidens<br />

genombrott <strong>och</strong> kris, s 66-75; SvU band 12 sp 255.<br />

21


I likhet med sina företrädare Alexander VI<br />

<strong>och</strong> Julius II ville Clemens VII befria Italien<br />

från utländska stormakter men endast<br />

under den förutsättningen, att hans egen<br />

familj skulle dra så stora materiella fördelar<br />

därav som möjligt.<br />

Clemens <strong>och</strong> medicéerna behärskade de<br />

inflytelserika <strong>och</strong> viktiga städerna Rom <strong>och</strong><br />

Florens förutom Kyrkostaten.<br />

I maktkampen mellan Karl V av Spanien<br />

<strong>och</strong> Frans I i Frankrike förhöll sig Clemens<br />

till en början neutral, men efter Karl V:s<br />

seger över Frans I vid Pavia i februari 1525<br />

ingick han ett förbund med segraren. Men<br />

då dennes ständigt växande maktanspråk<br />

<strong>och</strong> militära resurser utgjorde reella hot<br />

bildade Clemens i Cognac tillsammans med<br />

Frankrike, Florens, Venedig <strong>och</strong> Milano år<br />

1526 den s k "heliga ligan".<br />

I det därpå följande kriget intog <strong>och</strong> plundrade<br />

de kejserliga trupperna Rom 1527<br />

(Sacco di Roma) <strong>och</strong> medicéerna fördrevs<br />

också från Florens. Påven belägrades i Sant'<br />

Angelo, men frigavs mot en betydande penningsumma<br />

<strong>och</strong> löftet att inta av en neutral<br />

hållning i maktkampen mellan Karl V <strong>och</strong><br />

Frans I. Medicéerna återfick också Florens<br />

mot svidande eftergifter.<br />

Genom traktaten i Cambrai 1529 avstod<br />

Frans I från sina territoriella anspråk på<br />

Italien, ändock en noterbar framgång för<br />

påven. Och Clemens VII gick med på att<br />

kröna Karl V till kejsare i Bologna på dennes<br />

födelsedag den 24 februari 1530, vilken<br />

också var årsdagen av slaget vid Pavia (se<br />

ovan ang kröningen i Aachen).<br />

Nu hoppades Clemens på att Karl V skulle<br />

hjälpa till med att slå ned <strong>och</strong> omintetgöra<br />

den protestantiska reformationen i Tyskland.<br />

Men vid riksdagen i Augsburg 1530<br />

beslöt sig Karl V för bemöta reformationens<br />

bekännare med "Liebe und Gütigkeit" ("kärlek<br />

<strong>och</strong> godhet") bl a på grund av Gustav<br />

Vasas snabba likvidering av det katolska<br />

motståndet i Sverige 1529.<br />

Johann Eck hade utarbetat en förteckning<br />

över det lutherska kätteriet, som delgivits<br />

22<br />

kejsaren, varför lutheranerna ansåg det<br />

nödvändigt att inkomma med en positiv<br />

bekännelseskrift av sin tro. Denna hade<br />

utarbetats av Filip Melanchton (f 1497 d<br />

1560) i samråd med Luther <strong>och</strong> blev den<br />

världskända Augsburgska trosbekännelsen<br />

med kompletteringsskriften Apologien. Mot<br />

denna inlade Johann Eck sin omfattande<br />

katolska vederläggningsavhandling Confutatio.<br />

Då nu kejsaren förklarade, att stridsfrågan<br />

var avgjord i <strong>och</strong> med den katolska<br />

vederläggningsinlagan <strong>och</strong> att de, som ej<br />

accepterade denna, skulle tvingas därtill<br />

med våld, således en skärpning av Wormsediktet,<br />

tolkade lutheranerna detta som en<br />

öppen krigsförklaring.<br />

De tyska lutheranska kurfurstarna bildade<br />

snabbt <strong>och</strong> målmedvetet i början av år 1531<br />

ett stort politiskt försvarsförbund i Schmalkalden,<br />

livligt stött de lutherska prästernas<br />

<strong>och</strong> teologernas fromma välsignelser.<br />

Sverige hade ju blivit det första självständiga<br />

riket med genomförd luthersk kyrkoreformation,<br />

åtföljd av Danmark.<br />

Lutherdomen hade nått stadigt fotfäste i<br />

norra Europa. Genom diplomatiska konstgrepp<br />

sökte nu Karl V hindra dess vidare<br />

utbredning: Genom stilleståndet i Nürnberg<br />

1532 medgavs protestanterna trosfrihet i<br />

sina områden, tills ett allmänt konsilium<br />

(kyrkomöte) finge avgöra frågan, vilket Karl<br />

V påyrkat redan vid riksdagen i Augsburg<br />

<strong>och</strong> Clemens samtyckt till att sammankalla<br />

under löften om stora eftergifter.<br />

Henrik VIII av England hade i januari 1533<br />

gift sig med sin älskarinna Anna Boleyn<br />

utan att ha fått sin skilsmässa med drottning<br />

Katarina sanktionerad av påven. I ett<br />

konsistorium 24 mars 1534 fastslog emellertid<br />

påven - kanske av fruktan för den religiöst<br />

konservative Karl V - , att Henrik<br />

VIII:s tidigare äktenskap fortfarande ägde<br />

bestånd. Därmed klipptes banden mellan<br />

England <strong>och</strong> den romersk-katolska kyrkan<br />

av omedelbart.<br />

Då Clemens VII avled den 25 september<br />

1534, hade Sverige, Danmark, England, en<br />

del av Schweiz <strong>och</strong> halva Tyskland avfallit<br />

från den heliga Stolen. Clemens VII var


påven, som verkligen offrade den heliga<br />

kyrkan för sina släktintressens skull. 11<br />

Paul III (f 1468 d 1549), vars egentliga<br />

namn var Alessandro Faranese, var bror till<br />

påven Alexander VI:s sköna älskarinna<br />

Guilia Faranese <strong>och</strong> ansågs därför ha fått<br />

sin kardinalsbefordran 1493. Till påve valdes<br />

han 1534. Också Paul III hade barn<br />

utom äktenskapet. En son gjorde han till<br />

furste över Parma <strong>och</strong> Piancenza.<br />

Paul III lyckades någorlunda tillfredsställande<br />

gå den svåra balansgången mellan<br />

kejsar Karl V <strong>och</strong> Frans I av Frankrike <strong>och</strong><br />

slutligen medla fred mellan de båda antagonisterna<br />

år 1538.<br />

Paul III:s karaktärsegenskaper tecknas<br />

måhända bäst av högrenässansens störste<br />

mästare Tizian (f 1477 d 1576) i tre målningar<br />

av påven: den kloke <strong>och</strong> värdige, den<br />

temperamentsfulle <strong>och</strong> den försiktigt avvaktande.<br />

Paul III gick åtminstone under den första<br />

tiden av sitt pontifikat på den reformistiska<br />

linjen <strong>och</strong> upptog som sina rådgivare bl.a.<br />

Caraffa, engelsmannen Pole (d 1558) <strong>och</strong><br />

den fromme italienaren Contarini (d 1542).<br />

Resultatet blev ett reformbetänkande av år<br />

1537, betecknat som den katolska reformismens<br />

främsta dokument.<br />

Paul III accepterade kejsaren Karl V:s vädjan<br />

att sammankalla ett reformkonsilium i<br />

Trient 1545. Då protestanterna vägrade att<br />

infinna sig, förklarade kejsaren de schmalkaldiska<br />

förbundets ledare i riksakt. Och<br />

påföljande år (1546) utbröt det inbördeskrig<br />

mellan de båda tyska religionspartierna,<br />

som kallats det schmalkaldiska kriget,<br />

vilket avslutades med religionsfreden i<br />

Augsburg 1555. Fredsöverenskommelsen<br />

innebar en mycket ofullständig <strong>och</strong> inskränkt<br />

religionsfrihet, som helt uteslöt de<br />

reformerta <strong>och</strong> vederdöparna <strong>och</strong> byggde på<br />

den s k territorialprincipen, dvs regentens<br />

11 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 92-97;<br />

Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden<br />

s 47-48,53-57; Hanns Lilje: Luther. Den nya tiden<br />

genombrott <strong>och</strong> kris, s 64-66, SvU band 6 sp 268-<br />

269.<br />

trosbekännelse var kompromisslöst bindande<br />

för hans undersåtar, "cujus regio, ejus<br />

religio".<br />

Genom bullan "Regimini militantis ecclesiae"<br />

1540 godkände Paul III Ignatius<br />

Loyolas jesuitorden - den katolska motreformationens<br />

mest effektiva instrument <strong>och</strong><br />

organisation.<br />

Den påvliga inkvisitionen nyorganiserades<br />

1542 till kamp mot protestanterna.<br />

I striden mot de tyska protestanterna 1546-<br />

1547 samverkade Paul III med kejsaren<br />

Karl V. Men en brytning inträffade, varigenom<br />

påven närmade sig Frankrike <strong>och</strong><br />

trycket mot protestanterna avtog.<br />

Mot Henrik VIII utfärdade Paul III en avsättningsbulla<br />

1535, men dess effekt var<br />

verkningslös beroende på de internationella<br />

politiska händelsernas utveckling. 12<br />

Den gudomliga vredens osläckbara eld.<br />

Hebreiska ord för vrede symboliserar <strong>och</strong><br />

betecknar även "hetta", "glöd" eller "eld",<br />

vilket framgår tydligt i Ps 18:8-9: "Hans<br />

(Guds) vrede var upptänd. Rök steg upp från<br />

hans näsa <strong>och</strong> förtärande eld från hans mun,<br />

eldsglöd ljungade från honom".<br />

Enligt Gamla testamentet (GT) är vreden ett<br />

synnerligen framträdande <strong>och</strong> karakteristiskt<br />

drag i Guds väsen: "Herren är en nitälskande<br />

Gud <strong>och</strong> en hämnare, ja en<br />

hämnare är Herren, en som kan vredgas. En<br />

hämnare är Herren mot sina ovänner, vrede<br />

behåller han mot sina fiender....Vem kan<br />

uthärda hans vredes glöd? Hans förtörnelse<br />

utgjuter sig såsom eld" (Nah 1:2, 6).<br />

12 William Barry: Påvedömet 1303-1870, s 97-111;<br />

Hjalmar Holmquist: Kyrkohistoria II: Nyare tiden,<br />

s 48, 106-107; August Johansson & Emil Liedgren:<br />

Kyrkohistoria, s 148; Emil Liedgren: Tids- <strong>och</strong><br />

livsbilder ur kristendomens historia, s 158-160;<br />

Hanns Lilje: Luther. Nya tidens genombrott <strong>och</strong><br />

kris, s 132-137; SvU band 21 sp 232.<br />

23


Guds vrede drabbar den eller dem - särskilt<br />

av hans utvalda, utkorade folk Israel, som<br />

står honom emot, handlar i olydnad <strong>och</strong> ej<br />

fullgör hans vilja, bud <strong>och</strong> befallningar.<br />

Hårda, ja rent av förfärande straff åtföljer<br />

"Herrens vredesglöd". De gammaltestamentliga<br />

författarna <strong>och</strong> profeterna tycks formligen<br />

frossa i tanken på Guds vrede <strong>och</strong> straff,<br />

som ju också Martin Luther med ännu<br />

större intensitet tar upp i sin fördömelseskrift<br />

över judarna. Här några belysande<br />

exempel från de gammaltestamentliga texterna:<br />

3 Mos 26:28: "Så skall också jag (Jahve,<br />

Gud) vandra eder emot <strong>och</strong> tukta eder sjufalt<br />

för edra synders skull".<br />

4 Mos 32:14: "Nu haven I trätt i edra fäders<br />

fotspår, I, syndiga mäns avföda, <strong>och</strong> öken så<br />

ännu mer Herrens vredesglöd mot Israel".<br />

Jos 7:1: "Men Israels barn förgrepo sig trolöst<br />

på det tillspillogivna. Då upptändes<br />

Herrens vrede mot Israel".<br />

Jes 5:25: "Herrens vrede har upptänts mot<br />

hans (Israels) folk".<br />

Jes 30:27-28,30: "Se, Herrens namn kommer<br />

fjärran ifrån, med brinnande vrede <strong>och</strong> med<br />

tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av<br />

förgrymmelse, <strong>och</strong> hans tunga är såsom<br />

förtärande eld...Han vill sålla folken i förintelsens<br />

såll <strong>och</strong> lägga i folkslagens mun ett<br />

betsel, till att leda dem vilse...Och Herren<br />

skall låta höra sin röst i majestät <strong>och</strong> visa<br />

hur hans arm drabbar i vredesförgrymmelse<br />

<strong>och</strong> med förtärande eldslåga, med storm <strong>och</strong><br />

störtskurar <strong>och</strong> hagelstenar".<br />

Jer 4:8: "Herrens vredesglöd upphör icke<br />

över oss".<br />

Jer 7:20: "Därför säger Herren, Herren så:<br />

Se, min vrede skall utgjuta sig över denna<br />

plats, över både människor <strong>och</strong> djur, över<br />

både träden på marken <strong>och</strong> frukten på jorden;<br />

<strong>och</strong> den skall brinna <strong>och</strong> icke bliva<br />

utsläckt".<br />

Sef 1:15: "En vredens dag är den dagen, en<br />

dag av ångest <strong>och</strong> trångmål, en dag av öde-<br />

24<br />

läggelse <strong>och</strong> förödelse, en dag av mörker <strong>och</strong><br />

tjocka, en dag av moln <strong>och</strong> töcken".<br />

Sef 2:2: "Herrens vredes glöd kommer över<br />

eder".<br />

Men enligt Gamla testamentet (GT) finns i<br />

Guds väsen också drag av barmhärtighet<br />

eller kärlek (barmhärtighet <strong>och</strong> kärlek är<br />

ofta i GT synonyma ord, så t ex i relationen<br />

föräldrar <strong>och</strong> barn, se Jes 49:15 <strong>och</strong> Jer<br />

31:20; men ömsesidig barmhärtighet <strong>och</strong><br />

kärlek bör förhoppningsvis råda mellan<br />

medlemmarna av Israels folk, se Sak 7:9)<br />

<strong>och</strong> helighet, vilket poängteras hos Hosea<br />

11:8-9: "All min barmhärtighet vaknar. Jag<br />

vill icke låta dig känna min vredes glöd, jag<br />

skall icke vidare fördärva Efraim. Ty jag är<br />

Gud <strong>och</strong> icke en människa; helig är jag<br />

bland eder, <strong>och</strong> med vrede vill jag ej<br />

komma".<br />

Det religiösa begreppet Guds vrede skulle<br />

således kunna innefatta både Guds barmhärtighet,<br />

Guds kärlek <strong>och</strong> Guds helighet<br />

<strong>och</strong> inte blott vara en reaktion från "hämndens<br />

Gud" (Ps 94:1; 5 Mos 32:35). Såvitt jag<br />

förstår, ger Emil Liedgren (1879-1963) uttryck<br />

för en sådan tolkning i sin sköna <strong>och</strong><br />

religiöst finstämda psalm nr 233 i Den<br />

svenska psalmboken av år 1986, främst<br />

verserna 1 <strong>och</strong> 6:<br />

"Fader, du vars hjärta gömmer,<br />

helighet, som allting dömer,<br />

kärlek, som förlåter allt,<br />

du vill döda<br />

för att föda<br />

oss på nytt till ny gestalt.<br />

Dig vi prisa <strong>och</strong> berömma,<br />

som i vrede allt kan döma<br />

<strong>och</strong> i nåd förlåta allt,<br />

som vill döda<br />

för att föda<br />

allt på nytt till ny gestalt". 13<br />

13 Ivan Engnell m fl: Svenskt bibliskt uppslagsverk<br />

II sp 1413-1415.


Sju kristliga råd i att öva sträng barmhärtighet<br />

mot judar<br />

En av de främsta inspirationskällorna till<br />

Tredje rikets, den tyska nazismens barbariska<br />

<strong>och</strong> bestialiska judeförföljelser <strong>och</strong><br />

metodiskt iscensatta utrotningspolitik av<br />

judar var otvivelaktigt Martin Luthers<br />

"Gegen die Juden und ihren Lügen". Dennes<br />

sju kristliga råd till sina indoktrinerade<br />

trosfränder att öva sträng barmhärtighet<br />

mot judar blev bärande grundpelare i nazisternas<br />

åtgärdsprogram mot judarna 14 . "Protestantismen<br />

företräder i <strong>och</strong> för sig bättre<br />

tyskhetens livsbehov, vilka ju äro förbundna<br />

med såväl dess uppkomst som dess senare<br />

tradition", konstaterade Adolf Hitler (f 1889<br />

d 1945) i sin vidlyftiga programskrift om den<br />

nazistiska idéläran, "Mein Kampf", "nazismens<br />

Bibel" (Adolf Hitler: Min kamp, sv övers,<br />

förk MK, s 108).<br />

Men även andra inspirationskällor låg till<br />

grund för den nazistiska ideologin. 15 Ända<br />

sedan skoltiden var Adolf Hitler intresserad<br />

av allmän historia (MK s 17), vilket gjorde<br />

honom till övertygad nationalist <strong>och</strong> antisemit<br />

samt lärde honom "förstå historiens<br />

innebörd" (Sic!). "Jag har i världshistorien<br />

funnit en allt outtömligare källa till förståelsen<br />

av det historiska skeendet i samtiden,<br />

alltså av politiken. Jag 'lär mig' inte historien,<br />

utan låter historien lära mig" (MK s<br />

22).<br />

En bland de stora tyska 1800-tals historikerna<br />

Heinrich von Treitschke (f 1834 d<br />

1896) var en entusiastisk <strong>och</strong> hängiven tysk<br />

patriot <strong>och</strong> starkt engagerad antisemit samt<br />

utvecklade en rasteori. Hans författarskap<br />

<strong>och</strong> idéer kom under den nazistiska eran i<br />

Tyskland att dra till sig stor uppmärksamhet.<br />

16<br />

14 Guthorm Hallén: Luther -- en av de värsta<br />

judehatarna i historien, DD 1983-10-10; Dens: 500<br />

år sedan Martin Luther föddes. En av historiens<br />

värsta judehatare, Folkbladet 1983-11-10; Dens:<br />

Martin Luther -- en av historiens värsta judehatare,<br />

VF 1983-11-23.<br />

15 Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler<br />

<strong>och</strong> nazismen, s 47-51.<br />

16 A O Meyer: Bismarck, s 39-40; SvU band 28 sp<br />

225-226.<br />

Under sin vistelse i Wien åren 1907-1913<br />

ägnade sig Hitler åt att noggrant granska<br />

<strong>och</strong> skärskåda det alltyska partiet <strong>och</strong> dess<br />

ledare, godsägaren Georg von Schönerer (f<br />

1842 d 1921) samt det kristligt-sociala partiet<br />

<strong>och</strong> dess ledare, advokaten Karl Lueger<br />

(f 1844 d 1910), som var överborgmästare i<br />

Wien åren 1897-1910. Härigenom befäste<br />

Hitler ytterligare sin extrema, tyska nationalism<br />

- "min älskade hembygds anslutning<br />

till det gemensamma fosterlandet, Tyskland",<br />

den sociala frågans betydelse för att<br />

vinna de breda massorna, rasproblemen <strong>och</strong><br />

judefrågan -- "motbjudande var mig den<br />

rasblandning som rikshuvudstaden (Wien)<br />

uppvisade, motbjudande hela denna röra av<br />

tjecker, polacker, ungrare, rutener, serber,<br />

kroater etc <strong>och</strong> mitt ibland dem mänsklighetens<br />

eviga rötsvampar -- judar <strong>och</strong> åter<br />

judar". "Där lades grunden till en världsåskådning<br />

i stort <strong>och</strong> politisk uppfattning i<br />

smått, vilka aldrig skulle lämna mig <strong>och</strong><br />

som jag senare blott behövde komplettera i<br />

detalj" (MK s 95-119).<br />

Men Hitler påverkades också genom studier<br />

på egen hand i filosofi av några av romantikens<br />

främsta filosofer.<br />

Starka <strong>och</strong> bestående intryck på honom<br />

gjorde Johann Gottlieb Fichte (f 1762 d<br />

1814) i boken "Reden an die deutsche Nation"<br />

("Tal till den tyska nationen"), en utgåva<br />

av föreläsningar hållna i Berlin vintern<br />

1807-1808. Där underströks kraftigt det<br />

tyska folkets historiska uppgifter <strong>och</strong> Tysklands<br />

speciella status i världssamfundet.<br />

Mänsklighetens hållbara framtid kunde<br />

endast skapas av det tyska folket <strong>och</strong> Tyskland:<br />

"Den gamla världen med sin härlighet<br />

<strong>och</strong> storhet såväl som med sina brister",<br />

sade Fichte, "har sjunkit genom sin egen<br />

ovärdighet <strong>och</strong> genom edra fäders (germanernas)<br />

kraft. Finnes sanning i det, som<br />

framlagts i dessa tal, så ären I bland alla<br />

nyare folk det, vari fröet till mänsklighetens<br />

fullkomning mest avgjort ligger, <strong>och</strong> vilket<br />

det alltså åligger att föra mänskligheten<br />

framåt. <strong>Om</strong> I gån under i detta ert väsen, så<br />

går därmed varje förhoppning för mänskligheten<br />

om räddning ur dess djupa förnedring<br />

25


förlorad”. 17 Det stod klart för Hitler, att<br />

Tyskland <strong>och</strong> tyskarna skulle fylla en särskild<br />

världshistorisk mission.<br />

"När en ny idé, en ny lära eller ny världsordning<br />

eller också en politisk eller ekonomisk<br />

rörelse tar ner allt som har varit såsom<br />

dåligt <strong>och</strong> värdelöst, har man redan på<br />

grund därav anledning att visa misstro <strong>och</strong><br />

försiktighet gentemot den nya rörelsen.<br />

Mestadels ligger grunden till ett sådant hat<br />

antingen i känslan av egen underläsenhet<br />

eller i en ond vilja. Skall en verkligt välsignelsebringande<br />

förnyelse av mänskligheten<br />

ske, måste den byggas direkt på den goda<br />

grund som finns. Då behöver man inte<br />

skämmas för att använda redan erkända<br />

sanningar. Hela den mänskliga kulturen<br />

liksom människan själv är ju dock resultatet<br />

av en enda lång utveckling, till vilken varje<br />

generation har bidragit med byggnadsmaterial<br />

<strong>och</strong> arbete. En revolutions uppgift<br />

<strong>och</strong> mål är inte att riva ner hela byggnaden,<br />

utan att avlägsna det som är dåligt <strong>och</strong> inte<br />

passar <strong>och</strong> bygga vidare på de partier som<br />

frilagts" (MK s 233).<br />

Den romantiska filosofins mäktigaste gestalt<br />

<strong>och</strong> dock mest svårtolkade <strong>och</strong> tungläste<br />

författare Georg Wilhelm Friedrich Hegel (f<br />

1770 d 1831), vars idéer inte gått spårlöst<br />

förbi vare sig hos Karl Marx (f 1818 d 1883)<br />

<strong>och</strong> marxisterna eller hos Vladimir Lenin (f<br />

1870 d 1924) <strong>och</strong> kommunisterna, påverkade<br />

även Adolf Hitler <strong>och</strong> nazisterna i <strong>deras</strong><br />

uppfattning om den totalitära staten. För<br />

Hegel var staten en metafysisk verklighet,<br />

en överindividuell norm i konkret form, som<br />

underordnat sig ett överindividuellt förnuft,<br />

världsanden. "Staten, denna substantiella<br />

enhet, är absolut, oföränderligt självändamål,<br />

vari friheten kommer till sin högsta<br />

rätt gentemot de enskilda, vilkas högsta<br />

plikt det är att vara medlemmar av staten...Statens<br />

väl har ett helt annat berättigande<br />

än de enskildas väl, <strong>och</strong> den sedliga<br />

17 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 579-595; Alf<br />

Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexiko, s 43-<br />

44; Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler<br />

<strong>och</strong> nazismen, s 47-51; Filosofilexikonet, s 159-161;<br />

Konrad Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 89-<br />

90; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 609-<br />

618.<br />

26<br />

substansen, staten, har sitt vara, dvs sitt<br />

berättigande, omedelbart i en icke abstrakt<br />

utan konkret existens, <strong>och</strong> endast denna<br />

konkreta existens, icke en av de många för<br />

moraliska bud hållna allmänna tankarna,<br />

kan vara princip för dess handlande <strong>och</strong><br />

uppförande...I det staten utgör en enhet i<br />

tillvaron, i det människans subjektiva vilja<br />

underkastar sig lagarna, tillintetgöres<br />

spänningen mellan frihet <strong>och</strong> nödvändighet.<br />

Nödvändigt är det förnuftiga <strong>och</strong> substantiella<br />

<strong>och</strong> fria äro vi, i det vi erkänna det som<br />

lag, följa det som vårt eget väsens substans.<br />

Den objektiva <strong>och</strong> den subjektiva vilja äro då<br />

försonade".<br />

För Hegel hade kriget ett positivt moraliskt<br />

värde: "Kriget har en högre mening, ty<br />

därmed bevaras ett folks moraliska styrka<br />

genom att det blir likgiltigt för stabiliseringen<br />

av alla förhållanden". Och i "Grundlinien<br />

der Philosophie des Rechts" ("Rättsfilosofins<br />

grundlinjer") 1821 förkunnade Hegel: "Kriget...bibehåller<br />

nationernas moraliska<br />

hälsa...liksom vindarna räddar havet från<br />

att bli unket". 18<br />

I det politiska testamente, som ansågs vara<br />

avgörande för den tyska nationens handlingssätt,<br />

poängterade Hitler:<br />

"Tolerera aldrig att två kontinentalmakter<br />

uppstå i Europa! Betrakta varje försök att<br />

vid Tysklands gräns organisera en andra<br />

militärmakt, även om det endast tar formen<br />

av bildandet av en stat, som har förutsättning<br />

att bli en militärmakt, såsom ett angrepp<br />

mot Tyskland, <strong>och</strong> uppfatta det inte<br />

bara som en rättighet utan även som en<br />

skyldighet att med alla medel, om så är med<br />

vapenmakt, hindra uppkomsten av en sådan<br />

18 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 601-609; Alf<br />

Ahlberg & Hans regnell: Filosofisktlexikon, s 50-<br />

52; Alf Ahlberg, Eiliv Skaard & A H Winsnes:<br />

Västerlandets tänkare II, s 184-199; Lars-Erik<br />

Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler <strong>och</strong> nazismen,<br />

s 48; Filosofilexikonet: s 210-218; Stig Jonasson:<br />

Nazismen i dokument, s 86; Sven-Eric Liedman<br />

Från Platon till Gorbatjov, s 148-167; Konrad<br />

Marc-Wogau: Filosofisk uppslagsbok, s 118-119;<br />

Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 619-632;<br />

Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga<br />

rättigheterna, s 174-181; Charles Taylor: Hegel, s<br />

457-711.


stat, respektive slå ner den om den redan<br />

har uppstått! -- Sörj för att vårt folks styrka<br />

bygger icke på kolonier utan på mark i den<br />

europeiska hemorten! Anse aldrig riket<br />

säkerställt om det inte under kommande<br />

sekler förmår ge varje ättling av vårt folk ett<br />

eget stycke mark! Glöm ej att den heligaste<br />

rättigheten i denna värld är rättigheten att<br />

äga jord att själv bebygga, <strong>och</strong> det heligaste<br />

offret är det blod som man ljuter för denna<br />

jord! (MK s 582).<br />

Och vidare:<br />

"Först i det ögonblick då man allmänt får<br />

klart för sig i Tyskland, att den tyska livsviljan<br />

inte kan tillåtas att förtvina i en passiv<br />

avvärjningspolitik, utan måste rycka upp sig<br />

till en slutlig aktiv uppgörelse med Frankrike<br />

<strong>och</strong> våga en sista avgörande kamp för<br />

de stora tyska slutmålen, är man i stånd att<br />

föra den eviga <strong>och</strong> ofruktbara kraftmätningen<br />

mellan oss <strong>och</strong> Frankrike till ett slut.<br />

Förutsättningen är emellertid att Frankrikes<br />

tillintetgörelse endast betraktas som ett<br />

medel som bereder Tyskland möjlighet att<br />

utvidga sig i annan riktning. Det finns idag<br />

åttio miljoner tyskar i Europa!" (MK s 591).<br />

Åt vilken håll det tyska riket skulle expandera<br />

genom erövringskrig, hade Hitler också<br />

angivit tidigare i sin programskrift <strong>och</strong><br />

förklarat skälet härtill:<br />

"Det är inte en orientering åt väster <strong>och</strong> inte<br />

en orientering åt öster som hädanefter skall<br />

vara målet för vår utrikespolitik, utan en<br />

östpolitik som innebär förvärvet av den<br />

nödvändiga jorden för vårt tyska folk" (MK s<br />

584).<br />

Och för nazisterna existerade inga begränsningar,<br />

då det gäller att nå sina mål -<br />

ändamålet helgar medlen:<br />

"Övertygelsen om rätten att använda även<br />

de brutalaste vapen är städse förknippad<br />

med en fanatisk tro på nödvändigheten av<br />

att kämpa sig fram till en omvälvande nyordning<br />

på denna jord" (MK s 468). "Först<br />

när den idealistiska trängtan efter självständighet<br />

erhåller en kampduglig organisation<br />

i form av militära maktmedel, kan ett<br />

folks brinnande önskan omsättas i härlig<br />

verklighet" (MK s 337).<br />

I ett hyllningsuttalande till den tyska nationen,<br />

gjort i Wolfsschanze (Vargskansen) i<br />

Ostpreussen mars 1942, betygade Hitler<br />

även sin uppskattning av filosofen Arthur<br />

Schopenhauer (f 1788 d 1860). "Det tyska<br />

folket är tänkarnas folk därför att vårt<br />

språk ger oss förutsättningar att tränga in i<br />

ännu outforskade områden", proklamerade<br />

Hitler <strong>och</strong> fortsatte, "Det är bara ett folks<br />

största tänkare som är kallade att företa<br />

ändringar i språket! I generationen före oss<br />

hade en enda varit kompetent: Schopenhauer!".<br />

Den store ryske författaren Leo<br />

Tolstoj (f 1828 d 1910) skrev redan på 1860talet:<br />

"Jag vet ej, om jag någonsin ska ändra<br />

åsikt; för närvarande anser jag Schopenhauer<br />

som den mest geniale bland alla<br />

människor". Och bland författare <strong>och</strong> konstnärer<br />

avsatte Schopenhauers tankar märkbara<br />

spår, så t ex hos Thomas Mann i Huset<br />

Buddenbrook, hos August Strindberg i Ett<br />

Drömspel <strong>och</strong> schopenhauerska motiv går<br />

lätt att finna i svenska författares produktion<br />

såsom hos Per Hallström, Hjalmar<br />

Bergman, Bertil Malmberg, Johannes Edfelt<br />

m fl. I tonsättaren Richard Wagners (f 1813<br />

d 1883) verk Lohengrin <strong>och</strong> Nibelungens<br />

ring framkommer tydligt Schopenhauers<br />

pessimistiska, vid natt <strong>och</strong> död bundna<br />

föreställningar. Schopenhauer hade mer än<br />

någon annan blivit "århundradets filosof". 19<br />

Vad som framför allt tilltalade Hitler i<br />

Schopenhauers filosofi, var framhävandet av<br />

viljan som det primära <strong>och</strong> intellektet som<br />

det sekundära, som ett redskap i viljans<br />

tjänst.<br />

I sitt berömda <strong>och</strong> stora verk Die Welt als<br />

Wille und Vorstellung (Världen som vilja <strong>och</strong><br />

föreställning) 1818 skriver Schopenhauer<br />

(band I, § 38): "Allt viljande framspringer ur<br />

behov, alltså ur brist, alltså ur lidande.<br />

Tillfredsställelsen gör slut på lidandet, men<br />

mot ett begär som tillfredsställes står minst<br />

19 Alf Ahlberg: Arthur Schopenhauer, s 9-15; Lars-<br />

Erik Blomberg & Ingvar Körberg: Hitler <strong>och</strong><br />

nazismen, s 48; Sohlmans Musiklexikon band 4, sp<br />

1331-1340.<br />

27


tio otillfredsställda. Och vidare: begäret<br />

består länge, kraven går i det oändliga,<br />

tillfredsställelsen åter är kort <strong>och</strong> kargt<br />

tillmätt.” 20<br />

För Schopenhauer är människan "helt <strong>och</strong><br />

hållet <strong>och</strong> uteslutande ett viljande väsen. En<br />

var blir vid iakttagandet av sitt eget självmedvetande<br />

snart varse, att dess föremål<br />

alltid är det egna viljandet. Men till detta<br />

har man visserligen att räkna icke blott de<br />

avgjorda, genast i handling omsatta viljeakterna<br />

<strong>och</strong> de formliga besluten jämte de ur<br />

dessa framsprungna handlingarna, utan<br />

den, som blott någorlunda förmår fasthålla<br />

det väsentliga även under dess olika modifikationer<br />

till grad <strong>och</strong> art, skall icke draga<br />

sig för att som yttringar av viljandet räkna<br />

jämväl allt begärande, strävande, önskande,<br />

fordrande, längtande, hopp, kärlek, fröjd,<br />

jubel o d <strong>och</strong> ej mindre såsom ett ickeviljande<br />

eller motsträvande anse allt avskyende<br />

<strong>och</strong> undflyende, fruktan, vrede, hat,<br />

sorg, smärta, kort sagt alla affekter <strong>och</strong><br />

lidelser. Dessa äro alltså avgjort affektioner<br />

av själva viljan, som förverkligar sig i beslut<br />

<strong>och</strong> handlingar...Alla dessa affektioners<br />

väsen består nämligen däri, att de omelbart<br />

uppträda i självmedvetandet såsom något<br />

med överensstämmande eller mot densamma<br />

stridande". 21<br />

Schopenhauers djupa pessimistiska syn på<br />

den mänskliga tillvaron, som mera var en<br />

teoretisk utvecklad pessimism än en erfarenhetsmässig<br />

<strong>och</strong> upplevd sådan, anammades<br />

begärligt av Hitler <strong>och</strong> hans drabanter<br />

för att förhärliga våldet som arbetsform i<br />

relationen människor emellan. Den gamla<br />

latinska sentensen homo homini lupus (den<br />

ena människan är en varg mot den andra)<br />

tycks fortfarande gälla. "På jorden", profeterar<br />

Schopenhauer, "är den ena människan<br />

den andras djävul, vartill visserligen somliga<br />

lämpa sig bättre än andra. Men dessutom<br />

finns vanligen någon ärkedjävul, som<br />

överträffar alla de andra: -- erövraren, som<br />

ställer upp hundratusentals människor mot<br />

varandra <strong>och</strong> tillropar dem: 'Lida <strong>och</strong> dö är<br />

20 Konrad Marc-Wogau: Filosofin genom tiderna --<br />

1800-talet, s 127-130, 139.<br />

21 Arthur Schopenhauer: De båda grundproblemen<br />

i etiken, s 60-61.<br />

28<br />

eder uppgift; så skjuten ihjäl varandra med<br />

gevär <strong>och</strong> kanoner'!"<br />

Följande citat av Hitler får belysa inflytandet<br />

från Schopenhauer:<br />

"I likhet med kvinnan, vilkens själsliga<br />

inställning mindre bestäms av abstrakta<br />

förnuftsskäl än av en oförklarlig, känslobetonad<br />

längtan efter en kompletterande kraft<br />

<strong>och</strong> som därför hellre böjer sig för den starke<br />

än behärskar den svage, föredrar massan<br />

den som befaller framför den som bönfaller,<br />

<strong>och</strong> känner sig innerst inne tillfredsställd<br />

med en lära som inte tolererar någon annan<br />

vid sin sida, än med en allmänt tillämpad<br />

liberal frihet, som inte förstår att bruka <strong>och</strong><br />

därför snart nog känner sig desorienterad<br />

inför" (MK s 46).<br />

"Ju blygsammare propagandans vetenskapliga<br />

ballast är, <strong>och</strong> ju mer den tar hänsyn till<br />

massornas känslor, dess effektivare äro dess<br />

verkningar. Framgången är det bästa beviset<br />

på om en propaganda är riktig eller<br />

oriktig" (MK s 165). "En propaganda kan<br />

aldrig bli så mångsidig som en vetenskaplig<br />

undervisning. Uppmärksamheten hos den<br />

stora massan är mycket begränsad <strong>och</strong><br />

förståndet klent, men i stället är glömskan<br />

så mycket större. Utgående från detta faktum<br />

har varje verkningsfull propaganda att<br />

begränsa sig till ett fårtal punkter <strong>och</strong> i form<br />

av slagord köra med dessa så länge, att även<br />

den siste förmår uppfatta vad dessa ord avse<br />

att bibringa. Så snart man överger denna<br />

princip <strong>och</strong> vill vara mångsidig kommer<br />

propagandan att upplösas i intet, då massan<br />

varken kan behålla eller smälta det erbjudna<br />

stoffet" (MK s 166).<br />

"Propagandans uppgift är ju inte att göra en<br />

rättvis avvägning, utan att uteslutande<br />

understryka rätten hos det som propagandan<br />

avser att företräda. Den har inte att<br />

objektiv efterforska sanningen, såvitt denna<br />

är för motparten gynnsam, <strong>och</strong> i doktrinär<br />

uppriktighet framlägga denna sanning för<br />

massan, utan i stället att oavbrutet förfäkta<br />

den egna ståndpunkten" (MK s 167).<br />

" 'Nationaliseringen' av de breda lagren kan<br />

aldrig åstadkommas genom halvmesyrer,


genom ett försiktigt betonande av en s k<br />

objektivitetsståndpunkt, utan endast genom<br />

en hänsynslös <strong>och</strong> fanatiskt ensidig inriktning<br />

på det mål som man har föresatt<br />

sig...Den stora massan av ett folk består<br />

varken av professorer eller av diplomater.<br />

Det ringa abstrakta vetande som den besitter<br />

gör att den mera rör sig i känslans än i<br />

intellektets värld. Dess positiva, respektive<br />

negativa inställning bottnar helt i känslolivet.<br />

Den är blott mottaglig för en kraftyttring<br />

i den ena eller den andra av två<br />

motsatta riktningar, <strong>och</strong> aldrig för en halvhet<br />

som svävar mitt emellan båda. Den<br />

känslomässiga inställningen medför emellertid<br />

en utomordentlig stabilitet hos massan.<br />

Tro är starkare än vetande, kärlek är<br />

svårare att påverka än aktning, hat är mera<br />

envist än antipati, <strong>och</strong> drivkraften till de<br />

största omvälvningar här på jorden i alla<br />

tider har mindre varit en vetenskaplig insikt<br />

hos massan än en fanatism, för att inte säga<br />

ett blint framrusande hysteri" (MK s 300).<br />

"Den nationella staten få inte inrikta sitt<br />

undervisningsarbete på att inplugga rent<br />

vetende, utan på att skapa kärnsunda kroppar.<br />

Först i andra hand kommer utbildandet<br />

av de andliga färdigheterna, <strong>och</strong> då särskilt<br />

utvecklandet av viljekraften <strong>och</strong> beslutsamheten<br />

i förening med stärkandet av ansvarskänslan,<br />

<strong>och</strong> i sista hand därefter den<br />

vetenskaplig skolningen. Den nationella<br />

staten utgår från att en vetenskapligt<br />

mindre utbildad men kroppsligt sund människa<br />

med god <strong>och</strong> fast karaktär <strong>och</strong> fylld av<br />

glad beslutsamhet <strong>och</strong> viljekraft är värdefullare<br />

för folkgemenskapen än en begåvad<br />

vekling" (MK s 362). 22<br />

Friedrich Nietzsche (f 1844 d 1900) var en<br />

av de livsåskådningsfilosofer, vars lära om<br />

viljan till makt ("Der Wille zur Macht") <strong>och</strong><br />

22 Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 645-652;<br />

Dens: Arthur Schopenhauer, s 9-15, 67-120,136-<br />

152; Alf Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt<br />

lexikon, s 121-122; Lars-Erik Blomgren & Ingvar<br />

Körberg: Hitler <strong>och</strong> nazismen: s 47-51, 70-74;<br />

Filosofilexikonet, s 496-499; Konrad Marc-Wogau:<br />

Filosofisk uppslagsbok, s 283-284; Dens: Filosofin<br />

genom tiderna --1800-talet, s 127-130, 139-149;<br />

Arne Naess: Filosofiens historie 2, s 296-297, 303,<br />

312; Bertrand Russel: Västerlandets filosofi, s 638-<br />

643.<br />

övermänniskan ("der Übermensch") Adolf<br />

Hitler begärligt sög till sig. "Denna värld",<br />

skrev Nietzsche, "är viljan till makt <strong>och</strong><br />

intet utom detta. Och även I själva ären en<br />

vilja till makt -- <strong>och</strong> intet utom detta". I sin<br />

berömda skrift "Also sprach Zarathustra"<br />

("Så talade Zarathustra", tillkommen mellan<br />

åren 1883-1891) profeterade Nietzsche: "Se,<br />

jag lär er övermänniskan! Övermänniskan<br />

är jordens mening. Er vilja säger: övermänniskan<br />

ska vara jordens mening....Vad som<br />

är stort hos människan, det är att hon är en<br />

bro <strong>och</strong> inget mål: vad som kan älskas hos<br />

människan, det är att hon är en övergång<br />

<strong>och</strong> en undergång". 23<br />

Med skärpa vände sig Nietzsche också mot<br />

kristendomens <strong>och</strong> demokratins lyckomoral,<br />

som för honom innebar en slavarnas, pöbelns<br />

<strong>och</strong> massornas segerrika revolt på<br />

moralens område, "de mycket för mångas"<br />

nästan oemotståndliga lära om den allmänna<br />

välfärden, som bärs upp av ressentimentskänslor<br />

<strong>och</strong> hämndinstinkter. Men<br />

"gent emot ressentimentets gamla lögnlösen<br />

om flertalets företrädesrätt, viljan till jämnstrukenhet,<br />

till lågland, till låghet, till människans<br />

nedan <strong>och</strong> västan, genljöd den<br />

fruktansvärda <strong>och</strong> hänryckande motlösen<br />

om fåtalets företrädesrätt! Såsom en sista<br />

fingervisning till den andra vägen framträdde<br />

Napoleon, den ensammaste <strong>och</strong> sistfödda<br />

människa, som någonsin funnits, <strong>och</strong> i<br />

honom det köttvordna problemet om det<br />

förnäma idealet i sig -- man överväge noga,<br />

vad det är för problem: Napoleon, denna<br />

syntes av omänniska <strong>och</strong> övermänniska...". 24<br />

I de starka människornas värld tillskrivs<br />

kriget en moralfostrande egenskap <strong>och</strong><br />

Nietzsche sjunger med i militarismens hyllningskör.<br />

"Ni bör älska freden som medel till nya krig.<br />

Och den korta freden mer än den långa.<br />

Er råder jag inte till arbete, utan till strid.<br />

Er råder jag inte till fred, utan till seger. Ert<br />

arbete vare en strid, er fred vare en seger!...<br />

23 Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s<br />

9, 11.<br />

24 Friedrich Nietzsche: Till moralens genealogi, s<br />

21-58.<br />

29


Ni säger, att den goda saken t o m helgar<br />

kriget? Jag säger er: det goda kriget helgar<br />

varje sak.<br />

Krig <strong>och</strong> mod har gjort fler stora ting än<br />

kärleken till nästan...<br />

Uppror -- det är slavens förnämhet. Er förnämhet<br />

vare lydnad! T o m era befallningar<br />

är ett lydnadsförhållande!<br />

För en god krigsman klingar 'du skall' angenämare<br />

än 'jag vill'...<br />

Så lev ert liv i lydnad <strong>och</strong> krig!". 25<br />

Människans huvuduppgift vill Nietzsche se i<br />

strävan att uppehålla arten, släktet, rasen.<br />

"Vare sig min blick är vänlig eller ovänlig,<br />

när jag ser på människorna, så finner jag<br />

dem alltid, samt <strong>och</strong> synnerligen, sysselsatta<br />

med en enda uppgift: att göra det som gynnar<br />

det mänskliga släktets bestånd. Och<br />

detta gör de sannerligen inte i en känsla av<br />

kärlek till detta släkte, utan helt enkelt<br />

därför att ingenting inom dem är äldre,<br />

starkare, obönhörligare, oövervinnligare än<br />

den instinkten -- därför att den instinkten är<br />

vår arts <strong>och</strong> flocks själva väsen...Även den<br />

skadligaste människa kan kanske fortfarande<br />

vara den nyttigaste med hänsyn till<br />

bevarandet av arten, ty hon underhåller hos<br />

sig själv <strong>och</strong> genom sitt inflytande också hos<br />

andra vissa drifter utan vilka mänskligheten<br />

sedan länge skulle ha förslappats eller<br />

upplösts. Hatet, skadeglädjen, rov- <strong>och</strong><br />

härsklystnaden <strong>och</strong> vad allt som annars<br />

kallas ont: det hör till artbevarandets förbluffande<br />

ekonomi, förvisso en kostsam,<br />

slösaktig <strong>och</strong> på det hela taget mycket dålig<br />

ekonomi -- som emellertid bevisligen till nu<br />

har hållit vårt släkte vid liv". 26<br />

25 Friedrich Nietzsche: Also sprach Zarathustra, s<br />

49-50; Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 86.<br />

26 Friedrich Nietzsche: Den glada vetenskapen, s<br />

13; Guthorm Hallén: Nietzsches "Den glada vetenskapen"<br />

äntligen på svenska, Nyheterna 1987-09-<br />

11. Alf Ahlberg: Filosofiens historia, s 652-658; Alf<br />

Ahlberg & Hans Regnell: Filosofiskt lexikon, s 92-<br />

93; Alf Ahlberg, Eiliv Skard & A H Winsnes:<br />

Västerlandets tänkare III, s 76-92: Will Durant:<br />

Store Taenkere, s 269-289; Filosofilexikonet, s<br />

391-394; Konrad Marc-Wogau: Filosofisk upp-<br />

30<br />

I ett valtal i Königsberg 1932-10-07 sade<br />

Hitler: "Det jag eftersträvar är makten...Jag<br />

begär bara makten. <strong>Om</strong> vi en gång kommer<br />

till makten så ska vi, så sant oss Gud hjälpe,<br />

behålla den. Vi låter i så fall aldrig någon ta<br />

den ifrån oss". 27<br />

Hermann Göring (f 1893 d 1945) skrev om<br />

"der Führer" i boken "Aufbau einer Nation"<br />

1934 bl a följande: "Liksom katoliken är<br />

övertygad om att påven är ofelbar i alla<br />

religiösa <strong>och</strong> moraliska angelägenheter så<br />

förklarar va nationalsocialister med djupaste<br />

övertygelse <strong>och</strong> utan reservationer att<br />

der Führer är ofelbar i politiska <strong>och</strong> andra<br />

avseenden som rör folkets nationella <strong>och</strong><br />

sociala intressen. Vad är då hemligheten<br />

med hans oerhörda inflytande över sina<br />

anhängare? Är det hans mänskliga godhet,<br />

hans karaktärsstyrka eller hans enastående<br />

blygsamhet? Är det kanske hans politiska<br />

begåvning, hans förmåga att alltid ana eller<br />

vad som skall komma, eller är det hans<br />

utomordentliga mod eller den sällsynta<br />

trofasthet han visar sina anhängare? Vad<br />

man än väljer så tror jag att man till slut<br />

kommer till det resultaten att förklaringen<br />

är inte bara summan av alla dessa förtjänster<br />

utan att det också finns något mystiskt,<br />

outsägligt, nästan ofattbart hos denne enastående<br />

man". 28<br />

Hitler avvisade <strong>och</strong> föraktade majoritetsstyre,<br />

dvs den demokratiska parlamentarismen,<br />

<strong>och</strong> ställer däremot vad han kallar<br />

för "en sant germansk demokrati".<br />

"Majoriteten kan aldrig ersätta människan.<br />

Den är en representant, inte bara för dumheten<br />

utan också för fegheten. Och lika litet<br />

som hundra dumhuvuden uppväga en vis,<br />

kunna hundra stackare fatta ett hjältemodigt<br />

beslut. Ju mindre ansvar som kommer<br />

att vila på den enskilde ledaren, dess större<br />

blir antalet av dem som även med det blyg-<br />

slagsbok, s 220-221; Dens: Filosofin genom tiderna<br />

1800-talet, s 167-190; Hans Larsson: Reflexioner<br />

för dagen, s 222-227; Arne Naess: Filosofiens<br />

historie del 2, s 295-322; Bertrand Russel: Västerlandets<br />

filosofi, s 643-654.<br />

27 Sig Jonasson: Nazismen i dokument, s 26.<br />

28 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 12-13.


