Effektivare hantering av stora o komplicerade brottmål.pdf

EFFEKTIVARE HANTERING 

AV STORA OCH 

KOMPLICERADE BROTTMÅL 

– en idéskrift 

December 2006

EFFEKTIVARE HANTERING 

AV STORA OCH 

KOMPLICERADE BROTTMÅL 

– en idéskrift 

December 2006 

3

Tryck & Produktion: Edita 2006 

Omslag: Dan Palmbrink 

4

Innehåll 

1 Inledning .............................................................................................................. 9 

2 Allmänt ................................................................................................................11 

2.2 Uppdraget ......................................................................................................11 

2.3 Arbetets bedrivande ....................................................................................12 

3 Sammanfattning ...........................................................................................13 

4 Begränsning av förundersökning och åtal .................................15 

4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning .....................15 

4.1.1 Reglering ...............................................................................................15 

4.1.2 Arbetsgruppens överväganden .........................................................16 

4.1.3 Slutsatser ..............................................................................................21 

4.1.4 Idé ..........................................................................................................23 

4.2 Förändrad åtalsplikt ...................................................................................24 

4.2.1 Reglering ...............................................................................................24 

4.2.2 Bakgrund ..............................................................................................25 

4.2.3 Internationell utblick .............................................................................26 


4.2.5 Idé ..........................................................................................................31 

4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild .................32 

åtalsprövning 


4.3.2 Idé ..........................................................................................................34 

4.4 Konkurrensläran ...........................................................................................34 

4.4.1 Reglering ...............................................................................................34 


4.4.3 Idé ..........................................................................................................36 

5 Effektivare förundersökning .................................................................37 

5.1 Inledning ........................................................................................................37 

5

5.2 Förundersökningsplan ..............................................................................38 

5.2.1 Reglering ...............................................................................................38 


5.2.3 Idé ..........................................................................................................40 

5.3 Delgivning enligt 23 kap 18 § RB ..........................................................40 

5.3.1 Reglering ...............................................................................................40 


5.3.3 Idé ..........................................................................................................42 

5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift ...........................43 

5.4.1 Reglering ...............................................................................................43 


5.4.3 Idé ..........................................................................................................45 

5.5 Försvararens roll..........................................................................................46 


5.5.2 Idé ..........................................................................................................47 

5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått..............................................48 


5.6.2 Idé ..........................................................................................................49 

5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål .....................................49 


5.7.2 Idé ..........................................................................................................50 

5.8 Modern teknik..............................................................................................51 

5.8.1 Reglering ...............................................................................................51 

5.8.2 Bakgrund ..............................................................................................51 


5.8.4 Idé ..........................................................................................................53 

6 Effektivare rättegång .................................................................................55 

6.1 Inledning ........................................................................................................55 

6.2 Dispositiva moment i straffprocessen ..................................................56 

6.2.1 Reglering ...............................................................................................56 


6.2.3 Idé ..........................................................................................................59 

6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift ............................................60 

6.3.1 Reglering ...............................................................................................60 


6.3.3 Idé ..........................................................................................................61 

6

6.4 Förberedelse i brottmål ..............................................................................62 

6.4.1 Reglering ...............................................................................................62 


6.4.3 Idé ..........................................................................................................64 

6.5 Rättens sammansättning...........................................................................65 

6.5.1 Reglering ...............................................................................................65 


6.5.3 Idé ..........................................................................................................66 

6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen ..67 

6.6.1 Reglering ...............................................................................................67 


6.6.3 Idé ..........................................................................................................70 

7 Den misstänktes erkännande och medverkan i .....................71 

utredningen 

7.1 Inledning ........................................................................................................71 

7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem ....................71 

7.2.1 Reglering ...............................................................................................71 


7.2.3 Idé ..........................................................................................................75 

7.3 Förenklat brottmålsförfarande ................................................................75 

7.3.1 Aktuella förslag ................................................................... 75 


7.3.3 Idé ..........................................................................................................77 

7.4 Erkännande och medverkan som grund för straffl indring ..............77 

7.4.1 BRU:s förslag .......................................................................................78 


7.4.3 Idé ..........................................................................................................83 

7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i straffprocessen .84 


7.5.2 Europakonventionen ...........................................................................86 

7.5.3 Idé ..........................................................................................................87 

Bilaga 1 

Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten ...............................88 

7

1 Inledning 

Vissa typer av brottslighet har under senare år – inte minst på grund 

av den tekniska utvecklingen och den ökade internationaliseringen 

– blivit mer komplicerad och svårutredd. Detta har i sin tur medfört 

att brottsutredningarna har blivit allt mer vidlyftiga. Det gäller särskilt 

utredningar om ekonomisk brottslighet, men förekommer även 

vid utredningar av andra typer av brott så som t.ex. narkotikabrottslighet, 

människohandel och miljöbrott. Mot bakgrund bland annat 

av den absoluta åtalsplikten, de höga beviskrav som ställs i brottmål 

och bevisbördans placering är dessa utredningar mycket resurskrävande. 

Förundersökning av sådan brottslighet ställer också särskilda krav 

vad gäller arbetsmetoder och samarbete mellan de brottsbekämpande 

myndigheterna. Omfattande och långdragna utredningar innebär vidare 

påfrestningar för såväl misstänkta som målsägande och andra 

inblandade i processen. 

Samhällets resurser är begränsade. Det är inte realistiskt eller knappast 

ens önskvärt att rättsväsendet dimensioneras för att fullt ut utreda all 

brottslighet av denna karaktär. Det är därför nödvändigt att hitta nya 

vägar för att hantera denna utveckling. Det är viktigt att ständigt se 

över det rättsliga systemet och fundera över vad som kan göras för att 

förbättra och eff ektivisera hanteringen av det ökande målinfl ödet och 

de alltmer komplexa utredningarna. 

9

2 Allmänt 

2.1 Arbetsgruppen 

Riksåklagaren tillsatte i september 2005 en arbetsgrupp med uppdrag 

att undersöka vad som kan göras för att ytterligare eff ektivisera hanteringen 

av stora och komplicerade brottmål. 

Arbetsgruppen har letts av riksåklagaren Fredrik Wersäll och i övrigt 

bestått av överåklagaren Peter Hertting, vice överåklagaren Roland 

Andersson, polismästaren Peter Tjäder, advokaten Leif Gustafson, t.f. 

chefsrådmannen Ann-Britt Jansson, professor emeritus Nils Jareborg 

samt kammaråklagaren Eva Th unegard (sekreterare). 

2.2 Uppdraget 

Arbetsgruppens arbete har i allt väsentligt inriktats på att undersöka 

förändringar och förbättringar när det gäller hanteringen av stora och 

komplicerade brottmål fram till dess att åtal väcks och huvudförhandling 

påbörjas. Gruppen har koncentrerat diskussionerna till hur 

utredningar skall drivas fram till åtal i syfte att förkorta utredningstiden 

samt begränsa målens volym. Därutöver har gruppen diskuterat 

vissa frågor som rent allmänt skulle minska belastningen på det straff - 

rättsliga systemet. 

Utgångspunkten för gruppens arbete har varit gällande regler och frågan 

om dessa utnyttjas fullt ut. Förbättringar inom ramen för gällande 

lagstiftning har diskuterats. Gruppen har därefter även analyserat 

behovet av förändrade regler. Där ett sådant behov har konstaterats 

har en huvudsaklig inriktning av dessa förändringar angetts. 

Syftet med gruppens diskussioner har varit att lyfta upp och diskutera 

möjliga förbättringar och förändringar på ett sätt som kan tjäna som 

11

idéer och inspiration för framtiden. Gruppens arbete har inte varit 

inriktat på att lägga fram färdiga författningsförslag. Den rapport 

som gruppen härmed presenterar bör i stället ses som en idéskrift. 

Förhoppningsvis kan gruppens tankar och idéer utgöra grunden för 

ett fortsatt utvecklingsarbete kring viktiga frågor när det gäller hanteringen 

av stora och komplicerade brottmål. Ett fortsatt utvecklingsarbete 

kan förslagsvis ske genom erfarenhetsseminarier, föreskrifter, 

riktlinjer, handböcker, handlingsplaner och metodstöd. Tanken är 

även att rapporten skall inspirera till fortsatta diskussioner kring de 

rättspolitiskt intressanta frågorna om åtalspliktens och förundersökningspliktens 

utformning och frågan om ett utökat inslag av dispositiva 

moment i brottmålsprocessen. 

Av särskilt intresse i detta sammanhang är det samarbete i brottmålsfrågor 

som börjar växa fram mellan Domstolsverket, Advokatsamfundet 

och Åklagarmyndigheten och som hittills resulterat i bland annat 

anordnandet av en brottmålsdag i december 2006. 

2.3 Arbetets bedrivande 

Arbetsgruppen har haft fem sammanträden under tiden oktober 2005 

till oktober 2006. 

Arbetsgruppen har vid två av sammanträdena bjudit in och inhämtat 

synpunkter från olika referenspersoner. Ett av dessa möten har 

huvudsakligen ägnats åt fallstudier. Åklagare, försvarare, polis och 

domare har som utgångspunkt för diskussion och analys presenterat 

två omfattande fall (det s.k. Systembolagsmålet samt ett mål rörande 

människohandel). 

En förteckning över de personer som deltagit i referensgruppsmötena 

fi nns i bilaga 1. 

12

3 Sammanfattning 

Bedömning 

Det är av kriminalpolitiska skäl och av hänsyn till rättssäkerhetsaspekter 

bättre att fl er personer lagförs i mer begränsade och 

renodlade processer än att vissa komplicerade mål utreds i alltför 

stor omfattning och lagförs efter lång tid samtidigt som andra 

ärenden på grund av bristande resurser blir liggande. 

Gruppen föreslår att reglerna om förundersökningsbegränsning skall 

användas mer off ensivt. Det är ofta tillräckligt att en begränsad del av 

en misstänkts brottslighet utreds och lagförs. Att utnyttja möjligheten 

till förundersökningsbegränsning är ett eff ektivt sätt att förkorta 

utredningstiderna och hushålla med resurserna. 

Fler inskränkningar i den absoluta åtalsplikten och i den absoluta 

förundersökningsplikten föreslås. En sådan utveckling skulle medföra 

ett ökat utrymme för kriminalpolitiska prioriteringar. Genomtänkta 

prioriteringar och korta genomströmningstider bedöms ha stor allmänpreventiv 

eff ekt. 

Förslag lämnas till hur såväl förundersökningen som rättegången 

(framförallt genom åtgärder som ligger på förundersökningsstadiet) 

kan eff ektiviseras. En förstärkt försvararroll, gemensam metodutveckling 

för polis och åklagare, utnyttjande av modern teknik samt en 

utökad materiell processledning från domstolens sida ingår i detta. 

I rapporten diskuteras också utökade dispositiva inslag i straff processen. 

Den tilltalade föreslås i utökad utsträckning kunna disponera 

över sin egen talan och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas. 

13

Erkännande och medverkan föreslås, i ökad utsträckning, kunna utgöra 

grund för straffl indring. För att skapa incitament och motivera 

den misstänkte att medverka bör åklagarna ges rätten att förfoga över 

påföljdsramen. Gruppen ser vidare en utveckling, liksom i många andra 

länder, mot att uppgörelser skall kunna ingås mellan åklagaren 

och den misstänkte. 

14

4 Begränsning av förundersökning och åtal 

4.1 Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning 

Bedömning 

Dagens regelsystem medger stora eff ektiviseringar. Gällande 

bestämmelser kan tolkas på ett mer off ensivt sätt. Förundersökningsbegränsningsinstitutet 

kan användas i större omfattning 

än vad som görs i dag. 

Med utgångspunkt i att gruppen sett som sin uppgift att främst diskutera 

möjligheten till förbättringar inom gällande regler har gruppen 

funnit det naturligt att i första hand göra en bedömning av om 

inskränkningarna i åtalsplikten utnyttjas fullt ut eller om utrymme 

fi nns att använda dessa i större omfattning. 

4.1.1 Reglering 

Förundersökningsbegränsningsreglerna i 23 kap. 4 a § rättegångsbalken 

(RB) bygger i allt väsentligt på reglerna om åtalsunderlåtelse 

i 20 kap. 7 § RB. Om förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger 

får åklagare besluta att lägga ned en förundersökning. Är förundersökning 

inte inledd får åklagare även besluta att förundersökning inte 

skall inledas. En grundförutsättning för både åtalsunderlåtelse och 

förundersökningsbegränsning är att något väsentligt allmänt eller enskilt 

intresse inte åsidosätts. 

För gruppens diskussioner är det framförallt 20 kap. 7 § första stycket 

p. 3 som är av intresse – d.v.s. (åtalsunderlåtelse eller) förundersökningsbegränsning 

med hänsyn till att den misstänkte begått annat 

brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs särskild påföljd 

med anledning av det föreliggande brottet. 

15

När regeln i tredje punkten tillkom angavs i motiven att det bland 

annat med hänsyn till processekonomiska skäl var befogat med en 

avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Det framhölls 

också att de processekonomiska skälen blev än starkare om man 

beaktade möjligheterna till förundersökningsbegränsning (prop. 

1984/85:3 s. 31). Vidare framhölls att det utöver rent processekonomiska 

skäl fanns ett starkt intresse från både allmän synpunkt och av 

hänsyn till den misstänkte att en reaktion på redan utredd brottslighet 

kom till stånd inom rimlig tid och inte fördröjdes av en utredning 

som endast i mindre mån kunde påverka påföljdsfrågan (a.a. s. 31). 

I prop. 1982/83:134 framfördes det också som exempel att om ett 

ärende avser ett fl ertal skattebrott, där ett av dem medför utredningssvårigheter, 

det för att åstadkomma ett snabbt avgörande av de mer 

lättutredda fallen kan vara befogat att besluta om förundersökningsbegränsning 

beträff ande det mer svårutredda brottet (s. 39). 

4.1.2 Arbetsgruppens överväganden 

Syftet bakom möjligheterna till förundersökningsbegränsning enligt 

23 kap. 4 a § och 20 kap. 7 § första stycket p. 3 är framförallt processekonomiskt. 

När regeln tillkom avsågs som ovan nämnts en avsevärd 

utvidgning av området. Aktuella regler är dock skrivna i en tid då 

brottsligheten såg annorlunda ut än i dag. Sedan reglerna tillkom har 

det hänt mycket, både med brottslighetens utveckling och utvecklingen 

av samhället i stort. Brottsligheten, särskilt vad avser vissa typer 

av allvarliga brott, har ökat i såväl omfattning som komplexitet. Stora 

brottshärvor med förgreningar både inom landet och internationellt 

är inte ovanliga. 

Processekonomiska överväganden innefattar framförallt en avvägning 

av hur tillgängliga resurser skall användas på bästa sätt. När rättsväsendet 

ställs inför nya krav måste tillämpningen av reglerna anpassas 

härefter. Brottslighetens utveckling och ökat fokus på genomström- 

16

ningstider utgör enligt gruppens uppfattning ett tydligt exempel på 

att en sådan anpassning måste ske. De bakomliggande syftena med 

de aktuella reglerna om förundersökningsbegränsning medger således 

att processekonomiska överväganden ges större tyngd än som kunde 

förutses vid bestämmelsernas tillkomst. 

Gruppens erfarenhet visar bland annat att olika åklagare tillämpar 

reglerna om förundersökningsbegränsning på olika sätt. Åklagare gör 

t.ex. olika bedömningar av om aktuell påföljd är tillräcklig för den 

samlade brottsligheten. Det kan vidare konstateras att reglerna om 

förundersökningsbegränsning inte utnyttjas i någon högre grad av 

åklagarna, i vart fall inte om man ser till antalet beslut om begränsning 

i förhållande till samtliga brottsmisstankar. År 2005 var, inom 

Åklagarmyndigheten, andelen beslut om förundersökningsbegränsning 

och beslut om att inte inleda förundersökning enligt 20 kap. 

7 § första stycket 3 p., fyra procent av det totala antalet beslut avseende 

brottsmisstankar. De senaste åren har denna andel, både inom 

Åklagar myndigheten och Ekobrottsmyndigheten, legat på denna 

nivå. Enligt en undersökning som EBM har gjort (som presenterades 

på EBM-dagen den 6 december 2005) om användandet av förundersökningsbegränsning 

anges som skäl för det låga användandet bland 

annat att åklagarna anser att de begränsningsregler som fi nns att tillgå 

generellt sett är för begränsade samt att det fi nns en oro över att ett 

felaktigt användande av reglerna innebär en risk för tjänstefel, vilket 

inte uppfattas vara fallet om man i stället använder sig av motiveringen 

”brott kan inte styrkas”. Det konstateras också i undersökningen 

att det fi nns önskemål från åklagarna om tydligare riktlinjer om när 

begränsningsreglerna får användas. 

Utrymmet att begränsa förundersökningar vid fl erfaldig brottslighet 

är betydande. Åklagaren skall inte göra någon förutsägelse av hur en 

domstol skulle bedöma påföljdsfrågan om åtal väcktes för samtliga 

17

ott. En bedömning skall i stället göras av om den beräknade eller 

redan utdömda påföljden för övriga brott kan anses tillräcklig för all 

brottslighet. 

Vid bedömningen av om påföljden är tillräcklig måste, förutom 

straff värdet av brotten, även tidsaspekten beaktas. Från allmänpreventiv 

synpunkt är en snabb reaktion från samhällets sida betydelsefull. 

