Ladda hem pdf med färgomslag (ca 2,7 MB)

PIG MANAGEMENT 

Läsebok för karriärgrisar 

Mattias Haglund 

Nina Jansdotter

Pig Management 

Läsebok för karriärgrisar 

av 

Mattias Haglund 

och 

Nina Jansdotter

Information om boken, författarna och karaktärerna finns på 

www.pigmanagement.se 

Pinestream Publishing AB 

Kaserngården 14, 791 40 Falun 

Telefon: 023-661 53 34 

E-post: info@pinestream.org 

Internet: www.pinestream.org 

Illustrationer: Mattias Haglund 

Omslag: Sara Rönér 

Grafisk form och original: West Studios 

Tryck: Edita Västra Aros, Västerås 2004 

ISBN 91-971573-2-5 

4

Denna bok tillägnas 

alla kämpande karriärgrisar 

* 

Vi vill tacka följande personer: 

varandra, för att vi är så 

kreativa tillsammans 

Birgitta Granström, vår 

eminenta förläggare 

Carola Jonsson Haglund och 

Anders Johansson, 

våra respektive livskamrater, 

för deras stöd 

Sara Rönér, för hennes 

vägledning i cyberdjungeln 

Jan Möller, för att han har 

lärt Mattias hur modern 

svinskötsel går till 

5

Karaktärslista 

GRISARNA 

Grisidor 

En pigg och glad liten gris som når framgång utan att 

egentligen söka den genom sin nyfikenhet, sin lättillgänglighet 

och sin förmåga att lyssna och att bekräfta 

andra. 

Galtazar 

Grisidors mentor och förebild. En sträng men rättvis 

ledare som låter alla höras och påverka besluten. Har 

tendens till att vara cynisk och temperamentsfull. 

Knorrfröken 

Stallets femme fatale. Ett bombnedslag som gör karriär 

med hjälp av sin snygga kropp och sitt knivskarpa 

intellekt. En livsfarlig kombination av skönhet och 

intelligens. 

7

Knorrvar 

Knorrfrökens bror som tvärt emot sin syster är ganska 

stadig och inte alltför smart. Knorrvar är glad och snäll 

och ställer upp för sina vänner. 

Syster Ister 

En glad och sprallig tjej som aldrig ligger still. Det 

händer alltid någonting kring henne. 

Grisella 

En rar flicka som inte står ut från mängden på något 

sätt. Söt och själfull när man lär känna henne. 

Trynolf 

Stallets skrytmåns som gärna trycker ner andra och ser 

det mesta från den negativa sidan. 

Gyldenborste af Svinesund 

En galt med pondus som är platschef på MegaPorks 

nya anläggning. Hård i nyporna, särskilt när han nafsar 

gyltorna i knorren. Tror på hårda tag för att sålla ut 

vinnarna från förlorarna. 

Suggmor 

Stallets grand old lady som med värdighet och moderligt 

lugn ledsagar grisarna genom sin första tid i stallet. 

8

Indigo 

En äldre galt som har vänt ryggen till karriärjakt och 

materialism och lever sitt liv som yogi och guru. 

François DuRoc 

Konsult från det ansedda konsultföretaget Piggins & 

Schwein. 

Mr Bacon 

Amerikansk galt som tillfälligt sätts in som platschef. 

Ryta 

Vildsvinssugga som leder flocken av vildsvin i skogen 

nära stallet. 

Böke 

Ung vildsvinsgalt i Grisidors ålder och Rytas son. 

Barsk 

Äldre vildsvinsgalt som är Bökes stora förebild. 

9

LEDNINGEN 

Direktörn 

Verkställande direktör på MegaPork Sverige. 

Slaktarn 

Personalchef på MegaPork som med glädje använder 

köttyxa när han ska skära ner personalen. 

Blodsugarn 

Ekonomichefen som gärna suger musten ur grisarna 

för att öka profiten. 

Pådrivarn 

Den hänsynslöse produktionschefen i vars ögon grisar 

inte kan springa fort nog. 

10

Författarnas förord 

Grisidor föddes ur Mattias huvud. Naken och rädd 

och utan skyddsnät kom han till en kall värld. 

Nina tog den nyfödda tanken och höjde den till 

skyarna. ”Låt oss skriva en bok. Låt idén växa utanför 

ramarna.” 

Och Grisidor växte. En dag hade han blivit så stor att 

han bröt sig ut ur tankens hage. 

I vild fart bökade han upp fantasins rabatter 

och glufsade i sig kunskapens rotfrukter. 

Och en dag krävde han: ”Berätta min historia! 

Gör mitt öde känt för världen!” 

Vilket härmed sker i enlighet med denna önskan. 

Skåne 2004 

Mattias Haglund och Nina Jansdotter 

11

Kapitel ett. Gullegrisar är vi allihopa. 

Det var vår i luften. Solen hade börjat värma de frusna 

markerna, och lockat ut allt levande ur sina gömmor för 

att beskåda årets gryning. Ett glidflygplan flög sakta över 

landskapet. Det svävade fram över skogar och åkrar, byar 

och gårdar. Planet girade in över en liten charmig gård 

som var hemvist för företaget Gullegrisen AB. Här fanns 

traktens allra sötaste och finaste grisar. Det var allmänt 

känt och vedertaget. Byn var liten, och det lilla och vackra 

omhuldades av folket. 

Mot horisonten syntes en byggnad som verkligen inte 

smälte in i landskapet. Tvärtom, den tycktes skära himlen 

i två delar som en vass och kantig glasskärva. Det var 

en omstridd och omtalad etablering av en anläggning tillhörig 

det internationella storföretaget MegaPork. Ut från 

det glasklädda tornet sköt flera längor ut. Längor där 

man kunde anta att en hel massa grisar skulle leva. 

Men vår berättelse börjar i det lilla företaget. Där 

bodde, bland många andra, en liten gris som hette Grisidor. 

13

Hans hem var också arbetsplats för cirka två hundra äldre 

grisar sysselsatta i aktiv produktion. Riktigt vad som producerades 

visste inte Grisidor, för allt som skedde sådär 

ett par decimeter ovanför hans huvud var liksom lite diffust. 