sammaste utbyte känna sig kallade att<br />

ställa sina ovärderliga krafter till nationens<br />

förfogande" (MK s 82).<br />

"En andlig utarmning av det ledande skiktet<br />

griper nu alltmer omkring sig. Vad detta<br />

betyder för nationen <strong>och</strong> staten kan vem<br />

som helst räkna ut som inte råkar tillhöra<br />

den sortens 'ledare'. I det gamla Österrike<br />

var denna parlamentariska regim renodlad"<br />

(MK s 83).<br />

"Det finns ingen princip som objektivt sett<br />

är så oriktig som den parlamentariska principen.<br />

Man kan därvid bortse från sättet att<br />

utse herrar folkrepresentanter, <strong>och</strong> hur de<br />

överhuvud taget komma fram till sina ämbeten<br />

<strong>och</strong> värdigheter. Att det härvid endast<br />

till en försvinnande bråkdel rör sig om uppfyllandet<br />

av en allmän önskan eller ens ett<br />

allmänt behov, står genast klart för den som<br />

inser att politiska förståndet hos massorna<br />

inte är så utvecklat, att de av sig själva<br />

kunna bilda sig en bestämd allmänpolitisk<br />

uppfattning <strong>och</strong> i enlighet därmed uppsöka<br />

de lämpliga personerna. Den 'allmänna<br />

opinionen', som vi brukar tala om, vilar blott<br />

i obetydlig grad på de enskilda personernas<br />

självförvärvade erfarenheter <strong>och</strong> iakttagelser,<br />

<strong>och</strong> till största delen på de föreställningar<br />

som skapas genom en ytterligt<br />

närgången <strong>och</strong> envis så kallad 'upplysning'.<br />

Liksom den konfessionella inställningen är<br />

resultatet av uppfostran, medan det religiösa<br />

behovet i <strong>och</strong> för sig blott slumrar i<br />

människans inre, så är massans politiska<br />

åskådning endast slutresultatet av en otroligt<br />

seg <strong>och</strong> grundlig bearbetning av förstånd<br />

<strong>och</strong> känslor. Den ojämförligt viktigaste<br />

delen av den politiska 'uppfostran', som man<br />

i detta fall givit det mycket träffande namnet<br />

propaganda, faller på pressen, som i<br />

främsta rummet ombesörjer detta 'upplysningsarbete'<br />

<strong>och</strong> därigenom utgör en slags<br />

skola för de vuxna. Denna undervisning<br />

ligger...i klorna på delvis högst undermåliga<br />

krafter...Jag häpnade i början över vilken<br />

kort tid denna otäcka stat i staten behövde<br />

för att fabricera en viss mening, som gav en<br />

fullständigt falsk bild av en hos folket säkerligen<br />

existerande önskan <strong>och</strong> åsikt (MK s 84-<br />

85).<br />

"Målet för vårt moderna demokratiska parlament<br />

är inte att bilda en församling av<br />

vise män, utan fastmer att trumma ihop en<br />

skara andligt osjälvständiga nollor, som det<br />

är så mycket lättare att leda i en viss riktning,<br />

ju inskränktare varje särskild individ<br />

är. Blott på detta vis kan man göra partipolitik<br />

på det gängse bedrövliga sättet. Blott<br />

på detta blir det möjligt för den som håller i<br />

trådarna att stanna i bakgrunden <strong>och</strong> undandra<br />

sig varje personligt ansvar: Ett<br />

beslut må vara aldrig så skadligt för nationen,<br />

det förs dock inte på en allom synlig<br />

klåpares konto, utan lastas av på ett helt<br />

partis axlar. Därmed bortfaller varje praktisk<br />

ansvarighet, ty en sådan kan endast<br />

byggas på enskilda förpliktelser, <strong>och</strong> inte på<br />

en parlamentarisk prat makareförsamling<br />

(MK s 89).<br />

"Gentemot en parlamentarisk pratmakareförsamling<br />

står den sanna germanska demokratin<br />

med en folkvald ledare, till vars<br />

förpliktelser hör att ta det fulla ansvaret för<br />

sitt görande <strong>och</strong> låtande. Inom denna demokrati<br />

avgöras de olika frågorna inte genom<br />

majoritetsomröstning, utan av en enda<br />

man, som har att med liv <strong>och</strong> förmåga svara<br />

för sitt beslut (MK s 89-90).<br />

I ett hemligt cirkulär 1941-06-06 till gauledarna<br />

förklarade Martin Bormann (f 1900 d<br />

1945?), som var Hitlers personliga sekreterare<br />

<strong>och</strong> chef för nazisternas partikansli, att<br />

"nationalsocialistiska <strong>och</strong> kristna tänkesätt<br />

är oförenliga". 29<br />

"Katastrofperioder för en folkkropp bestämmas<br />

av att de sämsta elementen överta<br />

ledningen", konstaterade Hitler (MK s 456).<br />

Ur Adolf Hitlers ”Min kamp” om judar <strong>och</strong><br />

judendomen:<br />

Sid 54-55: "Endast kunskapen om judendomen<br />

ger den verkliga nyckeln till socialdemokratins<br />

inre, alltså verkliga avsikter.<br />

Den som känner detta folk (dvs det judiska,<br />

judarna) kan slita sönder slöjan av vanföreställningar<br />

rörande detta partis mål <strong>och</strong><br />

29 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 158.<br />

31


innebörd; ur den sociala fraseologiens dunst<br />

<strong>och</strong> dimma stiger då marxismens grinande<br />

skråpukansikte.<br />

Det är svårt för att inte säga omöjligt att i<br />

dag minnas när ordet "jude" för första<br />

gången gav mig något att tänka på. Från<br />

föräldrahemmet erinrar jag mig inte att<br />

ordet överhuvud taget nämndes så länge<br />

min far levde. Jag tror att den gamle redan i<br />

den säregna betoningen av detta ord skulle<br />

ha misstänkt en kulturell efterblivenhet.<br />

Han hade under sin olevnad lagt sig till med<br />

en viss kosmopolitisk åskådning, visserligen<br />

i förening med ett kärvt nationellt sinnelag,<br />

som färgade av sig även på mig.<br />

Inte heller i skolan fick jag anledning att<br />

revidera denna lånade uppfattning.<br />

I realskolan lärde jag visserligen känna en<br />

judisk gosse, som vi alla, med hänsyn till<br />

hans förtegenhet <strong>och</strong> visa av åtskilliga erfarenheter,<br />

behandlade med misstro, utan att<br />

det vare sig hos mig eller de andra väckte<br />

några särskilda reflexioner.<br />

Först när jag var mellan fjorton <strong>och</strong> femton<br />

år gammal stötte jag oftare på ordet jude,<br />

delvis i samband med politiska ( s 55) samtal<br />

Jag förnam därvid en svag antipati, <strong>och</strong><br />

kunde inte värja mig för en obehaglig<br />

känsla, som alltid grep mig när konfessionella<br />

uppgörelser skedde i min närvaro.<br />

Någon särskild betydelse tillade jag emellertid<br />

inte denna fråga.<br />

I Linz fanns endast få judar. Under loppet<br />

av ett århundrade hade de till det yttre<br />

europeiserats <strong>och</strong> blivit mänskliga, ja, jag<br />

betraktade dem rent av som tyskar. Hur<br />

absurd denna föreställning var, gick inte<br />

upp för mig, då ju den enda skillnad jag<br />

tänkte på var den konfessionella. Den förföljelse<br />

som jag trodde att judarna till följd<br />

därav var utsatta för gjorde, att min antipati<br />

mot de obehagliga yttringarna stegrades till<br />

nära nog avsky.<br />

Att en principiella motsättning existerade,<br />

anade jag överhuvud taget inte.”<br />

32


En av historiens värsta judehatare<br />

Denna artikel skrev Guthorm Hallén den 3<br />

november 1983. Den publicerades i flera<br />

dagstidningar.<br />

Att det funnits <strong>och</strong> ännu finns människor,<br />

som på fullt allvar utger sig för att vara<br />

kristna bekännare men ändock är judehatare<br />

<strong>och</strong> antisemiter, har vi vanliga, enkla<br />

medborgare svårt att förstå. Kristendomen<br />

förkunnar ju kärlekens evangelium, påstår<br />

dess anhängare. Dessa tillkommer det att<br />

bevisa <strong>och</strong> visa, vad kärlekens livsprincip<br />

innebär - inte blott i ord utan även i konkreta<br />

handlingar. <strong>Om</strong> ej, blir förkunnelsen<br />

blott meningslöst prat liksom så mycket<br />

annat från den lutherska kyrkans predikstolar.<br />

"Icke kommer var <strong>och</strong> en in i himmelriket,<br />

som säger till mig: 'Herre, Herre' utan<br />

den som gör min himmelske Faders vilj a"<br />

(Mt 7:21), sa Jesus från Nasaret. Följaktligen<br />

krävs av den troende samstämmighet<br />

mellan ord <strong>och</strong> gärning. Liknelsen om den<br />

barmhärtige samariten (Lk lo:30 ff) belyser<br />

detta på ett utomordentligt klargörande<br />

sätt. Endast genom praxis ges utsagorna<br />

meningsfyllt <strong>och</strong> reellt innehåll. "Ordet vart<br />

kött" (Joh 1:14), dvs idéer <strong>och</strong> tankar<br />

materialiseras genom handlingar. Det bekanta<br />

judiskt-kristna budordet: "DU ska<br />

älska din nästa såsom dig själv" (3 Mos<br />

19:18; Mt 22:39) <strong>och</strong> den konsekvens därav,<br />

som "hedningarnas" store apostel Paulus<br />

drog: "Kärleken gör intet ont mot någon"<br />

(Rom 13:10), tillhör onekligen den kristna<br />

etikens ledande principer för att utveckla<br />

bestämda kristna, sociala beteendemönster<br />

<strong>och</strong> bör tjäna som gångbara kriterier vid<br />

utvärdering av kristet handlande <strong>och</strong> beteende.<br />

Den 10. november i år firas 500-årsminnet<br />

av Martin Luthers födelse, kyrkosprängningens<br />

<strong>och</strong> den evangeliska kristenhetens<br />

upphöjde troshjälte vid nya tidens ingång.<br />

Och lutherska präster <strong>och</strong> teologer hyllar<br />

honom alltjämt som "en Guds underman",<br />

en Herrens profet av väldiga mått.<br />

Vår kände kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist<br />

skrev i sin för prästutbildning en<br />

gång så användbara "Kyrkohistoria" (del II)<br />

om Luther: "Han är den kristna historiens<br />

heros <strong>och</strong> banbrytaren för den nya tiden<br />

inom hela det västerländska kulturlivet.<br />

Ännu i dag kan ur hans verk hämtas en<br />

rikedom av nya tankar <strong>och</strong> krafter till religiöst<br />

<strong>och</strong> sedligt fördjupande <strong>och</strong> stärkande".<br />

I sanning, högst betydande överdrifter!<br />

Däremot förefaller mig den danske filosofen<br />

Sören Kierkegaard ge en mycket mer realistisk<br />

bild av Luther, då han beskrev honom<br />

som "en for Christenheten yderst viktig<br />

Patient", dvs ett psykiskt fall, som genom<br />

någon sorts religiös <strong>och</strong> kristen tro sökte<br />

lindra smärtorna från såren i den egna<br />

sargade själen. Att förstå <strong>och</strong> tolka Luther<br />

annorlunda än som en mentalt lidande <strong>och</strong><br />

konfliktfylld människa, vilken i religionen<br />

lyckades utveckla en för sig själv möjlig<br />

livsform, ett modus vivendi, vore att ge sig i<br />

kast med teologiska vidlyftigheter <strong>och</strong> -<br />

meningslösheter.<br />

Det sociala <strong>och</strong> ekonomiska förtryck, under<br />

vilket Tysklands bönder levde i början av<br />

1500-talet, sammansvetsade dem till desperata<br />

<strong>och</strong> väpnade uppror, delvis inspirerade<br />

av Luthers egen kamp mot den mäktiga<br />

romersk-katolska kyrkan. Men mot dessa<br />

förslavade <strong>och</strong> i ekonomisk misär levande<br />

människor rasade Luther likt en vildsint<br />

bödel, som hade uppdraget att genomföra<br />

Guds rättmätiga domar <strong>och</strong> straff. Läs hans<br />

fruktansvärda skrift "Wider die mörderischen<br />

und räuberischen Rotten der Bauern"<br />

("Mot de mordiska <strong>och</strong> plundringslystna<br />

bondehoparna", 15251, där furstarna uppmanas<br />

att med all tänkbar mänsklig grymhet<br />

slå ned <strong>och</strong> tillintetgöra de upproriska<br />

bönderna. Inför dylika aktstycken av den<br />

kristna andens stormän känner man den<br />

djupaste avsky!<br />

Ytterligare ett moraliskt sammanbrott<br />

drabbade Luther <strong>och</strong> hans närmaste medarbetare,<br />

Filip Melanchton <strong>och</strong> Martin Brucer,<br />

då de i en premomoria 1539 medgav dubbeläktenskap,<br />

ett s k "turkiskt" äktenskap, för<br />

lantgreven Filip av Hessen, som gynnade<br />

<strong>och</strong> skyddade reformationens män. När<br />

33


detta blev offentligt känt, förnekade reformatorerna<br />

lögnaktigt det gjorda medgivandet<br />

<strong>och</strong> premomorian men dessbättre utan<br />

framgång. Även om lutherska skriftställare<br />

betecknat denna händelse som den största<br />

skamfläcken i reformationens historia -<br />

underligt nog större än den bestialiska<br />

utrotningsaktionen mot de upproriska bönderna<br />

- finns det ingen av Luthers böcker,<br />

som i fråga om abnorm omänsklighet, snedvriden<br />

dogmatism, kristen kärlekslöshet <strong>och</strong><br />

religiöst vansinne, kan mäta sig med huvudskriften<br />

mot judarna "Von den Juden und<br />

ihren Liigen" ("<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

<strong>lögner</strong>", 1543).<br />

Luther uppmanar där furstarna i de protestantiska<br />

länderna att driva ut judarna, så<br />

att <strong>deras</strong> andliga "gift <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>", dvs <strong>deras</strong><br />

religiösa föreställningar, icke skulle sprida<br />

sig bland de kristna. Precis som om kristendomen<br />

vore någon högre religion <strong>och</strong> innehöll<br />

"den absoluta sanningen"! Nazisterna i<br />

vår tid fann också i denna hemska <strong>och</strong> vidriga<br />

bok sina främsta argument för judeförföljelserna<br />

<strong>och</strong> judeutrotningen!<br />

I denna kristna folkmordskatekes gav Luther<br />

följande råd, hur detta "av Gud förkastade<br />

<strong>och</strong> fördömda folk" skulle behandlas<br />

enligt den kristne gudens vilja (sic!):<br />

(1) <strong>Judarna</strong>s synagogor <strong>och</strong> skolor ska fullständigt<br />

brännas ned eller på annat sätt<br />

totalt utplånas. Ty härigenom äras Gud <strong>och</strong><br />

kristenheten!!<br />

(2) <strong>Judarna</strong>s hus <strong>och</strong> bostäder ska slås<br />

sönder <strong>och</strong> förstöras, judarna själva drivas<br />

samman "i uthus som zigenare (förebilden<br />

till de tyska nazisternas koncentrationsläger)<br />

på det att de må veta, att de icke är<br />

herrar i vårt land utan leva i förbannelse<br />

<strong>och</strong> fångenskap <strong>och</strong> utan nåd inför Gud".<br />

(3) <strong>Judarna</strong> ska fråntas sina bönböcker <strong>och</strong><br />

heliga skrifter, såsom Talmud, varifrån de<br />

hämtar sitt avguderi.<br />

(4) Rabbinerna berövas sina ämbeten <strong>och</strong><br />

förbjudes utöva dessa. överträdelser beivras<br />

med dödsstraff.<br />

(5) Skyddseskort för judar på gator <strong>och</strong><br />

vägar upphör helt. "Ty de har ingenting i<br />

landet att göra <strong>och</strong> är icke herremän eller<br />

34<br />

ämbetsmän eller köpmän utan de ska<br />

stanna i sina anvisade läger".<br />

(6) <strong>Judarna</strong>s ocker förbjudes. Alla <strong>deras</strong><br />

reda pengar <strong>och</strong> klenoder av silver <strong>och</strong> guld<br />

ska tas ifrån dem <strong>och</strong> läggas i beslag. "Ty<br />

allt vad de äger, har de stulit ifrån oss <strong>och</strong><br />

berövat oss genom sitt ocker".<br />

(7) Judiska ynglingar <strong>och</strong> flickor ska tilldelas<br />

arbetsverktyg <strong>och</strong> tjäna till livsuppehället<br />

i sitt anletes svett under övervakning i<br />

arbetsläger. Fullgöres icke arbetet tillfredsställande,<br />

fördrivs de ur landet. "Ty Guds<br />

vrede är så stor över dem, att de genom mild<br />

barmhärtighet blott blir ondare <strong>och</strong> ondare,<br />

men genom hårdhet föga bättre. Därför bort<br />

med dem".<br />

Så förkunnade reformationens store man,<br />

vars födelseminne kommer att högtidlighållas<br />

med pompa <strong>och</strong> ståt samt devota hyllningar.<br />

I vältaliga predikningar beskrives<br />

förmodligen hans enastående historiska<br />

insats för det kristna evangeliets segertåg<br />

genom världen! (?) –<br />

Men hur ska detta konststycke göras trovärdigt<br />

utan att dölja <strong>och</strong> förneka högst<br />

väsentliga historiska fakta?


Inledning till den tyska upplagan<br />

I Luthers huvudskrift "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong><br />

<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" skrev Dr Walther Linden ett<br />

förord år 1936. 30 Lindens förord är präglat<br />

av den nationalsocialistiska åskådningen<br />

<strong>och</strong> utgivningen av skriften var ett sätt för<br />

Hitler regimen att legitimera sin antijudiska<br />

politik.<br />

Luthers inre utveckling i judefrågan<br />

(30)Det är en grundläggande falsk beskrivning,<br />

som getts särskilt från judiskt, men<br />

även från judevänligt protestantiskt håll, att<br />

Luther till att börja med varit judevän men<br />

till stor del på grund av personliga skäl <strong>och</strong><br />

besvikelser så småningom blivit fiende till<br />

judar. I verkligheten var Luther ända från<br />

begynnelsen en avgjord fiende till judendomen<br />

<strong>och</strong> har blott i frågan om den praktiska<br />

möjligheten till judarnas omvändelse ändrat<br />

sin åsikt.<br />

Att Luther från allra första början var en<br />

avgjord motståndare till judendomen, <strong>och</strong><br />

därtill på religiösa grunder, visar de av<br />

honom under åren 1513-1516 hållna föreläsningarna<br />

vid universitetet i Wittenberg<br />

över Psaltarpsalmerna ("Dictata super Psalterium").<br />

Skarpa ord träffar judarnas <strong>lögner</strong><br />

<strong>och</strong> hyckleri vid skriftförklaringen. Därför är<br />

också <strong>deras</strong> Talmud full av <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> förvrängningar<br />

av skriftställena.<br />

På samma sätt som <strong>deras</strong> fäder har gisslat,<br />

stenat <strong>och</strong> dödat profeterna <strong>och</strong> lärarna, så<br />

gör även dagens judar. De är Gud fiender,<br />

som uppfattar allt blott ytligt, men laster<br />

<strong>och</strong> onda begär erkänner de inte som synder,<br />

om för dem inte den yttre gärningen följer,<br />

<strong>och</strong> de hänger sig åt en rent sinnlig Messiasförhoppning:<br />

"Förgäves", säger psalmexegeten<br />

Luther, "väntar judarna, att <strong>deras</strong><br />

Messias genom sin världsliga makt <strong>och</strong><br />

styrka ska förgöra <strong>deras</strong> fiender".<br />

30 ”Luthers kampffschriften gegen das Judentum”<br />

1936 Klinkhardt & Bierman, Berlin W62 Leipzig.<br />

Den 51:a psalmen: "Gud ska tillintetgöra dig<br />

o.s.v." tillämpas på judarna: för sina synders<br />

skull är de kringspridda över jorden, berövade<br />

sitt rike <strong>och</strong> sina synagogor, utlämnade<br />

i djupaste elände <strong>och</strong> allmänt förakt. Exempel<br />

på judarnas fördärv är förrädaren Judas.<br />

"Liksom denne kroppsligt hängde sig i rep,<br />

så hänger dessa andligt på trolöshetens lina.<br />

Liksom denne mitt bland dem störtade iväg,<br />

så att hans invigda förskingrades, så behöll<br />

dessa ingenting av ande i sig, utan förlorade<br />

allt genom hat <strong>och</strong> vrede".<br />

Varför uppehåller sig detta fördärvade folk<br />

ännu på jorden? Luther delar den gammalkyrkliga<br />

åsikten, "att judarna är för oss<br />

exempel på den gudomliga vreden <strong>och</strong> erinran<br />

om Kristi lidande <strong>och</strong> vår frälsning,<br />

såsom det också profeterades på många<br />

orter, att de för alla folk skulle vara ett<br />

framtida exempel. <strong>Om</strong> (31) de nämligen<br />

hade blivit förintade omedelbart, så skulle<br />

människorna för länge sedan ha glömt<br />

Kristi stora gärning, liksom många stora<br />

gärningar i det förgångna glömts bort. Men<br />

nu förblir de till vittnesbörd om Kristi kors,<br />

vår frälsning <strong>och</strong> <strong>deras</strong> synder".<br />

Brevet, där Luther 1513 besvarade Georg<br />

Spalatins förfrågan om sin ställning i Reuchlinstriden,<br />

är helt dominerat av denna<br />

försynstro. Försöken av dominikanerna i<br />

Köln att förstöra de judiska böckerna som<br />

kristendomsfientliga smädeskrifter vänder<br />

sig mot Guds vilja, som har upptagit judarnas<br />

smädelser i sin världsplan. Tidens uppgift<br />

är inte att förhindra judarna att smäda,<br />

utan omvända kristna till sann insikt <strong>och</strong><br />

bringa (föra) kristendomens "rena ord"<br />

(Bibeln) till herravälde. Luther vill varken<br />

veta något om dominikanerna i Köln eller<br />

glädjas över "svartmänsbreven". Han betraktar<br />

tidens dominerande frågor från en<br />

bakgrund, där dessa ytliga bemödanden att<br />

förstöra böcker måste synas oväsentliga <strong>och</strong><br />

verkningslösa såsom ett rent skenbart bemödande.<br />

De under åren 1519-1521 verkställda utläggningar<br />

av Psaltarpsalmerna ("Operationes<br />

in Psalmos") är uppbyggda på samma<br />

åskådningar som psalmföreläsningarna. På<br />

35


den yttersta dagen, så heter det, ska judarna<br />

dömas till ständig förskingring genom<br />

Guds vrede. I den "Tyska utläggningen av<br />

67. (68.) psalmen" 1521 framställs judarna<br />

som Kristi verkliga fiender, som för sitt hats<br />

skull gentemot Kristus inte längre har något<br />

kungarike, någon regering eller något prästerskap<br />

<strong>och</strong> alltid måste förbli utan huvud<br />

(ledare), "emedan de inte vill tro på den, som<br />

tar bort synd <strong>och</strong> död, utan vandrar <strong>och</strong><br />

förblir i sina synder". Likväl tränger en ny<br />

ton in i "Operationes in Psalmos". År 1520 i<br />

utläggningen av 14. psalmen talar Luther<br />

om judarnas möjliga, slutliga omvändelse<br />

<strong>och</strong> klandrar därvid de skrifter, som genom<br />

hatfyllt raseri mot judarna avskräcker dessa<br />

från kristendomen. Dessa brottslingar gör<br />

sig medskyldiga till den judiska gudlösheten,<br />

då de genom grymhet skändar det<br />

kristna namnet <strong>och</strong> den kristna hedern.<br />

Man ska inte förbittra eller förhärda judarnas<br />

trots mot Kristus genom okristlig kärlekslöshet<br />

-- det sista ordet över judarnas<br />

omvändelse har Herren Gud allena, som<br />

håller hela världens öden i sina händer.<br />

(32) Det kan inte råda något tvivel om att<br />

Luther redan här börjar att ändra sina<br />

åsikter beträffande judarnas omvändelse.<br />

Redan nu anmäler sig hos honom detta<br />

vårliga hopp om ett oemotståndligt reformatoriskt<br />

behov, som är berett att betvinga alla<br />

hinder. Den inre ansatsen bringas genom de<br />

nu insatta judiska försöken till närmanden<br />

att mogna. Kanske redan 1519 eller 1520<br />

vände sig den till utvandring dömda judiska<br />

församlingen i Regensburg till Luther <strong>och</strong><br />

sände honom en på hebreisk skrift skriven<br />

tysk översättning av den 130. psalmen, utan<br />

tvivel för att genom detta symboliska steg<br />

skapa en kontakt <strong>och</strong> erhålla stöd. I april<br />

1521 följer den redan omtalade beskickningen<br />

av judar till Luther på riksdagen i<br />

Worms. Godmodig <strong>och</strong> godtrogen som den<br />

unge Luther var, förändrade han sina åsikter,<br />

som tillät honom att förvänta sig en<br />

judarnas omvändelse genom vårstormen<br />

från den förnyade <strong>och</strong> levandegjorda kristendomen.<br />

År 1521 utkom en ny skrift: "Den heliga<br />

jungfrun Marias lovsång, kallad Magnificat,<br />

i tysk översättning <strong>och</strong> kommenterad". Här<br />

36<br />

finns det första betydelsefulla vittnesbördet<br />

om Luthers nyuppblommande förhoppning:<br />

"Därför ska vi inte behandla judarna så<br />

ovändligt, ty det finns även kristna bland<br />

dem alltjämt <strong>och</strong> dagligen blir flera det.<br />

Dessutom har de allenast <strong>och</strong> icke vi hedningar<br />

sådant löfte, att alltid hos Abrahams<br />

ska kristna finnas, som vidkännes den välsignade<br />

säden. Vår sak vilar på idel nåd<br />

utan Guds löfte, som vet hur <strong>och</strong> när. <strong>Om</strong> vi<br />

levde kristligt <strong>och</strong> lämnade dem med godhet<br />

till Kristus, vore nog det rätta sättet. Vem<br />

vill bli kristen, när han ser kristna umgås så<br />

okristligt med människor? Icke på det sättet,<br />

kära kristna: man ska vänligt säga dem<br />

sanningen, vill de inte ta emot den, så låt<br />

dem fara! Hur många är de kristna, som inte<br />

värderar Kristus, som ej heller hör hans ord,<br />

sämre än hedningar <strong>och</strong> judar, <strong>och</strong> vi låter<br />

dem dock gå i frid, ja faller dem till fötterna,<br />

tillber dem nästan som avgudar!"<br />

Det egentliga uttrycket för denna förhoppningsfulla<br />

åsikt är den år 1523 utkomna<br />

skriften "Att Jesus Kristus är född jude".<br />

Luther tillstår bredvilligt på det mot honom<br />

riktade angreppen (33), att han anser Kristus<br />

vara en av jungfrun Maria född jude, <strong>och</strong><br />

vill uttala detta öppet, "om jag kanske därmed<br />

skulle kunna locka några judar till<br />

kristen tro". Och nu kommer den egentliga<br />

bevisföringen i hans nya förhoppning: judendomen<br />

har hitintills lärt känna blott den<br />

döda, förstenade, från skriften fjärmande<br />

katolska kyrkans kristendom <strong>och</strong> kan av<br />

denna kristendom aldrig uppfostras sanningsenligt,<br />

i synnerhet om denna förytliga<br />

lära ska påtvingas med grymhet <strong>och</strong> bittert<br />

hån. En helt annan möjlighet existerar i det<br />

klara <strong>och</strong> rena evangeliets broderliga <strong>och</strong><br />

vänskapliga predikan. De avgörande ställena<br />

lyder:<br />

"Våra narrar, påvarna, biskoparna, sofisterna<br />

<strong>och</strong> munkarna, de grova åsnehuvudena,<br />

har hitintills farit fram med judarna så, att<br />

den som varit en god kristen, hade nog<br />

kunnat bli en jude. Och om jag hade varit en<br />

jude <strong>och</strong> hade sett sådana tölpar <strong>och</strong> grobianer<br />

regera <strong>och</strong> lära ut den kristna tron, så<br />

hade jag hellre velat bli en sugga än en<br />

kristen.


Ty de har handlat med judarna som vore det<br />

hundar <strong>och</strong> inte människor, har inte mer<br />

kundgjort än de skäller på dem <strong>och</strong> tar <strong>deras</strong><br />

egendom, när man har döpt dem. Kristlig<br />

lära <strong>och</strong> kristligt liv har man inte bevisat<br />

dem utan man har kuvat dem under påve-<br />

<strong>och</strong> munkvälde. När de sedan har sett, att<br />

judarnas sak har så starkt stöd i skriften<br />

<strong>och</strong> att de kristnas sak varit idel pladder<br />

utan allt stöd i skriften, hur har de ändock<br />

kunnat stilla sitt hjärta <strong>och</strong> bli riktigt goda<br />

kristna? Jag har själv hört detta av fromma<br />

döpta judar, att om de icke i vår tid hade<br />

hört evangeliet, så skulle de förbli judar<br />

under kristenkappan hela sitt liv. Ty de<br />

erkänner, att de ännu aldrig av sina dopförrättare<br />

eller lärare hört något om Kristus.<br />

Jag hoppas, om man behandlar judarna<br />

vänligt <strong>och</strong> undervisar dem försiktigt ur den<br />

heliga Skrift, så skulle många bland dem bli<br />

riktiga kristna <strong>och</strong> åter träda in i sina fäders,<br />

profeters <strong>och</strong> patriarkers tro, varifrån<br />

de blott ånyo avskräckts, när man förkastar<br />

<strong>deras</strong> sak <strong>och</strong> t o m ingenting vill låta vara<br />

<strong>och</strong> handlar blott med högmod <strong>och</strong> förakt<br />

mot dem. <strong>Om</strong> apostlar, som också var judar,<br />

hade handlat så med oss hedningar som vi<br />

med judarna, (34) hade det aldrig funnits en<br />

kristen bland hedningarna. Har de handlat<br />

så broderligt med oss hedningar, så skulle vi<br />

å vår sida behandla judarna broderligt, om<br />

vi ska kunna omvända några, ty vi är också<br />

själva inte tillräckliga i tron än mindre<br />

fullkomliga.<br />

Och om vi också berömma oss högt, så är vi<br />

ändock hedningar <strong>och</strong> judarna av Kristi<br />

blod. Vi är svågrar <strong>och</strong> främlingar, de är<br />

blodvänner, kusiner <strong>och</strong> bröder till vår<br />

Herre. Därför om man skulle berömma sig<br />

av blodet <strong>och</strong> köttet, så hör judarna närmare<br />

till Kristus än vi än vi gör, som också sankt<br />

Paulus säger i R 9:e kap (R 9:4-5). Även Gud<br />

har bevisat det i handling, ty en sådan stor<br />

ära har han aldrig visat något folk bland<br />

hedningarna som judarna. Ty ingen patriark,<br />

ingen apostel, ingen profet bland hedningar<br />

har rest sig, dessutom ganska få av<br />

sanna kristna. Och fastän evangeliet kungjorts<br />

för hela världen, så har han dock inte<br />

påbjudit den heliga skrift, dvs lagen <strong>och</strong><br />

profeterna åt något folk annat än judarna,<br />

som Paulus säger i R 3 <strong>och</strong> Psaltarens 147:e<br />

psalm skriver: "Han förkunnar sitt ord för<br />

Jakob <strong>och</strong> sina rätter <strong>och</strong> stadgar för Israel.<br />

Han har följaktligen inte gjort det för något<br />

folk eller uppenbarat sina rätter för dem.<br />

Jag ber härmed mina kära papister, om de<br />

vore trötta på de att gräla på mig som på en<br />

kättare, att nu börja med att gräla på mig<br />

som på en jude".<br />

Skriftens egentliga innehåll är utläggningen<br />

av de sena även i den anti-judiska huvudskriften<br />

kommenterade utsagorna i Jes 7,<br />

1.Mos 49, Dan 9, Hagg 2 <strong>och</strong> andra källor<br />

som vittnesbörd på Jesu Kristi messianska<br />

uppdrag. Det är försöket att övertyga judarna,<br />

att de i högsta grad står i vägen för sig<br />

själva (gör sig en otjänst), om de tillbakavisar<br />

den av Gud utsände, av <strong>deras</strong> eget blod<br />

födde Messias. Enligt Luthers mening måste<br />

judarna tillstå, "att hedningarna ännu aldrig<br />

har överlämnat sig åt en judisk man som<br />

åt en herre <strong>och</strong> konung än åt denne Jesus" --<br />

denna stolthet <strong>och</strong> ära måste enligt Luthers<br />

åsikt föra dem förnuftsmässigt till tro på<br />

Kristus. Luther är beredd med all försiktighet<br />

<strong>och</strong> allt hänsynstagande gradvis gå före i<br />

detta relationsarbete:<br />

"Men om det skulle förarga judarna" lyder<br />

slutet i den lilla skriften, "att vi bekänner<br />

vår Jesus som en människa <strong>och</strong> likväl som<br />

sann Gud, så vill vi också kraftigt rätta till<br />

detta med tiden enligt skriften. Men det är i<br />

början alltför svårt, så låt dem i förväg suga<br />

ut mjölk <strong>och</strong> först därefter erkänna denna<br />

människa Jesus för den rätta Messias. (35)<br />

Sedan ska de dricka vin <strong>och</strong> även lära sig att<br />

han är sann Gud. Ty de är alltför djupt <strong>och</strong><br />

alltför länge förförda, så att man måste<br />

umgås med dem försiktigt, eftersom det<br />

alltför mycket inbillats dem, att Gud inte<br />

kan vara någon människa.<br />

Därför är min bön <strong>och</strong> mitt råd, att man<br />

umgås med dem försiktigt <strong>och</strong> undervisar<br />

dem ur skriften, så kan några bland dem<br />

övertygas. Men om vi driver dem med våld<br />

<strong>och</strong> sprider <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> skjuter skulden på<br />

dem, att de måste dricka Kristi blod (nattvardskalken),<br />

så att de inte stinker, <strong>och</strong> inte<br />

vet vilkens narrverk finns kvar, att man<br />

37


tillika håller dem för hundar, vad gott kan vi<br />

då bringa dem? Likaså att man förbjuder<br />

dem att arbeta <strong>och</strong> ha sitt yrke bland oss <strong>och</strong><br />

ha annan mänsklig gemenskap, varmed<br />

man driver dem till ocker, hur skulle de<br />

kunna bättra sig?<br />

Vill man hjälpa dem, så får man inte öva<br />

påvens lag mot dem utan den kristna kärlekens<br />

<strong>och</strong> motta dem vänligt, låta dem vara<br />

med <strong>och</strong> sträva <strong>och</strong> arbeta, på det att de må<br />

få skäl <strong>och</strong> tillfälle att vara hos <strong>och</strong> bland<br />

oss för att höra <strong>och</strong> se vår kristna lära <strong>och</strong><br />

vårt kristna liv. <strong>Om</strong> några är halsstarriga,<br />

vad innebär det? Är vi ändå inte alla goda<br />

kristna. Här vill jag denna gång låta det<br />

förbli, tills jag ser, vad jag åstadkommit".<br />

Ur dessa omvändelseglada ord talar hela det<br />

väldiga uppståndelsehoppet från de första<br />

reformationsåren. Det är den ännu av inga<br />

hinder förlamade, av ingen jordisk villfarelse<br />

grumlad segerkraft hos en ung <strong>och</strong><br />

levande tro. Det är den solljusa tron, att den<br />

nyvaknade kraften i tysk religiös innerlighet<br />

ska kasta alla förytligade <strong>och</strong> förstelnade<br />

former över ända: såväl den förytligade <strong>och</strong><br />

uttömda påvekyrkan som den materialistiska<br />

judendomen. <strong>Om</strong> judendomen ännu inte<br />

har kommit i lycka <strong>och</strong> stolthet till mänsklighetens<br />

frälsare av sitt eget blod för att<br />

tjäna, då har påvekyrkyrkan skuld därtill<br />

med sina missbruk <strong>och</strong> sin brist på äkta<br />

kristlig kärlek: för den levande, kärlekfulla,<br />

förinnerligade reformatoriska kristendomen<br />

ska <strong>och</strong> måste judendomen omvända sig för<br />

att avsluta sin straff- <strong>och</strong> botgörartillvaro!<br />

Vilken ymnighet i planerna har inte besjälat<br />

den store tyska reformatorn under dessa år<br />

1521-1523 av strålande framgång <strong>och</strong> berömmelse:<br />

han tilltror den förnyade (36)<br />

kristendomen kraften att frälsa påvekyrkan<br />

<strong>och</strong> judendomen ur sin materialism, att i<br />

grunden omvandla genom den religiösa<br />

trosinnerlighetens ande. Också framför<br />

Luther stod tidsepokernas slutbild: En hjord<br />

<strong>och</strong> en herde! De återhållande slutorden<br />

"tills jag ser, vad jag åstadkommit" klingar<br />

ut framför vidden av det förhoppningsfulla<br />

perspektivet.<br />

38<br />

Ingen tvivel om att Luther här har genomarbetat<br />

sitt hjärta en längre tid med nyktert<br />

tänkande. Han ser i judarna utvaldhetens<br />

gamla folk, icke det nya av utstötta <strong>och</strong><br />

kringspridda. Han saknar ännu varje blick<br />

för judarnas etniska egenart (die völkischrassische<br />

Eigenart) <strong>och</strong> enheten i <strong>deras</strong><br />

religiösa <strong>och</strong> etniska känsla. Han tror sig<br />

kunna flytta in judarna i den kristna, västerländska<br />

folkgemenskapen genom att de<br />

erkänner "juden" Jesus Kristus <strong>och</strong> ser alls<br />

inte, att judarnas trångsynta nationalism<br />

hårnackat måste <strong>och</strong> ska sträva emot alla<br />

universella inordningsförsök. Hur föga sinne<br />

han ännu hade för judendomens ekonomiska<br />

<strong>och</strong> sociala påverkan, visar hans skrifter i<br />

ockerfrågan <strong>och</strong> andra förkapitalistiska<br />

företeelser: den lilla "Predikan om ockret"<br />

1519, den stora "Predikan om ockret" 1520,<br />

"<strong>Om</strong> köpenskap <strong>och</strong> ocker" 1524. Ingen av<br />

dessa skrifter omnämner blott med ett ord<br />

det judiska ockret. Därför kan det inte råda<br />

något tvivel om hur föga Luther då var<br />

medveten om den ekonomiska <strong>och</strong> sociala<br />

upplösningen genom judendomen.<br />

Luthers omvändelseskrift "Att Jesus Kristus<br />

var född jude" får inte blott ett livligt bifall i<br />

de protestantiska kretsar -- nio upplagor år<br />

1523! -- <strong>och</strong> stark efterföljd, utan väcker<br />

även de judiska kretsarnas oförminskade<br />

välbehag, vilka bemödar sig dess spridning.<br />

Endast till ett är judendomen på intet sätt<br />

beredd: att dra praktiska konsekvenser av<br />

omvändelseuppropet. Enstaka judedop, som<br />

Luther lyckas med, leder till snara avfall av<br />

nydöpta <strong>och</strong> till bitter besvikelse hos dopförrättaren.<br />

Luther kommer snart till åsikten<br />

att vara lurad på det samvetslösaste av<br />

judarna. Han betraktar den till dopet erbjudna<br />

juden som begabbare av den kristna<br />

religionen <strong>och</strong> hotar -- i början av 1530-talet<br />

-- att stöta en ny dopkandidat med en sten<br />

om halsen från den wittenbergska Elbebron:<br />

"Jag döper dig i Abrahams namn". Den 18.<br />

januari 1525 berättar Luther i ett brev om<br />

förgiftningsattentatet (37) på en av hans<br />

fiender värvad polsk jude. Luther kan inte<br />

besluta sig för att låta den häktade underkastas<br />

tortyr, så att en bekännelse inte<br />

följer. Den judiska propagandans farlighet<br />

<strong>och</strong> skrupelfrihet blir för reformatorn desto<br />

medvetnare ju mer han själv befattar sig


med verkliga historiska jämförelser. I vederdöparstriden<br />

mötte han oupphörligen<br />

inflytanden från den om "judaiserande" sig<br />

bemödande judiska värvningen. I Luthers<br />

skrifter från 1525 framgår tydligt, att han<br />

åter förnekar möjligheten av en judarnas<br />

omvändelse med några få undantag: han har<br />

inset det fullständig fruktlösa i sin förhoppning<br />

<strong>och</strong> börjar att skåda judendomens<br />

verkliga anlete.<br />

I slutet av 1520-talet <strong>och</strong> i början av 1530talet<br />

flammar hos Luther den skarpa blicken<br />

upp för den judiska verkligheten. Redan i<br />

början av 1530-talet finner vi i "Bordssamtalen"<br />

yttranden över att judarnas stamm är<br />

fördärvad: det gammaltestmentliga, utvalda<br />

folket (för det mesta kallat "de rätta israelerna)<br />

<strong>och</strong> det nyare, fördömda folket (judarna)<br />

skiljes klart åt <strong>och</strong> detta tillerkännes<br />

icke det förras företräden. Jämförelsen <strong>och</strong><br />

paralleliseringen judar--papister framdras i<br />

ständigt nya yttranden: judisk materialism<br />

<strong>och</strong> påvligt förytligande står för Luther på<br />

samma linje av avgrundslikt motstånd.<br />

"Judaei habent opera": judarnas gärningsrättfärdighet<br />

är den obetingade motsatsen<br />

till reformatoriskt förinnerligande av tron.<br />

År 1532 förklarar Luther flera gånger innebörden<br />

av judaiserande strävanden inom<br />

protestantismen. Vid hans eget bord analyseras<br />

för honom invändningen, att efter de tio<br />

budorden måste sabbaten hållas. Han genmäler,<br />

att Moses´ lag gäller för judarna, inte<br />

för hedningarna. <strong>Om</strong> sabbatsfirarna vill<br />

helga sabbaten, måste de även låta omskära<br />

sig. Det vore en vilodag, sed non refert quo<br />

die (likgiltigt vilken dag). Man ser, hur<br />

Luther träffas <strong>och</strong> tvingas till försvar genom<br />

judaiserande verkningar av sin kanoniserande<br />

skriftprincip ovillkorlig även för det<br />

Gamla Testamentet. Härefter blir yttrandena<br />

över judarna, <strong>deras</strong> gudshädelser,<br />

<strong>deras</strong> vantro, <strong>deras</strong> ocker, <strong>deras</strong> halsstarrighet<br />