Problemet är dock att utredningar i stora och komplicerade mål tar 

tid. Det rör sig ofta om komplicerade och komplexa förhållanden. 

De internationella kopplingarna har också blivit allt vanligare. Sammantaget 

gör detta att tidsutdräkten ofta blir lång. 

Att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förfl utit sedan 

brottet begicks skall, utöver brottets straff värde, beaktas vid straff - 

mätningen i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket p. 7 brottsbalken 

(BrB). Inte alltför sällan blir tidsutdräkten så lång att frågan om rätten 

till prövning inom skälig tid, enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, 

aktualiseras när domstolen skall bestämma påföljden. 

Högsta domstolen har i målet NJA 2003 s. 414 angett i vilken utsträckning 

de tidsutdräkter som förekommit mellan brotten och slutlig 

dom skall beaktas vid påföljdsbestämningen. HD konstaterade 

att det vid bedömningen om kravet på skälig tid iakttagits det är av 

särskild betydelse hur komplicerat målet varit samt hur den tilltalade 

och berörda myndigheter agerat under förfarandet. I det aktuella fallet 

ansåg HD att tidsutdräkten varit av en sådan omfattning att den 

inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skälig 

tid och att denne därför var berättigad till gottgörelse i form av 

lindrigare påföljd än han annars skulle ha dömts till. Fängelsestraff et 

i målet reducerades i anledning av detta till hälften (ett år och sex 

månader) i förhållande till vad som motiverades av brottslighetens 

straff värde (tre år). 

18

En slutsats som kan dras av domen är att frågan om prövningen skett 

inom skälig tid skall tillmätas en avgörande betydelse vid påföljdsbestämningen 

och att en kränkning berättigar till en lindrigare påföljd. 

En annan konsekvens av oskäligt lång handläggningstid är kompensation 

genom ekonomisk ersättning. Enligt HD:s avgörande i en dom 

den 9 juni 2005 i mål T 72-04 skall, i de fall inte kompensation i 

form av påföljdsreduktion aktualiserats, ersättning för kränkning av 

rätten till en prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen 

utgå med 1 000-1 500 euro per år som den totala handläggningen 

av ärendet varat. Också för att undvika skadestånd från 

staten är därför en kort handläggningstid mycket angelägen. 

Den straff rabatt som tillämpas vid fl erfaldig brottslighet gör också ofta 

att utredning av samtliga brott knappast kan motiveras från påföljdssynpunkt; 

påföljden blir obetydligt lindrigare även om inte alla brott 

utreds och lagförs. Förutsättningar för förundersökningsbegränsning 

föreligger därför i stor utsträckning. Samma resonemang kan appliceras 

när det gäller den s.k. ”straff trappan”. Vid bedömningen av om 

påföljden är tillräcklig måste beaktas att ju längre fängelsestraff som 

blir aktuellt ju längre blir också avståndet till nästa ”nivå” i straff skalan. 

Om en gärning har ett visst straff värde, t.ex. tre års fängelse, krävs 

det att gärningen bedöms som avsevärt mycket grövre för att ett längre 

fängelsestraff än tre år skall dömas ut. Att föra bevisning kring hur 

mycket mer grov, kränkande etc. som gärningen har varit kan kräva 

omotiverade extra stora och svårbemästrade utredningsinsatser. Åklagaren 

skulle då, genom en avvägning av de olika intressena, kunna 

nöja sig med att visa att gärningen har ett straff värde på tre år. 

Det är angeläget att fokus under förundersökningen riktas mot rekvisiten 

i brottsbeskrivningen och mot de särskilda straff skärpnings- 

19

grunder som kan aktualiseras. Varje utredningsåtgärd skall vara av 

betydelse för den straff bara gärningen. Som exempel kan nämnas 

organiserad brottslighet där straff värdet oftast endast marginellt påverkas 

av att gärningen utgjort ett led i en organiserad brottslighet. 

Gruppens erfarenhet är att det ibland läggs alltför stora resurser på att 

visa att en enskild gärning utgjort just ett led i en organiserad brottslighet. 

Det är viktigt att åklagaren stämmer av utrednings insatserna 

inte bara mot de särskilda rekvisiten för brottet utan även mot aktuella 

straff skärpningsgrunder. För att utredningsinsatser skall vara påkallade 

bör de medföra en tydlig påverkan på straff värdet. 

När det gäller gärningens rubricering konstateras att om omfattande 

utredning krävs för att visa att en gärning är att bedöma som 

grov skulle åklagaren i stället kunna nöja sig med en rubricering av 

normalgraden och argumentera för ett högt straff värde inom denna 

straff skala. Som exempel på detta kan nämnas frågan om en gärning 

är att bedöma som koppleri eller grovt koppleri och där omfattningen 

av verksamheten är avgörande för rubriceringen. Att förlänga utredningen, 

och även processen i domstol, med stora insatser kring bevisning 

rörande omfattningen av verksamheten skulle inte behöva vara 

påkallat om straff värdet för ett brott av normalgraden ändå kan anses 

tillräckligt högt. 

Som exempel på ärenden där ett utökat användande av förundersökningsbegränsning 

kan användas kan nämnas härvor med svart 

arbetskraft eller härvor med annonsbedrägerier där ett antal personer 

gjort sig skyldiga till omfattande brottslighet med förgreningar 

åt fl era olika håll. Här bör åklagaren kunna nöja sig med att åtala för 

viss brottslighet om man kan se att straff värdet ändå i någon mån 

motsvarar brottslighetens omfattning. 

20

Ett annat exempel är människohandel där det ofta är fråga om en 

omfattande, organiserad verksamhet som pågått under längre tid, 

där ett stort antal målsägande varit involverade och där verksamheten 

avbryts genom det tillslag som görs. Frågan om hur omfattande 

förundersökningsåtgärder som skall vidtas för att visa omfattningen 

av verksamheten måste ställas i relation till den tid som förundersökningen 

tar, den tid som misstänkta sitter häktade, målsägandens 

utsatthet, inte minst under utredningstiden, rättsväsendets samlade 

resurser och möjligheten att hantera omfattningen på det material 

som samlas in. 

I alla ärenden gäller att ett alltför stort förundersökningsmaterial med 

alltför många inblandade personer kan bli ohanterligt att presentera 

i rätten. I dessa fall bör det fi nnas förutsättningar för åklagaren att 

begränsa utredningen. På detta sätt frigörs i stället resurser för att 

hantera nya ärenden. En annan aspekt på detta är också att ju längre 

tid som spaning bedrivs desto längre tid låter polis och åklagare 

brottet fortgå med allt vad detta innebär för brottsoff er och en ökad 

ekonomisk förtjänst för gärningsmännen. Självklart gäller detta dock 

inte generellt. För att exempelvis komma åt huvudmännen inom den 

grova organiserade brottsligheten kan en mer omfattande spaning i 

vissa fall vara nödvändig. 

4.1.3 Slutsatser 

Att utnyttja möjligheten till förundersökningsbegränsning är ett effektivt 

sätt att förkorta utredningstiderna och hushålla med de begränsade 

resurserna. Alla inblandade i processen torde kunna tjäna på 

detta. Inte minst för misstänkta bör en allmän förkortning av tiden 

för utredning och lagföring vara ett angeläget mål. 

21

Det fi nns ett större utrymme för att bedöma ett kortare straff för en 

samlad brottslighet som tillräcklig påföljd i stora och komplicerade 

ärenden. Detta gör sig särskilt gällande när målets handläggning kan 

förväntas dra ut på tiden. Den förväntade tidsåtgången bör beaktas 

i större omfattning vid bedömning av gärningarnas samlade straff - 

värde. Förutom rena straff värde- och straff mätningsresonemang är 

det angeläget att i detta hänseende även beakta att bevisningen blir 

allt sämre med tiden. Eftersom åklagaren måste kunna förvänta sig en 

fällande dom när åtal väcks måste även bevisningens värde efter lång 

tid bedömas. Denna bedömning bör göras i början på en utredning, 

så snart omfattningen av ärendet och den förväntade tidsåtgången 

kan överblickas. 

Som tidigare nämnts är det från allmänpreventiv synpunkt viktigt 

med en snabb reaktion från samhällets sida. Ett snabbt avgörande är 

i sig av stort kriminalpolitiskt värde och bidrar till att skapa förtroende 

för rättsväsendet. En mer off ensiv tillämpning av reglerna om 

begränsning av förundersökning bör därför inte i detta hänseende, 

framförallt inte vid ekonomisk brottslighet, åsidosätta väsentligt allmänt 

intresse. Ekonomisk brottslighet och t.ex. narkotikabrottslighet 

skiljer sig från övrig grov brottslighet, där det ofta fi nns en direkt 

skadelidande målsägande. Förundersökningsbegränsning bör därför, 

med hänsyn till det enskilda intresse som också skall beaktas, kunna 

användas i större omfattning vid denna typ av brottslighet jämfört 

med annan brottslighet. När det gäller frågan om väsentligt enskilt 

intresse skall dock beaktas att även en målsägande har intresse av ett 

snabbt avgörande och att en begränsning även här i många fall kan 

vara befogad. Avgörande blir om den förväntade påföljden kan anses 

tillräcklig för all brottslighet och att någon enskilds berättigade anspråk 

på exempelvis skadestånd inte åsidosätts. 

22

Förundersökningsbegränsning bör ske i ett så tidigt skede som möjligt 

och tillämpas på likartat sätt. Misstanke bör inte delges om man 

inte inom rimlig tid kan förväntas avsluta förundersökningen. Åklagarnas 

arbetsmetod när en förundersökning inleds bör inte vara ett 

brett anslag med förhoppning om att något skall kunna styrkas. Vid 

omfattande utredningar bör i stället ett tidigt strategiskt inriktningsbeslut 

fattas så att resurser läggs ned på rätt åtgärder. Åklagaren bör 

göra en prognos med bedömning av vad som kan förväntas kunna 

utredas inom rimlig tid med hänsyn till brottslighetens karaktär, omfattning, 

straff värde m.m. 

4.1.4 Idé 

Eftersom erfarenheten visar att åklagare gör olika bedömningar av 

om t.ex. påföljden är tillräcklig för den samlade brottsligheten måste 

åklagarna få stöd i att våga prioritera och välja ut de misstankar som 

kan förväntas gå att styrka. Tydliga och mer off ensiva kriterier för när 

förundersökningar kan och bör begränsas bör utarbetas. 

Riksåklagarens inledda arbete med riktlinjer bör inriktas på att, inom 

ramen för gällande lagstiftning, få till stånd en mer enhetlig och offensiv 

tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. 

Riktlinjerna bör inriktas på att ge vägledning kring 

bedömningen av om enskilt eller allmänt intresse sätts åt sidan genom 

beslut om förundersökningsbegränsning. Riktlinjerna bör även ange 

en modell eller ge vägledning dels för en prognos för bedömningen av 

bevisningen och dels för hur straff värdet bör behandlas i förhållande 

till den beräknade tiden som förundersökningen förväntas ta. 

23

4.2 Förändrad åtalsplikt 

24 

Bedömning 

Vid en relativ åtalsplikt skulle större utrymme för kriminalpolitiska 

prioriteringar kunna skapas. Detta skulle kunna få stor 

allmänpreventiv eff ekt. Samma eff ekt skulle (i vart fall delvis) 

kunna uppnås genom ytterligare inskränkningar av den absoluta 

åtalsplikten – eller av den absoluta förundersökningsplikten. 

Gruppen bedömer det senare som en rättspolitiskt mer framkomlig 

väg, i vart fall för närvarande. 


Enligt 20 kap. 6 § RB skall åklagare, om inte något annat är föreskrivet, 

väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Åtalet förutsätter 

att åklagaren på objektiva grunder kan emotse en fällande dom. 

Vidare följer av 23 kap. 1 § RB att förundersökning skall inledas när 

det fi nns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal 

har förövats. Den absoluta åtalsplikten bygger på den s.k. legalitetsprincipen 

i motsats till den s.k. opportunitetsprincipen. 

Grundprinciperna om absolut åtals- och förundersökningsplikt har 

fl era omfattande undantag. Det gäller särskilt reglerna om åtalsunderlåtelse, 

särskild åtalsprövning och förundersökningsbegränsning. 

Reglerna om preskription kan till sina konsekvenser även ytterst uppfattas 

som ett avsteg från åtalsplikten. Åtals- och förundersökningsplikten 

kan i praktiken också sägas inskränkas av de prioriteringar 

som sker med hänsyn till resursbegränsningar. I praktiken är det således 

en relativt begränsad mängd av den totala brottsligheten som 

blir föremål för några utredningsåtgärder över huvud taget. Att så är 

fallet förutsätts också i de styrinstrument, t.ex. budgetproposition och

egleringsbrev, som gäller för rättsväsendets myndigheter. Däri anges 

vad som bör prioriteras, underförstått vad rättsväsendet härigenom 

bör lägga mer begränsade resurser på. 

4.2.2 Bakgrund 

Frågan om åtalspliktens utformning är föremål för en ständig diskussion 

i Sverige och internationellt. Europarådet antog 1987 en rekommendation 

om relativ åtalsplikt i syfte att nå ett enklare brottmålsförfarande. 

Frågan diskuterades ingående i betänkandet Ett reformerat 

åklagarväsende (SOU 1992:61). BRU (Beredningen för rättsväsendets 

utveckling) har i februari 2006 överlämnat sitt slutbetänkande 

Ett eff ektivare brottmålsförfarande – några ytterligare åtgärder (SOU 

2005:117). I betänkandet ser BRU bland annat över åtalspliktens utformning 

och diskuterar systemet med s.k. plea bargain. Plea bargain 

innebär att åklagaren kan besluta att inte väcka åtal för vissa gärningar 

om den misstänkte erkänner andra gärningar eller besluta att väcka 

åtal för ett lindrigare brott om detta erkänns (i common law-länderna 

är det egentligen fråga om medgivande av åtal, inte erkännande 

av brott). Utredningen kommer fram till att det saknas tillräckliga 

skäl att nu införa undantag från förundersöknings- och åtalsplikten 

som tar sikte på att den misstänktes erkännande och medverkan i 

en brottsutredning skulle kunna leda till att åtal för vissa brott inte 

väcks eller väcks för lindrigare brott än det som misstanken avser. 

Som skäl mot ett system med plea bargain anför BRU framförallt allas 

likhet inför lagen, brottsoff rens intressen, risken för felaktiga uppgifter 

och det faktum att, för att ingen oskyldig skall dömas, betydande 

utredningsinsatser ändå måste vidtas för att kontrollera riktigheten av 

den misstänktes uppgifter. De nackdelar som angetts uppväger, enligt 

BRU, inte de eventuella fördelar för eff ektiviteten som kan uppstå. 

BRU konstaterar dock att utredningen inte har haft möjlighet att 

överväga en översyn av åtalsplikten och förundersökningsplikten av 

processekonomiska skäl. 

25

När det gäller begreppen absolut och relativ åtalsplikt vill gruppen 

i detta sammanhang hänvisa till Per Olof Ekelöfs terminologi om 

obligatoriskt och fakultativt åtal, som numera även används av Peter 

Fitger i Kommentaren till rättegångsbalken. Med obligatoriskt åtal avses 

att förutsättningarna för allmänt åtal är mera klart fi xerade medan 

fakultativt åtal innebär att åtalsfrågan i större eller mindre utsträckning 

överlämnats till åklagarens skönsmässiga bedömning (Per Olof 

Ekelöf, Rättegång V, sjunde upplagan, 1988, s. 142). Terminologin 

med obligatoriskt och fakultativt åtal ger en mer rättvisande bild av 

vad det egentligen är som diskuteras. 

4.2.3 Internationell utblick 

Olika länder har reglerat frågan om åtal på olika sätt. I många länder 

fi nns en grundbestämmelse om absolut åtalsplikt från vilken undantag 

kan ske. Detta gäller, förutom i Sverige, även i t.ex. Finland och 

Tyskland. I andra länder gäller principen om relativ åtalsplikt. Där 

är det på olika sätt överlämnat till åklagaren att, mer eller mindre 

diskretionärt, avgöra om åtal bör ske. Så är t.ex. förhållandet i Norge, 

Danmark och i England och USA. Utrymmet för åklagaren att på 

diskretionära grunder avgöra om åtal bör ske är generellt större i de 

anglosachsiska länderna. I dessa länder skall åklagaren ofta pröva om 

åtal krävs av allmänna hänsyn. I de nordiska länderna är den relativa 

åtalsplikten reglerad på ett annat sätt och försedd med många fl er undantag. 

I Norge t.ex. kan åtalsunderlåtelse meddelas på två grunder, 

dels med hänvisning till opportunitetsprincipen (där en avvägning av 

individuella och allmänpreventiva hänsyn skall göras) och dels med 

hänvisning till processekonomiska skäl (motsvarande 20 kap. 7 § 

RB). Till sina praktiska konsekvenser är regelsystemen i de nordiska 

länderna relativt lika. 

