D-uppsats i historia - SFQ | Sveriges Förenade HBTQ-studenter ...

Innehållsförteckning: 

1.INLEDNING...................................................................................................................................................................1 

Is mainstream culture just flirting with a bit of the other in order to keep us all on a broadly straight line?.......2 

1.1 FORSKNINGSLÄGE..........................................................................................................................................................2 

1.2 MATERIAL OCH METOD...................................................................................................................................................3 

2. QUEERTEORETISKA UTGÅNGSLÄGEN..............................................................................................................4 

2.1 SEXUALITET OCH SOCIALA KONSTRUKTIONER......................................................................................................................5 

2.2 KÖN OCH PERFORMATIVITET............................................................................................................................................6 

2.3 INSTITUTIONALISERING OCH HETERONORMATIVITET..............................................................................................................8 

2.4 IDENTITET OCH POLITIK..................................................................................................................................................9 

3. FEMINISTISKA UTGÅNGSLÄGEN.......................................................................................................................10 

3.1 FALLOGOCENTRISMEN OCH MANLIG NORM .......................................................................................................................11 

In a man's world I am a woman by birth.................................................................................................................11 

The Matrix Is Everywhere.....................................................................................................................................14 

4. ANALYS.......................................................................................................................................................................15 

4.1 HISTORISK BAKGRUND..................................................................................................................................................16 

4.2 BOTANDETS DISKURS....................................................................................................................................................17 

4.2.1 Betydelsen av "Den Homosexuelle" för en heteronormativ diskurs...............................................................19 

4.2.2 Betydelsen av biologism för en heteronormativ diskurs.................................................................................21 

4.2.3 Betydelsen av könsroller för en heteronormativ diskurs................................................................................23 

4.2.4 Slutsatser.........................................................................................................................................................23 

4.3 NORMALISERINGENS DISKURS ........................................................................................................................................24 

Vi konstaterar att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att..............................24 

homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön...............................................................................24 

4.3.1 Betydelsen av statiska kategorier för en heteronormativ diskurs..................................................................25 

4.3.2 Betydelsen av informationskontroll för en heteronormativ diskurs...............................................................26 

4.3.3 Betydelsen av könsroller för en heteronormativ diskurs................................................................................28 

4.3.4 Betydelsen av manlighet som norm för en heteronormativ diskurs...............................................................29 

4.3.5 Betydelsen av normaliseringen av den homosexuelle....................................................................................30 

4.4 SLUTSATSER ..............................................................................................................................................................32 

5. AVSLUTANDE KOMMENTAR...............................................................................................................................33 

BIBLIOGRAFI................................................................................................................................................................34 

1

1. 

Inledning 

'Good' social science is, almost by definition, that 

which contradicts common social beliefs about 

homosexuality, and most researchers are 

concerned to present their own work in this way. 

Celia Kitzinger (1987:12) 

Is mainstream culture just flirting with a bit of 

the other in order to keep us all on a broadly 

straight line? 

Tamsin Spargo (1999:4) 

Det är inte mer än 56 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige och debatten kring 

homosexualitet har nästan sedan dess till stor del handlat om att ta död på myten om den 

missanpassade, promiskuöse och samhällsfarlige sodomiten. 1 Framför allt sedan 1970-talet har 

detta mer eller mindre tagit formen av ett samhällsprojekt, där kulmen kan sägas ha nåtts i och med 

partnerskapslagen 1994. De flesta anser förmodligen att förhållandena för sexuellt avvikande 

avsevärt förbättrats under dessa 56 år. I dag finns det även en anti-diskrimineringslag och till och 

med propositioner som föreslår att homosexuella skall behandlas som en minoritet - med allt vad 

det innebär av lagligt och socialt skydd. 

Trots detta finns det en relativt stark kritik mot den svenska 'homosex-policyn' från en del 

homosexuella, då många av dem inte ser sig varken som en minoritet eller som en grupp i behov av 

att integreras i samhället. Utgångsläget för denna kritik är antagandet att dagens lagar om 

homosexualitet på ett betydligt mer subtilt sätt än de föregående bevarar ett heteropatriarkalt 

normsystem, bland annat genom att just försöka avliva obekväma myter och genom att normalisera 

den avvikande för att på så sätt slippa förändra samhällsstrukturer och attityder. Det är detta 

antagande som jag, genom att analysera lagtexter från avkriminaliseringen 1944 fram till 

partnerskapslagen 1994, vill pröva. Min första utgångsfråga är att kartlägga den diskursförändring 

som avspeglar hur den 'sjuke sodomiten' förvandlats till 'glamorös gay' i media och medvetande för 

att se om dessa skilda diskurser ändå har något gemensamt. Den andra frågan är om jag med hjälp 

av queerteoretiska och feministiska analysmetoder kan finna tecken på en fortgående brist på 

distans till heterosexualiteten som norm och ett likartat förbigåendet av lesbiska i relation till 

manliga homosexuella. Det är dessa två frågor som min uppsats kommer att behandla och det är 

utifrån dem som jag har analyserat lagtexterna i fråga. 

1.1 Forskningsläge 

Det finns många sexualitetsforskare som funnit att begreppen homo- och heterosexualitet inte har 

existerat särskilt länge i vårt språkmedvetande. Det är inget nytt att förklara att begreppen homorespektive 

heterosexualitet är moderna uppfattningar som i egentlig mening inte går att applicera på 

tidsperioden före 1800-talets mitt. Michel Foucault är självfallet grundläggande när det gäller 

forskning kring sexualiteter och en avgörande del av forskningen efter Foucault har ytterligare 

utvecklat hans tankegång. Det är framför allt Foucaults användning av begreppet diskurs som varit 

fruktbart för andra forskare, då han med detta begrepp lyckas förklara hur språket och orden inte 

bara skapar vår verklighetsuppfattning, utan även är styrda utifrån vad som överhuvudtaget får 

sägas - och därmed tänkas och göras. Foucault visade på ett effektivt sätt också att det finns flera 

diskurser och att dessa kan förändras över tid och att just sexualitetens diskurs är ett bra exempel på 

hur det kan vara mycket svårt för den västerländska nutidsmänniskan att förstå en annan tidsepoks 

eller en annan världsdels tankar och synpunkter kring sexualitet. (Foucault, 1976:17ff) 

1 Några exempel på sådana verk är Håkansson (1987), Innala (1995), Bohman (1995), Widegren/Ytterberg (1995) samt 

de stora undersökningar som gjordes av Kinsey (1948 o1953) och Masters/Johnson (1981). 

2

Även om alla feministiska forskare inte använder sig av Foucault, kan man ofta finna gemensamma 

drag i deras resonemang, med den väsentliga skillnaden att Foucault helt saknar ett 

genusperspektiv. Lillian Faderman (1981) var en av de första som konstaterade att det inte går att 

tala om lesbiska under exempelvis renässansen eller tidigt 1800-tal. Hon visar istället på en rad 

olika kontexter där rådande diskurser har styrt relationer mellan kvinnor. I de fall det har 

förekommit sexuella relationer har det inte alltid funnits ett ord att beskriva denna handling och 

handlingen har uppfattats och bemötts på en rad olika sätt. Adrienne Rich (1980) använder 

begreppet lesbisk kontinuitet för att definiera det hon menar binder de olika kontexterna samman 

genom historien. I grunden är det detsamma som en gynocentrisk världsbild, där kvinnor 

identifierar sig genom andra kvinnor och sätter kvinnor före män känslomässigt och tankemässigt. 

Faderman visar på en likartad slutsats, även om det intressanta i hennes verk är kartläggningen över 

hur den kvinnliga sexualiteten skapats, formats och omformats, samt hur samhället bemött de 

kvinnor som inte anpassat sin sexualitet efter dessa mönster. 

Forskningen kring homosexualitet tog sin början under 1800-talets mitt, men det är dock först de 

senaste 20 åren som denna forskning inte dominerats av heterosexuella forskare. Under 1980-talet 

började allt fler icke-heterosexuella intressera sig för bland annat homosexualitetens historia och 

framför allt i USA blev Gay and Lesbian Studies en förgrening till Women's Studies. I Sverige har 

aldrig denna forskning haft större genomslagskraft, medan däremot den så kallade Queer Theory 

verkar kunna få ett visst inflytande i framtiden. Queerteori har sedan 1990-talet omkullkastat inte 

bara den gamla heterosexuella forskningen om homosexualitet, utan även den av homosexuella 

bedrivna forskningen. Teorin fokuserar nämligen bland annat på att studera heterosexualiteten som 

norm. Detta perspektiv har till syfte att dekonstruera sexualiteter och inte alltför överraskande 

använder sig queerteoretiska forskare av post-strukturalistiska metoder, där exempelvis Jacques 

Derrida och Jacques Lacan har en framträdande roll jämte Foucault. 

Judith Butler kan sägas vara den som på allvar intog ett konstruktivistiskt perspektiv på både genus 

och sexualitet och hon har därför blivit en av huvudgestalterna inom queerteori. Gender Trouble 

(1990) lade grunden för en ny feministisk forskning, samtidigt som den allvarligt kritiserade alla 

essentialistiska antaganden. Kritik mot heterosexualiteten som norm ur ett konstruktivistiskt 

perspektiv förekom förvisso inom feministisk forskning även före Butler. Framför allt i Frankrike 

hade forskare som Monique Wittig (1992) och Julie Kristeva (1980, 1990) på skilda håll under 

1980-talet analyserat bland annat begreppet kvinna och dess samband med heterosexualitet. Efter 

Butler har en rad forskare med olika utgångslägen sökt visa hur sexualiteter är beroende av en 

diskurs och att våra känslor av den anledningen på många sätt är politiskt styrda. I Sverige har 

exempelvis Don Kulick (1987;1996) applicerat ett queerteoretiskt perspektiv på sina 

antropologiska studier, Tiina Rosenberg (2000) i teater- och genusvetenskap och Pia Lundahl 

(1999) i etnologi. Inom historieämnet har exempelvis forskare som Eva Österberg (1996;1997), 

Jens Rydström (1995) och Jonas Liljequist (1995) ägnat sig åt att analysera heterosexualitet som en 

norm konstruerad i en viss samhällskontext, men utan någon explicit anknytning till queerteori. 

1.2 Material och metod 

Att analysera lagar är en metod som inte är helt ovanlig inom post-strukturalistisk forskning, då det 

ofta är en givande strategi för att utläsa något om vad som anses tillåtet, tänkbart, otillåtet och 

otänkbart under en viss period. Feministiska forskare som Carol Smart har exempelvis undersökt 

amerikansk lagstiftning för att där finna hur könsdikotomier och könsmaktordningar inte bara 

manifesteras utan även reproduceras genom lagväsendet (Smart 1989). Elizabeth Kingdom 

(Kingdom 1991) har analyserat jämställdhetslagar och olika manifest för kvinnors rättigheter ur ett 

kritiskt perspektiv och i Sverige har Karin Lundström vid Juridiska fakulteten i Lund gjort ett 

liknande arbete, där hon noggrant har analyserat EG-rättens jämställdhetslagstiftning (Lundström 

3

1999). Min metod är med andra ord varken ny eller obeprövad, däremot är mitt val av lagar inte 

lika vanligt förekommande. Henning Bech (1992) har förvisso skrivit en artikel som på ett likartat 

sätt behandlade dansk lagstiftning inför den danska partnerskapslagen 1989, där han presenterade 

olika gruppers kritik mot lagen – däribland även kritik från vissa homosexuella organisationer, men 

han gjorde ingen utförligare analys även om han till viss del drog paralleller även med svenska 

förhållanden (Bech 1992). 

De relativt få lagar som berör homosexualitet - jämfört med det antal som berör heterosexualitet - 

har förvisso föregåtts av livliga debatter och utredningar, men inte alltför många akademiker har 

ägnat sig åt att analysera uppkomsten av och strukturen bakom dessa lagar. Framför allt gäller detta 

de lagar som har genomförts de sista 20 åren, där det finns få försök att anlägga ett kritiskt 

perspektiv. Anledningen till denna tystnad kan vid en första anblick tyckas vara att det helt enkelt 

inte finns något att kritisera. Lagen om anti-diskriminering (1987:813) eller partnerskap 

(1994:1117) har snarare setts som progressiva och positiva av de flesta som anser sig vara upplysta 

och toleranta människor. Orsaken till ointresset att kritisera bakgrunden till lagarna går dock även 

att förklara genom bristen på ett queerteoretiskt perspektiv bland både akademiker och lagstiftare. 

I min analys kommer det inte vara lagtexterna per se som står i blickpunkten. Istället är det framför 

allt Statens Offentliga Utredningar (SOU) som ligger till grund för min undersökning. Dessa texter 

har fungerat som vägledande för själva lagtexten och innehåller även de lagförslag som senare 

blivit lag. I SOU har en rad olika sakkunniga uttalat sig på området och texterna betraktas som 

officiella ställningstaganden från lagstiftarnas sida. Jag anser att det går att utläsa en hel del ur en 

sådan text. Faktum är att det var först när jag hade läst dessa texter som jag såg det tydliga 

sambandet mellan lagar, media och människors tankar och åsikter. Genom att analysera svenska 

lagar och utredningar om homosexualitet tror jag att man i slutändan till och med kan få svar på så 

vitt skilda frågor som varför heterosexuella inte har en heterosexuell identitet eller varför det 

förekommer betydligt fler homosexuella män i media än det förekommer lesbiska. 2 

Det föreföll logiskt att börja vid avkriminaliseringen av homosexualitet då det innan denna 

tidsperiod inte fanns särskilt mycket skrivet om homosexualitet ur juridisk synpunkt. 3 Straffbalkens 

kap. 10 § 18 hade stått oförändrad ända sedan 1864 och någon diskussion kring kriminalisering av 

homosexuella handlingar hade i egentlig mening inte förekommit sedan 1736. Inom mindre än en 

tioårsperiod kom plötsligt två stora utredningar som behandlade homosexualitet. De offentliga 

utredningar tillsattes 1935 och 1941, för att efter ett par årtiondens tystnad följas av ytterligare två 

stora statliga utredningar om homosexuella och homosexualitet mellan åren 1978-1993. Det 

förefaller likaså relativt logiskt att som senaste text analysera SOU:n för partnerskapslagen 

(1993:68), då inga nya utredningar eller lagar genomförts sedan dess. Det har förekommit ett antal 

propositioner för homosexuellas rätt att adoptera, samt förslag att ge homosexuella 

minoritetsstatus, men inga av dessa förslag har än så länge tagits upp till någon allmän debatt även 

om de med största sannolikhet kommer att bli föremål för offentlig diskussion inom en relativt snar 

framtid. 

2 Som ett av många exempel på detta är drama- och komediserier, där det nästan är obligatoriskt med en manlig 

homosexuell karaktär. För en utförligare diskussion kring detta se Edenheim (2000). 

3 Det finns en del litteratur från 1850-talet och framåt som behandlar sodomi/homosexualitet (för exempel se bland 

annat Lundahl, 2000) men inga offentliga utredningar eller någon allmän och offentlig diskussion om homosexualitet 

på samma sätt som efter 1935. 

4

2. Queerteoretiska utgångslägen 

There is nothing in particular to which it [queer] 

necessarily refers. It is an identity without an 

essence. 

David Halperin 

There is no nature, only the effects of nature: 

denaturalization and naturalization. 

Jacques Derrida 

Att ifrågasätta heterosexualiteten som norm betyder inte automatiskt att man nedvärderar 

heterosexuella förhållanden eller heterosexuella aktiviteter per se, utan att man ser heterosexualitet 

som en institution eller som en outtalad regel i ett samhälle. Heteronormativitet eller heterosexism 

är de uttryck som brukar användas för att beskriva hur ett samhälle upprätthåller en sådan outtalad 

regel om heterosexualitet. Ända sedan homosexualitet blev ett begrepp i mitten av 1800-talet har 

sexuella handlingar mellan två personer av samma kön dissekerats, förkastats, analyserats och 

undersökts på diverse olika sätt och av diverse olika människor. Heterosexualiteten har dock aldrig 

genomgått samma noggranna analys, utan har istället tagits för given - som en mall för vad 

sexualitet är - vilket därmed gjort alla alternativ avvikande. Det är symptomatiskt att termen 

heterosexualitet inte blev vedertaget förrän efter att termen homosexualitet blivit ett begrepp inom 

juridik och psykologi (Fuss 1991:86). Ett förhållande mellan en man och en kvinna behövde inte en 

term, då det ansågs vara den uppenbara och naturliga relationen. I fransk lagstiftning finns till 

exempel inte någon hänvisning till att ett äktenskap ingås mellan en man och en kvinna - några 

andra alternativ var inte tänkbara och därför behövde denna självklarhet inte skrivas ut i lagtexten 

(Wittig 1992). Det är sådana ’självklarheter’ som queerteoretiker vill titta närmare på för att 

blottlägga heteronormativa strukturer och i sin förlängning för att kartlägga hur (sexuella) 

identiteter konstrueras. Det är en tvärvetenskaplig teori vilken, liksom feministiska teorier, kan 

appliceras på ett mycket stort antal samhällsfenomen. 

2.1 Sexualitet och sociala konstruktioner 

De vanligaste argumenten för heterosexualitetens naturlighet är antingen religiösa eller 

biologistiska. Bibeln fördömer inte bara sexuella relationer mellan män, utan institutionaliserar 

äktenskapet och föreningen mellan man och kvinna som ett mänsklighetens projekt i gudomlig 

regi. På liknande sätt har naturvetenskaperna utgått från heterosexualiteten som mänsklighetens 

försäkran om fortlevnad genom reproduktion. Bland annat sociobiologer talar outtröttligt om drifter 

och medfödda behov som finner sitt utlopp genom den heterosexuella relationen. Homosexualitet 

är i dessa fall antingen en synd eller ett evolutionens misstag. I dag är nog det biologistiska 

argumentet förhärskande, trots att det grundar sig på ett ganska fatalt tankefel. Heterosexualitet är 

inte nödvändig för mänsklighetens, kulturens, civilisationens eller samhällets fortlevnad eftersom 

det snarare är så som antropologen Don Kulick förklarar att "människosläktet [fortlever] inte på 

grund av heterosexualitet, utan på grund av att det föds barn. Och för att det ska födas barn är det 

enda som krävs, att ett antal kvinnor blir gravida. Hur dessa kvinnor blir gravida, det vill säga hur 

de bär sig åt för att sädesvätska ska hamna i deras livmoder och där eventuellt befrukta en äggcell, 

är någonting som kan skötas på en mängd olika sätt - inklusive sätt som inte kräver en mans fysiska 

närvaro. [...] Det finns alltså ingenting i den biologiska fortplantningen som kräver - eller ens 

förutsätter - heterosexualitet. Hela världen skulle kunna vara homosexuell och barn skulle fortsätta 

att kunna födas utan minsta problem." (Kulick 1996) Kulick menar med detta inte endast de 

möjligheter som modern reproduktionsteknologi har medfört, utan kanske framför allt de 

antropologiska exempel som dokumenterats. Det handlat alltså om en distinktion mellan 

fortplantning och heterosexualitet. Fortplantning kan äga rum utan att den handlingen kringgärdas 

av en heterosexuell institution och det finns inget i denna institution som egentligen är nödvändig 

för reproduktion. 