<strong>och</strong> ondska ständigt skarpare. Övertygelsen,<br />

att i judendomen är ärkefienden till<br />

det västerländskt-kristna väsendet att bekämpa,<br />

blir ständigt fastare hos Luther<br />

genom erfarenhet <strong>och</strong> omdöme.<br />

(38) Under åren 1537 0ch 1538 tvingas<br />

Luther till avgörande steg mot judarna.<br />

1538 beslutar kurfursten av Sachsen om att<br />

driva ut judarna ur sitt kurfurstendöme med<br />

hänsyn till talrika judiska missbruk av<br />

beviljade gästrätten, förbrytelser, ocker osv.<br />

Genast är de tyska judarnas översakförare<br />

Josel von Rosheim på plats för att avvärja<br />

beslutet. Genom förmedling av Capitos<br />

vänder han sig flera gånger till Luther för<br />

att genom honom få audiens hos kurfursten.<br />

I sitt svar den 11. juni 1537 avböjer Luther<br />

denna begäran med stor mildhet i tonen,<br />

men med oinskränkt bevisning av missbruk,<br />

som judarna har bedrivit med sina skrifter.<br />

Med skärpa vänder sig Luther mot judarnas<br />

förstockelse, som även avvisar den mest<br />

kärleksfulla medkänsla. Att understödja<br />

denna förstockelse vore han inte i stånd till.<br />

Josel borde därför inställa sina försök att<br />

påverka kurfursten.<br />

Den andra viktiga händelsen inträffar år<br />

1538. Sedan 1532 måste Luther befatta sig<br />

med judaiserande strävanden hos de mähriska<br />

prostestanterna. Sekten "Sabbatsfirare"<br />

förs honom nära år 1537 genom en<br />

utförlig brevskildring av greven Wolf Schlick<br />

i Falkenau. Samtidigt ber honom brevskrivaren<br />

att framlägga skälen ur den heliga<br />

skrift mot de judaiserande förvillelserna. I<br />

februari 1538 fullföljer Luther denna begäran<br />

i sitt "Brev mot sabbatsfirare. Till en<br />

god vän". Med all klarhet <strong>och</strong> skärpa ställes<br />

här judarnas förkastelse genom gud <strong>och</strong><br />

<strong>deras</strong> syndiga förstockelse i ljuset, upprättas<br />

en klar skiljevägg mellan Kristi lag <strong>och</strong> den<br />

övervunna judiska lagarna <strong>och</strong> avvisas<br />

förbindelsen med alla judiska bruk <strong>och</strong><br />

föreskrifter, sabbat, omskärelse, tio guds<br />

bud för de kristna. Varje religiös beröring<br />

mellan protestantisk kristendom <strong>och</strong> judisk<br />

lag <strong>och</strong> tro förkastas.<br />

I "Brevet mot sabbatsfirarna" är redan de<br />

första grundlinjerna till Luthers avgörande<br />

huvudskrift dragna. Ett antal av bevekelsegrunderna<br />

för denna skrift ska senare få sin<br />

utförliga framställning. Vi ser under dessa<br />

år, att Luther fortsätter att ha sitt skarpaste<br />

ögonmärke på judarnas verkliga beteende. I<br />

ett bordssamtal från 1538 skjuter han skulden<br />

på ett tysk nederlag (39) inför turkarna<br />

på förräderi av en döpt spansk jude Catianus,<br />

som är helt underättad om det turkisktjudiska<br />

förbundet. Den år 1540 utkomna<br />

39


"Förmaning till kyrkoherdarnas att predika<br />

mot ocker" leder månadockret till höga<br />

räntor uttryckligen tillbaka på månadsräkningen<br />

(månräkning) av gamla judar. Det<br />

inses klart, att i Luthers själ har utbildats<br />

den slutna enheten i judendomens religiösa,<br />

rasistiska <strong>och</strong> vetenskapligt-sociala särart:<br />

grundvalen i hans omfattande bedömning av<br />

judefrågan.<br />

Anstöten finns i själva den judiska propagandan.<br />

Den låter som svar på Luthers brev<br />

mot sabbatsfirarna ett samtal mellan en<br />

jude <strong>och</strong> en kristen utspelas, vari kristendomens<br />

grundsanningar på häftigaste förnekas<br />

<strong>och</strong> de därtill hörande skriftställena<br />

förvränges i judisk anda. . Åter igen är det<br />

greve Wolf Schlick, som sänder över den nya<br />

skriften till Luther. När Luther har läst<br />

denna skrift, står beslut fast hos honom att<br />

leverera en omfattande generaluppgörelse<br />

med judendomen <strong>och</strong> den judiska propagandan.<br />

Under år 1542 uppstår hans huvudskrift.<br />

Den lutherska huvudskriften: innehåll,<br />

verkan, konsekvens.<br />

(39) Under vintern 1542 skapas <strong>och</strong> under<br />

januari 1543 utkommer i Wittenberg Luthers<br />

huvudskrift "<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

<strong>lögner</strong>". I omedelbar anslutning härtill som<br />

tillhörigt komplement skapas under januari<br />

<strong>och</strong> februari 1543 <strong>och</strong> utkommer i mars den<br />

andra skriften "<strong>Om</strong> Schemhamphoras <strong>och</strong><br />

om Kristi släkt".<br />

Utöver alla andra avhandlingar i judefrågan<br />

präglas Luthers båda skrifter, i synnerhet<br />

huvudskriften, av tre kännetecknande egenskaper:<br />

av dess omfattande behandling, av<br />

sin sprängkil in i problemets kärna, av sin<br />

obetingade <strong>och</strong> oinskränkt slaviska saklighet<br />

under den kristna läran.<br />

Luther uppfattar judendomen inte som<br />

dagsfenomen, vardagsnära verklighet, utlösare<br />

av social avundsjuka eller folklig motvilja.<br />

Han uppfattar den heller inte efter<br />

dogmatiska avvikelser, religiösa stridsfrågor<br />

<strong>och</strong> liknande. Han uppfattar den som ett<br />

40<br />

folksöde av världshistorisk betydelse <strong>och</strong><br />

påverkan. Det judiska folket har i det<br />

största (40) ögonblicket i världshistorien, då<br />

det ställdes inför avgörandet, träffat ett<br />

falskt val <strong>och</strong> därmed blivit utlämnat åt<br />

Guds eviga, oförsonliga vrede. Från denna<br />

religiösa infallsvinkel tränger Luther in i<br />

problemets innersta kärna. Men utifrån<br />

religiös synpunkt blir samtidigt, <strong>och</strong> det är<br />

det kännetecknande <strong>och</strong> oerhört innehållsrika<br />

hos Luther, de folkliga, rasistiska,<br />

ekonomiska, sociala förhållandena <strong>och</strong><br />

grundfrågorna upptagna <strong>och</strong> avgjorda!<br />

Luthers omdöme är aldrig ensidigt religiöstdogmatiskt:<br />

utifrån religiös synpunkt uppfattas<br />

<strong>och</strong> bedömes hela livsenheten i en<br />

gemenskap. Detta ger åt de lutherska stridsskrifterna<br />

mot judendomen bakom alla<br />

religiösa, ja ofta rent bibliskt-exegetiska<br />

diskussionerna <strong>och</strong> långt utöver dem den<br />

väldiga världshistoriska, över hela folkens<br />

tillvaro gripande djupet <strong>och</strong> bestämmelsekraften.<br />

Och den ger åt den därmed dess ogrumlade<br />

<strong>och</strong> oförvillade saklighet. För Luther är inte<br />

enskilda fall <strong>och</strong> spridda erfarenheter tongivande,<br />

utan blott summan av de världshistoriskt-religiösa<br />

fenomenen. Luthers<br />

försäkring, att han blott med motvilja <strong>och</strong><br />

sorgset hjärta närmar sig skildringen av det<br />

stora problemet, är i detta fall sant <strong>och</strong><br />

bestyrkes genom den föregående utvecklingen.<br />

Luther lider med på den mest fruktansvärda<br />

förbannelse, som drabbat judendomen<br />

genom Guds vrede. Denna förbannelse hotar<br />

honom <strong>och</strong> alla kristna med, då de måste<br />

vara medvetna om sina egna synder. Luthers<br />

känsta är aldrig: hur mycket bättre är<br />

jag <strong>och</strong> vi kristna än judarna! Hans känsla<br />

är snarare en skräck <strong>och</strong> rysning inför Guds<br />

fruktansvärda vrede. Därför är bönen: Må<br />

din nåd bevara mig syndbelastade människa<br />

för samma öde. Luthers sysselsättning med<br />

judeproblemet är ett väldigt själens reningsbad:<br />

den med syndamedvetandet <strong>och</strong> kännedom<br />

om mänsklig litenhet <strong>och</strong> otro tätt<br />

förbundna tron på Kristus stärkes, om den<br />

har gått genom det världshistoriska judiska<br />

ödets helvete.<br />

Kristen västerländsk mänsklighet här --<br />

antikristen judendom där! Detta är den


avgörande frågan, som måste lösas. Och här<br />

är en grundfråga att besvara: vad är "judendomen"<br />

av idag ? Hur hänger den samman<br />

med Gamla testamentets judendom? Svår<br />

<strong>och</strong> tung träder denna fråga fram mot reformatorn<br />

(41), som genom sin obetingade<br />

skriftprincip har förklarat Gamla testamentet,<br />

den judiska folkboken, som helig <strong>och</strong><br />

som Guds omedelbara vittnesbörd. <strong>Judarna</strong><br />

är för honom "Guds utvalda folk". Men redan<br />

här gör Luther en tydlig distinktion.<br />

<strong>Judarna</strong> är det utvalda folket, emedan från<br />

dem har Guds stora talesmän framträtt,<br />

hans heliga män <strong>och</strong> förkunnare: Noa, Abraham,<br />

Isak, Jakob, Moses, David, profeterna.<br />

Men folket som helhet har aldrig varit<br />

utvalt, snarare avfälligt, halsstarrigt, gudssmädande,<br />

profetmördande. På intet sätt<br />

låter sig Luther förbländas av sin skriftprincip.<br />

Bland ett gudssmädande <strong>och</strong> förkastat<br />

folk har Gud utvalt enskilda <strong>och</strong> gjort dem<br />

till sina talesmän. Folket själv har för sin<br />

ondskas <strong>och</strong> halsstarrighets skull redan i<br />

gammal tid belagts med strängt straff <strong>och</strong><br />

gisslats med kringspridning, förstörelse <strong>och</strong><br />

bortförande. Gud har förstört den judiska<br />

staten genom straff <strong>och</strong> landsförvist judarna<br />

i den babyloniska exilen.<br />

Och nu inträder hos Luther en avgörande<br />

<strong>och</strong> fundamental insikt: den om judarnas<br />

rasliga förfall. Därför som Luther har övervägt<br />

möjligheten i ett bordssamtal, att de<br />

bortförda judarna tvingades in under en<br />

stark rasblandning -- våldtäkt på tillfångatagna<br />

kvinnor o d -- så uttalar han det i den<br />

andra skriften "<strong>Om</strong> Schemhamphoras <strong>och</strong><br />

Kristi släkt" enligt konvenansens fordringar,<br />

att dagens judar knappast kan jämföras med<br />

det gammaltestamentliga judefolket, eftersom<br />

de genom uppblandning med tatarer,<br />

zigenare <strong>och</strong> andra folk förändrats till ett<br />

helt annat folk. Dagens judar är, så heter<br />

det i huvudskriften, "den grumlade återstoden,<br />

otäck drägg, förtorkat skumm, förgiftat<br />

vatten <strong>och</strong> dyig pöl av judendomen": ett<br />

vittnesbörd om folkligt rasförfall <strong>och</strong> nedgång.<br />

Det avgörande ödet för det judiska folket är<br />

emellertid Kristus. När det judiska folket<br />

vände sig mot gudasonen <strong>och</strong> måste besvara<br />

frågan, huruvida det ville erkänna honom<br />

eller vända sig bort från honom, då sker den<br />

stora sovringen: en mindre del judar erkände<br />

honom som den utlovade Messias,<br />

ordnade in sig i den kristna människogemenskapen<br />

<strong>och</strong> räddade därför sin religiösa<br />

<strong>och</strong> jordiska tillvaro. Det finns för Luther<br />

inget rasistisk betraktelsesätt av det slag,<br />

som (42) tog anstöt av rasblandningen på<br />

grund av dessa döpta judar <strong>och</strong> t o m senare<br />

dopkandidater. Den religiösa synpunkten är<br />

så avgörande, att ingen dopvillig kan förvägras<br />

att bli upptagen i den kristna gemenskapen.<br />

Men redan då var det en liten del<br />

judar <strong>och</strong> i närvarande tid blir blott helt<br />

enstaka utvalda vunna för tron på Kristus.<br />

Den största delen av judarna -- <strong>och</strong> här visar<br />

sig sammanfallandet av religiösa <strong>och</strong> rasistiskt-folkliga<br />

drivkrafter -- har träffat det<br />

falska <strong>och</strong> fördärvliga avgörandet genom sin<br />

urartning <strong>och</strong> förflackning inför Kristusgestalten<br />

att icke blott avböja honom utan<br />

bekämpa honom med hat <strong>och</strong> avund, att föra<br />

honom till döden <strong>och</strong> att ännu i dag bekriga<br />

honom med vrede <strong>och</strong> raseri. Denna i dagens<br />

mening "judiskt" förblivande del av<br />

folket består blott ännu av förfallna <strong>och</strong><br />

vansläktade människor, av bärare av snöd<br />

materialism, förkastlig vinningslystnad,<br />

brottsliga drifter -- stöld, röveri, mord, ocker,<br />

som Luther oupphörligt uppräknar. Denna<br />

dagens judendom är det förfallna vredens<br />

folk, som genom sitt falska religiösa avgörande<br />

har visat sitt rasliga förfall. Medan<br />

alla andra europeiska folk anslöt sig till<br />

kristendomen <strong>och</strong> därmed inordnade sig i en<br />

stor kärleksgemenskap, har endast <strong>och</strong><br />

allena judarna, turkarna <strong>och</strong> andra utestängt<br />

sig därifrån. Men för turkarna predikades<br />

ju inte evangelium. Dock lärde<br />

judarna känna det, hos dem föddes Frälsaren,<br />

men de korsfäste honom -- de är folket<br />

för Guds världshistoriska vrede, förlorade i<br />

all evighet, djävulens barn,, hans allra käraste<br />

söner, ja hans sakförare i världen. På<br />

den yttersta dagen ska detta folk – utom<br />

några få utvalda <strong>och</strong> dopkandidater från<br />

föregående tider -- bli överlämnade till den<br />

fruktansvärda vreden, de grymmaste helvetesstraffen.<br />

På det sättet står frågan "För eller mot<br />

Kristus" i medelpunkten för Luthers omdöme.<br />

På denna i allt avgörande frågan<br />

41


mätes också de folkligt-rasistiska <strong>och</strong> socialt-ekonomiska<br />

tillstånden. Under det att<br />

hela världen sammansluter sig i tron på<br />

Kristus, sammangaddar sig judarna avsides<br />

i en trångbröstad, sniken, rövaraktig "nationalism"<br />

av onaturligt slag. Denna rövaraktiga,<br />

ockrande, parasitiska tillvaro hos det<br />

judiska folket är det naturliga resultatet av<br />

en i falsk mening "rasistisk" egoism, för<br />

vilken andra folk blott är föremål för den<br />

mest hänsynslösa utplundring. Blott (43) ett<br />

av Gud övergivet, av ingen frälsare befriat<br />

folk kan hänge sig åt dylik utplundringsverksamhet:<br />

så genomskådar Luther det<br />

sociala <strong>och</strong> ekonomiska med religionens<br />

färgade glasögon. Den stora kampskriften<br />

från 1543 ser ohöljt <strong>och</strong> utan vilseledande<br />

mask judendomens sanna anlete.<br />

Religiös materialism, social <strong>och</strong> ekonomisk<br />

materialism, folklig-rasistisk materialism:<br />

överallt upptäcker Luther samma grunddrag.<br />

Med skarp skärpa <strong>och</strong> överväldigande<br />

kraft i bevisföringen vederlägger Luther<br />

judarnas materialistiska omdömen <strong>och</strong><br />

begränsningar.<br />

För det första <strong>deras</strong> stolthet över härstamningen<br />

från de heliga fäderna: icke yttre<br />

härkomst utan Guds ord <strong>och</strong> kallelse avgör.<br />

Endast gudomlig kallelse kan förädla <strong>och</strong><br />

vidimera härstamningens nakna faktum.<br />

För det andra <strong>deras</strong> stolthet över den av<br />

Gud förordnade omskärelsen: "<strong>Om</strong>skär era<br />

hjärtans förhud", heter det i 5. Mos 10:16<br />

<strong>och</strong> Jer 4:4. Icke den yttre sinnebilden utan<br />

den inre omvändelsen avgör.<br />

För det tredje <strong>deras</strong> rykte att vara Guds<br />

folk: här dras mellan de "rätta israeliterna"<br />

<strong>och</strong> dagens förkastade judar den skarpa<br />

skiljelinjen. Djävlarna vore värdigare att<br />

vara Guds folk än dagens israeler.<br />

För det fjärde <strong>deras</strong> stolthet över landet<br />

Kanan, Jerusalem <strong>och</strong> templet: yttre saker,<br />

som Guds vrede har tagit bort.<br />

För det femte <strong>deras</strong> Messiashopp. Här öppnar<br />

sig huvuddelen av Luthers skrift. Ty i<br />

Messias´ gestalt tränger sig allt samman<br />

som i mittpunkten. <strong>Judarna</strong> vill <strong>och</strong> kan inte<br />

42<br />

erkänna Kristus som den för dem utlovade<br />

Messias, emedan hans rent innerliga, rent<br />

religiösa mission strider mot <strong>deras</strong> materialistiska<br />

åsikter: de vill ha den världsliga<br />

konung, som gör dem till jordens härskande<br />

folk, som ger dem kraft <strong>och</strong> makt att döda<br />

eller förslava alla "Gojim" (hedningar), att<br />

skinna <strong>och</strong> förödmjuka dem. I vittgående<br />

bevisföring utvecklar Luther med anledning<br />

av utsagor i 1. Mos 49:2, Sam 23, Jer 33,<br />

Haggai 2 <strong>och</strong> Daniel 9, att Kristus <strong>och</strong> ingen<br />

annan är uppfyllandet det av Gud givna<br />

frälsningslöftet.<br />

En sjätte del av boken vänder sig mot de<br />

judiska <strong>lögner</strong>na över Kristus <strong>och</strong> Maria,<br />

som vederläggs ingående med hjälp av<br />

skriftställen <strong>och</strong> med skäl från sunt människoförnuft.<br />

Även här förblir Luther saklig<br />

<strong>och</strong> rättvis: han tillskriver här såsom i de<br />

andra fallen huvudskulden (44) på <strong>lögner</strong><br />

<strong>och</strong> rabbinernas förvrängningar, medan han<br />

framställer det vanliga folket, de "enfaldiga<br />

judarna" som de förförda, av ledarna missledda.<br />

Huvudskriftens alla sex stridsdelar är av<br />

religiös art ock likväl behandlas, framställes<br />

<strong>och</strong> bedömes däri avgörande <strong>och</strong> grundläggande<br />

dessutom det folkligt-rasistiska <strong>och</strong><br />

det socialt-ekonomiska perspektivet.<br />

Ty därför kan efter grundlig, allsidig föreberedelse<br />

den sjunde delen av lösningen på<br />

judefrågan tas fram. Luthers råd <strong>och</strong> förslag<br />

är klart <strong>och</strong> bestämt: definitivt skilsmässa<br />

mellan kristen mänsklighet <strong>och</strong> antikristen<br />

judendom! Den av judisk propaganda påstådda<br />

"fångenskapen" hos de kristna folken<br />

ska ta ett slut: judarnas avtåg från alla<br />

kristna länder <strong>och</strong> hemkomsten till sitt<br />

fädernesland Kanan. Men i inget fall fördragsamhet<br />

<strong>och</strong> likaberättigande, då den<br />

judiska smädelsen mot Kristus icke tillåter<br />

någon kristen mildhet. Vill man behålla<br />

judarna i landet, då måste stränga förordningar<br />

införas: förstöring av synagogor,<br />

förbud av gudstjänster <strong>och</strong> böcker, förbud<br />

mot ocker <strong>och</strong> överföring av judarna från<br />

handelsverksamhet till lantbruksarbete i<br />

tjänande ställning. På en möjlighet till<br />

denna socialekonomiska omställning tror<br />

Luther icke på grund av judarnas invanda


karaktär. Han antar hellre, att de avundsjukt<br />

<strong>och</strong> hätskt i stället för att leda till<br />

fruktbart arbetet kommer att skada sina<br />

kristna understödjare, var de kan. En omvändelse<br />

kommer likaledes inte i fråga: "Att<br />

omvända djävulen <strong>och</strong> hans anhang är<br />

omöjligt". Likväl ska även nu ännu enstaka,<br />

undantagsvis omvändelsefall tas med i<br />

räkningen <strong>och</strong> ge de omvända understödspengar<br />

av de beslagtagna ockertillgångarna.<br />

För de villiga är porten öppen. Men massan<br />

ska enligt Luther förkastas: uttåget, utdrivningen<br />

är det enda genomgripande hjälpmedlet.<br />

Luther vet, vem som hindrar denna utdrivning.<br />

Med vass öppenhet vänder han sig mot<br />

regeringarna, som gynnar judarna av ekonomiska<br />

skäl. Med klar blick genomskådar<br />

han det dynastiskt-judiska förbundet: regeringar<br />

tar för priset att låta sina inskränknings-<br />

<strong>och</strong> utdrivningsåtgärder falla, emot<br />

bestickningar från judarna. <strong>Judarna</strong> driver<br />

in dessa pengar från det genom ocker utplundrade<br />

(45) folket.<br />

Till de mest oförlikneliga ställena i huvudskriften<br />

hör orden om "frihet": aldrig kunna<br />

"friheter", dvs privilegier, ge frihet till missbruk,<br />

<strong>och</strong> om "kristen barmhärtighet":<br />

barmhärtighet måste ofta vara skärpt <strong>och</strong><br />

får aldrig förråda den kristna saken <strong>och</strong><br />

understödja antikristliga strävanden. Dessa<br />

Luthers ord mot liberala tanke- <strong>och</strong> känslouppmjukningar<br />

(förflackningar) är idag<br />

fortfarande så kraftfulla <strong>och</strong> giltiga som i<br />

den tid, då de nedskrevs. Barmhärtig <strong>och</strong><br />

ändock skärpt, förstående men beslutsberedd:<br />

det är Luthers hållning. Det finns<br />

ingen motsägelse däri, utan den lever i en<br />

kristen enhet av tanke <strong>och</strong> känsla, att i<br />

slutet av denna skarpa skrift mot judarna<br />

står en bön för judarna, en bön till Gud att<br />

vända sin vrede från dem, att lösa den<br />

världshistoriska förbannelsen.<br />

"<strong>Om</strong> judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>" är den mest<br />

omfattande, mest grundliga <strong>och</strong> mest djupträngande<br />

judeskrift i alla tider. Ingenstädes<br />

en ytterlighet eller betonande av<br />

tillfälligheter; överallt kärndjup, beslutskraft<br />

<strong>och</strong> skarpaste genomskådande av det<br />

hela.<br />

Man kan måhända jämföra den anti-judiska<br />

skriften av Luthers motståndare Eck "En<br />

liten judeboks förläggning" (Ingolstadt<br />

1541), som i sin framställning av ritualmordsprocesser<br />

alltid stannar vid ytterligheter<br />

<strong>och</strong> till sist likväl blott slutar i en<br />

förnyad rekommendation av de innocentiska<br />

inskränkningsåtgärderna.<br />

Luther griper sig an problemkärnan <strong>och</strong><br />

löser huvudproblemet. I huvuddelarna vid<br />

diskussionen av Messiasproblemet <strong>och</strong> vid<br />

lösningen av judeproblemet reser sig Luther<br />

till ett språköverdåd av det mest oförlikneliga<br />

slag. Ur den upprörda själens innersta<br />

djup tränger klander <strong>och</strong> förmaning, förbannelse<br />

<strong>och</strong> fördömelse, uppror <strong>och</strong> vrede,<br />

medan samtidigt förnuftet utvecklar sina<br />

logiska bevisgrunder <strong>och</strong> aldrig besinningen<br />

förglömmer sin kristna plikt. Denna skrift<br />

är karaktärsframställning av enastående<br />

slag.<br />

Men genljudet av denna skrift var en villfarelse.<br />

Medan å sin sida missionsskriften "Att<br />

Jesus Kristus var född jude" upplevde nio<br />

upplagor själva året 1523, kom huvudskriften<br />

inte ut över två <strong>och</strong> fick t o m inom<br />

protestantiska kretsar vidkännas tvivel,<br />

motstånd <strong>och</strong> liberala förebråelser för alltför<br />

stor hårdhet <strong>och</strong> hänsynslöshet. I fall den<br />

andra skriften om Schemhamphoras lästes<br />

mer, så spelade utan tvivel nyfikenheten på<br />

kabbalistiska avslöjanden en roll: ett tecken<br />

på att en spekulativ tidsanda (46) ännu inte<br />

fattade problemets djupa allvar. Luthers<br />

skrift sin verkan, men ingen på något sätt<br />

betydande framgång, ända in i vår tid.<br />

Denna folkliga bok med den mest övertygande<br />

språkliga kraft har ännu inte blivit<br />

någon populär bok.<br />

Den judiska propagandan i tiden, med Josel<br />

von Rosheim i spetsen, gjorde allt för att<br />

motsätta sig dess spridning; Josel ägde<br />

fräckheten att inlämna vid Strassburgs<br />

stadsfullmäktige ett förtalsåtal.<br />

Men de som fullständigt svek i denna strid,<br />

var de tyska regeringarna. Blott i Sachsen<br />

<strong>och</strong> delvis i Hessen skärptes judeförordningarna.<br />

I Luthers hemtrakt, grevskapet Mans-<br />

43


feld, tilltog snarare förmånerna för judarna<br />

<strong>och</strong> andra regeringar avstod lätt från inskridande<br />

mot judarna. Med fullt skäl har Luther<br />

vid sin avskedspredikan i Eisleben den<br />

14. februari 1546 fyra dagar före sin död<br />

riktat en särskild "Förmaning mot judarna"<br />

till sina åhörare, en varning för det judiska<br />

inflytandet, som oupphörligt hotar de<br />

kristna. ett upprop att inte tåla <strong>och</strong> fördra<br />

de oomvända.<br />

Luther var aldrig "anti-semit", aldrig judarnas<br />

fiende i yttre mening, men han var<br />

<strong>deras</strong> skarpaste domare <strong>och</strong> anklagare <strong>och</strong><br />

den obeveklige åklagaren av <strong>deras</strong> halsstarrighet<br />

i den anti-kristna vinsthushållningen.<br />

Hans kampskrift mot judendomen är en<br />

frukt av årslånga strider <strong>och</strong> brottningar<br />

omkring det avgörande problemet, en mogen<br />

livsfrukt tänkbar av religiös innerlighet,<br />

förseglad av religiös livskänsla, obegränsad<br />

av västerländskt-kristet tänkande <strong>och</strong><br />

känsla. Som oförlikneligt karakteristiskt<br />

omdöme i en världshistorisk fråga är de ett<br />

testamente för den eviga tyskheten, som<br />

icke ska förglömmas.<br />

44<br />

Berlin 1936<br />

Dr Walther Linden


<strong>Om</strong> <strong>Judarna</strong> <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong><br />

Detta är en översättning från sid 1 till sid<br />

170 av Martin Luthers huvudskrift "<strong>Om</strong><br />

judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> <strong>lögner</strong>"..<br />

Förord<br />

Jag hade visserligen föresatt mig att inte<br />

skriva någonting mer vare sig om judarna<br />

eller mot judarna. Men då jag erfor, att<br />

dessa eländiga, gudlösa människor inte<br />

upphörde att locka även oss kristna till sig,<br />

har jag låtit publicera denna lilla bok, för att<br />

jag ska finnas bland dem, som gör motstånd<br />

mot judarnas illasinnade tilltag<br />

<strong>och</strong> som har varnat de kristna att akta<br />

sig för judarna. Jag hade inte trott, att en<br />

kristen skulle låta sig luras av judarna <strong>och</strong><br />

träda in i <strong>deras</strong> förbannelse <strong>och</strong> jämmer.<br />

Men djävulen är för världen Gud, <strong>och</strong><br />

där Guds ord inte är, kan han, djävulen,<br />

göra allt inte blott hos de svaga utan även<br />

hos de starka. Gud hjälpe oss! Amen.<br />

<strong>Judarna</strong> vill kullkasta vår tros grund<br />

Nåd <strong>och</strong> frid i Herren! Käre läsare <strong>och</strong> gode<br />

vän! Jag har mottagit en skrift, där en jude<br />

för ett samtal med en kristen <strong>och</strong> tillåter sig<br />

att förvränga <strong>och</strong> helt annorlunda tyda<br />

Skriftens språk (än vi gör för vår tro om vår<br />

Herre Kristus <strong>och</strong> Maria, hans moder).<br />

Därmed avses att kullkasta vår tros<br />

grund.<br />

Därför ger jag er <strong>och</strong> honom detta svar. Det<br />

är inte min avsikt att träta med judarna<br />

eller lära av dem, hur de tyder eller uppfattar<br />

Skriften. Jag känner väl till allt detta<br />

från första början. Ännu mycket mindre går<br />

jag med på att jag skulle omvända judarna,<br />

ty det är omöjligt. De båda förträffliga<br />

männen Lyra <strong>och</strong> Burgensis har för oss för<br />

hundra <strong>och</strong> tvåhundra år sedan pålitligt<br />

beskrivit judarnas skamlösa omtolkningar<br />

<strong>och</strong> kraftfullt vederlagt dem. Allt detta<br />

gagnar till intet hos judarna. De har ständigt<br />

blivit värre.<br />

De har också blivit så hårda <strong>och</strong> känslolösa,<br />

att de inte ens vill dra lärdom av den förskräckliga<br />

plågan, att de nu över 1400 år<br />

befinner sig i landsflykt <strong>och</strong> ännu inte kan<br />

nå något slut därpå eller få en tidsbegränsning<br />

trots ett så häftigt, evigt ropande <strong>och</strong><br />

skrinkande till Gud (som de påstår). Hjälper<br />

inte slagen (menar jag), så är det lätt att<br />

inse, att vårt tal <strong>och</strong> våra tolkningar hjälper<br />

ännu mycket mindre.<br />

Hur en kristen ska tala med judar<br />

Därför ska en kristen vara tillfreds <strong>och</strong> inte<br />

träta med judarna. Utan måste du eller vill<br />

du tala med dem, så säg ej mer än så: "Hör<br />

du, jude, du vet också, att Jerusalem <strong>och</strong> ert<br />

herravälde jämte templet <strong>och</strong> prästerskapet<br />

nu varit förstörda över 1460 år? Ty detta år,<br />

då vi kristna skriver 1542 från Kristi födelse,<br />

är det just 1468 år sedan, <strong>och</strong> går in i<br />

det 1500:nde året, då Vespasianus <strong>och</strong> Titus<br />

förstörde Jerusalem <strong>och</strong> drev ut judarna<br />

därifrån. <strong>Om</strong> detta problem kan judarna<br />

tvista <strong>och</strong> disputera, så länge de vill.<br />

<strong>Judarna</strong> är säkerligen förkastade av Gud<br />

Ty denna Guds grymma vrede visar alltför<br />

tydligt, att judarna visst måste irra omkring<br />

på <strong>och</strong> befara den orätta vägen. Sådant kan<br />

t o m ett barn begripa. Ty så avskyvärt får<br />

man inte tänka om, att Han skulle straffa<br />

sitt eget folk så länge, så gruvligt, så<br />

obarmhärtigt <strong>och</strong> dessutom stillatigande,<br />

varken med ord eller handlingar trösta, icke<br />

bestämma någon tid eller något slut härpå.<br />

Vem skulle tro på en sådan Gud, hoppas på<br />

eller älska Honom? Därför bevisar denna<br />

vreda handling, att judarna säkerligen är<br />

förkastade av Gud <strong>och</strong> inte längre är hans<br />

folk, liksom Han inte längre är <strong>deras</strong> Gud.<br />

Det sker enligt utsagan i Hosea 1:9: "Ni är<br />

inte mitt folk; därför är jag inte er<br />

45


Gud". Ja, det går följaktligen sämre för dem<br />

<strong>och</strong> i högsta grad förskräckligt <strong>och</strong> plågsamt.<br />

<strong>Judarna</strong> får tolka detta som de vill. Ändå ser<br />

vi verket inför våra ögon, vilket inte bedrar<br />

oss.<br />

<strong>Om</strong> en gnista av förnuft eller förstånd fanns<br />

hos dem, måste de verkligen tänka så: "Ack,<br />

Herre Gud, det står eller går inte rätt till<br />

med oss, eländet är alltför stort, varar alltför<br />

länge, slår alltför hårt. Gud har glömt oss<br />

etc". Jag är visserligen inte någon jude, men<br />

jag tänker på allvar inte gärna på en sådan<br />

grym Guds vrede över detta folk. Ty jag<br />

förskräckes däröver, så att det skär genom<br />

kropp <strong>och</strong> själ. Hur ska det bli med den<br />

eviga vreden i helvetet över falska kristna<br />

<strong>och</strong> alla otrogna? Välan, judarna kan hålla<br />

vår Herre Kristus för vem de vill. Visst är,<br />

att det följaktligen går, som han säger i Lk<br />

21:20, 23: "När ni kommer att se Jerusalem<br />

belägrat av en krigshär, så märker ni, att<br />

dess ödeläggelse har kommit. Ty detta är<br />

hämndens dagar <strong>och</strong> det kommer att vara<br />

stor nöd i landet <strong>och</strong> vreden vilar tungt över<br />

detta folk".<br />

Diskutera inte med judar om vår tros artiklar!<br />

Kort sagt: Diskutera inte så mycket med<br />

judar över vår tros artiklar! <strong>Judarna</strong> är<br />

ända från ungdomstiden så fullproppade<br />

med gift <strong>och</strong> groll mot vår Herre, att där inte<br />

finns någon förhoppning, att de inser, att de<br />

genom sitt elände slutligen blir medgörliga<br />

<strong>och</strong> tvingade att bekänna, att Messias har<br />

kommit <strong>och</strong> är vår Jesus. I annat fall är<br />

det alldeles för tidigt, ja t o m förgäves att<br />

diskutera med dem om hur Gud är trefaldig,<br />

hur Gud är människa <strong>och</strong> hur Maria är<br />

Guds moder. Ty sådant tillåter inte något<br />

förnuft, ej heller något mänskligt hjärta,<br />

ännu mindre ett förbittrat, giftigt, blint<br />

judehjärta. Det Gud själv inte förbättrar<br />

med så grymma slag, det ska vi med ord <strong>och</strong><br />

handlingar låta vara oförbättrat (som sagts).<br />

Moses kunde varken med plågor eller med<br />

under eller med böner eller med hot förändra<br />

farao, utan han måste låta honom<br />

drunkna i havet.<br />

46<br />

Bemöt judarnas grova absurditeter i <strong>deras</strong><br />

tro <strong>och</strong> <strong>deras</strong> utläggning av Skriften<br />

Därför vill vi nu stärka vår egen tro genom<br />

att bemöta judarnas grova absurditeter<br />

i <strong>deras</strong> tro <strong>och</strong> <strong>deras</strong> utläggning av<br />

Skriften, eftersom de så giftigt förtalar vår.<br />

Förändrar det någon jude så att han skäms,<br />

är det desto bättre. Vi talar nu inte med<br />

judarna utan om judarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong> handlande,<br />

som våra tyskar också vill veta.<br />

Den judiska trosgrunden<br />

<strong>Judarna</strong> har en grund, på vilken de i så<br />

utpräglad grad pockar högt: denna är, att de<br />

är födda av de högsta människorna på<br />

jorden, av Abraham, Sara, Isak, Rebecka,<br />

Jakob <strong>och</strong> av de tolv patriarkerna <strong>och</strong> så<br />

därefter av det heliga folket Israel såsom det<br />

sankt Paulus också erkänner <strong>och</strong> talar om i<br />

Rom 9:5: "Deras fäder (Quorum patres)", dvs<br />

"De tillhör fäderna, från vilka Kristus etc".<br />

Och Kristus själv säger i Jh 4:22: "Från<br />

judarna kommer frälsningen". Därför<br />

berömmer de sig av att vara de ädlaste, ja<br />

enbart ädla människor på jorden. Vi annorlunda<br />

troende, hedningar, är motståndare<br />

till dem <strong>och</strong> i <strong>deras</strong> ögon icke<br />

människor, knappt något värda, så att vi<br />

underskattas av dem som arma maskar. Ty<br />

vi är inte av det höga, ädla blodet, stammen,<br />

födelsen eller härkomsten. Detta är ett<br />

argument med <strong>deras</strong> trots <strong>och</strong> ära -- enligt<br />

mitt förmenande sannerligen det förnämsta<br />

<strong>och</strong> starkaste.<br />

Därför måste Gud tillåta detta i <strong>deras</strong> skolor,<br />

böner, sånger, läror <strong>och</strong> hela livet igenom,<br />

då de trampar <strong>och</strong> står inför honom<br />

<strong>och</strong> plågar honom ganska väl (jag talar här<br />

om Gud på ett mänskligt sätt). Då måste<br />

Gud höra, hur de berömmer sig <strong>och</strong> lovar<br />

Honom, därför att Han har avskilt judarna<br />

från hedningarna <strong>och</strong> låtit dem födas av de<br />

heliga fäderna <strong>och</strong> utvalt dem till sitt<br />

heliga egendomsfolk. Och det finns inte


något mått eller någon ände på berömmelsen<br />

från blodet <strong>och</strong> den köttsliga födelsen<br />

från fäderna.<br />

Att judarnas rasande, galna <strong>och</strong> dåraktiga<br />

vansinne tycks vara fullkomligt, framgår<br />

därav, att de berömmer <strong>och</strong> tackar Gud för<br />

det första därför, att de är människor <strong>och</strong><br />

icke djur, för det andra, att de är israeler<br />

<strong>och</strong> icke hedningar, för det tredje, att de<br />

är skapade till män <strong>och</strong> inte till kvinnor.<br />

Ty sådant narrverk hämtar de inte från<br />

Israel utan från hedningarna. Så förmäler<br />

historien, att greken Platon dagligen gjorde<br />

sådana lovprisningar <strong>och</strong> tacksägelser till<br />

Gud. Skulle i annat fall sådan högfärd <strong>och</strong><br />

gudssmädelse kunna kallas Guds lov. Ty<br />

Platon prisade också sina gudar för dessa tre<br />

saker: att han var människa <strong>och</strong> inte ett<br />

djur, en man <strong>och</strong> inte en kvinna, en grek <strong>och</strong><br />

inte en utlänning eller barbar. Detta är en<br />

narrs beröm <strong>och</strong> en gudssmädares tack.<br />

Liksom italienarna tror de sig själva vara de<br />

enda riktiga människorna <strong>och</strong> alla andra<br />

människor är fåfänga djur, änder eller möss<br />

i förhållande till dem.<br />

Äran av att tillhöra Israels släkt <strong>och</strong><br />

stam kan ingen frånta judarna. I Gamla<br />

Testamentet (GT) har de -- men det förstår<br />

ingen jude -- fördenskull förlorat många slag<br />

i krig. Alla profeter har de därför straffat. Ty<br />

det är en högmodig, köttslig förmätenhet,<br />

utan ande <strong>och</strong> tro. Men de har också mördats<br />

<strong>och</strong> förföljts av det skälet. Johannes<br />

Döparen straffade dem hårt därför <strong>och</strong> sade<br />

(Mt 3:9): "Vi har Abraham till vår fader; Gud<br />

kan av dessa stenar uppväcka barn till<br />

Abraham". Och de kallas inte Israels barn<br />

utan "huggormars avföda". Detta förolämpade<br />

Israels ädla blod <strong>och</strong> folk allt för mycket<br />

<strong>och</strong> Israels folk sade (Mt 11:18): "Han är<br />

besatt av Djävulen". Också vår Herre kallade<br />

dem (Mt 12:34) "huggormar avföda".<br />

Likaså Jh 8: 39, 44: "Ären I Abrahams barn,<br />

så gör Ni Abrahams verk; ären I Djävulens<br />

barn, så är han er fader". Det var för dem<br />

odrägligt, att de inte skulle vara Abrahams<br />

barn utan djävulens -- liksom de ännu inte<br />

kunde fördra det. Ty om de skulle prisge<br />

denna ära <strong>och</strong> grund, måste allt som berodde<br />

därpå, falla <strong>och</strong> bli annorlunda.<br />

Och jag tror, när <strong>deras</strong> Messias, som de<br />

hoppas på, skulle komma <strong>och</strong> upphäva<br />

denna <strong>deras</strong> trosgrund <strong>och</strong> berömmelse, så<br />

skulle de förmodligen korsfästa <strong>och</strong> häda<br />

honom sjufalt värre, än de har gjort med vår<br />

Messias. Och de skulle också säga, att han<br />

inte var den rätta Messias utan en falsk<br />

djävul. Ty de har så tänkt sig Messias, att<br />

han skulle stärka <strong>och</strong> öka en sådan köttslig<br />

<strong>och</strong> högfärdig egenkärlek om blodets <strong>och</strong><br />

ättens adel, dvs hjälpa dem att häda Gud<br />

<strong>och</strong> att hånande förakta hans skapelse, även<br />

kvinnorna, som också är människor <strong>och</strong><br />

Guds avbilder (1 Mos 1: 27), dessutom vårt<br />

kött <strong>och</strong> blod, liksom mödrar, döttrar, hustrur.<br />

Ty efter det ovan anförda trefaldiga<br />

lovprisandet håller de inte Sara som kvinna<br />

så förnäm som Abraham, mannen. Kanske<br />

vill de (dvs de judiska männen) därmed ära<br />

sig själva, att de är halvt adliga, när de är<br />

födda av en adlig fader, <strong>och</strong> halvt oadliga,<br />

när de är födda av en oadlig moder. Men låt<br />

oss avstå från dårskap <strong>och</strong> dumhet.<br />

Den värdelösa <strong>och</strong> fördömda trosgrunden<br />

<strong>Om</strong> en sådan grund <strong>och</strong> ära vill vi tala <strong>och</strong><br />

övertygande bevisa (inte för judarna, ty de<br />

tillät det ej heller varken från Moses eller<br />

från själve <strong>deras</strong> Messias, som sagts) inför<br />

Gud <strong>och</strong> världen, att en sådan grund är<br />

helt värdelös <strong>och</strong> fördömd. Vi hänvisar<br />

här till Moses 1 Mos (Gen) 17:14, på vilken<br />

de rättmätigt skulle tro, om de var rätta<br />

israeler. Då Gud införde omskärelsen, sade<br />

han bl.a. följande: "Det lilla gossebarn, som<br />

inte omskärs, ska utrotas ur mitt folk". Med<br />

detta ord dömer Gud allt, som är fött av<br />

kött, till evig fördömelse, vore än så ädelt,<br />

högt eller lågt fött som det kunde, ty även<br />

Abrahams säd undantar han ej. Den är inte<br />

blott adlig <strong>och</strong> sedan Noas tid utan även<br />

förklarad helig, 1 Mos (Gen) 15:1-15, varvid<br />

av Abram blev Abraham, 1 Mos (Gen) 17:5.<br />

Likväl ska inget av hans barn tillhöra Guds<br />

folk utan utrotas, därför att Gud inte vill<br />

vara dess Gud, såvida barnet inte omskurits<br />

vid födelsen <strong>och</strong> upptagits i Guds förbund.<br />

Inför världen gäller nog, att en viss människa<br />

för sin födelses skull är ädlare än en<br />

47


annan, liksom också för sitt förnufts skull en<br />

är klokare än den andre, en för sin kropps<br />

skull starkare <strong>och</strong> skönare än den andre, en<br />

för sina egendomars skull rikare <strong>och</strong> mäktigare<br />

än den andre, en för sina dygders skull<br />

bättre än den andre. Ty sådan skillnad<br />

<strong>och</strong> ojämlikhet måste detta eländiga,<br />

syndfulla, dödliga liv ha <strong>och</strong> kan inte undvara<br />

det för livets svårigheter <strong>och</strong> ordningens<br />

upprätthållande.<br />

Att träda fram inför Gud <strong>och</strong> berömma sig<br />

själv är en djävulsk högfärd<br />

Men att träda fram inför Gud <strong>och</strong> berömma<br />

sig själv liksom det vore så ädelt,<br />

stort, värdefullt inför andra människor, det<br />

är en djävulsk högfärd, då ju inför Gud<br />

all födelse efter köttet fördöms i det nämnda<br />

bibelordet, såvida inte hans förbund <strong>och</strong> ord<br />

på nytt kommer till hjälp <strong>och</strong> gör en andra<br />

ny födelse <strong>och</strong> därmed skiljer juden från den<br />

gamla, första födelsen. <strong>Om</strong> nu judarna i sina<br />

böner inför Gud berömmer sig <strong>och</strong> skryter,<br />

att de genom sina fäder är av ädelt blod,<br />

ädel folkstam <strong>och</strong> Guds barn -- varför skulle<br />

han bry sig om dem <strong>och</strong> vara dem nådiga,<br />

men fördöma hedningar som oäktingar <strong>och</strong><br />

inte av <strong>deras</strong> blod? Vad skulle väl en sådan<br />

bön uppnå? Detta kommer den att uppnå:<br />

om judarna vore så heliga som sina fäder,<br />

Abraham, Jakob, Isak, ja om de vore änglar i<br />

himmelen, så måste de för en sådan böns<br />

skull kastas i helvetes avgrund, för att ej<br />

tala om att de efter att ha lösts ur sitt<br />

elände åter skulle föras mot Jerusalem.<br />

Ty vad gör en sådan djävulsk, högmodig bön<br />

annat än att Gud i sitt ord näpser <strong>lögner</strong>na,<br />

då han säger: Det som föds <strong>och</strong> inte omskärs",<br />

detta ska inte endast vara oädelt <strong>och</strong><br />

ovärdigt, utan också fördömt <strong>och</strong> icke av<br />

mitt folk, <strong>och</strong> jag vill inte vara <strong>deras</strong> Gud.<br />