26

Under de senaste åren kan internationellt sett några allmänna utvecklingslinjer 

och trender noteras. Åtalsplikten ges generellt alltmer 

diskretionära inslag. Flera länder i Europa har i anledning av att 

straff processrätten reformerats infört olika varianter av möjligheten 

till åtalsuppgörelser, vilket till sina konsekvenser måste sägas vara ett 

avsteg från den absoluta åtalsplikten. I fl era länder har införts olika 

varianter av s.k. plea bargain eller guilty pleas. T.ex. har Frankrike 

nyligen infört ett sådant system. Den främsta anledningen till denna 

utveckling anses vara nödvändigheten att bemästra hanteringen av 

ett allt större målinfl öde och allt mer komplexa mål. Olika länder 

konstruerar olika varianter, allt från rena uppgörelser mellan åklagaren 

och den misstänkte där något åtal inte behöver väckas till att 

dom stolen kan tillämpa ett enklare brottmålsförfarande eller tillämpa 

straff nedsättning vid erkända brott. Olika länder har också olika kriterier 

för vilka brott som kan omfattas av en guilty plea och i vilket 

stadium av processen som initiativet måste tas för att beaktas. I fl era 

länder påverkas också straff nedsättningens storlek av i vilket skede i 

processen som ett erkännande lämnas. 

I Danmark har åklagaren en möjlighet att, om en person erkänner 

ett antal brott men samtidigt förnekar andra, underlåta åtal för de 

förnekade brotten. Ett krav är dock att det kan antas att straff et inte 

skulle bli högre om dessa brott togs med. Denna typ av mål avgörs av 

ensamdomare, vilket naturligtvis också förenklar handläggningen av 

processen. 


Dagens ansamling av mål, målens komplexitet och samhällets begränsade 

resurser gör att det straff rättsliga systemets verkningsgrad 

framför allt vad gäller de mer omfattande brottmålen blir låg. Prioriteringar 

bör vara en produkt av rationella överväganden och inte 

ske slumpmässigt. Om det fanns större möjlighet att välja vilka mål 

27

som skall drivas skulle det ge större utrymme för statsmakterna att ge 

tydliga anvisningar för prioritering. Åklagare och polis skulle vidare 

tvingas till gemensamma val och ett ansvar för de prioriteringar som 

görs. Befi ntliga resurser skulle därmed kunna användas på ett bättre 

sätt. Balanssituationen och möjligheten att arbeta med ”färskvara” 

skulle också påverkas positivt. En annan utformning av åtalsplikten 

skulle ge legitimitet åt de prioriteringar som ändå måste göras. 

En ändring av åtalspliktens utformning skulle medföra en förändring 

av de principer som den svenska rättsordningen bygger på. Legalitetsprincipen 

och förutsebarhet i rättstillämpningen är grundläggande i 

svensk straff processrätt. Ett upprätthållande av dessa principer på det 

sätt som sker i dag befrämjar dock inte heller tilltron till den absoluta 

åtalsplikten. Gruppens bedömning är att betydelsen av en förändring 

av åtalsplikten från absolut till relativ inte bör överdrivas. I de länder 

där åtalsplikten anges vara relativ kringgärdas den som ovan angetts 

ofta av ett antal restriktioner. Samma resultat som uppnås med en 

relativ åtalsplikt bör kunna uppnås med en ytterligare uppmjukning 

av den absoluta åtalsplikten. Gruppen bedömer att det är mer konstruktivt 

att arbeta för en sådan uppmjukning. T.ex. anser gruppen 

det befogat att ytterligare modifi era den nuvarande åtalsplikten genom 

bland annat utvidgade möjligheter att av resursskäl besluta om 

förundersökningsbegränsning. 

Gruppen vill också i detta sammanhang väcka tanken på ett särskiljande 

av åtalsplikten och förundersökningsplikten. Av eff ektivitetsskäl är 

det framförallt utökade möjligheter till förundersökningsbegränsning 

som är av intresse, d.v.s. inskränkningar i förundersökningsplikten. 

När en utredning väl är färdig talar inte lika starka eff ektivitetsskäl 

för utökade möjligheter till att underlåta åtal, d.v.s. inskränkningar 

i åtalsplikten. Ett särskiljande av åtals- och förundersökningsplikten 

28

ör vara möjligt och gruppen ser gärna att en separat förundersökningsbegränsningsregel, 

frikopplad från 20 kap. 7 § RB, införs. 

Frågor om prioritering och förundersökningsbegränsning är avgörande 

inslag i många utredningar, framförallt när det gäller omfattande 

ekonomisk brottslighet. Dagens regler om förundersökningsbegränsning 

innebär t.ex. att förundersökningen endast kan begränsas såvitt 

avser misstankar mot en viss person. Det är inte möjligt att begränsa 

en förundersökning till att endast avse vissa personer, t.ex. de som begått 

den allvarligaste brottligheten i en härva. En nackdel med dagens 

system är att vissa mål tenderar att bli alltför omfattande. Frågan är 

hur omfattande ett mål bör tillåtas bli, hur många förgreningar som 

måste utredas. 

En risk med att införa en möjlighet att begränsa förundersökningar 

till vissa personer är dock att samma typ av brott då inte kommer att 

leda till samma typ av behandling i det straff rättsliga systemet. Om 

man begränsar härvor till vissa personer lagförs inte de som skulle ha 

lagförts om de inte ingick i en härva utan i stället begått brottet ensamma. 

Det anförda är argument mot utökade möjligheter till förundersökningsbegränsning 

av resursskäl. Å andra sidan bör beaktas att 

systemet i stort drabbar slumpmässigt. Det är endast en relativt liten 

del av de begångna brotten som upptäcks och anmäls. Bevisning kan 

säkras endast för en mindre andel av dessa. Det till synes självklara 

kravet att uppklarade brott skall behandlas lika ger i verkligheten mot 

denna bakgrund en skenbar likhet inför lagen. Vid valet mellan olika 

förhållningssätt till hur förundersökningsbegränsningsinstitutet bör 

se ut bör en tydlig reglering av möjligheten till ytterligare begränsning 

av förundersökningar vara att föredra. Eftersom, som alla vet, 

resurserna inte är oändliga och prioriteringar ändå måste göras, är det 

gruppens bedömning att prioriteringar i kontrollerade former är att 

föredra. 

29

Det danska systemet där åklagaren har möjlighet att underlåta åtal för 

förnekade gärningar innebär klara eff ektivitetsvinster eftersom mycke t 

tid kan sparas i rätten då de förnekade gärningarna sorteras bort. 

Systemet har likheter med de svenska möjligheterna att förundersökningsbegränsa 

förnekade gärningar enligt 23 kap. 4 a § och 20 kap. 

7 § första stycket p. 3 RB. Gruppen anser att det även i Sverige skulle 

kunna vara möjligt att, med hänsyn till processekonomiska skäl, meddela 

åtalsunderlåtelse även för förnekade gärningar. Dagens regelsystem 

ger inte möjlighet till åtalsunderlåtelse när en förundersökning är 

avslutad och gärningen är förnekad. Anledningen till detta är bland 

annat att en åtalsunderlåtelse anses som en lagföring och en sakerförklaring. 

Beslut om åtalsunderlåtelse registreras i belastnings registret. 

Det bör enligt gruppens mening övervägas om en självständig form 

av åtalsunderlåtelse, som inte skall anses som en lagföring, bör införas. 

En sådan reglering skulle medföra möjligheter att av processekonomiska 

skäl inför ett åtal sortera bort förnekade gärningar som 

ändå inte på något avgörande sätt skulle påverka påföljden. Självklart 

bör gärningar förundersökningsbegränsas så tidigt som möjligt, så att 

inte onödiga resurser läggs ned på utredning av gärningar som ändå 

inte skall bli föremål för åtal. I praktiken kan dock fi nnas fl era skäl till 

att en gärning ändå utreds. Det kan vara fråga om allt från bristande 

samordning till hänsyn till målsäganden som ändå gör att ett brott utreds 

och en förundersökning färdigställs. Att en förundersökning blivit 

slutförd bör dock inte utgöra ett hinder för att underlåta ett åtal. 

Om processen i domstol i så stor utsträckning som möjligt kan koncentreras 

till erkända gärningar eller gärningar där bevisningen kan 

renodlas (på grund av t.ex. vitsordade omständigheter) står mycket 

tid att vinna. 

30

I kapitel 7, som behandlar den misstänktes erkännande och medverkan 

i utredningen, utvecklar gruppen ytterligare sina tankar kring 

vissa frågor rörande åtalsuppgörelser, plea bargain och den misstänktes 

erkännande och medverkan i utredningen. 

4.2.5 Idé 

Sammanfattningsvis kan sägas att gruppens uppfattning är att det 

borde ske en förändring av åtalspliktens och förundersökningspliktens 

utformning genom bland annat utvidgade möjligheter att av 

processekonomiska skäl besluta om begränsning av förundersökningar. 

Detta kräver lagändring. En översyn av åtalsplikten och förundersökningsplikten 

bör mot denna bakgrund äga rum. 

31

4.3 Avkriminalisering, administrativa påföljder och särskild 

åtalsprövning 

32 

Bedömning 

Administrativa sanktioner ger många gånger snabbare resultat 

och bör kunna ersätta viss straff rättslig hantering. Ett utökat användningsområde 

för särskild åtalsprövning i kombination med 

ett utvidgat utrymme för förundersökningsbegränsning i dessa 

fall skulle minska belastningen på det straff rättsliga systemet och 

skapa incitament till bättre kontrollsystem. 


Det totala antalet straff bestämmelser är mycket stort, särskilt inom 

specialstraff rätten. Allmänt kan sägas att kriminalisering som sanktion 

bör förbehållas sådana förfaranden som uppfattas som särskilt 

straff värda. Kriminalisering är statens yttersta maktmedel och bör 

användas med återhållsamhet. Till detta kommer att andra former 

av sanktioner oftast är enklare att hantera och mer eff ektiva. Administrativa 

sanktioner är särskilt lämpliga och användbara när förhållandena 

är sådana att det är angeläget att upprätthålla en standard på 

ett visst område och således den individuella skulden inte kommer i 

förgrunden. 

Administrativa sanktioner bör kunna ersätta en relativt stor del av det 

straff rättsliga ansvaret inom specialstraff rättsområdet. Som exempel 

kan nämnas näringsförbud, skattetillägg och miljösanktionsavgift. 

Det skulle t.ex. kunna övervägas om inte näringsförbud på grund av 

bristande bokföring borde kunna prövas utan att frågan om bokföringsbrott 

prövades straff rättsligt. Ett sådant, i administrativ ordning, 

meddelat näringsförbud skulle kunna utgöra grund för beslut om 

särskild åtalsprövning eller åtalsunderlåtelse och därigenom kunna

utgöra grund för förundersökningsbegränsning. I andra fall skulle en 

avkriminalisering kunna komma i fråga. Detta gäller särskilt brott 

på oaktsamhetsnivå. Fördelar med administrativa sanktioner är bland 

annat att man undviker komplicerade rättsliga bedömningar avseende 

det subjektiva rekvisitet och att de även kan användas mot juridiska 

personer och på så vis få en annan tyngd och genomslagskraft. 

Gruppen anser att det fi nns behov av att utöka området för särskild 

åtalsprövning i de fall där kontrollavgifter eller andra sanktioner kommer 

i fråga. Vid särskild åtalsprövning är presumtionen mot åtal. Om 

området utökades skulle incitament för att skapa kontrollsystem öka. 

Som exempel på ett område som skulle kunna vara aktuellt är socialförsäkringsbidragen. 

Om felaktiga bidrag betalas ut skulle återbetalningsskyldighet 

kunna förenas med en avgift, vilket skulle kunna 

ligga till grund för beslut att lägga ned förundersökningen på grund 

av regler om särskild åtalsprövning. 

Ett alternativ till regler av detta slag skulle vara att införa generella 

möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning 

där administrativa sanktioner står till buds. I de fall där alternativa 

sanktioner är stadgade eller står till buds skulle således en generell presumtion 

mot åtal gälla. Generella regler om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning 

skulle ersätta de för enskilda brottstyper 

särskilda reglerna om åtalsprövning. Ett sådant system skulle bli mer 

fl exibelt och vara anpassat till förändringar i lagstiftning som rör nya 

sanktionsavgifter, kontrollsystem m.m. Som exempel kan nämnas att 

den nya lagstiftningen om miljösanktionsavgifter som träder i kraft 

den 1 januari 2007 förenas med utökade regler om särskild åtalsprövning 

i de fall där avgift aktualiseras. En generell regel om åtalsunderlåtelse 

och förundersökningsbegränsning i fall där administrativa 

sanktioner kommer i fråga skulle medföra ett fl exiblare, enklare och 

renare system. 

33

4.3.2 Idé 

Gruppen anser att det är motiverat att göra en översyn av dels möjligheten 

att på olika områden ersätta den straff rättsliga hanteringen med 

administrativa sanktioner och dels möjligheten att införa en generell 

åtalsunderlåtelseregel. 

4.4 Konkurrensläran 

34 

Bedömning 

Konkurrensläran kan användas för att rensa ut gärningar som 

därmed inte behöver utredas eller bedömas. 


Konkurrens mellan brott föreligger om ett och samma förfarande kan 

konstituera fl era olika brott. Konkurrensproblem uppkommer dels 

därför att rekvisiten i olika brottsbeskrivningar helt eller delvis täcker 

varandra och dels för att det faktiska händelseförloppet uppfyller mer 

än en brottsbeskrivning. 

Någon rättslig reglering av konkurrens mellan brott fi nns inte i lagstiftningen. 

Regler om påföljdskonkurrens (d.v.s. hur påföljd skall bestämmas 

för den som har begått mer än ett brott) återfi nns dock på 

ett fl ertal ställen i brottsbalkens kapitel om påföljder. Konkurrensläran 

har dock behandlats i lagmotiv och doktrin (se bl.a. Nils Jareborg, 

Straff rättens gärningslära, 1995, kap 8-10). 


I fall av brottskonkurrens kan dömas för vart och ett av brotten. I 

många fall anses dock mindre straff värda förfaranden som i och för 

sig täcks av händelseförloppet konsumerade av huvudbrottet.

Bestämmelserna om brottskonkurrens bör kunna användas för att 

renodla processen. Det är således viktigt att uppmärksamma de möjligheter 

som konkurrensläran ger i detta hänseende. Det ligger normalt 

inte något egenvärde i att åtala för fl era brott än som enligt konkurrensläran 

är nödvändigt om straff värdet inte i någon nämnvärd 

utsträckning påverkas. 

Eftersom det inte fi nns resurser att utreda alla brott och det inte kan 

anses vara ett vitalt samhällsintresse att lägga ner stort arbete på juridiska 

hårklyverier bör möjligheterna att rensa bort vissa brott som 

konkurrensläran medger inte underskattas (Nils Jareborg, a.a., s. 158 

ff .). En utrensning kan vara motiverad dels för att man därigenom 

undviker en orättvis dubbelbestraff ning och dels om den kvarvarande 

brottsligheten är så bagatellartad att den inte skulle föranleda ytterligare 

straff om den beaktades eller att den utrensade brottsligheten 

beaktas genom utformningen av straff skalan eller inom ramen för 

straff mätningen för den dominerande brottstypen. 

Av intresse i detta sammanhang är konsumtion på grund av brottsenhet, 

regelkonkurrens och medbestraff ade gärningar (Magnus Ulväng, 

Påföljdskonkurrens – Problem och principer, 2005). Konsumtion 

inom ramen för brottsenhet innebär att man utifrån olika kriterier 

skapar en enhet för ett visst brott, inom vilket ett fl ertal olika likartade 

gärningar ryms. Som exempel kan nämnas att fl era slag mot en 

person anses som en och samma misshandel. Konsumtion på grund 

av regelkonkurrens innebär att olika straff bud överlappar varandra. 

Ett rån konsumerar t.ex. stöld. Av särskilt intresse för gruppens arbete 

är konsumtion inom ramen för medbestraff ade gärningar. Viss 

brottslighet kan konsumeras på den grunden att bestraff ningen av ett 

brott sker genom bestraff ningen av ett annat. Gärningsmannen anses 

i dessa fall ha begått fl era brott, d.v.s. konkurrensen är verklig. Som 

exempel kan nämnas att stöld konsumerar i de fl esta fall efterföljan- 

35

de skadegörelse, rån kan konsumera en rad sidobrott t.ex. olaga hot, 

hemfridsbrott och tillgrepp. Det är här fråga om gärningar som alltså 

inte utgör del av själva rånet (d.v.s. ingår i samma brottsenhet) utan 

gärningar som begås under tiden som huvudbrottet pågår (se i detta 

sammanhang NJA 1967 s. 93). Som ytterligare exempel kan nämnas 

att grova förmögenhetsbrott normalt konsumerar bokföringsbrott, 

utpressning konsumerar ocker och förskingring konsumerar efterföljande 

brott enligt BrB 10:4-10:8. 

4.4.3 Idé 

Genom att använda konkurrensläran för att koncentrera utredningar 

på enbart vissa gärningar och lägga andra åt sidan kan resurser sparas 

genom att tid inte behöver åtgå till utredning och lagföring av dessa 

brott. Man kan då även undvika utredning och bedömning av komplicerade 

rekvisit. Målsättningen bör vara att åtal skall utformas så 

att brottslighetens samlade straff värde i huvudsak speglas. Utbildning 

och ett utökat erfarenhetsutbyte med t.ex. seminarier för åklagare, 

domare, advokater och företrädare för rättsvetenskapen kring denna 

fråga (och andra frågor) vore önskvärt. 