5

Med en sådan slutsats blir den uppenbara följdfrågan varför heterosexuella samhällen använder 

biologin som argument för sin legitimitet? Denna fråga är ytterst central inom queerteori och även 

en fråga som på många sätt är grundläggande inom feministisk teori, då feminister brukar arbeta 

utifrån frågeställning varför patriarkala samhällen använder biologin som argument för vad som är 

manligt respektive kvinnligt. Det blir med en sådan frågeställning omöjligt att inte ta hänsyn till 

sociala och kulturella aspekter och det visar sig ofta att användningen av biologiska argument har 

mer politiska syften än vad de har vetenskaplig legitimitet. 4 

Socialkonstruktivismen är inte på något sätt en ny tanke, utan kan sägas ha förespråkare ända sedan 

antiken bland annat i form av fenomenologin. Det var dock först under 1960-talet som själva 

begreppet myntades och det var även då som skolan började utvecklas till en kritisk och politisk 

faktor inom akademivärlden. Berger och Luckmann (1966) var två av de främsta förespråkarna 

under denna period och mycket kortfattat kan man förklara deras definition av socialkonstruktivism 

som idén att människan föds som tomma blad och därefter inte bara lär sig allt – inklusive språk 

och känslor – utifrån den miljö de befinner sig i, utan även uppfattar sig själva, sina känslor och 

sina handlingar utifrån denna kontext, som i sin tur ständigt reproduceras genom dessa människors 

repetition av vad de har lärt sig. Gener och instinkter har ingen plats i en sådan teori, utan istället är 

kroppen ingenting i sig självt, ett ingenting som inte kan få en existens utan ett sammanhang som i 

sin tur alltid är skapat utifrån sociala relationer: ”[o]n the one hand, man [sic] is a body, in the same 

way that this may be said of every other animal organism. On the other hand, man has a body. That 

is, man experiences himself as an entity that is not identical with his body, but that, on the contrary, 

has that body at its disposal. (1966:68, min anm.) På så sätt är människans handlande inte något 

som alltid har en logisk förklaring utifrån ett biologiskt/reproduktivt perspektiv. Människor gör och 

säger saker inte för att deras gener eller instinkter tvingar dem att göra och säga saker, utan snarare 

för att individen tror sig behöva göra, känna eller säga vissa saker: ”[o]ne does certain things not 

because they work, but because they are right – right, that is, in terms of the ultimate definitions of 

reality promulgated of the universal caperts.” (1966:135) 

I grund och botten handlar det alltså om vad och vilka som avgör vad som är rätt eller fel. Då 

maktinnehav alltid måste legitimeras på ett eller annat sätt, spelar makten över definitionerna en 

viktig roll. Ett argument som att exempelvis ”män är aggressiva för att deras gener har utvecklat 

den egenskapen för att kunna fortleva” kan därför ses som ett politiskt argument, som det sedan 

inrättats vetenskapliga institutioner omkring för att ytterligare befästa. Att ingen genforskare än så 

länge har kunnat peka ut den gen som skulle vara bärare på denna aggressivitet och att det gener 

egentligen gör är att instruera hur proteinerna skall syntetiseras brukar dock sällan tas upp i 

sammanhang när genernas eventuella inverkan på våra liv diskuteras. 5 Socialkonstruktivismen är på 

sätt och vis därför inte en motsats till biologismen, utan snarare en förklaring till biologismen som 

fenomen. Inom framför allt feministisk, queerteoretisk och vetenskapskritisk forskning är därför 

socialkonstruktivismen genomgående diskuterad och ett grundläggande utgångsläge. 

2.2 Kön och performativitet 

När Judith Butler skrev Gender Trouble (1990) var hennes syfte att kritisera de essentialistiska 

tendenser som hon fann inom den tidens feminism. Det förelåg en risk, enligt Butler, att 

feminismen var på väg in i en återvändsgränd om forskningsfältet inte började ta socialkonstruktivismen 

på allvar. Det var främst den traditionellt feministiska uppdelningen mellan kön 

och genus som utsattes för hård kritik: "If the immutable character of sex is contested, perhaps this 

construct called 'sex' is as culturally constructed as gender; indeed, perhaps it was always already 

5 En mycket genomgående kritik av dagens genforskning och dess anspråk på ‘känslornas ursprung’ ger Jonathan 

Kaplan i The Lies and Limits of Genetic Research (2000) 

6

gender, with the consequence that the distinction between sex and gender turns out to be no 

distinction at all." (Butler 1990:7) Butler refererar till Althusser när hon därefter hävdar att könet 

inte är något som existerar per se, utan istället något som skapas först utifrån användningen av ett 

språk. Att då påstå att vi har ett objektivt och oberoende kön som sedan den sociala konstruktionen 

klistras på i form av ett ’genus’, blir en felaktig slutsats: "It would make no sense, then, to define 

gender as the cultural interpretation of sex, if sex itself is a gendered category. Gender ought not to 

be conceived merely as the cultural interpretation of meaning on a pregiven sex...[because] it must 

also designate the very apparatus of production whereby the sexes themselves are established." 

(ibid) Vi kan inte ha kunskap om våra fysiska kroppar utan att först ha en diskurs att beskriva och 

känna dessa kroppar med. På så sätt är det vårt språk som skapar våra kroppar och då språk styrs av 

makten att utforma en diskurs är makten, så att säga, skriven på (och i) kroppen. 

Om våra uppfattningar av kön inte har någon 'logisk' förankring i biologin, hur har de uppkommit 

och hur återkommer de? Butler myntade i detta sammanhang det numera vedertagna begreppet 

performativitet. Kön reproduceras genom hur vi uppträder, hur vi talar, hur vi rör oss, hur vi 

handlar och hur vi tänker. Att tala om könsroller är passande, då det är just roller vi spelar, med den 

viktiga skillnaden att vi inte har något 'riktigt jag' bakom denna roll - det är en roll som vi inte kan 

välja helt fritt och som vi inte heller kan sluta spela utan att börja spela en annan roll. 

Performativitet kan alltså sägas vara motsatsen till essentialism, då det egna jaget ses som en 

process som ständigt skapas utifrån olika diskurser istället för utifrån en biologisk och 

determinerad 'kärna'. 

Butler menar att det finns diverse olika sätt att avslöja essentialistiska antaganden genom vad som 

kallas genderbender eller genderfucking. Detta är i grunden en sorts omvänd performativitet, där 

något sägs, uttrycks eller görs som inte stämmer överens med det som en person borde säga, 

uttrycka eller göra. Av samma anledning som exempelvis dragshowartisten avslöjar 

könskonstruktionens icke-essentialistiska 'natur', kan enligt Butler även ett butch/femme 

förhållandet visa att våra fysiska kroppar inte har något med våra könsroller att göra. Vidare är 

exempelvis ett butch/femme förhållande inte heller nödvändigtvis en reproduktion av 

heterosexualitet, då det ur en konstruktivistisk synvinkel, inte finns något 'original' att kopiera. Alla 

förhållanden imiterar varandra genom performativiteten, men ingen är det ursprungliga eller 

naturliga. Det är endast genom en maktbaserad diskurs som den ena kopian kan hävdas vara 

original och alla andra bleka och sämre versioner av denna och det är vidare genom denna process 

som diskursen skapar motsatspar och en könsmaktordning upprätthålls. 6 

Kritiker har ibland övertolkat Butlers två exempel på genderbender och lagt in alltför mycket i både 

drag och butch/femme exemplen ( Jeffreys 1994; Nussbaum 1999). Även om Butler är tydlig med 

att påpeka att det inte handlar om någon personlig frihet oberoende av yttre maktutövningar och att 

drag och butch/femme definitivt inte är svaret på allt, kände hon att en ytterligare betoning av detta 

var nödvändigt. I Bodies That Matter (1993a) gör hon klart att en konstruktion kan vara oerhört 

bindande och tvingande: "Performativity cannot be understood outside of a process of iterability, a 

regularized and constrained repetition of norms. And this repetition is not performed by a subject; 

this repetition is what enables a subject and constitutes the temporal condition of the subject. This 

iterability implies that 'performance' is not a singular 'act' or event, but a ritualized production, a 

ritual reiterated under and through constraint, under and through the force of prohibition and taboo, 

with the threat of ostracism and even death controlling and compelling the shape of the production, 

but not, I will insist, determining it fully in advance." (Butler 1993a:95) På samma sätt försvarar 

hon sig mot kritiken som hävdar att hon menar att det är kläderna som gör en kvinna eller en man. 

Drag var, poängterar hon, bara ett exempel på genderbender och det är inte ens ett exempel som 

alltid är passande - beroende på kontexten finns det även drag som snarare bekräftar könsroller än 

6 Jag använder begreppet könsmaktordning såsom det definieras av Holmberg (1993) 

7

ifrågasätter dem och som mest handlar om den heterosexuelle mannens bearbetning av vad hon 

kallar ”heterosexual melancholy” (Butler 1993b:235f). 

Performativitet är alltså det som skapar ett subjekt, då det inte kan finnas någon kunskap om ett 

subjekt innan detta har satts in i ett sammanhang. Samtidigt är det också performativitet som 

förändrar samma subjekt och som kan användas på en rad olika sätt för en rad olika syften. 

Barnmorskans konstaterande ”Det är en flicka!”, är därmed förmodligen det första skapandet av ett 

subjekt som genom det performativa utropet får en plats i en viss kategori. Ett utrop som i detta fall 

även har långtgående effekter då det förväntas av omgivning och även barnet självt att leva upp till 

de krav som ställs för att passa in i denna kategori, som i sin tur baseras på en rad olika binära 

oppositioner och könsmaktordningar. (Butler 1993b:237) 

2.3 Institutionalisering och heteronormativitet 

På Nya Guinea praktiserades till för inte så länge sedan en institutionaliserad ’homosexuell 

pedofili’. Pojkar ansågs endast kunna växa om de fick spermier oralt eller analt av de äldre 

männen. Denna tradition betraktades självfallet varken som onaturlig eller förkastlig, lika lite som 

vi i väst betraktar heterosexuella förhållanden mellan två vuxna människor som osmakligt eller 

skadligt. På Nya Guinea sågs däremot ett heterosexuellt förhållande som något smutsigt och 

degenererande (Kulick 1987:60ff). En sak som ses som normalt och naturligt i ett samhälle kan 

alltså vara den precisa motsatsen i ett annat. Ett antropologiskt exempel som Nya Guinea visar hur 

sexualitet i sig är konstruerat. Både hetero- och homosexualitet är beroende av kategorierna 

manligt-kvinnligt, av en samhällskontext och en historik. ”To denaturalize either homosexuality or 

heterosexuality is not to minimize the significance of those categories, but to ask that they be 

contextualized or historicized rather than assumed as natural, purely descriptive terms. (Jagose 

1996:18) Frågan är varför det i västvärlden är just heterosexualiteten som tagits för självklar och 

hur denna naturalisering fungerar. Butler försöker besvara frågan med hjälp av begreppet 

heterosexual matrix 7 , där åter igen diskursen spelar en central roll. Hon ser språket som det medel 

via vilket vi uppfattar vår omvärld och att vårt medvetande och vår verklighet är helt beroende av 

en språklig struktur – en matris. (Butler 1990) 

Vår nuvarande språkliga struktur gör könsbaserade kategorier möjliga. Hetero- och homosexualitet 

(och i viss utsträckning även bisexualitet) är därmed de enda ’sexualiteter’ vi kan tänka oss. Istället 

för att dela in sexualiteter i två motsatspar med en oundviklig inbyggd hierarkisk relation, kan det 

dock vara mer givande att betrakta all sexualitet såsom fetischistisk – förutsatt att man med 

’fetischism’ inte enbart menar objekt och föremål utan även personkarakteristika, kontexter och 

känslor. På så sätt kan man se varje enskild individ som utvecklare av sin egen sexualitet. I ett 

sådant sammanhang får man dock inte glömma att varje individ självfallet inte utvecklar denna 

känsla utifrån en total egen vilja. Maktstrukturer och sociala konstruktioner skapar våra känslor, 

vilket gör att om flera individer utvecklar likartade sexualiteter/fetischismer bör man se detta som 

ett uttryck för en specifik maktbaserad diskurs. En majoritet av människor blir inte heterosexuella 

’av sig själva’ – det ligger både heteronormativa strukturer och könsmaktordningar bakom en sådan 

utveckling. Institutionalisering är i ett sådant sammanhang väsentligt för att en norm skall kunna 

upprätthållas. 

I egentlig mening betyder institutionalisering att ett fenomen legitimerar sin egen existens genom 

att hävda sig själv som självklar och omöjlig att ifrågasätta. En heteronormativ diskurs är i det här 

fallet nödvändig för en institutionaliserad heterosexualitet, eftersom det är den ständiga 

reproduktionen av ’självklar’ och ’naturlig’ heterosexualitet som legitimerar institutionen. 

7 Vilket är ett begrepp som med viss generalisering kan jämföras med Richs compulsory heterosexuality (Rich 1980) 

eller Wittigs institutionalized heterosexuality (Wittig, 1992). Se även kapitel 3.3. 

8

Heteronormativiteten fungerar nämligen genom att man inte endast tala om heterosexualitet i 

nästan endast positiva ordalag, utan framför allt genom att framföra en stereotyp bild av vad och 

hur heterosexualitet är och fungerar och genom att alltid framföra avvikande alternativ som 

’avarter’ eller ’kopior’ av den enda ’äkta sexualiteten’. 8 Den heterosexuella institutionen är alltså 

inte synonym med heterosexuella förhållanden per se, utan är den mall eller den form som har ett 

relativt monopol på hur heterosexualitet bör se ut och fungera. Denna mall är den vi ibland kan se 

återspeglad i exempelvis filmer och romaner, där samtidigt även könsordningen bekräftas, då 

könsmaktordningen inte endast är en oumbärlig del av den heterosexuella institutionen, utan även 

enligt många feminister är just den ordning som mallen har som syfte att reproducera (Wittig 

1992). Eftersom det är den språkliga matrisen som gör det möjligt för oss att uppleva och känna 

något, medför en institutionaliserad heterosexualitet att den mall den legitimerar och förespråkar 

också blir den många människor lever efter. På så sätt finns där en rad olika diskrepanser mellan 

institutionen och det enskilda heterosexuella förhållandet, som gör att alla förhållanden inte ser 

exakt likadana ut och inte alltid bygger på könsmaktordning i exakt likadan utsträckning. 

2.4 Identitet och Politik 

En viktig poäng med queerteorin är dekonstruktioner av identiteter med syfte att visa hur 

exempelvis en homosexuell identitet skapas och formas utifrån närvaron av en förhärskande 

heterosexualitet och vise versa. Det finns med andra ord ingen medfödd sexualitet och de 

biologistiska argument som används av både heterosexuella och vissa homosexuella har sin orsak i 

ideologier snarare än gener. Att det exempelvis finns homosexuella som hävdar att deras sexualitet 

är medfödd är i egentlig mening inte mer överraskande än att det finns heterosexuella som hävdar 

detsamma om sin sexualitet, framför allt om man betänker att det inte var särskilt länge sedan som 

homosexualitet ansågs kunna botas genom psykoterapi eller elchockbehandling. Ett 

konstruktivistiskt argument hade i ett sådant läge inte hjälpt individen, medan ett biologistiskt hade 

talat för att en dylik behandling vore meningslös. Ett anammade av biologismen bland 

homosexuella (och i ännu större utsträckning bland transsexuella) är därför ett bra exempel på hur 

omgivande normer, lagar och språk påverkar individens syn på sig själv och sin identitet. 

Med ett queerteoretiskt utgångsläge blir det ganska snabbt uppenbart att kategorierna homo-, 

hetero- och bisexuell visar sig vara alltför förenklade. Resonemanget kan jämföras med 

feminismens diskussioner kring kategorierna ’manligt-kvinnligt’, där dessa kategorier anses vara 

alltför snäva och begränsande både för individen och för att beskriva grupper. Feminismen har 

sedan ett tjugotal år brottats med just dessa definitioner, där man enats om att målet med 

feminismen är att avskaffa kategorin ’kvinna’ (och ’man’), samtidigt som ett sådant projekt kräver 

en definition och en specifik identitet som ’kvinna’ för att kunna vara politiskt effektivt. Butler och 

andra poststrukturalistiska feminister och queerteoretiker försöker med sin forskning visa på hur en 

alltför snäv och ’fundamental’ definition av exempelvis ’kvinna’ eller ’lesbisk’ kan leda till 

essentialistiska antaganden. Inom feminismen var 1980-talet en tidsperiod när man slutade betona 

’Kvinnan’ som universell och begreppets koppling till ’Natur’, ’Moder’ och/eller ’Gudinna’ 

började ifrågasättas. I dess ställe visade man på risken med universalism och essentialism, då ett 

sådant utgångsläge motverkade syftet att avskaffa genuskategorierna. Detsamma kan sägas ha skett 

inom forskningen kring sexualiteter, där 1970- och 80-talens ’Gay and Lesbian Studies’ 

motsvarade den ’identitetsskapande’ feminismen, medan queerteorier under senare delen av 1990talet 

alltmer problematiserat identitetsbegreppet och dess politiska innebörd och effekt. Butler har i 

en rad artiklar talat för identiteternas upplösning och hon förkastar alla försök att tala om identiteter 

som något som existerar i sig självt. (Butler 1991) 

8 Sexualitet var för bara ett par år sedan för övrigt ett ord som underförstått syftade på heterosexualitet, vilket visar på 

hur en norm kan upprätthållas genom vår (omedvetna) språkanvändning. 

9

Problemet som bland annat feminister ställs inför om man utgår från Butlers argumentation är hur 

man skall kunna åstadkomma förändring och förbättring för en specifik grupp om denna grupp 

samtidigt inte bör känna någon identitetsbaserad samhörighet. Shane Phelan (1989) uttrycker 

problematiken på följande sätt: ”Politics that ignores out identities, that makes them ’private’, is 

useless, but nonnegotiable identities will enslave us whether they are imposed from within or 

without.” (Phelan 1989:170) Att helt försöka göra identiteter opolitiska är att göra det omöjligt att 

agera överhuvudtaget. Butler och en del andra poststrukturalistiska feminister försöker därför se en 

identitet som tillfällig och framför allt användbar endast som en strategi för politiska syften. Att gå 

in alltför hårt för en politisk medveten och grundad identitet kan nämligen på samma sätt förhindra 

agerande genom kompromisslösa identitetsdefinitioner, eftersom en essentialistiskt grundad 

identitet alltid förr eller senare ställs inför uppgiften att sortera ut vad som är ’en sann kvinna’, ’en 

sann lesbian’ eller ’en sann feminist’. En sådan rörelse har då anammat samma hegemoniska 

kategorier som den institution rörelsen ifrågasätter och några strukturella förändringar är därmed 

omöjliga. 