Däremot rasar judarna i sin hädiska bön,<br />

som om de ville säga: "Nej, nej, o Herre Gud,<br />

det är inte sant, utan du måste bönhöra oss,<br />

emedan vi är födda av de heliga fädernas<br />

ädla blod <strong>och</strong> sätter oss för ensådan ädel<br />

födelses skull till herre över hela världen <strong>och</strong><br />

i himmelen, eller håller du ej ditt ord <strong>och</strong> gör<br />

48<br />

oss orätt, eftersom du har svurit våra fäder<br />

att evigt ha <strong>deras</strong> säd till ditt utvalda folk.<br />

Liksom om hos oss kristna en konung, furste<br />

eller herre, en rik, vacker, klok, from dygdesam<br />

människa skulle inför Gud bedja på<br />

följande sätt: Herre Gud, se vilken stor<br />

konung <strong>och</strong> herre jag är, se hur rik, klok <strong>och</strong><br />

from jag är, se vilken vacker pojke eller<br />

flicka jag är framför andra. Och var mig<br />

nådig, hjälp mig <strong>och</strong> gör mig för denna saks<br />

skull salig. Ty de andra människorna är inte<br />

värdiga det, eftersom de inte är så vackra,<br />

rika, kloka, fromma, ädla <strong>och</strong> högvälborna<br />

som jag. Vad skulle väl en sådan bön förtjäna?<br />

Den skulle förtjäna, att blixt <strong>och</strong><br />

dunder från himmelen slår ned <strong>och</strong> svavel<br />

<strong>och</strong> helveteseld nedifrån slår upp. Det vore<br />

också rätt ty inför Gud ska kött blod icke<br />

berömma sig. Eller som Moses säger: "Det<br />

som föds", även av heliga fäder <strong>och</strong> av Abraham<br />

själv, ska inför Gud vara fördömt <strong>och</strong><br />

inte berömma sig inför Gud, såsom också<br />

sankt Paulus säger i Rom 3:26 <strong>och</strong> Johannes<br />

i sitt evangelium 3:6.<br />

En sådan bön bad också fariséen i vårt<br />

evangelium <strong>och</strong> berömde sig av sina välgärningar:<br />

"Jag är inte", sade han, "som andra<br />

människor" (Lk 18:11), <strong>och</strong> hans bön var<br />

därtill kostligt utsmyckad: han bad den med<br />

tacksägelser <strong>och</strong> trodde sig vara Sonen i<br />

Guds sköte. Likväl slog dunder <strong>och</strong> blixt<br />

från himmelen ned honom i helvetes avgrund,<br />

såsom Kristus i detta fall dömer <strong>och</strong><br />

säger: varje publikan vore rättfärdig <strong>och</strong><br />

denne fördömd. Ack, vad ska vi arma sopsäckar,<br />

maskar, stank <strong>och</strong> smuts berömma<br />

oss av inför den, som är himmelens <strong>och</strong><br />

jordens skapare, vilken har gjort oss av stoff<br />

<strong>och</strong> av intet <strong>och</strong> är för vår naturs, födelses<br />

<strong>och</strong> väsens skull allt fortfarande inför Hans<br />

ögon bara stoff <strong>och</strong> intet -- utom det som<br />

Hans nåd <strong>och</strong> rika barmhärtighet ska låta<br />

oss vara <strong>och</strong> ha.<br />

Abraham var visserligen ädlare än judarna.<br />

Han var nämligen född av den ädlaste patriarken<br />

Noa, som dåförtiden var hela världens<br />

högsta <strong>och</strong> äldsta härskare, präst <strong>och</strong> fader,<br />

tillika med de andra nio följande patriarkerna,<br />

vilka alla Abraham sett, hört <strong>och</strong> levt<br />

tillsammans med. Några har också länge


överlevt Abraham (såsom Sem, Galach,<br />

Eber), så att det ingenting har fattats Abraham<br />

i fråga om blodets <strong>och</strong> födelsens adel.<br />

Likväl har det inte hjälpt honom något, att<br />

han skulle räknas till Guds folk. Snarare<br />

hade han varit ogudaktig <strong>och</strong> förblivit fördömd,<br />

om inte Guds ord hade kallat honom,<br />

såsom Josua säger i sin bok 24:2f från<br />

Guds mun: "Era fäder har förr bott på andra<br />

sidan om floden som Tera, Abrahams <strong>och</strong><br />

Nahors fader, <strong>och</strong> tjänade andra gudar; men<br />

jag hämtade hit er fader Abraham etc".<br />

Då Abraham hade blivit kallad <strong>och</strong> helig<br />

genom Guds ord <strong>och</strong> sin tro (1 Mos, Gen,<br />

15:1-5), så berömde han sig hädanefter<br />

likväl icke av sin födelse eller dygd. Eftersom<br />

han talar med Gud enligt 1 Mos<br />

(Gen) 18:27, så säger han inte: "Beakta, hur<br />

ädelt jag är född av Noa <strong>och</strong> de heliga fäderna<br />

<strong>och</strong> kommen från Ditt heliga folk", ej<br />

heller: "Hur helig <strong>och</strong> from jag är gentemot<br />

andra människor", utan han talar så: "Å,<br />

Herre, Jag talar med Dig, fastän jag är stoft<br />

<strong>och</strong> aska". Ja, så ska en mänsklig varelse<br />

tala med sin skapare <strong>och</strong> inte glömma, vad<br />

hon är <strong>och</strong> vär<strong>deras</strong> inför Honom. Därför har<br />

Han sagt om Adam <strong>och</strong> om alla hans barn<br />

enligt 1 Mos (Gen) 3:19: "Ty du är stoft<br />

eller jord <strong>och</strong> ska åter bli jord" såsom ju<br />

döden övertygar oss om allt sådant effektivt<br />

inför våra ögon <strong>och</strong> med övertygande bevis,<br />

om det blott kunde hjälpa mot den lösa,<br />

fåfänga, motbjudande högfärden.<br />

Ja, se nu, hur fina Abrahams barn, judarna,<br />

är, hur väl de följer sin faders råd, ja så fint<br />

Guds folk de är, när de berömmer sig av<br />

sin köttsliga födelse <strong>och</strong> sina fäders<br />

adliga släktskap <strong>och</strong> föraktar alla<br />

andra människor, trots att Gud dock i allt<br />

detta likaväl håller dem för stoft <strong>och</strong> aska<br />

<strong>och</strong> av fördömd födsel som alla andra hedningar.<br />

Likaväl ska Gud beslås med <strong>lögner</strong>.<br />

De måste nämligen ha rätt <strong>och</strong> de vill med<br />

en sådan skändlig, fördömd bön tilltrotsa sig<br />

Guds nåd <strong>och</strong> återfå Jerusalem.<br />

Vidare: om också judarna vore sju gånger<br />

blindare (om det vore möjligt), så skulle de<br />

ju vara tvungna att inse, att Esau eller<br />

Edom -- för den köttsliga födelsens skull --<br />

är precis lika ädel som Jakob, eftersom han<br />

inte endast är son till samme fader Isak <strong>och</strong><br />

modern Rebecka, utan även den förstfödde<br />

sonen, vilken förstfödsel då var den högsta<br />

adel bland de övriga barnen. Har nu den<br />

likartade födseln, ja förstfödseln, hjälpt<br />

honom något, varmed han var långt ädlare<br />

än Jakob? Likväl räknas han inte bland<br />

Guds folk, där han dock kallar Abraham sin<br />

farfar <strong>och</strong> Sara sin mormor såsom Jakob<br />

<strong>och</strong>, som sagt, mycket mer än Jakob. Å<br />

andra sidan måste Abraham själv <strong>och</strong> Sara<br />

betrakta honom som sitt barnbarn, Isak för<br />

sin <strong>och</strong> Rebeckas son, <strong>och</strong> dessutom som den<br />

första <strong>och</strong> ädlaste sonen, men Jakob som den<br />

ringaste. Här frågar jag mig: Vad har den<br />

köttsliga födelsen eller blodets adel från<br />

Abraham hjälpt till med?<br />

<strong>Om</strong> man här skulle påstå, att Esau hade<br />

blivit ondskefull <strong>och</strong> att han därför hade<br />

förlorat heder etc, så skulle därpå först<br />

svaras: Vi diskuterar nu om huruvida<br />

blodets födelse som sådant även gäller<br />

inför Gud, så att man därigenom kan vara<br />

eller bli Guds folk. Gäller det inte, varför<br />

prisar då judarna sådant så högt inför alla<br />

människors barn? Men gäller det, varför<br />

håller inte Gud sin hand däröver, så att det<br />

inte misslyckas? Ty om Gud anser den köttsliga<br />

födelsen tillfredsställande därför, att de<br />

måste vara Hans folk, som föds av de<br />

heliga fäderna, så ska Han inte låta dem<br />

bli onda, för att Han inte ska förlora sitt folk<br />

<strong>och</strong> själv bli djävul. Men låter Han judarna<br />

bli goda, så är det säkert, att Han inte värdesätter<br />

därför, att den skulle göra eller<br />

skaffa ett folk åt Honom.<br />

För det andra är inte Esau för den skull<br />

förkastad av Guds folk, emedan han hädanefter<br />

blivit ond, även Jakob har inte genom<br />

ett gott liv kommit dit, att han räknades<br />

bland Gods folk, utan då de bägge två ännu<br />

låg i moderslivet, blev de genom Guds ord<br />

skilda, Jakob kallad <strong>och</strong> Esau ej, genom<br />

Guds domslut (Rom 9:12): "Den äldre ska<br />

tjäna den yngre". Det gjorde eller hjälpte<br />

därför intet, att de båda två låg under en<br />

moders hjärta, närdes med samma mjölk <strong>och</strong><br />

blod av samma, enda moder Rebecka <strong>och</strong><br />

tillika föddes av henne på samma gång (1<br />

Mos 25: 24-26), så att här måste man säga,<br />

att om kött, blod, mjölk, kropp också vore<br />

fullständigt lika, så hade det inte kunnat<br />

49


gagna Esau, ej heller kunnat hindra Jakob<br />

från den nåd, som gör en till Guds barn<br />

<strong>och</strong> folk, utan ordet <strong>och</strong> utkorelsen, som<br />

inte aktar födelsen för någonting, skiljer här<br />

sakerna åt.<br />

Alltså kan Ismael också säga, att han vore<br />

lika mycket en Abrahams rättmätige, naturlige<br />

son. Men vad hjälper honom här den<br />

köttsliga födelsen? Han måste likvär Abrahams<br />

hus <strong>och</strong> arv <strong>och</strong> överlämna dem till sin<br />

broder Isak. Säger du, att Ismael är Agars<br />

barn, Isak Saras, så bidrar det till intet<br />

annat än att det stärker vår sak. Ty att Isak<br />

föddes av Sara, skedde genom Guds ord <strong>och</strong><br />

inte av kött <strong>och</strong> blod, eftersom Sara i sin<br />

höga ålder icke på ett naturligt sätt kunde<br />

bära barn. Men för att ytterligare tala om<br />

födelsen: är Ismael Abrahams kött <strong>och</strong> blod<br />

<strong>och</strong> naturlige son, så hjälper honom en<br />

sådan helig faders blod <strong>och</strong> kött ingenting,<br />

utan skadar honom, emedan han inte har<br />

något mer än kott <strong>och</strong> blod av Abraham <strong>och</strong><br />

icke därtill även har Guds ord. Men det<br />

hindrar inte Isak, att han härstammar från<br />

Abrahams blod, vilket är betydelselöst i<br />

Ismael fall, därför att Isak har Guds ord,<br />

som skiljer honom från sin broder Ismael,<br />

som dock är av samme Abrahams kött<br />

<strong>och</strong> blod.<br />

Men vad ska vi säga härom! Jag vill, om<br />

födelsen inför Gud gäller vara lika ädel som<br />

någon jude, ja t o m så ädel som själve Abraham,<br />

som David, som alla heliga profeter<br />

<strong>och</strong> apostlar. Jag vill inte vara dem någon<br />

tack skyldig, däeför att de håller mig lika<br />

ädel (för födelsens skull inför Gud) som sig<br />

själva. Och om Gud inte vill erkänna min<br />

adel <strong>och</strong> min födelse så god som Isaks, Abrahams,<br />

Davids <strong>och</strong> alla heligas, så vill jag<br />

såga, att han gör mig orätt <strong>och</strong> inte är en<br />

sann domare. Ty detta låter jag mig ej tillskrivas,<br />

<strong>och</strong> det skulle ej heller varken Abraham,<br />

David, profeter eller apostlar<br />

tillskriva mig, ja inte någon ängel i himmelen,<br />

att jag berömde mig av att Noa vore (för<br />

att tala om köttslig födsel eller om kött <strong>och</strong><br />

blod) min riktiga, naturliga anfader <strong>och</strong><br />

hans hustru -- vem hon än må ha varit --<br />

min rätta naturliga anmoder. Ty vi härstammar<br />

ju alla från ende Noa efter syndafloden,<br />

icke från Kain, vars släkt för alltid<br />

50<br />

utrotades i syndafloden med kusiner, svågrar<br />

<strong>och</strong> Noas vänner.<br />

Vidare berömmer jag av, att Jafet, Noas<br />

förstfödde son, också var min riktiga, naturliga<br />

anfader <strong>och</strong> hans hustru, vem än hon<br />

var, min riktiga, naturliga anmoder. Ty vi<br />

hedningar härstammar alla från honom,<br />

som Moses säger i 1 Mos 10:32. Därför har<br />

alltså Sem, Noas andre son, ingenting astt<br />

förhäva sig över gentemot sin äldre broder<br />

för födelsens skull, ja om födelsen ska gälla,<br />

har Jafet med sina efterkommande såsom<br />

den förstfödde sonen <strong>och</strong> rätte arvtagaren<br />

rätt att gräla på Sem, sin yngre broder, <strong>och</strong><br />

hans efterkommande, de må vara eller ismaeliter<br />

eller edomiter. Vad hjälper nu den<br />

köttsliga förstfödseln den gode Jafet, vår<br />

anfader?. Överhuvud taget ingenting! Sem<br />

behåller dock företrädet, icke för födselns<br />

skull (i annat fall måste det vara Jafet),<br />

utan emedan Guds ord <strong>och</strong> kallelse här är<br />

skiljedomare över födseln.<br />

På samma sätt kunde jag berätta om världens<br />

början, hur vi alla härstamma från<br />

Seth, Enos, Kenen, Mahalael, Jared, Hen<strong>och</strong><br />

Methusalah <strong>och</strong> Lamek. Ty de är likaväl<br />

våra anfäder som judarnas, <strong>och</strong> vi allesammans<br />

tillskriver oss samma ära, samma<br />

adel, samma rykte från dem som från judarna<br />

<strong>och</strong> är likaväl <strong>deras</strong> kött <strong>och</strong> blod som<br />

Abraham <strong>och</strong> all hans säd. Ty vi har på<br />

samma sätt som de varit i de heliga fädernas<br />

länder, <strong>och</strong> det är här ingen skillnad för<br />

födelsens eller köttets eller blodets skull,<br />

som allt förnuft måste tillstå. Därför är de<br />

blinda judarna sannerligen grova narrar <strong>och</strong><br />

mycket mer vansinniga än hedningarna,<br />

enär de så högt prisa sin köttsliga födelse<br />

inför Gud medan de dock i detta hänseende<br />

inte i någonting är bättre än alla hedningar,<br />

emedan vi båda två är av enahanda födsel,<br />

köttets <strong>och</strong> blodets, efter de allra första,<br />

bästa, heligaste anfäder. Ingen kan förebrå<br />

eller förehålla den andre något märkvärdigt,<br />

som inte också träffar dem båda.<br />

Men för att övergå till annat: David sammanför<br />

oss alla skickligt <strong>och</strong> övertygande i<br />

en enda grupp, Ps 51:7, då han säger: "Se, i<br />

synd är jag född, <strong>och</strong> min moder bar mig i<br />

synd etc". Gå nu bort, vare sig du är jude


eller hedning, född av Adam eller Abraham,<br />

av Henn<strong>och</strong> eller David, <strong>och</strong> beröm dig inför<br />

Gud på grund av sköna adel, din förnäma<br />

stam, din gamla härkomst, här finner du<br />

slutligen det, att vi alla är burna <strong>och</strong> födda i<br />

synd av fader <strong>och</strong> moder -- ingen utesluten<br />

som kallas en människa.<br />

Men vad är det som ör fött i synd, annat<br />

än det som är fött i Guds vrede <strong>och</strong> fördömelse,<br />

att vi av natur eller för födelsens<br />

skull inte kan vara Guds folk eller barn, <strong>och</strong><br />

att vår födelse, rykte <strong>och</strong> adel, ära <strong>och</strong> pris<br />

ingen annan är eller kan vara, än att vi (om<br />

inte mer där ska vara än den lekamliga<br />

födelsen) helt enkelt är fördömda syndare,<br />

Guds fiender <strong>och</strong> i fullständig onåd? Då<br />

har du, jude, ditt rykte, <strong>och</strong> vi hedningar<br />

detsamma såväl med dig som du med oss.<br />

Bed nu vidare, att Gud ska pröva din adel,<br />

stam, kött <strong>och</strong> blod.<br />

Men detta vill jag ha sagt för att stärka vår<br />

tro. Ty judarna underlåter inte att gripa<br />

detta högmod <strong>och</strong> sin adels <strong>och</strong> sitt blods<br />

rykte, som ovan är sagt. De är förstockade.<br />

De våra ska ta sig i akt för dem, att de inte<br />

blir förförda av det förstockade, fördömda<br />

folket (som Gud straffar för <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> hela<br />

världen stolt föraktar). Ty judarna vill t o m<br />

gärna dra oss kristna till sin tro <strong>och</strong> gör det,<br />

om de kan. Ska nu också Gud bli dem, judarna,<br />

nådig, så måste de för det första ta<br />

bort från sina skolor <strong>och</strong> ur sina hjärtan <strong>och</strong><br />

munnar sådana hädiska böner <strong>och</strong> sånger<br />

om sitt rykte <strong>och</strong> högmod <strong>och</strong> blod. Ty sådana<br />

böner ökar <strong>och</strong> hopar alltid Guds vrede<br />

över dem. Men detta gör de inte, eller så<br />

djupt förödmjukar de sig inte -- undantagandes<br />

vad enskilda personer kan göra, vilka<br />

Gud på ett särskilt sätt drar till sig <strong>och</strong><br />

frälsar från <strong>deras</strong> hemska fördärv.<br />

<strong>Om</strong>skärelsen<br />

Den andra äran <strong>och</strong> förnämheten, från<br />

vilken judarna reser sig <strong>och</strong> stolt <strong>och</strong> högmodigt<br />

föraktar alla människor, är detta, att<br />

de har omskärelsen från Abraham. Gud<br />

hjälpe, hur måste inte vi hedningar låta<br />

behandla oss i <strong>deras</strong> skolor, böner, sånger<br />

<strong>och</strong> läror, hur motbjudande stinker inte vi<br />

arma människor inför <strong>deras</strong> näsor, att vi<br />

inte är omskurna! Ja Gud måste själv här<br />

låta sig så förskräckligt pinas, att även jag<br />

må tala. Då träder de fram inför honom med<br />

outsägligt högmod <strong>och</strong> pockande: "Lovad<br />

vare du, världens konung, du som har utvalt<br />

<strong>och</strong> helgat oss framför alla folk genom omskärelsens<br />

förbund!" <strong>och</strong> med många fler<br />

sådana ord -- allt inriktat därpå, att Gud<br />

blott skulle bry sig om judarna framför hela<br />

världen, därför att de är omskurna enligt<br />

Hans befallning <strong>och</strong> föraktar alla andra<br />

människor, precis som de gör <strong>och</strong> begär.<br />

På detta rykte eller adelskap pockar de<br />

sannerligen lika mycket som på sin köttsliga<br />

födelse. Och jag anser också därför, om<br />

också Moses själv med Elias <strong>och</strong> <strong>deras</strong> Messias<br />

samtidigt skulle komma <strong>och</strong> vill göra<br />

dem en sådan ära eller förbjuda slika böner<br />

<strong>och</strong> sådan lära, skulle de väl anse alla dessa<br />

för de tre farligaste djävlarna i helvetet <strong>och</strong><br />

skulle inte veta, hur de tillräckligt skulle<br />

förfölja <strong>och</strong> fördöma dem, mycket mindre att<br />

de skulle tro dem. Ty de har beslutat det hos<br />

sig själva, att Moses jämte Elias <strong>och</strong><br />

Messias skulle bekräfta omskärelsen, ja<br />

mycket mer hjälpa till att stärka <strong>och</strong> prisa<br />

ett sådant högmod <strong>och</strong> en sådan stolthet i<br />

omskärelsen, samt att anse alla hedningar<br />

(som de göra) för bara smuts <strong>och</strong> stank,<br />

därför att de inte är omskurna. Ty som<br />

judarna föreskriver hedningarna det, tänker<br />

<strong>och</strong> önskar de, att så måste Moses, Elias <strong>och</strong><br />

Messias gör. De vill ha rätt, om också Gud<br />

skulle handla annorlunda än de tänka, men<br />

då gör Han också orätt.<br />

Men betrakta nu här de eländiga, blinda,<br />

vansinniga människorna! För det första vill<br />

jag låta saken bero (något jag ovan också<br />

har sagt om köttslig födsel): om omskärelsen<br />

därtill är tillräcklig att göra dem till ett<br />

gudsfolk eller att hela dem eller utvälja dem<br />

inför Gud framför alla andra folk, så måste<br />

därav följa, att var <strong>och</strong> en som omskurits,<br />

inte kunde bli onskefull eller fördömd. Och<br />

Gud skulle ej heller kunna tillåta det, om<br />

Han höll omskärelsen för så helig <strong>och</strong> kraftfull<br />

på samma sät, som vi kristna säger: Den<br />

som tror, han kan inte bli ondskefull, ej<br />

heller fördömd, så länge tron förblir. Ty Gud<br />

51


håller tron så dyrbar, värdefull <strong>och</strong><br />

stark, att den säkert helgar <strong>och</strong> inte<br />

låter den bli förlorad, ej heller ond, som<br />

äger <strong>och</strong> behåller tron. Sådant säger jag,<br />

låter jag nu bero.<br />

För det andra ser man här ånyo, hur judarna<br />

med denna bön blott mer <strong>och</strong> mer förtönar<br />

Gud. Ty de står där <strong>och</strong> ligger åt Gud<br />

med en hädisk, skändlig, oförskämd lögn.<br />

Och de är så blinda <strong>och</strong> dåraktiga, att de<br />

inte texten i 1 Mos (Gen) 17:9 ff, ej heller<br />

hela Skriften, som våldsamt <strong>och</strong> klart fördömer<br />

sådan lögn: Ty även Moses säger i 1<br />

Mos (Gen) 17:12, att Abraham var befalld<br />

att omskära inte blott sin son Isak (vilken<br />

då ännu inte var född) utan allt mankön,<br />

som var fött i hans hus, son eller<br />

tjänare, även de köpta, dvs slavarna. Och<br />

alla tillsammans Med Abraham själv blev<br />

omskurna på en dag, även Ismael, som då<br />

var 13 år gammal (1 Mos 17:23-27(. Alltså<br />

omfattar omskärelsens förbund eller<br />

påbud all Abrahams säd <strong>och</strong> efterkommande,<br />

Ismael förnämligast som Abrahams<br />

förstomskurna säd. Därmed är Ismael inte<br />

endast likställd med sin bror Isak, utan när<br />

det gäller inför Gud omskuren omkring ett<br />

år tidigare. Han kan därför berömma sig av<br />

sin omskärelse i högre grad än Isak. Ismaeliterna<br />

kan därför räknas för bättre än<br />

israelerna, eftersom <strong>deras</strong> fader omskars<br />

tidigare än Isak (dvs israelernas fader)<br />

föddes. Varför ljuger då judarna i sina böner<br />

<strong>och</strong> sina predikningar inför Gud så skändlig<br />

som vore omskärelsen endast för dem, så att<br />

de genom den utskiljes från alla andra folk<br />

<strong>och</strong> måste bara vara Guds heliga folk? De<br />

borde skämmas en smula, om de kunde<br />

skämmas, inför ismaeliter, edomiter <strong>och</strong><br />

många andra folk, om de tänkte därpå, att<br />

de alltid varit en liten skara <strong>och</strong> knappt en<br />

handfull människor gentemot andra folk,<br />

som också är Abrahams säd <strong>och</strong> även omskurna<br />

<strong>och</strong> utan tvivel har ärvt ett sådant<br />

påbud för sina efterkommande från sin fader<br />

Abraham, så att den omskärelse, som gick i<br />

arv på den ene sonen Isak, uppenbart är<br />

ganska ringa mot den omskärelse, som gick i<br />

arv på de andra sönerna. Ty det står i skriften,<br />

att Ismael, Abrahams son, blev ett stort<br />

folk <strong>och</strong> avlade tolv furstar, likaså att Kethuras<br />

sex söner (1 Mos, Gen, 25:1 ff), som<br />

52<br />

utan tvivel bibehållit omskärelsen från sina<br />

fäder, innehade mycket större länder än<br />

Israel.<br />

Emedan nu omskärelsen är gemensam för<br />

så många folk från Abraham (de är alla av<br />

hans säd såväl som Isak <strong>och</strong> Jakob), efter<br />

Guds påbud i 1 Mos (Gen) 17:10 ff, <strong>och</strong> i det<br />

avseendet finns ingen skillnad mellan dem<br />

<strong>och</strong> Israels barn, Vad gör då judarna, när de<br />

i sin bön lovar <strong>och</strong> tackar Gud för att han<br />

genom omskärelsen utvalt <strong>och</strong> helgat<br />

dem av alla folk <strong>och</strong> gjort dem till sitt<br />

eget folk? Jo, detta gör de: de skändar<br />

<strong>och</strong> beslår Gud med lögn i hans påbod<br />

<strong>och</strong> ord, där Han säger i 1 Mos (Gen) 17:12:<br />

"<strong>Om</strong>skärelsen ska inte allenast vara<br />

Isak <strong>och</strong> hans efterkommande beordrad<br />

utan all Abrahams säd". Gud medger<br />

ingen särställning för judarna med hänsyn<br />

till omskärelsen i förhållande till Ismael,<br />

Edom, Midjan, Efa Efer etc, vilka i 1 Mos<br />

(Gen) 25:2, 4 räknas som Abrahams säd, ty<br />

de är alla omskurna <strong>och</strong> omskärelsens arvtagare<br />

likaväl som Israel.<br />

Vad hjälper det nu Ismael, att han är omskuren?<br />

Vad hjälper det Edom, att han är<br />

omskuren, han som dessutom just är född av<br />

den utvalde Isak <strong>och</strong> icke av Ismael? Vad<br />

hjälper det Midjan <strong>och</strong> hans bröder, födda av<br />

Kethura, att de är omskurna? Likväl är de<br />

därför inte Guds folk; för dem hjälper varken<br />

börd ej heller Abrahams blod, ej heller<br />

den av Gud påbjudna omskärelsen. Hjälper<br />

inte omskärelsen dessa, att de därigenom<br />

skulle vara Guds folk, hur kan den då hjälpa<br />

judarna? <strong>Om</strong> det då allmänt finns en enhetlig<br />

omskärelse för alla, påbjuden av en enda<br />

Gud, av en enda fader, av samma blod <strong>och</strong><br />

kött <strong>och</strong> börd, finns här bara likheten att<br />

beskåda <strong>och</strong> ingen skillnad eller olikhet<br />

mellan dem alla, såvitt omskärelse <strong>och</strong> börd<br />

beträffar.<br />

Därför är det inte en klok, ej heller mästerlig<br />

utan grov, plump <strong>och</strong> narraktig lögn, när<br />

judarna berömmer sig av sin omskärelse<br />

inför Gud, som Gud skulle bry sig om dem<br />

därför <strong>och</strong> vara dem nådiga, under det att de<br />

dock enligt Skriften med rätta skulle veta,<br />

att de enligt Guds befallning inte endast är<br />

omskurna <strong>och</strong> för den skull inte kan vara ett


särskilt Guds folk. Utan det måste erfordras<br />

något mer, annat <strong>och</strong> därtill större, då ju<br />

dock ismaeliterna, edomiterna, midianiterna<br />

<strong>och</strong> andra av Abrahams säd icke desto<br />

mindre är i stånd till denna berömmelse <strong>och</strong><br />

därpå grunda sin tillförsikt till <strong>och</strong> med inför<br />

Gud. Ty de är dem i alla stycken lika, nämligen<br />

efter härkomst <strong>och</strong> omskärelse, som<br />

sagt är.<br />

Men när judarna vill påstå, att ismaelerna,<br />

edomiterna etc inte höll fast vid omskärelsen<br />

så fullständigt som judarna, vilka förutom<br />

att de skär av förhuden på det lilla<br />

gossebarnet, dessutom sliter upp hudfliken<br />

på hans manslem bakåt med vassa fingernaglar,<br />

såsom man läser i <strong>deras</strong> böcker,<br />

<strong>och</strong> gör därmed gossebarnet övermåttan illa,<br />

utan <strong>och</strong> utöver Guds befallning, så att<br />

fadern, som skulle glädja sig åt omskärelsen,<br />

får tårar i ögonen <strong>och</strong> känner styng i<br />

sitt hjärta, när han hör sitt lilla barn skrika.<br />

Då måste man genmäla, att en sådan tillsats<br />

är uppdiktad av dem själva, ja ingiven av<br />

den lede djävulen mot Guds befallning,<br />

eftersom Moses säger i 5 Mos ((Deut) 4:2 <strong>och</strong><br />

12:32: "Du ska inte lägga till något eller ta<br />

något ifrån Herrens ord". <strong>Judarna</strong> fördärvar<br />

med en sådan djävulsk tillsats omskärelsen,<br />

så att inför Gud inte något folk håller fast<br />

vid omskärelsen mindre än de själva, emedan<br />

de med så djävulsk ohörsamhet hänger<br />

fast vid <strong>och</strong> utövar sin fördömda tillsats mot<br />

Guds ord.<br />

<strong>Om</strong>skärelsen av hjärtats förhud<br />

Låt oss nu se, vad Moses själv anser om<br />

omskärelsen. I 5 Mos (Deut) 10:16 säger han<br />

så: "<strong>Om</strong>skär ert hjärtas förhud <strong>och</strong> var<br />

inte halsstarriga osv". Vad betyder nu det,<br />

käre Moses? Ska det inte vara tillräckligt,<br />

att judarna är kroppsligt omskurna? Är de<br />

ändå inte utvalda genom den heliga omskärelsen<br />

<strong>och</strong> ett Guds heliga folk framför<br />

andra folk! Och du kallar halsstarriga<br />

mot Gud, du gör <strong>deras</strong> heliga omskärelse om<br />

intet <strong>och</strong> skändar det heliga omskurna<br />

gudsfolket! Skulle du nu säga sådant i <strong>deras</strong><br />

skolor: hade de hade inte stenar, skulle de<br />

kasta ut dig landet med träck <strong>och</strong> smuts, om<br />

du änskönt vore 10 gånger så mycket värd!<br />

Likaså skriver Moses i 3 Mos (Levit) 26:41:<br />

"Tills <strong>deras</strong> oomskurna hjärtan skäms för<br />

etc". Var försiktig, Moses! Vet du verkligen,<br />

till vem du talar? Du talar till ett ädelt,<br />

utvalt, heligt, omskuret gudsfolk. Och du<br />

vågar säga, att de har oomskurna hjärtan?<br />

Detta är mycket farligare, än om de hade<br />

sjufaldigt oomskuret kött. Ty ett oomskuret<br />

hjärta kan ingen Gud äga. <strong>och</strong> för Honom<br />

hjälper köttets omskärelse ingenting. Men<br />

ett omskuret hjärta kan väl göra ett<br />

gudsfolk, om också den kroppsliga<br />

omskärelsen icke finns där eller icke kan<br />

vara där såsom hos Israels barn, vilka tillbringade<br />

40 år i öknen.<br />

Också Jeremias (4:4) förmanade dem: <strong>Om</strong>skären<br />

er åt Herren <strong>och</strong> tag bort ert hjärtas<br />

förhud I Juda män <strong>och</strong> I Jerusalems invånare,<br />

så att min vrede inte far ut som en eld,<br />

som ingen kan släcka". O Jeremias, du<br />

skändlige kättare, du förförare <strong>och</strong> falska<br />

profet, vågar du säga till det heliga, omskurna<br />

gudsfolket, att det skulle omskära<br />

sig åt Herren? Menar du då, att judarna är<br />

omskurna i köttet åt djävulen? Precis som<br />

om Gud inte höll fast vid någonting om den<br />

heliga, köttsliga omskärelsen? Hotar du dem<br />

dessutom med Guds vrede som en evig eld,<br />

om de inte omskära sina hjärtan, där de inte<br />

minns en sådan hjärtats omskärelse i sin<br />

bön, ej heller lova eller tacka Gud med ett<br />

enda ord! Jag råder dig att inte gå i <strong>deras</strong><br />

skola. De skulle alla slita <strong>och</strong> gnaga sönder<br />

dig som en djävul!<br />

Likså Jeremias 6:10: "Deras öron är oomskurna<br />

<strong>och</strong> kan inte höra". Så, så, käre<br />

Jeremias, gör det tillräckligt grovt <strong>och</strong><br />

osnyggt med det ädla, utvalda, heliga, omskurna<br />

gudsfolket! Ska du säga, att ett<br />

sådant heligt folk har oomskurna öron? Och<br />

det som ännu mycket farligare är, att de inte<br />

kan höra? Det sägs så ofta: Är de inte Guds<br />

folk? Ty den som inte kan höra eller tåla<br />

Gud <strong>och</strong> hans ord, han är inte av Guds folk.<br />

Är han inte av Guds, så tillhör han djävulens,<br />

<strong>och</strong> då hjälper varken omskärelse eller<br />

vanställelse eller kniv. Hör på för Guds<br />

skull, Jeremias! Föraktar <strong>och</strong> fördömer du<br />

53


så till den grad, att du skiljer det utvalda,<br />

omskurna, heliga folket från Gud <strong>och</strong> överlämnar<br />

det till djävulen som de förbannade<br />

<strong>och</strong> fördömda? De prisar dock Gud, att Han<br />

har utvalt dem genom omskärelsen såväl<br />

från djävulen som från alla andra folk, <strong>och</strong><br />

gjort dem till det heliga egendomsfolket. O,<br />

det betyder: "Han har skändat Gud, korsfäst<br />

honom, korsfäst honom"!<br />

Vidare säger Jeremias 9:25 f: "Se, det kommer<br />

en tid, säger Herren, då jag ska hemsöka<br />

allt, omskuret eller oomskuret,<br />

nämligen Egypten, Edom, Ammons barn,<br />

Moab <strong>och</strong> alla som bor i ökengränserna. Ty<br />

alla hedningar har oomskuren förhud, men<br />

hela Israels hus har ett oomskuret hjärta<br />

etc". Var förblir då omskärelsens högmodiga<br />

rykte, varigenom judarna vill vara ett utvalt<br />

<strong>och</strong> heligt folk framför andra hedningar?<br />

Här hopfogar dem Guds ord med hedningar<br />

<strong>och</strong> oomskurna i en grupp <strong>och</strong> uppsöker dem<br />

på samma sätt <strong>och</strong> nämner därvid den bästa<br />

delen, den ädla kungliga stammen Juda <strong>och</strong><br />

härefter hela Israels hus. Och vad som är<br />

det obehagligaste, säger han: Hedningarna<br />

är väl efter oomskurna, men Juda, Edom,<br />

Israel, vilka efter köttet är omskurna, är<br />

mycket sämre än hedningarna, emedan de<br />

har ett oomskuret hjärta. Vilket är mycket<br />

sämre än ha oomskuret kött, såsom ovan<br />

sagts.<br />

Dessa <strong>och</strong> liknande uttalande visar tydligt,<br />

att judarnas högmod <strong>och</strong> berömmelse av<br />

omskärelsen i motsats till de oomskurna<br />

hedningar är ett uppenbart nonsens <strong>och</strong><br />

inför Gud icke förtjänar något annat än<br />

vrede, när endast omskärelsen existerar. De<br />

har, säger han, ett oomskuret hjärta. Men<br />

judarna sätter inte värde på hjärtats förhud<br />

<strong>och</strong> menar likväl, att Gud skulle gilla <strong>och</strong><br />

prövades högmodiga omskärelse med avseende<br />

på köttet <strong>och</strong> <strong>deras</strong> högfärdiga rykte<br />

gentemot alla hedningar, som inte kan<br />

berömma sig av omskärelsen. Ser inte det<br />

blinda, eländiga folket, att Gud i dessa<br />

uttalanden så klart <strong>och</strong> skarpt har gett<br />

sin dom över <strong>deras</strong> oomskurna hjärtan<br />

<strong>och</strong> därmed fördömt <strong>deras</strong> köttsliga<br />

omskärelse tillsammans med <strong>deras</strong><br />

rykte <strong>och</strong> böner. Fortsätter de alltjämt<br />

därmed såsom vansinniga <strong>och</strong> gör sitt hjär-<br />

54<br />

tas förhud ständigt längre, ständigt tjockare<br />

med sådant högmodigt rykte inför Gud <strong>och</strong><br />

förakt av alla andra folk. Och vill de rätt <strong>och</strong><br />

slätt blott vara Guds folk genom en sådan<br />

fåfänglig, högmodig köttets omskärelse,<br />

tills <strong>deras</strong> hjärtas förhud blivit tjockare än<br />

ett orubbligt berg, att de ingenting mer hör,<br />

ser, känner av sin egen uppenbarade skrift,<br />

vilken de dagligen läser med blinda ögon, på<br />

vilka en så tjock hinna växt fram som ingen<br />

ekbark kan tävla med.<br />

Ska nu Gud höra <strong>och</strong> motta <strong>deras</strong> böner, så<br />

måste de sannerligen först ta bort sådant<br />

fördärvligt, skändligt, falskt, förljuget rykte<br />

<strong>och</strong> högmod ur sina skolor, munnar <strong>och</strong><br />

hjärtan. Annars gör de därmed ingenting<br />

annat än att de gör sin sak ständigt sämre<br />

<strong>och</strong> väcker Guds vrede ännu mer mot sig<br />

själva. Ty den som inför Gud vill be, han får<br />

inte träda fram med högmod <strong>och</strong> lögn, allenast<br />

prisa sig själv <strong>och</strong> förakta andra, allenast<br />

vill kalla sig för Guds folk <strong>och</strong> fördöma<br />

alla andra, såsom judarna gör. David säger i<br />

Psalt 5:5-7: "Du är inte en Gud, som finner<br />

behag i en gudlös tillvaro; den som<br />

är ond, förblir inte inför dig; de skrytsamma<br />

består inte inför dina ögon: Du<br />

är fiende till alla missdådare. Du förgör<br />

lögnarna. Herren hyser avsky för blodtörstiga<br />

<strong>och</strong> falska". Utan så står det som där<br />

framgår: "Jag vill gå in i ditt hus på grund<br />

av din stora godhet <strong>och</strong> tillbe ditt heliga<br />

tempel i din fruktan".<br />

Denna psalm gäller alla människor, vare sig<br />

de är omskurna eller ej, särskilt <strong>och</strong> huvudsakligen<br />

judarna, för vilka den framför allt,<br />

som också alla andra skrifter, är given <strong>och</strong><br />

framställd. De skildras däri framför alla<br />

andra hedningar. Ty judarna är det, som<br />

ständigt har bedrivit gudlöshet, avguderi,<br />

falska läror <strong>och</strong> har haft ett oomskuret<br />

hjärta , såsom Moses själv <strong>och</strong> alla profeter<br />

knorrar <strong>och</strong> klagar över dem. De har likväl<br />

alltid velat vara Gud till behag <strong>och</strong> fördenskull<br />

mördat alla profeter. De är det ondskefullaste,<br />

mest halsstarriga folk, som inte har<br />

låtit omvända sig genom några predikningar,<br />

tillrättavisningar, profeternas läror från<br />

onda till goda gärningar, såsom skriften<br />

överallt visar, men ändock vilja vara Guds<br />

tjänare <strong>och</strong> stå infor honom. <strong>Judarna</strong> är de


skrytsamma, högfärdiga skälmarna, som<br />

ända tills denna dag inte kan någonting<br />

annat än att berömma sig själva av sin stam<br />

<strong>och</strong> sitt blod, prisa endast sig själva <strong>och</strong><br />

förakta <strong>och</strong> förbanna hela världen i sina<br />

skolor, böner <strong>och</strong> läror. Likväl menar de sig<br />

kunna bestå inför Guds ögon som hans<br />

käraste barn.<br />

<strong>Judarna</strong> är de sanna lögnarna <strong>och</strong><br />

blodhundarna, som inte endast har<br />

förvridit <strong>och</strong> förfalskat hela skriften<br />

med sina lögnaktiga påstående från<br />

begynnelsen tills i dag utan avbrott.<br />

Och all <strong>deras</strong> hjärtans ängsliga suckan <strong>och</strong><br />

längtan <strong>och</strong> hopp går ut därpå, att de kan<br />

umgås med oss hedningar, såsom de umgicks<br />

med hedningarna på Esters tid i Persien.<br />

O, hur mycket tycker de inte om Esters<br />

bok, som så fint stämmer överens med <strong>deras</strong><br />

blodtörstiga, hämndgiriga, mordiska begär<br />

<strong>och</strong> förhoppningar! Inget blodtörstigare <strong>och</strong><br />

hämndgirigare folk har solen någonsin<br />

belyst än dem, som låter sig tro, att de därför<br />

är ett Guds folk, att de ska <strong>och</strong> måste<br />

mörda <strong>och</strong> strypa hedningarna. Och det är<br />

också den förnämsta saken, som de väntar<br />

sig av sin Messias, att han ska mörda <strong>och</strong><br />

förgöra hela världen. Som de då i början<br />

bevisade det för oss kristna i hela världen<br />

<strong>och</strong> ännu gärna skulle göra det, om de kunde<br />

det, har de ofta försökt det <strong>och</strong> fördenskull<br />

blivit slagna på käften.<br />

Men (vilket kanske härefter kan ifrågasättas)<br />

att vi åter kommer att tänka på <strong>deras</strong><br />

falska, förljugna rykte om omskärelsen: de<br />

vet väl, dessa skändliga lögnare, att de inte<br />

endast är Guds folk, när de ensamma t o m<br />

innehade omskärelsen framför alla folk,<br />

utan också att förhuden inte utgör hinder<br />

för att vara Guds folk. Likväl träder de<br />

därför motvilligt inför Gud, ljuger <strong>och</strong> berömmer<br />

sig av att vara Guds folk allena<br />

genom den köttsliga omskärelsen. Däremot<br />

talar starka exempel från skriften. Först<br />

Job, som de låter härstamma från Nabor,<br />

men varken honom eller hans arvingar har<br />

Gud påbördat omskärelsen. I alla fall antyder<br />

hans bok så mycket, att t o m få av stora<br />

helgon i Israel har varit honom <strong>och</strong> hans<br />

folk lika. Och Naeman (Naaman) från Syrien<br />

har inte pressats till omskärelse av<br />

profeten Elisa <strong>och</strong> ändock blivit helig <strong>och</strong><br />