36

5 Effektivare förundersökning 

5.1 Inledning 

Ett antal förslag och idéer har på senare tid lagts fram för att eff ektivisera 

rättsväsendet. I betänkandet En ny uppgifts- och ansvarsfördelning 

mellan polis och åklagare (SOU 2005:84) föreslår BRU bland 

annat att polisen skall vara förundersökningsledare i fl er ärenden än 

vad som gäller i dag. Enligt förslaget skall åklagare vara förundersökningsledare 

endast om saken är av omfattande eller svår beskaffenhet 

(i dag gäller att åklagare skall vara förundersökningsledare om 

saken inte är av enkel beskaff enhet). Vidare förespråkas ett tidigare 

åklagarinträde vid allvarligare brottslighet. Motiveringen till detta är 

att ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida skapar 

förutsättningar för en eff ektivare brottsutredning bland annat genom 

tidiga direktiv om utredningsåtgärder. Gruppen instämmer i vikten 

av tidiga och tydliga direktiv för en eff ektiv förundersökning. I detta 

avsnitt kommer några åtgärder framhållas som särskilt angelägna för 

att förundersökningen skall bli eff ektiv. I de följande diskussionerna 

återkommer gruppen även till några av de övriga förslag rörande effektiviteten 

i rättsväsendet som lämnats på senare tid. 

I detta sammanhang kan även nämnas att danske rigsadvokaten, med 

anledning av ett betänkande om behandlingen av större ekomål (Betaenkning 

nr 1454, 2004) och ett antal ändringar i straffl agstiftningen, 

meddelat ett antal riktlinjer. Riktlinjerna innebär bland annat att 

en redogörelse skall lämnas till högre åklagare i mål där åtal inte har 

väckts inom två år efter att ”der er rejst sigtelse”. Det har också införts 

möjlighet för den misstänkte att klaga över tidsutdräkten till högre 

åklagare med möjlighet för denne att förelägga den lägre åklagaren att 

avgöra målet inom viss tid eller att av resursskäl begränsa målet. Vidare 

har en ordning införts där högre åklagare, vid mål som beräknas 

37

pågå 25-30 dagar i rätten, skall säkra att ställning tagits till möjligheterna 

om begränsning av målet (Rigsadvokat Meddelelser 3/2002, 

3/2006 och 4/2006). 

5.2 Förundersökningsplan 

38 

Bedömning 

Upprättandet av en förundersökningsplan i större mål bidrar till 

en eff ektivare förundersökning. 


Förundersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess 

helhet. Han skall se till att förundersökningen bedrivs eff ektivt och 

att den enskildes rättsäkerhetsintressen tas tillvara (1 a § förundersökningskungörelsen). 

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt 

som omständigheterna medger (23 kap. 4 § RB). 


Förundersökningsledaren ansvarar för utredningen. För att på bästa 

sätt kunna fullgöra detta ansvar och se till att utredningen bedrivs 

eff ektivt är det, framförallt vid större utredningar, angeläget att åklagaren 

kan överblicka utredningen. Genom en sådan överblick kan tid 

och resurser satsas på rätt åtgärder. 

Alltför ofta sker tillslag i stora mål utan någon närmare planering 

av hur t.ex. beslagtaget material skall tas om hand och den vidare 

utredningen bedrivas. Om anslaget är brett med förhoppning om att 

det i vart fall skall bli något av en utredning kan detta leda till en stor 

mängd material samlas in utan någon egentlig planering eller strategi, 

vilket medför en oöverblickbar utredning.

För en bättre och mer genomtänkt planering av förundersökningens 

bedrivande bör en förundersökningsplan upprättas av åklagaren. 

I förundersökningsplanen bör framgå förundersökningens innehåll, 

inriktning, omfattning samt en tidplan. Samråd måste ske med polisen 

och utredningsresurserna anpassas efter den gjorda planeringen, 

alternativt måste planeringen anpassas efter tillgängliga resurser. I planen 

bör framgå vad man vill/kan utreda och åtala. En tänkt gärningsbeskrivning 

bör anges. Denna, samt en preliminär bevisuppgift, bör 

utgöra grunden för inriktningen av förundersökningen (se vidare under 

5.4 angående Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift). 

En ständigt uppdaterad förundersökningsplan bör kunna ge just en 

sådan överblick över utredningen som förundersökningsledaren behöver 

för att kunna ta ställning till om utredningen skall drivas vidare 

eller t.ex. ändra inriktning. Förundersökningsplanen bör också, förutom 

att vara till nytta i det enskilda ärendet, kunna tjäna syftet att på 

ett övergripande plan se om de samlade resurserna hos åklagare och 

polis används på rätt sätt. 

EBM har nyligen börjat arbeta med s.k. utredningsplaner i de större 

ärendena. Målsättningen hos EBM är att dessa särskilt krävande ärenden 

inte skall ta längre tid än ett år. För varje ärende skall en utredningsplan 

upprättas. Utredningsplanen skall innehålla en preliminär 

gärningsbeskrivning och ett första utkast till bevisuppgift. Avsikten är 

att arbeta inom ramen för den framtida processen i domstolen. I samband 

med att planen tas fram skall åklagaren ta ställning till frågan 

om begränsning av förundersökningen. Innehållet i planen utgör en 

grund för den prognos som åklagaren måste göra såvitt avser resursbehovet 

och tidsåtgången. 

39

5.2.3 Idé 

Gruppen ser det som angeläget och nödvändigt med ett fortsatt utvecklingsarbete 

kring bland annat metodstöd, t.ex. framtagandet av 

en för polis och åklagare gemensam handbok för hanteringen av stora 

och komplicerade mål. En sådan handbok skulle utöver frågan om 

planeringen av förundersökningen även kunna innehålla rutiner för 

sammanträde för delgivning och teknikanvändning. Även ett införande 

av kontrollfunktioner, i likhet med vad den danske rigsadvokaten 

meddelat, när det gäller bedrivandet av förundersökningar i omfattande 

mål skulle vara av värde. Utvecklingsarbetet, som bör kunna 

ske inom ramen för gällande regelsystem, är i första hand en fråga 

för åklagarväsendet. Samarbete bör ske med framför allt polisen och 

samråd bör äga rum med Advokatsamfundet. 

5.3 Delgivning enligt 23 kap. 18 § RB 

40 

Bedömning 

Löpande delgivning av förundersökningen innebär större möjligheter 

för försvararen att tidigt påkalla utredningsåtgärder. 

Sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB bör hållas i större omfattning, 

för att senast vid detta tillfälle bland annat reda ut vilka 

kompletteringar den misstänkte påkallar. 


Enligt 23 kap 18 § RB får åtal inte beslutas innan den misstänkte har 

fått underrättelse om att han eller hon har rätt att ange den utredning 

som anses önskvärd. Skäligt rådrum skall för detta beredas den misstänkte.

Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den 

mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit 

under förundersökningen. Innan åklagaren beslutar om åtal, 

får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans 

försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för 

sakens fortsatta handläggning i övrigt. 


Löpande delgivning bör användas i större utsträckning för att den 

misstänkte och försvararen kontinuerligt skall få del av utredningen. 

Genom en fortlöpande delgivning av förundersökningen får den 

misstänkte tidigt möjlighet att framföra synpunkter och påkalla 

utredningsåtgärder. Detta bör kunna leda till en tidsvinst. Om en 

löpande delgivning skall bli av värde krävs dock en kontinuerlig inläsning. 

För att åstadkomma detta skulle en tidigare inläsning eventuellt 

behöva vara knuten till något steg i processen. Tidsutdräkten i sig 

bör dock i många fall vara ett incitament för den misstänkte. Många 

tilltalade påverkas negativt av den långa tid som förundersökningen 

pågår. Det kan dock inte förnekas att en utdragen process i vissa fall 

kan uppfattas vara till fördel för den misstänkte, bland annat genom 

att bevisningen försvagas. Allmänt sett måste det dock sägas vara en 

uppgift också för försvararen att i görligaste mån medverka till kortare 

handläggningstider. 

Det bör även understrykas att det avslutande förhöret med den misstänkte, 

när denne har fått del av all utredning, är mycket viktigt. Om 

detta förhör är väl förberett kan förhoppningsvis en helt ny berättelse 

från den misstänkte undvikas i tingsrätten. 

I mer omfattande mål och vid svårbedömda brott kan ett sammanträde 

vara ett bra tillfälle att muntligen reda ut vilka invändningar den 

misstänkte har, om inte dessa redan har framgått genom förhören, och 

41

vilka kompletteringar han påkallar. Om en tentativ gärningsbeskrivning 

och bevisuppgift presenteras senast vid detta tillfälle underlättar 

det för den misstänkte att i ett tidigt skede ta ställning till den egna 

bevisuppgiften (helst skall detta dock, enligt gruppens uppfattning, 

presenteras tidigare, se nedan under avsnitt 5.4) . Om en komplettering 

av förundersökningen kan ske i ett så tidigt skede som möjligt 

blir den totala handläggningstiden av ett ärende kortare. 

Enligt gruppens erfarenhet äger sammanträden enligt 23 kap. 18 § 

RB mycket sällan rum. Det är sällan sammanträden sker på åklagarens 

initiativ. Från åklagarhåll påpekas också ofta att försvararna är alltför 

passiva i samband med den s.k. slutdelgivningen. Om sammanträde 

förekom skulle försvararen tvingas läsa in materialet tidigare och ta 

ställning tidigare. 

Gruppens bedömning är att större utnyttjande av möjligheten till löpande 

delgivning och till sammanträde skulle kunna leda till en mer 

eff ektiv och tidsbesparande handläggning och få till följd att fortsatta 

förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingen kan undvikas. 

Det är inte realistiskt att tro att den försvarare som vid en slutdelgivning 

i ett mål med häktade personer där åtal skall väckas inom kort, 

som får en förundersökning på ett par tusen sidor, skall hinna gå 

igenom materialet på ett sådant sätt att han kan ange inställning till 

alla delar. 

5.3.3 Idé 

Både åklagare och försvarare har ett ansvar för att sammanträde och 

ett ökat användande av löpande delgivning kommer till stånd. Riksåklagaren 

bör verka för att åklagarna alltmer aktivt verkar för detta. 

Som angetts i avsnitt 5.2.3 bör en handbok för hanteringen av stora 

mål tas fram. 

42

5.4 Gärningsbeskrivning och åklagarens bevisuppgift 

Bedömning 

Gärningsbeskrivningen anger ramen för processen. Utformandet 

av gärningsbeskrivningen och bevisuppgiften bör ske i ett 

tidigt skede så att utredningen kan koncentreras till det som är 

väsentligt för det kommande åtalet. 


I 45 kap. 4 § RB första stycket stadgas bland annat att åklagaren i 

stämningsansökan skall ange dels den brottsliga gärningen med angivande 

av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter 

som erfordras för dess kännetecknande och dels de bevis som vill 

åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt bevis. Domen i 

ett brottmål får aldrig avse annan gärning än den för vilken talan om 

ansvar i behörig ordning förts (30 kap. 3 § RB). 


Ett utkast till gärningsbeskrivning bör som ovan angetts fi nnas med 

redan i den förundersökningsplan som skall upprättas när förundersökningen 

inleds (se avsnitt 5.2.2). Att ett sådant utkast upprättas 

tidigt är avgörande för utredningens inriktning och att utredningen 

redan från början kan bedrivas med fokus på ett eventuellt kommande 

åtal. 

Ett utkast till gärningsbeskrivning bör presenteras för den misstänkte 

när misstanke delges. Om åklagaren redan inför förhöret med den 

misstänkte kan presentera en tentativ gärningsbeskrivning kan förhöret 

läggas upp på rätt sätt och relevanta frågor ställas. Genom att 

redan i detta skede ha utkast till gärningsbeskrivning skapas förutsättningar 

för att efter förhöret bedöma hur förundersökningen fort- 

43

sättningsvis skall bedrivas eller om den skall läggas ned. Onödiga 

förundersökningsåtgärder kan undvikas. I stora ekomål är det enligt 

gruppens erfarenhet regel att en gärningsbeskrivning fi nns färdig vid 

det första förhöret. På samma sätt bör man även göra vid andra stora 

utredningar. 

Vikten av en väl utformad gärningsbeskrivning kan inte nog betonas. 

Åklagarens gärningsbeskrivning utgör den ram som anger vad 

som skall prövas i brottmålsprocessen. Gärningsbeskrivningen sätter 

g ränserna för vad som kommer under domstolens bedömning och 

utgör utgångspunkten för processens utformning. En väl utformad 

gärningsbeskrivning bör vara tydlig och preciserad. Gärningsbeskrivningen 

är inte bara avgörande för åklagaren när han lägger upp 

sin talan utan också för att den tilltalade skall kunna bedöma vilka 

invändningar som skall riktas mot åtalet. En välskriven gärningsbeskrivning 

underlättar också för domstolen att genomföra en välstrukturerad 

process. (jfr Dag Victor, Den åtalade gärningen – några tankar 

om utformningen av gärningsbeskrivningar, DUS 1996:1, s. 213). 

En annan viktig faktor när det gäller målets omfång och framförallt 

tidsåtgången i rätten är att bevistema och förhörstema tydligt anges. 

Med bevistema avses vilka faktiska omständigheter, t.ex. ett gärningsmoment, 

som skall styrkas med ett förhör. Förhörstemat anger vad 

förhöret skall handla om. Gruppens erfarenhet är att förhörstema 

ofta saknas. För den skriftliga bevisningen saknas även ofta bevistema. 

Syftet med att ange bevisuppgift med klara bevis- och förhörsteman 

är att den andre parten skall få möjlighet att vitsorda sådant som är 

ostridigt. Denna möjlighet måste utnyttjas. Vitsordade omständigheter 

bör enligt gruppens uppfattning, utan nämnvärd prövning, kunna 

ligga till grund för rättens bedömning. Om parterna kan vitsorda 

olika omständigheter bör därför bevisning kunna rensas bort. Dessa 

tankar vidareutvecklas i avsnittet 6.2 Dispositiva moment i straff processen. 

44

Åklagarens bevisuppgift måste vara konkret och fokuserad på det som 

skall bevisas. Att enbart ange att ett visst bevis åberopas till stöd för 

åtalet bör inte komma i fråga. 

Gärningsbeskrivningens utformning och åklagarens bevisuppgift är 

avgörande faktorer för målets hantering vid huvudförhandlingen. I 

detta hänseende vill vi även framhålla vikten av domstolens materiella 

processledning. Domstolen har både en rätt och en skyldighet 

att genom frågor försöka reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbeskrivning 

(se prop. 1986/87:89 s. 109). Denna uppgift innebär att 

domstolen måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva 

materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som 

möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan 

och att parterna förstår varandra. Alla oklarheter bör redas ut. Även 

när det gäller bevisuppgiften har domstolen ett ansvar för att genom 

sin materiella processledning utreda vad som kan vitsordas för att på 

detta sätt rensa bort ”onödig” bevisning. Gruppen vidareutvecklar 

tankarna kring detta i avsnittet 6.4 Förberedelse i brottmål. 

5.4.3 Idé 

Ett intensifi erat utvecklingsarbete bör bedrivas kring utformningen av 

gärningsbeskrivningar och bevisuppgift och dess betydelse för processen. 

Dessa frågor, inklusive domstolens processledning, bör i lämpligt 

sammanhang diskuteras gemensamt med åklagare, advokater, domare 

och rättsvetenskapsmän. 

45

5.5 Försvararens roll 

46 

Bedömning 

En förstärkt försvararroll ökar förutsättningarna för en eff ektiv 

förundersökning. Det bör fi nnas incitament för försvararen att 

tydligt ange den tilltalades inställning och bevisuppgift. Ersättningen 

till försvararna måste täcka också en aktiv försvararinsats 

under förundersökningen. 


En aktiv och stark försvararinsats under förundersökningen bidrar 

till en förundersökning där invändningar och synpunkter kan tas 

om hand av åklagaren under utredningens gång och fokus inriktas 

på sådant som är ”tvistigt”. Gruppens erfarenhet är att de fl esta åklagare 

anser det mycket positivt med en aktiv och delaktig försvarare. 

Ett problem för försvararen kan dock vara den lojalitetskonfl ikt som 

denne ställs inför när det gäller klientintresset och intresset av en effektiv 

process. Å ena sidan måste generellt en eff ektiv process ligga i 

försvararens intresse och vara till fördel även för en misstänkt person. 

Å andra sidan kan oklarheter i utredningen med hänsyn till bevisbördans 

placering inte sällan vara till fördel för den tilltalade. 

Handläggningen av stora mål drar ofta ut på tiden onödigt mycket 

dels på grund av att den tilltalade framställer oklara invändningar 

och dels på grund av att invändningar framställs sent i processen. En 

kort handläggningstid måste dock generellt sägas vara en rättssäkerhetsfråga 

som det också är försvararens uppgift att verka för. Om ett 

incitament skapas för försvararen, att verka för ett snabbare förfarande 

genom en renodling av målen, skulle eff ektiviteten – och, från 

denna utgångspunkt, också rättssäkerheten - öka. En möjlig väg är 

att i större utsträckning hålla sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB 

eller förberedelse i brottmål. Detta medför att försvararen måste läsa

in målet i god tid och också framställa invändningar på ett tidigare 

stadium. Tydliga och specifi ka förelägganden om svaromål bör ha 

samma eff ekt. 

Gruppens erfarenhet är att en kontinuerlig kontakt mellan åklagaren 

och försvararen under hela förundersökningen bidrar till en mer ”renodlad” 

rättegång. 

För att försvararna skall vara aktiva och ta egna initiativ under förundersökningen 

samt gå igenom förundersökningsmaterialet på ett 

grundligt sätt måste ersättningen täcka sådana insatser. 

Där det är möjligt bör av eff ektivitetsskäl, praktiska skäl och resursskäl 

i mål med ett stort antal misstänkta, antalet försvarare begränsas. 

