Mot en avancerad praxis för EFFAT:s europeiska företagsråd

Mot en avancerad praxis 

för EFFAT:s europeiska 

företagsråd 

Using best practice to promote and improve EWC’s 

in the Food, Agriculture and Tourism sectors. 

This publication was made with the support of the European Commission

Innehåll 

Innehåll 

Inledning ............................................................................3 

Arbetsverktyg: Några online-resurser för EFR-arbete ..........5 

Det nya direktivet om europeiska företagsråd 

(2009/38/EG) En inledande översikt för EFFAT-anslutna 

fackföreningar ....................................................................8 

Den stora krisen – fakta, följder och EFFAT ......................32 

Val av externa experter för EFFAT Europeiska 

företagsråd .......................................................................50 

Förfarande för EFFAT att förhandla Avtal på 

Europanivå med transnationella företag ...........................55 


för EFFAT:s europeiska företagsråd 

2

Inledning 

Inledning 

Det finns för närvarande cirka 100 europeiska företagsråd i EFFAT:s 

sektorer. De flesta av dem har EFFAT-samordnare på plats för att 

hjälpa dem och för att hålla kontakt mellan EFR och fackföreningarna. 

Andra fackföreningsansvariga erbjuder viktig utbildning och stöd till 

enskilda EFR-ledamöter som är medlemmar i deras fackföreningar. 

Dessa män och kvinnor är EFFAT:s huvudansvariga för EFR och de är 

av avgörande betydelse när det gäller hur våra EFR fungerar. Emellertid 

är många av dessa EFR, vällovliga ansträngningar till trots, underutnyttjade 

av de fackliga representanterna som informationskällor och 

när det gäller att utveckla en gemensam ståndpunkt inför hotet om 

gränsöverskridande omstruktureringar. Projektet “Mot en avancerad 

praxis”, inom vars ram detta dokument tagits fram, har utformats för 

att förbättra EFFAT:s stöd till EFR genom att hjälpa de huvudansvariga 

för EFR i deras stödjande arbete. 

Vid vårt seminarium i Dublin var vi alla överens om att högsta prioritet 

för att åstadkomma detta måste vara att ta fram och distribuera bra 

arbetsverktyg och dokument. Mot bakgrund av våra diskussioner har 

vi skapat kapitlet EFR-arbetsverktyg på EFFAT:s Extranet och vi hoppas 

att förslagen nedan i detta dokument beträffande andra tillgängliga 

online-resurser kommer att vara till ytterligare hjälp. Mer specifikt i 

år har två huvudproblem dominerat i EFFAT:s EFR – det nya EFRdirektivet 

och den ekonomiska krisen. Beträffande dessa frågor har 

vi utvecklat detaljerade ståndpunkter som upptar huvuddelen av detta 

dokument. Vi hoppas och tror att de ska ge mervärde till alla våra 

huvudansvariga. 

Utöver den expertis EFFAT-samordnare kan erbjuda de europeiska 

företagsråden, har “Mot en avancerad praxis”-projektet också tittat på 

användningen av externa EFR-experter. I Dublin talade vi med juridiska, 

redovisnings- och ekonomiska experter och funderade över vilken 

expertis som kan behövas och när. Vi kom till slutsatsen att i de flesta 

fall är den situation i vilken EFR behöver ytterligare extern expertis 



3

Inledning 

uppenbar (som i det fall man beslutat ställa arbetsgivaren inför rätta); 

eller, att det är omöjligt att uttala sig generellt om när extern expertis 

kan behövas. De flesta EFR kan emellertid lära sig att bli tydligare om 

vad deras experter förväntas göra och undvika fallgroparna när det 

gäller att välja externa experter. Vi hoppas att det tillvägagångssätt som 

beskrivs nedan därvid ska vara till hjälp och vi insisterar på att varje 

huvudansvarig för EFR som står tvekande inför ett val av extern 

expert, bör kontakta EFFAT:s sekretariat. 

Den sista delen av detta dokument redogör för EFFAT:s policy för att 

förhandla med transnationella företag på europeisk nivå. Vi har följt 

andra europeiska fackliga federationer och tagit fram en mer detaljerad 

politisk ståndpunkt gällande detta. Deras lärdomar har emellertid 

omformats efter våra egna erfarenheter och faktiskt efter vår stadga. 

Vi tror till det bättre. Vi hoppas att det ska skänka extra klarhet både 

för fackföreningar och europeiska företagsråd i EFFAT:s sektorer som 

har att hantera den i allt högre grad relevanta frågan om europeiska 

ramavtal och tilläggstexter på företagsnivå. 

Vi vill slutligen tacka dem som deltog i seminariet i Dublin i januari 

2009 och de EFR-ledamöter som har skickat tillbaka frågeformulär 

från vilka vi fortsätter att lära hur EFFAT kan erbjuda bättre stöd. 

Vi uppmanar alla att se till att EFR-ledamöter som ännu inte skickat 

tillbaka frågeformuläret gör detta snarast. Vi tackar också de experter 

som delat sin sakkunskap med oss, särskilt professor Trautwien, 

vars insikter verkligen rönt stor uppskattning från EFFAT:s medlemsorganisationer 

och som står för en betydande del av detta dokument. 

Harald Weidenhofer & Simon Cox 

December 2009 



4

Arbetsverktyg: Några online-resurser för EFR-arbete 

Arbetsverktyg: Några online-resurser 

för EFR-arbete 

EFFAT 

http://www.effat.eu/intra/index.php?menu=200 

Vi står naturligtvis först på listan! Om du är en av EFFAT:s EFRsamordnare 

eller ansvarig i en av EFFAT:s medlemsorganisationer 

och som har med EFR-frågor att göra, bör du titta närmare på kapitlet 

EFR-arbetsverktyg på EFFAT:s Extranet. Kontakta effat@effat.org 

om du ännu inte skulle ha ett användarnamn och lösenord för Extranet. 

Om du inte hittar vad du söker där eller i länkarna nedan, 

eller du känner till något du tycker att vi borde berätta för andra om, 

kontakta oss gärna. 

Nedan följer länkar till några andra nyttiga online-resurser som 

finns tillgängliga: 

ETUI Education – ETUI Utbildning 

http://www.etui.org/index.php/education/Media/Ert/keyword/ 

European-works-councils 

ETUI:s utbildningsavdelning (European Trade Union Institute Education 

Department) har – i olika skepnader – erbjudit utbildning med 

anknytning till EFR sedan början av nittiotalet. Under alla dessa år 

har de utvecklat ett antal mycket bra utbildningsverktyg som finns 

tillgängliga att ladda ner från deras hemsida. Detta är en utmärkt 

källa till lättsmält information, som finns tillgänglig på olika språk 

för ansvariga som arbetar med EFR. Deras A Basic Understanding 

of Financial Statements (grundläggande förståelse av finansiella 

rapporter) är en utmärkt startpunkt för dem som känner sig osäkra 

i detta ämne. 



5


Worker Participation – Arbetstagarmedverkan 

http://www.worker-participation.eu 

Denna fantastiska online-resurs på engelska, franska och tyska har 

ställts till förfogande av stiftelsen Hans Böckler och ETUI. Avsnitten 

om europeiska företagsråd och nationella arbetsmarknadsrelationer 

är särskilt användbara för EFR-arbete, men det finns mycket mer här 

som är väl värt att utforska. 

SDA – Social Development Agency 

http://www.sda-asbl.org/ 

SDA inrättades av Europeiska Fackliga Samorganisationen (EFS) 

för att driva europeiska fackliga projekt och hjälpa fackföreningarna 

med europeiskt projektarbete. Mycket av deras arbete är om ‘Infopoint’-projektet 

som fokuserar på europeisk information, samråd 

och arbetstagarnas medverkan – särskilt genom de europeiska 

företagsråden. Förutom att vara rätt instans att vända sig till om man 

vill ansöka om EU-finansiering för ett EFR-projekt, har de mängder 

av potentiellt användbara dokument på sin webbplats som har med 

EFR-arbete att göra, en databas som kan ge intressant statistik om 

EFR-överenskommelser, och de producerar också PARL (Participation 

And Rights Letter – Nyhetsbrev om medverkan och rättigheter), ett 

nyhetsbrev tillägnat EFR. Webbplatsen är på engelska och franska 

men de har många dokument – däribland PARL – tillgängliga på 

andra språk. 



6


European Industrial Relations Observatory (EIRO) – Europeiska 

organet för bevakning av arbetsmarknadsrelationer 

http://www.eurofound.europa.eu/eiro/index.html 

EIRO har en webbplats på engelska med en uppsjö av material om 

europeiska arbetsmarknadsrelationer. Detta är ett bra ställe att mer 

ingående få information om olika nationella system och uppdatera 

sig om viktiga arbetsmarknadsrelaterade händelser i Europa. 

The European Works Council Database – EFR-databasen 

http://www.ewcdb.org/ 

Denna ETUI-databas ger tillgång till kopior av större delen av de EFRöverenskommelser 

som hittills undertecknats jämte tilläggstexter och 

överenskommelser undertecknade av europeiska förtagsråd. Den ger 

också en snabb överblick av de företag som omfattas av EFR-direktivet, 

kopior av reglerna om europeiska företagsråd och dokumentation 

om rättspraxis. Den är emellertid endast på engelska och för att 

få full tillgång till denna webbplats utgår för en fackförening en avgift 

på 100 Euro! 

Om du känner till andra arbetsverktyg online som du haft nytta av 

och som du skulle vilja att vi befordrade till andra EFFAT-ansvariga 

för EFR, kontakta oss gärna på: effat@effat.org 



7

Det nya direktivet om europeiska företagsråd (2009/38/EG) 

En inledande översikt för EFFAT-anslutna fackföreningar 

Det nya direktivet om europeiska 

företagsråd (2009/38/EG) En inledande 

översikt för EFFAT-anslutna fackföreningar 

Allmän översikt 

Inledning 

I december 2008, nio år efter den tidsfrist som 1994-direktivet hade 

utlovat för översyn, nåddes en politisk överenskommelse om innehållet 

i ett nytt direktiv om europeiska företagsråd1. Detta antogs 

formellt av ministerrådet den 6 maj 2009 och publicerades i den 

Europeiska gemenskapens officiella tidning 10 dagar senare med 

följande fullständiga titel: 

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 

2009/38/EG AV DEN 6 maj 2009 

om inrättandet av ett europeiskt företagsråd eller ett förfarande i 

gemenskapsföretag och grupper av gemenskapsföretag för information 

till och samråd med arbetstagare (omarbetning) 

Liksom alla europeiska direktiv trädde direktiv 2009/38/EG i kraft 

20 dagar efter dess publicering i tidningen: i detta fall, den 5 juni 

2009. EU:s och EES medlemsstater har två år på sig från detta datum 

att införa dess bestämmelser i sina nationella lagar. Det är dessa 

nationella lagar som är bindande för företag, inte direktivet självt, 

som gäller nationella myndigheter. Så vi är fortfarande tvungna att 

vänta ett tag innan vi får känna de fulla rättsliga verkningarna av det 

nya direktivet. Det finns hursomhelst ett antal viktiga förtydliganden 

av befintlig lagstiftning (i synnerhet vad gäller gränsöverskridande 

information och samråd) som omedelbart kan tas från det nya direk- 



8



tivet. Det är EFFAT:s erfarenhet att många europeiska företagsråd 

sköter sin verksamhet under de normer som anges av existerande 

lagstiftning enligt 1994-direktivet, huvudsakligen på grund av att 

centrala begrepp i det direktivet avfattades alltför vagt och därför 

lämnades öppna för misstolkningar. Det nya direktivet utgör en god 

möjlighet för alla medlemmar av europeiska företagsråd att omedelbart 

ge sina överenskommelser och sin praxis en ny granskning för att se 

om de verkligen använder allt det som lagen föreskriver för att maximera 

fördelarna med de europeiska företagsråden för de anställda. 

Dessutom har även de helt nya skyldigheter i 2009-direktivet som inte 

kommer att ha någon laga kraft på företag förrän 2011 fortfarande en 

moralisk kraft som vi kan utnyttja omedelbart. Kom ihåg att Europeiska 

kommissionen, Europaparlamentet och alla enskilda nationella 

myndigheter i EU har kommit överens om alla dessa nya skyldigheter. 

De flesta av dem har sitt ursprung i gemensamma ståndpunkter 

för EFS och Business Europe (den europeiska arbetsgivarorganisationen). 

Dessutom vet arbetsgivare om att de kommer att vara tvungna 

att följa alla de nya lagarna om ett par år ändå. Om arbetsgivare 

insisterar på att vänta till sista minuten innan de tillåter europeiska 

företagsråd att följa dessa nya miniminormer, bör man begära att de 

åtminstone förklarar varför. 

Jag hoppas att denna översikt kommer att vara ett praktiskt bidrag 

till inrättandet och det positiva förnyandet av europeiska företagsråd 

samt vara ett hjälpmedel i det arbete som fackföreningar måste utföra 

tillsammans med myndigheter för att införliva direktivet. Den är 

utformad för att läsas av fackföreningstjänstemän i EFFAT-anslutna 

fackföreningar med intresse för och bakgrundskunskaper om europeiska 

företagsråd och som vill få en snabb vägledning om de viktiga 

ändringar av och tillägg till tidigare lagstiftning som återfinns i 2009direktivet. 