Guds barn <strong>och</strong> utan tvivel många med honom.<br />

Likaså står där den store profeten<br />

Jonas, som omvände <strong>och</strong> mottog Nineve till<br />

Gud med konungar, furstar, härskare, land<br />

<strong>och</strong> folk <strong>och</strong> ändock inte omskurna. Likaså<br />

hade Daniel omvänt de stora konungarna<br />

<strong>och</strong> länderna i Babylon <strong>och</strong> Persien såsom<br />

Nebukanessar, Cyrus, Darius osv <strong>och</strong> förblev<br />

lika väl oomskurna hedningar <strong>och</strong> inte judar.<br />

Liksom också tidigare Josef lärde konungen<br />

Farao, hans furstar <strong>och</strong> folk, vilket<br />

den 105:e psalmen vittnar om, <strong>och</strong> lämnade<br />

dem oomskurna. Sådant säger jag, känner<br />

de förtvivlade, förstockade lögnarna väl till<br />

men ändock driver de omskärelsen så långt,<br />

att ingen kan vara Guds folk, som ej är<br />

omskuren. Och de bemödar sig därom, när<br />

de förföra en kristen, att de tvingar honom<br />

till omvändelse. Därefter kommer de inför<br />

Gud <strong>och</strong> prisar i sin bön, som om det vore<br />

värdefullt, att de genom omskärelsen gjort<br />

oss till Guds folk, skändar, föraktar, fördömer<br />

förhuden på oss som en vidrig gräslighet,<br />

vilken inte tillåter oss vara Guds folk.<br />

Endast <strong>deras</strong> omskärelse kan allena göra<br />

det.<br />

Vad ska nu Gud göra åt dessa <strong>deras</strong> böner<br />

<strong>och</strong> berömmelser, som de förebringar med så<br />

grova, hädiska <strong>lögner</strong> mot all skrift? Jo, Han<br />

ska bönhöra dem <strong>och</strong> föra dem tillbaka till<br />

det utlovade landet. Jag menar likväl, att<br />

om de sutte i himmelen, så skulle enbart ett<br />

sådant rykte, en sådan bön, ett sådant lov<br />

<strong>och</strong> sådana <strong>lögner</strong> ögonblickligen störta dem<br />

i helvetes djupaste avgrund.. Men därom<br />

har jag också skrivit mot sabbatsfirare.<br />

Därför skydda dig, käre kristne, inför sådana<br />

fördömda människor, som Gud har låtit<br />

sjunka i så djupa ohyggligheter <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>,<br />

att det måste vara idel <strong>lögner</strong>, laster <strong>och</strong><br />

ondska med dem i allt, vad de göra <strong>och</strong> tala,<br />

hur gott det än syns vara.<br />

Men du säger: Vartill gagnar då omskärelsen?<br />

Eller varför har Gud så strängt påbjudit<br />

den? Svar: Då låter Du judarna<br />

ombestyra den! Vad efterfrågar vi hedningar?<br />

<strong>Om</strong>skärelsen är oss inte pålagd, som du<br />

hört. Vi behöver den inte någonstans. Vi kan<br />

ändock vara Guds folk, såsom folken i<br />

Nineve, i Babel, Persien, i Egypten. Därför<br />

55


kan ej heller någon bevisa, att Gud någonsin<br />

har befallt en profet eller jude att omskära<br />

hedningarna. Därför ska judarna låta oss<br />

vara ifred med sina <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> avguderi. Och<br />

eftersom de vill vara så kloka <strong>och</strong> visa, att<br />

de vill måstra <strong>och</strong> omskära oss hedningar,<br />

så låt dem först tala om vad Gud befallt<br />

omskärelsen till <strong>och</strong> så strängt påbjudit den.<br />

Detta är de skyldiga att göra <strong>och</strong> detta<br />

kommer de att göra, när de åter kommer<br />

hem till Jerusalem, dvs när djävulen far upp<br />

mot himmelen. Ty det som de säger, har<br />

Gud befallt dem, så att man därigenom<br />

skulle bli helig, salig <strong>och</strong> Guds folk, är<br />

skändligt uppdiktat. När Moses <strong>och</strong> alla<br />

profeter säger, att <strong>deras</strong> omskärelse, eftersom<br />

de har ett oomskuret hjärta, inte<br />

hjälpt dem själva, för vilka dock omskärelsen<br />

är befalld, hur skulle den då kunna<br />

hjälpa oss, för vilka den inte är påbjuden?<br />

<strong>Om</strong>skärelsen nyttig, ty Guds ord är anförtrott<br />

judarna<br />

Men vi kristna -- för att tala till förmån för<br />

oss -- känner väl till, varför omskärelsen<br />

givits <strong>och</strong> vartill den nyttjar. Men detta vet<br />

ingen jude, <strong>och</strong> när man talar med dem<br />

därom, så är det som om du talar med en<br />

klots eller sten. Låt dem alltid ge sig iväg<br />

<strong>och</strong> ljuga, som <strong>deras</strong> förfäder gjort från<br />

begynnelsen. Dock lär oss den helige Paulus<br />

i Rom 3:1 ff, att omskärelsen inte gagnar<br />

eller givits därtill, att den endast, som gjort<br />

en sådan gärning, skulle bli helig <strong>och</strong> salig<br />

<strong>och</strong> fördöma de oomskurna hedningarna,<br />

såsom judarna ljuga <strong>och</strong> förtala, utan han<br />

säger sålunda: "<strong>Om</strong>skärelsen är mycket<br />

nyttig därför att Guds ord är judarna anförtrott".<br />

Detta är det, där ligger det, där finns<br />

det, nämligen att Guds ord <strong>och</strong> hans löften<br />

ska behållas <strong>och</strong> bevaras däri. Följaktligen<br />

att inte omskärelsen, såsom en handling i<br />

sig själv, skulle vara tjänlig eller nog, utan<br />

att de, som har den, skulle vara med ett sånt<br />

tecken, förbund eller sakrament förbundna<br />

att lyda Gud <strong>och</strong> tro på honom <strong>och</strong> ärva allt<br />

detta för sina efterkommanden.<br />

Men om en dylik causa finalis eller orsak till<br />

omskärelsen inte mer skulle existera, så<br />

56<br />

skulle omskärelsen i egenskap av blott <strong>och</strong><br />

bart en handling, inte mer gälla eller förmå<br />

någonting, i all synnerhet, när judarna<br />

lägger till <strong>och</strong> hänger på en andra causa<br />

finalis eller orsak. Detta säger också texten i<br />

1:a Mos (Gen) 17:11: "Jag vill vara er Gud<br />

<strong>och</strong> ni ska ha detta mitt tecken på ert kött".<br />

Detta är sagt på samma sätt som den helige<br />

Paulus säger: <strong>Om</strong>skärelsen finns av det<br />

skälet där, att man ska höra <strong>och</strong> hålla Guds<br />

ord (R 2:25-3:1-2). Ty där hans ord inte<br />

längre hörs eller hålles, där är han säkert<br />

inte längre vår Gud, då vi ju dock i detta<br />

livet endast därigenom måste fatta tag i <strong>och</strong><br />

ha Guds ord. I hans ljusomstrålande <strong>och</strong><br />

höga majestät kan detta eländiga liv inte<br />

uthärda eller fördra honom, som han sägeri<br />

2 Mos (Ex) 33:20: "Mig kan ingen se <strong>och</strong><br />

förbli levande".<br />

Hur nu judarna har hållit fast vid ett dylikt<br />

skäl eller omskärelsens ursprungliga<br />

mening, det visar hela skriften på med<br />

otaliga exempel. Ty så ofta Gud har velat<br />

tala med dem genom profeterna, det må<br />

vara om de tio budorden, där han straffar<br />

dem, eller om löfte av framtida bistånd, så<br />

har de alltid varit förstockade eller, såsom<br />

de ovan anförda uttalanden av Mose <strong>och</strong><br />

Jeremias visar, varit från oomskuret hjärta<br />

<strong>och</strong> öron. <strong>Judarna</strong> har velat göra rätt <strong>och</strong><br />

väl; profeterna (dvs Gud själv, vilkens ord<br />

predikar) måste ha gjort orätt <strong>och</strong> illa. Därför<br />

slog de också alla till döds <strong>och</strong> har ännu<br />

aldrig låtit någon passera oförföljd eller<br />

odömd utom några i Davids, Hiskias <strong>och</strong><br />

Josias tid. Annars har genom hela Israels<br />

<strong>och</strong> Judas folks regemente ingenting annat<br />

skett än att smäda, förfölja <strong>och</strong> bespotta<br />

Guds ord samt att mörda profeter. Att man<br />

måste benämna ett sådant folk efter historiens<br />

vittnesbörd: idel profetmördare <strong>och</strong><br />

fiender till Guds ord, det kan ingen bedöma<br />

annorlunda, som läser Bibeln.<br />

Nu har GUd (som sagts) inte därför givit<br />

omskärelsen, ej heller därigenom accepterat<br />

dem som sitt folk därför, att de skulle förfölja,<br />

bespotta hans ord <strong>och</strong> mörda hans<br />

profeter <strong>och</strong> därmed gör rätt <strong>och</strong> tjäna Gud.<br />

Utan som Mose säger i texten om omskärelsen<br />

i 1 Mos (Gen) 17:9, att de skulle höra<br />

Gud <strong>och</strong> hans ord, dvs de skulle låta honom


vara <strong>deras</strong> Gud -- om ej, så skulle omskärelsen<br />

i sig själv inte kunna hjälpa dem något,<br />

emedan den nu inte längre hade blivit Guds<br />

omskärelse (emedan den kämpade utan<br />

Gud <strong>och</strong> mot hans ord) utan hade blivit ett<br />

rent människoverk, ty han hade bundit<br />

sig <strong>och</strong> sitt ord vid omskärelsen. <strong>Om</strong> de två<br />

är skilda från varandra, då förblir omskärelsen<br />

ett ihåligt bistånd eller ett tomt skal, ,<br />

vari varken kärna eller nöt finns.<br />

Jag vill ge dig en liknelse från oss kristna.<br />

gud har givit oss dopet <strong>och</strong> hans livs<br />

<strong>och</strong> blods sakrament <strong>och</strong> nycklarna till<br />

den verkliga meningen eller causa finalis,<br />

för att vi däri ska höra hans ord <strong>och</strong><br />

därpå utöva tron (dvs: han vill därigenom<br />

vara vår Gud <strong>och</strong> vi ska vara hans folk). Se<br />

nu: Vad har vi att göra? Vi har gått vidare<br />

<strong>och</strong> skilt ordet från tron <strong>och</strong> sakramentet<br />

(dvs: Gud <strong>och</strong> hans verkliga avsikt) <strong>och</strong><br />

gjort ett rent lagverk (opus legis) därav eller<br />

som papisterna kallar det opus operatum,<br />

helt enkelt ett människoverk, som prästerna<br />

offrar åt Gud <strong>och</strong> lekmännen utför som en<br />

lydnadshandling, så ofta de mottar det. Vad<br />

har det nu här blivit av sakramentet? Allenast<br />

tom hjälp <strong>och</strong> innehålls ceremoni, opus<br />

vanum, vari ingenting mer finns av gudomlig<br />

kraft. Ja, ett hemskt illdåd, varigenom vi<br />

har förvrängt Guds sanning till lögn <strong>och</strong><br />

tillbett Arons verkliga kalv, för vilkens skull<br />

Gud också har störtat oss i all slags förskräcklig<br />

blindhet <strong>och</strong> otaliga falska läror<br />

<strong>och</strong> låtit Mahomet <strong>och</strong> påven samt alla<br />

djävlar kommit över oss.<br />

På samma sätt har det gått med Israels folk.<br />

Alltid har de skilt omskärelsen som ett opus<br />

operatum, en speciell handling, från Guds<br />

ord <strong>och</strong> förföljt alla profeter, genom vilka<br />

Gud ville tala med dem tydligt om den insatta<br />

omskärelsen. Och de har dock alltid<br />

dolt berömt sig av omskärelsen i egenskap<br />

av Guds folk. Alltså krockar de: Gud vill,<br />

att de ska höra honom <strong>och</strong> hålla omskärelsen<br />

rätt <strong>och</strong> helt; det vill de inte göra<br />

utan de vill, att Gud ska betrakta <strong>deras</strong><br />

omskärelsehandling, som är den halva<br />

omskärelsen som den rätta, men det vill<br />

inte han göra. Så kommer de desto längre<br />

<strong>och</strong> desto vidare ifrån varandra, <strong>och</strong> det är<br />

omöjligt att förena eller försona dem.<br />

Nåväl, vem vill här ge Gud orätt? Säger du,<br />

vem du än är, som har förnuft, huruvida det<br />

tillkommer Gud, att han granskar handlingarna<br />

hos dem, som inte vill höra hans ord,<br />

eller huruvida han ska anse dem för sitt<br />

folk, som inte vill ha honom som sin Gud.<br />

Enligt all rätt <strong>och</strong> billighet må Gud säga det<br />

som psalmsångaren sjunger (Psalt 28:5): "De<br />

vill inte vara mina, därför låter jag dem<br />

också fara". Och Mose säger i 5 Mos (Deut)<br />

32:31: "De uppretar mig på det, som inte är<br />

av Gud. Därför vill jag i min tur förtörna<br />

dem på det, som icke är av ett folk".<br />

Likaså får hos oss kristna papisterna inte<br />

längre utgöra kyrkan, ty de vill inte låta<br />

Gud vara <strong>deras</strong>, emedan de inte vill höra<br />

hans ord, utan förföljer det på det skändligaste.<br />

Papisterna kommer härefter med sitt<br />

tomma bidrag, strunt <strong>och</strong> agnar, håller<br />

mässor <strong>och</strong> sina ceremonier, som sedan<br />

Gud ska pröva <strong>och</strong> hålla dem för den rätta<br />

kyrkan <strong>och</strong> inte ta hänsyn till att de inte<br />

håller honom för den sanne Guden. Dvs:<br />

Gud ska inte tala med dem genom sina<br />

predikanter. Hans ord lär vara kätteri,<br />

djävulskap <strong>och</strong> allsköns olycka. Ja, detta ska<br />

han göra, som de väl kommer att erfara,<br />

tyvärr mycket svårare än judarna erfarit<br />

det.<br />

Härav kan man lära, att omskärelsen har<br />

varit mycket nyttig <strong>och</strong> god, som sankt<br />

Paulus sagt, inte blott för sin eget skull<br />

utan för Guds ords skull. Ty vi hålla det<br />

för säkert -- <strong>och</strong> det är sanning, att de på<br />

åttonde dagen omskurna barnen blivit<br />

Guds barn, såsom orden lyder: "Jag vill<br />

vara er Gud". Ty dessa barn har fått den<br />

fullständiga <strong>och</strong> hela omskärelsen, ordet<br />

med tecknet <strong>och</strong> båda inte skilda från<br />

varandra. Gud, som talar till dem, är där:<br />

"Jag vill vara er Gud", vilket omskärelsen<br />

har tydligtgjort hos dem. Liksom hos oss<br />

barnen mottar det hela, rätta, fullständiga<br />

dopet, ordet med tecknet, som inte är skilda<br />

från varandra, kommer kärnan till hjälp.<br />

Gud är den, som döper dem <strong>och</strong> talar till<br />

dem <strong>och</strong> därigenom gör dem saliga.<br />

Men då vi blivit gamla, kommer påven <strong>och</strong><br />

djävulen tillsammans med honom <strong>och</strong> lär oss<br />

göra opus legis eller opus operatum, skiljer<br />

57


ord <strong>och</strong> tecken ifrån varandra, så att vi<br />

skulle ge upprättelse åt vår ånger genom det<br />

egna verket <strong>och</strong> bli saliga. Och det går oss,<br />

som sankt Petrus säger i sitt andra brev<br />

2:22: "Suggan vältrae sig efter badet åter i<br />

smutsen. Och hunden äter åter vad han<br />

spytt upp". Så har vårt sakrament förvandlats<br />

till gärning, <strong>och</strong> vi har ånyo ätit upp vad<br />

vi spytt ut. Så har också judarna, då de<br />

blivit gamla, fördärvat sin goda omskärelse<br />

på den åttonde dagen <strong>och</strong> skilt ordet från<br />

tecknet. De har därav gjort ett mänskligt<br />

oanständigt verk, varmed de har förlorat<br />

Gud <strong>och</strong> hans ord <strong>och</strong> har nu inte någon<br />

förståelse för skriften.<br />

I sanning har Gud ärat dem högt genom<br />

omskärelsen, eftersom han talade med dem<br />

före alla andra folk på jorden. Och för att<br />

erhålla ett sådant värde från honom hos,<br />

gav han dem ett särskilt land, gjorde stora<br />

under genom dem, insatte konungar <strong>och</strong><br />

regementen, överöste dem med profeter, som<br />

sade dem inte blott det bästa i närvarande<br />

tid utan lovade dem också den framtida<br />

Messias, världens frälsare, för vars skull<br />

han bevisade dem allt sådant <strong>och</strong> befallde<br />

dem att v<br />

I sanning har Gud ärat dem högt genom<br />

omskärelsen, eftersom han talade med dem<br />

före alla andra folk på jorden. Och för att<br />

erhålla ett sådant värde från honom hos,<br />

gav han dem ett särskilt land, gjorde stora<br />

under genom dem, insatte konungar <strong>och</strong><br />

regementen, överöste dem med profeter, som<br />

sade dem inte blott det bästa i närvarande<br />

tid utan lovade dem också den framtida<br />

Messias, världens frälsare, för vars skull<br />

han bevisade dem allt sådant <strong>och</strong> befallde<br />

dem att vänta på denne <strong>och</strong> förlita sig på<br />

honom. Ty för vår frälsares skull måste Gud<br />

göra allt detta. För den skull är Abraham<br />

kallad, omskärelsen given <strong>och</strong>Israels folk<br />

upphöjt så högt, att hela världen kunde veta<br />

ur vilket folk, ur vilket land, i vilken tid, ja<br />

ur vilken stam, släkt, stad, person han<br />

skulle komma för att han inte skulle klandras<br />

av djävulen <strong>och</strong> människor, som om han<br />

skulle komma från en mörk vrå eller okända<br />

förfäder, utan hans förfäder måste vara<br />

stora patriarker, utmärkta konungar, förträffliga<br />

profeter, som vittnar om honom.<br />

58<br />

Hur judarna värdesätter Guds löften<br />

Men hur judarna (några undantagna) satt<br />

värde på sådana löften <strong>och</strong> profeter, har<br />

ovan sagts: de har ännu inte kunnat föredra<br />

några profeter <strong>och</strong> ständigt förföljt Guds ord<br />

<strong>och</strong> inte velat lyssna till Gud, liksom alla<br />

profeter klagar över dem <strong>och</strong> höjer sitt skri i<br />

dödsångest. Och som <strong>deras</strong> fäder gjort, så<br />

gör de ännu i våra dagar alltjämt <strong>och</strong> ska<br />

aldrig mera handla på annat sätt. Ty om<br />

redan nu Jesajas, Jeremias <strong>och</strong> andra profeter<br />

skulle komma att predika bland dem vad<br />

de alltid har predikat, eller skulle komma<br />

att säga, att judarnas nuvarande omskärelse<br />

<strong>och</strong> förhoppning på Messias inte vore någonting,<br />

måste de likaså dö för egna händer,<br />

som hände dem förr. Man se -- åtminstone<br />

den som har förnuft (för att ej tala om kristet<br />

förstånd), hur ganska övermodigt de<br />

förvände <strong>och</strong> hackade sönder profeternas<br />

böcker med sina förtvivlade invändningar<br />

mot sitt eget vetande (vilket vi kanske hädanefter<br />

kan ta upp). Ty nu då de inte<br />

merkroppligt eller personligt kunde<br />

stena eller döda profeterna, så torterade<br />

de dessa andligt, genom att slita<br />

sönder, förgöra, trakassera <strong>deras</strong> sköna<br />

sentenser, så att det måste förtreta <strong>och</strong> göra<br />

ont i ett mänskligt hjärta, eftersom man<br />

måste inse, hur de är så helt övergivna<br />

genom Guds vrede <strong>och</strong> i djävulens våld: Kort<br />

sagt: Det är ett profetmördande folk. Kan<br />

de inte längre mörda <strong>och</strong> martera de levande,<br />

så måste de dock göra det med de<br />

döda.<br />

När judarna därefter har hudflängt, korsfäst,<br />

bespottat, smädat <strong>och</strong> förbannat<br />

Gud, som Jesaias 8:21 förutsäger, kommer<br />

de framdragande med sin omskärelse <strong>och</strong><br />

andra tomma. smädande, uppdiktande,<br />

värdelösa gärningar, <strong>och</strong> vill endast <strong>och</strong><br />

allena vara Guds folk. De fördömer hela<br />

världen <strong>och</strong> <strong>deras</strong> högmod <strong>och</strong> rykte ska<br />

behaga Gud. Han ska av det skälet ge dem<br />

en Messias, som de själva väljer <strong>och</strong> ger<br />

direktiv. Därför akta dig, käre kristen, för<br />

ett sådant fördömd, förtvivlat folk, hos vilket<br />

du ingenting kan lära, då Gud <strong>och</strong> hans ord


eskylls med <strong>lögner</strong>, smädas, förvrides,<br />

profeter mördas <strong>och</strong> alla människor på<br />

jorden stolt <strong>och</strong> högmodigt föraktas. <strong>Om</strong><br />

också Gud eljest skulle låta allt för dem gå<br />

under (vilket är omöjligt), så kan han dock<br />

inte tåla ett sådant outsägligt (om också<br />

armt, eländigt) högmod, ty han är en Gud<br />

för de ödmjuka, såsom Jesaias 66:1 f säger:<br />

På vem ska min ande vila? Endast på<br />

den ödmjuke, som fruktar mitt ord". Detta<br />

är nog sagt om judarnas andra falska rykte,<br />

nämligen om den falska, värdelösa omskärelsen,<br />

som för dem dock ingenting hjälpt<br />

sedan den tid , då de av Mose <strong>och</strong> Jerimias<br />

straffades för sina omskärda hjärtans skull.<br />

Hur mycket mindre är den numera till någon<br />

nytta, då den alls ingenting mer än ett<br />

djävulsk bedrägeri, varmed han gycklar <strong>och</strong><br />

narrar dem, liksom även turkarna. Ty där<br />

Gud icke mer är, där är det fullständigt ute<br />

med omskärelsen.<br />

För det tredje besitter judarna ett stort<br />

högmod, därför att Gud har talat med<br />

dem <strong>och</strong> givit dem Moses lag på berget<br />

Sinai. Här kommer vi till det rätta stället,<br />

här måste Gud låta sig marteras <strong>och</strong> höra,<br />

hur de falskt lovar honom <strong>och</strong> falskt sjunger<br />

för honom, att han har helgat dem med sin<br />

heliga l ag <strong>och</strong> utvalt dem <strong>och</strong> fört dem ur<br />

Egypten, framför alla folk, här stinker vi<br />

hedningar riktigt! Se, vi är alls ingenting<br />

mot detta heliga, utvalda, ädla <strong>och</strong> högt<br />

prisade folk, som har Guds ord. Ja, säger<br />

de, som jag själv har hört: Vad Ni än må<br />

säga, har Gud talat med oss på berget Sinai<br />

<strong>och</strong> med inget annat folk. Här har vi ingenting,<br />

som vi skulle våga att opponera mot.<br />

Ty denna ära kan vi inte förneka, emedan<br />

Moses böcker bevisar detta <strong>och</strong> David ps<br />

147:19 f vittnar <strong>och</strong> säger: "Han visar Jakob<br />

sitt ord, Israel sina seder <strong>och</strong> rättigheter.<br />

Så gör han inte för några<br />

hedningar eller låter dem känna till sin<br />

rätt". Och ps 103:7: "Han har låtit Mose veta<br />

sina vägar, Israels barn sitt handlande".<br />

Och här påstår de, hur vid samma tid på<br />

berget Sinai översteprästerna hos folket har<br />

burit små kransar som tecken på att de med<br />

Gud genom lagen ingått ett äktenskap <strong>och</strong><br />

blivit hans brud <strong>och</strong> med varandra firat<br />

bröllop. Man ser också härefter hos alla<br />

profeter, att Gud infinner sig <strong>och</strong> talar med<br />

Israels barn som en man med sin hustru,<br />

varifrån även den särskilda gudtjänsten till<br />

Baal har kommit, ty Baal är en husbonde<br />

eller husfader, Bula (eg älskarinna) en<br />

hustru, vilken innebörd nu också Bula fått<br />

på tyska, som man säger: Min ljuva älskling,<br />

<strong>och</strong> jag måste ha en älskarinna, vilket förr i<br />

ärbar mening betydde en sköka, därför<br />

bedriver en ogift man horeri före äktenskapet.<br />

Nu är det tytt i en annan mening.<br />

Kom nu hit Jesaias, Jeremias <strong>och</strong> alla profeter<br />

<strong>och</strong> vem som vill, var djärv <strong>och</strong> säg, att<br />

ett sådant ädelt folk, med vilket Gud<br />

själv talar, ja, vilket han själv genom lagen<br />

ingår äktenskap med <strong>och</strong> förbinder<br />

sig med såsom med en brud, att det icke<br />

skulle vara Guds folk. Jag menar, att denna<br />

skulle bli anfallen <strong>och</strong> illa mottagen. Med<br />

tänderna (om de inte hade några andra<br />

vapen) skulle de slita honom i stycken <strong>och</strong><br />

bita sönder honom, därför att han ville ta<br />

ifrån dem ett sådant rykte, berömmelse <strong>och</strong><br />

ära. Det går inte att säga eller förstå, vilket<br />

envist, otyglat, förtvivlat högmod befinner<br />

sig hos det folk, som fått den fördelen, att<br />

Gud själv har talat med dem. Ingen profet<br />

har däremot kunnat resa sig eller bestå mot<br />

dem, inte ens Moses. Ty 4 Mos (Num) 16:3<br />

började Kora <strong>och</strong> påstod, att de alla var ett<br />

heligt Gudsfolk -- varför Mose ensam ville<br />

regera <strong>och</strong> undervisa. Sedan denna tid har<br />

de alla varit idel koraiter med varandra,<br />

ganska få riktiga israeliter. Ty samtidigt<br />

som Kora förföljde Mose, har de alltså ännu<br />

aldrig lämnat någon profet levande eller<br />

oförföljd, mycket mindre skulle de ha lytt<br />

honom.<br />

Det har förekommit, att det varit en vanärad<br />

brud, ja en förtvivlad hora <strong>och</strong> en fallen<br />

kvinna, med vilken Gud har måst slåss,<br />

brottas <strong>och</strong> kämpa. Straffade han eller slog<br />

henne med sitt ord genom profeterna, så<br />

slog de honom på mun <strong>och</strong> dödade hans<br />

profeter eller bet som en ilsken hund på<br />

käpparna, varmed de pryglades. Såsom Ps<br />

95:10 säger: "Jag hade besvär i fyrtio med<br />

detta folk <strong>och</strong> sade: De är ett folk, vars<br />

hjärta alltid föredrar villovägar <strong>och</strong> inte vill<br />

lära sig mina vägar". Och Mose själv säger i<br />

5 Mos (Deut) 31:27: "Jag känner din olydnad<br />

59


<strong>och</strong> halsstarrighet, medan jag ännu lever<br />

bland er, har ni varit olydiga mot Herren,<br />

hur mycket mer ska ni inte vara det efter<br />

min död?" Och Jesaias 48: "Jag vet, att du är<br />

hård, <strong>och</strong> din nacke är en järnåder <strong>och</strong> din<br />

panna är av koppar". Och så vidare! Den<br />

som vill, kan själv läsa det. <strong>Judarna</strong> känner<br />

väl till hur hos alla profeter Israels barn<br />

alltigenom bannas som ett olydigt elakt folk<br />

<strong>och</strong> som den mest dåliga skökan, medan de<br />

dock prisade Moses lag <strong>och</strong> omskärelsen,<br />

tillika mycket högt fädernas blod.<br />

Här kan man invända: Ja sådant är sagt om<br />

de onda judarna, icke om de fromma, som de<br />

just nu är. Nåväl, jag låter mig denna gång<br />

nöjas därmed, att de tillstår <strong>och</strong> måste tillstå,<br />

att de onda judarna kan inte vara<br />

Guds folk <strong>och</strong> att blod, omskärelse <strong>och</strong><br />

Moses lag ingenting hjälper. Varför<br />

berömmer de sig då av omskärelsen, blodet<br />

<strong>och</strong> lagen, såväl de ondaste som de fromma?<br />

Och ju ondare en jude är, desto högfärdigare<br />

är han, allenast därför, att han är jude, dvs<br />

av Abrahams säd, omskuren <strong>och</strong> ställd<br />

under Moses lag? Ty David <strong>och</strong> andra<br />

fromma judar är inte så stolta som de nuvarande<br />

förtvivlade judarna har varit, så onda<br />

de just är, vill de likväl vara de ädlaste<br />

herrar mot oss hedningar, för blodets eller<br />

lagens skull, vilket dock kallar dem för de<br />

farligaste horor <strong>och</strong> horbockar, som solen<br />

skiner på.<br />

<strong>Judarna</strong>s fromhet hemlig?<br />

Vidare: Är de fromma judarna <strong>och</strong> inte det<br />

horaktiga folket, som profeterna säger, hur<br />

kommer det sig då, att <strong>deras</strong> fromhet är så<br />

hemlig, att Gud själv inte kan veta något<br />

därom, inte heller de själva? Ty de har nu i<br />

nästan 1500 år (som sagt) bett, ropat, gjort<br />

bot <strong>och</strong> likväl vill Gud inte höra dem, medan<br />

vi dock av Skriften veta, att Gud vill lyssna<br />

på de rättfärdigas bön <strong>och</strong> suckan, såsom<br />

Psaltarpsalmen 145:19: "Han gör vad de vill,<br />

som fruktar honom, <strong>och</strong> han hör <strong>deras</strong> bön".<br />

Och Ps 34:18: "De rättfärdiga ropar <strong>och</strong><br />

Herren hör dem". Såsom han har lovat i Ps<br />

50:15: "Åkalla mig i nödens tid, så vill jag<br />

höra <strong>och</strong> rädda dig". Och av dylika talesätt<br />

60<br />

finns mycket mer i Skriften. Ty om de inte<br />

fanns, vem ville eller kunde då be? Kort<br />

sagt: Han säger, att han vill vara <strong>deras</strong> Gud<br />

i första budordet? Hur kommer det sig då,<br />

att Han inte vill höra på dessa judar? De<br />

måste sannerligen vara det onda horaktiga<br />

folket, dvs inte vara något gudsfolk, <strong>och</strong><br />

<strong>deras</strong> rykte om blodet, omskärelse <strong>och</strong> lagen<br />

måste vara en falsk utsaga. <strong>Om</strong> en enda<br />

from jude funnes bland dem, som fördrog det<br />

med dem, som måste bli hörd, ty Gud kan<br />

inte låta sina heliga be förgäves, som Skriften<br />

ger många exempel på. Därav framgår<br />

klar, att de inte måste vara de fromma<br />

judarna utan den förlorade hopen av det<br />

horaktiga <strong>och</strong> mordiska folket.<br />

Även en sådan fromhet har (som sagt) hos<br />

dem själva förblivit så hemlig, att de inte<br />

ens själva kan känna till den -- hur skulle då<br />

Gud känna till den! Ty de är fulla av all<br />

ondska, full av girighet, avund, hat sinsemellan,<br />

fulla av högmod, ocker, stolthet,<br />

förbannelser mot oss hedningar. För att en<br />

jude måste ha mycket skarpa, skulle han<br />

lära känna en from jude, inte att de allesammans<br />

skulle vara Guds folk, som de<br />

berömmer sig av. Ty de döljer i sanning sin<br />

fromhet mycket starkt under sina uppenbara<br />

synder <strong>och</strong> vill likväl allesammans,<br />

ingen undantagen, vara Abrahams<br />

blod, omskärelsens <strong>och</strong> Moses folk, dvs Guds<br />

folk, mot vilket hedningarna måste vara idel<br />

stank, medan de dock väl vet, att Gud inte<br />

kan tåla sådant <strong>och</strong> har inte tålt det av<br />

änglarna. Likväl ska <strong>och</strong> måste Gud höra<br />

<strong>deras</strong> <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> smädelser, att de vill vara<br />

hans folk för lagens skull, som han har gett<br />

dem <strong>och</strong> talat med <strong>deras</strong> fäder på Sinai.<br />

Vad ska man mer säga? <strong>Om</strong> berömmelsen<br />

vore tillräcklig för att Gud skulle respektera<br />

dem som sitt folk, att han har talat med dem<br />

<strong>och</strong> de har hans ord <strong>och</strong> bud, så är djävlarna<br />

i helvetet mycket mer värda att vara<br />

Guds folk än judarna, ja bättre än alla<br />

människor, ty djävlarna har Guds ord<br />

<strong>och</strong> veta mycket bättre än judarna, att<br />

det finns en Gud, som har skapat dem,<br />

vilken de är skyldiga att älska av all kraft,<br />

att ära, att frukta, att tjäna, att icke missbruka<br />

hans namn, att höra hans ord på<br />

sabbaten <strong>och</strong> alltid, att inte mörda eller att


göra något ont mot hans skapelser. Vad<br />

hjälper det dem nu, att de känner till <strong>och</strong><br />

har Guds bud? Låt dem hellre berömma sig<br />

av att de därmed är Guds särskilda, egna,<br />

kära änglar, däremot måste andra änglar<br />

ingenting vara. Hur mycket bättre vore det<br />

inte för dem, om de inte hade Guds bud eller<br />

kände till dem, ty hade de inte dem, så<br />

skulle de inte vara fördömda. Just för den<br />

skull är de fördömda, att de har hans bud<br />

<strong>och</strong> dock inte håller dem, utan oupphörligen<br />

handlar mot dem.<br />

Likaså kan mördare <strong>och</strong> horor, tjuvar <strong>och</strong><br />

skalkar <strong>och</strong> alla onda människor berömma<br />

sig av att de är Guds heliga <strong>och</strong> märkvärdiga<br />

folk, emedan de har <strong>och</strong> känner till<br />

hans ord, att de ska frukta honom <strong>och</strong> vara<br />

honom lydiga, älska <strong>och</strong> tjäna honom, ära<br />

hans namn, icke mörda, icke begå äktenskapsbrott,<br />

icke stjäla <strong>och</strong> icke göra något<br />

ont. Ty om de inte hade hans heliga rätta<br />

ord, så kunde de inte synda. Men nu synda<br />

de <strong>och</strong> fördömes. Därför är det säkert, att de<br />

har Guds heliga, rätta ord, varemot de syndar.<br />

Låt dem nu berömma sig som judarna,<br />

att de har helgat Gud genom hans lag <strong>och</strong><br />

utvalts till ett särskilt folk framför alla<br />

andra människor.<br />

Just en sådan ära finns även, när judarna<br />

prisar, lovar <strong>och</strong> tackar Gud i sina skolor,<br />

att han har helgat dem genom sin lag <strong>och</strong><br />

gjort dem till ett särskilt folk, medan de väl<br />

vet, att de inte håller något av detta, utan är<br />

fulla av högmod, avund, ocker, girighet <strong>och</strong><br />

all ondska, <strong>och</strong> de allra mest, som vill vara<br />

mycket andäktiga <strong>och</strong> heliga i sin bön. Ty de<br />

är så blinda, att de inte endast driva ocker<br />

(så att jag förtiger de andra lasterna), utan<br />

lär ut ocker som en rättighet, som Gudhar<br />

påbjudit dem genom Mose, vari de såsom i<br />

andra avseenden skändligt förtalar Gud,<br />

varom nu inte finns tid att tala.<br />

Två belysande exempel<br />

Men när de påstår: <strong>Om</strong> de inte genast genom<br />

de tio budorden vore heliga, emedan<br />

alla hedningar <strong>och</strong> djävlar är skyldiga att<br />

hålla dessa eller genom dem måste vara<br />

vanhelgade <strong>och</strong> fördömda, så hade de dock<br />

de övriga mosaiska lagarna utom de tio<br />

budorden, som har givits dem allena <strong>och</strong> inte<br />

hedningarna <strong>och</strong> genom vilka de måste vara<br />

helgade <strong>och</strong> utvalda över alla folk -- å, Herre<br />

Gud, vilken dålig, lös, fåfäng undanflykt <strong>och</strong><br />

förevändning detta är! <strong>Om</strong> de tio budorden<br />

inte efterlevs, vad är då efterlevnaden av de<br />

andra lagarna annat än ett rent gyckelspel<br />

<strong>och</strong> en spökbild, ja ett rent hån, varmed Gud<br />

anses för en narr. Precis som om hos oss en<br />

illasinnad människa skulle gå i påve-, kardinals-,<br />

biskops-, prästkläder <strong>och</strong> höll sådana<br />

personers alla lagar <strong>och</strong> förordningar<br />

<strong>och</strong> skulle under en sådan andlig prydnad<br />

vara en riktig djävul, en varg, en kyrkans<br />

fiende, en gudssmädare, som trampade med<br />

fötterna på, förbannade <strong>och</strong> fördömde både<br />

evangelium <strong>och</strong> de tio budorden! O, vilken<br />

"skön helig" person skulle det inte vara inför<br />

Gud!<br />

Eller: om en vacker kvinnofigur uppträdde i<br />

världen oskuldsfullt <strong>och</strong> höll på den jungfrueliga<br />

uppfostrans <strong>och</strong> det jungfrueliga ståndets<br />

alla former, allmänna normer <strong>och</strong><br />

beteenden men däremellan vore en otäck,<br />

skändlig sköka <strong>och</strong> handlade mot de tio<br />

budorden, vad hjälpte henne då den sköna<br />

lydnaden, att hon i yttre gestalt bär jungfruståndets<br />

alla normer <strong>och</strong> seder? Det skulle<br />

säkerligen hjälpa henne, att man mot henne<br />

vore sju gånger fientligare än mot en fri,<br />

offentlig hora. Likaså har Gud alltid grälat<br />

på Israels barn genom profeterna för att<br />

vara en sådan otäck hora, enär de under de<br />

yttre lagarnas sken <strong>och</strong> ståt har utövat<br />

allehanda avguderi <strong>och</strong> ondska, såsom särskilt<br />

Hosea (2:6 ff) klagar över.<br />

Väl är det gott, om en jungfru eller kvinna<br />

är from, att hon är ärbar <strong>och</strong> renligt klädd<br />

<strong>och</strong> prydd <strong>och</strong> till det yttre uppför sig passande<br />

sedesamt. Men om hon är en hora, så<br />

anstår kläderna, prydnaderna, kransarna<br />

<strong>och</strong> smyckena mycket ärbarare på en sugga,<br />

som ligger i smutsen, som Salomon säger<br />

(Ord 11:22): "Ett gyllne snöre på svintrynet<br />

är en vacker, dåraktig kvinna" (dvs en hora)<br />

Därför är ryktet om Moses yttre lagar, utom<br />

lydnaden för de tio budorden, väl värt att<br />

förtiga, ja det gör henne sju gånger ovärdigare<br />

att vara Guds folk än hedningarna är,<br />

61


ty de yttre lagarna är inte givna därför, att<br />

de ska göra ett folk till Guds egendom utan<br />

ska pryda <strong>och</strong> smycka ett Guds folk till det<br />

yttre. Liksom de tio budorden inte givits<br />

därför, att man skulle berömma sig av dem<br />

<strong>och</strong> för den skull stolt förakta hela världen,<br />

som vore judarna därför heliga <strong>och</strong> ett Guds<br />

folk, utan budorden har dem givits av det<br />

skälet, att man ska hålla dem <strong>och</strong> genom<br />

dem vara Gud lydig, såsom Mose <strong>och</strong> alla<br />

profeter fordrade i högsta grad. Icke ska den<br />

berömma sig, som har dem (som sägs av<br />

djävulen <strong>och</strong> onda människor), utan den kan<br />

berömma sig, som håller dem. Men den som<br />

har dem <strong>och</strong> icke håller dem, ska skämmas<br />

<strong>och</strong> förskräckas, emedan han säkert blir<br />

fördömd.<br />

Men detta är för de blinda, förstockade<br />

judarna alldeles för högt <strong>och</strong> om du vill tala<br />

med dem därom, så vore det just som om du<br />

predikade evangelium inför en sugga. De<br />

kan inte veta, vad Guds bud är med mindre<br />

än de måste veta, vad dess efterlevnad<br />

innebar. De kunde dock inte lyssna till Mose<br />

eller se honom i ögonen. Denne måste lägga<br />

en slöja däröver, vilken slöja ännu i våra<br />

dagar finns där, ty ännu ser de inte Moses<br />

ansikte, som är hans lära. Den är fördold för<br />

dem ända tills den yttersta dagen. Följaktligen<br />

kunde de ej heller höra Guds ord på<br />

berget Sinai, när Han talade med dem, utan<br />

de vek tillbaka <strong>och</strong> sade till Mose: "Tala du<br />

med oss, så vill vi höra det <strong>och</strong> handla därefter;<br />

Herren får inte tala med oss, annars<br />

måste vi dö" (2 Mos, Ex, 20:19). Det är t o m<br />

ett utvecklat profetisk förstånd att veta, vad<br />

Guds bud är <strong>och</strong> vad det innebär att leva<br />

därefter.<br />

Mose förstod det väl, då han sade (2 Mos,<br />

Ex, 34:7): "Du är den Gud, som förlåter<br />

synder, <strong>och</strong> ingen är för dig oskyldig". Detta<br />

har sagts så många gånger: Ingen håller<br />

dina bud, utom den vilkens synder du förlåtit.<br />

Såsom David vittnar om i 32 Psaltarpsalmen:<br />

"Säll är den, vilkens överträdelse<br />

är förlåten <strong>och</strong> vars missgärningar Herren<br />

icke tillräknar". Och i samma psalm står<br />

det, att alla heliga måste bedja för sina<br />

synder. Det innebär: Ingen helig håller Guds<br />

bud. Håller de heliga Guds bud, hur ska då<br />

de gudlösa, de icke-troende, de onda kunna<br />

62<br />

hålla dem? Än en gång en Psaltarpsalm, nr<br />

143:2: "O, Herre Gud, gå icke till doms med<br />

din tjänare, ty inför dig är ingen levande<br />

människa rättfärdig". Det är ju tillräckligt<br />

tydligt sagt, att också Guds heliga tjänare<br />

inte är rättfärdiga inför Gud, om han inte<br />

bortser från sin dom <strong>och</strong> ger dem nåd, dvs de<br />

håller inte hans bud <strong>och</strong> behöver syndernas<br />

förlåtelse.<br />

Härtill fordras nu en man, som hjälper oss<br />

<strong>och</strong> bär våra synder, såsom Jesaias säger<br />

(Jes 53:4-5): Herren har lagt allas våra<br />

synder på honom". Ja, det vill säga för att<br />

rätt förstå vad Guds bud är <strong>och</strong> hur man<br />

måste hålla dem, nämligen om vi veta,<br />

erkänna, ja också uppleva, att vi ha dem <strong>och</strong><br />

icke hålla eller kunna hålla dem därför inför<br />

Gud måste vara arma syndare <strong>och</strong> skyldiga<br />

<strong>och</strong> allenast av enbart nåd <strong>och</strong> barmhärtighet<br />

vinner förlåtelse för sådan skuld <strong>och</strong><br />

olydnad genom den man, på vilken Gud har<br />

lagt dylika synder. Härom talar <strong>och</strong> lär vi<br />

kristna, sådant talar <strong>och</strong> lär profeterna <strong>och</strong><br />

apostlarna oss. Och det är dessa, som har<br />

varit <strong>och</strong> ännu är vår Herre Guds brud <strong>och</strong><br />

rena jungfru <strong>och</strong> de berömmer sig inte av<br />

någon lag eller helighet såsom judarna gör i<br />

sina skolor, utan klaga över lagen <strong>och</strong> ropar<br />

enträget på nåd <strong>och</strong> förlåtelse för sina synder.<br />

Men judarna är så heliga som barfotamunkarna,<br />

vilka har så mycket av<br />

överskjutande helighet, att de också hjälper<br />

andra människor därmed till himlen <strong>och</strong><br />

ändock behålla så mycket av förrådet att de<br />

kunna sälja mycket, mycket därav. Med alla<br />

dessa går det inte att tala om denna sak, ty<br />

där är blindheten <strong>och</strong> högmodet så starkt<br />

som ett berg av järn. Den har rätt <strong>och</strong> Gud<br />

har fel. Låt den fara <strong>och</strong> låt oss stanna hos<br />

dem, som ber botgörarpsalmen, den 51<br />

psalmen, dvs dem, som vet <strong>och</strong> förstår, vad<br />

lage är <strong>och</strong> vad det är att hålla <strong>och</strong> icke<br />

hålla lag.<br />

Giv nu akt härpå, käre kristne, vad du gör,<br />

när du låter förföra dig av de blinda judarna.<br />

Då går det helt säkert efter ordspråket: "När<br />

en blind leder en annan, så faller de båda i<br />

gropen". Mer kan du inte lära av dem än<br />

oförmåga att uppfatta gudomliga bud <strong>och</strong><br />

likväl ärelystnad <strong>och</strong> högmod mot hedningar,<br />

som t o m är mycket bättre än dem inför


Gud, emedan de inte har sådant helighetens<br />

högmod, <strong>och</strong> som dock handlar mycket mer<br />

efter lagen än de gör, dessa högmodiga<br />

heliga <strong>och</strong> fördömda gudssmädare <strong>och</strong><br />

lögnare.<br />

Därför akta dig för judarna <strong>och</strong> vet, att där<br />

de har sina skolor, där finns ingenting annat<br />

än ett djävulsnäste, däri idel självberöm,<br />

högmod, <strong>lögner</strong> <strong>och</strong> smädelser drivs för att<br />