Queerteoretikernas syn på identitet är alltså inte att förespråka exempelvis en specifik homosexuell 

identitet – tvärtom är kritiken stark mot att skapa identiteter baserade på en uppdelning mellan 

sexualiteter som utgår från genussystemet. Samtidigt är en ’icke-heterosexuell’ identitet nödvändig 

för att inte förlora sig i individualism och handlingsförlamning, på samma sätt som en medvetenhet 

om sin position i samhället som exempelvis ’kvinna’ är nödvändig för att kunna ifrågasätta mannen 

som norm i ett (hetero)patriarkalt samhälle. 

10

3. Feministiska utgångslägen 

For there is no sex. There is but sex that is 

oppressed and sex that oppresses. It is oppression 

that creates sex and not the contrary. 

Monique Wittig (The Straight Mind, 1992:2) 

If this were a logical world, men would ride sidesaddle. 

Rita Mae Brown 

Sherry Ortner skrev i mitten av 70-talet en uppmärksammad artikel med titeln ”Is Female to Male 

as Nature is to Culture?” (Rosaldo/Lamphere 1974), i vilken hon fann att begreppet ’manligt’ under 

lång tid i västvärldens historia förknippats med begreppen kultur och civilisation och att begreppet 

’kvinnligt’ förknippats med natur och kaos. En vanlig uppfattning har varit att kvinnor står 

’närmare naturen’ bland annat på grund av den reproduktiva funktionen, medan män har skapat 

samhället med dess lagar och strukturer. Implicit har detta betytt att mannen även har stått för det 

offentliga, det utåtvända, det logiska och det institutionella och kvinnan har blivit hänvisad till det 

privata hemmet, det inåtvända och känslomässiga. Detta är så kallade binära oppositioner och 

könsdikotomier som fortfarande lever kvar i vårt samhälle och som kommer att leva kvar så länge 

en stor del av befolkningen utan längre betänketid klassificerar in dessa ord i kvinnliga respektive 

manliga kategorier på samma sätt som vi utan större problem klassificerar in rosa respektive blå 

färg. Vad post-strukturalistiska feminister har försökt visa på är den konstgjorda uppdelningen 

mellan kvinnligt och manligt – det vill säga att könsdikotomier inte kan förklaras med hjälp av 

biologi eller vad som anses vara ’naturligt’. Istället har de försökt visa på att en sådan förklaring är 

lika mycket sociala konstruktioner som alla andra begrepp. Trots detta har alla könsdikotomier 

tidigare direkt eller indirekt hänvisats till just ’natur’ eller ’biologi’ för att legitimera den 

könsmaktordning som de medför. När den post-strukturalistiska feminismen drog undan mattan för 

den enda ’legitima’ ursäkten för mäns fortsatta överordning och kvinnors underordning, blottlades 

maktstrukturer och maktmetoder och ett helt nytt forskningsfält öppnades upp. 

Queerteori är på många sätt en logisk fortsättning av den post-strukturalistiska feminismen, men 

lider ibland paradoxalt nog av en brist på genusperspektiv; framför allt gäller detta behandlingen av 

homosexuella män respektive lesbiska kvinnor. Det finns en tendens att behandla homosexuella 

som en homogen grupp och därmed inte bara bortse från etnicitet, klass eller ålder, utan även kön. 

En stor del av forskningsfältet utgörs av homosexuella män som nästan alltför okritiskt utgår från 

läromästaren Foucault. Men även kvinnliga forskare som exempelvis Butler har fått kritik för att 

vara alltför inriktad på manlig homosexuell kultur när hon beskriver performativity och 

genderbender (Jeffreys 1994; Nussbaum 1999). Det är sant att det finns en del forskning inom 

queerteori som förmodligen skulle kunna klassificeras som ofeministiska eller till och med 

antifeministiska, men samtidigt kan det queerteoretiska perspektivet vara ett komplement till 

feminismen och det är också på det sättet jag använder mig av teorin. 

Redan på 1980-talet ifrågasatte en del feminister heterosexualiteten som norm. Hade dessa forskare 

skrivit idag hade de med största sannolikhet klassificerats som queerteoretiker (vare sig de velat det 

eller inte). Adrienne Richs Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence (1980) var en 

grundläggande artikel inom detta område, liksom en serie artiklar av Monique Wittig (se Wittig 

1992). Butler i sin tur definierar sig själv i första hand som feminist och är egentligen inte helt nöjd 

med termen queer, trots att hon av många anses vara grundaren av hela den queerteoretiska skolan 

(Butler 1993b). Det är alltså inte förmätet att påstå att queerteorins grundidé har funnits inom 

feminismen under en lång tidsperiod. När man som jag kom i kontakt med queerteorin genom 

feminismen är sambandet inte heller särskilt överraskande. Queerteori är ur den synvinkeln en 

logisk följd av feministiska resonemang. 

11

Att därmed hävda att all forskning med queerperspektiv automatiskt också är feministiskt är dock 

inte möjligt. Det pågår en intensiv debatt om just förhållandet mellan feminism och queerteori, där 

feminister kritiserar vissa queerteoretiker för att använda den homosexuella mannen och 

'bögkulturen' som norm för hur heterosexualiteten kan ifrågasättas. På samma sätt kritiserar vissa 

queerteoretiker feminismen för att lägga sig i frågan om sexualitet, då de anser att feminismen 

enbart bör handla om genus. Kritik har även riktats mot en 'pryd' och 'anti-sex' inriktad feminism, 

som ifrågasätter all sorts pornografi, transvestism, sado-masochism och/eller tillfälliga sexuella 

relationer. Det ligger dock inte inom ramarna för denna uppsats att kartlägga denna debatt och jag 

önskar därför göra det tydligt att jag använder mig av de teser och metoder som förmodligen skulle 

kunna ses som både queerteoretiska och feministiska. 

Utgångsläget är därmed kortfattat att den heterosexuella institutionen som dominerar vårt samhälle 

har sin grund i ett upprätthållande av könsroller, där könsmaktordningen mellan kvinnor och män 

medför en underordning av det som benämns kvinnligt och överordning av det som benämns 

manligt. Denna indelning av människor, som medför att män betraktas som norm och kvinnor som 

avvikande, har vidare inte några biologiska, ekonomiska eller rationella grunder, utan den har 

istället sin grund i sociala konstruktioner som uppstår och reproduceras genom språk och 

(performativa) beteenden, där diskurser fungerar som regler för vad som är tillåtet respektive 

otillåtet att göra och tänka. 

3.1 Fallogocentrismen och manlig norm 

In a man's world I am a woman by birth 

Ani DiFranco (1990) 

[…] the maps they gave us, were out of date by 

years […] 

Adrienne Rich (Twenty-One Love Poems, XIII) 

Poängen med könsdikotomier i en patriarkal struktur är den hierarkiska relationen mellan 

begreppen. Ord som förknippas med ’man’ och ’manlig’ har ett högre värde än ord som förknippas 

med ’kvinna’ och ’kvinnlig’. Denna språkliga hierarki avspeglar sig i samhället, där så kallade 

kvinnosysslor än i dag är ekonomiskt, socialt och politiskt mindre värda än traditionellt manliga. I 

alla lagtexter som skrivits är subjektet i texterna manligt om lagen inte särskilt uttrycker att den 

gäller kvinnor. I praktiken skulle detta betyda att lagarna endast gäller män, även om så givetvis 

inte är fallet. Även dagens svenska lagtexter har en sådan inbyggd norm, där person refereras till 

som ”han”, ”hans” och ”honom”. Detta är så pass vanligt förekommande i väldigt många 

sammanhang att få människor ens reagerar över det. Som exempel på hur vana vi är vid denna 

”man-som-norm-för-människa”, kan man tänka efter hur man hade reagerat om det i texterna 

istället refererade till person med ”hon”, ”henne” eller ”hennes”. Detta är något som man ibland 

stöter på i feministisk litteratur och det tar ett tag innan man som läsare vant sig vid detta, trots att 

läsaren kan vara både kvinna och feminist. Vårt språk är på det hela taget uppbyggt på ett sätt som 

”automatiskt” gör mannen till norm för hela mänskligheten. På ett stort antal språk är ordet ’man’ 

synonymt med ’människa’, men det är även på ett symboliskt plan så att mannen står för normen – 

alltifrån da Vincis berömda teckning till lagtexter och reklamfilmer. 9 De Beauvoir beskrev detta 

genom att kalla kvinnan för ’det andra könet’, det vill säga att kvinnan är det, som inom 

postkolonialistisk forskning kallas för ”den andra” – den som är nödvändig för att upprätthålla en 

norm (de Beauvoir 1949). På sätt och vis skulle man även kunna se kvinnan som det enda könet, då 

mannen är den som tillåts framställas som subjekt och som (kön)neutral ’människa’. En kvinna är 

alltid sitt kön och fungerar därför inte som symbol för mänskligheten. Bilden av människans 

9 Svenskan utgör här ett ganska unikt undantag, där ‘människa’ refereras till som ‘hon’. Å andra sidan har de flesta 

språk ett könsneutralt tredje person singularis pronomen (franskans ‘on’ eller engelskans ‘one’), medan svenskan i 

detta fall har det föga könsneutrala ‘man’. Detta gör att exempelvis Simone De Beauvoirs kända citat blir smått 

paradoxalt i svensk översättning: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.” 

12

evolution från apa till Homo sapiens som förekommer i nästan alla grundskoleböcker kan därför 

inte vara något annat än en bild av en man. Om det mot förmodan förekommer en likartad bild av 

en kvinna, står hon aldrig ensam som mänsklighetens företrädare utan fungerar i så fall som 

‘komplement’ till bilden av mannen och då också gärna i form av en ‘traditionell’ kärnfamilj. 

Detta är bilder som vi alla har sett och känner igen, men få har reagerat över dem. Det är ett 

exempel på hur en normgivande diskurs fungerar. För en effektiv diskurs krävs en norm och en 

avvikande, ett ’vi’ och ett ’de’ som ’vi’ kan identifiera oss utifrån. På så sätt skulle man kunna dra 

slutsatsen att kvinnor (som ’den andra’ i förhållande till män) uppfyller samma funktion som 

homosexualitet gentemot den heterosexuella normen. Det är dock väsentligt att poängtera att 

heterosexuella kvinnors vardagssituationer ofta har lite gemensamt med många homosexuellas 

vardagssituationer. Den dominerande idén att sexuell läggning är medfödd och att 

heterosexualiteten är den vanligaste medfödda egenskapen med syfte att föra människosläktet 

vidare är, ur ett feministiskt perspektiv, en konstruktion som har sin grund i ett bevarande av en 

struktur där mannen i ett heterosexuellt förhållande åtnjuter fördelar på samma sätt som han gör i 

ett patriarkalt samhälle i stort. 

Med en sådan kunskap intar en homosexuell kvinna en särskild position inom en heteronormativ 

diskurs. Wittig försöker skapa en ny möjlighet till definition genom att helt prompt hävda att 

’lesbiska är inte kvinnor’ (Wittig 1992:321), då begreppet kvinna per se innebär ett automatiskt 

beroende av och identifiering genom en man. 10 Slutsatsen blir att då en språklig dikotomi är 

uppbyggd kring det hierarkiska sambandet mellan norm och avvikande har vi två exempel på 

normer: ’man’ och ’heterosexuell’ som är i behov av något att identifiera sig gentemot: ’kvinna’ 

och ’homosexuell’. Men då en redan avvikande kategori inte kan identifiera sig med en annan 

avvikande kategori står ’lesbisk’ helt utan referens. Normen ’heterosexuell’ står alltså inte mot den 

avvikande och könsneutrala kategorin ’homosexuell’, utan mot kategorin ’manlig homosexuell’. 

Det är alltså homosexuella män som i en sådan diskurs enligt lag och språk bör klassificeras i 

motsatsförhållande till heterosexuella på ungefär samma sätt som kvinnligt står i förhållande till 

manligt. Manlig homosexualitet finns som en bekräftelse för heterosexualitet och den hierarkiska 

könsdikotomin, vilken är helt beroende av uppdelningen norm/avvikande, är alltså inte beroende av 

begreppet lesbisk och därför finns det inte heller någon begriplig definition av lesbianism i en 

patriarkal ordning. 11 Den ’oemotståndliga’ lesbianismen hamnar utanför alla godtagbara kategorier 

och blir därmed ett fenomen med icke-existens – något som är beroende av kategorierna och 

ordningsuppdelningen endast på så sätt att den inte kan kategoriseras in i någon av dessa kategorier 

eller ordningar. 

Ytterligare argument för ovanstående antagande är den syn på sex och sexualitet som en 

(hetero)patriarkal diskurs ger utrymme för. Feminister har på många olika sätt visat hur kvinnor 

inte har tillåtits en egen, självmedveten sexualitet. Kvinnors sexualitet har byggts upp kring 

mannen, vilket har gjort att både heterosexuella kvinnor och heterosexuella och homosexuella män 

har en fallogocentrisk definition av sex. Kvinnlig aktiv sexualitet är med ett sådant utgångsläge 

något paradoxalt, då aktivitet är förbehållet subjektet och inte objektet. På så sätt blir ett lesbiskt 

förhållande dubbelt paradoxalt och en ’icke-tanke’, eftersom en sådan innebär en aktiv sexualitet 

utan manlig/fallogocentrisk inblandning. Marilyn Frye (1983) har som exempel kartlagt den 

moderna betydelsen av termerna ’lesbisk’ och ’sex’ och kommit fram till att ”lesbians are defined 

in such a way as to be logically, naturally, and semantically impossible. Etymologically, lesbians 

10 Samma resonemang kan man även finna inom queerteori där forskare har talat för att sluta använda begreppen 

homosexuell eller lesbisk eftersom en sådan användning implicit reproducerar en heteronormativ diskurs. 

11 Det kan tyckas paradoxalt att påstå att lesbianism inte har någon plats i en heteropatriarkal ordning då porrindustrin 

utan tvivel ger rätt mycket utrymme åt ’lesbisk sex’. Detta är dock frågan om manlig, heterosexuell kontroll över det 

okontrollerbara och det är inte en slump att ’lesbisk’ porr för män nästan uteslutande bekräftar den heterosexuella 

institutionen (Jenefsky/Miller 1998; Barak 1991) 

13

turn out to be women who ’have sex’ with other women, where ’having sex’ turns out to be 

something that can happen only when a penis is present. Since women do not have penises[…] 

speaking of lesbians as ’women who have sex with other women is like speaking of ducks who 

engage in arm wrestling. Analytically, indeed tautologically, ’lesbian’ is self-referentially 

meaningless.” (Frye 1983:83) 12 

Kvinnlig aktiv och självständig sexualitet är, på grund av sin diskursiva motsägelsefullhet en 

brytning med en fallogocentrisk diskurs och mot könsmaktordningen. Samtidigt konstateras även 

att fenomenet homosexualitet måste tillåtas existera som ett monstrum - som den avvikande 

kategorin - för att kunna upprätthålla den heterosexuella normen. Kvinnlig homosexualitet kan 

dock inte vara den homosexualitet som står för detta motsatsförhållande eftersom just det 

fenomenet hotar hela strukturen och därför är det den manliga homosexualiteten som måste inta 

denna funktion i samhället. Ur ett historiska perspektiv är det precis så det har fungerat där 

exempelvis lagar ända sedan biblisk tid endast pekat ut manlig homosexualitet som hotet mot 

samhället och kärnfamiljen, medan kvinnlig homosexualitet för det mesta inte ens nämnts eller 

diskuterats. Har kvinnlig homosexualitet (eller kvinnlig sexualitet överhuvudtaget) diskuterats, som 

exempelvis i SOU 1935:68, är det för att konstatera att det är svårt att veta om det finns någonting 

som kvinnlig homosexualitet överhuvudtaget, eftersom det för utredningsnämnden var svårt att 

tänka sig hur två kvinnor kan ha sex tillsammans. 

Anledningen till denna brist på fantasi anser jag kan finnas i en torftig och fallogocentrisk diskurs 

om definitionen av begreppet sex. Sex definieras nämligen av de flesta ordböcker och av rätt många 

människor som att penis penetrerar någonting - vad som helst egentligen. 13 Detta betyder att endast 

om det finns en organisk penis, det vill säga om det finns en man inblandad, kan sex ha 

förekommit. 14 Om mannens partner är en kvinna eller en annan man är oväsentligt för definitionen 

av handlingen sex - det räcker med att någon sorts penetrering med en organisk penis har skett så är 

det sex. Kvinnor kan därmed endast ha sex med män. Lesbianism är därmed en paradox - en 

omöjlighet som det inte ens finns ett ord för då två kvinnor inte kan ha sex - i alla fall inte ‘riktig’ 

sex. 

3.2 Obligatorisk heterosexualitet 

I begynnelsen var ordet. Men makten uppstår med 

definitionerna. Och det yttersta uttrycket för 

kvinnors underordning är att det inte ens 

definieras som förtryck. 

Carin Holmberg (1996:153) 

12 

. 

The Matrix Is Everywhere 

ur filmen 'The Matrix' (1999) 

Ett kanske något petigt, men dock aktuellt exempel på detta är bland annat en av RFSL:s annonskampanjer, där texten 

lyder ”Det kvittar vem du har sex med och av vilket kön – bara du använder kondom” (QX augusti, 2000) 

13 ”sex subst. ~et. det som rör könslivet: sexfilm; sexliv; sexmord; sexobjekt; sexorgie; sexpartner; sexsymbol; analsex; 

vara intresserad av ~; få ~på hjärnan; en kluven inställning till ~ spec. om samlag e.d.: ha ~ (med ngn) 

samlag subst. ~et = sexuellt umgänge mellan man och kvinna 

älsk/a verb –ade -at känna kärlek för viss person, särsk. av motsatt kön: […]2. Ha könsumgänge med ngn; mest i 

form av samlag; äv. ömsesidigt: 

könsumgänge subst. ~t ~n samlag e.d. 

kär adj. ~t 1. Ofta med prep i , som känner kärlek för viss person av det motsatta könet […]” (Svensk Ordbok 1988) 

14 Jag använder inte ordet ’fallos’ i det här sammanhanget eftersom det begreppet har en symbolisk karaktär som det 

inte ligger inom ramarna för denna uppsats att ta upp. Butler diskuterar särskillnaderna i kapitlet ’The Lesbian Phallos’ 

(Butler 1993a). 