Han undrade om det egentligen var någon alls som 

hade överblick över allt som hände. Men han trodde nog 

att det nånstans fanns en högre makt som höll ett vakande 

öga över alla små nassar som åt och växte för kung och 

fosterland. 

Livet var annars ganska inrutat. Alla produktionsgrisar 

hade sina egna bås som de endast sällan lämnade. Förutom 

ett och annat skvaller som flyktigt grymtades vidare 

från bås till bås, så skötte var och en sitt och brydde 

sig inte om de andra så mycket. Samordning och överblick 

fick andra stå för. 

14

Det var rätt så hög personalomsättning i företaget, och 

nyrekrytering av yngre förmågor skedde kontinuerligt. 

Grisidor var själv en av de få utvalda som hade chans att 

göra karriär inom systemet. 

”Du kommer att gå långt”, hade hans moder sagt åt 

honom. ”Du tillhör eliten, lille vän.” 

Ty det var satt i system att man föddes till att tillhöra 

eliten, och endast de bästa och mest lovande unga 

aspiranterna fostrades till att inneha de finaste ställningarna 

i stallstrukturen. Högst i rang stod för närvarande 

en gammal herre som hette Galtazar. Galtazar var något 

av en mentor för Grisidor. Hans erfarenhet och goda råd 

var mycket värdefulla för en ung gris i karriären. Erfarenheten 

och framför allt åldern hade dock gjort Galtazar 

lite cynisk, och han kunde ofta upplevas som vresig. 

Galtazar tillhörde numera kategorin 5+, det vill säga 

gamla svin som var äldre än fem år. De var inte så eftertraktade 

på marknaden, och om de inte var exceptionellt 

bra så var det ganska kört. 

”Blir jag friställd så är det charkdisken nästa”, hade 

Galtazar sagt. ”Marknaden har inget behov av gamla stötar 

som jag. Du, däremot, du är ung och har framtiden 

för dig. Spela dina kort rätt, så kommer du att klara dig 

bra!” 

”Det är nog inte alltid så lätt att vara konkurrensutsatt”, 

tänkte Grisidor. ”Man måste ha hög tillväxt och 

15

vara frisk och stark. Och framför allt kompetent för sin 

uppgift.” Eller var det potent? Grisidor tänkte att det 

visar sig väl med tiden. Han gäspade och la sig ner för att 

slumra en stund. * 

16

Kapitel två. Galtazars ledarskap. 

Grisidor satt och såg sig omkring i stallet. Det var mysigt 

och väl inbott, kanske lite för väl. Inredningen var sliten 

och här och där hade färgen flagnat från väggarna. Hela 

stallet hade blivit påbyggt och utbyggt i flera omgångar 

utan någon särskild planering. Det gick inte att gå raka 

vägen från en del av stallet till en annan utan att gå långa 

omvägar runt boxar som var dimensionerade lite på en 

höft. Egentligen var det inte en enda gris som satt i en 

box som var helt och hållet gjord just för honom. Men 

alla brister till trots så var stämningen bland grisarna god. 

Detta berodde mycket på Galtazars ledarskap. Galtazar 

var bra på att låta var och en känna att han var sedd och 

hörd. Kärnan i Galtazars filosofi var att alla beslut skulle 

förankras hos klövfolket. 

När Galtazar hade gruppmöten stod gruppen alltid i 

en ring och såg på varandra. Galtazar brukade stå där 

som en i gänget och föredra vad som behövde diskuteras. 

17

”Jaha,” kunde han börja, ”vi har ett par saker vi måste 

snacka om. Det har kommit in klagomål på halmen och 

det är kanske dags att göra nåt åt väggarna. Synpunkter?” 

Den som ville kommentera kunde då spontant säga 

till exempel: 

”Själv skulle jag ju föredra finhackad halm istället för 

den här långstråiga vi har nu. Det vore bättre för suggorna 

också.” 

18

Eller: 

”Jo, nog behöver väggarna målas om alltid. Frågan är i 

vilken färg.” 

”Okej,” återknöt Galtazar då, ”om vi börjar med halmen; 

hur många vill ha den vi har och hur många vill 

byta till finhackad?” 

Här kunde man slå vad om att fördelningen skulle bli 

fifty-fifty eller ganska nära. Den förlorande sidan utgjorde 

i alla fall nio gånger av tio en stor minoritet. Detta orsakade 

problem, eftersom Galtazar var mån om att ingen 

skulle känna sig överkörd. Hans försök till medling kunde 

pågå i flera minuter, tills någon av ren leda gav med sig 

så att röstfördelningen ändrades radikalt till ena sidans 

fördel. 

”Färgen då? Jag antar att alla vill ha en annan färg. 

Just nu är den ju gulbrun. Får jag några bud?” 

Här kom det alla möjliga förslag. Grönt. Blått. Orange. 

Et cetera. Och återigen följde en långrandig diskussion 

eftersom ingen ville ge med sig. Oftast slutade det med 

att sådana här frågor bordlades till nästa möte. Galtazar 

tackade alla och avslutade mötet. 

Grisidor var ännu alldeles för ung för att ha någon 

aktiv del i verksamheten i stallet, men han tyckte det var 

intressant att stå och lyssna när de äldre svinen hade möte, 

och då och då knallade han bort till Galtazars box för att 

insupa hans lärospån. 

19

”Du förstår,” sade Galtazar, ”som ledare måste man ge 

sina medarbetare bekräftelse. Det kan vara skillnaden 

mellan ett hyfsat utfört jobb och ett exemplariskt utfört 

jobb. Allt handlar om motivation.” 

Det märktes att Galtazar uppskattade Grisidors nyfikenhet 

och oskuldsfulla vetgirighet. Han lät ofta smickrad 

när Grisidor ställde fråga efter fråga. Den unge ville 

verkligen förstå allt, och Galtazar kände sig på ett sätt 

bekräftad själv. Så här mot slutet av sin karriär var det 

skönt att veta att hans visdomar skulle leva vidare. * 

20

Kapitel tre. Grisidor och hans vänner. 

Grisidor hade flera kompisar i stallet. Det var Knorrfröken 

och hennes bror Knorrvar, Syster Ister och lilla 

Grisella. Knorrfröken var en otroligt söt flicka som ofta 

fick höra hur fin hon var. Suggorna i stallet pratade gärna 

om henne. 