Det är således viktigt att redan i början av utredningen identifi era om 

intressekonfl ikter medför att misstänkta inte bör ha samma försvarare. 

Om sådana konfl ikter inte fi nns bör antalet försvarare begränsas. 

Även om gruppen är medveten om svårigheterna att i ett senare skede 

minska antalet försvarare bör det i vart fall efter hand skapas förutsättningar 

för detta och låta de kvarvarande försvararna företräda ett 

fl ertal misstänkta. 

5.5.2. Idé 

Frågorna om en förstärkt försvararroll, kortare handläggningstider och 

en snabbare genomströmning genom hela rättskedjan bör diskuteras 

utifrån ett rättsäkerhetsperspektiv. En levande debatt kring dessa och 

andra frågor rörande rättvis rättegång bör initieras i mer organiserade 

former, t.ex. seminarier och gemensam utbildning. Den under hösten 

2006 planerade brottmålsdagen kan förhoppningsvis utgöra starten 

för ytterligare initiativ på detta område. Även ersättningsreglerna bör 

ses över från detta perspektiv. 

47

5.6 Genomströmningstid som kvalitetsmått 

48 

Bedömning 

Genomströmningstid som kvalitetsmått bör kunna leda till att 

den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och straff - 

verkställighet kan förkortas. 


Tidsaspekten, d.v.s. tiden från det att brottet upptäcks eller anmäls till 

dom, har som ovan angetts (se avsnitten 4.1.2-3) betydelse för bland 

annat straff mätningen. Även bortsett från sådana bedömningar utgör 

en snabb reaktion på en brottslig handling ett mått på bra kvalitet i 

den brottsbekämpande verksamheten. En kort handläggningstid ökar 

t.ex. kvaliteten i utredningarna genom att bevisningen används när 

den är ”färsk”. En kort handläggningstid är också allmänt sett av stort 

värde för inblandade parter och bidrar till allmänhetens förtroende 

för rättsväsendet. 

Det är angeläget att tiden från det att ett brott upptäcks tills det fi nns 

en lagakraftvunnen dom avsevärt kan kortas. Genomströmningstiden 

för ett ärende genom hela rättskedjan är därför som sådan ett bra 

kvalitetsmått. För vissa ärendetyper, t.ex. mål med häktade personer 

och ungdomsmål fi nns reglerade frister. För övriga ärenden fi nns inte 

några lagstadgade frister. Respektive myndighet har i vissa fall interna 

mål och mått för genomströmningstider. Från ett medborgarperspektiv 

är det dock den totala genomströmningstiden som främst är av 

intresse. För att på bästa sätt tillgodose misstänktas, målsägandes och 

andra berördas intressen samt för tilltron till rättsväsendet i stort anser 

gruppen att ett ökat fokus bör fästas på genomströmningstider 

och att för myndigheterna gemensamma kvalitetsmått för detta bör 

utvecklas.

5.6.2 Idé 

Gruppen anser det angeläget att berörda myndigheter, d.v.s. polisen, 

Åklagarmyndigheten och domstolarna utvecklar gemensamma kvalitetsmått 

när det gäller genomströmningstiden. Ett gemensamt utvecklingsarbete 

med denna inriktning bör inledas. 

5.7 Flera åklagare i stora och komplicerade mål 

Bedömning 

Det bör som regel alltid vara två åklagare som hanterar förundersökning 

och rättegång i stora mål. Härigenom kan kvaliteten 

öka, tidsutdräkt undvikas och sårbarheten minska. 


Frågan om två åklagare i samma mål diskuterades även i rapporten 

”Hållbara domslut – en förtroendefråga för rättsväsendet”. Där uttalades 

bland annat att det i vissa större och komplicerade mål bör vara 

huvudregel att två åklagare delar på arbetet såväl under förundersökningen 

som vid huvudförhandlingen. En sådan ordning skulle bidra 

till att öka kvaliteten både i det enskilda målet och långsiktigt genom 

att erfarenhet och kunskap om svårare mål sprids till fl er åklagare. 

Arbetsgruppen instämmer i detta men vill också framhålla eff ektivitetsvinsterna 

med detta system. 

Att endast en åklagare hanterar förundersökningen i större mål och 

är den enda personen som är inläst på materialet medför en stor risk 

och kan leda till stora eff ektivitetsförluster t.ex. om åklagaren blir sjuk 

eller måste byta arbetsuppgifter. Åklagaren blir också särskilt utsatt 

vid en eventuell hotsituation. Även i annat fall bör en dubblering av 

åklagare och därigenom en möjlighet till fördelning av arbetet vara 

49

av fördel med hänsyn till eff ektiviteten och kvaliteten. Som goda exempel 

på detta sätt att arbeta kan bland annat nämnas Knutby- och 

Malexandermålen. 

Möjligheten att vara fl era förundersökningsledare har berörts i den 

s.k. Knutbyrapporten. En inspektion av Knutby-ärendet genomfördes 

gemensamt av Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen (RPS/ÅM 

2/05). I rapporten dras bland annat slutsatsen att det är av yttersta 

vikt att frågan om vem som leder förundersökningen och därmed bär 

ansvaret för denna framstår som absolut klar. 

Frågan om möjligheten att vara två förundersökningsledare har också 

berörts i ett JO-beslut den 16 februari 2006 (dnr 5010-2003). JO har 

i beslutet närmare utvecklat sin syn på två åklagares handläggning av 

förundersökningen rörande mordet på utrikesminister Anna Lindh. 

JO konstaterar att förundersökningsledarskapet är odelbart och att 

något utrymme inte fi nns för en uppdelning av förundersökningsledarskapet 

på fl era personer. Principen hindrar dock inte att fl era 

åklagare arbetar tillsammans med en utredning under ledning av en 

förundersökningsledare och inte heller att någon av de biträdande eller 

assisterande åklagarna tillfälligt axlar uppgiften som förundersökningsledare 

när den ordinarie förundersökningsledaren har förhinder. 

En vägledning för åklagarna i frågan om den rättsliga synen på att 

vara två eller fl era åklagare i ett mål är för närvarande under utarbetande 

hos riksåklagaren. 

5.7.2 Idé 

Åklagarmyndigheten bör verka för att en dubblering av åklagare i 

stora mål kommer till stånd. Detta kan vara en fråga att ta in i den 

handbok för hanteringen av stora mål som gruppen föreslår (se avsnitt 

5.2.3). 

50

5.8 Modern teknik 

Bedömning 

Förundersökningsmaterialet bör i större utsträckning dokumenteras 

med hjälp av modern teknik. Förhör med bevispersoner 

bör dokumenteras med digital teknik. Genom denna dokumentation 

skulle förundersökningen underlättas. Sådana förhör 

skulle också få ökad betydelse vid huvudförhandlingen när en 

bevisperson avviker från tidigare lämnade uppgifter. 


Enligt 36 kap. 16 § andra stycket RB får vid vittnesförhör vad vittnet 

tidigare anfört inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet förebringas 

endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad 

han tidigare anfört eller när vittnet vid förhöret förklarar att han inte 

kan eller inte vill yttra sig. Enligt 37 kap 3 § gäller detta även målsägande. 

5.8.2 Bakgrund 

I propositionen 2004/05:131 En modernare rättegång anges ett antal 

åtgärder för att modernisera och eff ektivisera processen i allmän 

domstol. Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Enligt 

uppgift planeras ett ikraftträdande under år 2007. Bland annat införs 

ett bättre utnyttjande av teknik genom att försöksverksamheten med 

videokonferens permanentas och utvecklas. Berättelser som vittnen 

och andra bevispersoner lämnar skall dokumenteras med videoteknik. 

En berättelse som i tingsrätt lämnas i bevissyfte skall dokumenteras 

genom en ljud- och bildupptagning, om det inte fi nns särskilda skäl 

emot det. Vidare får ett förhör med vittne eller annan förhörsperson 

inledas med en uppspelning av en upptagning från ett förhör som 

51

tidigare, inför rätta, har hållits med samma person. Syftet med detta 

är dels processekonomiska fördelar och dels att bespara vittnen och 

andra förhörspersoner många av de olägenheter som ett omfattande 

förhör kan vara förknippade med. 


Gruppens erfarenhet är att mycket tid vid huvudförhandlingen går 

åt till att reda ut vad en bevisperson eller en tilltalad har sagt under 

förundersökningen, i vilket tillstånd han varit i när han uttalat sig och 

även betydelsen av det som har sagts. Genom att på ett lättillgängligt 

sätt vid förhandlingstillfället för rätten spela upp en förhörssekvens 

och visa det sammanhang vari det sagda uttalats skulle tid kunna vinnas, 

invändningar lättare bemötas och oklarheter redas ut. 

Ett användande av teknik på detta sätt bör också kunna få en preventiv 

eff ekt. Vetskapen om att förhören dokumenterats genom t.ex. videoförhör 

bör få den tilltalade att avstå från förnekanden av uttalanden 

eller invändningar om att man t.ex. befunnit sig i ett omtöcknat 

tillstånd och inte förstått vad som avsetts etc. 

I samband med reformen i prop. 2004/05:131 diskuteras även frågan 

om inte även upptagningar från förhör under förundersökningen 

inledningsvis skulle spelas upp i rätten. Regeringen konstaterar 

dock att ett mer frekvent utnyttjande av förundersökningsmaterialet i 

domstolsprocessen skulle vara betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. 

Förhör som har hållits inför åklagare eller polismyndighet uppfyller 

generellt sett inte samma krav på rättssäkerhet som de förhör som 

hålls i en domstol. Att i någon mer väsentlig omfattning tillåta hänvisningar 

till förundersökningsmaterialet skulle även medföra att 

tyngdpunkten i rättsskipningen skulle förskjutas från domstolarna 

52

till de brottsutredande instanserna, vilket inte är önskvärt. Denna bedömning, 

som gruppen i och för sig ställer sig bakom, hindrar dock 

inte att processen kan få ökad stadga genom bättre dokumentation av 

förhören under förundersökningen. 

5.8.4 Idé 

För att undvika att förhörsutsagor från förundersökningen läses upp 

då bevispersoner inte kan eller inte vill berätta bör i stället sådana 

förhör bevaras med modern teknik. Ett sätt att åstadkomma detta är 

att polisen och Åklagarmyndigheten tillsammans utfärdar föreskrifter 

om upptagning av förhör i vissa typer av mål. 

Ett ökat användande av modern teknik under förundersökningen kräver 

en översyn av reglerna om hur förhörsutsagor skall dokumenteras 

och bevaras, jfr bland annat JO:s beslut om att förhör som upptas på 

ljudband skall skrivas ut i sin helhet (JO 1996/96 s. 75). Rättegångsbalkens 

och förundersökningskungörelsens regler bör moderniseras 

och anpassas till dagens tekniska möjligheter att ta upp, dokumentera 

och bevara bevisning. 

53

6 Effektivare rättegång 

6.1 Inledning 

Tingsrätt kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131 En 

modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål på 

handlingarna. En huvudförhandling skall inte behöva hållas, om det 

saknas anledning att döma någon till annan påföljd än böter och en 

förhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn 

till utredningen i målet. Kravet på muntlighet vid huvudförhandlingen 

kommer också att mjukas upp på så sätt att processmaterial får 

presenteras genom hänvisningar till handlingar i målet. 

BRU föreslår i sitt sista betänkande än mer långtgående tankar kring 

avgörande av brottmål på handlingarna (SOU 2005:117, kap. 4 

Brottmålsförfarandet vid erkännande). Gruppen utvecklar sina tankar 

kring detta i kapitel 7 (avsnitt 7.3). 

Gruppen instämmer i behovet av ett utökat avgörande av brottmål på 

handlingarna. Gruppen bedömer också att det utöver detta fi nns mer 

att göra för att eff ektivisera rättegångsförfarandet i brottmål. Som exempel 

kan nämnas ett utökat utrymme för prövningstillstånd i hovrätt. 

Eftersom gruppen emellertid har valt att i huvudsak begränsa 

sina diskussioner till förbättringar i tiden fram till dess att åtal väcks 

kommer detta inte att utvecklas närmare inom ramen för denna rapport. 

Gruppen presenterar i stället tankar kring hur rättegången kan 

eff ektiviseras genom åtgärder som främst ligger på förundersökningsstadiet. 

55

6.2 Dispositiva moment i straffprocessen 

56 

Bedömning 

Det fi nns inom gällande regelsystem ett större utrymme för 

renodling av mål inför huvudförhandlingen, exempelvis genom 

vitsordande av sakomständigheter eller klarläggande av vad som 

är stridigt och ostridigt. 


För dispositiva tvistemål reglerar rättegångsbalken uttryckligen på 

vilket sätt parterna och rätten är bundna vid yrkanden och grunder 

m.m. För brottmål fi nns inte motsvarande reglering. För brottmål 

gäller offi cialprincipen. Åklagaren har i princip bevisbördan för samtliga 

de omständigheter som ligger till grund för ett åtal. 


Många av de doktrinuttalanden som i dag fi nns vad avser betydelsen 

av erkännanden och vitsordanden har ursprung i vad som angavs av 

Processlagberedningen (SOU 1938:43). Ett erkännande eller vitsordande 

anses behöva vinna stöd av övrig utredning för att kunna läggas 

till grund för avgörandet. I sin strävan efter att komma bort från den 

legala bevisteorin och få genomslagskraft för den fria bevisprövningen, 

anser Peter Fitger, med vilken gruppen instämmer, att beredningen 

alltför kraftigt nedtonat betydelsen av erkännanden i brottmål. 

Historiskt har brottmålsprocessen varit en fråga om ensidig maktutövning 

av staten mot den enskilde. Detta har präglat synen på hur 

förfarandet, med t.ex. särskilda skyddsregler för den misstänkte, har 

byggts upp. Med hänsyn bland annat till den ökande brottsligheten, 

målens komplexitet och rättsväsendets knappa resurser har synen dock 

förändrats. Den misstänkte har alltmer kommit att uppfattas som en

likvärdig part till åklagaren. Även målsägandens ställning i processen 

har stärkts. Straff anspråkets konstruktion som ensidig maktutövning 

kommer numera mest till uttryck i det förhållandet att åklagaren alltjämt 

har den fulla bevisbördan. 

I dag präglas brottmålsprocessen av ett ackusatoriskt processförande 

och den kontradiktoriska principen råder. Detta innebär att rätten i 

stort sett befriats från efterforskande verksamhet samt att åklagaren 

och den tilltalade är principiellt likställda parter. Parterna har lika 

goda möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan i processen 

samt yttra sig över motpartens yrkanden och grunder. De fl esta av 

de inkvisitoriska momenten har således rensats ut. 

I konsekvens med att brottmålsprocessen alltmer har kommit att betraktas 

som en process mellan likvärdiga parter bör enligt gruppens 

uppfattning den misstänkte och målsäganden i större utsträckning 

ges rätt att disponera över processföremålet och utredningsmaterialet. 

Den tilltalade bör ges en större rätt att disponera över sin egen talan 

och exempelvis själv avgöra vad som kan vitsordas. Genom en sådan 

syn på parternas roll i processen ”myndigförklaras” parterna. 

Om man i ökad utsträckning ser brottmålsprocessen som en ”tvist 

mellan likvärdiga parter” där den misstänkte får möjlighet att disponera 

över processföremålet blir domstolens roll, precis som i dispositiva 

tvistemål, mer konfl iktlösande. Genom detta synsätt blir det också 

naturligt att hävda att endast sådana mål där parterna inte är överens 

bör föras till en fullständig brottmålsprocess (se vidare avsnitt 7.3). 

Redan i dag förekommer det i praktiken vissa dispositiva inslag i 

processen exempelvis genom att parterna i brottmål vitsordar vissa 

omständigheter. Det kan t.ex. vara fråga om sakförhållanden, telefontrafi 

k, transaktioner och belopp. Vitsordande av dessa typer av 

57

omständigheter borde kunna ges större tyngd i processen också inom 

ramen för gällande regelverk. Även om parterna inte förfogar över 

ansvarsfrågan borde ett större utrymme fi nnas för att i praktiken låta 

vitsordade omständigheter, utan nämnvärd prövning, ligga till grund 

för rättens bedömning. Vad det egentligen handlar om är ett klarläggande 

av vad som är stridigt och ostridigt i målet. 

När det gäller hanteringen av erkännanden och vitsordanden måste 

förutsättningar skapas för att den misstänkte och försvararen på ett 

riktigt sätt uppfattar situationen. Uppsåtsbedömningar kan många 

gånger vara komplicerade. Det är därför angeläget att den fulla vidden 

av ett erkännande eller vitsordande står klar för den misstänkte 

och försvararen. Självklart måste också åklagaren och rätten pröva och 

bedöma riktigheten i det som vitsordas eller anges vara ostridigt. I 

praktiken skulle dock utredningsresurser och, framför allt, tid i domstol 

kunna sparas om en ökad vikt lades till ostridiga omständigheter. 

Eftersom åklagarna dels inte alltid vet vad som är ostridigt i målet 

och dels inte heller vet om domstolen godtar att något är ostridigt 

är det inte ovanligt att åklagarna förebringar bevisning ”för säkerhets 

skull”. 

Vitsordande av omständigheter kan ske under hela förundersökningen 

och även när den har avslutats. Det är dock realistiskt att räkna 

med att en tilltalad endast i begränsad utsträckning är beredd att vitsorda 

omständigheter före 23:18-delgivningen eftersom slutpro dukten 

måste kunna överblickas. En genomgång av omständigheterna i målet 

för att bedöma om de är stridiga eller ostridiga bör därför rea listiskt 

sett i första hand ske antingen vid sammanträde för delgivning enligt 

23 kap. 18 § RB eller genom materiell processledning vid en förberedelse. 