vanära Gud <strong>och</strong> människor på det allra<br />

giftigaste <strong>och</strong> bittraste sätt såsom djävlarna<br />

själva gör. Och när du ser eller hör en jude<br />

undervisa, tänk då inte på annat sätt än att<br />

du hör en giftig basilisk, som även med sitt<br />

anlete förgiftar <strong>och</strong> dödar människor. De är<br />

bringade dit genom Guds vrede, emedan de<br />

menar, att för <strong>deras</strong> rykte, högmod, det bara<br />

är rätt <strong>och</strong> stor gudstjänst att baktala Gud<br />

<strong>och</strong> fördöma människor, som passar sig väl<br />

för sådant ädelt blod från fäderna <strong>och</strong> omskurna<br />

heliga (hur onda de också känner sig<br />

själva i den mest handgripliga last). Akta<br />

dig för dem!<br />

För det fjärde har de den stora äran <strong>och</strong><br />

högmodet, att de har ägt landet Kanan,<br />

staden Jerusalem <strong>och</strong> dess tempel. <strong>Om</strong> nu<br />

också Gud många gånger slagit ned sådant<br />

rykte <strong>och</strong> högmod, särskilt genom konungen<br />

i Babel, som förde dem bort <strong>och</strong> förstörde allt<br />

liksom konungen i Assyrien tidigare förde<br />

bort <strong>och</strong> förstörde hela Israel <strong>och</strong> till sist<br />

blev de helt utrotade <strong>och</strong> förödda genom<br />

romarna, nu väl över 1400 år, så att de nog<br />

måtte begripa, att Gud iicke har tagit hänsyn<br />

till eller vill ta hänsyn till land, stad<br />

tempel, prästerskap eller furstendöme, att<br />

han ville betrakta dem fördenskull som sitt<br />

eget särskilda folk, likväl är inte <strong>deras</strong> styva<br />

nackar böjda (som Jesajas kallar det) eller<br />

<strong>deras</strong> orubbliga sinnen blivit röda av skam.<br />

De förblir alltfort fullständigt blinda <strong>och</strong><br />

förhärdade, obevekliga <strong>och</strong> hoppas ännu, att<br />

Gud skulle än en gång åter föra dem hem<br />

<strong>och</strong> ge dem allt åter.<br />

Då nu Moses ofta <strong>och</strong> många gånger för dem<br />

förkunnat, att de inte för sin rättfärdighets<br />

skull framför andra hedningar kunde inta<br />

landet, emedan de var ett halsstarrigt, ont,<br />

olydigt folk. För det andra (Vidare), om de<br />

inte skulle hålla hans bud, måste de ganska<br />

snart fördrivas <strong>och</strong> gå förlorade. Och när<br />

han (Gud) utvalde staden Jerusalem, fastslog<br />

han alldeles tydligt hos alla profeter, om<br />

de inte höll Guds bud, så skulle han förstöra<br />

<strong>och</strong> tillintetgöra staden Jerusalem, sitt säte<br />

<strong>och</strong> sin tron. Likså när Salomo hade byggt<br />

templet <strong>och</strong> offrat till Gud, talade denne till<br />

honom (1 Kon 9:3): "Jag har hört dig <strong>och</strong><br />

helgat detta hus osv". Straxt därefter (1<br />

Kon 9: 6-7): "Men vänder ni er bort <strong>och</strong> inte<br />

håller mina bud, då ska jag stöta bort Israel<br />

ur landet <strong>och</strong> förkasta detta mitt heliga hus,<br />

så att det blir till åtlöje för alla hedningar<br />

osv". Oaktat allt detta stod de som de ännu<br />

står, som en klippa <strong>och</strong> som en själlös stenstod<br />

i tron, att Gud till dem hade gett Landet,<br />

staden <strong>och</strong> templet <strong>och</strong> att de därför<br />

måste vara Guds folk eller kyrka.<br />

De hör in <strong>och</strong> se inte, att Gud har gett allt<br />

därför, att de ska hålla hans bud (det är för<br />

honom för <strong>deras</strong> Gud); därefter ska de vara<br />

hans folk <strong>och</strong> kyrka. Liksom de berömma sig<br />

av sin stam <strong>och</strong> fädernas blod, men att de<br />

skulle hålla hans bud, därför <strong>och</strong> därtill att<br />

han har utvalt <strong>deras</strong> blod, det ser de inte <strong>och</strong><br />

det aktar de inte. Sin omskärelse berömmer<br />

de sig av men detta varför de är omskurna,<br />

nämligen att de ska hålla Guds bud, det är<br />

ingenting. Deras lagar, tempel, gudstjänst,<br />

stad, land <strong>och</strong> styrelse vet de att berömma<br />

sig av, men varför de har detta, det beaktar<br />

de ej.<br />

Djävulen har besatt detta folk med alla sina<br />

änglar, så att de alltid berömma sig av de<br />

yttre tingen, sina gåvor, sitt handlande <strong>och</strong><br />

verk inför Gud, detta är att offra de tomma<br />

bistånden utan kärna, dessa ska han betrakta<br />

<strong>och</strong> därför göra, höja <strong>och</strong> välsigna<br />

dem till folket över alla hedningar. Men att<br />

han vill ha sitt bud hållet av dem <strong>och</strong> vill<br />

vara ärad som en Gud, det vill de inte ta<br />

hänsyn till. Så går det då enligt Moses utsaga<br />

(5 Mose, Deut,32:21): "De håller mig<br />

icke för Gud, därför håller ej heller jag dem<br />

för mitt folk", såsom också står hos Hosea<br />

1:9.<br />

Och om Gud inte hade låtit förstöra staden<br />

Jerusalem <strong>och</strong> inte fördrivit dem ur landet,<br />

utan om de hade behållit dem som tidigare,<br />

så hade ingen kunnat tala om för dem, att<br />

63


de inte var Guds folk, eftersom de ännu<br />

hade templet, staden <strong>och</strong> landet, oavsett hur<br />

onda, olydiga <strong>och</strong> halsstarriga folket var, obs<br />

ehuru väl bara profeter dagligen hade varnat<br />

(geschneit) <strong>och</strong> tusen hade stått där <strong>och</strong><br />

ropat: Ni är inte Guds folk, då ni är olydiga<br />

<strong>och</strong> motspänstiga Gud. Kan ni dock nu ännu<br />

icke lämna sin absurda, galna berömmelse,<br />

att ni är Guds folk, varifrån ni nu är fördrivna,<br />

förstörda <strong>och</strong> helt utkastade inemot<br />

1500 år. Ännu hoppas ni att åter komma dit<br />

för egna förtjänsters skull, ty ni har ju<br />

därom inget löfte, på vilket ni kan trösta er,<br />

utom det som ni i ert virriga högmod klottrar<br />

in i skriften.<br />

Vår apostel sankt Paulus har sant sagt om<br />

dem, att "de nitälska för Gud, men med<br />

oförstånd osv" (R 10:2). De vill vara Guds<br />

folk med sitt beteende, sina gärningar <strong>och</strong><br />

sin officiella tillvaro <strong>och</strong> icke av idel nåd <strong>och</strong><br />

barmhärtighet såsom dock alla profeter <strong>och</strong><br />

Israels rätta barn måste ha gjort. Fördenskull<br />

finns där inget råd eller hjälp. Liksom<br />

våra papister, biskopar, munkar <strong>och</strong> präster<br />

(svartrockar) jämte <strong>deras</strong> anhang med makt<br />

vill vara Guds folk <strong>och</strong> kyrka, <strong>och</strong> Gud ska<br />

bry sig om dem därför att de är döpta, ha<br />

namn <strong>och</strong> tillhör väldet. Där står de som en<br />

klippa, om också hundratusen (s 131) apostlar<br />

kommer <strong>och</strong> säger: Ni är inte kyrkan<br />

därför att Ni har en sådan tillvaro eller utför<br />

egengärningar <strong>och</strong> gudstjänster, om än ni<br />

gör det på bästa sätt, utan ni måste misströsta<br />

om allt detta <strong>och</strong> helt <strong>och</strong> hållet<br />

hänga på nåden <strong>och</strong> barmhärtigheten i<br />

Kristus osv. <strong>Om</strong> ej, så är ni djävulens hora<br />

eller skälmarnas skola <strong>och</strong> inte kyrkan.<br />

Mörda, bränna, förjaga skulle de helst vilja<br />

sådana apostlar, men att de skulle tro dem<br />

<strong>och</strong> låta sitt eget beteende fara, därtill finns<br />

inget hopp, det blir ingenting av.<br />

På samma sätt gör också turkarna med sin<br />

gudstjänst, alla massmänniskor också, <strong>och</strong><br />

det finns överallt fullt med judar, turkar,<br />

papister <strong>och</strong> hopar, som allesammans vill<br />

vara kyrka <strong>och</strong> Guds folk i enlighet med sitt<br />

högmod <strong>och</strong> rykte, oaktat den rätta enda<br />

tron <strong>och</strong> lydnad för gudomliga bud, varigenom<br />

vi dock allenast bli <strong>och</strong> förbli Guds<br />

barn. Och om de nog inte leder alla på enahanda<br />

sätt, utan sätter en på den här vägen<br />

64<br />

<strong>och</strong> den andre på den där vägen <strong>och</strong> vill<br />

komma ut på mångahanda sätt, så är de<br />

allesammans av en enda tro <strong>och</strong> slutgiltigt<br />

mål, att de genom sitt beteende vill nå dit<br />

att bli Guds folk. Detta är Samsons rävar,<br />

som t o m är sammankopplade med svansarna,<br />

men löpa ifrån varandra med huvudena<br />

på olika vägar.<br />

Men detta är, som ovan sagts, för judarna<br />

alltför högt, för turkarna papisterna även,<br />

såsom sankt Paulus säger i 1 Kor 2:14: "Den<br />

djuriska människan förnimmer inte gudomliga<br />

ting; det måste finnas gudomligt förstånd".<br />

Annars förblir det, som Jesaja sagt i<br />

6:10: "Med seende ögon ser de inte, med<br />

hörande öron hör de inte". Ty de vet inte vad<br />

de hör, ser, talar eller företar sig <strong>och</strong> vill ej<br />

heller veta, att de ska vara blinda <strong>och</strong> döva.<br />

Som rätta heliga <strong>och</strong> fromma barn ber<br />

judarna Gud om Messias<br />

Detta vore nog sagt om judarnas falska<br />

rykte <strong>och</strong> högmod, att de vill beveka Gud<br />

med idel <strong>lögner</strong>, att han ska hålla dem för<br />

sitt folk. Nu ska vi tala om huvudstycket,<br />

vari de ber Gud om Messias. Här är de först<br />

de rätta heliga <strong>och</strong> fromma barnen, här vill<br />

de sannerligen inte vara lögnare <strong>och</strong> smädare,<br />

utan äkta profeter, att Messias inte<br />

har kommit utan ännu väntas komma. Vem<br />

ska straffa dem för att de irrar omkring eller<br />

syndar? <strong>Om</strong> alla änglar <strong>och</strong> Gud själv talade<br />

öppet på Sinais berg eller i Jerusalems<br />

tempel (s 132), att Messias för länge sedan<br />

kommit, så måste Gud själv vara djävulen<br />

<strong>och</strong> alla änglar idel djävlar. Så vissa är<br />

dessa heligaste, mest sanningsenliga profeter,<br />

att Messias icke har kommit utan ännu<br />

ska (väntas) komma. Mycket mindre kommer<br />

de att lyssna på oss, såsom de hittills<br />

gjort <strong>och</strong> ännu alltjämt gör, trots att de<br />

motsagts (vederlagts) så kraftfullt av (durch)<br />

många fina <strong>och</strong> lärda personer, också ur sin<br />

egen släkt, att också sten <strong>och</strong> träd, om de<br />

hade något (halbe) förnuft, måste medge<br />

detta -- judarna rasar dock medvetet mot<br />

den erkända sanningen. Men <strong>deras</strong> fördömda<br />

rabbiner förgiftar, ehuru de vet det<br />

vara annorlunda, så övermodigt <strong>deras</strong>


stackars ungdomar <strong>och</strong> gemene man <strong>och</strong><br />

vänder dem bort från sanningen. Ty jag<br />

anser därför, om dylika skrifter läses av den<br />

gemene man <strong>och</strong> ungdomen, skulle judarna<br />

stena alla sina rabbiner <strong>och</strong> hata dem mer<br />

än oss kristna. Men dessa kanaljer sörjer<br />

för, att det inte blir känt för dem, vad som<br />

avses.<br />

Och om jag inte hade mina erfarenheter av<br />

papisterna, så hade det varit otroligt för<br />

mig, att det på jorden skulle finnas så onda<br />

människor, som medvetet skulle sträva mot<br />

uppenbar, erkänd sanning, det är inför Gud<br />

själv. Jag hade inte väntat mig sådant förstockad<br />

sinne hos någon människa utan<br />

allenast i djävulens hjärta. Men nu förundrar<br />

jag mig inte, varken turkarnas eller<br />

judarnas blindhet, emedan jag måste se<br />

sådant hos de allraheligaste kyrkofäderna,<br />

påven, kardinalerna <strong>och</strong> biskoparna. O du<br />

förskräckliga vrede <strong>och</strong> obegripliga rätt hos<br />

det höga gudomliga majestätet, hur kan du<br />

vara så föraktad hos människors barn? Att<br />

vi inte helt enkelt ögonblickligen darra till<br />

döds inför dig, hur t o m en outhärdlig blick<br />

är du, även i hjärtan <strong>och</strong> ögon hos de allraheligaste,<br />

som man ser hos Moses <strong>och</strong> profeterna<br />

-- men dess stenhjärtan <strong>och</strong> järnsjälar<br />

bespottar dig i sitt trots!<br />

Dock, om vi kanske förgäves arbetar för<br />

judarna (som jag ovan sagt, vill jag inte<br />

disputera med dem), så vill vi dock för att<br />

stärka vår tro <strong>och</strong> varna de svaga kristna för<br />

judarna, men framför allt för att ära Gud,<br />

avhandla <strong>deras</strong> vansinniga galenskap bland<br />

oss själva för att bevisa, att vi tror på rätt<br />

sätt <strong>och</strong> att de går helt vilse i detta uttalande<br />

om Messias. Vi kristna har vårt Nya<br />

testamente, som vittnar säkert <strong>och</strong> tillräckligt<br />

om Messias. Men att judarna (s 133) inte<br />

tror på det, det frågar inte vi efter, då vi ju<br />

tror mycket mindre på <strong>deras</strong> fördömda<br />

kommentarer <strong>och</strong> låter dem för alltid fara<br />

hädan <strong>och</strong> vänta på sin Messias. Deras otro<br />

skadar oss inte; men vad hjälper den dem<br />

<strong>och</strong> har hittills hjälpt dem, därom må de<br />

fråga sitt långvariga elände, det ska de väl<br />

tala om för oss. Den som inte vill följa oss,<br />

som låter bli det, ty de handlar precis som<br />

om vi hade för lagt mycket på dem, <strong>och</strong><br />

förvrider oss till motvilja mot Skriftens<br />

språk, där vi alls inte begär eller behöver<br />

<strong>deras</strong> omvändelse till vår fördel, gagn eller<br />

hjälp, utan allt vad vi därmed gör, gör vi till<br />

<strong>deras</strong> bästa. Vill ,de inte det, så mår de låta<br />

det vara; vi är urskuldade, <strong>och</strong> kan gott<br />

undvara allt det hos dem, som de äger, har<br />

<strong>och</strong> förmår till saligheten. Vi kan skriften<br />

bättre än de, det vet vi i sanning Gud vare<br />

lov, <strong>och</strong> ska inte ta dessa som alla djävlar för<br />

oss, mycket mindre de olyckliga judarna.<br />

Först anför vi uttalandet i 1 Mos (Gen)<br />

49:10: "Spiran tas inte bort från Juda, tills<br />

Silo kommer, <strong>och</strong> folken ska hylla honom<br />

osv". Detta uttalande av den helige patriarken<br />

Jakob, som han sagt vid sin dödsbädd,<br />

har de unga främmande judarna ända från<br />

den tiden mot sitt samvete mångfaldigt<br />

pinat <strong>och</strong> korsfäst. Dreas glåpors påminner<br />

mig om en ond <strong>och</strong> halsstarrig kvinna, som<br />

upprepade gånger skäller ut sin man <strong>och</strong><br />

alltid vill ha det sista ordet, ehuru hon väl<br />

vet, att hon har orätt. Sålunda menar dessa<br />

förblindade människor också, som om det<br />

vore tillräckligt, att de kan skälla <strong>och</strong> prata<br />

om texten <strong>och</strong> den rätta tolkning, <strong>och</strong> inte<br />

bry sig om, a00.tt de övermodigt ljuger. Och<br />

jag tror väl, att de hellre skulle fördra, att<br />

detta uttalande aldrig skrivits, än att de<br />

skulle ändra sina åsikter. Det bränner i<br />

hjärtat på dem <strong>och</strong> de kan aldrig övervinna<br />

det.<br />

Ty de gamla riktiga judarna har haft uppfattningen,<br />

som vi kristna har, nämligen att<br />

regementet eller spiran skulle förbli inom<br />

Juda stam, tills Messias kommer, som folken<br />

därefter skulle hylla <strong>och</strong> tillbedja. Det<br />

är: Spiran skulle därefter inte endast vara i<br />

Juda stam, utan (som också profeterna<br />

härefter förtydligar) komma på Messias' tid<br />

blan alla folk på jorden. Likväl tills denne<br />

kommer, skulle Spiran förvaras i den trånga<br />

lilla vrån (134) Juda. Sådan är (säger jag)<br />

uppfattningen bland profeterna <strong>och</strong> de<br />

gamla judarna, det kan de inte förneka. Ty<br />

också <strong>deras</strong> kaldeiska Bibel, som de inte<br />

vågar säga emot, lika litet som de hebreiska<br />

själv, bevisar detta i klartext.<br />

På tyska lyder det så: Från Juda hus ska<br />

härskaren inte evigt drivas bort eller Safra<br />

från sina barnbarn, tills Messias kommer,<br />

65


vars rike består <strong>och</strong> vilken folken ska lyda.<br />

Detta är den kaldeiska texten, pålitligt <strong>och</strong><br />

säkert förtyskad, som ingen jude eller djävul<br />

kan förneka<br />

Då nu Moses på hebreiska säger "Schevet"<br />

<strong>och</strong> vi på tyska "Szepter", då säger den<br />

kaldeiske tolken "Sultan". Dessa ord ska vi<br />

förklara. "Schevet" betyder "virga", här icke i<br />

verklig mening ett spö, ett ris, ty därmed<br />

förstår tysken björkris, varmed man spöar<br />

barnen, ej heller en stav, en käpp, varmed<br />

de sjuka <strong>och</strong> gamla går, utan en uppräckt<br />

käpp, som domaren håller i handen, när han<br />

sitter i rättegång. I den tid, då världens<br />

prakt tilltog, tillverkades denna käpp av<br />

silver <strong>och</strong> guld <strong>och</strong> blev nu "Szepter", dvs en<br />

kunglig käpp. "Sceptron" är ett grekiskt ord,<br />

som nu övertagits av tyskan. Ty också Homerus<br />

beskriver i Iliaden I sin konung Achilles<br />

såsom han har haft en trä-szepter,<br />

smyckad med silverspikar, varav man väl<br />

ser, vad en spira kommer ifrån <strong>och</strong> varifrån<br />

de slutligen blivit helt av silver <strong>och</strong> gold.<br />

Sammanfattningsvis: det är käppen, som är<br />

av silver, trä eller guld, som konungen bär<br />

eller den, som är i hans ställe, <strong>och</strong> den betyder<br />

ingenting annat än ett herravälde eller<br />

konungarike. Härpå tvivlar inte någon.<br />

För att nu klart återge detta använder den<br />

kaldeiske tolken inte ordet "Schevet", käpp<br />

eller Szepter, utan sätter därför peronen,<br />

som bär käppen, <strong>och</strong> säger "sultan", det är :<br />

en furste, härskare eller konung ska inte<br />

komma från Juda hus, dvs det ska finnas en<br />

härskare i Juda hus, tills Messias kommer.<br />

Ty sultan är även hebreiska <strong>och</strong> välbekannt<br />

för oss kristna. Ty vi har längre än 600 år<br />

fört krig med sultanen av Egypten <strong>och</strong> vunnit<br />

föga tecken. Därifrån kommer också det<br />

hebreiska ordet skäöld, som även övergått i<br />

tyskan, när man säger: En furste eller härskare<br />

ska vara en sköld, ett skydd <strong>och</strong> en<br />

skärm för sina undersåtar, så är han (135)<br />

då en domare, sultan eller härskare (en helt<br />

vilseledande etymologisk avledning!). Somliga<br />

vill också avleda bydomaren därifrån,<br />

vilket jag inte har någon uppfattning om.<br />

"Saphra är det, som i hebreiskan kallas<br />

"Sopher", ty kaldeiska eller hebreiska står<br />

inte långt ifrån varandra, liksom saxare <strong>och</strong><br />

66<br />

schwabare talar likadan tyska <strong>och</strong> dock<br />

finns stora olikheter. Men "Sopher" har vi<br />

vanligen förtyskat till kansler. "Saphra"<br />

tolkar de nu allesammans, även Burgensis,<br />

som Scriba, skrivare. Dessa kallar evangeliet<br />

för skriftlärda. Det är inte enkla skrivare,<br />

som skriver för lön <strong>och</strong> utan<br />

ämbetsmyndighet, utan de visa, stora regenterna,<br />

doktorerna, magistrarna, som undervisar<br />

om rätten, tillrättavisar <strong>och</strong> uppehåller<br />

i staten t o m väl kansli-, parlaments- <strong>och</strong><br />

hovråden <strong>och</strong> allt som hjälper till att regera<br />

med vishet <strong>och</strong> rättrådighet. Under påvedömet<br />

är påveåsnans skrivare eller Saphra<br />

kannonisterna eller människoåsnorna, som<br />

undervisar <strong>och</strong> uppehåller sina dekret <strong>och</strong><br />

rättigheter. Under kejsardömet är kejsarens<br />

Saphra eller skriftlärde lagen doktorer, de<br />

världsliga juristerna, som undervisar <strong>och</strong><br />

ger råd om <strong>och</strong> uppehåller kejserlig rätt.<br />

Sålunda hade även Juda skrivare, dvs<br />

skriftlärde, som undervisade om <strong>och</strong> upprätthöll<br />

Moses' lag, <strong>deras</strong> landsrätt. Därför<br />

har vi förtyskat "Mehokek" till mästare, dvs<br />

doktor, lärare etc. Och det vill också denna<br />

sats säga: "Mehokek", mästaren ska inte tas<br />

från hans fötter, dvs att lärare <strong>och</strong> åhörare,<br />

som sitter vid hans fötter, förblir i det riktiga<br />

regementet. Ty vart <strong>och</strong> ett land, om det<br />

ska bestå, måste ha de båda sakerna en<br />

styrelse (maktutövning) <strong>och</strong> en rätt. Landet<br />

måste, säger man, ha en härskare, ett huvud,<br />

en styrelse. Likaså måste det ha en<br />

rätt, efter vilken regenten rättar sig, det är<br />

staven <strong>och</strong> Mehokek eller sultanen <strong>och</strong><br />

Saphra, liksom Salomo (1 Kon 3:9) även<br />

visar: då han fått staven, dvs kungadömet,<br />

bad han om ingenting annat än vishet, för<br />

att rätt skulle kunna regera folket. Ty där<br />

idel makt utan rätt (136) är, där sultanen<br />

gör <strong>och</strong> tillåter sig, vad han vill, <strong>och</strong> inte,<br />

vad han ska göra, där existerar ingen styrelse,<br />

utan tyranni såsom hos Nero, Galigula,<br />

Dionysius, hertig Heinrich von<br />

Braunschweig <strong>och</strong> liknande. Sådant existerar<br />

inte i längden. Å andra sidan där rätten<br />

är utan makt, där gör den vilda pöbeln, vad<br />

den vill, <strong>och</strong> det blir inte någon regering.<br />

Därför måste båda vara tillstädes, rätten<br />

<strong>och</strong> makten, sultanen <strong>och</strong> Saphra, så att den<br />

ene kan hjälpa den andre.


Därför kallar de då Saphra rådgivare, som i<br />

Jerusalem ska vara av Juda stam <strong>och</strong> som<br />

de kalla Sanhedrin. Alla dessa utrotade<br />

Herodes, en främling, en edomit, fullständigt<br />

<strong>och</strong> blev på det sättet själv både sultan<br />

<strong>och</strong> saphra, stav <strong>och</strong> mehokek i Juda hus,<br />

härskare <strong>och</strong> skriftlärd. Då började patriarkernas<br />

ord gå i uppfyllelse, att Juda inte<br />

längre hade herravälde eller saphra. Då var<br />

tiden inne, då måste Messias komma <strong>och</strong><br />

inta sitt rike, "på Davis stol i evighet", som<br />

Jesaja profeterar om i 9:6. Låt oss därför nu<br />

betrakta patriarkernas utsaga.<br />

"Juda, du har", säger han, "blivit prisad som<br />

dina bröder etc". Detta, anser jag, behöver<br />

ingen förklaring, det är tillräckligt klart<br />

sagt, att Juda stam skulle hedras framför<br />

sina andra bröder <strong>och</strong> äga företräde. Vidare:<br />

"Din Hand ska vara på dina fienders hals<br />

etc". Detta är ju också tillräckligt klart, att<br />

den berömda, framträdande Juda stam<br />

måste ha fiender <strong>och</strong> röna motstånd, men de<br />

ska ha tur <strong>och</strong> seger. Ytterligare: "Dina<br />

bröder ska böja <strong>och</strong> buga sig inför dig etc".<br />

Det är åter igen klart, att här inte ska talas<br />

om fängelset utan om herraväldet över dess<br />

(Juda stams) bröder, vilket allt fullbordats i<br />

<strong>och</strong> genom konung David. Men inte endast<br />

Juda stam har i David blivit herre över sina<br />

bröder utan den har också som ett lejon tagit<br />

för sig <strong>och</strong> tvingat andra folk såsom filistéer,<br />

syrier, moabiter, ammoniter, edomiter under<br />

sig.<br />

Sådant berömmer den sig av med de härliga<br />

orden: "Juda är ett ungt lejon; genom rov<br />

har du kommit långt. Juda har lagt sig som<br />

ett lejon <strong>och</strong> som en lejonnina. Vem vill resa<br />

sig upp mot honom?" Det betyder: Juda har<br />

satt sig <strong>och</strong> upprättat ett kungarike, mot<br />

vilket ingen har kunnat värja sig, som folken<br />

däromkring ganska ofta <strong>och</strong> övertygande<br />

försökt. (137)<br />

Välan, hitintills har patriarken upprättat,<br />

antagit <strong>och</strong> stadfäst konungariket, sultanen,<br />

staven, saphran i Juda stam. Där sitter<br />

Juda, sultanen, i styrelsen. Vad ska nu ske?<br />

Detta ska ske, säger patriarken, Juda ska<br />

stanna kvar, tills Messias kommer. Dvs<br />

många ska sätta sig upp mot Juda <strong>och</strong> vilja<br />

störta konungariket <strong>och</strong> omintetgöra det, så<br />

att det helt enkelt utplånas från jorden,<br />

såsom ju historien om konungarna <strong>och</strong><br />

profeterna vittna om att alla hedningar<br />

alltjämt intensivt åstundat <strong>och</strong> patriarken<br />

själv sagt härovan, att Juda måste ha fiender.<br />

Ty i världen går det till så: <strong>Om</strong> ett rike<br />

eller furstendöme intar en framträdande<br />

plats, då finns ingen ro för de avundsjuka,<br />

förrän det i grunden störtats. Det förtäljer<br />

all historia <strong>och</strong> alla exempel.<br />

Men här säger den helige Ande: Detta konungarike<br />

av Juda stam är mitt, som ingen<br />

ska ta ifrån mig, hur ond <strong>och</strong> mäktig han än<br />

är, om så helvetets portar var borta. Det<br />

betyder alltså: "Det ska inte tas bort (Non<br />

aufferetur)". Ni hedningar <strong>och</strong> djävlar säger<br />

väl: "aufferetur" (det ska tas bort) , vi vill<br />

befria landet, vi vill äta upp det, vi vill<br />

bringa det till tystnad, såsom den 74:e psalmen<br />

mycket klagar över. Men Juda ska<br />

förbli oanfrätt, oförstört. "Varken scheveten<br />

eller sultanen ska komma bort från Juda<br />

hus, ej heller saphran från dess barnbarn",<br />

om alla lika dem skulle bli galna <strong>och</strong> dåraktiga,<br />

tills Siloh eller Messias kommer.<br />

Och när han kommer, så ska det bli mycket<br />

annorlunda <strong>och</strong> härligare. Ty då Ni inte har<br />

velat fördra Juda stam i en trång liten vrå,<br />

ska jag allra först göra av honom ett riktigt<br />

stort lejon, som ska bli sultan <strong>och</strong> saphra i<br />

hela världen. Och ska göra det så, att han<br />

inte ska dra något svärd eller spilla en enda<br />

droppe blod, utan folken ska otvunget <strong>och</strong><br />

gärna göra sig själva underdåniga <strong>och</strong> lydiga.<br />

Detta ska vara hans konungarike, ty<br />

riket <strong>och</strong> allt är hans.<br />

Förstå denna mening <strong>och</strong> tanke <strong>och</strong> gå därefter<br />

till texten, hebreisk eller kaldeisk, som<br />

det gäller, om åt dig ditt hjärta med bokstäverna<br />

inte ska säga: Inför den käre guden,<br />

detta är sanningen, detta är patriarkens<br />

mening. Gå därefter till historien <strong>och</strong> se<br />

efter, om det inte tillgått <strong>och</strong> skett så <strong>och</strong><br />

ännu sker så. Därför måste du (138) ånyo<br />

säga: Det är alltså sant. Ty det är obestridligt,<br />

att hos Juda stam sultanen <strong>och</strong> saphranen<br />

stannat kvar ända till Herodes. <strong>Om</strong> det<br />

väl emellanåt hölls svagt vid makt <strong>och</strong> inte<br />

utan motstånd från stora fiender, så är det<br />

vidmakthållet. Men under Herodes <strong>och</strong> efter<br />

67


Herodes har det gått under <strong>och</strong> är helt ute,<br />

så att även Jerusalem, där Juda stams tron<br />

varit, <strong>och</strong> landet Kanan inte mer finns <strong>och</strong><br />

således bibelspråket uppfyllts, att sultanen<br />

har kommit bort <strong>och</strong> Messias kommit.<br />

Nu har jag inte tid att visa, hur detta bibelspråk<br />

är en rik källa <strong>och</strong> hur profeterna<br />

tagit så mycket därur om judarnas fall <strong>och</strong><br />

hedningarnas kallelse, varom dessa nya<br />

judar <strong>och</strong> bastarder alls ingenting vet. Detta<br />

har vi denna gång klar <strong>och</strong> övertygande från<br />

detta bibelspråk, att Messias måste komma<br />

vid Herodes' tid, eller måste vi säga, att Gud<br />

inte hållit sitt löfte <strong>och</strong> sålunda hade ljugit.<br />

Detta gör ingen utom den fördömde djävulen<br />

<strong>och</strong> hans tjänare, de falska bastarderna <strong>och</strong><br />

främmande judarna. De gör det också oupphörligen,<br />

Gud måste vara <strong>deras</strong> lögnare, de<br />

vill ha rätt i att Messias ännu inte kommit,<br />

då ju Gud rakt öppet säger, att Messias ska<br />

komma, innan Szeptern av Juda är helt<br />

borta. Denne har nu varit borta 1500 år, så<br />

som Guds klara ord står där, därtill det<br />

uppenbara verket <strong>och</strong> fullbordan av dessa<br />

ord.<br />

Hur kommer det sig, att du ingående skulle<br />

vilja disputera med en förstockad jude<br />

härom? Det är precis som om du skulle vilja<br />

tala med en vansinnig människa <strong>och</strong> bevisa,<br />

att Gud hade skapat himmel <strong>och</strong> jord, 1 Mos<br />

(Gen) 1:1, <strong>och</strong> du för honom med fingret<br />

visade på himmelen <strong>och</strong> jorden. Men han<br />

pladdrade likväl på att detta var varken<br />

himmelen eller jorden, varom 1 Mos (Gen)<br />

1:1 eller inte himmel <strong>och</strong> jord utan det<br />

hette någonting annat osv. Ty denna utsaga:<br />

"Szeptern av Juda ska inte komma iväg etc",<br />

är ju så klart <strong>och</strong> tydligt som något: "Gud<br />

skapade himmel <strong>och</strong> jord". Och verket, nämligen<br />

att nu inemot 1500 år har Szepter av<br />

Juda varit borta, det är ju så påtagligt <strong>och</strong><br />

uppenbart, som himmel <strong>och</strong> jord är, så att<br />

man förstår nog, att judarna varken är<br />

vilseledda eller förförda, utan onda <strong>och</strong><br />

övermodiga att förneka <strong>och</strong> smäda mot sitt<br />

samvete. En sådan människa ska ingen akta<br />

värdig att tala ett enda ord med (139), om<br />

det också vore på skämt, än mindre med<br />

sådana höga gudomliga ord <strong>och</strong> verk.<br />

68<br />

Dock den som har lust att bli missnöjd tillsammans<br />

med mig, honom vill jag härmed<br />

tjäna <strong>och</strong> anklaga judarnas glåpord över<br />

detta bibelställe. Först de, som vill hålla fast<br />

vid texten, framför allt vid den kaldeiska,<br />

vilken ingen jude vågar förneka, förvränger<br />

den på följande sätt: Guds löfte är alldeles<br />

säkert, men våra synder hindrar, att det<br />

inte kan ske, som utlovats. Därför väntar vi<br />

fortfarande på hans löfte, tills vi har gjort<br />

bot etc. Är denna undanflykt inte dålig, ja<br />

därtill tillräcklig hädisk? Precis som Guds<br />

löfte berodde på vår rättfärdighet eller föll<br />

med våra synder, dvs Gud måste vara en<br />

lögnare för våra synders skull <strong>och</strong> däremot<br />

sann för vår rättfärdighets skull. Hur kan<br />

skänligare tala om Gud än att han läte<br />

beveka sig som ett vacklande rör, allteftersom<br />

vi faller eller reser oss<br />

<strong>Om</strong> Gud inte först skulle lova oss <strong>och</strong> fullgöra<br />

löftet, äda tills vi vore utan synder,<br />

skulle ha från börja inte kunnat ha lovat<br />

eller fullgjort något. Ty så säger David i Ps<br />

130: "Herre, ska du granska vad synd är,<br />

vem kan då bestå inför dig?" Och i Ps 143:2<br />

"Herre, gå inte till rätta med din tjänare, ty<br />

inför dig är ingen levande människa rättfärdig",<br />

<strong>och</strong> flera sådana uttalande finns. Dit<br />

hör exemplet från israels barn i öknen, som<br />

Gud utan <strong>deras</strong> rättfärdighet, ja därtill med<br />

<strong>deras</strong> stora synder <strong>och</strong> vanära, endast för<br />

sitt löftes skull förde in i Kanans land enligt<br />

5 Mos (Deut) 9:5: "Så vet nu, att du inte för<br />

dig rättfärdighets skull fördes in i landet,<br />

emedan du är en halsstarrigt, olydigt (jag<br />

menar, det är synder) utan emedan Herren<br />

har lovat dina dina fäder ets". Till vårdtecken:<br />

han ville ofta förgöra dem, om inte Moses<br />

hade bett för dem; t o m så fast vilade Guds<br />

löfte på <strong>deras</strong> helighet.<br />

Väl är det sant, om Gud lovar något med<br />

villkor eller förbehåll: Så ska du göra detta,<br />

så vill jag göra detta, då vilar löftet på vårt<br />

handlande. Som han säger till Salomo (1<br />

Kon 10:4): "Skani hålla mina bud, så ska<br />

detta hus vara min helgedom; om ej, så ska<br />

jag förstöra det". Men av sådant slag är inte<br />

löftet från Messias. Ty han säger ej så: <strong>Om</strong><br />

ni gör detta <strong>och</strong> detta, så ska Messias<br />

komma; om ej, så kommer han inte. Utan<br />

fritt ger han det <strong>och</strong> säger: Messias ska


komma vid den tid, då Szeptern av Juda är<br />

borta. Sådant löfte vilar blott på gudomlig<br />

sanning <strong>och</strong> nåd, som vårt handlande inte<br />

värderar eller granskar. Därför är judarna<br />

undanflykt misslyckad <strong>och</strong> dessutom helt<br />

hädisk.<br />

De andra, som frångår texten, de plockar<br />

fram varje enstaka ord <strong>och</strong> smular sönder<br />

det, <strong>och</strong> om de också inte är värda, att man<br />

lyssnar på <strong>deras</strong> dravel <strong>och</strong> smörja, så måste<br />

vi dock, för att <strong>deras</strong> vanära ska bli uppenbar,<br />

ha en smula tåla mod så att vi lyssnar<br />

på <strong>deras</strong> övermod. Ty då de avviker från den<br />

klara texten, är de redan genom sitt eget<br />

samvete fördömda, vilket de tvingar att lyda<br />

texten, blott för att de vill förtrolla de hebreiska<br />

orden inför våra ögon till förtret för oss,<br />

som om vi inte kände till den kaldeiska<br />

texten.<br />

Några ljuger följaktligen, om Silo skulle<br />

kallas staden, där förbundsarken förvarades<br />

(Dom 20:27), så att meningen är: Spiran ska<br />

inte tas bort från Juda, förrän Silo kommer,<br />

dvs tills Saul smörjes till konung <strong>och</strong> i Silo.<br />

Detta är dock ett alldeles för felaktigt prat.<br />

Före konung Saul hade icke endast Juda<br />

utan hela Israel inte haft någon spira (Szepter)<br />

-- hur kan den då tas bort, då Saul blev<br />

konung? Men texten säger, att Juda först<br />

blev herre över sina bröder <strong>och</strong> därefter ett<br />

lejon <strong>och</strong> har alltså fått spiran (Szeptern).<br />

Därför fanns före Saul ingen domare över<br />

Israels folk som herre <strong>och</strong> furste, såsom<br />

Gideon sade till folket (Dom 8:23), då folket<br />

ville göra honom <strong>och</strong> hans arvingar till<br />

härskare över sig: "Jag vill inte cara härskare<br />

över er, ej heller min son; Gud ska vara<br />

härskare över er". Ej heller fanns någon<br />

domare över Juda stam,, det vore då Athniel<br />

(Otniel, Dom 1: 13-15), den förste efter Josua;<br />

alla de andra fram till Saul har kommit<br />

från andra stammar. Och fastän Athniel<br />

(Otniel), Kalebs yngsta broder, kallas, är<br />

därför inte säkert, att han är av Juda. Han<br />

kan mycket väl ha kommit från en annan<br />

stam. Och det är inte möjligt, att Silo här<br />

skulle vara en stad eller Saul bekräftade det<br />

i Gilgal (1 Sam 7:17, 8:4, 10:1, 24-26).<br />

(141) Hur ska det också rimma därmed, att<br />

kaldéer säger, att riket är från Silo <strong>och</strong><br />

folken ska vara honom lydiga. När kom<br />

staden Silo eller Saul till en sådan ära?<br />

Israel är ett folk, inte flera folk, som har en<br />

rätt, en gudstjänst, ett namn. Men många<br />

folk finns, som har annan <strong>och</strong> olikartad rätt,<br />

namn <strong>och</strong> Gud. Nu säger Jakob, att Israel<br />

inte det enda folket (vilket är först eller är<br />

under Juda Szepter), utan andra folk tillfalller<br />

Silo. Därför är detta felaktiga prat ingenting<br />

annat än ett tecken på judarnas<br />

motvilja, som inte vill underkasta sig Jakobs<br />

uttalande, under det att de dock känner, att<br />

de måste göra det i sina samveten.<br />

Andra bedrar sålunda: Silo är konung Jerobeam,<br />

krönt till Silo, till vilken tio stammar<br />

av Israel övergick från konung Roboam<br />

(Rehabeam, 1 Kon 12:16). Därför ska detta<br />

vara Jakobs mening: Järnspiran ska inte tas<br />

bort från Juda, förrän Silo kommer, dvs tills<br />

Jerobeam kommer. Detta är lika mycket<br />

påhitt som något annat, ty Jerobeam kröntes<br />

inte i Silo utan i Sikem. Längre bort har<br />

därmed inte Spiran av Juda tagits; konungariket<br />

Juda <strong>och</strong> Bejamins stam har likväl<br />

bestått, tillika med alla barn, som bor i Juda<br />

<strong>och</strong> Benjamins städer, dessutom hela prästerskapet,<br />

gudstjänsten, templet <strong>och</strong> allt. Ej<br />

heller har Jerobeam bemäktigats sig Juda<br />

rike, ännu mindre har andra folk underkastat<br />

sig honom som dock ska ske för Silon.<br />

En tredje part gycklar på så sätt: Silo ska<br />

kallas "sänd" <strong>och</strong> avser konung Nebukadnessar<br />

i Babylon, i den meningen: Järnspiran<br />

i Juda ska inte tas bort, förrän Silo<br />

kommer, dvs konungen i Babel, som sänts<br />

för att föra bort <strong>och</strong> förstöra Juda. Även<br />

detta påstående duger inte <strong>och</strong> ett barn, som<br />

lär sig läsa, kan kullkasta detta. Ty Silo <strong>och</strong><br />

Sil<strong>och</strong> (Siloa, hebr Siloach) är två skilda ord.<br />

"Sil<strong>och</strong>" må betyda "sänd", men här står inte<br />

"sil<strong>och</strong>" utan "silo". Det betyder "Messias" på<br />

kaldeiska. Nu är konungen i Babel inte den<br />

Messias, som ska komma från Juda, som<br />

judarna, ja hela världen vet. Ej heller har<br />

järnspiran i Juda förkommit därigenom att<br />

judarna förts fångna mot Jerusalem, ty det<br />

blev blott ett 70årigt straff. Emellertid fanns<br />

stora profeter där Jeremias, Daniel, Hesekiel<br />

(Ezechias), som höll det upprätt <strong>och</strong><br />

bestämde tiden. Även konungen av Juda,<br />

Jekonja (Jojakin) blev betraktad som en<br />

69


konung. Och många av de bortförda kom<br />

tillbaka (142) i sin livstid, Hagg 2:3. Detta<br />

betyder inte: att ta bort Järnspiran utan att<br />

straffa en smula. Ty om de väl en liten tid<br />

måste sakna landet, så gav dem Gud sitt<br />

trofasta ord i pant på att de förblev säkra på<br />

landet. Men dessa 1500 år tystar inte en,<br />

ännu mindre en profet att de skulle vara<br />

säkra på landet. Därför är det helt ute med<br />

Spiran i Juda, varför jag har skrivit mer mot<br />

sabbaterna (sabbatsfirarna).<br />

Den fjärde parten korsfäster ordet "Schevet"<br />

<strong>och</strong> tolkar så: Spiran ska inte tas bort från,<br />

förrän Silo (dvs hans son) kommer, som ska<br />

övervinna hedningarna. Dessa kalla staven<br />

straffet eller förbannelsen, under vilken de<br />

nu lever, <strong>och</strong> Messias ska komma <strong>och</strong> slå<br />

ihjäl alla hedningar. Det innebär också en<br />

stor motvilja, som helt försummar den<br />

kaldeiska texten <strong>och</strong> tyder ordet "Schevet"<br />

efter behag <strong>och</strong> inte prövar, vad som föregår,<br />

där Jakob gör Juda till furstar <strong>och</strong> lejon <strong>och</strong><br />