”Ja, hon är redan rena bombnedslaget,” sa de. 

”Hon kommer att bli livsfarlig en vacker dag. En riktig 

galtslukare.” 

Men alla var inte lika beundrande: 

21

”Jaja, hon tror hon är så himla märkvärdig, men man 

kan ju gott tänka sig vilka ’talanger’ hon kommer att använda 

sig av för att slå sig fram!” 

Själv hade hon stora planer för sig själv. 

”Jag ska minsann gå så långt man bara kan,” sa hon. 

”Aldrig att jag tänker nöja mig med att bli sugga i det 

här unkna gamla stallet. Min linje har så fina anlag så jag 

kommer att ha goda chanser att rekryteras av ett större 

och proffsigare företag!” 

Och om någon av dem hade någon som helst chans 

att lyckas, så var det hon. Hon var inte bara vacker, hon 

var intelligent och rapp i munnen. Hon var aldrig svarslös 

när grisarna kivades. 

Då var det annat med hennes bror, Knorrvar. Familjens 

fina stamtavla syntes tyvärr inte hos honom. Han 

var stark och frisk, men inte alls lika smart som sin syster. 

Och så var han mer intresserad av att glufsa i sig 

foder än att tänka på karriär. Grisidor gillade Knorrvar 

ändå, eftersom han var schysst och alltid glad. Knorrvar 

var stor och stark och när han satte klöven i golvet så var 

det ingen som vågade bråka mera. 

Syster Ister var den spralliga i sällskapet. Hon kunde 

verkligen aldrig ligga still, och var det någon som alltid 

kunde hitta på bus och lekar, så var det hon. Syster Ister 

skulle definitivt kunna hålla humöret uppe på avdelningen 

när tiderna var dystra. 

22

Till sist var det Grisella, som inte stod ut från de andra 

på något särskilt vis. Hon var intelligent och skärpt, 

men samtidigt alldaglig och utan några andra ambitioner 

än att göra ett bra jobb. 

Tillsammans hängde de ihop och levde den unga 

generationens bekymmerslösa liv. Ibland blev de stående 

i ett fönster och blickade bort mot MegaPorks monstruösa 

byggnad. Ingen av dem kunde förstå vad det fanns 

för vits med att bygga något så stort. Alla utom Knorrfröken, 

som drömde om de möjligheter hon skulle ha i 

ett företag som MegaPork. * 

23

Kapitel fyra. Olika sorters grisar. 

En dag satt Grisidor för sig själv i ett hörn och funderade 

på hur många olika sorters grisar det fanns här i 

världen. Det fanns både mansgrisar och morsgrisar och 

kelgrisar, till och med latgrisar. Och en och annan lortgris 

fanns det också. Och så fanns det några som var ena 

riktiga svin. Sen fanns det vissa som levde helt utanför 

alla ramar och regelverk. De kallades lite föraktfullt för 

vildsvin, och var inte så välsedda av de högre makter som 

styrde och ställde i systemet, eftersom de inte lät sig inordnas 

utan gjorde lite som de ville. 

”Vildsvin”, tänkte Grisidor högt och smakade på ordet. 

Det fanns nåt dramatiskt över det, ett romantiskt 

skimmer på nåt vis. 

”Man kanske skulle satsa på att frilansa”, tänkte han. 

”Bli sin egen, en riktig frifräsare?” 

Men vem visste vilka faror som lurade där ute i det 

fria? Det kunde nog bli kämpigt när snålblåsten ven därute. 

Sådana gånger var det skönt att känna värmen innan- 

24

för stallväggarna. Kanske var det lika bra att stanna kvar 

i fållan ändå, det var ju i alla fall tryggt och bra och man 

fick allt man behövde. Då var man en snäll och solidarisk 

liten gris, och inte som de dumma vildsvinen som 

bara tänkte på sig själva. Grisidor tvekade. Han ville ju 

visa sig ambitiös och jobba sig uppåt. Annars hade ju 

inte tillvaron någon större mening. Han visste att han 

hade goda förutsättningar att lyckas. Han hade till exempel 

en imponerande stamtavla. Flera av hans förfäder 

hade varit framstående individer som dessutom varit vitt 

beresta. Hans mormors bror hade till exempel haft anställning 

som kölsvin på en Atlantångare. Och en annan 

släkting hade varit tryffelsvin i Frankrike, vilket ansågs 

som mycket fint. Fast han hade med tiden blivit så högfärdig 

att han knappt hade gått att umgås med. 

”Jaja, jag har ju lite tid på mig att bestämma mig än”, 

tänkte Grisidor och bökade förstrött i lite kvarlämnat 

spillfoder. * 

25

Kapitel fem. Företag i kris. 

Onda tider skulle randas för Gullegrisen AB. Billiga 

danska friterade fläsksvålar vällde in över gränserna och 

dumpade marknaden. Och en morgon när grisarna vaknade 

upptäckte de till sin förskräckelse att Galtazar var 

borta! Han som alltid var först igång på morgonen. 

Chocken spred sig. Visserligen hade Galtazar varnat för 

att tiderna hade försämrats, men aldrig kunde de väl tänka 

att det skulle gå utför över en natt. 

”Vad ska hända nu?” frågade grisarna. 

”Kommer vi att bli slaktade allihopa?” 

Många sprang runt i rena paniken i sina boxar, medan 

andra blev apatiska. Några babblade ohämmat och orden 

slakt, död och slut flög hit och dit. 

Så kallades alla grisarna till ett extrainsatt månadsmöte 

för hela stallet. Men istället för den mystiskt försvunne 

Galtazar spatserade en okänd galt självsäkert in 

inför dem. Han bröstade myndigt upp sig och visade hur 

viktig han var. 

26

”Mina vänner!” hälsade den okände galten. ”Mitt namn 

är Gyldenborste af Svinesund, och jag representerar 

MegaPork, era konku... kollegor!” 