58

För att den misstänkte skall vitsorda omständigheter måste incitament 

skapas för den misstänkte att medverka. Tidsvinsten i sig kan vara en 

sådan omständighet. Den misstänkte bör normalt inte ha något att 

vinna på att tid läggs ned i onödan. Att visa att man inte har något 

att dölja kan vara en annan sådan omständighet. Detta kan nämligen 

påverka den tilltalades allmänna trovärdighet. Det gynnar inte en 

tilltalad att bestrida sådant som åklagaren har bevis för. I rätten kan 

det också vara en fördel för den tilltalade att slippa höra besvärande 

omständigheter läsas upp, något som kan undvikas om de vitsordats. 

Ett annat incitament skulle kunna vara att allt inte framkommer om 

omständigheter vitsordas. Åklagarna kan, om ytterligare bevisning 

svårligen kan fås fram eller skulle kräva omfattande efterforskningar, 

begränsa förundersökningen till det som vitsordas. Om brottsmisstankar 

inte kan styrkas så skall förundersökningen förstås läggas ned 

i dessa delar. 

Eftersom man troligen kan räkna med att ett vitsordande av omständigheter 

sker relativt sent under förundersökningen kommer eff ekten 

att bli störst vad gäller tidsåtgången i domstol. Ett ökat användande 

av sammanträde enligt 23 kap. 18 § RB och av förberedelseinstitutet 

(se angående detta avsnitten 5.3 och 6.4) bör kunna bidra till att målen 

på detta sätt kan renodlas. 

6.2.3 Idé 

Genom en modernare syn på parternas ställning i processen bör målen 

även med dagens förutsättningar ytterligare kunna renodlas. Genom 

en återkommande diskussion i olika sammanhang kring frågan 

om parternas ställning i processen och ett ”myndigförklarande” av 

parterna bör ökade dispositiva inslag följa. 

59

Gruppen anser dock att det krävs mer än dagens möjligheter till vitsordanden 

och annat för att ytterligare förstärka parternas ställning i 

processen. Gruppen utvecklar sina tankar kring åtalsuppgörelser mellan 

åklagare och försvarare och en ökad betydelse av erkännandet i 

kapitel 7. 

6.3 Svaromål och den tilltalades bevisuppgift 

60 

Bedömning 

Svaromål bör lämnas in i större utsträckning. Kraven på svaromålen 

bör ställas högre. Svaromålen måste vara mer substantiella. 

Även kraven på den tilltalades bevisuppgift måste ställas högre. 


Möjligheten att förelägga den tilltalade att inkomma med skriftligt 

svaromål regleras i 45 kap. 10 § RB. Där stadgas att om det behövs 

för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt 

sätt, får rätten förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin 

inställning till åtalet och grunden för den. 

I 45 kap. 10 § RB anges även att rätten vid utfärdande av stämning 

skall förelägga den tilltalade att uppge vilken bevisning han åberopar 

och vad han vill styrka med varje bevis. 


Som tidigare nämnts har den tilltalades invändningar stor betydelse i 

omfattande mål och de bör klargöras i ett så tidigt skede som möjligt. 

En precisering av den tilltalades invändningar och ett klargörande av 

bevisläget kan bidra till en snabbare och mer renodlad process. Ett 

svaromål kan därför ha stort värde i mer omfattande och komplexa 

mål. I svaromålet bör, förutom inställningen till åtalet m.m, omstän-

digheter som den tilltalade vill åberopa men som inte har anförts under 

förundersökningen anges. Eftersom upplysningarna kan inverka 

på åklagarens bevisning och frågan om eventuell komplettering av utredningen 

är det viktigt att dessa omständigheter framkommer innan 

en huvudförhandling påbörjas. I alltför många mål bedrivs kompletterande 

förundersökningsåtgärder under huvudförhandlingens gång. 

Ett svaromål kan underlätta planeringen och genomförandet av huvudförhandlingen. 

Det kan också göra det lättare för att kunna ta 

ställning till om muntlig förberedelse bör hållas. 

Domarna bör ställa högre krav på svaromålen och ställa mer specifi ka 

frågor om vad de vill ha svar på. Att avkräva den tilltalade en skriftlig 

inställning till åtalet och att besvara vissa specifi ka frågor torde 

också göra det svårare för en tilltalad att ändra sina uppgifter under 

huvudförhandlingen, något som från åklagarsynpunkt naturligtvis är 

angeläget. 

Underlåtenhet att följa ett bevis- eller svaromålsföreläggande hindrar i 

och för sig inte den tilltalade från att senare under processen åberopa 

bevisning eller göra invändningar mot åtalet. Sådan underlåtenhet 

kan dock som en yttersta konsekvens leda till att han förpliktas ersätta 

kostnad som vållats genom försummelsen (31 kap. 4 § RB). Att en 

huvudförhandling måste skjutas upp kan utgöra en sådan kostnad. 

Även denna möjlighet bör användas i större utsträckning av rätten. 

6.3.3 Idé 

Gemensamma seminarier med domare, åklagare och advokater bör 

arrangeras för diskussion av hur huvudförhandlingen bör planeras 

och genomföras. Inom den ramen bör användandet och utformningen 

av svaromålsförelägganden diskuteras. 

61

6.4 Förberedelse i brottmål 

62 

Bedömning 

Förberedelse i brottmål kan användas på ett mer systematiskt 

och eff ektivt sätt för att utreda vad som egentligen är tvistigt 

och därigenom ”skala bort” onödiga vittnen och annan onödig 

bevisning inför huvudförhandlingen. 


Om särskilda skäl föreligger, får rätten hålla sammanträde för förberedelse 

i brottmål (45 kap. 13 § första stycket RB). Ett syfte med förberedelsen 

kan vara att fastställa i vilka hänseenden parterna har olika 

uppfattningar rörande olika moment i den åtalade gärningen. Genom 

att klarlägga detta innan huvudförhandlingen påbörjas kan denna 

koncentreras till de kontroversiella punkterna (prop. 1986/87:89 s. 

232). 

Reformen i prop. 2004/05:131 En modernare rättegång innebär att 

kravet på särskilda skäl för förberedelse tas bort. Rätten skall hålla ett 

sammanträde med parter och andra som berörs om det behövs för 

målets förberedelse eller av något annat skäl. Ändringen träder i kraft 

den dag regeringen bestämmer. 


Inte alltför sällan ägnas tid under huvudförhandlingen åt att gå igenom 

material för att därefter klarlägga parternas inställning till olika 

sakförhållanden. Detta leder även ofta till att förundersökningen fortsätter 

eller kompletteras under huvudförhandlingens gång. Konsekvensen 

av att sakförhållandena inte har utretts i förväg blir en utdragen 

och onödigt lång huvudförhandling. Ett sätt att råda bot på detta 

problem kan vara att i större utsträckning ställa krav på svaromålen

samt att använda förberedelseinstitutet för att utreda sakförhållanden 

och partsinställningar. På detta sätt skulle onödiga vittnen och annan 

onödig bevisning kunna rensas bort och huvudförhandlingen ägnas 

endast åt det som är tvistigt. 

För att förberedelsen skall bli verksam och eff ektiv är det viktigt att 

vidtagen genomgång och rensning av materialet leder till att huvudförhandlingstiden 

kan minskas. Förberedelsen får inte endast bli en 

”kalendergenomgång”. En eff ektiv förberedelse förutsätter att parterna 

är väl inlästa på materialet och har sina inställningar klara vid 

detta tillfälle. Ett förberedelsesammanträdes främsta syfte bör vara att 

reda ut vad som är stridigt och ostridigt för att parterna utifrån denna 

genomgång skall kunna avgöra vilken bevisning som behöver åberopas. 

Vid förberedelsen är rättens materiella processledning av största vikt. 

Det är gruppens erfarenhet att rätten ofta är alltför försiktig med att 

bedriva materiell processledning. En orsak till detta kan vara en rädsla 

att påtala omständigheter som kan vara till den tilltalades nackdel. 

Domarens materiella processledning regleras i 46 kap. 4 § 2 st. RB. 

Där framgår att rätten skall se till att målet blir utrett efter vad dess 

beskaff enhet kräver samt att rätten skall försöka avhjälpa otydligheter 

och ofullständigheter i uttalanden som görs. Enligt förarbetena har 

domstolen både en rätt och en skyldighet att genom frågor försöka 

reda ut oklarheter i åklagarens gärningsbeskrivning (prop. 1986/87:89 

s. 109). Som angetts i kapitel 5 (avsnitt 5.4) anser gruppen att domstolen 

måste anses ha en relativt långt gående skyldighet att utöva 

materiell processledning. För att processen skall bli så smidig som 

möjligt bör domstolen försäkra sig om att den förstår parternas talan 

och att parterna förstår varandra. 

63

Gruppens uppfattning är att rätten har ett stort ansvar för målet och 

den kommande huvudförhandlingen och att det ankommer på rättten 

att, genom materiell processledning, så tidigt som möjligt reda 

ut oklarheter kring gärningsbeskrivning, svaromål och bevisuppgifter. 

Rätten bör i större utsträckning vara aktiv för att i största möjliga mån 

begränsa processmaterialet. Avsikten är dock inte att domaren skall 

behöva läsa in målet i förväg. Genom gärningsbeskrivningen och väl 

angivna och konkreta bevisuppgifter bör en materiell processledning 

ändå kunna bedrivas. 

Både åklagaren och försvararen har ett stort ansvar för att på ett effektivt 

sätt utveckla användandet av förberedelse i brottmål i syfte 

att renodla målen och på detta sätt korta ned den totala handläggningstiden. 

Parterna bör även i större utsträckning ta initiativ till att 

påkalla förberedelse. Domstolarna bör i sin tur verka för att ett utökat 

användande av förberedelser i brottmål kommer till stånd. 

Reformen i prop. 2004/05:131 innebär att sammanträde skall hållas 

om det behövs för målets förberedelse eller av något annat skäl. Det 

kan ifrågasättas om inte huvudregeln borde vara att förberedelse skall 

hållas i omfattande mål om det är praktiskt genomförbart och inte är 

obehövligt. 

6.4.3 Idé 

För att den beslutade reformen skall få avsedd och god eff ekt måste 

en beredskap och en vilja fi nnas hos parterna och rätten att utnyttja 

den ökade möjligheten till förberedelsesammanträde som anges i 

propositionen. Ett ansvar för att en sådan beredskap fi nns bör tas av 

berörda. Information och utbildning kring hanteringen av de nya förutsättningarna 

och hur man på ett off ensivt sätt skall utnyttja denna 

möjlighet bör äga rum bland annat inom Åklagarmyndigheten. Vid 

sådana seminarier som föreslagits ovan i avsnitt 6.3.3 bör också de nu 

angivna frågorna diskuteras. 

64

6.5 Rättens sammansättning 

Bedömning 

Fler juristdomare bör som regel medverka vid stora och komplicerade 

mål. Möjlighet att adjungera domare från exempelvis 

länsrätt eller kammarrätt bör utnyttjas. En utökad specialisering 

inom domstolsväsendet är önskvärd. 


Vid huvudförhandling i brottmål skall tingsrätten enligt 1 kap. 3 b § 

RB bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det fi nns 

skäl för det får rätten utökas med en lagfaren domare. Detsamma gäller 

i fråga om antalet nämndemän. Vidare får enligt 8 § vid prövning 

av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål i vilka bedömningen av 

ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse 

såsom särskilda ledamöter ingå en person som förordnats som ekonomisk 

expert och/eller en person som är eller har varit lagfaren domare 

i allmän förvaltningsdomstol. 


Av kvalitets-, eff ektivitets- och sårbarhetsskäl anser gruppen att rättens 

sammansättning i större omfattning än i dag bör utökas och/eller 

förstärkas med specialistkunskap vid större och svårare mål. 

Den specialisering som förekommer inom åklagarorganisationen har 

varit mycket värdefull för åklagaruppgiften. Inte minst gäller detta 

komplicerad brottslighet som ekobrott och miljöbrott. Även för t.ex. 

arbetsmiljöbrott och immaterialrättsliga brott är en sådan specialisering 

motiverad. Advokater har också alltmer specialiserat sig. Vissa 

advokater ägnar sig t.ex. nästan helt åt uppdrag avseende ekobrott. 

Även inom domstolsväsendet förekommer en utökad specialisering. 

Domstolsväsendets kvalitetsgrupp har i sin rapport Att arbeta med 

65

kvalitet i domstol (september 2005) identifi erat kompetens och specialisering 

som kvalitetsområden. 

Gruppens bedömning är att en ökad specialisering inom rättsväsendet 

när det gäller komplicerad och svårutredd brottslighet är av 

värde. Inom domstolsväsendet kan specialisering ske t.ex. genom lottningsregler 

som beaktar specialkunskaper och intresse. Vid mindre 

tingsrätter där utrymme för specialisering inte fi nns kan en möjlighet 

vara att domare kan inneha anställning vid fl er än en domstol. Andra 

alternativ är att utnyttja möjligheten att adjungera domare från förvaltningsdomstol 

med erfarenhet av t.ex. skattelagstiftningen eller att 

styra vissa udda måltyper till ett fåtal tingsrätter. 

En utökad specialisering på domarsidan torde också vara av godo för 

att renodla målen vid förberedelse i brottmål. De utökade möjligheterna 

till förberedelse i brottmål kräver aktiva aktörer för att få genomslag. 

6.5.3 Idé 

Gruppen anser att rättens sammansättning är en viktig länk i den 

kedja som gör att tiden från brottsanmälan till dom kan förkortas. 

Möjligheter till specialisering och särskild för målen anpassad sammansättning 

av rätten bör tas tillvara. 

66

6.6 Möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta 

domstolen 

Bedömning 

Om domstolen skulle kunna hänskjuta en rättslig fråga, t.ex. om 

ett visst förfarande är straff bart, till Högsta domstolen skulle stora 

och komplicerade mål inte alltid behöva tas upp till prövning 

i sin helhet. 


Enligt instansordningen är tingsrätt allmän underrätt och första domstol. 

Åtal väcks (med några få undantag) i tingsrätten. Talan kan därefter 

fullföljas till hovrätten. Högsta domstolen är överrätt i mål som 

fullföljs från hovrätt. 

I tvistemål fi nns förutom en möjlighet till mellandom (17 kap. 5 § 

RB) även en möjlighet till hänskjutande av en prejudikatfråga från 

tingsrätten till Högsta domstolen. Detta regleras i 56 kap. 13 § RB. 

Någon motsvarighet till mellandom eller hänskjutande till Högsta 

domstolen fi nns inte för brottmål. 


Möjligheten att i dispositiva tvistemål hänskjuta en prejudikatfråga 

till Högsta domstolen infördes 1989. Det främsta syftet bakom införandet 

av denna möjlighet var att man önskade en större prejudikatbildning 

på det aktuella området (många tvistemål avgörs genom 

skiljedom och kommer därför inte under prövning av allmän domstol). 

Man ville genom reformen uppnå en snabb, billig och enkel 

väg att skapa prejudikat (prop. 1988/89:78 s. 64 ff .). Från början 

var möjligheten kombinerad med ett krav på att parterna skulle ha 

träff at avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Detta krav togs 

bort genom en reform 1999. Den främsta anledningen till det var att 

67

antalet tillfällen då den nya möjligheten att hänskjuta en prejudikatfråga 

hade utnyttjats var relativt få. Avsikten var att få till stånd ett 

ökat utnyttjande av möjligheten. I propositionen anfördes vidare att 

någon utvidgning av möjligheten att hänskjuta en prejudikatfråga till 

Högsta domstolen för andra måltyper inte hade efterfrågats och att 

behovet och utrymmet torde vara klart mindre i andra målkategorier 

än i dispositiva tvistemål (prop. 1998/99:37 s. 35 ff ). 

Gruppens bedömning är dock att det även i brottmål skulle vara av 

stort intresse med en möjlighet att få en delfråga avgjord utan att 

pröva hela målet. Ett klargörande av en avgörande rättslig fråga, t.ex. 

om ett visst förfarande är straff bart, skulle kunna innebära stora effektivitetsvinster. 

Enligt gruppens bedömning är ett förfarande med 

mellandom inte aktuellt i brottmålsförfarandet. Ett avgörande skäl är 

att en domare inte kan göras bunden av en annan domares bedömning 

när hela skuldfrågan skall upp till prövning. Gruppen anser däremot 

att en reglering innebärande att rätten med parternas samtycke 

skulle kunna hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen 

skulle vara en framkomlig väg även i brottmålsförfarandet. 

Det skulle t.ex. vara bra att kunna klargöra om ett visst förfarande 

objektivt sett är ett brott eller för att reda ut för straff barheten avgörande 

rekvisit, såsom exempelvis om bokföringsskyldighet eller obestånd 

föreligger eller om något är spritt bland allmänheten. I en sådan 

process skulle bevisning inte behöva föras i exempelvis uppsåtsfrågan, 

något som ofta är omfattande i stora ekomål. En möjlighet för rätten 

att hänskjuta en sådan fråga till Högsta domstolen och förklara resten 

av målet vilande skulle medföra att ett stort och komplicerat mål inte 

alltid behöver tas upp till prövning i sin helhet. Om något skall stå att 

vinna med en ordning av detta slag måste dock denna typ av frågor 

tas med förtur av Högsta domstolen. 