14

Vilken roll den heterosexuella institutionen har i en heteronormativ diskurs och dess betydelse för 

könsmaktordningen har jag redan redogjort för i kapitel 2.3. Begreppet ’obligatorisk 

heterosexualitet’ används inom både queerteori och feministisk teori och därför är det svårt att göra 

en teoretisk uppdelning i det här fallet. Av den anledningen kommer jag här istället gå närmare in 

på den feministiska användningen av begreppet ’(hetero)patriarkat’ som på ett mer uttalat sätt 

belyser kopplingen mellan heteronormativitet och könsmaktordning än vad som kanske är brukligt 

för queerteoretiker. När det gäller maktanalyser och feminism har begreppet patriarkat haft en 

central betydelse. Det finns en rad olika definitioner av detta ord och en del av dem rör sig på ett så 

pass opersonligt plan att konspirationsteorierna verkar ligga nära till hands. Det finns en risk med 

att hänvisa till ett sådant begrepp, då alla problem i slutändan skulle kunna förklaras med det föga 

vetenskapliga 'det är patriarkatets fel'. Istället föredrar jag att se begreppet som ett verktyg - inte ett 

ändamål - där tonvikten ligger på reproduktion av patriarkala normer och den roll som individens 

tal och handlingar spelar i denna reproduktion. Makt handlar ju trots allt om en relation, vilket 

innebär att båda parter upprätthåller den ena partens fördelaktiga maktposition. På samma sätt är 

inte maktutövande nödvändigtvis en medveten handling och maktförhållanden kan därför skapas, 

upprätthållas och reproduceras även i fall då ingen part tror sig ha mer makt än den andra. 

Sandra Lee Bartky (1989) hävdar att vi i modern tid står inför en ny sorts patriarkal kontroll. För ett 

par hundra år sedan var det relativt enkelt att lokalisera varifrån kontrollen utövades: husbonden, 

prästen, domaren, fadern, brodern o.s.v. I dag är kontrollen betydligt mer sublim och just en 

avsaknad av en lokaliserbar och formell institution eller auktoritet ”creates the impression that the 

production of femininity is either entirely voluntary or natural.[…]A reversal has occured: power 

has now become anonymous, while the project of control has brought into being a new 

individuality.” (1989:75f) Denna kontroll av individen, vilken fungerar som Foucaults beskrivning 

av panoptikon (1987:228ff), är till och med effektivare än vad det tydliga patriarkatets diskurs 

möjliggjorde: ”It is fully compatible with the current need for women’s wage labor, the cult of 

youth and fitness, and the need for advanced capitalism to maintain high levels of consumption. 

Further, it represents a saving in the economy: since it is women themselves who practice this 

discipline on and against their own bodies, men get off scot-free.” (1989:81) 

Carin Holmberg (1993) har i en undersökning visat på det omedvetna upprätthållandet av mäns 

överordning och kvinnors underordning bland unga heterosexuella par i Sverige. Den visar ganska 

tydligt hur människor i dag anser att de lever i jämställda förhållanden och i ett jämställt samhälle, 

trots att det vid en närmare granskning visar sig att det fortfarande förekommer relativt strikta 

könsuppdelningar både i hemmet och i arbetslivet. Denna könsuppdelning medför inte endast att 

det är kvinnor som utför den största delen av det obetalda arbetet och får lägre lön för betalt arbete 

än män, utan framför allt att kvinnor per se nedvärderas av både män och av andra kvinnor medan 

män uppvärderas av både kvinnor och andra män. Detta medför att kvinnor och män identifierar sig 

genom män och det är genom en sådan androcentrisk identifiering som kvinnor kan få ett värde i 

andras ögon. Ett heterosexuellt förhållande har därför en annan symbolisk betydelse för kvinnor än 

för män, då detta förhållande för kvinnor är ett uttryck för deras könsidentitet. Män är män (och 

människor) i sig, oavsett vilka förhållanden de har eller inte har. Kvinnor är en kategori som, på 

grund av den avvikande ställningen gentemot normen, inte kan definieras som ’människa’ per se. 

Det krävs först en man för att en kvinna ska kunna ta en plats i kategorin ’människa’. När den här 

semantiska betydelsen internaliseras av individen, får den en effekt där kvinnor känner sig mindre 

’hela’ utan en man och därmed blir ’tvingade’ att försöka leva i heterosexuella förhållanden, trots 

att det är kvinnor som måste uppoffra sig mest i ett förhållande som baseras på könsmaktordning. 

(Holmberg 1993:187ff) 

Monique Wittig går så långt att hon menar att själva kategorin ’kvinna’ i sig förutsätter 

heterosexualitet (Wittig 1992). I grunden kan en betydelse för begreppet kvinna’ endast uppstå i 

15

elation till begreppet ’man’, eftersom det annars skulle vara oförståeligt som kategori eller som 

Marianne Liljeström uttrycker det: ”I enlighet med den dominerande heterosexistiska 

könsmodellen måste det för att kroppar ska ’gå ihop’, d.v.s. ’överensstämma’ med varandra och på 

detta sätt bli begripliga, finnas ett stabilt kön, som uttrycks genom stabila könsroller och 

könsuppfattningar.” (Liljeström 1990:19) Begreppet ’man’ är med andra ord i sin tur beroende av 

begreppet ’kvinna’ för sin självdefinition, men i det fallet handlar det just om att normen (manligt) 

kan definiera sig självt utifrån den avvikande kategorin ’kvinna’. Kategorin ’kvinna’ har inte 

möjlighet till detta självständiga utformande av sig självt eftersom det är den manliga normen som 

sätter gränserna för vad som är kvinnligt respektive manligt. Ett sådant förhållande skapar/skapas 

av ett tolkningsföreträde för normen som bland annat medför att kritik mot denna uppdelning är 

svår att framföra utan att ett bekräftande av kategorierna är nödvändigt. Det är av den anledningen 

som post-strukturalistiska feminister försöker undvika alltför många kategoriseringar och att inte gå 

i ’identitetsfällan’, utan istället hålla kategorierna öppna och möjliga att ifrågasätta och diskutera. 

Det är en svår balansgång som ibland medför att empirin och verkligheten kommer i kläm. Jag 

anser personligen att den viktiga kopplingen mellan teori och verklighet står att finna i begrepp 

som ’obligatorisk heterosexualitet’ eller ’patriarkala normer’, eftersom de kan användas för att visa 

hur vårt språk och våra samhällsstrukturer påverkar oss genom att vi själva tar del i språkets 

meningar och samhällets strukturer. Begreppen blir därmed inte oberoende av individen, samtidigt 

som de inte helt och hållet är liktydiga med individen i sig. 

16

4. Analys 

Foucault (1987) ansåg att det västerländska samhället gått över från en mer direkt kontroll, där 

framför allt lagar och kroppsliga straff fungerade som bevarare av status quo, till en indirekt 

kontroll av individen som gjorde sådan kontroll mindre central. I dess ställe kom ett 

övervakningssystem som var betydligt effektivare i det att individen kontrollerade sig själv genom 

en internalisering av normer och föreskrifter. Carol Smart uttrycker det på följande sätt: "Hence the 

criminal is no longer someone who breaks the law and who must be punished. He [sic] is 

pathologized, he needs to be subjected to close surveillance and ultimately to cure or 

normalization" (Smart 1989:7, min anm.) Frågan är om man i de fyra SOU:n jag kommer att 

analysera i det här kapitlet kan finna tecken på just en sådan process som går från kroppslig 

bestraffning via patologisering till normalisering. Det framgår i och för sig relativt tydligt att så har 

varit fallet: kriminaliseringen av homosexualitet innebar i äldre tid kroppsarbete eller 

fängelsestraff; när dessa bestraffningar avskaffades 1944 växte en rad olika behandlingsformer 

fram för att bota homosexualitet, vilket var ett projekt som fortgick ända fram till 1970-talet och i 

samband med de två senare utredningarna kan man förmodligen även börja tala om ett försök att 

normalisera den homosexuelle. Vad jag vill undersöka är dock huruvida denna process även har 

förändrat vår diskurs kring sexualitet och kön. Innebär integrationslagar och demokratiska 

metoder automatiskt att alla i egentlig bemärkelse får lika rättigheter eller är lagarna en ny metod 

för att reproducera en diskurs som gör heterosexualitet och manlighet till norm? 

4.1 Historisk bakgrund 

I förarbetet till Sveriges rikes lag 1686-1736, ii s.160 står ”At införa om de flere sodomitiske 

synder, synes ingalunda rådeligit, utan bättre at förtiga som okunnige, och finna de wäl sitt straff, 

om det händer så illa, at de begås.” Därmed uteslöts den definition av ordalydelsen ”brott som mot 

naturen är” som infördes i början av 1600-talet, där lagparagrafen hänvisade till bibelcitatet ur 

andra moseboken kapitel 20, vers 13: ”Du skalt icke liggia när drängar såsom när enno qvinno. Ty 

det är een styggelse: och the skola båda dödhen dö, theras blodh ware öfwer them.” (Österberg 

1997:268ff) Betydelsen av detta uteslutande av brottsbeskrivningen hade dock förmodligen inte till 

syfte att göra ’sodomitiska handlingar’ lagliga, utan snarare som Jonas Liljequist framhåller, att 

hålla människor okunniga om företeelsen genom att inte tala om den i lagtexten, vilket ledde till att 

rättegångarna och bestraffningen av dömda sodomiter skedde i det fördolda och bakom lyckta 

dörrar. Detta förhindrade att en diskurs kring homosexuella handlingar kunde utvecklas, vilket i sin 

tur på ett relativt effektivt sätt gjorde en homosexuell handling antingen otänkbar eller omöjlig att 

kategorisera för gemene man. (Liljequist 1995:9f) 15 

Lagparagrafen stod kvar på samma sätt och utan vidare definition ända tills ’brott som mot naturen 

är’ inte längre sågs som ett brott för straffbalken utan som ett fall för psykiatrin - det vill säga ända 

fram till 1944. Vid straffbalkens omskrivning 1864, skärptes förvisso straffsatsen för det 

odefinierbara brottet, men någon diskussion kring lagtexten och kring det fenomen texten vände sig 

mot förekom inte i egentlig mening förrän i början av 1930-talet. Orsakerna till denna tystnad kan 

vara två: för det första hade inte ’sodomin’ någon plats i folks medvetande och sågs inte som ett 

samhällsproblem, utan snarare som ett enskilt problem mellan ’förbrytaren’ och Gud. För det andra 

levde kanske inställningen från lagförarbetet till 1734-års lag kvar: ’det som vi inte vill veta av är 

det bättre att inte tala om alls, så kanske det försvinner av sig självt’. 

15 

Jag menar förmodligen bokstavligen gemene man i det här fallet, då de som lagmännen ville avskrämma var just män 

eftersom homosexuella handlingar mellan kvinnor inte verkar ha existerat i lagmännens världsbild. Bibelcitatet är 

ett ytterst tydligt exempel på en sådan manscentrerad tolkning, där texten skulle fått en helt annan betydelse ur ett 

gynocentriskt perspektiv. 

17

Diskussionen dök därför för första gången sedan 1700-talet upp i juridiska sammanhang när en 

professor Lundstedt år 1933 lämnade in en motion i riksdagen för ett reformförslag av 18 kap.10§. 

Hans motion ledde till att en utredning tillsattes, som i sin tur resulterade i ett yttrande från 

Medicinalstyrelsen och en offentlig utredning (SOU 1935:68 Promemoria angående ändringar i 

strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott, se bilaga 1). I samma SOU behandlades 

samtidigt en rad andra sedlighetsbrott, såsom incest, pedofili, äktenskapsbrott, tidelag och våldtäkt, 

där en lindring av straffsatsen föreslogs för de flesta och ett förslag att helt avskaffa tidelagsbrottet 

lades fram. När det gällde homosexualitet, som det hitintills odefinierade brottet för första gången i 

ett officiellt sammanhang kallades, förekom en grundlig utredning från medicinalstyrelsens 

sakkunnige psykiatriprofessorn V. Wigert (bilaga SOU 1935:68). 

Utredningen följdes 1941 upp av en enskild utredning rörande homosexualiteten (SOU 1941:32, 

Homosexualitetens skadliga inverkan på samhället, se bilaga 2) med förslaget att helt 

avkriminalisera homosexualitet och istället förklara fenomenet som en sinnesjukdom vilken bäst 

botades genom psykiatrisk vård. Ett officiellt avståndstagande från patologiseringen av 

homosexualitet kom 1973 i en utredning från Lagutskottet (Lu 1973:20) bland annat orsakad av en 

uppmärksammad strejk från ett antal lesbiska, som helt sonika ringde till sin arbetsgivare och 

sjukanmälde sig ’på grund av homosexualitet’. Under samma period beslöts även att 

homosexualitet inte längre skulle behandlas som en ’psykisk störning’ i läroböcker för psykologi 

och i andra officiella sammanhang. År 1979 tillsattes så den största utredningen om homosexualitet 

som ägt rum i Sverige. Syftet var att undersöka hur homosexuella levde i det svenska samhället, 

vilka rättigheter de saknade och om de utsattes för diskriminering. Utredningen (SOU 1984:63 

Homosexuella i samhället, se bilaga 3) ledde till en särskild sambolag för homosexuella relationer, 

samt en anti-diskrimineringslag där ’sexuell läggning’ skulle läggas till ’kön’ och ’etnicitet’ i en 

rad olika lagar med syfte att förhindra omotiverad diskriminering. Knappt tio år senare tillsattes en 

ny utredning för att undersöka möjligheterna för äktenskap, adoption och inseminering av 

homosexuella. SOU 1993:68 (Om Partnerskap, se bilaga 4) ledde till en särskild partnerskapslag 

samt ett uttalat förbud för homosexuella att adoptera respektive inseminera. 

4.2 Botandets diskurs 

Facts are theory-laden; 

Theories are value-laden; 

Values are history-laden. 

Donna Haraway (1991:77) 

Vare sig de psykiska abnorma tillstånd som tar 

sig uttryck i homosexualitet och bisexualitet, 

utvecklas på grund av kroppsliga eller psykiska 

förhållanden (eller båda i förening), är deras 

bekämpande en medicinens uppgift. 

V. Wigert (SOU 1935:68 s. 112) 

I SOU 1935:68 och 1942:32 råder en mycket likartad diskurs och de två utredningarna kommer 

därför här att behandlas på ett och samma sätt. Det som slår läsaren är den bestämdhet med vilken 

de sakkunniga uttalar sig och de förhoppningar som man anser sig kunna ställa på framtida 

forskning och vetenskap. Det råder ingen tvekan om vad som är gott och vad som är ont, vad som 

är bra och vad som är dåligt för samhället, ungdomen, män och kvinnor. Det är den 

framåtsträvande folkhemsideologin och den allmänrådande idén om hälsa, ras och fosterlandets 

fortlevnad som står i fokus: ”[…] i andra talrika fall äro de psykiska sjukdomssymptomen uttryck 

för en mera allmän 

psykopatisk konstitution. Hysteriska och neurasteniska symtom, liksom sjuklig 

överkänslighet, hållningslöshet eller paranoida drag finnes också grövre asociala 

tendenser i form av parasitism, narkomani, kriminalitet o. dyl. Endast delvis 

18

kunna dessa asociala tendenser förklaras därigenom, att den abnorma könsdriften 

driver vederbörande in i en ’undre värld’, vars levnadsvanor han tillägnar sig. 

Även denna ofta förekommande kombination med psykiska sjukdomssymptom 

och abnorma karaktärsdrag är sålunda ägnad att bekräfta homosexualitetens 

härledning ur konstitutionella anomalier.” (SOU 1935:68 s.105f) 

”Av de intressen, som det kan anses påkallat att skydda genom straffbud, är 

självfallet ungdomens sunda utveckling på det sexuella livets område av särskild 

betydelse. […] Nödvändigheten att tillgodose yttre anständighet och allmän 

ordning bör enligt beredningens mening föranleda vittgående förbud för de 

homosexuella att ådagalägga sin homosexuella böjelse på sådana platser, där 

allmänheten löper fara att bliva vittne därtill. Härigenom tillgodoses jämväl i viss 

mån det beaktansvärda önskemålet att förhindra den fara för psykisk smitta, som 

ett öppet manifesterande av homosexuell inställning kan innebära. (SOU 1942:32 

s. 16f) 

Man måste förvisso ha i åtanke att utredningarna kom till strax före och under andra världskriget 

men att där trots detta inte finns en likartat extrem hållning till homosexualitet som i grannlandet 

Tyskland under samma tidsperiod. 16 Kastrering och psykiatrisk vård är de grövsta våldsamheter 

som man i Sverige kunde tänka sig som botemedel för ’homosexualitetens samhällsfarliga 

yttringar’: ”Såsom ett medel att förebygga återfall får kastrering anses vara 

effektivare än straff, och ur allmänpreventiv synpunkt torde betänkligheter icke 

behöva möta att öppna möjligare avgivna förslag till lag om kastrering.[…] I 

andra fall kan såsom lämplig åtgärd till förebyggande av den homosexuelles 

återfall i brott ifrågakomma intagande på vårdanstalt, främst då sinnessjukhus, 

när förutsättningarna härför äro för handen, eller anordnande av särskild 

sakkunnig, psykiatrisk tillsynsvård beträffande honom. (SOU 1942:32 s.32) 

Där finns alltså ingen egentlig antydan till att homosexuella inte har rätt att existera över 

huvudtaget, utan det ges snarare exempel på en viss uppgivenhet och medlidande för personer som, 

enligt de sakkunniga, på grund av främst biologin hamnat i en sådan ’olycklig situation’: 

”Det har slutligen också från skilda håll med visst fog gjorts gällande att den 

medicinska forskningens rön angående homosexualitetens natur och orsaker leda 

till att straffet för de konstitutionellt homosexuella måste anses innebära en 

hårdhet, som är oförenlig med rättvisans och humanitetens krav: de straffas för 

yttringar av en naturdrift för vars riktning de icke kunna göras ansvariga.” (SOU 

1942:32 s.15) 

Det är alltså utifrån en relativt ’medmänsklig’ och ’medlidsam’ syn på homosexuella som SOU 

1935:68 och SOU 1942:32 kommit till. Frågan är om man ur denna kontext kan kartlägga en 

heteronormativ och fallogocentrisk diskurs. Finns det en tydlig uppdelning mellan norm och 

avvikande, mellan heterosexualitet och homosexualitet? Vilka argument finns där i så fall för en 

sådan uppdelning och spelar könsrollerna en central roll för dessa argument? 