konungar <strong>och</strong> omedelbart därpå säger: Järspiran<br />

eller Schevet ska inte tas bort från<br />

Juda. Hur kan en så främmande mening om<br />

straffet omedelbart komma på de härliga<br />

orden om furstendöme <strong>och</strong> konungarike? Då<br />

måste synderna tidigare ha tillkännagetts,<br />

vilka förtjänat straff. Men här tillkännages<br />

ingenting i förväg än stmmens Juda lov, ära<br />

<strong>och</strong> härlighet.<br />

Och om än ordet "Schevet" betyder en straffets<br />

stav, vad hjälper det dem? Ty domarens<br />

eller konungens stav är även en straffstav<br />

mot de onda. Ja straffstaven kan ingenting<br />

annat vara än en domare- eller sultanstav,<br />

emedan straffet endast tillkommer överheten<br />

(5 Mos 32:35: "Min är hämnden <strong>och</strong> vedergällningen").<br />

Så förblir det, att<br />

järnspiran eller staven stannar kvar inom<br />

Juda, om den därjämte är en straffstav. Men<br />

detta övermod från rabbinernas sida tyder<br />

på en främmande käpp, som inte ligger i<br />

Juda hand utan av en främmande hand<br />

vilar över Judas rygg. Och om det dessutom<br />

vore möjligt, att förstå det, var är då den<br />

andra delen från Saphra eller Mehokek till<br />

hans fötter? Det måste också vara Mehokek<br />

från en främmande herre (härskare) eller<br />

fötter från ett främmande folk?. Men då<br />

Jakob säger, att det ska vara Juda <strong>och</strong><br />

70<br />

Mehokek av hans fötter, så måste den andra<br />

delen, staven, också vara styrelse från hans<br />

stam. (143)<br />

Några pinar ordet "donec" (till dess, tills) <strong>och</strong><br />

det ska heta: Spiran i Juda ska inte tas bort,<br />

donec id est quia, emedan Messias kommer.<br />

Detta är en utsökt mästare, som man skulle<br />

kröna med åsnefjärtar, ty han vänder upp<br />

<strong>och</strong> ned på alltsammans: Messias ska<br />

komma, därför stannar spiran kvar. Men<br />

Jakob kallade Juda förut en furste <strong>och</strong> ett<br />

lejon, åt vilken han före Messias ger spiran;<br />

därför ger Juda spiran härefter till Messias.<br />

Följaktligen behåller Juda varken furstendömet<br />

eller lejonet eller spiran, vilka Juda<br />

tillerkände honom.<br />

Slutligen pinar en rabbin ordet "jag kommer",<br />

vilket för honom betyder "nedgång =<br />

undergång", såsom man på hebreiska kallar<br />

solens nedgång för att "komma". Denne<br />

kollrar till det hela så fint, att jag inte vet,<br />

om han går på huvudet eller öronen. Ty jag<br />

förstår inte, vart han vill komma, när han<br />

hävdar: Spiran ska inte tas bort från Juda,<br />

förrän staden Silo går under.; sedan ska<br />

Messias komma. Var har spiran i Juda varit<br />

framför Silo eller Saul, som vi hört ovan?<br />

Men så måste de, som rasar mot sitt samvete<br />

<strong>och</strong> den erkända sanningen, kollra till<br />

allt. Kort sagt, Lyra har rätt: <strong>Om</strong> de också<br />

uppdiktar dessa <strong>och</strong> många liknande utsagor,<br />

så slår dem alla den kaldeiska texten<br />

platt till marken <strong>och</strong> övertygar dem, att de<br />

är motsträviga lögnare, gudssmädare <strong>och</strong><br />

förvrängare av hans ord. Likväl har jag<br />

velat förelägga det för oss tyskar, på det att<br />

vi inser, vilka tarvliga människor de förbländade<br />

judarna <strong>och</strong> hur kraftfullt Guds<br />

sanning hos oss står mot dem.<br />

Då nu några har insett, att sådana kryphål<br />

<strong>och</strong> värdelösa påståenden är misslyckade,<br />

tror de på att Messias kommer vid den tid,<br />

då Jerusalem här förstörts, men att han i<br />

hemlighet befinner sig i världen <strong>och</strong> sitter i<br />

Rom bland tiggarna <strong>och</strong> gör bot för judarnas<br />

skull, tills tiden kommer, då han framträder.<br />

Detta är inte judarnas eller människors<br />

ord utan den högmodige, hädiske gjävulens<br />

ord, som genom judarna bespottar oss<br />

kristna med vår Kristus på det bittersta <strong>och</strong>


giftigaste, som ville han säga: De kristna<br />

berömmer sig mycket av sin Kristus, men de<br />

måste lida <strong>och</strong> martera sig under romarna<br />

<strong>och</strong> i världen vara tiggare inte blott under<br />

kejsarens tid utan även påvens. De förmår<br />

dock ingenting i mitt rike i denna värld; jag<br />

ska förbli <strong>deras</strong> herre. (144)<br />

Ja, begabba du, avskyvärde djävul, <strong>och</strong><br />

skratta blott tillräckligt däråt; du ska därför<br />

tillräckligt darra.<br />

Så går det för denna enligt Jakobs uttalande<br />

som det har gått till vår tid enligt Kristi<br />

uttalande: "Detta är min kropp, som ska ges<br />

åt eder". Då vantolkade svärmarna också<br />

vart <strong>och</strong> ett ord särskilt <strong>och</strong> ofta, satte också<br />

det bakersta främst, innan de accepterade<br />

texten i rätt betydelse, som vi har sett. Men<br />

det förefaller väl här, som om de kristna<br />

liksom Lyra, Raymundus, Burgensis <strong>och</strong><br />

<strong>deras</strong> jämlikar har varit flitiga <strong>och</strong> gärna<br />

hade övertygat judarna, så har de jagat ett<br />

ord på ett annat, som man jagar rävar. Men<br />

fastän man länge jagat dem, så har dock<br />

judarna till sist förblivit vid sin motvilja <strong>och</strong><br />

vill medvetet gå vilse <strong>och</strong> inte vika från sina<br />

rabbiner; därför måste vi låta dem fara all<br />

världens väg <strong>och</strong> inte akta på <strong>deras</strong> giftiga<br />

smädelser <strong>och</strong> <strong>lögner</strong>.<br />

Mig har det också gått så. Tre lärda judar<br />

kom till mig i den förhoppningen, att de i<br />

mig skulle finna en ny jude, emedan vi här i<br />

Wittenberg börja att läsa hebreiska, <strong>och</strong><br />

påstod även, eftersom vi kristna begynte att<br />

läsa <strong>deras</strong> böcker, så skulle det snart bli<br />

bättre. Då jag nu diskuterade med dem,<br />

gjorde de efter sitt manéer <strong>och</strong> gav mig sina<br />

ord. Men då jag tvang dem till texten (att<br />

hålla sig till texten), kollrade de bort mig ur<br />

texten <strong>och</strong> sade, att de måste tro på sina<br />

rabbiner som vi gör på påven <strong>och</strong> doktorerna<br />

(teologerna) osv. Nu hade jag barmhärtighet<br />

med dem <strong>och</strong> gav dem en rekommendation<br />

till eskort, att den för Kristi skull skulle låta<br />

dem fritt dra härifrån. Men jag erfor härefter,<br />

hur de<br />

för mig hade kallat Kristus en "Tola", dvs en<br />

hängd rövare. Därför vill jag inte ha med<br />

någon jude längre att göra; de är, som sankt<br />

Paulus säger i 1 Tess 2:16, överlämnade åt<br />

vreden; ju mer man vill hjälpa dem, desto<br />

hårdare <strong>och</strong> vredare blir de. Låt dem fara<br />

sin kos.<br />

Men vi kristna kan av detta Jakobs uttalande<br />

t o m mycket stärka vår tro, att Messias<br />

nu måste vara förhanden <strong>och</strong> har varit<br />

förhanden inemot 1500 år. Icke som djävulen<br />

hånar, en tiggare i Rom utan en regerande<br />

Messias annars skulle Guds ord <strong>och</strong><br />

löfte vara lögn. Och om judarna ville låta<br />

den heliga Skrift vara Guds ord, måste de<br />

också tillstå (erkänna) en Messias från<br />

Herodes tid, han är, där han är, <strong>och</strong> inte<br />

vänta på någon annan. Innan de gör detta,<br />

vill de hellre riva sönder <strong>och</strong> förvrida Skriften,<br />

så att (145) det ingen mer Skrift finns.<br />

Ty så är det också i sanning hos dem, att de<br />

har varken Messias eller Skriften, såsom<br />

Jesajas 28 profeterar om dem.<br />

Det vore tillräckligt med Jakobs uttalande.<br />

<strong>Judarna</strong> vill ta uti med oss på annat sätt,<br />

som de inte har pinat eller kan pina så.<br />

Bland Davids sista ord, 2 Sam 23:2-3, talar<br />

han så: Herrens Ande har talat genom mig<br />

<strong>och</strong> hans ord formas genom min tunga.<br />

Israels Gud har talat till mig, den Väldige i<br />

Israel osv". Och straxt därefter: "Vad är mitt<br />

hus inför Gud" (eller om jag ordagrant följer<br />

den hebreiska texten) "Mitt hus är ju inte på<br />

det sättet osv", dvs: Mitt hus är ju inte dyrbart.<br />

Det är alltför högt <strong>och</strong> alltför mycket,<br />

som Gud gör med mig arma människa. Ty<br />

han har upprättat med mig ett evigt förbund,<br />

som under alla förhållanden ska<br />

ordnas <strong>och</strong> hållas. Dessa ord tycks verka så,<br />

att David med så många <strong>och</strong> till synes överflödiga<br />

ord berömmer sig av att Gud Ande<br />

har talat genom honom <strong>och</strong> Guds ord formats<br />

genom han tunga. Såsom ville han<br />

säga: Lyssna, hör den som kan höra. Här är<br />

Gud, som talar: Hör nu osv. Vad är det då,<br />

som du förmanar oss att lyssna på? Vad<br />

talar då Gud genom dig? Vad vill han säga<br />

dig? Vad ska vi lyssna på?<br />

Det ska ni höra, att Gud med mig <strong>och</strong> mitt<br />

hus har slutit ett evigt, fast, säkert förbund,<br />

som mitt hus inte är värt, ja det är ingenting<br />

gentemot Gud, änd<strong>och</strong> har han slutit det.<br />

Vad innebär då ett sådant evigt förbund? Å,<br />

öppna era öron <strong>och</strong> hör: Mitt hus <strong>och</strong> Gud<br />

har tillsammans edligen förklarat att ingå<br />

71


ett evigt förbund med varandra. Detta är<br />

ett förbund, ett löfte, som måste vara <strong>och</strong><br />

förbli evigt. Ty det är Guds förbund <strong>och</strong><br />

löfte, som ingen ska eller kan bryta eller<br />

hindra. Mitt hus kallar det: evigt, fast <strong>och</strong><br />

fint inordnat i alla ting såsom ordet "aruch"<br />

säger, så att det inte ska fattas ett hårstrå<br />

eller misslyckas. Har du hört detta? Tror du<br />

då även, att Gud är sannfärdig? Ja, utan<br />

tvivel. Nå, då menar du även, att han kan<br />

<strong>och</strong> vill hålla sitt ord?<br />

Nåväl, är nu Gud verklig <strong>och</strong> allsmäktig <strong>och</strong><br />

har genom David talat dessa ord (som ingen<br />

jude vågar att förneka), så måste Davids hus<br />

<strong>och</strong> regemente (som är sak samma), sedan<br />

den tid, då han sagt något liknande, vara<br />

bestående <strong>och</strong> förbliva <strong>och</strong> ännu allt framgent<br />

förbli det, i annat fall måste Gud vara<br />

en lögnare. Kort sagt: Vi måste ha Davids<br />

hus eller arvingar (146) som regerar där<br />

från Davids tid ända tills nu <strong>och</strong> i evighet,<br />

eller har David dött på sin sista dag som en<br />

förtvivlad lögnare, då han framsäger dessa<br />

ord med så mycket tydligt gagnlöst prat:<br />

"Gud talar, Gud säger, Gud lovar". Ty det<br />

duger inte, att vi tillsammans med judarna<br />

skulle beskylla Gud för lögn, som om han<br />

inte hade hållit sådana dyrbara ord <strong>och</strong><br />

löften. Vi måste, säger jag, ha en Davids<br />

arvinge från hans tid, så att hans hus inte<br />

står tomt, han befinner sig också där han<br />

vill, ty hans hus måste vara evigt bestående<br />

<strong>och</strong> förbli det allt framgent. Där står Guds<br />

ord fast: Det ska vara ett evigt, fast säkert<br />

förbund, där ingenting saknas, utan allt ska<br />

vara "aruch": på det allra finaste inrättat,<br />

såsom Gud inrättar alla sina saker. Ps 11:<br />

"Alla hans verk är vackra <strong>och</strong> härliga".<br />

Nu tillåter judarna en sådan Davids arvtagare,<br />

ty de måste acceptera honom, eftersom<br />

det står: Davids hus är evigt, vilket ingen<br />

kan bryta eller hindra, utan liksom solen<br />

bryter fram om på morgonen, vilken ej heller<br />

inga moln kan stävja eller hindra. Accepterar<br />

judarna ingen arvtagare eller Davids<br />

hus, så har detta bibelspråk i grunden fördömt<br />

dem så att de säkerligen är ett förlorat<br />

<strong>och</strong> evigt fördömt folk utan Gud , utan David,<br />

utan Messias <strong>och</strong> utan allt. Och visserligen<br />

kan de inte förneka det, att Davids<br />

konungarike eller hus alltjämt bestått ända<br />

72<br />

tills den babyloniska fångenskapen, ja t o m<br />

genom den babyloniska fångenskapen <strong>och</strong><br />

därefter ända till Herodes´ tid. Det förstås,<br />

säger jag, inte genom egen kraft eller förtjänst,<br />

utan i kraft av detta eviga, med<br />

Davids hus upprättade förbund. Ty de hade<br />

till största delen onda konungar <strong>och</strong> regenter,<br />

som drev avguderi, dödade profeter <strong>och</strong><br />

levde skändligt, såsom Rehobeam, Joram,<br />

Joas, Ahas Manasse osv. Dessa gjorde situationen<br />

sämre än alla hedningar eller Israels<br />

konungar, varigenom de ofta nog hade<br />

förtjänat, att de båda, Davids hus <strong>och</strong> stam,<br />

hade utrotats, såsom det senare hände<br />

konungariket Israel. Men detta med David<br />

upprättade förbundet stod fast, såsom konungaböckerna<br />

<strong>och</strong> profeterna berömmer sig<br />

av att Gud vidmakthöll en lykta eller ett ljus<br />

åt Davids hus <strong>och</strong> inte ville släcka det (2.<br />

Kon 8:19; 2.Krön 21:7; 2.Sam 7:12).<br />

Däremot tar man hänsyn till konungariket<br />

Israel, som ännu aldrig förblev i en stam<br />

eller ett hus ända in i tredje led; endast<br />

Jehu bringade det genom särskilt löfte i sitt<br />

hus i det fjärde ledet. Men (147) konungariket<br />

Juda har alltid förblivit i Juda <strong>och</strong> Davids<br />

hus genom Guds stora underverk, ty<br />

det rönte ett sådant stort motstånd från alla<br />

hedningar omkring, t o m från Israel, från<br />

egna uppror <strong>och</strong> stor avgudadyrkan <strong>och</strong><br />

syndfullhet, att det inte hade varit något<br />

under, om det hade gått under i tredje led<br />

under Rehobeam eller i alla fall under Joram,<br />

Ahas <strong>och</strong> Manasse. Men Israel hade en<br />

stark stödjare, som inte lät det gå under<br />

eller släcka sitt ljus. Det hade lovats, att<br />

löftet skulle förbli fast <strong>och</strong> evigt fast <strong>och</strong><br />

säkert. Så har det också förblivit <strong>och</strong> måste<br />

förbli ända till i dag <strong>och</strong> evigt förbli, ty Gud<br />

ljuger inte <strong>och</strong> kan inte ljuga.<br />

Men vad judarna rasar över att löftet gick<br />

omintet i den babyloniska fångenskapen, är<br />

ingenting, ty det var blott en liten spöslitning<br />

(ett litet straff), säkert bestämt på 70<br />

år, varför Gud satte in sitt ord som pant <strong>och</strong><br />

höll dem i gott skick genom sina profeter.<br />

Även Jechonja (dvs konung Jojakim - "den<br />

av Jahve upprättade" - i Juda, se 2. Kon<br />

23:34 - 24:6 <strong>och</strong> 2. Krön 36:4-7) blev i Babel<br />

upphöjd över alla konungar. Daniel <strong>och</strong><br />

hans lärjungar regerade inte blott över Juda


<strong>och</strong> Israel, utan också över kejsardömet<br />

Babylon. Och även om de en litan tid inte<br />

var i Jerusalem, så regerade de dock mycket<br />

mera herrelikt på en annan ort, så att man<br />

kan säga, att Davids hus inte upphörde i<br />

Babylon, utan lyste härligare där än i Jerusalem.<br />

De har måst utrymma stället (Jerusalem)<br />

en liten tid för straff. Ty om en<br />

konung ligger i fält utanför sitt land, så ska<br />

han inte kallas för en utplånad konung,<br />

framför allt, om han har vunnit en stor seger<br />

<strong>och</strong> framgång mot många folk utan då heter<br />

det: härligare att lysa utom det egna landet<br />

än hemma.<br />

Har nu Gud hållit sitt förbund från Davids<br />

tid tända tills Herodes´, så att hans hus icke<br />

utplånats, så måste han framdeles ha hållit<br />

det <strong>och</strong> i evighet hålla det, att Davids hus<br />

inte utplånas eller i evighet kan utplånas.<br />

Där ser vi nu, hur denna Davids utsaga så<br />

väl överensstämmer med patriarken Jabobs:<br />

"Zeptern ska inte föras bort Juda eller<br />

Mehokek från hans fötter, tills Messias<br />

kommer, som hedningarna lyder". Vad kan<br />

här vara klarare <strong>och</strong> annorlunda sagt än att<br />

Davids hus ska lysa, tills Messias kommer?<br />

Genom honom ska sedan Davids hus lysa<br />

inte allenast över Juda <strong>och</strong> Israel utan också<br />

över hedningarna <strong>och</strong> flera andra folk, det<br />

betyder ju att inte utplånas, utan att lysa<br />

härligare <strong>och</strong> längre än förut. Och har<br />

följaktligen blivit, som David sagt, ett evigt<br />

rike <strong>och</strong> ett evigt förbund. Därför måste<br />

obestridligen härav slutas, att Messias<br />

kommer, när Zepter tas bort från Juda rike,<br />

om vi inte på annat sätt vill inte vill smäda<br />

Gud, att han icke skulle ha hållit sitt förbund<br />

<strong>och</strong> sin ed. Vill de halstarriga förstockade<br />

judarna inte anta det, så är dock vår tro<br />

härmed fast <strong>och</strong> starkt besad, <strong>och</strong> vi frågar<br />

alls inte efter de galna glåporden, som de<br />

har tänkt i sina huvuden, vi har den klara<br />

texten.<br />

Dessa sista ord av David grundar sig på<br />

Guds eget ord, då han talade med David i 2.<br />

Sam 7: "Byggde du ett hus åt mig, i vilket<br />

jag skulle bo?" Du må läsa vidare där, hur<br />

han berättar, att han hitintill inte bott i<br />

något hus, men han valt honom till sitt folks<br />

furste, åt vilken han vill ge en fast plats <strong>och</strong><br />

vila <strong>och</strong> han avslutar: "Jag vill göra åt dig<br />

ett hus", dvs åt mig ska varken du eller<br />

någon anna bygga ett hus, vari jag ska bo,<br />

jag är mycket, mycket omätlig därtill alltför<br />

stor, utan jag, jag vill bygga ett hus åt dig.<br />

Ty så säger Herren (säger Nathan): "Herren<br />

förkunnar för dig, att han vill göra ett hus åt<br />

dig". Nu vet man väl, vad det betyder: ett<br />

hus byggt av människor, nämligen ett helt<br />

förgängligt av uppresta mängder sten <strong>och</strong><br />

trä. Men ett hus byggt av Gud det betyder<br />

testamentera en husfader, som allt framgent<br />

ska ha efterkommande <strong>och</strong> arvtagare av sitt<br />

blod <strong>och</strong> sin stam, såsom Moses säger i 2<br />

Mos 1, att Gud byggde hus åt barnmorskor,<br />

för att de lät de små barnen leva mot konungens<br />

påbud <strong>och</strong> inte dödade dem. Däremot<br />

krossade <strong>och</strong> tillintetgjorde han Israels<br />

konungars hus i det andra släktledet.<br />

Nu följer den andra historien om Silo. Hur<br />

länge ska nu mitt hus trotsa sådant <strong>och</strong><br />

mina arvtagare stanna under mitt regemente?<br />

Då svarar han följande: "När din tid<br />

är ute <strong>och</strong> du sover bland dina fäder, ska jag<br />

uppväcka (upphöja) din säd efter dig, en av<br />

din kropp, dvs denne ska komma av ditt kött<br />

<strong>och</strong> blod, för honom ska jag befästa hans<br />

rike, han ska i mitt namn bygga ett hus <strong>och</strong><br />

jag ska för evigt bekräfta hans konungarikes<br />

stol. Jag vill vara hans fader <strong>och</strong> han ska<br />

vara min son. <strong>Om</strong> han gör en missgärning,<br />

ska jag straffa honom med spö, såsom man<br />

spöar barn, <strong>och</strong> med rapp. Men min nåd ska<br />

inte vändas bort från honom, såsom jag har<br />

vänt den från Saul utan ditt hus <strong>och</strong> ditt<br />

konungarike ska (149) vara beständigt <strong>och</strong><br />

din stol ska bestå i evighet". Detta bibelord<br />

står med nästan samma lydelse också i 1.<br />

Krön 17: 11-14.<br />

Den som ville tillämpa detta bibelspråk på<br />

Salomo, han måste vara en ganska övermodig<br />

tolk. Ty ehuru Salomo vid denna tid<br />

ännu icke var född, ja även äktanskapsbrottet<br />

med hans moder Bathseba hade ännu<br />

inte skett, så är han dock inte Davids säd<br />

eller som, som fötts efter Davids död, om<br />

vilken Herren säger: "När din tid är ute <strong>och</strong><br />

du sover bland dina fäder, ska jag uppväcka<br />

din säd efter dig", ty Salomo föddes under<br />

Davids livstid. Och narraktigt, löjligt vore<br />

det att tolka upphöjandet därpå, att Salomo<br />

efter Davids död skulle bli upphöjd till ko-<br />

73


nung <strong>och</strong> tempelbyggare. Ty det intygar<br />

1.Kon 1, 1.Krön 24 <strong>och</strong> 29, att Salomo icke<br />

ensam sattes till konung under sin faders<br />

livstid utan också av sin fader David mottog<br />

order <strong>och</strong> modellen till templet <strong>och</strong> hela<br />

kungarikets ordning (organisation) . Också<br />

skiljer orden i 2. Kon 7 helt från orden i 1.<br />

Krön 24 <strong>och</strong> 29. Där vill Gud bygga åt David<br />

ett evigt hus, här ska Salomo bygga ett hus<br />

Guds namn. Där står utan tillägg, att det<br />

ska bestå evigt <strong>och</strong> inte hindras av några<br />

synder, här står, att såvitt Salomo <strong>och</strong> hans<br />

efterkommande förblir fromma, vilket de<br />

inte blivit, de inte blott förlorar Israels tio<br />

stammar utan utrotas in i sjunde led. Detta<br />

är nådens löfte - promissio gratiae, det senare<br />

lagens löfte - promissio legis. Summa:<br />

det talas här <strong>och</strong> där om andra saker.<br />

Och följaktligen har även profeterna <strong>och</strong><br />

psalmerna tagit bibelspråket i 2. Kon 7 för<br />

sig i anspråk, som talar om Davids säd efter<br />

hans död, <strong>och</strong> låter orden i 1. Krön 24 <strong>och</strong> 29<br />

över Salomo fara. Ty så säger psalmen 89:<br />

"Jag vill sjunga om Herrens nåd i evighet<br />

<strong>och</strong> allt framgent förkunna hans sanning<br />

(trofasthet). En evig nåd ska byggas <strong>och</strong> du<br />

ska troget hålla fast vid din sanning i himmelen.<br />

Jag har instiftat ett förbund med mina<br />

utvalda, jag har gått ed med David, min<br />

tjänare, jag evigt skapa åt dig säkert säd <strong>och</strong><br />

bygga din stol allt framgent osv". Detta är i<br />

sanning klara ord, med vilka Gud lovar <strong>och</strong><br />

svär, att han (150) vill ge David evig nåd <strong>och</strong><br />

för evigt upprätta <strong>och</strong> hålla vid makt hans<br />

hus, säd <strong>och</strong> stol.<br />

Och härefter i 19. versen talas omsvep om<br />

den rätte David, den allra vackraste profetia<br />

om Messias, som inte kan flyttas över på<br />

Salomo, ty han har inte varit den högste av<br />

alla konungar på jorden, han har ej heller<br />

ställt sin hand över hav <strong>och</strong> vatten. Ej heller<br />

har riket stannat kvar hos Salomons hus --<br />

vilket blott lovades honom, om han förblev<br />

from -- utan Davids hus. David som hade<br />

fler söner än Salomo, innehade löftet. Och<br />

såsom historien vittnar, har emellanåt<br />

Judas spira kommit från broder till broder,<br />

från släkting till släkting men alltid stannat<br />

kvar inom Davisa hus.<br />

74<br />

Att man sådana tydliga <strong>och</strong> övertygande<br />

bibelspråk om Davids eviga hus, vilka historien<br />

verkligen bevisar, då ju konungar <strong>och</strong><br />

furstar alltid funnits ända fram till Messias,<br />

ville förneka, det kan ju ingen anna göra än<br />

djävulen <strong>och</strong> den som är hans redskap. Ty<br />

antag tillika, att djävulen eller den som vore<br />

det, inte ville någon vara Messias, så måste<br />

de åt David överlämna ett evigt hus <strong>och</strong> en<br />

evig stol. Ty han kan inte förneka det klara<br />

Gudsordet, där Gud går ed på att han vill för<br />

David bli en lögnare, ej heller för några<br />

synders skull, som den nämnda psalmen 89<br />

mäktigt <strong>och</strong> klart sjunger om.<br />

Nu går ingenstädes ett sådant evigt Davids<br />

hus att finna, om man inte sätter <strong>och</strong> fogar<br />

intill varandra Zeptern före Messias <strong>och</strong><br />

Messias efter Zeptern, nämligen att Messias<br />

kommer, då Zepter kom bort, <strong>och</strong> sålunda<br />

Davids hus hölls vid makt i evighet <strong>och</strong><br />

befanns sannt <strong>och</strong> troget för Gud enligt hans<br />

ord, förbund <strong>och</strong> ed. Ty det är tydligt, att<br />

under Herodes tid Zeptern i Juda föll ned,<br />

men mycket mer, då romarna förstörde<br />

Jerusalem <strong>och</strong> Zepter i Juda. Ska nu Davids<br />

hus vara i evighet <strong>och</strong> Gud vara sann, så<br />

måste den rätte konungen i Juda, Messias,<br />

ha kommit under samma tid. Häremot<br />

hjälper ingen träta, förklaring, invändning.<br />

Texten är alltför tydlig <strong>och</strong> klar. <strong>Om</strong> judarna<br />

icke vill tillstå det, frågar vi inte efter det, vi<br />

har gjort tillräckligt:<br />

För det första att vår kristna tro härmed på<br />

det allra kraftigaste är bevisad <strong>och</strong> att sådana<br />

uttalande ger mig mycket stor glädje<br />

<strong>och</strong> tröst, emedan vi även i det Gamla testamentet<br />

har sådana starka vittnesbörd.<br />

För (150) det andra är vi säkra på att häremot<br />

även djävulen <strong>och</strong> judarna själva i sina<br />

hjärtan ingenting har att säga <strong>och</strong> är övervunna<br />

genom sina egna samveten. Vilket<br />

man väl <strong>och</strong> säkert kan märka därpå, att de<br />

dissekerar Jakobs uttalande om Zeptern<br />

liksom all annan skrift så ingående som<br />

människor, som känner sig övertygade <strong>och</strong><br />

övervunna <strong>och</strong> dock inte vill erkänna det.<br />

Liksom djävulen väl vet, att Guds är sanning,<br />

<strong>och</strong> ändock kämpar emot <strong>och</strong> smädar<br />

av uppsåtlig ondska. Sålunda känner judar-


na väl till att dessa utsagor är idel klippor,<br />

men <strong>deras</strong> tolkningar idel halmstrån <strong>och</strong><br />

spindelväv, men av motvillig, ondskefull<br />

avsikt vill de inte bekänna det, vill ändock<br />

vara Guds folk <strong>och</strong> kallas det allenast därför,<br />

att de är av fädernas blod, annars har de<br />

ingenting, som de kan berömma sig av. Men<br />

det som allena gör blodet, är sagt ovan:<br />

precis som om djävulen skulle berömma sig<br />

av att han vore skapad av engelsk släkt,<br />

därför skulle han vara ensam vara en ängel<br />

<strong>och</strong> Guds barn, ehuru han är en Guds fiende.<br />

Efter dessa utsagor låt oss höra vad Jeremias<br />

sagt; denne gör det ganska besynnerligt.<br />

Ty vi vet, att han har varit en profet<br />

långt härefter, då konungariket Israel var<br />

bortfört <strong>och</strong> förstört <strong>och</strong> endast konungariket<br />

Juda fanns kvar, vilket också snart<br />

måste föras bort mot Babylon, såsom han<br />

profeterade <strong>och</strong> även upplevde uppfyllelsen.<br />

I alla fall vågar han säga så i 33. kapitlet:<br />

"Så säger Herren: Det ska inte utrotas (jag<br />

måste grovt förtyska den hebreiska texten)<br />

av Davids släkt någon människa, som då<br />

sitter på stolen i Israels hus, <strong>och</strong> av prästerna<br />

<strong>och</strong> leviterna ska inte utrotas någon man<br />

, som gör brandoffer inför mig <strong>och</strong> röker<br />

spisoffer <strong>och</strong> slaktar offer evigt. -- Och Herrens<br />

ord kom till Jeremias. Så talar Herren:<br />

<strong>Om</strong> mitt förbund med dagen <strong>och</strong> natten<br />

kommer att upphöra, så att dag <strong>och</strong> natt<br />

inte inträffar på rätt tid, så ska också mitt<br />

förbund med min tjänare David upphöra, så<br />

att han inte har en son till konung på sin<br />

stol, <strong>och</strong> med prästerna <strong>och</strong> leviterna, mina<br />

tjänare osv. -- Och Herrens ord kom till<br />

Jerimias: Har även du sett (märkt), huru<br />

detta folk talar <strong>och</strong> säger? Har dock Herren<br />

även förkastat de två stammarna, som han<br />

hade utvalt, <strong>och</strong> dessa förbittrar mitt folk<br />

som skulle de inte mer vara mitt folk. Så<br />

säger Herren: Håller jag inte mitt förbund<br />

med natt <strong>och</strong> dag eller uppehåller jag inte<br />

himmelens <strong>och</strong> jordens ordning, så vill jag<br />

också förkasta Jakobs <strong>och</strong> Davids, mina<br />

tjänares, säd (152), så att jag inte tar ur<br />

<strong>deras</strong> säd, som då härskade över Abrahams,<br />

Isaks <strong>och</strong> Jakobs säd. Ty jag vill upphäva<br />

<strong>deras</strong> fångenskap <strong>och</strong> förbarma mig över<br />

dem".<br />

Vad kan man säga härpå? Tolka den som<br />

tolka kan: där står det, att inte blott David<br />

ska bestå i evighet, utan också levierna <strong>och</strong><br />

likaså Israel, Abrahams, Isaks <strong>och</strong> Jakobs<br />

säd. Och i synnerhet ska David ha en son,<br />

som sitter på hans stol allt framgent liksom<br />

dag <strong>och</strong> natt förblir för alltid. Däremot står,<br />

att Israel blir bortfört <strong>och</strong> därefter Juda,<br />

men Israel återhämtas inte såsom Juda. Säg<br />

mig, hur rimmar sådant? Guds ord kan inte<br />

ljuga utan liksom han vakar över himmelens<br />

lopp, att dag <strong>och</strong> natt är utan uppehåll, så<br />

måste också David (dvs Abraham, Isak <strong>och</strong><br />

Jakob) oavlåtligen ha en son på sin stol, ty<br />

Gud ger själv en sådan liknelse. För judarna<br />

är det omöjligt att förklara, ty de ser inför<br />

sina ögon, att varken Israel eller Juda nu<br />

omkring 1500, men Israel långt över 2000 år<br />

hade en styrelse. Likväl måste Gud vara<br />

sanningsenlig, vi får lov att göra som vi vill.<br />

Davids rike måste härska över Jakobs, Isaks<br />

<strong>och</strong> Abrahams säd, såsom Jeremias här<br />

säger eller Jeremias måste inte vara någon<br />

profet utan en lögnare.<br />

Vi låter judarna här förklara <strong>och</strong> tolka, vad<br />

de vill eller kunna. Utsagan är för oss viss,<br />

att Davids hus ska bestå i evighet, därtill<br />

också leviterna <strong>och</strong> Abrahams, Isaks <strong>och</strong><br />

Jakobs säd bland dem Davids son , så länge<br />

dag <strong>och</strong> natt (som man eljes säger: så länge<br />

sol <strong>och</strong> måne) fortsätter. Är detta sant, så<br />

måste Messias ha kommit, när David stol<br />

<strong>och</strong> regemente upphörde. Och därför har<br />

Davids stol genom Messias blivit härligare,<br />

som Jesaja i 9 kap säger: "För oss är ett barn<br />

fött, för oss är en son given, på hans skuldror<br />

vilar herradömet, <strong>och</strong> han ska heta<br />

Paele, Jogetz, El, Abigad, Sarsolom. Hans<br />

rike blir stort <strong>och</strong> av friden är ingen ände på<br />

Davids stol <strong>och</strong> hans rike, så att han ordnar<br />

<strong>och</strong> stärker det från nu <strong>och</strong> till evig tid osv".<br />

Från närvarande låter vi det bero, hur judarna<br />

marterar Messias sex namn; bibelutsagan<br />

tillåter judarna <strong>och</strong> måste medge, att<br />

den talar om Messias. Vi anför den därför,<br />

emedan Jeremias säger, att Davids måste<br />

regera evigt, först genom Zeptern ända till<br />

Messias <strong>och</strong> sedan mycket härligare genom<br />

(153) Messias, för att det är visst, att Davids<br />

hus icke måste falla, även om det i denna<br />

stund ännu framdeles evigt kunde falla.<br />

Men då nu Zeptern i Juda ligger slagen<br />

75


sedan 1500 år, så måste Messias före 1500<br />

år sedan eller som ovan sagts, ha kommit för<br />

1468 år sedan. Detta är alltsammans överväldigande<br />

bevisat hos Jeremias.<br />

Men om någon av de våra kanske invänder,<br />

som vore möjligt, att i Jeremias tid <strong>och</strong><br />

härefter ända till Messias Abrahams, Isaks<br />

<strong>och</strong> Jakobs säd varit <strong>och</strong> förblivit under<br />

Juda stam eller Davids stol, där dock endast<br />

Juda förblivit <strong>och</strong> Israel bortförts, den ska<br />

veta, att visserligen bortfördes <strong>och</strong> förstördes<br />

konungariket Israel, så att det inte har<br />

återkommit eller någonsin ska återkomma,<br />

att dock från Israels säd ständigt något<br />

bland Juda förblivit kvar <strong>och</strong> fångat <strong>och</strong><br />

återkommit med (hjälp av) Juda. Härom får<br />

du läsa i 1.Kon kap 11 <strong>och</strong> 12 <strong>och</strong> 2. Krön<br />

kap 30 <strong>och</strong> 31. Där ska du finna, att hela<br />

Benjamins stam har stannat kvar som en<br />

god del av Israel, därtill hela Levi stam,<br />

också många av Efraim, Manasse, Asser,<br />

Isaschar, Zebulon, vilka efter konungarikets<br />

Iraels förstöring stannade kvar i landet <strong>och</strong><br />

höll sig till Ezechias gentemot Jerusalem<br />

<strong>och</strong> hjälpte till att rena landet Israel från<br />

avgudar. Det bodde många israeliter i Juda<br />

städer.<br />

<strong>Om</strong> vi nu har så mycket av Israel under<br />

Davids son, så är Jeremias icke någon<br />

lögnare, när han säger, att leviter <strong>och</strong> Abrahams,<br />

Isaks <strong>och</strong> Jakobs säd ska finnas bland<br />

Davids hus. Dessa har alla eller delvis förts<br />

tillsammans med Juda mot Babylon <strong>och</strong><br />

återkommit, <strong>och</strong> utan tvivel andra med dem,<br />

som bortförts under Sanherib, emedan det<br />

assyriska <strong>och</strong> mediska riket under tiden<br />

genom Cyrus bragts under det persiska<br />

riket, så att Juda <strong>och</strong> Israel kunde förenas<br />

<strong>och</strong> med varandra draga från Babylon mot<br />

Jerusalem <strong>och</strong> in i Kanans lan. Ty dessa ord,<br />

det vet jag sannerligen, står ju i Esra kap 2:<br />

"Och hela Israel (eller allt det som då fanns<br />

av Israel) bosatte sig i sina städer" (v 70).<br />

Hur skulle de då bo, om de inte hade återkommit?<br />

I Herodes´ <strong>och</strong> Messias´ tid var<br />

landet åter fullt av israeler, ty landet hade<br />

dess bättre samlat sig under Daniels 70<br />

veckor, dvs i 490 år, men inte ånyo upprättat<br />

något konungaike.<br />

76<br />

(154)Därför är dagens judar mycket dåliga<br />

lärare <strong>och</strong> lata elever i Skriften, när de<br />

påstår, att Israel ännu inte kommit tillbaka,<br />

just när de alla måste återvända, medan<br />

dock inte alla av Juda utan endast en liten<br />

av Esra uppräknad hop återkommit men<br />

den större delen stannat kvar i Babylon,<br />

även Daniel, Nehemja, Mard<strong>och</strong>ai själv.<br />

Likaså har också den största delen av Israel<br />

stannat kvar i Meden, dock kanske kommit<br />

på den höga borgen mot Jerusalem <strong>och</strong> åter<br />

dragit som Lukas skriver i Apostlagärningarna.<br />

Men att konungariket eller Israels<br />

Zepter såsom Juda Zepter skulle återkomma,<br />

det hade Gud inte lovat, men Juda<br />

hade han lovet det <strong>och</strong> han måste återfå det<br />

i kraft av detta löfte, att Gud ville bygga<br />

Davids hus <strong>och</strong> stol för evigt <strong>och</strong> inte låta<br />

utplåna dem. Ty som Jerimias sagt Gud vill<br />

inte tåla, att man skulle säga om honom att<br />

han alldeles har förkastat Juda <strong>och</strong> Israel,<br />

att de icke längre skulle vara hans folk <strong>och</strong><br />

Davids stol ha ett slut, som hade han glömt<br />

sitt löfte, då han lovade <strong>och</strong> gått ed på ett<br />

evigt hus åt David, ehuru de måste dväljas<br />

en liten tid i Babel. Ändock ska folket förbli,<br />

så säger han, ett evigt hus <strong>och</strong> rike.<br />

Sådant säger jag för att ära <strong>och</strong> stärka vår<br />

tro <strong>och</strong> för att vanära de förbländade, halsstarriga<br />

judarnas förstockade otro, vilkas<br />

Gud alltid <strong>och</strong> evigt måste vara en lögnare,<br />

som hade han låtit utplåna Davids hus <strong>och</strong><br />

glömt sitt förbund <strong>och</strong> sin ed, svuren David.<br />

Ty om de vill hålla Gud för sannfärdig,<br />

måste de bekänna, att Messias kommit för<br />

1500 år sedan, på det att Davids hus <strong>och</strong> stol<br />

icke så länge har måst vara tomt <strong>och</strong> öde,<br />

som de antar. Ty har Gud hållit sitt ord från<br />

Davids tid ända till den babyloniska fångenskapen<br />

<strong>och</strong> vidare till Herodes´ tid, då Zeptern<br />

upphörde, så måste han även vidare ha<br />

hållit det, efter Herodes´ tid <strong>och</strong> alltid allt<br />

framgent eller måste Davids hus vara inte<br />

ett evigt utan ett förgängligt, som hade<br />

upphört med Zeptern under Herodes´ tid.<br />

Men Gud vill inte tåla detta utan Davids<br />

hus ska vara ett evigt, "såsom dag <strong>och</strong> natt<br />

<strong>och</strong> himmelens <strong>och</strong> jordens lopp", säger<br />

Jeremias. Nu kan det inte vara evigt, då har<br />

Davids son, Messias, kommit, när Zeptern<br />

föll i Herodes´ tid, <strong>och</strong> satt sig på Davids stol


<strong>och</strong> blivit världens herre. Annars hade (155)<br />

om judarna skulle ha rätt, Davids hus förfelat<br />

dessa 1568 år motGuds löfte <strong>och</strong> ed.<br />

Detta kan inte fördras. Nåväl, det har<br />

grundligt talats om denna sak, varemot<br />

ingen jude kan knysta, om han skenbart<br />

låtsar tro detsamma, när han inte gör det.<br />

Men hans hjärta <strong>och</strong> samvete har ingenting,<br />

som han kan säga däremot.<br />

Och hur skulle Gud ha bevarat sin gudomliga<br />

sannings heder, då han lovat David ett<br />

evigt hus <strong>och</strong> en evig stol <strong>och</strong> skulle låta det<br />

stå tomt längre än bebyggt? Ty låt oss<br />

räkna: enligt judarnas mening är från Davids<br />

tid till Herodes inte fullt tusen år. Så<br />

länge har Davids hus eller stol stått, inräknat<br />

de 70 åren i Babylon (men vi räknar<br />

över hundra ytterligare därtill). Från Herodes´<br />

tid däremot, eller säger vi, vilket inte är<br />

någon skillnad, från Jerusalems förstöring<br />

ända till detta år 1542 är 1568 år, som ovan<br />

sagts. Alltså är efter denna beräkning har<br />

Davids hus <strong>och</strong> stol varit 400 eller 500 år<br />

längre tomma än bebyggda. Där frågar nu<br />

stenar <strong>och</strong> klotsar, om det kan kallas ett<br />

evigt hus, särskilt ett av Gud, med hans<br />

trohet <strong>och</strong> sanning, byggt <strong>och</strong> erhållet, som<br />

står tusen år <strong>och</strong> ligger i aska 1400 eller<br />

1500 år!<br />

Låt judarna vara hårda <strong>och</strong> hårdare än en<br />

diamant. Blixt <strong>och</strong> åskslag av så klar <strong>och</strong><br />

offentlig sanning skulle sannerligen slå ned<br />

dem, om ej göra dem mjuka. Men som sagt<br />

vår tro är därmed glatt stärkt, säkergjord<br />

<strong>och</strong> viss, att vi har den rätta Messias, som i<br />

den tid, då Herodes tog bort Zeptern i Juda<br />

<strong>och</strong> Saphra, säkert har kommit <strong>och</strong> framträtt<br />

på det att Davids hus är evigt <strong>och</strong> har<br />

en son på sin stol i evighet, såsom Gud har<br />

sagt honom gått ed på <strong>och</strong> förbundit sig med<br />

honom.<br />

Det har talats om Jeremias utsaga. Ytterligare<br />

tar vi fram en av de sista profeterna.<br />

Det står skrivet hos Haggai kap 2: "Så talar<br />

Herren: Det är ännu en liten tid kvar, innan<br />

jag ska flytta himmel <strong>och</strong> jord, havet <strong>och</strong> det<br />

torra, då ska sedan komma hedningarnas<br />

tröst, Hemdath. Och jag ska göra detta hus<br />

fullt av härlighet, säger Herren Zebaoth, ty<br />

jag har guld <strong>och</strong> silver tillräckligt. Det ska<br />

vara större härlighet i detta hus än det<br />

första, <strong>och</strong> jag ska ge fred på denna ort,<br />

säger Herren Zebaoth".<br />

Detta är också ett av uttalandena, som för<br />

judarna bevisar den brända sorgen (156). De<br />

försöker, vänder, tolkar <strong>och</strong> dissekerar nästan<br />

alla ord såsom i Jakobs uttalande i 1.Mos<br />

49. Likväl vill det inte hjälpa, <strong>deras</strong> samvete<br />

fördunklas därav <strong>och</strong> märker, att <strong>deras</strong><br />

anmärkningar är ett intet. Lyra gör rätt, då<br />

han pressar dem med frasen "ännu ett litet".<br />

De kan inte undgå honom. En liten, kort tid,<br />

säger han, kan inte kallas en stor, lång tid.<br />

Det kan ingen förneka, även inte en jude, att<br />

de vill förneka, så kraftigt de alltid kan. Nu<br />

ska hedningarnas tröst komma, säger han,<br />

om en liten tid, sedan templet är byggt, dvs<br />

han (Messias) ska komma, när detta tempel<br />

redan står färdigt. Och härligheten i detta<br />

sista tempel ska vara större än i det första,<br />

<strong>och</strong> detta inom kort tid, dvs om en liten tid.<br />

Ty det är bra att räkna med, om hedningarnas<br />

tröst, som de gamle tolkade som Messias,<br />

icke har kommit, då detta tempel ännu<br />

existerade, <strong>och</strong> först nu ska komma (såsom<br />

judarna just nu väntar på 1568 år efter<br />

templets förstöring, vilket inte kan kallas en<br />

liten tid, framför allt, emedan de ännu inte<br />

vet något slut på sådan lång väntetid), så<br />

ska han aldrig mer komma, ty han har<br />

försummat den lilla korta tiden <strong>och</strong> råkat in<br />

i den stora, långa tiden, där ingenting mer<br />

händer, ty profeten har talat om en liten,<br />

icke om en stor tid.<br />

Men de vrider sig därför ut ur denna knipa.<br />

Eftersom de inte kan förneka den lilla korta<br />

tiden, tar de fram ordet "alla hedningars<br />

tröst", hebreiskans Hemdath, <strong>och</strong> korsfäster<br />

det, såsom de ovan har gjort med orden<br />

Schevet <strong>och</strong> Schilo i Jakobs utsaga. De vill,<br />

att det inte ska betyda Messias, utan: guld<br />

<strong>och</strong> silver för alla hedningar. Emedan ordet<br />

Hemdath egentligen betyder begär eller lust,<br />

ska texten därför läsas så: Inom kort ska<br />

komma alla hedningars begär. Vad är det?<br />

Vad begär hedningarna? Guld, silver <strong>och</strong><br />

klenoder. Du kanske frågar: varför sammanställer<br />

judarna sådana speglosor? Det ska<br />

jag säga dig: Deras andedräkt stinker efter<br />

hedningarnas guld <strong>och</strong> silver, ty ingen folk<br />

77


under jorden har varit girigare än de varit,<br />

som man ser av <strong>deras</strong> fördömda ocker. Och<br />

de trösta sig också med att om <strong>deras</strong> Messias<br />

kommer, så ska han ta all världens guld<br />

<strong>och</strong> silver <strong>och</strong> dela ut bland dem. Därför om<br />