68

Vid bedömningen av om detta är en bra metod i det enskilda målet 

måste en prognos göras av den tid som står att vinna. Om Högsta 

domstolen fi nner att ett visst förfarande t.ex. är straff bart har ju inte 

någon tid vunnits alls, tvärtom har målet i stället tagit längre tid att 

handlägga. Vid större och mer omfattande mål, där parterna redan 

från början pekat på denna typ av frågor och där domstolen därför 

kan identifi era och särskilja en rättslig fråga, bör dock möjligheten 

fi nnas att avgöra en sådan fråga särskilt. Det kan också röra sig om 

förhållanden som har betydelse för fl era likartade mål och där ett 

snabbt avgörande av en för straff barheten avgörande delfråga kan få 

betydande processekonomiska eff ekter. 

Som exempel på ett mål där en ren rättsfråga har avgörande betydelse 

och där möjligheten till dom i en del-fråga hade kunnat vara av värde 

kan nämnas ett mål som för närvarande ligger för prövning i Högsta 

domstolen, det s.k. antidumpningsmålet. I detta mål dömdes de 

tilltalade i tingsrätten för grovt tullbrott bestående i att de importerat 

lågeneriglampor utan att betala antidumpningstull. De frikändes i 

hovrätten på den grunden att den åtalade gärningen inte var straff bar. 

Invändningen att förfarandet inte var straff bart framfördes i rätten. 

Ett antal olika rättsutlåtanden i just denna fråga hämtades in. Det 

var sålunda lätt att identifi era att denna rättsfråga skulle bli föremål 

för bedömning. Sedd isolerad var denna fråga relativt begränsad. Utredningen 

och i domstolen åberopat material i övrigt var emellertid 

av betydande omfattning. I stället för den omfattande förhandling 

som ägde rum skulle rättsfrågan ha kunnat hänskjutas för prövning 

av Högsta domstolen. 

69

Ett annat mål som kan nämnas i detta sammanhang och som visar på 

en ”praktisk variant” och därigenom även behovet av det som gruppens 

förslag innebär är det s.k. La Reine-målet. I en viss del av målet 

var fråga om ett justerat åtal avseende vårdslös rådgivning. Domaren i 

tingsrätten avvisade all bevisning kring denna åtalspunkt och ogillade 

åtalet på rättsliga grunder. Efter överklagande återförvisade hovrätten 

målet till tingsrätten för materiell prövning. 

6.6.3 Idé 

Gruppens bedömning är att en möjlighet att även i brottmål kunna 

hänskjuta en viss fråga till prövning i Högsta domstolen bör övervägas. 

Gruppen föreslår att justitiedepartementet i lämpligt sammanhang 

närmare analyserar behovet och nyttan av en sådan ordning. 

70

7 Den misstänktes erkännande och 

medverkan i utredningen 

7.1 Inledning 

Den misstänktes erkännande och medverkan i utredningen har på fl era 

ställen berörts i denna skrift. Hur erkännande och medverkan skall 

bedömas är bl.a. avhängigt av hur åtals- och förundersökningsplikten 

är formulerad. I detta kapitel har vi valt att bryta ut erkännande och 

medverkan för att särskilt diskutera dels om det fi nns utrymme för 

några förändringar inom gällande regelsystem och dels vilka förändringar 

som vore önskvärda för en eff ektivare process när den misstänkte 

erkänner och/eller medverkar till utredningen. 

7.2 Utrymme för förändringar inom gällande regelsystem 

Bedömning 

Det fi nns ett större utrymme att vid straff mätningen och påföljdsvalet 

beakta den misstänktes medverkan i den egna utredningen. 

Den misstänktes erkännande bör också kunna tillmätas 

större betydelse än vad som görs i dag, dels vid rättens bedömning 

av skuldfrågan och dels för att begränsa antalet utredningsåtgärder. 


I 29 kap. 5 § BrB regleras s.k. billighetshänsyn. Vissa omständigheter 

som är hänförliga till gärningsmannens person eller hans handlande 

efter brottet skall, utöver straff värdet, beaktas i skälig omfattning vid 

straff mätningen. Av 30 kap. 4 § BrB skall dessa omständigheter även 

beaktas vid påföljdsvalet. Enligt 29 kap. 5 § första stycket framgår att 

rätten bland annat skall beakta om den tilltalade efter förmåga försökt 

71

förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet 

(punkten två). Vidare skall beaktas om den tilltalade frivilligt angett 

sig (punkten tre). Enligt åttonde punkten skall även beaktas om någon 

annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får 

ett lägre straff än brottets straff värde motiverar. 

Enligt andra stycket får rätten, om omständigheter enligt första stycket 

föreligger, om särskilda skäl påkallar det döma till ett lindrigare 

straff än vad som är föreskrivet för brottet. 


Syftet bakom bestämmelsen i 29 kap. 5 § är inte i första hand processekonomiskt. 

Det är inte för att gärningsmannen medverkat till utredningen 

och därmed t.ex. förkortat utredningstiden eller på annat 

sätt underlättat utredningen som ett mildare straff kan utdömas. Det 

handlar snarare om att gärningsmannen visar försonlighet mot samhället, 

ångrar sitt beteende, tar ansvar för det han gjort och försöker 

ställa saker tillrätta. Grundtanken är att det skulle vara orättfärdigt 

att vid påföljdsbestämningen bortse från vissa omständigheter som 

inte rör gärningens straff värde och att påföljden för ett brott skall 

bestämmas även med beaktande av gärningsmannens personliga förhållanden 

och hans handlande efter brottet m.m. (prop. 1987/88:120 

s. 47). 

Även om syftet med bestämmelsen är ett annat bör dess tillämpning 

ändå kunna medföra eff ektivitetsvinster. Enligt gruppens bedömning 

bör ovan angivna punkter (2, 3 och 8) kunna användas i större utsträckning 

för straffl indring när den misstänkte medverkar till utredningen 

om det egna brottet. Syftet bakom bestämmelsen i punkten 

2, om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga eller avhjälpa 

eller begränsa skadliga verkningar av brottet, är i princip detsamma 

som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivil- 

72

ligt tillbakaträdande. Även om bestämmelsen främst skall tillämpas 

innan gärningsmannen har avslöjats är det inte uteslutet att tillämpa 

den även först efter upptäckten. Som exempel kan nämnas att den 

misstänkte medverkar till att gods kan spåras och återlämnas. När det 

gäller punkten tre, att gärningsmannen frivilligt har angett sig, är det 

själva angivelsen som är avgörande och inte att den tilltalade på annat 

sätt underlättat polisens arbete sedan han blivit upptäckt eller erkänner 

sedan han väl blivit misstänkt. Det förhållandet att den tilltalade, 

efter det att misstanke har uppstått, underlättar och medverkar till 

utredningen om det egna brottet bör även kunna beaktas enligt den 

åttonde punkten, i större omfattning än vad som görs i dag. I detta 

sammanhang kan nämnas NJA 1991 s. 255 där hänsyn vid straff mätningen 

tagits till att en tilltalad själv lämnat uppgifter om narkotikatransporter 

efter det att misstanke uppstått mot honom. 

Genom att mer off ensivt och tydligt argumentera kring straffl indring 

på grund av billighetshänsyn i dessa fall skapas ett incitament för den 

misstänkte att medverka till utredningen om det egna brottet. Om 

såväl åklagare som försvarare i större utsträckning åberopar omständigheter 

av detta slag kan också praxis på området utvecklas. 

Det fi nns av naturliga skäl inte reglerat hur en tilltalads erkännande 

skall bedömas vid avgörande av skuldfrågan. En fällande dom kräver 

att åtalet är styrkt, eller som det brukar uttryckas: att det är ställt 

bortom varje rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen. 

Som ovan anförts (avsnitt 6.2) bör fi nnas ett utrymme för att tillerkänna 

erkännande ökad betydelse. Som där angivits bör den omständigheten 

att processen blivit allt mer ackusatorisk och det förhållandet 

att parterna alltmer kommit att betraktas som likvärdiga ge 

den tilltalade ett större utrymme att disponera över sin egen talan 

genom t.ex. ett erkännande. 

73

Att ett erkännande har viss betydelse är klart men det måste vinna 

stöd av övrig utredning. Ofta uttrycks detta i domar så att erkännandet 

vinner stöd av övriga omständigheter eller vad som framkommit i 

utredningen i övrigt. Bevisvärdet av ett erkännande kan vara mycket 

olika. I mindre allvarliga mål kan ett erkännande utgöra tillräcklig 

bevisning. I mindre mål utgör ett erkännande samt den tilltalades 

egen berättelse ofta den enda utredningen och därmed den enda bevisningen. 

Gruppen menar att det även vid mer omfattande mål fi nns 

ett större utrymme att lägga ett erkännande till grund för en fällande 

dom. I vart fall bör ett erkännande kunna tillerkännas större betydelse 

och medföra att endast ett begränsat antal utredningsåtgärder 

blir påkallade. 

Faran för att någon genom ett felaktigt erkännande skulle dömas trots 

att han är oskyldig måste emellertid alltid beaktas. Denna fara bör 

dock vara begränsad. I mål av detta slag är den misstänkte i stort 

sett undantagslöst företrädd av en försvarare. Denne bör givetvis inte 

medverka till ett erkännande som kan uppfattas som tveksamt. Genom 

åklagarens krav på objektivitet och den kontroll av ett erkännande 

som sker av rätten bör också risken för tveksamma erkännanden 

eller erkännanden på otillräckliga grunder vara mycket begränsad. 

Även om således den tilltalades erkännande och medverkan i utredningen 

skulle kunna ges något större verkan med tillämpning av dagens 

regler är det dock gruppens bedömning att lagändringar krävs 

för att dessa faktorer skall få önskvärt genomslag. Härigenom skulle 

skapas ett mer tydligt incitament för den misstänkte att medverka i 

och underlätta brottsutredningen, vilket skulle leda till ett snabbare 

avgörande. 

74

7.2.3 Idé 

Billighetshänsyn bör i större utsträckning användas av åklagare och 

advokater för en argumentering kring straff värdet. Domstolarna bör 

i domen på ett tydligt sätt redogöra för bedömningen av straff värdet 

och ange vilka hänsyn som då tagits. Dessa överväganden lämpar sig 

för diskussioner vid gemensamma seminarier. 

En misstänkts medverkan till den egna utredningen och hans erkännande 

bör tillmätas större betydelse än i dag. Här fi nns det, enligt 

gruppens bedömning, två eff ekter som ett erkännande och/eller en 

medverkan kan tänkas få. Att medverka och därigenom underlätta 

utredningen skulle kunna medföra straff nedsättning. I de fall där den 

misstänkte även erkänner skulle ett förenklat brottmålsförfarande 

kunna införas. Även detta skulle öka eff ektiviteten i det straff rättsliga 

systemet. Gruppen gör bedömningen att båda dessa eff ekter av 

medverkan och erkännande utgör incitament för den misstänkte. 

Båda dessa eff ekter behandlas mer ingående nedan (avsnitten 7.3 och 

7.4). 

7.3. Förenklat brottmålsförfarande 

Bedömning 

Erkända mål bör i större utsträckning än i dag kunna avgöras 

utan huvudförhandling. 

7.3.1 Aktuella förslag 

Tingsrätterna kommer enligt reformen i propositionen 2004/05:131 

En modernare rättegång att få en möjlighet att avgöra vissa brottmål, 

där det saknas anledning att döma till annan påföljd än böter, på 

handlingarna. 

75

BRU går längre och föreslår i betänkandet Ett eff ektivare brottmålsförfarande 

– några ytterligare åtgärder (SOU 2005:117) att mål skall 

kunna avgöras på handlingarna om den misstänkte (som måste vara 

över 18 år) erkänner, och båda parterna samtycker till en sådan handläggning. 

Om åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling 

skall stämningsansökan innehålla ett bestämt yrkande i påföljdsfrågan 

och åklagaren skall ange sådana särskilda omständigheter 

som han eller hon vid påföljdsbedömningen tagit hänsyn till. Särskilt 

bör åklagaren ange på vilket sätt och i vilken omfattning som den 

misstänkte har underlättat utredningen. Rätten får inte, utan huvudförhandling, 

döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer 

ingripande än den som åklagaren har angett. Enligt förslaget skall det 

inte fi nnas någon gräns för det högsta straff som får dömas ut i detta 

förfarande. Med hänsyn till behovet av stödbevisning vid grövre brott 

är det dock, enligt BRU, inte troligt att några längre fängelsestraff 

skulle komma att dömas ut utan huvudförhandling. 


I många länder tillämpas ett förenklat brottmålsförfarande vid erkända 

gärningar. En av huvudorsakerna till detta är, liksom vad gäller 

införandet av olika former av plea bargain, resurs- och eff ektivitetsskäl. 

Det fi nns ett antal olika varianter för hur olika länder valt att 

reglera detta. I vissa länder kan en guilty plea medföra att domstolen 

endast håller förhandling i påföljdsfrågan. En annan variant är att 

målet avgörs genom ett helt skriftligt förfarande. I Finland träder under 

2006 en lagstiftning i kraft som innebär att ett mål kan avgöras 

utan huvudförhandling om det inte för aktuellt brott är föreskrivet 

strängare straff än fängelse i högst två år, om den tilltalade (som måste 

vara myndig) erkänner gärningen och samtycker till ett skriftligt förfarande. 

I det skriftliga förfarandet kan inte dömas ut strängare straff 

än fängelse nio månader. 

76

Gruppens uppfattning är att reformen i propositionen 2004/05:131 är 

bra men anser, liksom BRU, att det fi nns ett större behov av att kunna 

avgöra brottmål på handlingarna vid erkända gärningar. BRU föreslår 

att det inte skall fi nnas någon övre gräns för när ett erkänt brottmål 

skall kunna avgöras i sådan ordning. I BRU:s betänkande anförs att 

det med stigande straff värde krävs starkare bevisning och systemet därför 

skulle bli självreglerande. I praktiken skulle därför inte några längre 

fängelsestraff dömas ut utan huvudförhandling. Gruppen instämmer i 

att kravet på stödbevisning för ett erkänt brott är högre vid allvarligare 

brott men känner tveksamhet inför att hänvisa till vad man tror kommer 

att bli resultatet i praktiken. Principiella betänkligheter att inte ha 

en övre gräns kan också anföras. I Finland vars nya lagstiftning träder 

i kraft under hösten 2006 gäller att strängare straff än fängelse nio 

månader inte kan dömas ut i ett skriftligt förfarande. En motsvarande 

reglering bör enligt gruppens bedömning införas även i Sverige. 

7.3.3 Idé 

Gruppen stöder BRU:s förslag i väsentliga delar men gör bedömningen 

att det, inte minst av rättssäkerhetsskäl, bör fi nnas en övre gräns 

vad avser påföljden för när ett erkänt brottmål skall kunna avgöras på 

handlingarna. 

7.4 Erkännande och medverkan som grund för straffl indring 

Bedömning 

Medverkan i den egna utredningen bör i större omfattning än 

i dag beaktas i straffl indrande riktning. Även den misstänktes 

erkännande bör tillmätas större betydelse än i dag. Åklagaren bör 

i alla mål framställa ett påföljdsyrkande. Domstolen skall inte 

kunna döma till strängare påföljd än vad som yrkats. 

77

7.4.1 BRU:s förslag 

BRU föreslår i ovan nämnda betänkande att en ny straffl indringsgrund 

i 29 kap 5 § BrB införs. Rätten skall enligt förslaget vid straff - 

mätningen och påföljdsvalet utöver brottets straff värde i skälig omfattning 

beakta att den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig 

betydelse för utredningen av det egna brottet. Vidare föreslås att det 

inte längre skall krävas särskilda skäl att gå under straff minimum med 

hänvisning till de omständigheter som räknas upp i 5 §. Åklagaren 

skall i förundersökningsprotokollet ange om den misstänkte har medverkat 

i utredningen och i så fall på vilket sätt. För att medverkan till 

utredningen skall beaktas enligt 5 § skall det vara fråga om en medverkan 

som bidragit på ett positivt och märkbart sätt till utredningen. 

Ett erkännande skall inte krävas för att medverkan skall beaktas. 

Av bland annat bevisvärdeskäl avvisar däremot BRU tanken på att 

införa ett s.k. kronvittnessystem (ett system där den tilltalades medverkan 

vid utredningen av andras brott skall beaktas vid straff mätning 

och påföljdsval). De uppgifter som lämnas i en sådan situation anses 

få ett så tvivelaktigt bevisvärde att man kan ifrågasätta om eff ektiviteten 

ökar i brottsutredningarna. 


Även om det enligt gruppens uppfattning, vilken redovisats i avsnitt 

7.2, redan i dag fi nns ett visst utrymme för att vid straff mätningen 

beakta den tilltalades medverkan kan ifrågasättas om inte detta utrymme 

borde ökas ytterligare. Lagstiftningen i detta avseende är vidare 

inte helt klar och rättspraxis (särskilt ovan berörda NJA 1991 s. 

255) ger ingen tydlig ledning. Om möjligheten till straff rabatt vid 

dessa situationer uttryckligen reglerades skulle detta leda till en ökad 

förutsebarhet. Om påverkan på straff ets längd blev betydande skulle 

incitament för den misstänkte att medverka bli större än i dag. 

78

Ett alternativ skulle kunna vara att utvidga 29 kap. 5 § tredje punkten 

RB, där det i dag anges att rätten vid straff mätningen skall beakta 

att den tilltalade angett sig frivilligt, till att även avse situationer där 

den tilltalade erkänt och/eller medverkat till utredningsresultat eller 

liknande. Detta är även i linje med BRU:s förslag. 