4.2.1 Betydelsen av "Den Homosexuelle" för en heteronormativ diskurs 

I båda utredningarna råder en viss ambivalens kring huruvida homosexualitet ska betraktas som 

biologiskt eller socialt betingat. Slutsatsen blir att det förmodligen handlar om båda delar och att 

det därför är relativt meningslöst att straffa företeelsen med fängelse. Utredningen anser att det är 

omänskligt att straffa någon för något som individen inte kan rå för i den bemärkelse att det är en 

’naturlig drift’, samtidigt som man hoppas att homosexualitet bör gå att bota genom vård av olika 

16 Ur en order från Gestapo 1938: ”Speciell uppmärksamhet skall hädanefter visas homosexuella. De är motståndare till 

normal gemenskap mellan människor. Homosexuella handlingar hindrar reproduktionen och måste därför utrotas om 

inte den tyska rasen skall dö ut. Homosexuella får ej visas någon nåd.” (Bergh/Bjerck/Lund 1981:29) 

19

slag, då den även kan vara en ”socialt anormal företeelse”. Psykiatrisk vård blir därmed det som 

främst förespråkas och man kan därmed säga att homosexualitet officiellt blev patologiserat. Detta 

är en mycket tydlig förändring i synsättet - till och med så tydlig att de sakkunniga själva lade 

märke till den: ”Homosexualitet kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt betingad 

men ändock socialt anormal företeelse. Med denna vår ändrade uppfattning blir det enligt 

medicinalstyrelsens mening berättigat eller rättare framstår det såsom det enda försvarliga att 

inskränka samhällets ingripande till sådana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till 

skada för andra personer.” (SOU 1935:68 s.79, min kursiv) 

Det slås fast att det i första hand är homosexuella handlingar som riktas mot minderåriga som är 

skadligt för samhället och att ett sådant beteende bör stå kvar i strafflagen. Det är alltså främst 

homosexualitet mellan vuxna individer som enligt utredningen är straffri och föremål för 

psykiatrisk vård. Dock ska tilläggas att det görs en åtskillnad mellan homosexuella handlingar och 

homosexuella individer. Heterosexuella individer kan enligt utredningens sakkunniga utföra 

homosexuella handlingar men detta är inte nödvändigtvis ett tecken på sinnessjukdom: 

”Homosexuell i egentlig mening är den, vilkens erotiska drift kommer honom 

[sic] att föredraga en sexuell förening med individer av sitt eget kön framför 

sådana med det andra könet eller kommer honom att uteslutande eftersträva 

föreningen med likkönade personer (Hesnard). Denna erotiska böjelse kan vara 

latent och förbli så under hela livet, återhållen av diverse hämningar. Den 

behöver således icke ge upphov till homosexuella handlingar, ja, den behöver 

icke ens vara medveten för vederbörande själv.” (SOU 1935:68 s.103 min anm.) 

Slutligen förekommer det att homosexuella handlingar företagas av personer utan 

någon homosexuell läggning. (SOU 1942:32s.9) 

Det handlar alltså inte enbart om en diskursförändring vad gäller patologiseringen av 

homosexualitet, utan även ett officiellt övergivande av den sedan länge rådande uppfattningen att 

handlingen i sig är det otuktiga, ogudaktiga och straffbara. Det är med andra ord första gången i 

svensk lagstiftning som homosexualitet behandlas som en identitet och som en företeelse som är 

intimt kopplad till individen i sin helhet. Det som Foucault kallade för ’the modern homosexual’ 

och som sades ha uppstått någon gång i mitten av 1800-talet, blev därmed, med viss fördröjning, 

officiell även i Sverige i början på 1900-talet. Denna övergång är uttalad i båda utredningarna, då 

det mer än en gång påpekas att det finns "konstitutionellt homosexuella" som skiljer sig i väsen och 

läggning från de heterosexuella som tillfälligtvis begått homosexuella handlingar. 

Trots detta är de sakkunniga övertygade om att ungdomar kan förföras till homosexualitet och att 

det därför är denna grupp som ska skyddas på bästa möjliga sätt. Helst ska det inte talas om 

homosexualitet överhuvudtaget i ungdomars närvaro och det anses ligga en risk i att media 

uppmärksammar rättegångar mot homosexuella, då detta kan "medföra en viss smittorisk". (SOU 

1935:68, s.82, SOU 1941:32, s.14. Se även bilaga 1 och 2, samt ovan) Homosexuella handlingar 

riktade mot minderåriga föreslås alltså gå under samma straffbetingelser som heterosexuella dito, 

med den väsentliga skillnaden att åldern för homosexuell otukt fastställs till 20 år, medan den 

heterosexuella åldersgränsen är 15 år. Detta motiveras med homosexualitetens ’smittorisk’ och 

’fördärvliga inflytande på ungdomen’. Även här uppstår dock ett logiskt glapp, då det samtidigt 

konstateras att homosexuella handlingar mellan ungdomar inte är ovanligt, men att detta sker 

”snarare som okynne än som uttryck för en verklig drift, och då detta torde vara relativt ofarligt och 

utan nämnvärd betydelse för vederbörandes normala utveckling” (SOU 1935:68, s. 83. även bilaga 

1). Å ena sidan bör alltså ungdomar under 20 år skyddas från vuxna homosexuella närmanden, 

medan utredningen inte ser någon större fara med homosexuella handlingar mellan ungdomar 

under 20 år. 

20

Ambivalensen mellan homosexualitet som biologiskt eller socialt betingat visar sig vidare i de 

förslag till vård som ges av sakkunniga. Professorn i psykologi, V. Wigerts, ser främst vården som 

ett sätt att förebygga ytterligare homosexuella handlingar hos den homosexuelle individen. 

Homosexualitet är med andra ord enligt honom något obotligt - det är en läggning som är statisk 

och oföränderlig. Det vården därmed bör rikta in sig på är att minska möjligheterna till utlevelserna 

av denna ’drift’ så mycket som möjligt och kastrering förslås som en relativt effektiv metod för 

detta ändamål. Det är därför inte av en slump som lagen om kastrering vidgades samtidigt som 

avkriminaliseringen trädde i kraft 1944: ”Nyare erfarenheter ha emellertid visat, att ingreppet om 

det utföres på vuxna män alls icke har så ödesdigra följder, som man förr antagit. Med anledning 

härav har det blivit praktiserat i ett ganska stort antal fall, där läget varit förtvivlat och livslång 

internering på en anstalt av den ena eller andra typen varit de oundgängliga framtidsperspektiven 

på grund av vederbörandes sexuella och allmänna asocialitet. (SOU 1935:68 s.112) 

Man ska alltså inte på något sätt tro att avkriminaliseringen innebar en mer tolerant syn på 

homosexualitet. Det ligger närmare till hands att faktiskt dra den motsatta slutsatsen. Psykiatrisk 

vård innebar på 40-talet och ända fram till 70-talet inte sällan el-chock behandlingar, kastrering, 

sterilisering, vanvård och misshandel. Till skillnad från fängelsestraff, som alltid var 

tidsbegränsade, kunde vård innebära livstid internering på sinnessjukhus, då friskrivning i 

praktiken inte kunde ges förrän läkaren ansåg att patienten var frisk. Även om behandlingen av 

homosexuella förmodligen förvärrades, var denna behandling grundad på något nytt i 

sammanhanget, nämligen medlidande. Medkänsla och ’rättvis behandling’ är attityder som på mer 

än ett ställe uttrycks för homosexuella som individer. Det var homosexualiteten som var föraktlig 

och skadlig och inte de som fallit offer för känslor som de inte själva kunde rå för. 

Bakgrunden till avkriminaliseringen handlade i första hand om att man under 1900-talets första 

hälft upptäckt att fängelsestraff inte var en effektiv metod för att begränsa homosexualitet. Det hade 

nästan en motsatt verkan, då en del razzior och ’homosex-härvor’ drog på sig stort medialt 

uppseende: ”Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer, äro i regel 

socialt oskadliga; för deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot 

näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom medföra en 

viss smittorisk.[…]Å andra sidan innebär det hot om straff och därmed i många 

fall om ekonomisk och social ruin, som vilar över homosexuella eljest socialt 

välanpassade människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga lidande, 

som redan medvetandet om deras abnormitet medför, och gör dem ej sällan till 

offer för utpressning eller annan brottslighet.” (SOU 1935:68s.82) 

Då syftet delvis hade gått över från att skrämma till att tiga ihjäl homosexualiteten, är det 

förståeligt att utredningens medlemmar var oroliga över all uppståndelse som företeelsen fick under 

framför allt 30-talet och de sista åren innan avkriminaliseringen (Rydström 2000). 

Man ansåg att onödigt mycket uppmärksamhet drogs till individen och att detta kunde leda till 

ökade utpressningsförsök gentemot välbeställda och kända män. Det var alltså delvis för att skydda 

dessa "eljest socialt välanpassade människor" som avkriminaliseringen ägde rum. Det är inte alltför 

långsökt att se detta som ett indirekt beskyddande av överklassen. Manlig homosexualitet 

karakteriserades under denna period av klassöverskridande relationer, vilket kunde medföra 

beroendesituationer för båda parter. En viss nervositet rådde säkerligen hos överklassen för att 

arbetarna skulle kunna dra nytta av och använda detta maktmedel för att orsaka exempelvis 

politiska skandaler och mäktiga mäns avgång (Nilsson 1998:155f). Framför allt är det dock 

homosexualitet som heterosexualitetens absoluta motsats som är centralt framställt i SOU 1935:68 

och SOU 1941:32. Där finns en självklar hierarkisk relation mellan de två kategorierna, där 

heterosexualitet inte på några punkter ifrågasätts och homosexualitet ses som en avvikande, 

förkastlig och monstruös variant av det heterosexuella förhållandet. ’Den Homosexuelle’ är en 

21

förvisso inte helt oproblematisk figur, men ändå ett hot och ett varnande exempel som man bör tala 

med låg röst om. Man ska dock inte hålla helt tyst om honom, för liksom barn behöver berättelser 

om troll och monster, behövs ’den homosexuelles’ existens – på betryggande avstånd och med ett 

ständigt reproducerat hopp om att han går att bota och bli ’som alla andra’. Det är själva idén om 

att alla bör och kan anpassas till samhället som är det väsentliga och de som trots allt inte går att 

anpassa är det därför fullt legitimt att hålla inom lås och bom. SOU 1935:68 och SOU 1941:32 

visar därför på ett ganska tydligt sätt hur den heteronormativa diskursens hierarkiska uppdelningen 

mellan norm och avvikande kan praktiseras genom lagar, vetenskap och institutioner. En praktik 

som söker skapa en ordning och en trygghetskänsla för att legitimera maktförhållanden och status 

quo. 

4.2.2 Betydelsen av biologism för en heteronormativ diskurs 

Vetenskapens roll i sammanhanget är ytterst väsentlig. Det är experternas utlåtanden som väger 

tyngst i båda utredningarna och det är deras ord om vad som är vad respektive vad som är möjligt 

som är avgörande för lagarnas utformning. Trots de sakkunnigas självsäkerhet finns dock ingen 

enhetlig syn på homosexualitet och lagen avspeglar också en osäkerhet gentemot framför allt 

homosexualitetens orsaker. Detta är en väsenlig "brist", som även kan återfinnas i SOU 1984:63 

och SOU 1993:98, och som ur ett queerteoretiskt perspektiv är fullt förståelig, då osäkerheten har 

sin grund i en ovilja att behöva ta itu med heterosexualitetens orsaker. Utgångsläget är att 

heterosexualitet 'självfallet' är medfött och biologiskt betingat. Det är en drift som har som syfte att 

försäkra människosläktets fortlevnad och kan därför inte ifrågasättas. Det går att finna exempel på 

heterosexuell drift inte bara hos människor utan hos alla djurarter som har hon- respektive hankön. 

Det enklaste utifrån en sådan förklaringsmodell är att även se homosexualitet som en medfödd 

drift, med den väsentliga skillnaden att denna drift inte har något syfte och därför är meningslös 

och onyttig för mänskligheten och återfinns inte heller hos andra djurarter. Den kan alltså inte vara 

naturlig, men är ändå medfödd. 

Ur ett biologistiskt perspektiv blir alltså homosexualitet en mutation och ett naturens misstag. 

Denna syn är tydlig i utredningarna från 1935 och 1941, då de sakkunniga känner medlidande för 

de individer som de antar har blivit homosexuella på grund av inneboende drifter som, mot deras 

vilja, riktas mot individer av samma kön. Man försöker finna gemensamma drag mellan dessa 

individer och kartlägger deras grader av 'manlighet' och 'kvinnlighet' - i alltifrån utseende, 

rörelsemönster, hårväxt, yrkestillhörighet och klädval. Det kan ses som ett försök att skapa 

kategorier för något som inte passar in i ett heteronormativt och patriarkalt tankesystem. Om man 

kan förklara homosexualitet med att en man har fått för mycket kvinnliga hormoner och en kvinna 

har fått för mycket manliga hormoner, bekräftar detta den heterosexuella normen. Det krävs 

manliga hormoner för att en kvinna ska kunna finna en annan kvinna sexuellt attraktiv och vise 

versa - därmed existerar ingen homosexualitet per se, utan det handlar endast om kvinnor som 

egentligen är män och män som egentligen är kvinnor, vilka endast försöker leva ’heterosexuellt’. 

Slutsatsen blir då att det finns ett sätt att leva tillsammans med en annan människa och män och 

kvinnor är två åtskilda grupper vars fortsatta åtskillnad är oumbärlig för individens, samhällets och 

civilisationens fortlevnad. 

Samtidigt kan de sakkunniga inte gömma undan det faktum att det inte går att kategorisera in alla 

homosexuella i 'manliga kvinnor' respektive 'kvinnliga män' och tvingas avsluta varje redogörelse 

för sådana kategorier med att det trots allt finns undantag. Även de sakkunniga vet att det 

förekommer att till synes heterosexuella individer blir homosexuella. Det är detta 'blir' - i pågående 

form - som är det skrämmande för ett heteronormativt samhälle. Gränser suddas ut och statiska 

förhållanden löses upp på grund av ett presens particip som visar på föränderlighet och möjlighet. 

All förändring av kategorier är ett hot mot status quo och därmed mot rådande maktstrukturer. 

22

Svaret från maktens representanter blir i detta fall ett erkännande att homosexualitet även kan vara 

socialt betingat - det kan bero på att individen blivit förförd och därmed fått kännedom om att det 

finns alternativ till heterosexualitet och därefter föredragit ett sådant leverne framför det 

heterosexuella. En sådan person måste därmed betraktas utifrån en biologisk eller psykologisk 

synvinkel då ingen ’sund människa’ kan föredra något onaturligt framför ett välanpassat 

förhållande mellan en man och en kvinna. Psykologiska förklaringsmodeller försöker visa på 

störningar i uppväxten - gärna i pojkens förhållande till sin mor och om gemene man inte trodde på 

Freud, kunde man ändå förklara homosexualitet som ett tecken på dekadens och ogudaktighet, 

genom att hävda att endast svaga och redan mentalt labila individer förförs till homosexualitet. 

Det är dessa två förklaringar som utredningarna ger uttryck för när de sakkunniga inte längre kan 

förklara homosexualitet med hjälp av biologi, drifter och av naturen givna könsroller. Det är dock 

en förklaring som de helst inte vill föredra - det ligger alltför nära att någon plötsligt skulle dra 

slutsatsen att om homosexualitet är socialt betingat, kan inte då även heterosexualitet vara ett utslag 

av uppfostran och samhällets strukturer? Nu förelåg ingen risk för att någon skulle ställa en sådan 

fråga under 30- och 40-talen då diskursen tydligt inte gjorde en sådan tanke möjlig, men för att 

bibehålla denna diskurs var det underförstått säkrast att förklara all sexualitet som en drift och 

läggning som var bestämd från födseln och oföränderlig för all framtid. Heterosexualitet kunde 

därmed fortsätta vara den allenarådande och sedan kunde avvikelser uppstå i gener, hormoner eller 

i uppväxten eller var de nu kände för, utan att vara ett egentligt hot. Förmodligen var det till och 

med oväsentligt vilken form denna avvikelse tog sig - homosexualitet var bara en enkel motsatts 

som passade bra in för att befästa könsrollerna. Betydelsen av ett bevarande av könsmaktordningen 

är, som Wittig pekar på, en inte oviktig del i reproduktionen av kategorierna hetero- och 

homosexuell (Wittig 1992; se även kapitel 3.1). 

Om ett av mina antaganden är att en huvudpremiss för en heteronormativ diskurs är existensen av 

en motsatts till heterosexualitet för att denna samlevnadsform går att särskilja och därmed 

manifestera, är det dock även lika viktigt att poängtera att detta ’något’ endast skall existera som ett 

objekt och inte får möjlighet att ifrågasätta, studera och dissekera heterosexualitet på samma sätt 

som det heteronormativa samhället ifrågasatte, studerade och dissekerade detta ’något’ (Fuss 

1991). För att en heteronormativ diskurs ska kunna legitimera heterosexualiteten som självklart 

subjekt krävs inte bara att heterosexualiteten framställs som stabil och oföränderlig. Den bör helst 

även vara en så stabil institution att ett biologistiskt argument för heterosexualitet är överflödigt – 

det ultimata målet för en normgivande kategori är just att den inte behöver legitimeras med hjälp av 

biologi, religion eller psykologi. Den finns bara helt enkelt i sig självt och blir på så sätt omöjlig att 

ifrågasätta. Den avvikande kategorin däremot kräver en förklaring och i det fallet är en biologistisk 

sådan effektivast, då den både gör homosexualitet till ett ’naturens misstag’ - vilket därmed inte 

kastar någon skugga över samhället i sig – samtidigt som den inte avslöjar sexualitet (och därmed 

även heterosexualitet) som socialt konstruerat. Alternativet i form av en psykologisk 

förklaringsmodell verkar mest användas för att förklara de fenomen som det biologistiska 

resonemanget inte riktigt klarar av att förklara. 

4.2.3 Betydelsen av könsroller för en heteronormativ diskurs 

Det intressanta med SOU 1935:68 och SOU 1941:32 är dock inte enbart den diskursförändring 

inom heteronormativiteten som de ger uttryck för, utan att där även finns en uttalad uppdelning 

mellan manlig och kvinnlig homosexualitet. Det konstateras helt frankt att den kvinnliga 

homosexualiteten inte är särskilt intressant ur ett rättsligt perspektiv och att den inte heller utgör ett 

hot mot varken ungdomen eller samhället i stort. Enligt V. Wigert finns det ingen anledning att 

koncentrera utredningen på något annat än manlig homosexualitet, med bland annat den avslöjande 

motiveringen att ”den kvinnliga homosexualiteten lägger mindre hinder i vägen för ett 

23

heterosexuellt samliv än vad den manliga gör. På grund av kvinnans mera passiva roll vid den 

normala könsakten kan även en utpräglat homosexuell kvinna leva i regelbunden könsförbindelse 

(äktenskap) med en man.” (SOU 1935:68, s.108) Det är vidare tydligen så att det enligt Wigert är 

svårt att särskilja ’verklig’ homosexualitet bland kvinnor då ”den ömhet och smeksamhet, som 

även normalt förekommer kvinnor emellan, är ägnad att sudda ut gränserna mellan kroppsliga 

beröringar av homosexuell och av annan innebörd.” (SOU 1935:68, s.107) 

Det kan tyckas paradoxalt att det finns feminister som hävdar att det heteropatriarkala samhällets 

främsta mål har varit att omöjliggöra oberoende sexuella och emotionella förhållanden kvinnor 

emellan, när lag och social kontroll så tydligt har riktat in sig på manlig homosexualitet. Det verkar 

nästan ha rått en viss tolerans gentemot lesbianism under den period då hetsjakten mot manliga 

homosexuella var som värst. Det är kanske dock ingen större paradox. Som Wigert så vältaligt 

uttrycker sig är det möjligt för en kvinna att vara homosexuell och ändå ha sexuella förbindelser 

med män. Något som han tror sig vara säker på är omöjligt för en homosexuell man, då det krävs 

vilja och aktivitet från mannen i ett heterosexuellt förhållande, medan kvinnans samtycke är 

oväsentligt. Vad kvinnor gör med varandra är med andra ord ointressant, så länge de är sexuellt 

tillgängliga för männen och socialt, ekonomiskt och emotionellt beroende av en man. I en diskurs 

där sex alltid och utan undantag måste involvera en penis, slår utredningen fast att två kvinnor helt 

enkelt inte kan ha sex tillsammans och de är därför i egentlig mening inte homosexuella. Deras 

"kroppsliga beröringar" kan i en sådan diskurs inte klassificeras som sexuella, då den enda 

sexualitet som existerar är den som riktas mot mannen. Därmed är manlig homosexualitet ett 

tecken på en abnorm sexualitet eftersom den i dubbel bemärkelse kretsar kring mannen - medan 

den kvinnliga homosexualiteten inte ens är en riktig sexualitet. Den kan möjligtvis vara en drift - 

som uppstått på grund av för mycket manliga hormoner hos en kvinna - men den kan aldrig ta sig 

uttryck i verkliga sexuella handlingar, eftersom en kvinna inte har en egen, självständig sexualitet 

på grund av sin avsaknad av en fallos. 