Hänvisningar till 1994- och 2009-direktiven ges i början 

av varje ämne. Ingen del i den analys som ges i de ämnesindelade 

sammanfattningarna nedan görs på lättsinniga eller svaga grunder, 

och jag är övertygad om att vi har fått det rätt. All lagstiftning är dock 

öppen för tolkningar, och detta gäller för europeisk lagstiftning i 

högre grad än de flesta andra. Bestämmelserna i det nya direktivet 



9



kommer med tiden att bli mer konkreta genom praxis och precedensfall 

och genom införlivandeprocessen. Vi har alla ett intresse av att 

säkerställa att detta sker på rätt sätt. 

Politisk översikt 

EFFAT har varit en mycket aktiv deltagare i kampen för ett bättre 

direktiv om europeiska företagsråd under det senaste decenniet. Vi 

antog starka ståndpunkter och förband oss fullt och fast till att uppnå 

positiva resultat i frågan. Vi har arbetat ihärdigt med EFS, andra 

europeiska fackföreningsfederationer, politiker och andra centrala 

aktörer, vilket har upptagit mycket av den avsevärda politiska och 

tekniska arbetsbörda som var nödvändig för att uppnå ett nytt direktiv 

i en så pass svår politisk miljö. Vi är därför glada att få se vissa 

konkreta resultat av detta arbete. Vi har dock inte lyckats uppnå allt 

som vi önskade. Detta blev ärligt talat en omöjlighet, när starkt 

motstånd mot ett antal av våra krav uttrycktes av viktiga arbetsgivare, 

nationella myndigheter, ledamöter av Europaparlamentet och 

europeiska kommissionärer. Så innan vi går vidare med innehållet 

i 2009-direktivet, verkar det vara på sin plats att ta en titt på några 

av de fackföreningskrav som ännu inte har uppfyllts. 

Ouppfyllda krav 

Vi skulle till och med kunna börja med att säga att vårt krav om en 

‘översyn’ av 1994-direktivet tekniskt sett fortfarande inte har uppfyllts. 

Processen med att avfatta det nya direktivet benämndes i själva 

verket av kommissionen som en ‘omarbetning’, inte som en ‘översyn’. 

Denna tekniska, juridiska benämning innebar att Europaparlamentet 

inte kunde införa ändringar i områden där det inte fanns några 

förslag från kommissionen. Detta garanterade fullständigt att en del 

av de ändringar som vi ville ha igenom aldrig skulle kunna ske den 

här gången. Frånvaron av en ändring i definitionen av ‘kontrollerande 

företag’ för att ta itu med problem med 50/50-samriskföretag och 

styrda hotell och restauranger är ett exempel på detta och är till 



10



särskild besvikelse för EFFAT. Det är också mycket beklagligt att inte 

alla avtal automatiskt kommer att ha rätt till omförhandling enligt de 

villkor som anges i det nya direktivet och att ingenting har gjorts för 

att snabba på förhandlingar med särskilda förhandlingsorgan. Andra 

viktiga frågor som vi tryckte på om, men inte fick igenom, inkluderar 

en minskning i anställningströskeln, ytterligare ämnen (i bilagan), 

borttagning av begränsningen till en enda betald expert, ett automatiskt 

berättigande för europeiska fackföreningsfederationer att delta 

i alla möten som hålls av europeiska företagsråd och ett krav om att 

alla europeiska företagsråd måste hålla minst två möten om året 

(även om man nog kan hävda att vissa framsteg har gjorts i de två 

sista frågorna). Det säger sig självt att vi kommer att fortsätta att 

argumentera för dessa förbättringar. Vi kommer enligt tidsplanen att 

få en annan översyn av direktivet om sju års tid, och argumenten för 

dessa förändringar förblir helt och hållet giltiga. 

Uppnådda krav 

Dessa besvikelser ska dock inte få komma i vägen för det faktum att 

vi i direktiv 2009/38/EG har lyckats uppnå ett par högst verkliga 

förbättringar som uppfyller långsiktiga krav från fackföreningarna. 

Vi har fått mycket tydligare definitioner av ‘information’ och ‘samråd’, 

en ‘anpassningsbestämmelse’ för att tillåta europeiska företagsråd att 

fortsätta existera medan de förhandlar om de strukturer som ska 

ersätta dem efter strukturella förändringar, en rättighet att erhålla 

utbildning med bibehållen lön, ett erkännande av fackföreningarnas 

roll i särskilda förhandlingsorgan, resurserna för att utföra arbetet 

samt de medel och rättigheter som behövs för att kollektivt försvara 

avtal om europeiska företagsråd inför lagen. Dessutom säger 2009direktivet 

nu att sanktioner ska vara “effektiva, proportionella och 

avskräckande”, det finns nya sammansättningsformler för särskilda 

förhandlingsorgan och europeiska företagsråd som ger oss fler 

platser, mer rättvist fördelade, och bilagan inkluderar nu också rätten 

att få ett svar från företagsledningen på alla motförslag som läggs 

fram av arbetstagarnas representanter. 



11



Oombedda ändringar 

De flesta av det begränsade antal nyheter som inte hade sitt ursprung 

i fackföreningarnas krav har också i slutändan i stor utsträckning 

blivit till vår fördel. Den potentiellt farliga begränsningen av europeiska 

företagsråds befogenheter till gränsöverskridande frågor har 

dramatiskt mildrats genom ett mycket hjälpsamt förtydligande av vad 

‘gränsöverskridande’ betyder juridiskt. Nya regler om samordningen 

av europeiska och nationella informations- och samrådsförfaranden 

har verklig potential att stärka vissa europeiska företagsråds roll och 

ställning. En skyldighet för medlemmar i europeiska företagsråd att 

meddela informations- och samrådsresultaten till kolleger på nationell 

nivå kommer att vara av praktisk nytta för att understryka 

behovet av kommunikationsverktyg och undvika missbruk av ‘konfidentialitet’. 

Även nytt språkbruk som betonar behovet av att inte 

fördröja företagsledningens beslutsfattande kan användas för att 

pressa arbetsgivare att säkerställa att information är fullständig och 

ges i rätt tid. Den enda huvudsakligen negativa nyheten är en ny 

tvåårsperiod för att göra avtal som inte automatiskt kommer att dra 

fördel av det nya direktivet (så länge som de äger giltighet). Detta 

behöver hursomhelst inte orsaka allvarliga problem för oss, om vi 

arbetar för att säkerställa att införlivandena är rättvisa och korrekta 

och framför allt om vi är mycket försiktiga med vilka nya eller modifierade 

avtal som vi undertecknar. 

Sammanfattningsvis 

Så, även om detta nya direktiv inte är perfekt, kommer det att erbjuda 

många europeiska företagsråd en allvarlig möjlighet att stärka sina 

rättigheter och spela en mer aktiv roll i företagen, om vi använder det 

effektivt. Inför en ekonomisk kris utan motstycke är det viktigare än 

någonsin att europeiska företagsråd har effektiva informations- och 

samrådsrättigheter som ger dem möjlighet att utöva inflytande på 

företagsledningens beslutsfattande och begränsa de negativa konsekvenserna 

för sysselsättningen. 2009-direktivet är ett stort, om inte 

helt och hållet tillräckligt, steg i rätt riktning. 



12



Varning: Kom ihåg att vi nu måste vara mycket noggranna med 

innehållet i alla avtal som förhandlas eller omförhandlas innan den 

5 juni 2011. Den exakta ordalydelse som används kan påverka huruvida 

ett europeiskt företagsråd kommer att undantas eller ej från att 

dra nytta av det nya direktivet under en obegränsad tidsperiod. Det 

är därför mycket viktigt att kolla med EFFAT:s sekretariat innan man 

undertecknar några nya eller ändrade avtal. 

Införlivandets betydelse 

Medlemsstater har nu fram till den 5 juni 2011 på sig att anta nationella 

lagar som följer det nya direktivet. Denna tidsperiod är känd 

som ‘införlivandefristen’ eftersom den är till för att medlemsstaterna 

ska ‘införliva’ direktivet i den nationella lagstiftningen. Under införlivandefristen 

kommer rådande lagar (baserade på 1994-direktivet) att 

fortsätta att gälla. De nya skyldigheter för företag (och arbetstagarrepresentanter) 

som uppkommer till följd av 2009-direktivet kommer 

endast att bli juridiskt bindande när de nationella införlivandelagarna 

träder i kraft år 2011. 

Vår analys av lagen i detta dokument har utförts noggrant och är 

resultatet av mycket studium och diskussioner med advokater, praktiserande 

jurister och politiskt ansvariga. Som sagts ovan är dock all 

lagstiftning öppen för tolkningar, och europeisk lagstiftning är det i 

högre grad än de flesta andra. Vi vet att det finns arbetsgivare, advokater 

och politiker som redan letar efter områden där de kan skapa 

och utnyttja oklarheter till sin egen fördel. Detta kommer inte bara att 

ske på företagsnivå, där vissa arbetsgivare säkerligen kommer att 

försöka minimera det nya direktivets inverkan på sin verksamhet. Det 

kommer också att ske på nationell nivå, där lobbyister kommer att 

försöka påverka myndigheter under införlivandeprocessen. 

Under sina fega och lumpna ansträngningar kommer sådana personer 

att söka ammunition på vår sida för att använda emot oss, och vi 

måste vara mycket försiktiga med att inte förse dem med sådan. Detta 

räcker hursomhelst inte för att säkerställa att vi inte ‘skjuter oss 



13



själva i foten’. Om vi inte också är noggranna med att hävda våra 

rättigheter och förkasta alla försök till att retroaktivt försvaga direktivet 

genom att misstolka dess bestämmelser, så kan viktig terräng 

som vi lyckats vinna i denna långa och svåra process komma att gå 

förlorad tämligen snabbt och enkelt. Kom ihåg att även de svagaste 

motargumenten kan bli starka om de förblir obestridda och tillåts 

etablera sig som konsensus. Om detta inträffar under införlivandet i 

er nationella lagstiftning, kan den process som krävs för att bestrida 

det och få det ändrat komma att bli mycket lång och svår. Vi vill 

därför betona vikten av fackföreningarnas lobbyverksamhet kring 

och övervakning av era nationella införlivandeprocesser innan felaktigheter 

eller utelämnanden införs i den nationella lagstiftningen. 

Vi hoppas att detta dokument kommer att hjälpa er att göra detta. 

Nyheter i 2009 års Direktiv om Europeiska 

företagsråd indelade efter ämne 

Ämne A: Definitioner av ‘information’ och 

‘samråd’ 

Referenser: Omarbetning – Artikel 2f och 2g 

Riktiga definitioner av ‘information’ och ‘samråd’ stod alltid högst 

upp på EFFAT:s lista över prioriteter för ett nytt direktiv. Alltför 

många europeiska företagsråd har konfronterats med vaga presentationer 

(eller mängder med irrelevanta dokument) i sista minuten följt 

av klena muntliga utbyten eller ‘dialog’; ofta efter det att slutliga beslut 

redan fattats. Vi har gång på gång ifrågaställt hur detta överhuvudtaget 

kan anses vara ‘information och samråd med arbetstagarrepresentanter’ 

så som man föreställer sig detta i lagstiftningen. 

Olyckligtvis kommer fortfarande många företag undan med sådana 

oacceptabla normer för rapportering och integrering av sina europeiska 

företagsråd i beslutsfattandet. Detta är delvis på grund av att 



14



1994-direktivet inte ger någon definition alls av ‘information’, och den 

definition som ges av ‘samråd’ är mycket klen; den säger endast att 

“samråd [betyder] upprättande av en dialog och utbyte av åsikter”. 

Denna brist på tydlighet i direktivet har tillåtit en del arbetsgivare 

tillsammans med advokator och ‘rådgivare’ att dra nytta av ovissheten 

och förvirringen om vad gränsöverskridande information och samråd 

faktiskt är. 

De nya definitionerna av information och samråd i det omarbetade 

direktivet, som återfinns i artikel 2f respektive 2g, bör komma långt i 

att rätta till dessa problem. På grund av deras stora betydelse, återger 

vi dem här i sin helhet: 

● information: arbetsgivarens överlämnande av uppgifter till arbetstagarrepresentanterna 

som gör det möjligt för dem att sätta sig in 

i vad den behandlade frågan avser och att granska den; informationen 

ska överlämnas vid ett sådant tillfälle, på ett sådant 

sätt och med sådant innehåll som gör det möjligt för arbetstagarrepresentanterna 

att ingående bedöma de eventuella konsekvenserna 

och vid behov förbereda samråd med behörigt organ 

inom gemenskapsföretaget eller gruppen av gemenskapsföretag 

● samråd: upprättande av en dialog och utbyte av åsikter mellan 

arbetstagarrepresentanterna och den centrala ledningen eller varje 

annan mer passande ledningsnivå, vid ett sådant tillfälle, på ett 

sådant sätt och med ett sådant innehåll som gör det möjligt för 

arbetstagarrepresentanterna att, på grundval av de uppgifter 

de fått, inom rimlig tid kunna avge ett yttrande, vilket kan 

beaktas av behörigt organ inom gemenskapsföretaget eller gruppen 

av gemenskapsföretag, om de föreslagna åtgärder som berörs 

av samrådet, utan att det påverkar företagsledningens ansvar 

Vi har understrukit vissa delar av dessa definitioner för att poängtera 

det som vi tycker är särskilt viktigt. Lägg i synnerhet märke till att för 

att ledningen ska samråda med ett europeiskt företagsråd måste de 

ge dessa en möjlighet att avge ett yttrande om ‘föreslagna åtgärder’ 

som sedan kan beaktas inom företaget. Detta understryker poängen 

att samråd måste ske med europeiska företagsråd innan slutliga 



15



beslut fattas. Vidare kan samråd endast ske efter det att medlemmarna 

i de europeiska företagsråden har försetts med information “på 

ett sådant sätt och med sådant innehåll som gör det möjligt för 

arbetstagarrepresentanterna att ingående bedöma de eventuella 

konsekvenserna”. I korthet stödjer dessa definitioner EFFAT:s länge 

hållna påståenden om vad ‘information’ och ‘samråd’ egentligen 

betyder (och alltid har betytt) på europeisk nivå och för ordalydelsen 

i det nya direktivet om europeiska företagsråd mycket närmare den 

som används i andra direktiv som behandlar ‘information’ och 

‘samråd’. Det kommer nu att bli upp till oss att säkerställa att de följs 

i praktiken. 