Hela tiden medan han talade hade Gyldenborste af 

Svinesund en arrogant ton i rösten. Även om han hade 

försökt, hade han knappast kunnat frammana någon sympati 

från de församlade. Han fortsatte: 

”Jag är här för att informera er om att ert företag och 

vårt har inlett ett långtgående samarbete som kommer 

att innebära en hel del förändringar. Men jag är över- 

27

tygad om att vi tillsammans kommer att kunna göra dessa 

förändringar så smärtfria som möjligt.” 

Gyldeborste såg överlägset ner på dem han talade till. 

Han fortsatte: 

”Som ni såg så kom inte er platschef till arbetet idag. 

Han är tyvärr entledigad från sin tjänst. Tills vidare kommer 

jag att fungera som tillförordnad platschef här tills 

förändringsprocessen är helt genomförd. Var och en av 

er kommer att kallas till individuella utvecklingssamtal 

där vi ser över vilken roll ni kan spela i den nya organisationen!” 

Gyldenborste fortsatte här att i dramatiska ordalag beskriva 

den stolta framtid som låg framför dem alla, men 

det var inte många i lokalen som lyssnade. 

”Öh, det kunde man ge sig den på,” sa Knorrvar bittert 

bakom Grisidor. ”De kommer att plocka åt sig 

godbitarna. Resten styckar de upp och säljer bit för bit!” 

Grisidor lämnade mötet med en osäker känsla i maggropen. 

Galtazar hade ju varit hans klippa. Utan honom 

visste inte Grisidor om han skulle ha självförtroende nog 

att ta sig fram och göra karriär. Frågan hade ju blivit 

högaktuell nu när man höll på att köpas upp. Men så 

tänkte han att om han bara kom ihåg allt som Galtazar 

hade lärt honom, så vore det ju nästan lika bra som att 

fortfarande ha honom där. Att tro på sig själv genom att 

ha god kännedom om sina egna styrkor och svagheter. 

28

Att kunna anpassa sig utan att ge avkall på vem man var. 

Att vara generös men samtidigt inte låta sig utnyttjas. 

Och framför allt att behandla alla lika. 

Grisidor kom ihåg när Galtazar hade berättat för honom 

om Paragriset. Galtazar trodde egentligen inte på 

något annat än det han kunde se och röra, men denna 

lilla sentimentalitet hade han tydligen unnat sig. 

Paragriset, berättade han, var en härlig plats, full av ollonskogar 

och potatisland. Där var alla grisar evigt unga och 

friska. Grisidor hoppades att Galtazar skulle vara i Paragriset 

och böka nu. Den tanken gav honom tröst, och 

medan han satt där så bestämde han sig för att han skulle 

göra karriär. Han skulle visa de där isterbukarna på 

MegaPork vad en hederlig farmgris kunde uträtta! 

Gyldenborste var ett särskilt hårdhudat svin som inte 

hade någon misskund med grisar som inte levde upp till 

hans höga prestationskrav. Tvärtom, Ledningen för 

MegaPork hade satt in honom för att städa upp i detta 

lössläppta och äckligt bohemiskt skötta företag. Klarade 

han det bra så hägrade positionen som driftschef på 

MegaPork’s nybyggda jätteanläggning där tusentals toppmeriterade 

svin skulle hållas. 

I grund och botten såg han ner på de grisar som det 

var hans otacksamma uppgift att leda. Latgrisar tolererades 

inte. Morsgrisar som gnällde för mycket kastades 

29

hänsynslöst ut i den hårda verkligheten så att de antingen 

lärde sig bli högproducerande eller slogs ut i konkurrensen. 

Detta orsakade naturligtvis en hel del stress, men 

Gyldenborste ansåg att det som inte dödar stärker. Det 

var en gång så världen var beskaffad, ansåg han. Lortgrisar 

läxades upp. Alla företagets medarbetare skulle vara 

klanderfria i stil och uppförande. Detta var business; endast 

det bästa var gott nog. Alltsammans framgick klart 

och tydligt i företagets nolltolerans-policy som kallades 

Griso 9000. 

Sen ville han ju leva gott själv också. Som driftschef 

skulle han få större fodergiva och en stor och rymlig box. 

Han hade dessutom fått upp ögonen för den där pigga 

och rundnätta lilla gyltan som hette Knorrfröken. Henne 

skulle han placera nära sig själv. Mycket nära... 

”Hmm, det artar sig till intressanta tider,” tänkte han. * 

30

Kapitel sex. Grymta månde grisarna. 

Ganska snart delade grisarna in sig i smågrupper som 

smutskastade varandra. Vad man visste var att kanske så 

många som hälften av grisarna på Gullegrisen AB skulle 

förflyttas till MegaPorks anläggning. Vad som skulle 

hända med de övriga visste ingen. Utvecklingssamtalen 

fortsatte kontinuerligt, och för var och en som hade varit 

hos Gyldenborste kom det nytt skvaller. Avundsjukan var 

stor och baktalandet antog astronomiska proportioner. 

”Klart att Knorrfröken klarade sig,” sa några, ”Hon 

gjorde väl Gyldenborste en och annan ’tjänst’ när hon 

var inne på ’samtal’!” 

Så blev det dags för Grisidor att komma in till 

utvecklingssamtal. Gyldenborste hade gjort sig bekväm 

inne i Galtazars box, och Grisidor kände en omedelbar 

olust inför honom. Men han hade lovat sig själv att inte 

döma Gyldenborste på förhand, så han förhöll sig känslomässigt 

neutral. Detta var trots allt det svin som hade 

hans framtid i sina klövar. 

31

”Hej,” hälsade han kort. 

”Hej!” utropade Gyldenborste med spelad jovialitet. 

Ett brett leende klöv hans ansikte. 

”Grisidor, eller hur,” frågade Gyldenborste. 

”Ja, just det,” svarade Grisidor. 

”Kom in, kom in! Jaha, då ska vi se!” Gyldenborste 

bläddrade med klövarna i några papper som låg på golvet 

framför honom. Grisidor gick in och satte sig, osäker 

på vad som var att vänta. 

”Här har vi det,” sa Gyldenborste. ”Din förre chef har 

varit vänlig att lämna sina anteckningar, förstår du.” 

Pappren låg utspridda med rafsiga svarta klövmarkeringar 

på. Grisidor blev arg när han insåg att denne 

nye stropp satt och läste Galtazars nedteckningar. Det 

kändes som om en främling stod och nosade i deras mest 

intima saker. Men han var noga med att inte visa det. 