Fallogocentrismen är med andra ord mycket tydligt uttalad i utredningarna från 30- och 40-talet 

och kvinnors möjlighet till reproduktion – inte deras sexualitet – lyfts fram som väsentliga. Det är 

häri kontrollen ligger - i avsaknaden av en diskurs för lesbianism. Manlig homosexualitet har i allra 

högsta grad en diskurs - den är en nödvändig del i ett heteronormativt samhälle i sin funktion som 

'den andre' eller detta ’något’ som jag beskrivit ovan. Anledningen till att det är manlig 

homosexualitet som tillåtits ha en diskurs och inte den kvinnliga homosexualiteten har vidare sin 

grund i en patriarkal diskurs som inte ger möjlighet till aktiv, kvinnlig sexualitet. Utredningarna 

visar med andra ord att det finns ett samband mellan en heteronormativ diskurs och en patriakal 

diskurs och orden som binder dem samman är fallogocentrism och essentiella könroller. 

4.2.4 Slutsatser 

Jag fann i min analys av SOU 1935:68 och SOU 1941:32 en rad exempel på de mekanismer som 

upprätthåller en heteronormativ diskurs där de två centrala faktorerna är en hierarkisk uppdelning 

mellan norm och avvikande sexuellt beteende och det omöjliga i att använda kvinnligt sexuellt 

avvikande beteende som ’typexempel’ på grund av en fallogocentrisk diskurs om sex. Förutom 

detta fanns en relativt tydligt uttalad reviderad syn på både orsaker och behandling av 

homosexualitet. Utredningens experter har för första gången i svensk lag försökt förklara och 

kategorisera homosexualitet - vilket är en process som i sig skapar dessa kategorier – och deras nya 

tankesätt leder till slutsatsen att kroppslig bestraffning är något ociviliserat och brutalt som bör 

ersättas med vetenskapligt belagd medicinsk vård. I grunden handlar det dock inte om att den 

heteronormativa diskursen förändras, utan snarare ett förstärkande av densamma då kontrollen 

förflyttar sig ett steg närmare in på individen och på så sätt blir både effektivare och mer subtil. 

Detta är en slutsats som på många sätt kan sägas bekräfta Foucaults teori om en alltmer 

24

internaliserad kontroll som fortsätter att manifestera en mycket svårförändrad diskurs. Diskursen är 

densamma men metoderna för att upprätthålla den anpassas efter omständigheterna. 

4.3 Normaliseringens diskurs 

Homosexuality is being repackaged and resold 

to America as a traditional family value. 

John Weir (Simpson 1999:26) 

Vi konstaterar att den enda säkra skillnaden 

mellan homosexuella och heterosexuella är att 

homosexuella känslomässigt dras till personer av 

samma kön. 

SOU 1984:63 (s.19) 

SOU 1984:63 är betydligt mer omfångsrik än SOU 1993:98 och den sistnämnda hänvisar i många 

avsnitt till den tidigare utredningen. Homosexuella och Samhället (SOU 1984:63) är en relativt 

grundlig utredning som det tog ungefär fyra år att sammanställa. Den kan ses som ett definitivt 

brott med den föregående diskursen, då det mer än en gång slås fast att homosexualitet inte är en 

sjukdom och att homosexuella förhållanden är en ”fullt accepterad samlevnadsform från samhällets 

synvinkel”. Som exempel kan ett kort utdrag från SOU 1984:63 användas - en text som även 

förekommer i utredningen för partnerskapslagen (SOU 1993:98): 

”Vi konstaterar, att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och 

heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma 

kön. Mot denna bakgrund är det självklart att homosexuella inte skall 

diskrimineras. Vi föreslår åtgärder för att förbättra homosexuellas situation. 

Dessa är i korthet: 

- samlevnad mellan två personer av samma kön kan jämställas från rättslig 

synpunkt i vissa avseenden med vad man idag inom lagstiftningen kallar 

samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden eller motsvarande uttryck 

- homosexuella jämställs med andra minoritetsgrupper som genom lagstiftning är 

särskilt skyddade mot missgynnande lagstiftning eller mot diskriminering 

- förbättrad undervisning och information om homosexuella och homosexualitet.” 

(SOU 1984:62, s.19) 

Detta är en sammanfattning av de punkter som SOU 1984:63 tar upp och även om de utvecklas mer 

i huvudtexten (se bilaga 3), är det de grundläggande slutsatser som de sakkunniga kommit fram till. 

Det kan tyckas vara en fullt demokratiskt baserad text utan några tecken på homofobi. 

Heteronormativitet är dock inte samma sak som 'brist på homofobi'. Exempel på detta är bland 

annat att det i texten slås fast att homosexualitet är lika bra som heterosexualitet och att målet bör 

vara att homosexuella skall jämställas med heterosexuella. Detta är ett utgångsläge som i egentlig 

bemärkelse betyder att heterosexualitet fungerar som en förebild för homosexualitet. SOU:n menar 

att heterosexualiteten och de lagar som omgärdar denna institution är en oumbärlig del av samhället 

och att homosexuella förhållanden av den anledningen bör passas in i denna heterosexuellt skapade 

juridiska ram. Utredningen bortser från att det som lagen kallar äktenskapsliknande förhållanden 

(oavsett om de är homo- eller heterosexuella) omgärdas av oerhört mycket lagar och regleringar, 

där bland annat feminister visat på att dessa lagar ignorerar den enskilde individen då de behandlar 

‘familjen’ som en icke-individuell enhet. Varken sambolagen eller partnerskapslagen ifrågasätter 

alltså äktenskapet som en juridisk institution, utan manifesterar denna inrättning ytterligare genom 

att den sägs kunna innefatta även icke-heterosexuella. Butler (2000) pekar på just detta när hon 

kritiserar idén om ’gay-marriage’. Hon ser ett sådant projekt som ett bekräftande av ett original – 

den heterosexuella institutionen – som andra ’kopior’ bör anpassas till. Grundsynen i SOU 1993:98 

skiljer sig alltså i egentlig mening inte drastiskt från den typ av heteronormativitet som SOU 

1935:68 och SOU 1941:32 gav uttryck för. Metoden att bekräfta heterosexualitet som norm och 

25

förebild har förvisso tagit en annan riktning, men resultatet är fortfarande ett upprätthållande av 

norm och avvikande kategorier. 

Ytterligare exempel på detta är utredningens fastslagande att eftersom det inte finns någon annan 

säker skillnad mellan hetero- och homosexuella än deras sexuella preferenser så bör inte 

homosexuella diskrimineras. Detta kan ses som ett sätt att ’avleda uppmärksamheten’ från de 

faktorer som har gjort vissa människor homosexuella och, framför allt, de faktorer som har gjort 

andra människor heterosexuella. Uttalandet har ungefär samma funktion som de biologistiska 

argumenten under 30- och 40-talet, då man genom att slå fast att vi endast skiljer oss på en punkt, 

minimerar värdet av de samhälleliga faktorer som är orsak till att en stor del av befolkningen är 

heterosexuell. Om man däremot ställer sig den något illmariga följdfrågan om utredningen med sitt 

uttalande menar att det hade varit legitimt att diskriminera homosexuella om det funnits några 

andra skillnader, får man kanske en ny förståelse för hur normaliseringens diskurs fungerar. Om 

homosexuella endast är avvikande i sina val av sexpartners, blir det omöjligt att försöka finna en 

struktur bakom sexualitet eftersom sexualitet därmed blir en fråga om tycke och smak istället för 

kontroll och diskurs. Om därmed homosexuella själva går med på att deras sexualitet är en sorts 

’alternativ livsstil’ gör de det lätt för ett heteropatriarkalt samhälle att handskas med ’sin’ 

avvikande kategori. Ur ett queerteoretiskt perspektiv visar formuleringen på ett försök till 

normalisering av det avvikande, det vill säga att införliva det avvikande inom de ramar som passar 

normen, för att på så sätt slippa förändra denna norm. Detta är för övrigt ett fenomen som 

feminister lagt märke till i samband med exempelvis jämställdhetslagen, där det ofta visat sig att 

det är kvinnor som måste anpassa sig till en ’manlig’ arbetsmiljö för att få arbeta, vilket i längden 

varken förändrar arbetsförhållanden, könsstrukturer eller jämställdheten. En normgivande kategori 

har tolkningsföreträde och kan på så sätt sätta upp villkoren för acceptans och tolerans gentemot 

den avvikande. 

4.3.1 Betydelsen av statiska kategorier för en heteronormativ diskurs 

Den andra punkten som utredningen ser som sitt mål handlar om att klassificera homosexuella som 

en minoritet. Detta är dock betydligt mer problematiskt än vad utredningen verkar vara medvetna 

om. Homosexuella är självfallet en heterogen grupp människor och om man förklarar denna grupp 

för en minoritet ställs man inte bara inför problemet med att klass, etnicitet och kön bortses från, 

utan även inför frågan vilka som är homosexuella. Skall exempelvis bisexuella som lever med 

personer av samma kön räknas till denna grupp? Var hamnar en heterosexuell transgender-person i 

ett sådant sammanhang? Vad är de som har likkönade sexuella relationer men inte definierar sig 

som homosexuella? Detta är frågor som riskerar att lösa upp hela motsatskategorin hetero:homo 

och det är kanske av den anledningen som det även är frågor som aldrig diskuteras i utredningarna. 

Framför allt är dock synen på homosexuella som en minoritetsgrupp återigen ett effektivt sätt att 

dölja den obligatoriska heterosexualiteten. En minoritet förutsätts nämligen vara relativt statisk och 

oföränderlig. Homosexualitet förklaras därmed återigen vara en ’alternativ livsstil’ som förväntas 

leva i juridisk och social tolerans med majoritetsgruppen heterosexuella. Homosexuella blir en del 

av ’multikultisamhället’ såsom endast ännu en av en rad olika avvikande grupper. Den 

heterosexuella institutionen kan därmed inte ifrågasättas trots att det exempelvis är få lesbiska 

feminister som ser lesbiska som en minoritet. Lesbianism är i deras ögon en förebild för kvinnlig 

frigörelse och slagordet ”Any woman can - be a lesbian!” motsäger i allra högsta grad lagstiftarnas 

idé om en oföränderlig homosexuell minoritet i symbios med den oföränderliga heterosexuella 

majoriteten (Kitzinger 1987). Förslaget lyckas därmed negligera de problem som kan finnas inom 

den heterosexuella institutionen, där kvinnors underordnade position är en väsentlig punkt, vilket 

på så sätt bland annat ogiltigförklarar mer än trettio års kvinnokamp. 

26

Minoritetsförslaget kan alltså ses som ett skapande av än mer rigida gränser mellan kategorierna, 

där homosexualitet en gång för alla förklaras vara en avvikande kategori som förvisso har en plats i 

samhället men som inte kan tänkas inkräkta på kategorin heterosexuella. Det blir i ett sådant 

sammanhang omöjligt att betrakta sexualitet (och identitet) som flytande och föränderliga, vilket 

kan ses som en central ’överlevnadsmekanism’ för en heteronormativ diskurs. Om exempelvis 

människor som levt i heterosexuella förhållanden ’går över’ till att leva i homosexuella 

förhållanden, är ett sådant beteende ett ifrågasättande av den heterosexuella institutionen. 17 Därför 

är det 'tryggt' att se homosexualitet som statiskt och oföränderligt eftersom andra alternativ kan 

leda till en reviderad syn även på heterosexualitet. Åter igen kan man dra paralleller mellan 

utredningarna under 1930- och 40-talet och de nutida utredningarna, då minoritetsförklaringen i 

SOU 1984:63 har samma effekt som de biologistiska argumenten hade i SOU 1935:68 och 

1941:32. 

I bilagan till SOU 1984:63 finns ytterligare prov på hur den ’perfekte homosexuelle’ bör se ut, där 

en kortnovell i appendix är ett talande exempel. Syftet med novellen är att visa på en individuell 

upplevelse av att känna sig ’annorlunda’. Huvudpersonen är en ung pojke, som därmed uppfyller 

två av de viktigaste kriterierna för den heteropatriarkala idealbilden av homosexuella. Ålder spelar 

nämligen en nästan lika väsentlig roll som kön i det här sammanhanget. Helst bör individen ha 

’upptäckt’ sin avvikande ’läggning’ i ungdomen och ungefär samtidigt som hans jämnåriga 

’utvecklade’ sin (hetero)sexualitet. 18 Detta beror på antagandet att sexualitet per se är en statisk och 

oföränderlig kategori, som varje människa ’av naturen’ börjar känna av i puberteten. 

Socialkonstruktivistiska argument som tar i beräkning samhälleliga påtryckningar och diskursiva 

kontrollmetoder blir, utifrån ett sådant perspektiv, oförståeliga. 

4.3.2 Betydelsen av informationskontroll för en heteronormativ diskurs 

Den sista punkten i sammanfattningen av SOU 1984:63 handlar om att förbättra undervisning och 

information om homosexuella. En sådan information skulle bland annat genomföras genom att 

homosexuella skulle gå ut i skolorna och tala om sin situation och att homosexualitet bör 

inkorporeras i sexualundervisningen. Från ett queerteoretiskt perspektiv verkar dock ett sådant 

projekt åter igen riskera att manifestera heteronormativitet. Det sker dagligen 'undervisning' i hur 

man är heterosexuell, inte enbart i sexualundervisningen i skolan, utan i media, litteratur, lagar, 

musik och all annan form av mänsklig interaktion. Det sägs inte någonstans i SOU:n huruvida 

denna ‘heteropropaganda’ bör vägas upp med en likartad ‘homopropaganda’. En satsning på 

studier och undervisning kring homosexualitet kan leda till att det inte kan växa fram någon 

medvetenhet om varför människor blir heterosexuella. Utredningens utgångsläge verkar istället 

vara att vissa 'har blivit' homosexuella och att samhället därför har en skyldighet att informerar om 

dessa människors existens genom någon timmes undervisning i skolan - ungefär på samma sätt som 

man undervisar om exotiska fåglar eller främmande kulturer. En sådan information bekräftar 

heteronormen om syftet är att visa på 'de avvikande andra', på samma gång som den döljer 

strukturerna bakom den egna heterosexuella institutionen om syftet är att visa att 'homosexuella är 

precis som alla vi andra'. Dock skall tilläggas att all information om alternativ till den 

heterosexuella institutionen är att föredra framför ingen information alls, även om min poäng här är 

att visa på hur vansklig sådan information kan vara och hur man skulle kunna undvika att 

reproducera heteronormativa värderingar - inte genom att fokusera på homosexuella - utan på att 

koncentrera sig på de faktorer som skapat kategorierna heterosexualitet:homosexualitet och vilken 

funktion denna uppdelning har i vårt samhälle. Såsom AnneMarie Jagose uttrycker det i sin 

introduktion till Queer Theory: ”To foreground only those processes that resulted historically in the 

18 Ordvalen är inte oväsentliga här. När människor talar om homosexualitet är det oftast just i termer av att ’upptäcka’ 

att man är homosexuell, medan heterosexuella aldrig förutsätts ha ’upptäckt sin heterosexualitet’, utan istället 

’utvecklats’ alternativt ’blivit könsmogna’. Naturaliseringen av heterosexualitet blir i ett sådant sammanhang ganska 

uppenbar. 

27

formation of homosexuality is to imply that heterosexuality - that frequently unremarked but no 

less historically contingent category - is somehow the more self-evident, natural or stable 

construction. This assumption is naturalized in a culture that commonly understands homosexuality 

to be a derivative or less evolved form of heterosexuality.” (Jagose 1996:16) 

Kontroll över vad som får sägas och vad som får informeras om är en mycket viktig del i varje 

maktspel. I det här fallet visar önskemålet om ökad information om homosexuella på hur en ny 

metod för att bevara status quo har växt fram. Om man på 1930- och 40-talet förespråkade censur 

och mindre medial inblandning i 'homosex-härvor', upprätthålls heteronormativiteten i dag på ett 

mer 'politiskt korrekt' sätt. Då de flesta människor anser att censur och nedtystningar inte hör 

hemma i en demokrati, kan en heteropatriarkal diskurs fortgå genom att göra sig till förespråkare 

för demokrati och mänskliga rättigheter. På detta sätt minskar handlingsutrymmet för kritikerna, då 

sådan kritik på ytan kan verka vara ett ifrågasättande av just demokrati och mänskliga rättigheter, 

trots att kritiken är riktad mot det tolkningsföreträde som fortfarande innehas av 'vita, 

heterosexuella män'. Information om homosexualitet är ett bra exempel på något som mycket få 

människor skulle opponera sig mot - vissa för att de anser att det är en demokratisk rättighet och 

andra för att de inte vill bli stämplade som 'homofober'. Trots detta visar queerteoretisk och 

feministisk kritik att en sådan information - förespråkad av 'maktinnehavarna' - riskerar att 

reproducera just det som man säger sig vilja förhindra. Frågan är om man kan kalla en 

queerteoretiker för 'homofob' eller en feminist för 'odemokratisk'? 