När man på nytt betänker implementeringen av information och 

samråd i europeiska företagsråd i ljuset av 2009-direktivet, är det 

också viktigt att man är medveten om ändringen i ‘tilläggsföreskrifterna’, 

som nu ger europeiska företagsråd som skapats i enlighet med 

dess bestämmelser rätt att “få motiverade svar på eventuella yttranden”, 

som en del av samrådsprocessen (se ämne J). Man ska 

också lägga märke till att även om det inte finns några uttryckliga 

krav i 2009-direktivet om mer än ett plenarmöte om året, så stärker 

dessa förtydliganden vårt argument om att ett möte i de flesta fall inte 

kommer att vara tillräckligt för att arbetsgivaren ska kunna uppfylla 

sina informations- och samrådsskyldigheter. 



16



Ämne B: Den gränsöverskridande begränsningen 

Referenser: 1994-direktivet – bilaga (tilläggsföreskrifter); 

2009-direktivet – artikel 1.3, artikel 1.4, skäl 12 och skäl 16 

Ett av de allvarligaste problemen som EFFAT:s europeiska företagsråd 

har ställts inför i det förflutna har haft att göra med att ledningen 

förvägrat information och samråd om vissa frågor på grundval av att 

de inte är gränsöverskridande. Det är klart att europeiska företagsråd 

inte är lämpliga organ för att hantera frågor som är helt och genuint 

lokala. Dock kan indelningen mellan nationellt och gränsöverskridande 

vara kinkig. 

2009-direktivet kan ha både begränsande och förbättrande konsekvenser 

för existerande europeiska företagsråd på detta område. Europeiska 

företagsråd är inte automatiskt föremål för några begränsningar 

i sitt verksamhetsområde eller sina befogenheter i förhållande till 

‘gränsöverskridande frågor’ enligt 1994-direktivet. I tilläggsföreskrifterna 

(i bilagan) står det: “Det europeiska företagsrådets befogenheter 

skall begränsas till information och samråd i frågor som berör hela... 

[det multinationella företaget]... eller minst två av deras verksamheter... 

som är belägna i olika medlemsstater.” 

Detta gäller dock inte europeiska företagsråd såvida de inte driver 

sin verksamhet utan ett avtal (och nästan inget av dem gör det) eller 

sådana begränsningar har förhandlats in i deras avtal (vilket är 

mycket vanligare). Detta kommer att ändras med 2009-direktivet. 

Artiklarna 1.3 och 1.4 begränsar alla europeiska företagsråds befogenheter 

och omfattningen av alla europeiska företagsråds informations- 

och samrådsförfaranden till ‘gränsöverskridande frågor’ på 

liknande sätt som de nuvarande tilläggsföreskrifterna. Gränsöverskridande 

frågor definieras i den huvudsakliga texten i 2009-direktivet 

med en formulering som tagits från tilläggsföreskrifterna i 1994direktivet. 

Så europeiska företagsråd som drivs enligt avtal som ger 

dem rättigheter till information och samråd bortom strikt gränsöverskridande 

frågor kan komma att finna att befogenheterna för deras 



17



europeiska företagsråd försvagas och att den potentiella omfattningen 

av informations- och samrådsförfaranden som de är inblandade i 

begränsas av den nya lagstiftningen. 

Hursomhelst, tack vare EFFAT:s och andra europeiska fackföreningsorganisationers 

hårda arbete liksom det outtröttliga stödet från en 

del viktiga ledamöter i Europaparlamentet, ger 2009-direktivet oss 

också ett nytt verktyg som hjälper oss att lösa tvister om vad som är 

och inte är gränsöverskridande. Att man har rätt definition av ‘gränsöverskridande’ 

är viktigt, särskilt när (så som har inträffat vid 

alltför många tillfällen) ett företags huvudkontor beslutar att omstrukturera 

först i ett land, sedan i ett annat, sedan i ett tredje... 

samtidigt som de påstår att detta i själva verket är en serie av nationella 

frågor som ligger utanför det europeiska företagsrådets 

verksamhetsområde. En del arbetsgivare har till och med insisterat 

på att frågor måste ha en allvarlig och negativ inverkan på jobb i två 

länder på samma gång för att uppfylla kravet. 

EFFAT har alltid tillbakavisat sådana påståenden genom att hänvisa 

till ingressen till 1994-direktivet (nu skäl 12 i omarbetningen) som 

anger att varje förslag som involverar beslutfattande i ett land som 

påverkar arbetare i ett annat (inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) 

ligger med rätta inom ett europeiskt företagsråds 

verksamhetsområde. 2009-direktivet lägger hursomhelst till ett nytt 

skäl (16), som klargör att gränsöverskridande frågor även omfattar 

andra frågor som “oberoende av antalet medlemsstater som berörs, 

är viktiga för den europeiska arbetsstyrkan på grund av de konsekvenser 

de kan få”. Arbetstagarnas representanter i det europeiska 

företagsrådet är säkerligen i bäst position att avgöra huruvida en 

fråga är viktig för den europeiska arbetsstyrkan. Detta bör således 

inte endast kunna hjälpa europeiska företagsråd med ett brett verksamhetsområde 

att säkerställa att den nya begränsningen på europeiska 

företagsråd till gränsöverskridande frågor inte är alltför 

restriktiv, utan det bör i synnerhet också kunna hjälpa europeiska 

företagsråd som tidigare har antagit ett alltför begränsat synsätt 

på begreppet ‘överskridande frågor’ (eller fått ett sådant synsätt 

påtryckt på sig av företagsledningen) att korrigera detta. 



18



Ämne C: Europeisk och nationell information och 

europeiskt och nationellt samråd 

Referenser: 2009-direktivet – artikel 6.2(c), artikel 10.2, 

artikel 12 och skäl 37 

En av anledningarna till att Europeiska kommissionen införde den 

‘gränsöverskridande’ begränsningen i texten i det omarbetade direktivet 

var att de ville ge en bättre definition av de olika, fast kompletterande, 

roller som nationella och europeiska informations- och 

samrådsorgan spelar och det sätt som de interagerar på. Vad gäller 

det senare har två andra frågor behandlats av 2009-direktivet. För det 

första gör artikel 10.2 i det nya direktivet det till en rättslig skyldighet 

för medlemmar i europeiska företagsråd att informera arbetstagarnas 

representanter på nationell nivå (eller arbetsstyrkan i sin helhet, om 

sådana saknas) om “innehållet i och utgången av” varje informations- 

och samrådsförfarande som görs med det europeiska företagsrådet. 

Detta kan vara mycket användbart för att stödja medlemmar av 

europeiska företagsråd som behöver bättre åtkomst till kommunikationsverktyg. 

Det kan också vara användbart för att hindra arbetsgivare 

från att överdriva användningen av konfidentialitet. 

För det andra klagade en del arbetsgivare över att en del domstolsfall 

hade givit motstridiga utslag om hur man ska prioritera europeisk 

och nationell information och europeiskt och nationellt samråd och 

efterlyste klarhet över vad som skulle ha företräde. 2009-direktivet 

löser detta i artikel 6 och artikel 12 genom att göra avtal om europeiska 

företagsråd ansvariga för att ange hur nationell och europeisk 

information och nationellt och europeiskt samråd ska samordnas. 

Denna nya skyldighet kan hursomhelst inte användas för att försvaga 

existerande informations- och samrådsrättigheter eller skyddet av 

arbetare i medlemsstaterna. För företag där samordningsförhållandet 

inte anges i avtal (vilket kommer att vara fallet för de flesta gamla 

avtal som förhandlats enligt 1994-direktivet) är medlemsstaterna 

tvungna att skapa sina egna nya regler för att säkerställa att information 

och samråd utförs i det europeiska företagsrådet liksom i arbet- 



19



stagarnas nationella representationsorgan närhelst gränsöverskridande 

frågor kan leda till beslut “som kan medföra väsentliga 

förändringar i arbetsorganisationen eller anställningsavtalen”. 

Skäl 37 anger att dessa regler ska säkerställa att det europeiska 

företagsrådet kan erhålla information “före eller samtidigt med 

de nationella arbetstagarrepresentationsorganen”. 

Ämne D: ‘Anpassningsbestämmelsen’ 

Referens: 2009-direktivet – artikel 13 

Vad händer när ett företag med ett europeiskt företagsråd köps ut av 

ett annat företag, när ett företag med ett europeiskt företagsråd delas 

i två delar eller kanske när en mindre betydande strukturell förändring 

sker fast utan någon bestämmelse i avtalet om det europeiska 

företagsrådet för att hantera den? Frågor av detta slag har ofta lett till 

huvudvärk för alla berörda parter, då 1994-direktivet inte har någonting 

att säga om sådana frågor och de flesta avtal inte innehåller 

bestämmelser som kan hantera dem. Detta skulle dessutom potentiellt 

kunna leda till situationer där europeiska företagsråd försvinner 

precis vid den tidpunkt när de blir som allra viktigast (under en 

större gränsöverskridande förändring i företaget). 2009-direktivet 

erbjuder till slut en klok lösning för sådana fall. 

Formuleringen i artikel 13 i 2009-direktivet (inte att sammanblanda 

med artikel 13 i 1994-direktivet) är något komplicerad, men väsentligen 

säger den att när strukturen hos en eller flera grupper av företag 

med ett europeiskt företagsråd förändras kraftigt, och det eller de 

relevanta avtalen om europeiska företagsråd inte har bestämmelser 

för att hantera detta, eller om två eller flera relevanta avtal om 

företagsråd motstrider varandra om vad som ska hända, så kan 

förhandlingar med ett särskilt förhandlingsorgan (SNB) startas 

antingen av att den centrala ledningen själv beslutar att det är det de 

vill ha eller genom skriftlig begäran från representanter för minst 100 

anställda baserade i minst två EU-/EES-medlemsstater. Om förhandlingar 

med särskilt förhandlingsorgan startas på detta sätt, måste 



20



minst tre medlemmar av det eller de befintliga europeiska företagsråden 

vara medlemmar av det nya särskilda förhandlingsorganet, utöver de 

medlemmar som väljs eller utses som vanligt. Under förhandlingarna 

måste det eller de befintliga europeiska företagsråden fortsätta att 

verka i enlighet med alla arrangemang som avtalas mellan medlemmarna 

i det eller de europeiska företagsråden och den centrala 

ledningen. 

Detta kan utgöra en viktig möjlighet för europeiska företagsråd, 

särskilt för dem med artikel 13-avtal, att dra full nytta av det nya 

direktivet (se Ämne E). 

Ämne E: Befintliga avtal 

Referens: 2009-direktivet – artikel 14 

EFFAT och EFS ville att alla europeiska företagsråd omedelbart 

skulle kunna dra nytta av de nya skyldigheter som uppkommer till 

följd av 2009-direktivet, men detta var inte möjligt att uppnå. Det 

finns två typer av europeiska företagsråd som inte kommer att dra 

fördel av den nya lagstiftningen på ett så pass konkret sätt. Den första 

typen är de avtal som täcker hela arbetsstyrkan, föreskriver gränsöverskridande 

information och samråd och undertecknades innan 

den 22 september 1996 (eller 15 december 1999 i Förenade kungariket 

Storbritannien och Nordirland) – det är dessa som ofta kallas 

för ‘artikel 13’-avtal eftersom de drar fördel av det undantag som 

anges i artikel 13 i 1994-direktivet. I de flesta fall förblir dessa avtal 

undantagna från de skyldigheter som uppkommer till följd av den nya 

lagstiftningen, även när de senare justeras på grund av strukturella 

förändringar. 

Den andra gruppen av avtal som inte kommer att bli föremål för 

skyldigheter i den nya lagstiftningen är de avtal som undertecknas 

eller revideras mellan direktivets ikraftträdande (5 juni 2009) och 

införlivandedatumet två år senare. För dessa avtal kommer endast 

skyldigheterna i de nationella lagarna baserade på 1994-direktivet 



21



att gälla, även när dessa lagar har ersatts av de nya nationella införlivandena. 

När dessa avtal löper ut, kan parterna dessutom gemensamt 

besluta att förnya eller revidera dem och, om de gör så, kommer 

dessa förnyade eller reviderade avtal också att vara knutna till de 

gamla lagarna om europeiska företagsråd. Om de inte förnyas eller 

revideras, kommer bestämmelserna i det nya direktivet att gälla för 

arbetsgivaren i fråga när de väl löper ut, men ni kan då naturligtvis 

bli utan europeiskt företagsråd och med risk för en lång förhandling 

innan ni kan få något nytt. Så i praktiken kommer de gamla lagarna 

om europeiska företagsråd att klibba fast vid sådana europeiska 

företagsråd som ett oönskat gammalt tuggummi under resten av 

deras existens. Vi måste vara mycket försiktiga för att undvika denna 

effekt av ‘fastklibbande lagar’. Detta kommer att bero på den exakta 

ordalydelsen i avtal som undertecknas under denna tvåårsperiod, 

och det är därför mycket viktigt att säkerställa att sådana avtal har 

kollats med EFFAT-sekretariatet innan de undertecknas. 