”Grisidor,” citerade Gyldenborste medan han läste. ”En 

av de mest lovande unga aspiranter jag har sett på månader. 

Har ett gott gry, är pigg och nyfiken och bla bla bla, 

ha ha ha, na na na….” 

Gyldenborste övergick till att göra korta rytmiska ljud 

medan han läste innantill. Förutom det irriterande ljudet 

drev det nästan Grisidor till vansinne att inte få veta 

vad hans gamle mentor hade skrivit om honom. 

”Jaha, just det ja,” sa Gyldenborste sammanfattande. 

”Det verkar som om min företrädare hade rätt höga 

32

tankar om dig. Är du förtjänt av denna lovprisning?” 

Frågan var utmanande, och Grisidor kände sig ställd 

mot väggen. Hur skulle han kunna bedöma det? Det var 

ju Gyldenborste som satt inne med all information. 

”Allt jag kan säga är att jag är villig att sättas på prov 

för att visa vilket tillskott jag kan bli i er nya organisation,” 

sa han till slut. 

”Ja, det låter ju bra det, men vad kommer det provet 

att visa? Gillar du utmaningar?” 

”Ja, oh, ja,” ljög Grisidor. I själva verket ogillade han 

utmaningar. Men han insåg att han skulle bli tvungen 

att anpassa sig till nya situationer om han inte skulle bli 

utvisad redan i första ronden. 

”Det låter bra det! Nå, du har ju goda vitsord från den 

förre chefen, och det bör ju rimligtvis ligga något korn 

av sanning i det han säger. Jag kan nog med nittio procents 

säkerhet säga att du får komma med till den nya 

anläggningen.” 

”Får jag fråga vad som kommer att hända med det här 

stallet,” dristade sig Grisidor att fråga. 

Gyldenborste sneglade på honom med en antydan av 

missnöje. 

”Planerna är egentligen inte riktigt klara,” sa han motvilligt, 

”men jag kan säga så mycket som att de framsteg 

man trots allt har gjort här inte kommer att gå till spillo.” 

Här vände sig Gyldenborste om för att markera att 

33

samtalet var avslutat. Men i samma stund tappade han 

ett papper som landade framför trynet på Grisidor. 

Grisidor tänkte säga till, men nyfikenheten gjorde att 

han istället blixtsnabbt läste vad som stod på pappret. 

Det stod: 

1 

34 

2 

3 

5 

HUR MAN SLAKTAR ETT FÖRETAG 

1. Tillfoga de centrala funktionerna ett hårt och förlamande slag. 

2. Töm organisationen på livskraft. 

3. Avskilj huvudet från kroppen. 

4. Sprätta upp och töm företaget på innehåll. Användbara 

organ tas till vara, resten kasseras. 

5. Klyv företaget så att den ena foten inte vet vad den andra gör. 

6. Stycka upp företaget och behåll de finaste bitarna själv. 

Sälj resten till rövarpris. 

4 

6

Grisidor svalde hårt. Så detta var vad som höll på att 

hända. Knorrvar hade alltså i stort sett rätt. Han såg också 

att de tre första punkterna var markerade. Vid den fjärde 

stod ”Under verkställande”. 

Plötsligt vände sig Gyldenborste om. 

”Ojdå, jag tappade visst ett papper.” Han böjde sig ner 

och plockade upp det. 

”Du var på väg ut?” sa han till Grisidor. 

”Va? Ja, javisst,” svarade Grisidor nervöst. Sedan gick 

han. Han skulle snart erfara att allt skulle verkställas exakt 

så som promemorian hade dikterat. 

I ett sammanträdesrum på MegaPork’s anläggning satt 

fyra allvarliga figurer runt ett stort bord. Där satt personalchefen, 

en hänsynslös man som kallades Slaktarn 

eftersom det var hans uppgift att skära i personalen. Där 

satt ekonomichefen, en girig person som för sin penninghungers 

skull kallades Blodsugarn. Där satt produktionschefen, 

en slavdrivare av stora mått som för den skull 

benämndes Pådrivarn. Den fjärde var deras ledare, som 

helt enkelt titulerades Direktörn. 

”Mina vänner!” annonserade Direktörn. ”Omstruktureringen 

är fullbordad. Alla som inte har någon plats i 

den nya organisationen är bortrensade. Spelet kan börja. 

Nöff, nöff!” 

De övriga applåderade och jublade. De älskade att sluka 

35

små trivsamma företag med hull och borst och strukturera 

upp dem i snörräta kotlettrader. Lite kadaverdisciplin 

hade ingen dött av! 

”Detta,” sa Direktörn, ”måste firas!” 

På hans tecken rullades en serveringsvagn in. På vagnen 

låg ett stort fat med en kupa över. Direktörn själv 

gick fram till vagnen. 

”Hoppas det smakar!” sa han och lyfte på kåpan. 

På fatet därunder låg ett huvud. Galtazars huvud. * 

36

Kapitel sju. Nya villkor. 

Inne i lastutrymmet kände Grisidor hur grisbilen krängde, 

bromsade in och började gå baklänges. Efter att ha färdats 

en lång stund hade luften därinne börjat bli dålig. 

Grisidor och hans vänner stod ganska tätt och oron de 

alla kände inför det nya blandades med den unkna luften. 

Så stannade bilen, och landgången fälldes ner. I rask 

takt manades de alla att kliva av bilen och gå vidare in i 

det nya stallet. De fick gå ganska snabbt, och Grisidor 

hann inte uppfatta mycket av lokalerna annat än att de 

verkade nya, ljusa och öppna. Marschen gick genom korridorer 

och passager och slutade i en stor box. Dörren 

stängdes bakom dem och sedan blev det tyst. 

”Öh, vad konstigt det luktar här,” kommenterade 

Knorrvar efter en stund. 

Grisidor sniffade. Förutom lukten av ny fräsch halm 

var det så kliniskt rent i rummet att det kändes sterilt. 

”Det luktar egentligen ingenting,” sa han. ”De här loka- 

37

lerna är nog så nya att det inte har bott någon här innan. 

Vi är de första.” 