Möjligen är det så att queerteoretiker och feminister som kritiserar 'politiskt korrekta' lagförslag 

istället negligeras. Detta är i så fall ett relativt nytt fenomen och det finns exempel på hur en sådan 

negligering kan fungera. I SOU 1984:63 står att ”homosexuella får större anledning än de flesta 

andra att reflektera över hur umgänget mellan människor och det sociala livet i stort fungerar. Det 

kan ge en större människokännedom och gynna en analyserande och ifrågasättande hållning till 

många företeelser i samhället.” (SOU 1984:63 s.37) Trots detta domineras utredningen helt av 

heterosexuella sakkunniga. Problemet med att ta hänsyn till andra kritiker än 'homofober' och 

'högerextremister' har alltså inte varit aktuellt år 1984. I SOU 1993:98 däremot kontaktades två 

'icke-heterosexuella' som sakkunniga. Etnologen Pia Lundahl och sociologen Benny Henriksson 

fick i uppdrag att skriva om homosexuella parrelationer och barn till homosexuella föräldrar. De 

två bilagorna publiceras dock i en fristående del till SOU:n (vilket aldrig har gjorts tidigare eller 

senare med någon annan SOU) och på ett flertal ställen anser utredningen det nödvändigt att 

fastställa ”att de slutsatser som dras och eventuella värderingar som författarna ger uttryck för i 

denna kunskapssammanställning, helt och hållet står för författarna själva.” (SOU 1993:98 s. 20 o 

s.57) Det som står i kunskapssammanställningen är kortfattat att både hetero- och homosexualitet 

är sociala konstruktioner, att det finns maktstrukturer bakom dessa konstruktioner och att 

homosexuella bör ha rätt att adoptera barn eller bli inseminerade. Om man jämför med SOU 

1984:63, där bland annat Håkanssons bilaga hänvisas till på flera ställen i utredningen och uttalat 

sägs ha legat som grund för utredningens slutsatser, finns i SOU 1993:98 inga tecken på att 

utredningen, när de beslutade om att instifta en särskild partnerskapslag och förbjuda adoption för 

och inseminering av homosexuella, använt sig av Lundahls och Henrikssons forskning. 

4.3.3 Betydelsen av könsroller för en heteronormativ diskurs 

Diskussionen kring adoption och inseminering i SOU 1993:98 är ett belysande exempel på hur 

utredningen inte intar ett genusperspektiv utan valt att inte behandla begreppet ’kön’ trots att det är 

en central förutsättning för en diskussion kring sexualitet. Motivet till förbudet för homosexuella 

att skaffa barn (genom adoption, insemination eller så kallad närstående-adoption) är, enligt 

utredningen, att forskning som visar att barn till homosexuella inte skiljer sig från barn till 

heterosexuella har mötts av viss kritik och att ”så länge det inte råder enighet bland forskare om 

28

vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familjebildning, är det inte 

lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera eller ge dem tillgång till olika former av 

konstlad befruktning.” (SOU 1993:98 s.19) Förutom att argumentation ur en queerteroetisk 

synvinkel är relativt enkel att bemöta (genom att exempelvis fråga sig om det finns någon forskning 

som har enats om vilka konsekvenser det kan ha för barn att växa upp i en heterosexuell 

familjebildning), är huvudargumentet att ett förbud är grundat med barnets bästa i åtanke. Eftersom 

utredningen aldrig specificerar vad det är ett barn skulle kunna råka ut för i en homosexuell familj, 

tvingas läsaren att tänka ut sådana alternativ själv. De argument som förekommit i den allmänna 

debatten är ett antagande att barn till homosexuella skulle bli utpekade och mobbade eller att barn 

till homosexuella själva kan bli homosexuella eller få en svagt utvecklad könsidentitet. Det första 

antagandet baseras på ett ogiltigt cirkelresonemang och det andra visar att samhället inte alls ser 

homosexualitet som jämställt med heterosexualitet, utan att barn och ungdomar istället bör skyddas 

från homosexuella influenser så att de i första hand kan utveckla den ’normala’ heterosexualiteten. 

Det handlar med andra ord i så fall fortfarande om ”behövligt skydd för barn och ungdom” (SOU 

1935:68, s.79). 19 Det argument som därmed återstår är att utredningen anser att ett barn behöver en 

manlig och en kvinnlig förebild för att få en ’trygg’ könsidentitet. Det är alltså här utredningen 

visar sin brist på kunskap om genusteori och snarare bekräftar en mycket traditionell syn på 

manligt och kvinnligt. 

I grunden handlar alltså förbudet om adoption/inseminering i mångt och mycket om en rädsla för 

upplösta könsroller. Ett barn måste, enligt utredningens synsätt, ha en tydlig könsidentitet. En 

tydlig könsroll anses nödvändig för ett fungerande samhälle och en fullt utvecklat individ, vilket 

går stick i stäv med både en hel del av de feministiska och queerteorietiska forskningarna. Det är 

istället just denna tilltro till en tydligt könsidentitet som är direkt orsak till både kvinnors 

underordning och heteronormativitet. En könsidentitet innebär att en individ har lärt sig vilka 

attribut som individen bör ha för att kunna passa in i ett specifikt könsfack. En könsidentitet är 

detsamma som en form för individen att skapa en personlig utifrån. En form med fastställda gränser 

som inskränker individens valmöjligheter. Det är vidare en form som omskapas varje gång den 

bekräftas. Butler menar att det effektivaste vapnet mot heteronormativitet är att ifrågasätta de 

konstgjorda genusuppdelningarna, vilket i praktiken betyder att det som på riktig gräsrotsnivå 

upprätthåller en heteronormativ struktur är just det faktum att samhället kräver att barn redan på ett 

mycket tidigt stadium lär sig att kön är en viktig del av deras liv. Slutsatsen blir därmed att 

uppfattningen att ett barn behöver en ’manlig’ och en ’kvinnlig’ förebild för att inte bli förvirrade 

individer uppfyller en heteronormativ funktion. Utredningens resonemang och det påföljande 

förbudet mot adoption/inseminering för homosexuella kan därför sägas ha sin grund i en 

heteropatriarkal tilltro till könsidentitet som essentiell för en utvecklad och fullständig individ. 

4.3.4 Betydelsen av manlighet som norm för en heteronormativ diskurs 

Motstridigheterna mellan det som kan tolkas som tolerans gentemot ’avvikande’ och den 

traditionella synen på bundna könsroller i uttalanden i de två utredningarna har förmodligen sin 

grund i att utredningens medlemmar inte uppmärksammat sambandet mellan homo- och 

heterosexualitet och könsroller och könsmaktordning. Det är därför kanske inte underligt att den 

imponerande bilagan till SOU 1984:63 efter en snabb genomläsning visar sig handla om nästan 

uteslutande homosexuella män. Bilagan är en avhandling av sociologen Per Arne Håkansson och 

grundar sig på ett omfattande intervju- och enkätmaterial (även Håkansson 1987). Syftet med 

undersökningen var enligt Håkansson själv att ta reda på i vilken omfattning homosexuella 

diskrimineras och vilka attityder heterosexuella har gentemot homosexuella. (SOU 1984:63, s.338; 

19 För det andra bortses helt från det uppenbara faktum att uppskattningsvis 99% av alla homosexuella har 

heterosexuella föräldrar, vilket skulle leda till den något underliga slutsatsen att om det är rädsla för att barn ska bli 

homosexuella borde heterosexuellas rättigheter att skaffa barn inskränkas ’med barnets bästa i åtanke’. 

29

även bilaga 3) Utredningen har använt sig av hans material och hänvisar på många ställen till denna 

undersökning. Bilagan har med andra ord mer eller mindre fungerat som grund för hela SOU 

1984:63. 

Håkansson konstaterar förvisso att det verkar vara så att de flesta heterosexuella i undersökningen 

likställer homosexuella med bögar, men detta problematiseras eller diskuteras inte vidare och 

framför allt tas detta faktum inte hänsyn till i den övriga undersökningen. Det visar sig att en 

undersökning som påstår sig handla om heterosexuellas attityder till homosexuella i allmänhet 

egentligen endast visar på heterosexuellas attityder gentemot homosexuella män (se bilaga 3). 

Bristen på genusuppdelning visar sig även när det gäller könstillhörigheten på de utfrågade 

heterosexuella. Det finns endast en sådan uppdelning, som berör huruvida heterosexuella män 

respektive kvinnor anser det möjligt att homosexuella känner kärlek på samma sätt som 

heterosexuella. (SOU 1984:63 s. 352: 38% kvinnor respektive 27% män svarade ja) I övrigt går det 

alltså inte att urskilja huruvida det finns attitydskillnader mellan heterosexuella män och kvinnor. 

När därför en stor grupp heterosexuella svarar att de anser att homosexualitet är ”osmakligt”, 

”motbjudande”, ”äckligt och smutsigt” etc. (se bilaga 3) undrar man för det första om det är 

övervägande män eller kvinnor som uttalar sig på detta sätt och om det i första hand är bögar eller 

lesbiska de tänker på. Att nästan alla intervjuade i första hand tänker på bögar, står dock relativt 

klart redan i inledningsfrågorna. 

Förutom denna uppenbara snedbild som undersökningen förmedlar när det gäller heterosexuellas 

attityder gentemot homosexuella, består den i övrigt av det material som Håkansson fått efter att ha 

intervjuat och delat ut enkäter till ett antal homosexuella. Även här är könsfördelningen ojämn, 

vilket också Håkansson konstaterar: ”Bristen på kvinnor i enkäten beror i någon mån på en lägre 

svarsfrekvens hos dem, men framför allt på att organisationerna och den homosexuella delkulturens 

andra institutioner domineras av män. I hela enkäturvalet är 16 procent kvinnor och 84 procent 

män. Bland dem som har svarat på det stora formuläret är proportionerna i stället 31 procent mot 69 

procent.” (SOU 1984:63 s.539) Till viss del försöker han förklara obalansen med att ”det i 

synnerhet bland kvinnor har funnits en kritisk inställning till utredningen och till att som 

homosexuell bli gjord till undersökningsobjekt. Det lyckades till exempel inte att få organisationen 

Lesbiska Feminister att delta i undersökningen.” (SOU 1984:63 s.538) Anledningen till dessa 

kvinnors skepticism och ovilja att delta går Håkansson dock inte närmare in på, trots att hans 

undersökning ligger som grund för lagförslag som berör alla homosexuella. 

Samma okunskap om åsikter från andra homosexuella grupper än RFSL, visar även SOU 1993:98 

prov på, även om det förvisso medges att inte alla homosexuella är för registrerat äktenskap. ”Vissa 

vill inte acceptera ett partnerskap som inte fullt ut likställs med äktenskap och 

menar att ett andra rangens arrangemang befäster en uppfattning om att 

homosexuella inte skulle vara lika mycket värda som heterosexuella. Andra anser 

att ett partnerskap som bygger på äktenskaps regelverk liksom äktenskapet 

inbjuder till ekonomiskt beroende, undertryckta konflikter m.m. och motarbetar 

av den anledningen en sådan lagstiftning. De allra flesta homosexuella är dock 

sannolikt [sic] för en lagstiftning om partnerskap.” (SOU 1993:98 s.63f, min 

anm.) 20 

Det förefaller alltså som om både SOU 1984:63 och 1993:98 inte har grundat sig på några 

omfattande undersökningar om vad de homosexuella, som lagarna kommer att beröra, önskar och 

vill i sammanhanget. Det har från lagstiftarnas sida antagits att homosexuella vill bli behandlade på 

20 1995 ingick 167 kvinnor respektive 498 män partnerskap, 1996 118 kvinnor och 201 män, 1997 120 kvinnor och 

170 män (Agell 1998:268). Antalet har alltså minskat varje år och antalet kvinnor som ingår partnerskap är fortfarande 

lägre än antalet män. 

30

samma sätt som heterosexuella. Grupper som exempelvis Lesbiska Feminister, vilka motsatt sig 

detta, har inte fått komma till tals eller fått framföra sin kritik. Deras åsikter har istället ignorerats 

och utredningen har nöjt sig med att det verkar ”sannolikt” att de flesta homosexuella håller med 

dem i deras slutsatser. Att det även till största delen handlar om kvinnodominerade grupper som 

nonchaleras är därför, ur ett feministiska perspektiv, slående. Utredningarna behandlar 

homosexuella som en nästan homogen grupp, där RFSL betraktas som deras främsta språkrör. 

Det förefaller med andra ord relativt uppenbart att utredningens medlemmar har gjort samma sak 

som Håkanssons heterosexuella informanter – förknippat homosexualitet med bilden av två män. 

Det fenomen som jag diskuterat i kapitel 3 och som inom feministisk forskning brukar kallas för 

’osynliggörandet av lesbiska’ har inte tagits upp till diskussion i någon av de utredningar som 

berört homosexualitet de senaste 20 åren. Istället är dessa utredningar i sig snarare exempel på hur 

just lesbiska osynliggörs och de bidrar därmed till en fortsatt fallogocentrisk diskurs, som i sin 

förlängning innebär att kvinnor endast kan definieras utifrån heterosexuell/manlig sexualitet och 

därmed fortsätter vara ’det andra könet’. Utredningen bekräftar med andra ord relativt tydligt min 

slutsats att det endast kan vara en manlig homosexualitet som står i opposition mot kategorin 

heterosexualitet, eftersom en kvinnlig, självständig sexualitet skulle ifrågasätta hela 

könsmaktordningssystemet. 

4.3.5 Betydelsen av normaliseringen av den homosexuelle 

Det finns två olika slags kritik mot partnerskapslagen, där den första handlar om de 

undantagsregler som lagen medfört. Dessa är kortfattat:1) förbud mot adoption och inseminering 

för personer som ingått partnerskap (samt även ett förbud för ensamstående eller samboende 

homosexuella att adoptera eller inseminera - vilket alltså inte officiellt existerade tidigare) 2) att 

partnerskapslagen inte gäller internationellt, samt 3) att särskilt undantag inte kan sökas för partner 

som önskar ingå partnerskap under 18 års ålder (vilket gäller för heterosexuellt äktenskap för 

partner mellan 16-18 år) (lag 1994:1117). Den första typen av kritik handlar främst om att 

ifrågasätta en särskild lag, då det är mer praktiskt att ändra några få ord i den redan existerande 

äktenskapsbalken än att skriva en helt ny lag med diverse undantagsregler. En särskild lag visar 

även på behovet från samhällets sida att särbehandla homosexuella och inte – som utredningarna 

påstår - jämställa homosexuella relationer med heterosexuella. Den andra typen av kritik ligger 

närmare de åsikter som framförs i den här uppsatsen och behöver därför inte förklaras närmare i 

detta sammanhang. 

Utredningens motivering för en partnerskapslag är att de tror att homosexuella förhållanden på så 

sätt kan fördjupas och bli mer värdefulla för parterna, samt ändra omgivningens attityder. ”Om två 

homosexuella personer skulle få möjlighet att ingå partnerskap skulle de inför sin närmaste 

omgivning få tillfälle att visa hur djup, allvarlig och värdefull deras relation är. Detta anser vi 

skulle öka omgivningens medvetande om homosexualitet och bidra till en öppnare attityd.”(SOU 

1993:98 s. 15) Det handlar i utredningens ögon alltså mer om det symboliska värdet än det 

ekonomiska och juridiska värdet, trots att de önskemål som har förekommit från homosexuella om 

möjlighet att gifta sig har handlat om att få just samma ekonomiska och juridiska rättigheter och 

skyldigheters som heterosexuella. När så en specifik partnerskapslag med diverse undantag stiftas, 

visar detta att det från lagstiftarnas sida inte handlat om att tillmötesgå denna grupp homosexuellas 

egentliga önskemål, utan snarare om att skapa en undantagslag som är tillräckligt ’politiskt korrekt’ 

utan att den samtidigt är ett hot mot heteronormativiteten och könsmaktordningen. 

I utredningens försök att visa på de positiva konsekvenser som ett partnerskap 

kan innebära för homosexuella används vidare följande argument: ”Färre 

[homosexuella] skulle behöva falla undan för omgivningens och sina egna 

förväntningar på att de skall vara ’normala’, kanske gifta sig. Relationer som 

31

ändå inte kommer att hålla och som säkerligen är slitsamma för de inblandade 

skulle kunna undvikas. Det är också troligt att denna attitydförändring skulle 

underlätta fasta och varaktiga förhållanden. Detta skulle dels ha ett värde i sig, 

dels kunna minska spridningen av hiv-smitta.” (SOU 1993:98 s. 15) 

Formuleringen visar inte endast att utredningen anser det som självklart att det krävs ett löfte till 

staten för att kunna ha ett djupt och värdefullt förhållande, utan även att det åligger de 

homosexuella att visa hur anpassade de är till ett samhälle som ser äktenskap och monogami som 

en nödvändighet för ett fungerande samhälle. Texten är även slående sexistisk, då den trots att den 

längre ner i stycket även konstaterar att heterosexuella kan få hiv, helt bortser från att den grupp i 

samhället med lägst antal fall av hiv och AIDS är lesbiska. Uttalandet är med andra ord ännu ett 

exempel på hur manlig homosexualitet används som normen för homosexualitet och hur 

lesbianismen åter igen osynliggörs. 

SOU 1984:63 påstår i sin tur att just varaktiga förhållanden är ett problem bland homosexuella och 

att detta bland annat har sin grund i att ”homosexuella par inte har lika många sociala hinder mot en 

separation som heterosexuella par” (SOU 1993:98 s. 57f; även bilaga 3). Detta påstående grundar 

utredningen på material från Håkanssons bilaga, som i sin tur till största delen behandlar 

homosexuella män. Det är relativt allmänt känt att ’bögkulturen’ inte hymlar med vad de anser om 

monogami. Kortvariga förhållanden eller tillfälliga kontakter har ända sedan 1900-talets början 

varit ett av denna ’subkulturs’ kännetecken (Nilsson 1998). 21 På samma sätt har den ’traditionella’ 

bilden av lesbianism varit förhållanden baserade på extrem trohet och monogami - en bild som inte 

nödvändigtvis är riktig den heller (precis som den promiskuöse bögen självfallet också är en 

stereotyp). Åter igen använder dock SOU:n den ’stereotype’ homosexuella mannens relationer som 

underlag för lagstiftning. Förutom detta kan man självfallet även kritisera att en lag från slutet av 

1900-talet lägger en sådan tydligt värdering i monogami och långvariga relationer, som om dessa 

hade ett ofrånkomligt värde i sig och det är inte utan viss undran som jag ställde mig frågan varför 

utredningen anser att det bör finnas ”sociala hinder mot en separation” överhuvudtaget? Enda 

svaret på en sådan fråga är att lagen försöker ’normalisera’ homosexuella, det vill säga 

partnerskapslagen har som syfte att integrera homosexuella parrelationer och göra dem mer lika 

heterosexuella. Hade utredningen varit mindre heteronormativ hade den kanske istället kunnat 

ställa frågan varför inte homosexuella förhållanden i det här fallet kan fungera som förebild för 

heterosexuella, när det är relativt uppenbart att den heterosexuella institutionen och dess juridiska 

ram inte alltid är en så bra förebild som utredningen framställer den. 