Slutligen är ett mycket viktigt undantag till den regel som anges i 

artikel 14 att ‘anpassningsbestämmelsen’ (se ämne D) fortfarande 

gäller för alla avtal, inklusive de annars undantagna typer som 

beskrivs ovan. Detta innebär att när strukturen i ett multinationellt 

företag med ett sådant avtal förändras kraftigt, kan de anställda 

starta förhandling om ett nytt europeiskt företagsråd enligt artikel 5 

i 2009-direktivet. Men detta kan endast ske om avtalet inte har andra 

bestämmelser som behandlar denna fråga. Detta betyder att det är 

mycket viktigt att ‘artikel 13’-avtal inte ändras på så sätt, att sådana 

bestämmelser införs utan goda skäl. Genom att göra en sådan ändring 

är det möjligt att permanent ta bort möjligheten för arbetstagarnas 

representanter att omförhandla enligt villkoren i 2009direktivet 

och samtidigt ha kvar sitt europeiska företagsråd. 



22



Ämne F: Inblandning av fackföreningar 

Referenser: artikel 5.2(c), artikel 5.4, artikel 5.6 och 

artikel 4.4 

Det har alltid varit en stor besvikelse att 1994-direktivet så noggrannt 

undvek att på något sätt vidnämna fackföreningar. EFFAT har länge 

betonat ett antal problem som detta har orsakat när arbetsgivare inte 

vill samarbeta med europeiska fackföreningsfederationer som våran. 

2009-direktivet medger tre nya rättigheter som är direkt relaterade 

till europeiska fackföreningsfederationer: 

För det första säger 2009-direktivet i artikel 5.2(c) att behöriga 

europeiska arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer måste informeras 

om inrättandet av ett nytt särskilt förhandlingsorgan 

vid början av förhandlingar. Detta kommer att ge oss en chans att 

säkerställa att relevanta EFFAT-anslutna fackföreningar informeras 

(vilket inte alltid är fallet just nu) och att arbetstagarrepresentanter 

känner till sina rättigheter och kan informeras om god praxis innan 

de förhandlar. 

För det andra gör artikel 5.4 det mycket uttryckligt att särskilda 

förhandlingsorgan har rätt att stödjas av europeiska fackföreningsfederationer. 

I de flesta fall sker detta ändå, men i en del fackföreningsfientliga 

och i stor utsträckning fackligt oorganiserade 

företag har detta orsakat problem i det förflutna. Det är viktigt att 

detta har blivit löst, och i detta sammanhang ska vi också komma 

ihåg att artikel 5.6 säger att alla kostnader i samband med förhandlingar 

med särskilt förhandlingsorgan ska bäras av den centrala 

ledningen. 

Slutligen säger artikel 4.4, i återspegling av europeisk rättspraxis, att 

den centrala ledningen “ska vara ansvarig för att genom tillämpning 

av detta direktiv ta fram och till berörda parter överlämna... information 

som gäller företagets eller företagsgruppens struktur och dess 

arbetstagare.” Då europeiska fackföreningsfederationer nu uttryckli- 



23



gen erkänns som parter som berörs av tillämpningen av detta direktiv, 

är det tydligt att multinationella företag måste skicka oss 

denna information om vi begär sådan. 

Ämne G: Andra ändringar för särskilda 

förhandlingsorgan 

Referenser: Artikel 5.2(b) och artikel 5.4 

Förutom att säkerställa att europeiska fackföreningsfederationer 

informeras om inrättandet av alla nya särskilda förhandlingsorgan 

och stärka vår rätt att skicka samordnare för att råda dem, finns det 

två andra nyheter i 2009-direktivet som kommer att ha betydande 

konsekvenser för särskilda förhandlingsorgan. 

Den första av dessa nyheter – artikel 5.2(b) – är en ny regel för fördelningen 

av platser i det särskilda förhandlingsorganet. Denna nya 

formel tilldelar ett visst antal platser till det multinationella företagets 

anställda i varje medlemsstat som det bedriver verksamhet i baserat 

på andelen av det totala antalet anställda (i alla EES-medlemsstater 

sammantaget) som arbetar där. Den tillämpar formeln på följande sätt: 

% av EES-arbetsstyrkan Antal 

platser 

10 % eller mindre 1 

Mer än 10 % men mindre än 20 % 2 





24








Mer än 90 % 10 

(Not: denna samma formel återfinns också i 2009 års tilläggsföreskrifter 

som anger reglerna för att sätta upp ett europeiskt företagsråd om 

det särskilda förhandlingsorganet misslyckas att nå ett avtal med 

ledningen efter tre år.) 

Den andra nyheten är uppföljningsmöten: 2009-direktivet ger – i 

artikel 5.4 – särskilda förhandlingsorgan rätten att mötas utan representanter 

för den centrala ledningen före och efter varje möte med den 

centrala ledningen, med alla nödvändiga kommunikationsmedel. 



25



Ämne H: Utbildning, medel och representation 

Referenser: 2009-direktivet – artikel 10.1 och artikel 10.4 

Artikel 10.4 ger en ny rättighet för medlemmar i europeiska företagsråd 

att “ges utbildning med bibehållen lön”. År 2005 gav mer än hälften 

av alla avtal om europeiska företagsråd inte rätt till utbildning för 

medlemmar. Så detta är en avsevärd förbättring. 

Artikel 10.1 ger medlemmar i europeiska företagsråd ett berättigande 

till “de medel som är nödvändiga för att utöva de rättigheter som 

följer av detta direktiv för att gemensamt företräda arbetstagarna vid 

gemenskapsföretaget eller gruppen av gemenskapsföretag”. 

En aspekt av detta är att understryka att europeiska företagsråd 

måste ges alla medel som de behöver för att utföra sitt arbete. 

Detta innebär hursomhelst också att medlemsstater måste säkerställa 

att medlemmar i europeiska företagsråd har de ekonomiska 

medel och den rättsliga ställning som de behöver för att vidta 

kollektiva rättsliga åtgärder till försvar för sina rättigheter. Detta 

skulle kunna göras genom att tvinga företaget att finansiera sådana 

kostnader eller genom att ge åtkomst till statsfinansierat juridiskt 

stöd. Även om EFFAT inte skulle uppmuntra till ett alltför stridslystet 

tillvägagångssätt, är det helt klart viktigt att arbetsgivare vet att 

medlemmar i europeiska företagsråd har medel för att vidta rättsliga 

åtgärder som sista utväg. Vi förväntar oss hursomhelst en del hård 

lobbyverksamhet från arbetsgivare om denna fråga under införlivandestadiet 

i vissa medlemsstater – vilka kommer att försöka argumentera 

för andra tolkningar av artikel 10.1. 



26



Ämne I: Innehåll i avtal 

Referens: 2009-direktivet – artikel 6.2 

Artikel 6.2 i 2009-direktivet anger de frågor som måste lösas av de 

avtal om europeiska företagsråd som förhandlas av särskilda förhandlingsorgan. 

Denna lista över frågor är en utvidgning av den i 1994direktivet. 

Artikel 6.2 (b) tillfogar nu att avtal kommer att vara tvungna att 

beakta behovet av “en avvägd arbetstagarrepresentation med hänsyn 

till deras typ av verksamhet, kategori av arbetstagare och kön, samt 

mandatperiod” där så är möjligt i samband med fördelningen av 

platser. Detta är inte en skyldighet att ha någon form av kvot eller 

proportionalitet, men det betyder att de måste beaktas. 

Artikel 6.2 (c) säger att avtal även måste ange förhållandet mellan 

information till och samråd med det europeiska företagsrådet och 

med nationella organ för arbetstagarrepresentation (se ovan). 

Enligt artikel 6.2 (e) måste avtal även i förekommande fall definiera 

“sammansättning, sätt att utnämna ledamöter, arbetsuppgifter och 

mötesordning för den särskilda kommittén inom det europeiska 

företagsrådet”. 

Slutligen gör artikel 6.2 (g) ett tillägg till det rådande kravet att avtal 

uppger sin löptid genom att också kräva att de uppger datumet då de 

träder i kraft, regler för hur avtalet kan ändras eller sägas upp och 

för när det måste omförhandlas, samt omförhandlingsförfarande, 

även vid eventuella omstruktureringar (se ovan). 



27



Ämne J: Nästa översyn 

Referenser: 2009-direktivet – artikel 15 

1994-direktivet – artikel 15 

Efter den långa väntan på en översyn av 1994-direktivet verkade 

kommissionen angelägen om att mjuka upp sina skyldigheter för 

nästa översyn. Det omarbetade direktivet utlovar att år 2016, fem 

år efter införlivandedatumet (5 juni 2011), “ska kommissionen till 

Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala 

kommittén rapportera om genomförandet av detta direktiv, och denna 

rapport ska vid behov åtföljas av lämpliga förslag”. År 1994 uppgav 

direktivet att det skulle ske “samråd med medlemsstaterna och 

arbetsmarknadens parter på europeisk nivå” i december 1999 – 

men vi vet ju hur det gick den gången! 

Ämne K: Tilläggsföreskrifter 

Referenser: 2009-direktivet – skäl 44 + bilaga 1(a), 1(c), 

1(d), 2, 3 och 6 

Tilläggsföreskrifterna i bilagan till direktivet om europeiska företagsråd 

tillämpas sällan direkt. Detta sker endast om ett särskilt 

förhandlingsorgan och ledningen enas om att göra så, om ett särskilt 

förhandlingsorgan inte sammankallas inom 6 månader från en 

begäran eller om ett särskilt förhandlingsorgan och ledningen 

misslyckas med att nå ett avtal efter tre års förhandlingar. Tilläggsföreskrifterna 

har hursomhelst alltid haft stort inflytande på resultatet 

av förhandlade avtal, då de ger en modell för hur ett europeiskt 

företagsråd kan fungera och båda sidorna vet om att detta är vad de 

får i vilket fall som helst om de inte kan komma överens. Det är en 

situation som ibland beskrivs som en ‘förhandling inom lagens 

skugga’. Detta gör dem viktiga, och 2009-direktivet gör betydelsefulla 

ändringar i dem på fyra områden: 



28



För det första, även om listan över ämnen av särskilt intresse för det 

europeiska företagsrådet förblir densamma, gör 2009-direktivet nu 

en distinktion mellan de ämnen där endast information måste ges 

och de ämnen där det europeiska företagsrådet även är berättigat 

till samråd. Det anger att information ska ges om gemenskapsföretagets 

eller företagsgruppens struktur, dess ekonomiska och finansiella 

situation och den förväntade utvecklingen i dess verksamhet, 

dess produktion och dess försäljning. Ytterligare samråd med det 

europeiska företagsrådet måste hursomhelst i synnerhet relatera till: 

● sysselsättningsläget och dess förmodade utveckling, 

● investeringar, 

● betydande organisationsförändringar, 

● införandet av nya arbetsmetoder eller produktionsprocesser, 

produktionsöverföringar, 

● produktionsöverföringar, 

● fusioner, nedskärningar eller nedläggning av företag, driftsställen 

eller betydande delar av dessa, samt 

● kollektiva uppsägningar. 

I ljuset av de tydligare definitionerna av gränsöverskridande information 

och samråd (ovan) kan detta leda till mer omfattande samråd än 

många europeiska företagsråd för närvarande får. 

För det andra innehåller tilläggsföreskrifterna ytterligare regler om 

hur samråd ska ske. Det ska ske “på ett sätt som gör det möjligt för 

arbetstagarrepresentanterna att sammanträda med den centrala 

ledningen och få motiverade svar på eventuella yttranden”. Detta 

bringar direktivet i närmare överensstämmelse med direktivet om 

europabolag. Detta är en viktig utveckling och man får hoppas att 

denna praxis kommer att tas upp av många avtal om europeiska 

företagsråd. Man ska också notera här att “särskilda omständigheter” 

har utvidgats till att specifikt omfatta “beslut”. Detta ska man läsa i 



29



samband med definitionen av “samråd”, som tydligt anger att samråd 

ska äga rum beträffande “föreslagna åtgärder” på ett sådant sätt att 

resultatet “kan beaktas”. 

Den tredje ändringen är i det europeiska företagsrådets sammansättning. 

Tilläggsföreskrifterna i 2009-direktivet använder samma nya 

formel som den för särskilda förhandlingsorgan (se ovan). 

Slutligen är, i 2009-direktivet, europeiska företagsråd som sätts upp 

enligt tilläggsföreskrifterna skyldiga att sätta upp en särskild kommitté 

(till skillnad från i 1994-direktivet, där så endast gäller “då 

rådets storlek medger detta”). Den särskilda kommitténs maximala 

storlek har också utökats från 3 till 5 medlemmar. 

Ämne L: Andra viktiga skäl 

Referenser: 2009-direktivet – skäl 22 och skäl 36 

Skäl inom EG-lagstiftningen har inte något oberoende rättsligt värde 

och kan inte begränsa omfattningen av några otvetydiga bestämmelser 

i huvudtexten. De kan hursomhelst användas för att precisera, 

utvidga och utveckla tvetydiga bestämmelser i textens huvuddel. 