Där hade dock Grisidor fel. Boxen var så stor att man 

knappt såg tvärs över den, men när han gjorde det, såg 

Grisidor en grupp främmande grisar som stod och tryckte 

i den andra ändan. 

”Undrar vilka det där är,” sa Knorrvar. 

”Vilka de än är så har de inte varit här länge. De kom 

nog strax före oss,” gissade Grisidor. 

Efter en stund började Grisidor att knalla runt och 

utforska i den nya boxen. Inte för att det fanns så mycket 

att utforska; var han än gick så fann han halm och åter 

halm. Inte någonstans kändes den det minsta möglig eller 

fuktig. Det var halm av högsta kvalitet, och Grisidor 

tänkte att det märktes att MegaPork var ett kapitalstarkt 

bolag. Endast det bästa var gott nog. 

När han hade gått en stund med blicken sänkt i halmen, 

såg han plötsligt ett par ben framför trynet. Han 

tittade upp och såg en annan gris, något större än honom 

själv. 

”Jaha, du är ute och knallar på andras revir ser jag,” sa 

den främmande grisen myndigt. 

”Förlåt, jag visste inte att detta var ditt revir,” sa 

Grisidor ursäktande. 

”Jag heter Trynolf, och hela boxen är mitt revir. Vi var 

38

här först och jag är ledare för vårat gäng. Ni gör bäst i att 

komma ihåg det!” 

”Jaja, okej då,” sa Grisidor i hopp om att kunna slinka 

därifrån. 

”Äh, vad säger ni grabbar,” ropade Trynolf till sina kamrater, 

”ska vi ge den här nykomlingen lite smisk?” 

Trynolf fick snart sällskap av två andra svin och situationen 

började kännas ganska hotfull. Då hördes en bekant 

röst bakom Grisidor. 

”Öh, hörni, lägg av med att hacka på min kompis!” 

Det var Knorrvar. Grisidor andades ut. Tack och lov 

för uppmärksamma kompisar! 

Bäst som de stod och mätte sina krafter, hördes en 

myndig röst som kallade på allas uppmärksamhet. 

Grisidor och de andra vände sig om och såg en välbekant 

galt som talade till dem. 

39

”Gyldenborste!” tänkte Grisidor. ”Säg inte att han…” 

”Mina vänner,” sa Gyldenborste uppfordrande. ”välkomna 

till MegaPork! Jag heter Gyldenborste och det är 

jag som är er chef. Några av er känner nog igen mig och 

jag är övertygad om att vi alla kommer att komma bra 

överens här i stallet!” 

Den pompöse galten såg överlägset avmätt på de unga 

grisarna medan han talade. 

”Först och främst vill jag göra er uppmärksamma på 

några grundregler. Här är det kutym att alla är välvårdade 

och belevade. Ryggborst och svansar skall vara vältrimmade, 

och ingen ska ha smuts mellan klövarna. Foder 

serveras två gånger per dygn och ljuset släcks klockan 

åtta!” 

Här gjorde han en kort paus. Sedan fortsatte han. 

”Ni kommer från och med nu att ingå i vårt trynéeprogram. 

Som trynées får ni lära er allt ni behöver kunna 

för att i framtiden ingå i ett professionellt och högproducerande 

arbetslag. Ni kommer att värderas utifrån 

er produktivitet, er tillväxt och ert hälsotillstånd. Ni kommer 

att få en välbalanserad kost och underkastas regelbundna 

hälsokontroller. Tills vidare förväntas ni göra en 

sak; växa! Bli större och tyngre. Men för att sidspäcket 

inte ska bli för tjockt så kommer ni också att inordnas 

ett fortgående fitness-program. Här på väggen kommer 

ett diagram att anslås där er individuella tillväxt kommer 

40

att anges med en stapel per gris. Den som har växt mest 

under veckan kommer att belönas med vårt motivationspris 

som heter Veckans Fläskis. Vinnaren kommer också 

att få sin bild anslagen här vid sidan om.” 

Alla grisarna stod tysta som möss och bara stirrade på 

Gyldenborste. Detta var rena kadaverdisciplinen. 

”Några frågor?” sa Gyldenborste till slut. 

Knorrvar gjorde en ansats för att tala, men Gyldenborste 

avbröt honom: 

”Då var det allt! Återigen, välkomna hit, och lycka till!” 

Sedan gick han. Kvar på boxkanten låg en bunt papper. 

På varje papper stod det Arbetsbeskrivning med stora 

feta bokstäver. Därunder stod den enskilde grisens namn, 

samt följande uppgifter angivna: 

Arbetsuppgifter: ät och väx 

Ansvar: inget 

Befogenheter: inga 

41

Kapitel åtta. Trynées. 

Trynée-utbildningen var mångsidig och bestod av olika 

moduler. Först var det marknadsföring, där man fick lära 

sig hur man säljer grisen i säcken. Sedan var det organisation 

och ledarskap, det vill säga att ha rätt gris på rätt 

plats. Under ekonomi och administration fick man lära 

sig att allt man vill göra kostar fläsk. Logistiken var dock 

den mest fruktade delen, ty där fick man en praktisk demonstration 

i transportsystemet – via slaktbil. 

Livet i det nya stallet började annars gå i en vardaglig 

lunk. Dagarna ägnades åt att lära sig saker, äta och undvika 

att bli hackkulting åt Trynolf och hans gäng. Av de 

unga galtarna var det han och Grisidor som i stort sett 

turades om att få ha sin bild på väggen som Veckans 

Fläskis. När det var Grisidor, gjorde Trynolf sitt yttersta 

för att vädra sitt missnöje varje ledig stund. När det var 

Trynolf själv, så gick han runt och skröt om hur Gyldenborste 

hade sagt att han, Trynolf, var den mest lovande 

unga aspiranten på företaget. Knorrvar, som alltid hade 

42

dragits med fetma, låg nästan alltid allra sist på listan. 

Trynolfs gäng gjorde ständig narr av honom och härmade 

hans basröst och hans sätt att alltid börja varje 

mening med ett ”öh”. Då och då drog någon av flickorna 

förbi pojkarna och tog hem fläskispriset. Sådana gånger 

var Trynolf märkligt nog tyst. Kunde det vara så att han 

innerst inne var blyg inför tjejer? 