de kan tillämpa skriften på <strong>deras</strong> omättliga<br />

girighet, så gör de det med all uppsåtlig<br />

brottslighet. Du kan tänka, att Gud <strong>och</strong><br />

hans profeter annars ingenting annat har<br />

vetat att profetera om än hur den fördömda<br />

judarnas bottenlösa girighet skulle mättas<br />

med hedningarnas guld <strong>och</strong> silver.<br />

(157) Men efter detta giriga förstånd har<br />

profeten icke talat vist, utan skulle ha sagt:<br />

<strong>Om</strong> en liten tid ska judarnas begär komma.<br />

Ty judarna är de som begär guld <strong>och</strong> silver<br />

häftigare än något annat folk på jorden, så<br />

att det skulle mera rättvist kallas för judebegär<br />

än hedningabegär. Ty trots att hedningarna<br />

åstundar guld <strong>och</strong> silver, så är<br />

dock judarna där, som kräver <strong>och</strong> väntar<br />

sådana begär hos hedningarna, att man ska<br />

låta dem lämna det <strong>och</strong> låta dem sluka det<br />

<strong>och</strong> inte lämna något kvar för hedningarna.<br />

Varför? Därför att de -- judarna -- är det<br />

ädla blodet, som är de omskurna heliga, som<br />

har Guds bud <strong>och</strong> inte håller dem utan är<br />

halsstarriga, olydiga, profetmördare, högfärdigs,<br />

ockrare <strong>och</strong> fulla av allehanda odygder,<br />

såsom hela Skriften <strong>och</strong> fortfarande<br />

<strong>deras</strong> nuvarande väsen bevisar. Ty för sådana<br />

heliga tillhör rättvisligen hedningarnas<br />

guld <strong>och</strong> silver dem som ärligt <strong>och</strong> redligt<br />

förtjänar det med sådant sinnelag, som<br />

djävulen paradiset <strong>och</strong> himmelriket.<br />

Vidare, hur går det till att sådana högtförståndiga<br />

mästare <strong>och</strong> visa, heliga profeter<br />

sprider ordet begär på hedningarnas alla<br />

andra begär? Ty hedningarna begär inte<br />

allenast guld <strong>och</strong> silver utan också vackra<br />

flickor <strong>och</strong> kvinnorna vackra ynglingar. Och<br />

där bland hedningarna finns inte idel judar<br />

(jag skulle vilja säga girigbukar), som inte<br />

gör sin egen kropp något gott, därför fordrar<br />

de vackra hus, trädgårdar, boskap, gods,<br />

likaså goda dagar, kläder, frosseri, supande,<br />

dans, spel <strong>och</strong> allehanda nöjen. Varför tolkar<br />

de nu inte profeternas utsaga, att sådana<br />

begär från alla hedningar också ska komma<br />

till korta mot Jerusalem på det att judarna<br />

endast fylla sin buk <strong>och</strong> ägnar sig åt vällust<br />

78<br />

i världen? Ty ett sådant väsen lovar Mahomet<br />

sin saracen <strong>och</strong> är däri en rätt jude,<br />

<strong>och</strong> judarna enligt denna tolkning rätta<br />

saracener.<br />

Ännu ett begär har hedningarna. Hur har<br />

dock dessa visa kloka tolkare kunnat<br />

glömma dem? Det förvånar mig. Hedningarna<br />

dör <strong>och</strong> har mycken sjukdom, fattigdom,<br />

all slags nöd <strong>och</strong> ångest. Och det finns ingen,<br />

som icke på det allra högsta begär att icke<br />

får dö, inte att lida nöd, elände, sjukdom<br />

eller att ganska snart bli befriade <strong>och</strong> att<br />

vara säkra. Sådana begär är så starka hos<br />

dem, att de överlämnade alla de andra begären,<br />

som man dagligen ser av erfarenheten.<br />

Varför tolkar de då inta, att sådana begär<br />

hos alla hedningar också ska komma till<br />

korta i templet? Fy på er här, fy på er där,<br />

<strong>och</strong> var ni är (158), ni fördömda judar, att ni<br />

vågar tillämpa dessa allvarliga, härliga,<br />

tröstande Gudsord så skändligt på era dödliga,<br />

maskfyllda girigbukar <strong>och</strong> inte skäms<br />

att ge er girighet så grovt i dagen! Ni är inte<br />

värda att betrakta bibeln utifrån än mindre<br />

att Ni ska läsa i den. Ni skulle endast läsa<br />

den bibel, som för suggan finns under svansen,<br />

<strong>och</strong> omåttligt fråssa på <strong>och</strong> supa upp<br />

de bokstäver, som där faller ut. Det vore en<br />

bibel för sådana profeter, som så soaktigt<br />

söndergräver <strong>och</strong> så svinaktigt sönderriver<br />

det gudomliga majestätets ord, vilket man<br />

skulle lyssna till med all ära, vördnad <strong>och</strong><br />

glädje.<br />

Vidare, då nu profeten säger: Härligheten i<br />

detta sista hus ska vara större än den i det<br />

första", så låter oss de ädla <strong>och</strong> omskurna<br />

(omskurna säger jag) heliga <strong>och</strong> visa profeterna<br />

höra, vilka vill göra oss kristna till<br />

judar. Det sista templets stora härlighet<br />

över det första är detta, att det sista,<br />

Haggais tempel, har stått tio år längre än<br />

Salomos tempel osv. O att de dock hade haft<br />

en god astronom här, som hade räknat ut<br />

det en smula noggrannare. Denne skulle<br />

kanske ha funnit, att det till de tio åren<br />

skulle ha varit ytterligare tre månader, fem<br />

dagar, sju timmar tolv minuter <strong>och</strong> tio halva<br />

minuter. <strong>Om</strong> det någonstädes fanns en<br />

handelsbod, som hade blygselrodnad, finge<br />

jag ge judarna ett par gulden, så att de gick<br />

dit <strong>och</strong> köpte ett pund <strong>och</strong> i alla fall beströk


panna, ögon <strong>och</strong> kinder därmed. Ty de ville<br />

ju inte bestryka sina oförskämda hjärtan <strong>och</strong><br />

tungor därmed. Eller anser de, att de talar<br />

med käppar <strong>och</strong> klossar, som de själva är,<br />

dessa oläraktiga åsnor?<br />

Det fanns många grånade gamla män <strong>och</strong><br />

kvinnor, även tiggare <strong>och</strong> onda skurkar i<br />

Jerusalem, när Salomo, en yngling på 20 år,<br />

blev en utmärkt konung. Skulle de fördenskull<br />

ha större härlighet än Salomo? Kanske<br />

är Davids mulåsna, som därefter blev kung<br />

Salomos, äldre än Salomo? Skulle den därför<br />

vara härligare än Salomo? Men på det sättet<br />

ska de springa, störta <strong>och</strong> falla, som Gud<br />

oavlåtligen straffar för <strong>lögner</strong> men själva vill<br />

ha rätt. Bättre är de inte värda, än att de om<br />

bibeln skriver idel sådana glosor, narrverk<br />

<strong>och</strong> sin egen vanära, som de med stor flit<br />

gör. Därför akta dig, käre kristne, inför<br />

judarna, vilka som du ser härav, är överlämnade<br />

genom Guds vrede åt djävulen, som<br />

har berövat dem inte blott den rätta (159) i<br />

Skriften utan även allmänt mänskligt förnuft,<br />

skam <strong>och</strong> sinne <strong>och</strong> genom dem blott<br />

driver idel hån med den heliga skrift, att<br />

man hädanefter icke mer kan lita <strong>och</strong> tro på<br />

dem i något avseende, om ett sant ord emellanåt<br />

kommer från dem. Ty den som så<br />

hånfullt <strong>och</strong> skändligt vågar gyckla med<br />

Guds skräckingivande ord, den kan inte ha<br />

någon god ande i sig. Därför, när du ser en<br />

äkta jude, må du med gott samvete göra<br />

korstecknet <strong>och</strong> säga fritt <strong>och</strong> tryggt: Där<br />

går en livslevande djävul.<br />

De förtvivlade skälmarna vet dess bättre, att<br />

<strong>deras</strong> gamla förfäder har förstått detta<br />

Haggais uttalande om Messias, såsom Lyra,<br />

Burgensis <strong>och</strong> andra intygar, <strong>och</strong> likväl<br />

lämnar de motvilligt detta <strong>och</strong> gör av sitt<br />

eget dumma huvud en egen bibel, på det att<br />

de behåller sina eländiga judar med sig i<br />

sina misstag mot sitt eget samvete oss till<br />

förtret, precis som de gjorde oss mycket ont<br />

därmed <strong>och</strong> som skulle Gud belöna dem<br />

ytterligare, när de i dyrkan för honom, som<br />

de drömmer, gör motstånd mot oss hedningar<br />

även i uppenbart erkänd sanning. Så går<br />

det för för dem , som du ser, att de skändar<br />

sig själva, icke skadar oss i något <strong>och</strong> förlorar<br />

därvid Gud <strong>och</strong> hans skrift.<br />

Så finns nu detta uttalande: " Ännu över ett<br />

litet område, ska jag sätta i gång himmel<br />

<strong>och</strong> jord, havet <strong>och</strong> det torra (dvs öarna i<br />

havet) <strong>och</strong> Hemdath ska komma för alla<br />

hedningar", dvs Messias, alla hedningars<br />

åtrå, vilket vi översatt (förtyskat) till "tröst"<br />

("Trost"). Ty åtrån är inte tillräckligt förståelig,<br />

emedan den är aktiv i tyskan <strong>och</strong> betyder<br />

den innerliga lusten <strong>och</strong> åtrån i hjärtat.<br />

Men här är det passivt <strong>och</strong> betyder det yttre<br />

(det objektiva), som ett hjärta begär. "För<br />

alla hedningar glädje <strong>och</strong> sällhet", denna<br />

översättning vore inte felaktig. Kort uttryckt:<br />

det är Messias, på vilken de otroende,<br />

förstockade judarna kände idel olust,<br />

äckel <strong>och</strong> fasa, som Jesaja 53 profeterar om<br />

dem. Men för hedningarna skulle han vara<br />

välkommen som <strong>deras</strong> hjärtas glädje, lust,<br />

allas önskan <strong>och</strong> begär. Ty han bringar dem<br />

frälsning från synder, död, djävul, helvete<br />

<strong>och</strong> allt ont i evighet. Ja, det är hedningarnas<br />

begär, hjärtelust, glädje <strong>och</strong> tröst.<br />

Detta överensstämmer med Jakobs utsagan<br />

i 1.Mos 49: "Och Silo ska folken lyda"; dvs de<br />

ska mottaga honom med glädje (160), höra<br />

hans ord <strong>och</strong> utan svärd, fritt ska hans folk<br />

bli, då han skulle säga: de ädla, oomskurna<br />

hedningarna kommer att göra detta. Men<br />

min ädla lilla frukt, mina omskurna förlorade<br />

barn kommer inte att göra det utan blir<br />

däremot rasande <strong>och</strong> galna. Häri överensstämmer<br />

också Jesaja 2 <strong>och</strong> Mika 4: "I de<br />

yttersta dagarna ska berget, där Herrens<br />

hus är, iordningställas (rustas) högre än alla<br />

berg <strong>och</strong> höjas över kullar <strong>och</strong> där kommer<br />

alla hedningar träffas (otvivelaktigt fritt, av<br />

begär <strong>och</strong> lust) <strong>och</strong> många folk skynda till<br />

<strong>och</strong> säga: Kom låt oss gå upp på Herrens<br />

berg till Jakobs Guds hus, så att han (Herren)<br />

undervisar oss om sin väg <strong>och</strong> vi vandrar<br />

på hans stigar. Ty från Zion ska en lag<br />

utgå <strong>och</strong> Herrens ord från Jerusalem osv".<br />

Och ständigt om igen talar profeterna om<br />

Messias´ rike bland hedningarna.<br />

Ja, där befinner sig det, som är tvisten, där<br />

framträder det. Detta gör judarna galna <strong>och</strong><br />

dåraktiga <strong>och</strong> driver dem till sådant fördömt<br />

sinnelag, att de måste förvränga Skriftens<br />

utsagor så skändligt, nämligen att de inte<br />

vill, att de inte kan tåla det, att vi hedningar<br />

skulle vara lika dem <strong>och</strong> att denne Messias<br />

79


skulle vara såväl vår som <strong>deras</strong> tröst. Innan<br />

de tålde detta, påstår jag, att vi hedningar,<br />

som av dem oavlåtligen bespottas, förbannas,<br />

fördöms, smädas, skändas, med dem<br />

ska ha del i Messias, ska kallas för medarvingar<br />

<strong>och</strong> <strong>deras</strong> bröder, de korsfäste hellre<br />

ytterligare tio Messias <strong>och</strong> dödade Gud själv<br />

tillsammans med alla änglar <strong>och</strong> alla varelser,<br />

om det vore möjligt, <strong>och</strong> de skulle härför<br />

förtjäna tusen helveten i stället för ett. En<br />

sådan alldeles obegriplig hård stolthet döljer<br />

sig i fädernas ädla blod <strong>och</strong> omskurna heliga.<br />

De vill ha Messias för sig själva <strong>och</strong><br />

vara världens härskare. De fördömda hedningarna<br />

ska vara <strong>deras</strong> tjänare. De ska<br />

tillfredsställa judarnas begär, som är guld<br />

<strong>och</strong> silver <strong>och</strong> låta sig slaktas som den arma<br />

boskapen. Innan de lämna detta sinnelag,<br />

förblir de hellre avsiktligt <strong>och</strong> evigt förlorade.<br />

De har ett sådant giftigt hat mot hedningarna<br />

ända sedan ungdomen ingjutet av <strong>deras</strong><br />

föräldrar <strong>och</strong> rabbiner <strong>och</strong> super oavlåtligen<br />

i sig det, att det för dem, som 109. Psaltarpsalmen<br />

säger, gått genom blod <strong>och</strong> kött,<br />

genom märg <strong>och</strong> ben, helt <strong>och</strong> hållet blivit<br />

naturligt liv (Natur und Leben). Och så föga<br />

de kan ändra kött <strong>och</strong> blod, märg <strong>och</strong> ben, så<br />

litet kan de ändra sådan stolthet <strong>och</strong> avund,<br />

måste de förbli så <strong>och</strong> fördärvas, om inte<br />

Gudgöt ett särskilt stort under. Och om<br />

(161) jag skulle hysa en djup, stor ovilja mot<br />

en jude <strong>och</strong> förtretades riktigt på honom, så<br />

skulle jag säga följande: Hör du, jude, vet du<br />

också, att jag är en riktig broder till alla<br />

Israels heliga barn <strong>och</strong> en medarvingew i<br />

den rätte Messias´ rike? Detta är tveklöst,<br />

där skulle jag fånga ramen. Kunde han se på<br />

mig med basiliskögon, så gjorde han det<br />

säkert. Och vad han då skulle önska mig,<br />

det kunde alla djävlar inte utföra, det vet jag<br />

sannerligen, om Gud tillät detsamma för<br />

dem. Men jag vill inte göra det. Jag ber<br />

också, att ingen skulle vilja göra det för<br />

Kristi skull. Ty det skulle dock medföra<br />

(gehen) ett åskväder av svordomar <strong>och</strong> smädelser<br />

i judarnas käftar <strong>och</strong> hjärtan över<br />

Jesu Kristi namn <strong>och</strong> över Gud fadern. Då<br />

ska vi krusa <strong>och</strong> inte vara orsak därtill, om<br />

vi kan undvika det på samma sätt som<br />

(gleich wie) jag inte ska reta upp mig en<br />

besatt människa, om jag vet, att han smädar<br />

80<br />

<strong>och</strong> förbannar Gud. <strong>Judarna</strong> hör <strong>och</strong> ser för<br />

övrigt mer än tillräckligt av oss, varöver de<br />

smädar <strong>och</strong> förbannar Jesu namn alla ögonblick<br />

i sina hjärtan såsom de då är besatta.<br />

Ty som sagt, de kan inte tåla, höra eller se,<br />

att vi förbannade hedningar skulle prisa<br />

Messias som vår Frälsare <strong>och</strong> vara så goda<br />

som de är eller tror sig vara. Därför må du<br />

veta, käre kristne, <strong>och</strong> tvivla inte därpå, att<br />

du näst efter djävulen ingen bittrare, giftigare,<br />

häftigare fiende har än en riktig jude,<br />

som med allvar vill vara jude. Det kan väl<br />

bland dem finnas sådana, som tror vad kor<br />

<strong>och</strong> gäss tror, dock beror för dem allt på<br />

blodet <strong>och</strong> omskärelsen. Därför ger man dem<br />

ofta i historien skulden för att de förgiftat<br />

brunnar, stulit <strong>och</strong> pryglat ihjäl barn <strong>och</strong><br />

som till träck (zu Trent), skumm osv. De<br />

säger dock nej därtill. Men låt gå eller ej, så<br />

vet jag väl, att beträffande den fulla, hela,<br />

beredda viljan hos dem ingenting saknas,<br />

om de kan komma dit med hemlig eller<br />

uppenbar handling. Bered dig säkert på<br />

detta <strong>och</strong> rätta dig därefter.<br />

Men gör de något gott, så vet, att det inte<br />

sker av kärlek eller dig till godo utan emedan<br />

de måste ha möjlighet att bo hos oss,<br />

måste de göra något av nödvändighet, men<br />

hjärtat är <strong>och</strong> förblir detsamma, som jag har<br />

sagt. Vill du inte tro mig, så läs Lyra, Burgensis<br />

<strong>och</strong> flera andra, redliga, sanna män.<br />

Och om dessa redan inte skrivit det, så finns<br />

Skriften, att de båda fröna, ormens <strong>och</strong><br />

kvinnans, är fiender, <strong>och</strong> Gud <strong>och</strong> djävulen<br />

icke är ense. Även finner man det tydligt<br />

nog i <strong>deras</strong> Skrifter <strong>och</strong> böneböcker.<br />

(162) Det skulle väl förvåna en människa,<br />

som inte känner djävulen, att de är så fientliga<br />

mot de kristna framför alla andra, då de<br />

ju inte har skäl därtill, emedan vi gör dem<br />

allt gott. De lever hos oss i hus under vårt<br />

skydd <strong>och</strong> beskärm, brukar land <strong>och</strong> vägar,<br />

mark <strong>och</strong> gator. Därtill sitter furstarna <strong>och</strong><br />

överheten <strong>och</strong> snarkar <strong>och</strong> har trynet öppet<br />

<strong>och</strong> låter judarna ta, stjäla <strong>och</strong> röva ur <strong>deras</strong><br />

öppna börs, vad de vill, dvs: de låter sig<br />

själva <strong>och</strong> sina undersåtar skinnas <strong>och</strong><br />

utsugas genom judarnas ocker <strong>och</strong> göra sig<br />

själva till tiggare med sina egna pengar. Ty<br />

judarna som främlingar ska sannerligen <strong>och</strong>


säkert ingenting ha, <strong>och</strong> vad de har, det<br />

måste säkert vara vårt. Därför arbetar<br />

judarna inte, förtjänar de ingenting av oss,<br />

ej heller ska vi skänka eller ge dem någonting.<br />

Likväl har de våra pengar <strong>och</strong> våra<br />

ägodelar <strong>och</strong> är därmed våra herrar i vårt<br />

eget land <strong>och</strong> i sin förbannelse. När en tjuv<br />

stjäl tio gulkden, så måste han hängas,<br />

rövar han på landväg, halshugges han. Men<br />

om en jude stjäl tio tunnor guld genom sitt<br />

ocker, så är han kärare för oss än Gud.<br />

Till bevis: de prisar det förtröstansfullt <strong>och</strong><br />

stärker sin tro <strong>och</strong> sit giftiga agg mot oss,<br />

<strong>och</strong> säger sinsemellan: Stån fasta, se hur<br />

Gud är med oss <strong>och</strong> inte lämnar sitt folk<br />

även i landsflykten (förskingringen). Vi<br />

arbetar inte, har goda vilsamma dagar, de<br />

fördömda hedningarna måste arbeta för oss,<br />

men vi får <strong>deras</strong> pengar, därmed är vi <strong>deras</strong><br />

herrar, men de våra tjänare. Stån fasta, ni<br />

kära Israels barn, det ska bli bättre, vår<br />

Messias ska alltjämt komma, om vi därför<br />

fortsätter <strong>och</strong> skaffar fram alla hedningars<br />

frälsare genom ocker eller annars även till<br />

oss. Gott, detta tål vi av dem under vårt<br />

skydd <strong>och</strong> beskärm, ändock förbannar de oss<br />

som sagt. Men därom vidare härefter.<br />

Nu behandlar vi det, som de inte kan tåla,<br />

att ha oss med till arvingar i Messias´ rike<br />

eller vår Frälsare (Hembdath) i honom, som<br />

dock profeterna rikligt vittnar för oss. Men<br />

vad säger Gud därtill? Han säger, att han<br />

ville ge Frälsaren åt hedningarna <strong>och</strong> <strong>deras</strong><br />

lydnad ska behaga honom Jakob säger i 1.<br />

Mos 49 <strong>och</strong> alla profeter, <strong>och</strong> ville tvärtom<br />

vara så sträng mot judarnas tröga huvuden,<br />

att han ville snarare förkasta dem av det<br />

skälet samt utvälja <strong>och</strong> acceptera hedningarna,<br />

oavsett att de inte är av fädernas ädla<br />

blor eller omskurna heliga. Ty så säger<br />

Hosea i 2 kap: "Jag vill det som inte mitt<br />

folk är, befalla mitt folk <strong>och</strong> folket ska kalla<br />

mig sin Gud". Men till judarna säger han:<br />

"Loamni, ni är inte mitt folk, <strong>och</strong> jag är inte<br />

er Gud". Vilket för dem även långt förut<br />

Moses sjöng i sin visa: " De (folket) förbittras<br />

över det, som inte är Gud, <strong>och</strong> förtörnas över<br />

sitt onyttiga beteende; därför vill jag ånyo<br />

förbittra dem över det, som inte är mitt folk,<br />

<strong>och</strong> med ett galet folk ska jag förtörna dem".<br />

Denna utsaga har nu varit i omlopp ungefär<br />

1500 år, att vi galna hedningar, som inte var<br />

Guds folk, nu är Guds folk. Detta gör judarna<br />

vansinniga <strong>och</strong> dåraktiga <strong>och</strong> har därför<br />

inte blivit Guds folk, vilka dock varit Guds<br />

folk <strong>och</strong> rimligen skulle vara det.<br />

Gott, att vi avslutar Haggais utsaga, ty här<br />

bevisas övertygande, att Messias, hedningarnas<br />

frälsare (Hembdath), har kommit vid<br />

den tid, då detta tempel fanns kvar, såsom<br />

de gamle har förstått det <strong>och</strong> vår tids judars<br />

tröga <strong>och</strong> intetsägande glosor också bevisar,<br />

emedan de ingenting vet att säga däremot<br />

utom det varom <strong>deras</strong> egen vanära talar. Ty<br />

den som ger dåligt, likgiltigt <strong>och</strong> löst svar,<br />

den vittnar <strong>och</strong> dömer mot sig själv, att han<br />

har en förlorad sak <strong>och</strong> det vore bättre för<br />

honom att tiga still med ringa skam än att<br />

svara emot med stor vanära.. Därför säger<br />

nu Haggai: "Ännu en gång ska jag därför<br />

komma himmel <strong>och</strong> jord att bäva, ja jag ska<br />

uppröra alla hedningar <strong>och</strong> det ska komma<br />

åtrå från alla hedningar (Hag 2:7-8)". Detta<br />

tolkar jag efter mitt enfaldiga förstånd så:<br />

Det har från världen begynnelse varit fiendskap<br />

mellan ormens säd <strong>och</strong> kvinnans säd.<br />

De har alltjämt bråkat med varandra, dock<br />

vissa tider mer än andra. Ty där kvinnans<br />

säd är eller kommer, där för den buller <strong>och</strong><br />

bråk med sig. Såsom han (Jesus) säger i<br />

evangeliet (Mt 10:34): "Jag har icke kommit<br />

för att sända frid på jorden utan svärd <strong>och</strong><br />

oenighet". Och han tar från den starkt beväpnade<br />

hans vapenförråd. Denne hade då<br />

fred på sin gård (L 11:22). Denne kan emellertid<br />

inte tåla det, då börjar (höjer sig)<br />

striden, så att änglar bråkar i lust med<br />

djävlar <strong>och</strong> människor med människor allt<br />

för kvinnans säds skull. Och fastän även<br />

utan detta eljest många <strong>och</strong> stora stridigheter,<br />

krig <strong>och</strong> oro finns i världen, så är det<br />

dock, emedan det inte framträder för denna<br />

säds skull, en ringa sak inför Gud, då ju alla<br />

änglar har att göra med detta bråk.<br />

(164) Eftersom det nu var nära intill den tid,<br />

då denna säd eller Messias skulle komma,<br />

söger ha: "Ännu en gång", dvs: hittills har<br />

bråket endast varit hos mitt folk Israel, dvs i<br />

en liten vrå. Det har alltid djävulen velat<br />

fråssa på <strong>och</strong> hetsa alla konungar däromkring<br />

mot dem, ty han (djävulen) visste nog,<br />

81


att den utlovade säden i detta folk var den,<br />

som skulle göra honom det, därför har han<br />

alltid velat förstöra det, oupphörligen ställa<br />

till oro, olust, krig, bråk. Nåväl, det kan<br />

ännu en gång göras, därför ska jag honom<br />

tillräckligt med bråk <strong>och</strong> ställa till med ett<br />

sådant bråk, som inte allenastska vara bra<br />

för mitt folk Israel utan så långt himmel <strong>och</strong><br />

jord, hav <strong>och</strong> det torra är, dvs där människor<br />

finns eller som han säger, alla hedningar<br />

ska jag förskräcka, så att alla änglar kämpar<br />

med alla djävlar i himmelen <strong>och</strong> i luften<br />

<strong>och</strong> alla människor grälar med alla människor<br />

på jorden över säden.<br />

Ty jag ska låta frälsaren (den Hembbath)<br />

komma till alla hedningar, honom ska de<br />

hålla kär (älska) <strong>och</strong> hålla fast vid, såsom 1<br />

Mos 49 säger: "Hedningarna ska tillbedja<br />

honom", åter bli fientlig till djävulen, den<br />

gamle ormen, <strong>och</strong> falla från honom. Då ska<br />

det gå, som det plägar gå, när världen Gud<br />

<strong>och</strong> furste har blivit uppretad, vild <strong>och</strong> rasande,<br />

så att han måste avträda sitt rike,<br />

sitt hus, sitt husgeråd, sin gudstjänst, sin<br />

makt åt frälsaren (dem Hembdath) <strong>och</strong><br />

spiran (Silo). Läs historien om Kristi tid<br />

härifrån, vem som vill, hur judar <strong>och</strong> hedningar,<br />

därefter kättare, sist muhammedaner<br />

<strong>och</strong> nu påven rasat <strong>och</strong> ännu "rasar mot<br />

Gud <strong>och</strong> hans Messias" (Ps 2), så ska man<br />

förstå, vad Haggai här säger om bråk. Det<br />

har inte funnits någon vrå i världen eller<br />

någon plats i havet, dit evangeliet inte<br />

spritts <strong>och</strong> fört frälsaren (den Hembdath),<br />

som Ps 18 säger:" Det finns inget språk eller<br />

tal, där man inte hör dess stämma. Dess ton<br />

går ut i hela världen <strong>och</strong> dess tal till världens<br />

ände". Och djävulen låter sig också<br />

sannerligen finnas på plats med mord genom<br />

tyrannerna, med <strong>lögner</strong> genom kättarna<br />

<strong>och</strong> med alla sina djävulska lister <strong>och</strong><br />

krafter, som han ännu gör, för att hindra<br />

<strong>och</strong> motsätta sig evangeliet. Detta är striden.<br />

Jag vill börja detta buller ang de späda små<br />

frukterna med ädlingen Anti<strong>och</strong>us. Ty från<br />

Haggai ända till Anti<strong>och</strong>us är ungefär 300<br />

år. Det är en liten tid, under vilken de hade<br />

fred. Ty de persiska konungar (165) gjorde<br />

dem mycket gott, även Alexander gjorde<br />

dem ingenting till skada (dem inte något<br />

82<br />

ont). Och de hade det drägligt med sina<br />

efterkommande ända tills denna snusker<br />

Anti<strong>och</strong>us. Med honom började ofred <strong>och</strong><br />

olyckor, <strong>och</strong> djävulen sökte genom honom<br />

utrota kvinnans säd. Han plundrade Jerusalem,<br />

templet, land <strong>och</strong> folk, skändade templet<br />

<strong>och</strong> rasade så som hans Gud djävulen<br />

drev honom. Och där var nästan hela judarnas<br />

lycka slut <strong>och</strong> har aldrig åter kommit i<br />

det tidigare läget <strong>och</strong> återkommer aldrig dit.<br />

Detta tjänar även därtill, att man kan rätt<br />

förstå judarnas talesätt, när de säger "alla<br />

hedningars frälsare (Hembdath)", dvs guld<br />

<strong>och</strong> silver har kommit till detta tempel, dvs<br />

har de föregående konungarna givit något,<br />

så har denne (Anti<strong>och</strong>us) helt <strong>och</strong> hållit tagit<br />

bort det, <strong>och</strong> förändrat <strong>deras</strong> talesätt så:<br />

Alla judars frälsare (Hembdath) överlämnar<br />

Anti<strong>och</strong>us till hedningarna, så att följaktligen<br />

denna Haggais´ utsaga icke kan förstås<br />

av hedningarna. Ty judarna har efter dessa<br />

300 år eller mindre tid alltjämt inte fått<br />

mycket av hedningarna utan måste ge dem<br />

mycket, tills romarna snart kom härefter<br />

<strong>och</strong> fullständigt förberedde ett slut. De satte<br />

Herodes till konung över dem. Vad denne<br />

gav åt dem, fann (upptäckte) de väl, <strong>och</strong> föga<br />

fred har fökjaktligen medgivits dem sedan<br />

Anti<strong>och</strong>us´ dagar. Och Daniel spetsade<br />

också öronen hos denne Anti<strong>och</strong>us, då han<br />

skulle säga: Nu är det slut <strong>och</strong> är ute, nu<br />

står Messias vid dörren, som ska göra bullret<br />

mer ihållande <strong>och</strong> ständigt större.<br />

Men den skändlige Anti<strong>och</strong>us inte blott<br />

plundrade <strong>och</strong> skändade templet, utan han<br />

undertryckte även Schevet eller Sultan,<br />

furstarna i Davids hus, nämligen den sista<br />

fursten Johannes Hircanus, så att ingen av<br />

hans efterkommande mera kom på Davids<br />

stol eller i furstlig maktställning (ins Regiment),<br />

utom att Saphra eller Mehokek ännu<br />

stannade kvar ända tillHerodes´ tid, så att<br />

från den tiden Davids hus betraktades som<br />

om dess ljus var släckt <strong>och</strong> ingen Sultan<br />

eller Szepter fanns där från Juda. Det var<br />

också nu verkligen vid slutet <strong>och</strong> ännu ungefär<br />

150 år till Messias´ ankomst. Men gemenligen<br />

gick det så till: det som skulle<br />

brytas, måste först knaka <strong>och</strong> braka en<br />

smula. Det som skulle gå under, måste först<br />

sjunka <strong>och</strong> svikta en smula. Så har också


Szeptern i Juda vid sitt fall, blivit svag,<br />

knakade <strong>och</strong> jämrade sig över 150 åren, tills<br />

han genom romarna <strong>och</strong> Herodes helt föll<br />

ihop. Och Judas furstar hade alltså stannat<br />

kvar de 150 åren utan makt som vanliga<br />

medborgare (166), kanske också helt utarmade,<br />

ty Maria, Kristi moder i Nasareth,<br />

berömde dem <strong>och</strong> hon var en fattig, beklagansvärd<br />

jungfru.<br />

Dock är det även sant, att mackabeerna<br />

stred mot Anti<strong>och</strong>us <strong>och</strong> segrade (liksom<br />

Daniel 11 talar om en liten hjälp) <strong>och</strong> därmed<br />

kom på Davids stol in i regementet. Det<br />

var präster från Levis <strong>och</strong> Arons stammar.<br />

Nu kan man på goda grunder säga, att den<br />

kungliga <strong>och</strong> prästerliga stammen är blandad<br />

med varandra, ty så läser vi i 2. Krön<br />

22:11 om Josabea, konung Jorams dotter<br />

<strong>och</strong> konung Ahasias syster, att hon varit<br />

översteprästen Johadas hustru <strong>och</strong> ur Salomos<br />

kungliga ätt som en ympkvist stoppats<br />

in i den prästerliga släkten, <strong>och</strong> blivit en<br />

stam <strong>och</strong> ett träd med den. Därför har hon<br />

varit ärkemoder till alla Johadas, prästernas,<br />

efterkommande <strong>och</strong> en sann Sara till<br />

den prästerliga släkten. Därför kan makabeerna<br />

kallas Davids blod <strong>och</strong> hans barn<br />

genom moderns linje. Ty vad som kommer<br />

från modern tillhör oss lika nära som det<br />

som kommer från fadern, såsom det också i<br />

andra länder är brukligt. Därför är vår<br />

kejsare Karl konung av Spanien genom<br />

modern, icke genom fadern. Hans fader Filip<br />

var hertig av Burgund, icke genom fadern<br />

Maximilian, utan genom modern Maria.<br />

Likaså kallar David nu alla Jojadas <strong>och</strong><br />

Josabeas barn för sina naturliga barn, söner<br />

<strong>och</strong> döttrar, emedan Josabea härleder sig av<br />

sin son Salomon, <strong>och</strong> genom makabeerna<br />

har Salomons stam efter kvinnolinjen åter<br />

kommit till regementet <strong>och</strong> till Spiran (Szeptern),<br />

varifrån den genom Ahasia på manslinjen<br />

hade fallit, <strong>och</strong> förblivit det ända till<br />

Herodes, som de båda, Sultan <strong>och</strong> Saphra<br />

eller Sanhedrin, stötte bort <strong>och</strong> utrotade.<br />

Där ligger nu Judas Szepter <strong>och</strong> Mehokek,<br />

där står Davids hus mörkt, såväl från mans-<br />

som kvinnosidan. Därför måste Messias<br />

vara där, Davids rätta ljus, den rätta sonen,<br />

som har hållit hans hus i gott skick ända<br />

tills i dag <strong>och</strong> ska hålla det i gott skick <strong>och</strong><br />

upplysa det i evighet.<br />

Vidare säger Gud genom Haggai: "Jag ska<br />

gör detta hus fullt av härlighet, jag har guld<br />

<strong>och</strong> silver, <strong>och</strong> härligheten i detta sista hus<br />

ska vara större än i det första osv". Det är<br />

sant, stor härlighet har vederfarits detta<br />

tempel i 300 år före Anti<strong>och</strong>us, då perserna<br />

<strong>och</strong> Alexanders efterkommande, konungarna<br />

i Syrien <strong>och</strong> konung Philadelphus i Egypten<br />

gav stora egendomar dit. Men likväl (167) är<br />

det Salomos första tempel med den oöverträffade<br />

härligheten. Det måste finnas en<br />

annan härlighet eller detta salomoniska<br />

tempel överstiger denna (härlighet) långt,<br />

långt. Ty där fanns också guld <strong>och</strong> silver,<br />

dessutom förbundsarken, nådastolen <strong>och</strong><br />

kerubim, Moses tavlor, Arons stav, himlabröd<br />

i gyllne kärl, Arons kläder. Likaså<br />

Urim <strong>och</strong> Thumim, den heliga oljan, varmed<br />

man smorde konungar <strong>och</strong> präster. Och när<br />

Salomo invigde detta tempel, föll eld ned<br />

från himmelen <strong>och</strong> förtärde offret. Och<br />

templet blev fullt av dimma, dvs gudomligt<br />

majestät, som visade sig själv däri närvarande,<br />

som Salomo säger i 2. Krön 6: "Gud<br />

har talat, han ville bo i dimman", ty så hade<br />

han också gjort i öknen över Moses´ tabernakel.<br />

Av denna härlighet, som går långt utöver<br />

guld <strong>och</strong> silver, fanns icke någon i detta<br />

Haggais´ tempel, <strong>och</strong> likväl säger Gud, att<br />

det skulle vara större härlighet här än där.<br />

Då låter ni judarna utbasunera vem som<br />

varit denna större härlighet? Intet kan de<br />

här nedtysta, ty såsom texten säger <strong>och</strong> de<br />

gamla judarna, <strong>deras</strong> förfäder, vet , att<br />

hedningarnas frälsare, Messias, kom på<br />

detta tempels tid <strong>och</strong> värderade templet<br />

högt genom sin närvaro, liksom vi kristna<br />

vet, att vår Herre Jesus Kristus, den rätte<br />

frälsaren (Hembdath), där har tillbetts av<br />

sin moder <strong>och</strong> att han själv där har undervisat<br />

<strong>och</strong> gjort under -- detta är det riktiga<br />

töcknet, hans veka mänsklighet, i vilken<br />

Gud har visat sig närvarande <strong>och</strong> låter sig<br />

höras <strong>och</strong> ses. Fastän judarna gör narr av<br />

detta, så är dock vår tro därmed stärkt, till<br />

de ger en annan härlighet i detta tempel,<br />

som vore större än denne frälsare för alla<br />

hedningar. Detta ska de göra, om de nu<br />

83


ygger det tredje templet, dvs om Gud är en<br />

lögnare, djävulen sanningen <strong>och</strong> de åter tar<br />

Jerusalem i besittning, men icke förr.<br />

Josephus skriver, att Herodes rev ned<br />

Haggais tempel i grunden, då det inte var<br />

tillräckligt vackert byggt, <strong>och</strong> byggde ett<br />

nytt, så vackert eller vackrare än Salomos<br />

tempel. Jag vill gärna tro på den historien,<br />

men dock saknas de ovan nämnda sakerna i<br />

den höga gamla helgedomen: förbundsarken,<br />

nådestolen, kerubim osv, om än templet<br />

varit av idel diamanter <strong>och</strong> rubiner. För<br />

övrigt emedan Herodes inte hade något<br />

uppdrag av Gud att göra sådant utan som en<br />

gudlös (168) fiende till Gud <strong>och</strong> hans folk av<br />

ärelystnad <strong>och</strong> högmod gjorde denna byggnad<br />

till sin egen ära, så har hela hans byggnad<br />

<strong>och</strong> arbete inför Gud varit som den<br />

minsta lilla sten, vilken Zerubabel på Guds<br />

befallning lagt på byggnaden. Och det förtjänar<br />

utan tvivel icke mycken nåd, att han<br />

vanhelgar det befallda genom Guds ord<br />

upprättade <strong>och</strong> invigda templet, som rivits<br />

ned, <strong>och</strong> utan Guds ord <strong>och</strong> befallning har<br />

velat bygga ett mycket skönare. Fastän Gud<br />

för den platsens skull, som han hade utvalt<br />

till tempel, har låtit sådant passera <strong>och</strong><br />

tillåtit, att han med templets nedbrytande<br />

tvärtom ger en illavarslande tolkning, att<br />

Israels folk hädanefter har tempel, Guds ord<br />

<strong>och</strong> ska förlora allt <strong>och</strong> därför utöva världens<br />

fåfängliga prakt under skens av gudstjänst.<br />

Även detta tempel har inte blott haft mindre<br />

skönhet än Salomos, utan också på allt sätt<br />

blivit mer skändat än detta. Uttryckligt mot<br />

judarnas vilja när Anti<strong>och</strong>us tog allt, som<br />

var därinne <strong>och</strong> satte en avgud på altaret,<br />

offrade griskött <strong>och</strong> gjorde en riktig svinstia<br />

<strong>och</strong> ogudaktigt snusk av templet, anstiftade<br />

ett gruvligt mord i Jerusalem, som vore han<br />

själv en djävul, såsom beskrivs i 1. Mack 1:<br />

21, <strong>och</strong> såsom Daniel hade förkunnat (Daniel<br />

11). Icke mindre vanära utövade romarna<br />

<strong>och</strong> särskilt den snuskige kejsaren<br />

Caligula, som också gjord sina illdåd, varom<br />

Daniel 9 <strong>och</strong> 12 talar. Sådan vanära <strong>och</strong><br />

skam vederfors icke detta Salomos tempel<br />

av hedningar <strong>och</strong> främlingar, så att det blir<br />

otvivelaktigt, hur sanna Haggais ord är:<br />

"Jag vill göra detta tempel mer ärofullt än<br />

något annat tempel", varemot man väl kan<br />

84<br />

säga, att det har varit tillräckligt vanärat,<br />

om man vill tala om yttre, materiell ära.<br />

Därför måste en annan ära komma till, om<br />

Haggai skall ha rätt.<br />

För det andra har judarna själva också<br />

skändat detta tempel i högre utsträckning<br />

än något annat skändats, nämligen med<br />

andligt avguderi. Lyra skrev <strong>och</strong> andra<br />

ytterligare, att judarna efter hemkomsten<br />

från Babylon icke har bedrivit avguderi eller<br />

med profetmorden begått så svåra synder<br />

som tidigare. Därmed vill han bevisa, att<br />

orsaken till <strong>deras</strong> förbannelse måste vara en<br />

större synd än avguderi, profetmord osv.<br />

Nämligen att de har korsfäst Messias. Detta<br />

argument är riktigt, utmärkt <strong>och</strong> starkt.<br />

Men att de (169) icke har mördat profeter,<br />

beror ej på brist i <strong>deras</strong> onda vilja utan de<br />

har inte mera några profeter, som straffar<br />

<strong>deras</strong> avguderi, girighet <strong>och</strong> laster. Därför<br />

kan de inte mörda några profeter. Men<br />

avguderi har judarna drivit avskyvärdare<br />

under detta tempels tid än under det förras,<br />

icke det grova, påtagliga, plumpa, utan det<br />

subtila, andliga avguderi, som Sakarja 5<br />

utmålar under namn av den flygande bokrullen<br />

<strong>och</strong> den farande sädesskäppan <strong>och</strong><br />

slutligen i 11:e -- 12:e kapitlen profeterar om<br />

skändliga ting, hur de säljer <strong>och</strong> värderar<br />

Gud till trettio silverpengar (11: 11-12).<br />

Därom mer annorstädes. Är det icke skam<br />

nog, att i samma tid prästerna förvände de<br />

tio Guds buden på det gemenaste sätt? Säg<br />

du, vilket avguderi är lika detta illdåd, som<br />

förvänder Guds ord i lögn? Detta kallas<br />

riktigt under Guds namn <strong>och</strong> avgudars sken,<br />

det är att uppresa avgudar, som andra budet<br />

förbjuder: "Du skall icke missbruka din<br />

Guds namn".<br />

Dock skriver <strong>deras</strong> Talmund <strong>och</strong> rabbiner,<br />

att det inte är synd att döda, om en jude<br />

dödar en hedning, utan blott när han dödar<br />

en jude i Israel. Och när juden inte håller en<br />

ed gentemot en hedning, så är det icke synd.<br />

Och om en hedning inte håller en ed, så är<br />

det icke synd. Likaså att stjäla <strong>och</strong> röva<br />

(som judarna gör genom ocker) från hedningarna<br />

är en gudstjänst. Ty de tror, eftersom<br />

de är det ädla blodet <strong>och</strong> de<br />

omskurna heliga, så kan de inte göra något<br />

alltför grov med oss eller försynda sig mot


oss, emedan de är världens herrar <strong>och</strong> vi<br />

<strong>deras</strong> tjänare, ja <strong>deras</strong> boskap.<br />

Summariskt: hur <strong>deras</strong> rabbiner har undervisat,<br />

säger oss också våra evangelister:<br />

Matt 15 (. 1-9), att de har upphävt det fjärde<br />

budet om att hedra fader <strong>och</strong> moder, <strong>och</strong><br />

enligt Matt 23 bedrivit skändlig lärdom,<br />

förutom det som Kristus ytterligare säger i<br />

Matt 5, hur de så ondskefullt har predikat<br />

<strong>och</strong> utlagt de tio budorden, <strong>och</strong> i templet<br />

släppt in växlare, krämare <strong>och</strong> allehanda<br />

mångleri, så att vår Herre Kristus sade: de<br />

har gjort Guds hus till en mördarhåla<br />

(rövarkula). Nu bedömer du, vilken skön<br />

heder det varit, hur full av härlighet huset<br />

varit, för att Gud måste kalla sitt eget hus<br />

för en mördarhåla, emedan så många själar<br />

har mördats genom <strong>deras</strong> giriga, falska<br />

lärdom, d.v.s. genom tvivelsaktigt avguderi.<br />

Från en sådan lära avstår ej heller i dag<br />

judarna <strong>och</strong> gör som sina fäder, förvanskar<br />

Guds ord, är giriga, ockrar, stjäl, mördar,<br />

där de kan, <strong>och</strong> lär sina barn alltid allt<br />

framgent att göra så.<br />

(170) Ändock är det icke detta tempels<br />

största vanära.<br />

85

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!