Detta är anledningen till att vi har understrukit vikten av skäl för att 

fastställa bestämmelsernas natur i 2009-direktivet beträffande de 

ämnen som presenterats ovan. Det finns två andra skäl som inte har 

nämnts ovan men som man också bör notera är viktiga när man 

bedömer 2009 års direktiv om europeiska företagsråd. 

Skäl 22 uppger att “begreppet information behöver definieras med 

hänsyn till att arbetstagarrepresentanterna ska kunna granska 

informationen på ett adekvat sätt, vilket förutsätter att den ges vid ett 

tillfälle, på ett sätt och med ett innehåll som är lämpligt, utan att för 

den skull beslutsfattandet i företagen fördröjs”. Man skulle kunna 

argumentera att detta skäl skapar mer, snarare än tar bort, oklarhet. 

Det är hursomhelst tydligt att det är arbetsgivarna och inte arbetstagarrepresentanterna 

som kontrollerar innehållet i ‘informationen’ och 



30



den tidpunkt då denna ges. Därför är endast medlemmar av centrala 

ledningen i en position att säkerställa att den ges tillräckligt god tid i 

förväg och med tillräckligt innehåll för att undvika att fördröja deras 

beslutsfattningsprocesser. 

Skäl 36 behandlar sanktioner och utvecklar artikel 11 i direktivet. 

Artikel 11 anger att medlemsstaterna måste “säkerställa att det finns 

relevanta administrativa eller rättsliga förfaranden för att se till att 

skyldigheterna till följd av direktivet uppfylls”. Skäl 36 tillfogar att 

“i enlighet med gemenskapslagstiftningens allmänna principer bör 

administrativa eller rättsliga förfaranden och sanktioner som är 

effektiva och avskräckande samt står i proportion till hur allvarlig 

överträdelsen är tillämpas när de skyldigheter som följer av detta 

direktiv inte uppfylls”. Vi väntar för att se hur detta kommer att tas 

med i beräkningen under införlivandeprocessen. 



31

Den stora krisen – fakta, följder och EFFAT 


Prof. Hans-Michael Trautwein 

Carl von Ossietzky Universität Oldenburg, Tyskland 

Olika perspektiv 

2009 har utmärkts av en svår världsekonomisk kris, där global 

produktion och inkomst per capita föll för första gången sedan slutet 

av andra världskriget och världshandeln rasade med nästan en 

fjärdedel jämfört med 2008. Det handlade inte om någon vanlig 

recession, utan om konsekvenserna av en enorm kedjereaktion inom 

den finansiella sektorn som börjat med krisen för sektorn för mindre 

säkra bostadslån i USA under 2007 och som nådde paniknivå genom 

att Lehman Brothers och den amerikanska investment bankingsektorn 

kollapsade i september 2008. Bankerna slutade låna ut till 

varandra och världsekonomin riskerade att köra fast när likviditeten 

började sina på flera finansiella marknader. Marknaderna hölls i gång 

genom att centralbanker beviljade lån som en sista utväg och lättade 

på kvantitativa krav och genom statliga skattestimulanser, men man 

kunde inte hindra att den finansiella krisen fick konsekvenser för den 

reella ekonomin. Första kvartalet 2009 var i de flesta delar av världen 

katastrofalt för produktion, sysselsättning och handel. 

Ändå har den globala krisen fått olika konsekvenser och uppfattats 

olika på lokal nivå. Ta exempelvis Spanien och Tyskland i mitten 

av 2009: 

● Efter att den europeiska monetära unionen inletts 1999 upplevde 

Spanien en kraftfull uppgång, och dess inkomst per capita hämtade 

in de ledande nationernas försprång. Uppgången åtföljdes av en 

enorm bostadsbubbla och stora underskott för bytesbalansen (upp 

till 11 % av BNP). Genom kreditkrisen stördes fastighetsboomen, 

hushållens skuldsättning och arbetslösheten sköt i höjden och 



32


ekonomin började drabbas av depression. Ändå såg den spanska 

banksektorn, liksom de offentliga finanserna, ut att vara ganska 

sunda. Det rådde ingen oro för systemiska bankkrascher eller 

inflation. 

● I Tyskland var läget (i mitten av 2009) ett helt annat. Efter införandet 

av euron hade ekonomin lidit av låg tillväxt, sviktande inhemsk 

efterfrågan och en stagnerande inkomst per capita, delvis till och 

med fallande realinkomster. Omkring 2007-08 hade nettoexporten 

nått upp till rekordnivåer (på över 6 % av BNP). Genom kreditkrisen 

föll exporten dramatiskt, men importen och den inhemska 

efterfrågan från konsumenterna höll emot, till stor del på grund 

av att hushållens skuldsättning var begränsad, och arbetslösheten 

ökade bara något, på grund av subventionerad hamstring av 

arbetskraft inom olika branscher. Men den tyska banksektorn 

såg inte sund ut, med uppseendeväckande krascher inom flera 

segment, och de växande offentliga underskott som blev ett resultat 

av att banker räddades och sysselsättningssubventioner, uppfattades 

av många som ett problem. Det fanns en ihållande oro för 

systemiska bankkrascher och tilltagande rädsla för inflation. 

I början av 2010 finns det fortfarande skilda meningar om hur man 

ska klara krisen och dess följder – inte bara i Spanien och Tyskland, 

utan runt om i hela världen. Samtidigt som det råder bred enighet om 

att 2008-9 års likviditetskris definitivt är över, råder osäkerhet om 

hur solventa finans- och företagssektorerna är. Under de senaste 

månaderna har till och med den offentliga sektorn utsatts för tryck, 

särskilt i vissa länder i södra och östra Europa. Ett antal frågor 

kvarstår: Kommer de reala verkningarna av det finansiella sammanbrottet 

att inskränka sig till en kraftig men kortvarig recession? Eller 

kommer återhämtningen under senare tid att övergå i en utdragen 

depression och stagnation när effekterna av de finansiella stimulansåtgärderna 

väl ebbat ut? Och vad händer med kraften i stabiliseringspolitiken? 

Borde centralbanker hålla på att låna ut som en sista 

utväg och regeringar fortsätta fungera som de som lånar som en sista 

utväg, vilket verkar vara den politik regeringarna i den anglosaxiska 

världen föredrar? Eller borde man prioritera en sträng reglering av 

finansmarknaderna och att begränsa den monetära och finanspoli- 



33


tiska expansionen, vilket tycks vara den politik man föredrar i 

Tyskland och andra delar av det kontinentala EU:s kärna? 

Vilken prognos man har om återhämtningens fortsatta förlopp och 

vad man föreslår för behandlingsåtgärder är till stor del beroende av 

vilken diagnos man ställer av krisens orsaker. Än en gång finner man 

skilda perspektiv i den eviga jakten på syndabockar: 

● En lång rad experter förklarar krisen med generiska brister på 

marknaden inom den globala finansvärlden, där alltför hög 

hävstångseffekt (för hög utlåning) förenades med en riskförskjutning 

som brast i genomsynlighet. Genom att till detta sätt 

att argumentera foga några moraliska övertoner, för beslutsfattare 

i media och olika globaliseringsskeptiker fram åsikten att världsekonomin 

styrs av “kasinokapitalism”, där drivkrafterna utgörs 

av girighet, bedrägerier och hänsynslös spekulation. 

● Andra hävdar att krisen huvudsakligen orsakats av politiska 

brister, men det skiljer sig en hel del mellan vilka diagnoser man 

ställer på den här sidan av jakten på syndabockar. Det råder 

allmän enighet kring att dålig tillsyn av finanssektorn i hög grad 

bidragit till krisen. Den var slapp, splittrad och delvis kringränd 

av egenintressen – och det gäller till stor del fortfarande (i början 

av 2010). Det råder likaså viss samstämmighet kring att överskottet 

på likviditet på de globala finansmarknaderna har lett till låga 

räntenivåer och högre risktagande i jakten på tillfredsställande 

avkastning på kapital. 

I kombination med bristande reglering skapade detta en osund 

riskmix i många placerares portföljer – även hos dem som ansågs 

vara försiktiga. Ändå råder oenighet om de underliggande orsakerna 

till överlikviditeten. Var Feds monetära politik i USA alldeles 

för expansiv åren efter att IT-bubblan sprack, attentatet mot World 

Trade Center och kriget i Irak inleddes? I stora delar av Europa är 

denna förklaring den populäraste. Fed dröjde inte med att kontra 

med teorin om en “sparpropp”, där man pekade på att de stora 

exportnationerna (främst Kina, Japan och Tyskland) hade dränkt 



34


finansmarknaderna i USA och Storbritannien med sitt överskottskapital 

och därigenom hållit räntorna nere. 

● Slutligen kan man hävda att olika brister hos rådgivare har 

bidragit till krisen. Den akademiska uppdelningen mellan mikroekonomiska 

synsätt på finansiell reglering och makroekonomiska 

koncept för monetär politik inte alls var så effektiv som ekonomer 

tenderade att tro. Den skapade döda vinklar beträffande via vilka 

transaktionskanaler beteenden som var för sig var rationella och 

försiktiga bidrog till att skapa systemiska risker i stor skala. 

Dessa olika brister och tillkortakommanden, hur de kombinerats 

med varandra och faktiskt bidragit till dagens kris granskas nu i ett 

snabbt växande antal böcker. Det främsta syftet med det här dokumentet 

är inte att ta slutlig ställning i jakten på syndabockar, utan att 

ge ytterligare information och argument som bidrar till att förstå (a) 

varför den stora krisen var så speciell och djupgående samt (b) hur 

krisen påverkat och kommer att påverka jobben inom livsmedelsbranscherna, 

jordbruk och turism, dvs. på EFFAT:s område. 

Systemiska risker 

Den stora krisen 2007-09 var så speciell och djupgående för att den 

började inom banksektorn – i centrum för pengaflödet, där banker 

fungerar som nav för kreditförbindelser och handel med tillgångar. 

Banksektorn är i dag en global industri som är indelad i komplexa 

transnationella nätverk av banker, fonder och andra slags finansiella 

mellanhänder. De senaste decenniernas filosofi om “aktieägarvärde” 

fick stark spridning inom denna sektor, där det är särskilt lätt och 

frestande att maximera värdet för aktieägarna med hjälp av hävstångseffekter, 

dvs. genom att använda extern upplåning för att bredda 

verksamheten och öka avkastningen på eget kapital. 

Bankers specifika verksamhet har alltid bestått i kortfristig in- och 

upplåning och långfristig utlåning (löptidstransformering) och i att 

vrida ett stort hjul i den bemärkelsen att man arbetar med en relativt 

liten andel eget kapital (riskomvandling). Banker har normalt råd att 



35


göra detta tack vare sin höga kreditvärdighet, mot bakgrund av att de 

befinner sig nära källorna för omedelbar likviditet hos centralbankerna, 

att de förmedlar, skapar och sammanför lån samt att de sitter 

inne med kunskaper om betalningsöverföringar och marknadsförbindelser. 

En hög grad av hävstångseffekt inom banksektorn anses 

allmänt utgöra ett effektivt sätt att finansiera nya investeringar inom 

företagssektorn, främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Empiriska 

belägg tycks på det hela taget ge stöd för ett sådant synsätt, 

eftersom länder med banker med mindre hävstångseffekt och mindre 

sofistikerade finansiella system i allmänhet är fattigare räknat i 

inkomst per capita. 

Men hävstångseffekterna inom den finansiella sektorn kan lätt nå 

nivåer där systemet blir allt bräckligare. En av orsakerna är förekomsten 

av stimulansprogram för ersättningarna till chefer i investeringsbanker 

och andra finansiella “industrier”. Deras löner är ofta knutna 

till företagets resultat med avseende på aktiekurs eller avkastning på 

eget kapital (deras huvudmäns vinster). Det sporrar dem att ägna sig 

åt riskfyllda placeringar som förväntas höja värdena för dessa resultatindikatorer 

– åtminstone på kort sikt. Samtidigt som chefernas beredvillighet 

och förmåga att ta risker för sina huvudmäns räkning är stor 

(och ofta just vad de får betalt för att göra), är det blott sällan de fullt 

ut kan hållas ansvariga för de förluster deras företag drar på sig. 

Dessutom strävar chefer på banker och andra finansiella företag ofta 

efter att rätta sina intressen efter sina huvudmäns, genom att föra 

över riskerna inom verksamhet med stor hävstångseffekt på tredje 

man. För att göra det och för att kringgå tillsynsrelaterade begränsningar 

för verksamheten, ägnar sig många finansföretag åt att 

marknadsföra nya produkter eller åt att överföra verksamhet till 

“offshore-marknader” med mindre tillsyn. I den ständiga kapplöpningen 

mellan finansiella “innovatörer” och tillsynsorgan kommer de 

senare nästan alltid på efterkälken. Det ligger delvis i sakens natur, 

eftersom innovatörer har fördelen av att sitta inne med initierat 

kunnande, men bristen på balans förstärks av att tillsynsorganen är 

i dåligt skick, har för lite personal och är kringrända av finanslobbyn 

och beslutsfattares egenintressen. 



36


Under senare decennier har många finansiella regleringar avskaffats 

för att de ansågs vara ineffektiva och för att en allmän tro på att 

finansmarknader i allmänhet är effektiva genom att de har en oerhörd 

förmåga att mycket snabbt bearbeta information vann insteg. 

Mot en övergripande bakgrund av finansiella innovationer och avreglering 

har risker i allt högre grad skiljts från ansvar och ansvarsutkrävande. 