Flugor surrade ofta kring grisarnas huvuden och viskade 

rykten i deras öron. Flugorna älskade skvaller. Och 

när det inte fanns något att skvallra om så surrade de 

ihop nåt som inte var sant så att de ändå skulle ha något 

att surra om. I grund och botten kunde man säga: ju mer 

skit desto fler flugor. 

43

Men det värsta av allt var ändå råttorna. De var överallt. 

Oavsett om man åt, drack, stojade eller sov, hade 

man en råtta som hängde över sig och som observerade 

allt man gjorde – och inte gjorde. Allt de såg antecknade 

de på sina block. Då och då möttes råttorna och tisslade 

och viskade och kastade menande blickar. Försökte någon 

av grisarna fråga en råtta vad den skrev, fick han en 

nedlåtande blick och ett snäsande ljud till svar. Och samlade 

de inte information så kilade de hit och dit. 

”Vart går de med all sin information,” undrade Grisidor 

en dag. 

”De är controllers som viskar allt de ser i Ledningens 

öron,” svarade en äldre gris. 

”Det där är bara nys,” replikerade en tredje gris som 

hade hört deras samtal. ”Ledningen finns inte!” 

”De finns visst,” svarade den äldre. ”Ledningen är 

stallsmäktiga och styr över liv och död. Det sägs att de 

går på två ben och ser och hör allt.” 

”Det där är bara vidskepelser. Vi styr våra egna öden!” 

”Gör vi? Har du sett den där stora apparaten i 

Gyldenborstes box? Det är en magisk apparat som han 

kommunicerar med Ledningen genom. Varje gång han 

har gjort det är det alltid någon som försvinner eller 

omplaceras. Sanna mina ord, när man har varit med en 

tid som jag har så har man sett ett och annat.” 

”Dumheter!” 

44

Grisidor lämnade de två svinen i sin dispyt. Men han 

kunde inte låta bli att fascineras av tanken på den där 

Ledningen. Han hade liksom alltid misstänkt att det 

någonstans fanns en högre intelligens som drog i trådarna. 

* 

45

Kapitel nio. Suggmor. 

En av företagets gamla trotjänare hette Suggmor. Hon 

hade en gång i tiden varit företagets mest produktiva 

medarbetare, men på senare tid hade åldern gjort att hon 

inte längre stod sig lika bra. Hon hade ändå fått vara 

kvar, ty de yngre grisarna kunde alltid räkna med hennes 

värme och tröst när prestationshetsen tog ut sitt pris i 

form av stress och annalkande depressioner. 

46

Att vara sugga var ju egentligen ett vårdyrke, och relativt 

lågutfodrat var det dessutom. Annat var det för de 

unga hetsporrarna i de tillväxtintensiva sektorerna. De 

fick i allmänhet konsumera hur mycket de ville. Det var 

ju ändå de som var framtiden. Men lite märkligt var det 

allt att de som mest bara tänkte på sin egen framgång 

blev bortskämda, medan det snålades på dem som var vårdande 

och stödjande. Majoriteten av företagets personal 

var trots allt av kvinnligt kön, och denna snedfördelning 

var därför ett gammalt kärt samtalsämne i stallarna. 

”Om de unga inte hade haft oss så hade de aldrig haft 

en chans”, var den allmänna inställningen. 

Att det var kämpigt att tillhöra framtiden rådde det 

dock ingen tvekan om. Det hände lite då och då att ett 

och annat ungsvin drabbades av utbrändhet, ty det var 

trångt om saligheten när framgångens födoämnen delades 

ut. De som inte orkade hävda sig fick ingen plats vid 

matbordet och slutade därmed att utvecklas. Vägen till 

framgång var en smal väg, och smalare blev den ju närmare 

det hägrande målet man kom. Hela systemet var 

medvetet upplagt på detta sätt, ty man ville att bara de 

bästa skulle stå kvar i slutändan. 

”Nåja”, tänkte Suggmor saktmodigt, ”som de är har 

jag varit, och som jag är kommer de att bli. Man har sin 

korta tid på toppen efter att man kämpat för att ta sig 

dit. Sedan går det bara utför.” * 

47

Kapitel tio. Mästaren Indigo. 

I djupen av de unga grisarnas själar fanns en längtan efter 

frid. Allt i stallet var ordnat för högsta möjliga tillväxt 

och effektivitet. För flera av dem fanns en tillfällig 

lisa i mötena med den store gurun, Mästaren Indigo. 

Indigo var en gammal galt, en gris av aktningsvärd ålder 

och stor visdom. Han tillbringade all sin tid med att bara 

sitta i en hög av halm och meditera. Någon hade sett hur 

Indigo lättade från golvet när han satt där, och han påstods 

till och med kunna göra sig osynlig. Antagligen 

var det så han hade undgått att bli bortslaktad. 

Bara genom att gå förbi hans box kände de positiv 

energi strömma emot dem medan han satt och mediterade. 

Det hade Grisidor gjort en dag, och kände genast 

hur all stress rann av honom. Han tog tillfället i akt att 

stanna och fråga Indigo hur han undgick att bli stressad 

och påverkad som de andra. 

”Jag är närvarande här och nu,” svarade han. ”Jag tar en 

sak i taget och låter inte mitt sinne fladdra iväg för mycket.” 

48

Här lyfte Indigo på frambenet och lade klöven på 

Grisidors panna. 

”Du är för mycket i ditt huvud. Låt kroppen andas 

och känn kontakten med hela ditt väsen. Känn att du 

lever. Släpp kontrollen en stund. Visst är det härligt att 

finnas till?” 

Då kände Grisidor en sällsam kraft, ett lugn som gav 

honom mod. Han gick vidare med dagens knog med en 

nyfunnen känsla av frid i sinnet. 

Ibland brukade Indigo låta grisarna sitta i ring runt 

honom medan han lärde dem slappna av och bara vara. 

”Koncentrera er på att andas,” kunde han säga. ”Ni 

behöver inte prestera någonting!” 

49

”Glöm alla krav och försök att bara vara. Var i nuet. 

Släpp tanken fri och försök inte strukturera eller styra 

era tankar.” 