Vid denna bedömning måste dock beaktas att syftet bakom bestämmelsen 

i 29 kap. 5 § är ett annat än ökad eff ektivitet. Det går heller 

inte att enbart se till eff ektiviteten när denna fråga diskuteras. Från ett 

principiellt perspektiv kan man argumentera för att en medverkan som 

sådan alltid får eller kan inverka i mildrande riktning. Uppriktig ånger 

och en vilja att ställa saker till rätta bör från ett samhällsperspektiv kunna 

premieras. Med dessa utgångspunkter bör innehållet i den aktuella 

regleringen också kunna användas för att uppnå eff ektivitetsvinster. 

BRU föreslår att tredje punkten ändras enligt följande ”om den tilltalade 

frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig 

betydelse för utredningen av brottet,”. Gruppen är positiv till BRU:s 

förslag men vill framhålla att all medverkan bör kunna påverka straffet, 

dock i olika grad, beroende på vilken medverkan det är fråga om 

och i vilket skede initiativet tas. Gruppen vill också väcka frågan om 

den av BRU föreslagna skrivningen är tillräcklig för att skapa ett incitament 

för den misstänkte att medverka. I detta sammanhang har 

gruppen beaktat Norges erfarenheter på området. 

I Norge fi nns en reglering angående straff rabatt vid ”uforbeholden 

tilståelse” i straff eloven 59 § (ersätts av 77 § och 80 § första stycket 

a nr 1 i den nya straff eloven, Lov 20 maj 2005 nr 28). Straff rabatten 

kan omfatta alla slags brott. Regleringen har i sin nuvarande lydelse 

funnits sedan år 2001. Tanken bakom regleringen är att processekonomiska 

skäl och hänsynen till målsäganden talar för ett system med 

79

straff rabatt. Ett erkännande förenklar förundersökningen och leder 

till att målet kan avgöras av en domare. En målsägande slipper också 

den belastning som det innebär att få sin trovärdighet ifrågasatt under 

en huvudförhandling. 

En utvärdering av det norska systemet med straff rabatt har gjorts i 

Norge. Erfarenheten är att bestämmelsen inte har fungerat som det 

var förutsatt. Bland annat synes praxis variera, det är ofta oklart hur 

stor rabatten verkligen blivit och rabatten har inte gjorts tillräckligt 

synlig. Mot denna bakgrund har nu föreslagits att det av domen skall 

framgå om straffl indring skett med hänsyn till erkännandet. Det bör 

också framgå på vilket sätt erkännandet har haft betydelse för påföljden. 

Den norska riksadvokaten har framhållit följande förutsättningar för 

att ordningen med straff rabatt skall bli eff ektiv: rabatten måste vara 

så stor att den blir motiverande, rabatten måste vara synbar, rabatten 

måste kunna räknas ut i förväg och systemet med straff rabatt måste 

vara känt för den misstänkte. Norska riksadvokaten arbetar för närvarande 

med riktlinjer kring straff rabatten. Riktlinjerna baseras på 

uttalanden i förarbetena till ändringen i 59 § år 2001 och till straffeloven 

år 2005 samt till praxis från norska Höyesterätt. De viktigaste 

momenten när rabattens storlek skall beräknas är vilken eff ekt som 

erkännandet har haft på utredningen, vilken processekonomisk vinst 

som gjorts och vilken betydelse det har haft för målsägandens situation. 

Tidpunkten för erkännandet är också av stor betydelse. Enligt 

förarbetena till den nya straff eloven konstateras att rabatten normalt 

ligger i intervallet 15-30 procent. Det norska justitiedepartementet 

ger uttryck för att detta är en rimlig nivå (Ot.prp.nr 90, 2003-2004, 

s. 468). Med detta och Höyesterätts praxis som grund kommer det i 

riktlinjerna från riksadvokaten anges att en straff nedsättning om 1/3 

skall gälla om erkännandet kan tillerkännas stor vikt samt att normal- 

80

nivån annars ligger i intervallet 15-30 procent. Undantagsvis kan det 

dock bli aktuellt med en större eller lägre rabatt. 

I England har Sentencing Guidelines Council gett ut likartade riktlinjer, 

Reduction in Sentence for a Guilty Plea. Där anges bland annat 

att straff nedsättning motiveras av att någon rättegång inte behövs vid 

ett erkännande och att andra mål i stället kan tas om hand eff ektivare. 

Vidare anges att tidsutdräkten mellan ”charge and sentence” 

förkortas, att kostnaderna blir mindre samt att vittnen och målsägande 

slipper obehaget av att vittna. I riktlinjerna anges också att gärningsmannen 

som mest kan få en straff nedsättning om en tredjedel. 

Hur stor rabatten verkligen blir påverkas bland annat av i vilket skede 

som erkännandet sker. Gruppen konstaterar att vid en internationell 

överblick det synes som om många länder använder sig just av en 

straff nedsättning om cirka 30 procent. 

BRU anser i sitt förslag att det inte skall behöva anges i domen att 

straffl indring skett på grund av medverkan. Eftersom åklagaren skall 

ange en ståndpunkt som domstolen har att ta ställning till anser BRU 

inte att det är nödvändigt att införa en regel om att domstolen måste 

redovisa att hänsyn i påföljdsfrågan tagits till den tilltalades medverkan. 

För att en sådan förändring som BRU föreslår skall få eff ekt och 

innebära ett incitament till den misstänkte är det dock enligt gruppens 

uppfattning angeläget att det tydliggöras hur stor rabatt som kan 

komma i fråga. Gruppen anser det därför nödvändigt att det i domen 

anges om någon uttrycklig straff nedsättningsgrund har använts. Förutom 

ett tydliggörande för parterna är ett synliggörande också behövligt 

för förtroendet för rättsväsendet. 

81

Om ett system med straff rabatt vid erkännande eller medverkan skall 

få önskad genomslagskraft är det enligt gruppens uppfattning av 

största vikt att rabatten är tydlig, känd, synbar och så stor att den blir 

motiverande för den misstänkte att medverka. 

När det gäller betydelsen av en misstänkts erkännande bör understrykas 

att ett erkännande på otillräckliga grunder naturligtvis inte kan 

läggas till grund för en fällande dom. Uppsåtsbedömningar kan vara 

svåra för en misstänkt att ta ställning till. Även ett erkännande måste 

därför prövas av åklagaren och/eller rätten. Redan dagens system medger 

att den misstänkte ibland disponerar över sin egen skuld. Detta 

är särskilt tydligt när det gäller utfärdandet av straff örelägganden. Ett 

utvecklat system av detta slag understryker dock än mer vikten av att 

åklagaren iakttar objektivitetsprincipen. 

Som ovan nämnts föreslår BRU att åklagaren i erkända mål i stämningsansökan 

skall ange ett påföljdsyrkande. Gruppens bedömning 

är dock att det bör övervägas att gå ett steg längre och låta åklagaren 

genom sitt yrkande i påföljdsdelen generellt ange ramen för processen 

också i denna del. Åklagarens påföljdsyrkande skulle lämpligen 

framställas i slutanförandet när målet gåtts igenom i sin helhet och de 

personliga förhållandena har lagts fram. Domstolen skulle inte kunna 

överskrida åklagarens yrkande. 

Om åklagaren i alla mål anger påföljdsramen skulle åklagaren redan 

under förundersökningen kunna framföra sin uppfattning till den 

misstänkte. Genom att tilldela åklagaren denna roll skulle han, givetvis 

med beaktande av objektivitetsprincipen och övriga rättssäkerhetsgarantier, 

få en mycket större möjlighet att skapa incitament och 

motivera en misstänkt att ingå uppgörelser eller på annat sätt medverka 

i utredningen. Ett ”förhandlingsutrymme” skulle skapas. Den 

misstänkte kommer att kunna förutse den övre gränsen för vilken 

82

påföljd han kan förvänta, och genom erkännande och medverkan på 

ett tydligt sätt även kunna påverka påföljden. Detta skulle också ge 

åklagaren en bättre möjlighet att förfoga över, inrikta och eff ektivisera 

förundersökningen på bästa sätt. 

Kritik kan från principiella utgångspunkter riktas mot att åklagaren 

genom ett sådant förfarande skulle tilldelas alltför stor makt. Mot 

detta kan invändas att åklagaren genom att förfoga över åtalsbeslutet 

och gärningsbeskrivningen redan i dag har makt att ange ramen för 

processen. Från principiella utgångspunkter kan vidare det förhållandet 

att domstolen oberoende av yrkande har att bestämma påföljden 

uppfattas som en rest av det inkvisitoriska förfarandet. 

7.4.3 Idé 

Gruppen anser att ett fortsatt utredningsarbete i syfte att införa ytterligare 

lagändringar med möjlighet till att beakta en tilltalads erkännande 

eller medverkan bör initieras. I detta sammanhang bör 

även förslaget om åklagarens påföljdsyrkande utredas. I avvaktan på 

en sådan lagändring bör inom åklagarväsendet övervägas att införa 

riktlinjer om att åklagare generellt skall framställa ett motiverat påföljdsyrkande. 

Ett införande av medverkan och/eller erkännande som straffl indringsgrund 

bör kompletteras med riktlinjer för åklagarnas hantering 

av situationer där den misstänkte medverkar. 

83

7.5 Åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment i 

straffprocessen 

84 

Bedömning 

För att eff ektivisera hanteringen av de stora och komplicerade 

målen och i syfte att använda befi ntliga resurser på rätt sätt bör 

uppgörelser om sakförhållanden kunna ingås mellan åklagaren 

och den misstänkte. Uppgörelser av detta slag måste, i enlighet 

med objektivitetsprincipen, ha stöd av utredningen i målet, men 

bör å andra sidan i princip vara processuellt bindande för parterna. 

Uppgörelserna bör dock kunna överprövas av domstol. 


Frågan om åtalsuppgörelser och andra dispositiva moment kan ses 

som en vidareutveckling av resonemanget kring erkännandets och 

medverkandets betydelse för brottmålsprocessen och straff et. Ett utökat 

inslag av dispositiva moment skulle, som gruppen redogjort för 

mer utförligt i avsnitt 6.2, ”myndigförklara” parterna, renodla parternas 

roller och ge domstolen, i likhet med vad som gäller i de fl esta 

tvistemål, en tydligt konfl iktlösande roll. 

BRU tar, som ovan angetts i kapitel 4, i sitt sista betänkande (SOU 

2005:117) upp frågan om plea bargain. Beredningen anser dock att 

det saknas tillräckliga skäl att införa undantag från förundersöknings- 

och åtalsplikten som tar sikte på att den misstänktes erkännande eller 

medverkan skulle kunna leda till att åtal väcks endast för vissa brott 

eller att åtal väcks för lindrigare brott. De skäl som BRU anför mot 

ett system med plea bargain är allas likhet inför lagen, brottsoff rens 

intressen och risken för felaktiga uppgifter, vilken medför att utredningsinsatser 

ändå måste vidtas för att undvika att någon oskyldig 

skall dömas. BRU avvisar även systemet med s.k. kronvittnen.

Mycket av diskussionen kring frågan om åtalsuppgörelser tar sin 

utgångspunkt i det amerikanska pleabargainingsystemet. De amerikanska 

rättssystemen är dock till sin grundläggande uppbyggnad 

mycket olika vårt och bygger, bland annat genom jurysystemet, på 

helt andra processrättsliga förutsättningar. Det kan lätt konstateras 

att, med svenska utgångspunkter, det amerikanska systemet för plea 

bargain har stora brister och inte uppfyller nödvändiga rättssäkerhetsaspekter. 

Det fi nns exempel där den misstänkte förklarar att han inte 

begått en gärning men ändå, för att undvika dödsstraff för mord, 

erkänner dråp. Att ett erkännande skulle ha rättslig verkan trots att 

den misstänkte samtidigt förklarar sig oskyldig är inte ett tänkbart alternativ 

i vårt rättssystem. Att de amerikanska systemen ser ut som de 

gör innebär dock inte att plea bargainingsystemet måste förkastas helt 

och hållet. Ett system med möjlighet till uppgörelser mellan åklagaren 

och den misstänkte skulle i stället kunna anpassas till europeiska 

förhållanden. Som tidigare nämnts är detta också trenden i många 

europeiska länder (se ovan avsnitt 4.2.3). Den främsta anledningen 

till denna utveckling är nödvändigheten av att bemästra hanteringen 

av ett allt större målinfl öde och allt mer komplexa mål. 

Gruppen anser att den förändring av brottsligheten som har skett 

och som pågår, bland annat med den ökande internationaliseringen 

och de alltmer komplexa måltyperna, kräver att nya processuella verktyg 

införs. Gruppen bedömer det därför nödvändigt att på olika sätt 

utveckla dispositiva inslag i brottmålsprocessen. Sådana inslag, t.ex. 

åtalsuppgörelser, måste självklart konstrueras så att alla rättssäkerhetsaspekter 

uppfylls. Insyn, öppenhet och förutsebarhet är viktiga aspekter 

i detta sammanhang. Vikten av en enhetlig tillämpning är också 

av största betydelse. 

85

Behov av en möjlighet till uppgörelser fi nns vid omfattande och svårutredd 

brottslighet, t.ex. narkotikabrott och människohandel. Åklagare 

får ofta frågor av misstänkta personer vad åklagaren kan erbjuda 

mot att de berättar om både sin egen och andras inblandning. När 

några sådana erbjudanden inte kan ges saknas ofta incitament för den 

misstänkte att berätta. Detta leder till långa häktningstider och till 

att omfattande utredningsåtgärder behöver vidtas. Målen drar ut på 

tiden. Lagstiftningen i många andra länder erbjuder, som ovan har 

nämnts, möjligheter till uppgörelser och frågan om Sverige kommer 

på efterkälken i bekämpningen av den grova organiserade brottsligheten 

kan ställas. Ett fl ertal länder, däribland Danmark och Norge, 

har även ett system där den misstänkte kan få straffl indring mot att 

han berättar om andras brottslighet. Frågan om olika former av uppgörelser 

är av principiellt intresse och självklart fi nns argument mot 

att en misstänkt person skall kunna förhandla sig till förmåner. Som 

brottsutvecklingen ser ut, med en ökad internationellt organiserad 

och grov brottslighet, skulle åtalsuppgörelser emellertid kunna förenkla 

utredningarna och förkorta genomströmningstiderna, vilket i 

sig skulle kunna bidra till att resurser kan läggas på fl er mål och fl er 

misstänkta skulle kunna lagföras. 

7.5.2 Europakonventionen 

När man diskuterar frågan om åtalsuppgörelser, en misstänkts medverkan 

i den egna utredningen och betydelsen av ett erkännande 

måste man beakta de krav som Europakonventionen om de mänskliga 

rättigheterna ställer på bland annat en rättvis rättegång. Enligt 

artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen 

av en anklagelse för brott vara berättigad till en rättvis och off entlig 

förhandling inom skälig tid inför en oavhängig och opartisk domstol. 

Enligt artikel 6.2 råder den s.k. oskyldighetspresumtionen, d.v.s. den 

som anklagas för brott skall betraktas som oskyldig tills hans eller 

hennes skuld lagligen har fastställts. En misstänkt får inte straff as för 

86

att han använder sin rätt att t.ex. hålla tyst och därigenom inte heller 

medverkar i utredningen. Det är åklagaren som har bevisbördan och 

den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls (the right to silence). Den 

misstänkte är inte skyldig att på något sätt underlätta för åklagaren 

(the right not to incriminate oneself). Av ett stort antal rättsfall från 

Europadomstolen framgår att tvång eller knep inte får användas för 

att få en misstänkt att medverka. Endast under speciella förhållanden 

kan en misstänkts passivitet medföra negativa konsekvenser för honom. 

Eftersom de idéer och förslag som gruppen framlägger endast handlar 

om att tillämpa medverkan och erkännande i lindrande riktning gör 

gruppen bedömningen att detta inte skulle strida mot Europakonventionen 

eller andan i denna. Den som förnekar, håller tyst eller i 

övrigt inte på något sätt medverkar i utredningen straff as ju inte för 

detta. Att inte medverka skall aldrig kunna åberopas i straff skärpande 

syfte. Ett fl ertal andra länder i Europa har redan liknande inslag i sina 

lagstiftningar vilket också tyder på att den här typen av reglering inte 

skulle strida mot konventionen. 

7.5.3 Idé 

På sikt framstår utvecklingen mot ett system med någon form av åtalsuppgörelser 

som såväl önskvärd som närmast oundviklig, särskilt av 

processekonomiska skäl. Den europeiska utvecklingen bör noggrant 

följas i syfte att fi nna goda exempel, särskilt vad avser tillvaratagande 

av rättssäkerhetsaspekter. 

Det är gruppens bedömning att regeringen bör inleda ett utredningsarbete 

med denna inriktning. 

87

Bilaga 1 

Inbjudna deltagare vid arbetsgruppens referensmöten 

Professor Peter Fitger 

Överåklagaren Gunnar Stetler 

Advokaten Gunnar Falk 

Överåklagaren Nils Rekke 

Hovrättslagmannen Staff an Levén 

Vice överåklagaren Ewa Nyhult 

Advokaten Nils Uggla 

Kriminalinspektören Janne Lehtinen 

Kammaråklagaren Hans Ihrman 

Advokaten Jan Karlsson 

T.f. rådmannen Jonas Härkönen 

88

Effektivare hantering av stora o komplicerade brottmål.pdf

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?