Två viktiga trender har bidragit till att det blivit så. Den 

första trenden är värdepapperisering, genom vilken banker lyfter ut 

lån ur sina balansräkningar när de samlar ihop dem till värdepapper 

som kan föras ut på marknaden. Det gör att kapitalkraven på bankerna 

blir lägre, ger högre hävstångseffekt och genererar provisioner 

och andra intäktskällor än räntor på lån. Den andra trenden är den 

växande handeln med derivat, som kan beskrivas som vadslagning 

gällande förändringar av marknadsvärdet på underliggande tillgångar 

eller helt enkelt vissa händelser eller marknadsförutsättningar. De 

flesta av de här transaktionerna har mycket hög hävstångseffekt, 

eftersom marginalkraven är mycket begränsade och innehaven av 

underliggande tillgångar oftast obefintliga. Välbekanta exempel är 

kreditswappar och blankning av aktier. 

Värdepapperisering och derivathandel har tillsammans gett upphov 

till ännu en trend – att dela upp och strukturera om risker och 

avkastning för en lång rad olika tillgångar. Motsvarande swappar och 

andra “strukturerade produkter” kräver allt mer komplicerade avtal, 

som sätts ihop genom en imponerande fördelning av arbetet mellan 

jurister, finansiella tekniker, investmentbanker och andra specialister. 

Det är tveksamt om de som ingår avtalen och, vad värre är, de som 

förväntas utöva tillsyn över dem, till fullo inser konsekvenserna av 

dessa transaktioner för det finansiella systemets stabilitet. Sammantaget 

försvagades i hög grad bevekelsegrunderna för att agera försiktigt 

och med genomsynlighet på mikro- och makronivå från 80-talet 

och fram till dagens kris. När det stod klart att många av dem som 

skapade och tog risker i finansiella avtal inte skulle kunna täcka sina 

förluster eller mer generellt kunna hållas ansvariga, spred sig misstron 

snabbt inom banksektorn och ledde till panik på finansmarknaderna. 

Paniken nådde sin kulmen under efterdyningarna av 

Lehman Brothers-kraschen i september 2008. 



37


Men varför spred sig paniken så snabbt över hela världen? Och vad 

var det närmare som orsakade den? Svaret på den första frågan är 

finanskoncernernas transnationella expansion och deras koncentration 

till finanscentra som City i London och Wall Street i New York, 

där de kan utnyttja skal- och stordriftsfördelar. Även inom dessa 

“onshore-centra” bedrivs “offshore-banking” inom segment som står 

under mer begränsad tillsyn (som “särskilda placeringsinstrument”). 

Dessutom har banker frikostigt lånat ut pengar till aktörer som står 

under mer begränsad tillsyn, som hedgefonder, som snurrar på ännu 

större hjul med ännu högre risker. Denna ytterligare höjning av 

hävstångseffekten runt om i hela systemet gav upphov till finansiella 

flöden via stora nätverk vars inbördes förbindelser och riskexponeringar 

inte framstår tydligt. Risker som antogs vara väl diversifierade, 

konsoliderade och säkrade omvandlades till starkt korrelerade 

systemiska risker. 

De systemiska riskerna förbisågs länge och varningar ignorerades. På 

90-talet och återigen under återhämtningen efter IT-bubblan 2000-1, 

bidrog kreditexpansionen till att nära en global boom som ledde till 

alltför hög efterfrågan och spekulation i än högre efterfrågan på 

råvarumarknaderna (främst basprodukter inom energi, gruvor och 

livsmedelssektorer) och andra sektorer. När denna alltför höga efterfrågan 

under 2007 yttrade sig i form av oljeprisdriven inflation och 

sjunkande reallöner, började fastighetspriserna falla i USA och på 

andra håll. Härigenom uppenbarades den alltför höga skuldsättningsgraden, 

först när det gällde mindre säker utlåning och senare även 

inom andra sektorer. Framgången hade lagt grunden för ett misslyckande 

och boomen förvandlades till mängder av kreditförluster, solvensproblem, 

panik och slutligen en extremt kraftig recession inom den 

reala ekonomin. 



38


Reala effekter 

Hur spillde finanskrisen över till den reala ekonomin? Hur påverkade 

den resten av världen, där industriproduktion och tillhandahållandet 

av icke-finansiella tjänster till stor del är beroende av banklån, 

värdepappershandel och andra finansiella instrument? Självfallet 

hämmade de solvensproblem som drabbade många banker och andra 

bankers förluster starkt banksektorns förmåga att ge lån till andra 

företag än banker. Mellan sommaren 2007 och våren 2009 hade även 

finansiellt sunda banker en tendens att säkra likviditet och solvens 

genom att dra ned på utlåningen till andra banker och till andra 

låntagare än banker. Krisen fick ytterligare en negativ konsekvens för 

bankernas benägenhet att låna ut pengar, eftersom fastighetspriser 

och marknadsvärden på andra underliggande säkerheter började falla. 

Den drastiska nedgången för bankutlåningen som kunde ses i många 

OECD-länder kom efter en lång period av finansiellt driven ökning av 

företagens skuldsättning inom icke-finansiella sektorer. Med hjälp av 

en allmän indelning av skälen bakom skuldsättningen, kan man 

grovt urskilja fyra typer av företag: 

● Företag av typ A hade ökat sin hävstångseffekt för att höja värdet 

för aktieägarna – en process som liknar den inom banksystemet. 

● Företag av typ B hade använt sitt kassaflöde för att bredda sin 

verksamhet till finansiell “biverksamhet” (vars volymer och 

lönsamhet tillfälligt överträffade omsättning och avkastning inom 

deras industriella kärnverksamhet). 

● Företag av typ C hade tagits över av andra företag (affärsdrivande 

företag) med hög hävstångseffekt för att vinna tyngd på marknaden 

inom respektive bransch. 

● Företag av typ D hade förvärvats av “aktiva investerare” (som 

hedgefonder eller privatkapital) och skuldsatts i avsikt att utnyttja 

tidigare undervärderade tillgångar. 



39


Under den första tiden efter bankkrisen har dessa grupper av starkt 

skuldsatta företag satts under hård press. Neddragningen av bankernas 

utlåning gjorde det svårare för dem att klara av och lägga om 

sina skulder. Medan solvensproblem av typ A och B kan betecknas 

som självförvållade i fråga om riskfyllda ledningsbeslut, har problem 

av typ C och D sitt ursprung i riskfyllda aktieägarstrategier. Företag 

av typ C och D kom att drabbas av brådstörtade utförsäljningar eller 

ställdes inför överhängande hot att bli insolventa, trots att deras 

verksamhet i grunden var sund med avseende på andra kostnadsstrukturer 

och omsättningstal. 

De skuldtyngda företagens problem omedelbart efter bankkrisen 

satte i gång en andra våg av negativa återverkningar, när de minskade 

efterfrågan på varor och tjänster, vilket ledde till ytterligare neddragningar 

av bankutlåningen. I början av 2009 började till och med 

tidigare “sunda” och välfinansierade företag, som här betecknats som 

typ E, drabbas av “stramare finanser” med högre räntor, lägre kreditgränser 

och generellt mer restriktiva villkor för att få tillgång till 

medel. Detta ledde till markant lägre investeringar, sysselsättning, 

produktion och verksamhet i den reala ekonomin i övrigt. I många av 

Europeiska unionens medlemsländer och i andra OECD-länder har 

2009 gått till historien som ett år av ekonomisk kris, med den kraftigaste 

recessionen (dvs. negativa tillväxten för BNP) sedan den stora 

depressionen på 30-talet. 

Den stora depressionen visade i själva verket att finanskrisers spridningseffekter 

på den reala ekonomin lätt kan leda till en tredje våg av 

reaktioner, som kännetecknas av en ond cirkel av skulder och deflation. 

När allt fler företag tvingas att utan hänsyn till kostnaderna 

betala tillbaka eller minska sina lån, får försäljning till fallande priser 

till negativ följd att nivån på den reala skulden stiger. 

Som väl är har vi ännu inte sett någon mer omfattande ökning av 

den reala skuldbördan. Det kan bero på den stabiliseringspolitik som 

diskuteras nedan i nästa kapitel. Men när detta skrivs (i början av 

2010) finns fortfarande en viss risk för ytterligare vågor av reaktioner 

på den stora krisen 2007-9. Vanligtvis tar det lång tid innan negativa 



40


impulser från finansvärlden arbetat sig hela vägen genom arbetsmarknaden 

och deras konsekvenser för jobb och löner kan få ytterligare 

negativa återverkningar. Eftersom detta dokument handlar om 

finanskrisens effekter inom EFFAT:s sektorer, är det värdefullt att 

bereda marken för denna specifika diskussion med hjälp av några 

allmänna kommentarer rörande typiska överlevnadsstrategier för 

företag i tider av recession och kris. 

I en förenklad värld av ekonomiska modeller är enda målet för ett 

företag som verkar i en marknadsekonomi att maximera vinsten, 

vilken definieras som skillnaden mellan försäljningsintäkter och 

kostnader. Förutom kostnader för råvaror och halvfabrikat som 

används i produktionen, utgörs de viktigaste kostnadsfaktorerna av 

löner och finansiella kostnader (som vanligtvis motsvaras av ränta). 

Under recession och kristid tenderar omsättningen att gå ned – säkert 

mätt i kvantitet och ofta också när det gäller priser. Även om nominella 

räntor på den officiella marknaden också kan falla eller ligga stilla, 

har finansieringskostnaderna en tendens att stiga såväl i fråga om 

begränsad tillgång som i fråga om realräntor, efter som försäljningspriser 

oftast faller mer än de nominella räntorna. Att kapa lönekostnaderna 

framstår därför oftast som den enklaste vägen för att minimera 

vinsttappet under svåra tider. Det kan man uppnå genom 

lönesänkningar, uppsägningar eller en kombination av båda. Ofta 

tolkas också en tydlig minskning av lönekostnaderna som en signal 

som bidrar till att ge bättre tillgång till lån och därmed till att få ned 

de finansiella kostnaderna. 

Men utifrån ett makroekonomiskt perspektiv kan en sådan strategi 

slå tillbaka om den samtidigt tillämpas av många. Kostnadsnedskärningar 

kan vara rationella på företagsnivå och är ibland effektiva 

för att bekämpa kriser i öppna ekonomier av mindre omfattning (som 

den holländska “polder-modellen” och den danska “kartoffelkuren” på 

80-talet i viss mån visade). Vid en global nedgång kan omfattande 

lönesänkningar och friställningar motverka sitt syfte och till och med 

få katastrofala följder. När priser, inkomster och utgifter faller över 

hela världen slår kostnadsnedskärningarna tillbaka i form av ytterligare 

förlustförsäljning. Vinstförväntningarna övergår lätt till att bli 



41


negativa, vilket inverkar negativt på finansiering och investeringar 

och utlöser en ond cirkel av finansiell och real sammandragning. 

Riskanalys på EFFAT:s område 

Vilka verkningar får den stora krisen för livsmedelsbranschen, 

jordbruk och turism? Det är inte möjligt att ge något kort och enkelt 

svar på frågan, eftersom EFFAT:s område är mycket heterogent, med 

stora skillnader mellan vad som strukturellt utmärker fackliga 

organisationer, företag och marknader inom relevanta sektorer och 

länder. Allt jag kan göra här är att ge en checklista för att skapa 

riskprofiler och några generella synpunkter rörande omfattning av 

och tidsperspektiv för konsekvenserna i fråga om efterfrågan för 

EFFAT-branscherna. 

Ett konkret förslag: det borde vara möjligt att få en övergripande bild 

av den stora krisens (och framtida krisers) faktiska och potentiella 

konsekvenser för EFFAT:s medlemmar utifrån representativa riskprofiler 

som samlas in från olika delar av EFFAT:s område. Ansvariga 

personer borde försöka bedöma krisens faktiska och potentiella 

följder för respektive företag, bransch och land. Det skulle kunna gå 

till så att man samlar in uppgifter och åsikter rörande olika riskfaktorer, 

först på företags- och branschnivå och sedan på landnivå. 

Bland riskfaktorer på företags- och branschnivå: 

(1) Ett finansiellt förflutet av typ A-D (skuldsättningsgrad) 

(2) Hög skuldsättning i förhållande till tillgångar med korta löptider 

(3) En stor del av kassaflödet måste användas till skuldtjänst 

(4) Omfattande kortfristiga lån och checkkrediter hos “problembanker” 



42


(5) Starkt beroende av efterfrågan från finanssektorn 

Faktorerna 1-3 gäller främst större företag. Faktor 5 är sannolikt 

viktigast för turismtjänster i och kring finanscentra som London, 

Frankfurt och Paris. Riskfaktorerna 1-5 kan i viss utsträckning 

gälla även på landnivå (särskilt i mindre medlemsstater), men det 

får bedömas utifrån svarsmönstret. Det finns dock vissa specifika 

riskfaktorer på landnivå, däribland: 

(6) Isolering i geografiskt eller valutahänseende 

(7) Finanssektorn utgör en stor del av ekonomin (t.ex. BNP-andel) 

(8) Hög skuldsättning bland hushållen i förhållande till inkomster 

och förmögenhet 

(9) Hög andel externa skulder i utländsk valuta 

(10) Stora investeringar (kapitalexport) i finanskrisens utländska 

centra 

(11) Svaga automatiska stabilisatorer, ingen aktiv stabiliseringspolitik 

Beträffande faktor 6 är det uppenbart att finanskrisen slagit särskilt 

hårt mot Island, Lettland och Ungern. Det kan delvis förklaras av 

faktor 7-9, som också i olika grad gäller för dessa länder. Men ett 

relativt sett långt avstånd från Europas mitt ger högre kostnader för 

handeln och gör det i mindre grad möjligt att dra nytta av positiva 

nätverkseffekter. Dessutom handlas mindre länders valutor med 

högre riskpremie, eftersom de relativt lätt kan bli utsatta för spekulationsangrepp. 