I SOU 1993:98 finner man en del exempel på hur utredningens medlemmar utgår från 

heterosexualiteten som oproblematisk och jämställd: ”Samhällets uppgift bör istället vara att 

underlätta - inte förhindra - för människor att leva i enlighet med sina egna önskemål och sin 

personlighetsinriktning, allt under förutsättning att detta inte skadar andra.” (SOU 1993:98, s.11) 

Rent empiriskt är detta uttalande paradoxalt och motsägelsefullt, eftersom det är relativt kartlagt att 

de flesta fall av kvinnomisshandel och våldtäkter ägt rum i kvinnornas egna hem med en närstående 

man som förövare, liksom det fortfarande är kvinnor som är ekonomiskt beroende av en manlig 

inkomst i större utsträckning än tvärtom (SOU 1995:60; Jonung/Persson 1990). Detta nämns inte i 

utredningen och ur både ett feministiskt och ett queerteoretiskt perspektiv beror detta kanske i 

första hand på att ett sådant omnämnande inneburit att heterosexualiteten med nödvändighet skulle 

ifrågasättas. Med den diskurs som utredningarna utgått från är det förmodligen möjligt att stifta hur 

många lagar som helst som gör homosexuella jämställda med heterosexuella, utan att den 

obligatoriska heterosexualiteten - den som gör att människor tror att de fötts hetero- eller 

21 De så kallade ’bastuklubblagarna’ som infördes 1987 i Sverige är ett exempel på hur denna ’kulturtradition’ dömts ut 

av den allmänna opinionen. Det ställs med andra ord högre krav på homosexuella än det görs på heterosexuella, då inte 

allt för många skulle drömma om att stänga de allmänna pubarna och danshaken för att dessa bidrar till ’promiskuöst 

beteende’. 

32

homosexuella och därför inte kan och inte heller vill vara något annat - kan ifrågasättas och 

kritiseras. 

4.4 Slutsatser 

Någonting har hänt de senaste decennierna. Det har uppstått ett samhällsklimat där homosexualitet 

inte längre patologiseras i media eller lagar. Istället har pendeln vänt och ’homofobi’ har uppstått 

som ett nytt begrepp inom psykologin. Det är numera ’homofoben’, inte den homosexuelle, som 

patologiseras och som anses vara i behov av vård och behandling. Att acceptera homosexualitet är 

ett mått på en individs tolerans för mänskliga rättigheter och politisk korrekthet. Celia Kitzinger 

kallar fenomenet för liberal humanism och sätter in det i ett vidare perspektiv genom att visa hur 

denna liberalism fungerar som ett samhällsprojekt i form av en ’normaliseringsprocess’ av den 

avvikande (Kitzinger 1987:44ff). Detta projekt avpolitiserar genom att exempelvis individualisera 

homosexualitet, som därmed antingen blir en ’alternativ livsstil’ eller ’heterosexualiserad’, vilket 

innebär att homosexuella betraktas som ’vanliga’, ’som alla andra’, ’ofarliga’ och så vidare. 

Användningen av begreppet ’homofob’ blir ett verktyg i den politiska korrekthetens namn. Att ge 

någon ‘homofobstämpel’ kan vara ett enkelt och praktiskt sätt att undvika vidare debatt i ämnet 

som kan leda till en diskussion om heteronomrativitet och maktbaserade konstruktioner. Från en 

queerteoretisk synvinkel har homofoben självfallet problem, men det beror endast på att hela 

samhället - ur ett queerteorietiskt perspektiv - har problem. 

Begreppen heterosexism eller heteronormativitet används betydligt mer sparsamt i media och 

lagväsende, men är begrepp som direkt pekar ut kärnan i problemet. Det samhälle eller individ, 

som ser heterosexuella förhållanden som norm, reproducerar ständigt denna norm. 'Homofoben' 

som på ett medvetet sätt pekar ut sexuellt avvikande individer och grupper är på inget sätt lika 

förödande som ett heteronormativt samhälle som mer eller mindre omedvetet i varje uttalande, 

varje lag eller varje reklaminslag förutsätter heterosexualitet. Heteronormativitet fungerar både 

genom tystnad om andra alternativ och genom att dagligen reproducera och manifestera den 

heterosexuella relationen som naturlig, normal och absolut nödvändig. 'Homofoben' däremot 

formligen skriker ut det som heteronormen försöker hålla tyst om: att det finns avvikare som utgör 

ett hot mot ordningen. Att få tyst på homofoben har med andra ord idag kanske blivit en av det 

heteropatriarkala samhällets viktigaste metoder för att kunna reproducera en heteronormativ 

diskurs. Begreppet heteronormativitet visar nämligen på ett behov av förändring av samhället i stort 

- homofobi visar endast på ett behov av psykiatrisk vård för några enstaka individer. 

Observationen stämmer väl överens med Foucaults idé om individualiserad kontroll (Foucault 

1987:228ff). Kroppslig bestraffning eller patologisering av den avvikande är metoder som inte är 

effektiva i längden. Den effektivaste maktutövningen kan endast äga rum när individerna själva 

utövar en inre, omedveten, kontroll över sig själva. För att uppnå en sådan kontroll, krävs att det 

avvikande inte längre används som ett avskräckande hot utan att det avvikande helt enkelt 

normaliseras och görs till en ofarlig del av systemet. På så sätt uppfyller den avvikande sina två 

funktioner: 1) den finns fortfarande kvar i egenskap av ’den andra’, vilket gör normens existens 

möjlig 2) den är pacificerad och opolitiskt laddad och utgör därmed inget hot mot status quo. I 

fallet med de svenska ’homosex’-lagar som genomförts de senaste 20 åren, följer dessa ganska 

tydligt just en sådan utveckling. Den heteronormativitet som var uttalad och explicit i SOU 

1935:68 och SOU 1941:32 är inte längre direkt synlig. Den gömmer sig istället bakom ord som för 

de flesta symboliserar tolerans, demokrati och jämlikhet. Ett sådant exempel på politisk korrekthet 

fungerar på så sätt att den kväver alla möjligheter till protester. Formuleringarna i 30- och 40-talets 

utredningar kan direkt kritiseras och kallas för både intoleranta, odemokratiska och sexistiska. Det 

är svårt att, utan en genomgående analys och med hjälp av queerteoretiska och feministiska 

verktyg, göra detsamma med SOU 1984:63 och SOU 1993:98. 

33

Jag har dock i min analys av dessa utredningar funnit att diskursen kring sexualitet inte skiljer sig 

drastiskt från 1930- och 40-talet. De har båda ett heteronormativt och fallogocentriskt utgångsläge 

och det enda som egentligen särskiljer dem är övergången från patologisering av den homosexuella 

till ett försök att normalisera den avvikande. Det sistnämnda är dock endast en förändring i metod – 

inte i teori. 1900-talets diskurs kring sexualitet kännetecknas av just heteronormativitet och 

fallogocentrism även om metoderna för att legitimera och upprätthålla en sådan diskurs varierat 

över tid och rum. 

5. Avslutande kommentar 

The Crisis of Modernity is, for feminists, not a 

melancholy plunge into loss and decline, but 

rather the joyful opening up of new possibilities. 

Rosi Braidotti 

The ultimate queer emancipation is the abolition 

of homosexuality and the eradication of the 

homosexual. 

Peter Tatchell (Simpson 1996:35) 

I min analys har jag försökt visa på hur en diskurs kan fortlöpa utan större modifikationer, genom 

att anpassa sig till nya och mer subtila metoder för kontroll. Den diskurs jag försökt blottlägga 

medför att tankar, ord och handlingar som går utanför en heterosexuell och patriarkal norm är 

mycket svåra att formulera. Jag har använt queerteoretiska och feministiska utgångslägen för att 

visa på två fenomen: normaliseringen av homosexuella och osynliggörandet av lesbiska. Jag har 

försökt peka på hur dessa två processer hänger ihop och hur det kommer sig att den ena följer på 

den andra. I grund och botten handlar dock min analys om behovet av att ifrågasätta kategorier. 

Detta är något som av en del ses som hotfullt och farligt – ett projekt som endast kan leda till 

vilsenhet och personliga identitetskriser. Inom queerteori är det dock just ett upplösande av 

kategorier och en ny användning av ’identitet’ som är den centrala idén. Det finns en del olika 

förslag på hur ett sådant ifrågasättande kan gå till där exempelvis Judith Butler menar att en lek 

med könsroller och gränsöverskridande beteenden kan vara effektiva metoder. 

En kritisk hållning till det som anses vara ’naturligt’ och ’normalt’ är likaså ett verkningsfyllt sätt 

att upptäcka sociala konstruktioner och maktstrukturer. Detta är en metod som, bland annat med 

inspiration från Foucault, har utvecklats de senaste 15 åren av feministiska forskare och av den 

anledningen ser jag queerteori och feministisk teori som två mycket väsentliga utgångslägen vilka 

står i lika stort beroendeförhållande till varandra, samtidigt som de inte kan - eller bör – ha allting 

gemensamt. Det unika med både queerteori och feministisk teori är den öppna anknytningen till 

politik. Inte sällan framförs detta som en negativ kritik från olika håll, men ett sådant argument tror 

jag säger mer om kritikern än den kritiserade. Feministisk vetenskapskritik har lett till ett 

blottläggande av maktstrukturer inom hela det vetenskapliga fältet. Objektivitetsbegreppet ställdes 

inför en rejäl revision och det klassiska feministiska slagordet ’det privata är politiskt’ fick en 

utökad betydelse. Att därmed kritisera feministisk teori eller queerteori för subjektivitet och 

’politiskt engagemang’ har ungefär samma funktion som påståendet ’homosexualitet är lika bra 

som heterosexualitet’ – nämligen att dölja den subjektivitet och den politik som ligger bakom all 

forskning. 

Genom min analys av fyra statliga offentliga utredningar från 1940-talet fram till 1994 har jag 

försökt visa på den underliggande diskurs som ligger bakom och hur reproduktionen av denna 

diskurs har modifierats och anpassats till nya sociala förhållanden. Mitt utgångsläge verkar 

förmodligen kritisk och grundat i ett ideologiskt och personligt ställningstagande från min sida. Det 

är ett ställningstagande som dock främst visar sig i mitt val av teoretiska metodverktyg, där 

queerteori och feminism är forskningsområden med relativt tydliga samhällskritiska inslag. Man 

34

kan dock välja att bortse från detta utan att min slutsats blir ogiltig. Ett kartläggande behöver inte 

automatiskt följas av ett ifrågasättande. Även om jag föredrar det. 

35

Bibliografi 

LITTERATUR: 

Agell, Arne: Samboskap, Äktenskap, Partnerskap, Iustus Förlag, Lund (1998) 

Arrhenius, Sara: En Riktig Kvinna - om biologism och könsskillnad, Atlas cop., Stockholm (1999) 

Barak, M.A.: Zoning in:Body/Parts (Inside/Out-Lesbian Theories, Gay Theories, Fuss, D. Red.), 

Routledge, New York (1991) 

Bech, Henning: Report from a Rotten State – ’Marriage’ and ’Homosexuality’ in ’Denmark’ 

(Modern Homosexuality – fragments of Lesbian and Gay experience, Plummer, Ken red.) 

Routledge, New York (1992) 

Berger, P./Luckman, T.: The Social Construction of Reality – a treatise in the Sociology of 

Knowledge, Penguin Books, Harmondsworth (1966) 

Bergh/Bjerch/Lund: Homofila – myter och verklighet, Natur & Kultur, Stockholm (1981) 

Bohman, Lars: Man och man emellan – en bok om homosexuella män, Natur & Kultur, Stockholm 

(1995) 

Butler, Judith: Gender Trouble – Feminism and the Subversion of Identity, Routledge, New York 

(1990) 

Imitation and Gender Insubordination (Inside/Out – Lesbian Theories, Gay Theories, Fuss, D. 

Red.), Routledge, New York (1991) 

Bodies That Matter – on the discursive limits of sex, Routledge, New York (1993a) 

Contingency, Hegemony, Universality: Contemporary Dialogues on the Left, (et al) Verso Books 

(2000) 

DeBeauvoir, Simone: Det Andra Könet, Norstedt, Stockholm (1995)(1949) 

Faderman, Lillian: Surpassing the Love of Men – romantic friendship and love between women 

from the Renaissance to the Present, Junction Books (1985) 

Fausto-Sterling, Anne: Myths of gender biological theories about women and men, Basic Books 

cop., New York (1985) 

Foucault, Michel: Sexualitetens Historia, vol. 1, Penguin Books, London (1976) 

Övervakning och Straff – fängelsets födelse, Arkiv Förlag, Lund (1987) 

Frye, Marilyn: The Politics of Reality – essys in feminist theory, The Crossing Press Feminist 

Series, Freedom Editions, London (1983) 

Haraway, Donna: Simians, cyborgs, and women the reinvention of nature, Free Association 

Books, London (1991) 

Holmberg, Carin: Det Kallas Kärlek- en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och 

mäns överordning bland unga jämställda par, Anamma, Göteborg (1993) 

36

Holmberg, Carin: Det kallas Manshat – en bok om feminism, Anamma, Göteborg (1996) 

Håkansson, Per Arne: Längtan och Livsform – homosexuellas situation i ett heterosexuellt 

samhälle, avhandling vid Sociologiska institutionen, Lunds Universitet (1987) 

Innala, Sune M.: Structure and Development of Homophobia, avhandling vid Psykologiska 

institutionen, Göteborgs universitet (1995) 

Jagose, AnnaMarie: Queer Theory – an introduction, New York University Press, New York 

(1996) 

Kaplan, Jonathan: The Lies and Limits of Genetic Research, Routledge, New York (2000) 

Kingdom, Elizabeth: What’s Wrong With Rights? – Problems for Feminist Politics of Law, 

Edinburgh University Press, Edinburgh (1991) 

Kinsey A.C.:/Pomeroy, W.B./Martin C.E./Gebhart P.H.: Sexual Behaviour in the Human Male, 

Philadelphia (1948) 

Sexual Behvaiour in the Human Female, Philadelphia (1953) 

Kitzinger, Celia: The Social Construction of Lesbianism, Sage Publications, Bristol (1987) 

Kitzinger C./Wilkinson, S.:Deconstructing Heterosexuality – a feminist social-constructionist 

analysis (Practising Feminism – Identity, Difference, Power, Charles N./Hughes-Freeland, F. 

Red.), Routledge, New York (1996) 

Kristeva, Julie: Desire in Language – a semiotic approach to literature and art, Columbia 

Univerity Press, New York (1980) 

Stabat Mater (Julia Kristeva i urval av Ebba Witt-Brattström), Natur & Kultur, Falköping (1990) 

Kulick, Don: Från kön till genus kvinnligt och manligt i ett kulturellt perspektiv, Carlsson Förlag, 

Stockholm (1987) 

Lee Bartky, Sandra: Foucault, Femininity, and the Modernization of Patriarchal Power 

(Feminism and Foucault – reflections on resistance, Diamond, I./Quinby, L. Red.) Norhteastern 

University Press, Boston (1988) 

Lundahl, Pia: Den Olidliga Fångvänskapen – erotiska (o)möjligheter vid sekelskiftet, manus från 

föredrag vid konferens i Lund februari 2000 

Lundström, Karin: Jämlikhet mellan kvinnor och män i EG-rätten – en feministisk analys, Iustus 

Förlag, Uppsala (1999) 

Masters W.H./ Johnson V.E.: Ny Syn på Homosexualitet, Brombergs, Södertälje (1981) 

Nilsson, Arne: Såna och Riktiga Karlar – om manlig homosexualitet i Göteborg decennierna kring 

andra världskriget, Anamma, Göteborg (1998) 

Ortner, Sherry: Is Female to Male as Nature is to Culture? (Woman, culture, and society, Rosaldo, 

M.Z./ Lamphere, L. Red.), Stanford University Press, Stanford (1974) 

37

Phelan, Shane: Identity Politics – Lesbian Feminism and the Limits of Community, Temple 

University Press, Philadelphia (1989) 

Rich, Adrienne: Adrienne Rich’s Peotry and Prose – poems, prose, reviews and criticism 

(Charlesworth Gelpi/Gelpi red.), Norton Cop., New York (1993) 

Rosenberg, Tiina: Byxbegär, Anamma, Göteborg (2000) 

Simpson, Mark: Anti-Gay, Freedom Editions, London (1996) 

Smart, Carol: Feminism and the Power of Law, Riutledge, New York (1989) 

Spargo, Tamsin: Foucault and Queer Theory, Icon Books, Cambridge (1999) 

Widegren B./Ytterberg H.: Homosexuellas rättigheter, Folkhälsoinstitutet, Stockholm (1995) 

Wittig, Monique: The Straight Mind and Other Essays, BeaconPress, Boston (1992) 

Österberg, Eva (red.): Jämmerdal och Fröjdesal – kvinnor i stormaktstidens Sverige, Atlantis, 

Stockholm (1997) 

ARTIKLAR: 

Butler, Judith: Extracts from Gender as performance: an Interview with Judith Butler by Peter 

Osborne and Lynne Segal, Radical Philosophy Ltd, London (www.theory.org.uk)(1993b)(utskrift 

991023) 

Gold, Steven Jay: Sociobiology- the Art of Storytelling, New Scientist vol.36 nr.24 (1978) 

Jenefsky/Miller: Phallic Intrusion – girl-girl sex in penthouse, Women’s Studies International 

Forum vol.21 nr.4 s. 375-388 (1998) 

Jeffreys, Sheila: The Queer Disappearence of Lesbians – Sexuality in the Academy, Women’s 

Studies International Forum vol.17 nr.5 pp.459-472 (1994) 

Jonung, Christina/Persson, Inga: Kvinnans roll i ekonomin, bilaga 23 SOU 1990:14, Stockholm 

(1990) 

Kulick, Don: Queer Theory – Vad är det och vad är det bra för?, Lambda Nordica vol.2 nr.3-4 

(1996) 

Liljequist, Jonas: Staten och ’sodomiten’ – tystnaden kring homosexuella handlingar i 1600- och 

1700-talets Sverige, Lambda Nordica vol.1 nr.1-2 (1995) 

Liljeström,Marianne: Institutionaliserad Heterosexualitet och undersökning av könssystemet, 

Kvinnovetenskaplig Tidsskrift (1990:4) 

Nussbaum, Martha: The Professor of Parody, New Republic (www.tnr.com/archive/0299/022299/ 

Nussbaum022299.html) (1999)(utskrift 000716) 

38

Rich, Adrienne: Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence, Signs: Journal of Women in 

Culture and Society vol.5 nr.4. (1980) 

Österberg, Eva: Den Synliga och den Osynliga Synden – sexualitet i norm och verklighet under 

1600- och 1700-talen, Lambda Nordica vol.2 nr.3-4 (1996) 

ÖVRIGT MATERIAL: 

SOU 1935:68 

SOU 1941:32 

SOU 1984:63 

SOU 1993:98 

SOU 1995:60 

Lu 1973:20 

LAG1987:813 

LAG1994:1117 

QX magazine, augusti 2000 

DiFranco, Ani: Talk To Me Now, Ani DiFranco, Rigtheous Babe (CD) (1990) 

Edenheim, Sara: Ecce Homo/Ne Ecce Lesbia – rättshistoriskt perspektiv på lesbianism och 

homosexualitet, paper i Genus och Rätt, Juridiska Institutionen vid Lunds universitet VT 2000 

Rydström, Jens: ej publicerat material samt föreläsning för kursen Genus och Rätt vid Juridiska 

Institutionen, Lunds Universitet, vårterminen 2000 

39

D-uppsats i historia - SFQ | Sveriges Förenade HBTQ-studenter ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?