I goda tider kanske skillnaderna i kostnader är marginella, 

men i kristider kan de bli tunga ok att bära. Island klarade 

sig mycket sämre än Irland för att det är mer isolerat både geografiskt 

och i valutahänseende. Faktor 11 avser aktiv och passiv stabiliseringspolitik. 

Socialförsäkringssystem och progressiva inkomstskatter 

fungerar som automatiska stabilisatorer i bemärkelsen att de min- 



43


skar de cykliska svängningarna för privathushållens nettoinkomster. 

I recessionstider har hushållen en tendens att betala mindre skatt och 

få högre transfereringar (som a-kassa och förtidspension). 

Omfattande system för socialförsäkringar och progressiv beskattning 

kan följaktligen bidra till att stabilisera efterfrågan och försäljningsförväntningar 

inom den privata sektorn. 

Som en allmän observation rörande den stora krisens faktiska effekter 

och utsikter om ytterligare effekter, kan man hävda att livsmedelsbranschen, 

jordbruksproduktion och segmenten för “standardkonsumtion” 

inom turismen påverkas mindre negativt än de flesta 

andra sektorer av ekonomin, men kommer att känna av det fulla 

genomslaget i ett senare skede, när många andra sektorer åter expanderar. 

De segment inom turism som har ett starkare beroende av 

finanssektorn drabbas hårt i ett tidigt skede men torde återhämta sig 

snabbare. Denna observation och prognos kan härledas ur “stiliserade 

fakta” om konjunkturcykler, ur vanlig multiplikator- och acceleratoranalys 

samt ur färska data och prognoser för euroområdet. 



44


Som diagrammet nedan visar rådet det skillnader mellan de cykliska 

rörelserna för de makroekonomiska indikatorerna för finansiering, 

inkomster och utgifter: 

● Privata företags anläggningstillgångar och andra investeringar 

(I) fluktuerar mer än hushållens konsumtion (C) 

● Exporten (X) fluktuerar ännu mer än de reala investeringarna 

● Finansieringen (F) är mer lättrörlig än både investeringar och 

export 

● Förskjutningar av finansiering, investeringar och export får 

multiplikatoreffekter för den samlade reala inkomsten (BNP) 

i ekonomin, vilket i sin tur påverkar den privata konsumtionen 

● Förändringar av konsumtionen tenderar att vara mindre än 

förändringarna av finansierings-, investerings- och exportverksamhet, 

men kan också dröja kvar längre 



45


Dessa “stiliserade fakta” tycks gälla även för den stora krisen och 

dess efterverkningar. Siffrorna i tabellen nedan ger visst belägg 

för euroområdet: 

2006 2007 2008 2009: 1st Half 2009: Annual 2010: Annual 

Point 

Forecast 

Interval 

Forecast 

Point 

Forecast 



Interval 

Forecast 

Point 

Forecast 

-3.7 -3.6 -0.7 

GDP 2.9 2.6 0.8 -3.1 -2.6 -2.8 -2.1 0.4 1.5 

Potential 

Output 

Private 

Consumption 

Government 

Consumption 

Fixed Capital 

Formation 

1.7 1.7 1.6 

1.9 1.9 2.1 1.8 1.9 1.8 1.9 1.8 1.9 

-1.3 -1.5 -1.4 

2.0 1.6 0.5 -0.7 -0.1 -0.6 0.3 -0.2 0.9 

0.8 0.6 0.0 

1.8 2.2 2.0 1.2 1.6 1.0 1.3 0.5 1.1 

-8.1 -7.9 -2.4 

5.6 4.4 0.4 -6.8 -5.6 -6.2 -4.5 0.1 2.5 

-14.0 -14.0 -1.3 

Exports 8.3 5.9 1.5 -12.8 -11.5 -12.7 -11.4 0.7 2.6 

Källa: Europeiska prognosnätverket, Ekonomiska utsikter för euroområdet, rapport våren 2009 

Interval 

Forecast 

Eftersom företagen på EFFAT:s område till stor del är verksamma 

närmare sektorsstrukturens konsumtionsdel har de i allmänhet 

påverkats mindre av recessionen under 2009 än andra branscher. 

EFFAT-medlemmar vid företag som sysslar med företagsturism 

(eller annan verksamhet som ligger nära finanssektorn) eller vid 

starkt skuldtyngda företag har eventuellt drabbats hårdare av 

recessionen. Men det finns en risk att branscher som ligger 

närmare konsumtionsdelen påverkas negativt av krisen på medellång 

sikt, då det blir mycket svårare att samla allmänt politiskt 

stöd för att stabilisera jobb och inkomster. 

46


Vad kan göras? 

Vad kan man, utöver den särskilda riskanalys som föreslås ovan, göra 

för att dämpa krisens följder för jobb och inkomster på EFFAT:s område? 

Här följer två ytterligare förslag. Det första är att stödja “effektiv 

hamstring av arbetskraft” på företagen. Under åren av boom innan 

dagens kris bröt ut hade många arbetsgivare kommit till insikt om att 

deras tidigare policy med friställningar och outsourcing visar sig bli 

kostsam när anställda (åter) behöver rekryteras, utbildas och motiveras 

under en uppgångsfas. I vissa länder, som Tyskland, har denna erfarenhet 

bidragit till att övertyga ledningar om att så länge som möjligt 

undvika att friställa anställda och den totala arbetslösheten har stigit 

mycket mindre än förväntat. Offentligt sysselsättningsstöd har 

naturligtvis bidragit till att understödja sådan hamstring av arbetskraft. 

Men även då något sådant stöd inte (längre) finns att få, kan det löna 

sig att om och om igen påminna arbetsgivare om att friställningar och 

återanställning kan bli mycket dyrt och att brist på kompetent personal 

tidigare hindrat många företag från att återhämta sig och expandera. 

Ett andra förslag består i att delta mer aktivt i den offentliga debatten 

om relevant politik för att hantera krisen och hindra att den upprepas. 

Det är inte bara EFFAT-medlemmars löner och jobb som står på 

spel, utan också de pengar de har satsat i pensionsfonder och annat 

sparande. Och krisen ger möjlighet att föra fram synpunkter om hur 

stabiliseringspolitiken bedrivs för närvarande och att föra fram krav 

på större delaktighet och reglering för att stimulera till försiktighet. 

På det stora hela har de flesta regeringar i Europeiska unionen, USA 

och på andra håll i världen – fram till början av 2010 – lyckats styra 

undan sina ekonomier från ökad real skuldbörda och depression. 

Med den övergripande målsättningen att återupprätta förtroendet för 

kreditmarknaderna har de genomfört en lång rad olika åtgärder för 

att rädda sina finansmarknader. De har även använt offentliga medel 

och offentlig upplåning för att stabilisera efterfrågan och stödja 

“hamstring av arbetskraft”. Det hävdas ofta att dessa räddningsinsatser 

och den expansiva politiken ger banker anledning att missköta sig 

ytterligare och ger upphov till hög inflation och en ohållbar skuldbörda 

för kommande generationer. 



47


Lika ofta förbiser man att den tillfälliga enorma ökningen av den 

offentliga skuldbördan varit absolut nödvändig för att hålla sparare 

och institutionella placerare (däribland anställdas pensionsfonder) 

under armarna, då misstron varit stor mot privat upplåning och 

marknaderna för nyemissioner från den privata sektorn i det närmaste 

kollapsat. Fackliga organisationer skulle kunna bidra till att lyfta 

fram den dubbla roll offentliga underskott spelar under kriser, både 

för att skydda sysselsättning och inkomster genom att stabilisera 

efterfrågan och förbättra infrastrukturen och genom att säkra det 

finansiella systemets stabilitet. För att undvika inflationsimpulser och 

att de offentliga skuldtjänståtagandena drabbas av hypertrofi blir det 

under en återhämtning självfallet nödvändigt att frångå de monetära 

och statsfinansiella nödåtgärderna. Fackliga organisationer kommer 

av naturliga skäl att fungera som lobbyorgan för en fortsatt expansionspolitik, 

särskilt då sysselsättningsstöd bidrar till att hålla 

arbetslösheten tillbaka. Men eftersom fortsatta nödåtgärder kan göra 

att instrumenten förlorar sin skärpa vid liknande situationer i framtiden 

bör de acceptera behovet av att frångå dem. Svårigheten ligger i 

att bedöma det ekonomiska läget rätt och hitta och ge uttryck för 

andra sätt att säkra sysselsättning och inkomster när en återhämtning 

väl är på gång. 

Den svåraste utmaningen under den närmaste tiden ligger i att slå 

fast tillsynsbestämmelser för finansmarknaden som begränsar de 

systemiska riskerna. De breda målsättningar som formulerades av 

G20-toppmötet i november 2008 är faktiskt kompatibla med fackmedlemmars 

bredare intressen i egenskap av inkomsttagare och 

sparare. Bland målsättningarna fanns: 

● Samordning och harmonisering av nationella och sektorbestämmelser 

jämte tillsyn över sådana 

● Förbud mot bankers transaktioner utanför balansräkningen 

● Obligatorisk redovisning för hedgefonder och privatkapital 



48


● Kontroll över stimulanssystem för högre ledning och mellanmän 

● Begränsningar för vilka risker ledningar för pensionsfonder får ta 

Senare toppmöten och politiska initiativ har tonat ned dessa avsikter 

och till stor del förfuskat de förslag till åtgärder som skulle genomföras. 

Men det finns fortfarande en möjlighet att fastställa en reglering 

som skulle bidra till att begränsa de systemiska riskerna. Den övergripande 

målsättningen måste vara att åter få ansvaret att ligga i linje 

med risken. Även om finansiell reglering inte faller inom fackliga 

organisationers kärnkompetens, kan och bör de stödja den politiska 

processen för att uppnå denna målsättning. Att som föreslås ovan arbeta 

med de särskilda riskprofilerna på EFFAT:s område skulle kunna 

vara ett viktigt steg i denna riktning, genom att det skapar högre 

medvetenhet om och engagemang i dessa frågor. Fackliga organisationer 

har ett ansvar för att göra allt de kan för att undvika att deras 

medlemmar hålls ansvariga för katastrofer de inte ställt till med. 



49

Val av externa experter för EFFAT Europeiska företagsråd 

Val av externa experter för EFFAT 

Europeiska företagsråd 

Inledning 

Det finns ett klart behov av experter för att arbeta med Europeiska 

företagsråd och varken EFFAT eller våra redan hårt ansträngda 

medlemsorganisationer kan tillhandahålla allt detta expertkunnande 

direkt. Vi har omkring 100 Europeiska företagsråd som sysslar med 

ämnen av alla möjliga slag och som ställs inför olika utmaningar 

under starkt varierande förutsättningar. Nya Europeiska företagsråd 

behöver råd och utbildning kring hur de ska gripa sig an sitt arbete. 

Medlemmar behöver få förståelse för varandras bakgrund och kultur 

och ställs inför omstrukturering där de måste hantera komplicerade 

rättsliga och ekonomiska frågeställningar. Andra behöver sätta sig in 

i initiativ som rör leveranskedjan, miljö eller arbetsmiljö. Vad bör 

ledamöter av Europeiska företagsråd tänka på när de vill engagera 

utomstående experter? 

Översikt över utomstående experter 

Människor av olika slag som fyller mycket skilda funktioner kan 

beskrivas som experter för EFFAT Europeiska företagsråd. Den 

vanligaste typen är sannolikt EFFAT-samordnaren. Det är vanligtvis 

en facklig tjänsteman från någon av de större fackliga organisationerna 

vid företaget. 

De flesta samordnare är ständigt knutna till de Europeiska företagsråden 

(det idealiska är om de närvarar vid alla sammanträden 

med det Europeiska företagsrådet och dess undergrupper) och fyller 

där en dubbel funktion. För det första företräder de en facklig organisation 

och ansvarar för samband och för det andra kan de fungera 

som expertstöd för de anställdas del av Europeiska företagsrådet. 



50


Men det finns andra utomstående experter som fortlöpande arbetar 

med Europeiska företagsråd. Vissa Europeiska företagsråd har 

inrättats utan att det finns någon rätt för EFFAT att ha en närvaro, 

ens i egenskap av expert, men där det finns en rätt att ha en utomstående 

expert. Vissa Europeiska företagsråd har externa experter 

utöver en företrädare för EFFAT. I sådana fall kallas den facklige 

tjänstemannen ibland inte för “expert”. Ständiga experter som inte 

är hämtade från de fackliga organisationerna är ofta generalister, men 

vissa Europeiska företagsråd (särskilt enligt den franska modellen) 

har en specialistexpert som är mer eller mindre ständigt knuten till 

det Europeiska företagsrådet, för att granska företagets information 

och redovisning. 

Experter är också engagerade för att arbeta med Europeiska företagsråd 

i enstaka fall. De blir normalt ombedda att tillhandhålla 

utbildning, göra presentationer, ge råd kring en särskild fråga som 

det Europeiska företagsrådet ställs inför eller fungera som en del av 

ett projekt som bedrivs av det Europeiska företagsrådet. Ibland är 

dessa experter generalister, särskilt under den inledande fasen för ett 

Europeiskt företagsråd. Till och med när en ständig generalistexpert 

redan finns på plats kan en generalistexpert kallas in för ett enskilt 

fall (kanske för att man från ledningens sida vill ha någon som inte 

följer de anställdas företrädares linje eller för att EFFAT-samordnaren 

inte har de kunskaper eller den erfarenhet som krävs och behöver 

kompletteras). Vanligare är att Europeiska företagsråd tar in experter 

i enskilda fall för att de har någon extra specialistkompetens som 

behövs för ett visst syfte. Det kan exempelvis hända att de är bättre 

utbildare, jurister eller bokföringskunniga eller experter på områden 

som arbetsmiljö, logistik, omstrukturering, miljö eller ekonomi. 

Potentiella problem 

I alla ovan nämnda fall finns det potentiella problem som kan uppstå 

på grund av att experter väljs som visar sig vara olämpliga för den uppgift 

de får. Det vanligaste av dessa är kanske bristande objektivitet 

som inte redovisas. Detta är som farligast då externa experter engageras 

i egenskap av stående experter till ett Europeiskt företagsråd 

i brist på EFFAT-samordnare. 



51


Man bör hålla i minnet att många stående experter till Europeiska 

företagsråd utvecklar betydande positioner och kan skaffa sig verkligt 

inflytande hos ledamöter av Europeiska företagsrådet efter hand som 

de etablerar relationer till dem. Detta händer till och med när en 

EFFAT-samordnare finns på plats. Men även för det kortaste engagemang 

är det viktigt att ha klart för sig vilken status experter säger sig 

ha. En del hävdar att de agerar i de anställdas intresse. Andra hävdar 

att de är “neutrala” och säger att de agerar i både ledningens och de 

anställdas intressen. (endast ett litet fåtal utomstående experter 

kommer att medge att de tydligt står på arbetsgivarens sida – vanligtvis 

under förhandlingar med ett särskilt förhandlingsorgan). I 

vilket fall är det viktigt att experters partstillhörighet (eller tvärtom) 

görs klar och styrks. Det är särskilt viktigt i fall då experter anställs 

direkt av ledningen. Det är oerhört viktigt att de parametrar inom 

vilka experten förväntas verka står klara för alla sidor. Är experten 

skyldig att iaktta sekretess gentemot respektive sida? Spelar han eller 

hon någon erkänd roll vid skiljeförfarande eller tvistelösning om 

oenighet skulle uppstå mellan anställda och ledning? 

Det andra betydande problem som kan uppstå vid val av fel expert är 

att det visar sig att denne inte har det expertkunnande han eller hon 

engagerats för att tillhandahållande. Det kan handla om någon som 

helt enkelt framställer sig som “expert”, utan att ha erfarenhet eller 

kvalifikationer till stöd för sitt påstående. Det kan också handla om 

att en expert på ett område underlåter att tala om att han eller hon 

saknar expertkunskaper på ett annat som han eller hon förväntas ta 

itu med (t.ex. kan experter som arbetar med företagsråd på nationell 

nivå mycket väl vara bra på det, men kan också sakna eller ha lite 

eller inga insikter i andra europeiska system för arbetsmarknadsrelationer 

och arbetsrätt som de förväntas behandla). 



52


Intervjuer 

Det är mycket viktigt att de anställdas representanter kan lägga in 

veto mot externa experter som antas (helt eller delvis) arbeta för dem, 

om de inte hyser förtroende för denna person. Detta är särskilt viktigt 

att fastställa när det handlar om att hysa förtroende för experter som 

föreslås av företaget. Vi föreslår att alla sådana potentiella experter 

närhelst det är möjligt intervjuas av det Europeiska företagsrådets 

uttagningskommitté tillsammans med EFFAT-samordnaren. Nedan 

finns en icke uttömmande lista med frågor man kan ställa till experter 

innan de engageras, för att undvika problem längre fram: 

● Vad har de anställdas företrädare att säga till om vid utnämningen? 

● Ska experten vara ständigt engagerad eller bara för ett enskilt fall? 

● Finns en EFFAT-samordnare/-expert redan knuten till det Europeiska 

företagsrådet? 

● I vems (om någons) intresse antas experten agera? 

● Vilka är de kompetensområden man har kommit överens om för 

experten? 

● Vilka kvalifikationer och vilken erfarenhet har experten? 

● Har experten sedan tidigare någon knytning till fackliga organisationer 

eller arbetsgivare? 

● Har de anställdas företrädare tillgång till expertens avtal och 

information om vilket arvode denne ska få? 

● Gentemot vem ska experten ansvara för sitt arbete och hur? 

● Kommer experten att bli ombedd att engagera sig i något slags 

skiljeförfarande eller tvistelösning om oenighet uppstår mellan 

anställda och ledning? 



53


Kontakta EFFAT 

EFFAT-sekretariatet hjälper gärna EFFAT Europeiska företagsråd att 

hitta lämpliga experter av alla slag. Vi har kontakt med betydelsefulla 

källor till expertkunskaper för Europeiska företagsråd som kommer 

från fackföreningsrörelsen på europeisk och nationell nivå samt med 

oberoende experter som vunnit anställdas företrädares förtroende. 

Vi känner också till externa experter som i tidigare fall ställt till med 

problem för Europeiska företagsråd. Vi arbetar för närvarande 

tillsammans med EFS och andra europeiska fackföreningssammanslutningar 

för att dela information på detta område och utarbeta en 

gemensam policy om externa experter för Europeiska företagsråd. 



54

Förfarande för EFFAT att förhandla Avtal på Europanivå med 

transnationella företag 

Förfarande för EFFAT att förhandla Avtal 

på Europanivå med transnationella 

företag 

Inledning 

Kollektivavtalsförhandlingar utgör en kärnkompetens hos nationella 

fackliga organisationer och deras lokala företrädare, på grundval av 

nationell lagstiftning och varierande praxis i olika länder. Eftersom 

fackliga organisationer behåller mandatet att förhandla har Europeiska 

företagsråd inte något mandat att kollektivavtalsförhandla och de 

bör inte bli ledningens motparter i kollektivavtalsförhandlingar. 

Det är legitimt att Europeiska företagsråd inom ramen för ett samrådsförfarande 

lägger fram förslag rörande ledningens planer och ber 

ledningen att göra uttalanden eller klargöra positioner kring vissa 

frågor som rör de anställda, utan att undergräva de fackliga organisationernas 

legitimitet vad gäller kollektivavtalsförhandlingar. Men 

området för kollektivavtalsförhandlingar är inte lika avgränsat eller 

enhetligt i hela Europa. Det ligger därför i EFFAT:s och dess medlemmars 

intresse att säkerställa att fackliga organisationer är så engagerade 

som möjligt i alla förhandlingsprocesser som rör de anställda 

i transnationella företag inom våra sektorer på europeisk nivå. 

Om en EFFAT-samordnare för ett Europeiskt företagsråd får kännedom 

om initiativ som tas av ledamöter av ett Europeiskt företagsråd 

eller av ledningen för ett transnationellt företag som kan röra förhandlingar 

med ledningen om frågor som direkt skulle kunna påverka 

alla eller en del av de anställda (utöver de interna regler som reglerar 

det Europeiska företagsrådet), ska sådan information föras vidare till 

EFFAT-sekretariatet. Alla förhandlingar av betydelse som äger rum 

med transnationella företag på europeisk nivå ska alltid ha som 

målsättning att nå fram till ett undertecknat avtal med EFFAT. 



55



Om det föreligger ett förslag från ledningen att ett Europeiskt företagsråd 

eller en till EFFAT ansluten facklig organisation ska förhandla 

om ett avtal på europeisk nivå mellan EFFAT och ett transnationellt 

företag, ska följande förfarande gälla: 

Förfarande 

Detta förfarande omfattar inte förhandlingar om globala ramavtal 

som förs av IUF eller avtal om Europeiska företagsråd som inte söker 

gå längre än de rättsliga parametrarna för information och samråd. 

Det ska emellertid tillämpas innan EFFAT görs till part i annat avtal 

på företagsnivå med transnationella företag, oavsett vilka frågor eller 

vilket innehåll sådana förhandlingar rör. 

(1) EFFAT-sekretariatet ska underrättas om förslaget om att förhandla 

om ett europeiskt avtal och sekretariatet ska sedan inhämta 

synpunkter från alla EFFAT:s fackliga organisationer som 

berörs av företaget, IUF-sekretariatet samt EFFAT-samordnaren 

för Europeiskt företagsråd om en sådan finns. Om det förefaller 

föreligga tillräckligt intresse från anslutna fackliga organisationer 

granskar EFFAT-sekretariatet möjligheterna att enas om ett 

mandat för att inleda förhandlingar. EFFAT-sekretariatet ska 

som en del av sitt arbete för att nå fram till en gemensam ståndpunkt 

normalt sammankalla ett möte om frågan, till vilket alla 

anslutna med medlemmar på företaget ska bjudas in. 

(2) Föreligger bred enighet om önskvärdheten av förhandlingar ska 

ett förslag till skriftligt förhandlingsmandat utarbetas och 

skickas till berörda fackliga organisationer för kommentarer 

och justeringar, innan det åter cirkuleras för godkännande. I 

förslag till mandat ska normalt anges vilken delegation som ska 

ansvara för förhandlingarna, konkreta frågor, synpunkter och 

policy som rör förhandlingen, närmare uppgifter om hur förhandlingsprocessen 

ska gå till, närmare uppgifter om en klausul 

om icke-inskränkning samt exakt sammansättning av den 

“fullständiga förhandlingsgruppen”. Sekretariatet ska enligt 

artikel V i EFFAT:s konstitution vara talesman för den delegation 

som ansvarar för förhandlingen. 



56



(3) Förslaget till mandat ska godkännas av berörda fackliga organisationer 

och godkännandet ska helst vara enhälligt. Kan enhällighet 

inte uppnås ska beslutet (enligt egen nationell praxis och 

tradition) fattas med minst två tredjedelar majoritet i alla 

berörda länder. 

(4) Om förslaget till mandat fastställs enligt ovan angivna förfarande 

ska verkställande kommittén därefter ombes att bevilja 

mandatet enligt artikel V i EFFAT:s konstitution. Verkställande 

kommittén ska även fastställa eventuella ytterligare procedurregler 

som ska tillämpas vid eventuella förhandlingar. 

(5) Den delegation som ansvarar för förhandlingen och den “fullständiga 

förhandlingsgruppen” ska bildas efter att Verkställande 

kommittén beviljat ett mandat. Alla EFFAT fackliga organisationer 

som är inblandade i företaget ska uppmanas att skicka en 

företrädare till den “fullständiga förhandlingsgruppen”. Denna 

grupp kan också omfatta andra medlemmar av fackliga organisationer, 

däribland sådana som sitter i Europeiska företagsrådet 

och/eller Europeiska företagsrådets uttagningskommitté eller, 

om så anses lämpligt, från andra fackliga organisationer som 

inte är anslutna till EFFAT. 

(6) EFFAT-sekretariatet ska under förfarandet och förhandlingsprocessen 

hålla alla berörda fackliga organisationer informerade 

om förhandlingarna. Likaså ska verkställande kommittén 

få regelbundna rapporter om hur de pågående förhandlingarna 

framskrider. 

(7) Förhandlingsteamet ska lägga fram ett eventuellt slutligt förslag 

till avtal för den fullständiga förhandlingsgruppen för utvärdering. 

Detta förslag till avtal ska godkännas eller förkastas av 

gruppen och av alla inblandade fackliga organisationer. De ska 

helst göra detta enhälligt. Kan enhällighet inte uppnås ska 

beslutet fattas med minst två tredjedels majoritet i alla berörda 

länder. Denna process för beslutsfattande ska följa nationell 

praxis och traditioner. 



57



(8) Alla förslag till avtal som godkänns eller förkastas av den 

fullständiga förhandlingsgruppen ska skickas till verkställande 

kommittén för slutligt beslut. Verkställande kommitténs beslut 

ska ha stöd av minst två tredjedelar av de organisationer som 

direkt berörs av förhandlingen. Vid övertaganden, sammanslagningar 

och förvärv ska verkställande kommittén besluta om även 

fackliga organisationer som företräder anställda vid sådana 

“nya” företag ska anslutas till avtalet. 

(9) Ingen EFFAT facklig organisation ska om denna så beslutar 

på något sätt undergräva verkställande kommitténs beslut att 

godkänna eller förkasta ett transnationellt avtal. Verkställande 

kommittén ska underrättas om varje sådant agerande, som att 

underteckna ett avtal som förkastats eller att arbeta mot ett 

godkänt avtal, och denna ska besluta vilka åtgärder som ska 

vidtas. 

(10) EFFAT ska, företrätt av sin generalsekreterare eller av annan av 

generalsekreteraren befullmäktigad person, underteckna avtal 

som godkänts av verkställande kommittén för de fackliga 

organisationers räkning som är inblandade i företaget vid 

tidpunkten för avtalets undertecknande. 

(11) Alla berörda EFFAT fackliga organisationer ska komma överens 

om att tillämpa det undertecknade avtalet. Avtalet ska tillämpas 

enligt nationell praxis i berörda länder. Tillämpningen ska respektera 

rättsliga ramar och kollektivavtalssystem i dessa länder. 

(12) Verkställande kommittén ska fortlöpande underrättas om 

eventuella frågor av vikt som uppstår rörande tillämpningen 

av avtal som är ett resultat av detta förfarande. 



58

Mot en avancerad praxis för EFFAT:s europeiska företagsråd

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?