”Känn hur urljudet ’om’ ljuder genom er. I det ljudet 

skapades världsalltet. Känn energin strömma från knorren 

och ända ut i trynet.” 

När en yngre gris framlade ett problem brukade Indigo 

ta lång tid på sig att fundera. Därefter gav han alltid 

ett gåtfullt svar. En gång när Grisidor satt där hade en 

gylta sagt: 

”O Mästare, visa mig vägen till fullkomlighet!” 

Indigo svarade på sitt vanliga saktmodiga sätt: 

”Sök bakom dörrarna som inte sitter i en vägg. Vandra 

den smala vägen. Ta till vänster efter stenen. Korsa det 

blå bandet. Där, där finns fullkomligheten!” 

Sedan blev han helt tyst, och alla förstod att det inte 

lönade sig att be honom förklara. 

”Oommm!” mässade alla grisarna. * 

50

Kapitel elva. Kärleksbekymmer. 

”Hahahahaha-a!! Det var det dummaste jag har hö-ört!” 

hånskrattade Knorrfröken åt Grisidor. 

”Skulle du... och jag!? Hahahahaha!!” fortsatte hon att 

skratta medan hon trippade iväg. 

Grisidor sjönk ihop och kände hur han rodnade ända 

från trynet till skinkorna. Dagen innan hade han försökt 

charma Syster Ister, som hade sagt att han visst var schysst 

och snäll, men ärligt talat lite för tråkig för henne. 

Grisidor förstod ingenting. Han som hade så fina avelsvärden. 

Varför skulle någon given gylta inte vilja ha honom? 

Efter den här betan skulle han väl aldrig våga fråga 

chans på Grisella. Grisella var egentligen hans favorit. 

Hon saknade helt Syster Isters lekfullhet och hade ingenting 

av Knorrfrökens stil, men hon hade något annat. 

Hon var själfull på något sätt. 

”Nämen, Grisidor, du har väl aldrig försökt stöta på 

Knorrfröken?!” 

Grisidor vände sig om och såg att det var Trynolf som 

51

talade till honom. I vanliga fall hade han aldrig stått kvar 

och lyssnat, eftersom han inte hade för vana att ge osympatiska 

personer någon uppmärksamhet. Men nu var han 

helt enkelt alldeles för desillusionerad för att bry sig. 

”Det fattar du väl,” fortsatte Trynolf, ”att Knorrfröken 

vänder inte baken till åt vem som helst!” 

Trynolf talade medvetet något högre än normal samtalston 

så att fler grisar skulle bli nyfikna och stanna för 

att lyssna. 

”Det är minsann inte vanliga dödliga som duger åt 

henne! Ja, med undantag för mig då,” tillade han medan 

han plirade elakt med ögonen. 

”Och jag vill inte skryta, men hon var faktiskt rätt 

imponerad!” 

Just som han hade sagt det, kom Knorrfröken tillbaka. 

Hon hade uppenbarligen hört allt, för hon stannade och 

log hånfullt åt hela hopen grisar i allmänhet och åt Trynolf 

i synnerhet. Sedan lyfte hon ena frambenet och mätte 

upp ett mycket kort avstånd mellan klövarna. 

52

”Tss, tss, tss,” retades hon och trippade vidare. 

Grisidor var fortfarande alldeles för förvirrad för att se 

det komiska i situationen, men Trynolf blev högröd av 

ilska och skam. 

”Det är nog ingen idé att jag försöker,” tänkte Grisidor 

sorgset medan han traskade tillbaka till sin hörna. 

Grisidor låg nästan en hel dag och sörjde de mediokra 

resultaten av hans försök att charma flickorna. 

”Det här är tillräckligt för att få vilken galt som helst 

att tappa självförtroendet,” tänkte han. 

Men så tänkte han, att skulle han ligga där mycket 

längre så skulle han bli vansinnig, så han klev upp och 

började knalla omkring för att se vad de andra hade för 

sig. Så hörde han helt plötsligt en snyftning. Som om 

53

någon grät. Han såg sig omkring. Och mycket riktigt, 

därborta i hörnet stod Grisella för sig själv och var ledsen. 

Grisidor, som vid det här laget tyckte att han inte 

hade något att förlora, gick bort till henne. 

”Hur... hur är det?” frågade han nervöst. 

”Jag har blivit befordrad,” sa hon. 

”Jamen, det är ju jättekul. Varför gråter du?” 

”Jag vet inte om jag klarar av att leva upp till förväntningarna,” 

svarade hon. Sedan pratade hon på om målstyrning 

och indexvärden. Grisidor hängde inte riktigt 

med, men han tänkte att om han nickade medhållande 

och inflikade ett ”Ja” och något ”Mmm” här och där så 

föreföll det ju som om han lyssnade. 

Helt plötsligt hajade han till. Hon hade slutat prata 

och nu tittade hon bara på honom! Han frös till is. 

”Nu förväntar hon sig säkert att jag ska säga något 

smart som löser alla hennes problem,” tänkte han skräckslaget. 

”Och jag som knappt lyssnade!” 

Men så sken hon upp och sa: 

”Ååh, Grisidor, du är guld värd! Du ställer verkligen 

upp när man behöver någon som lyssnar!” 

Hela hennes ansikte klövs av ett jätteleende och medan 

den allra sista tåren föll till golvet gick hon fram och gav 

Grisidor en puss på kinden innan hon gick. Grisidor sken 

upp. Kanske fanns lyckan där för honom också? * 

54

Kapitel tolv. Hos vildsvinen. 

En kväll när Grisidor inte kunde sova, bestämde han sig 

för att ta en liten upptäcktsfärd i de delar av stallet han 

inte ännu hade sett. När alla andra sov antog han att han 

kunde knalla runt ostört. Han såg sig omkring för att 

konstatera att alla de andra i boxen sov. Sedan tog han 

sats och hoppade över boxkanten. Väl ute i korridoren 

sniffade han sig nyfiket fram och hade snart traskat en 

bra bit bort från sina vänner. Snart hade han gått så långt 

att han närmade sig Gyldenborstes chefsbox. Han kikade 

in där och såg den store galten ligga och tryna. 

Gyldenborste snarkade så att det vibrerade i golvet. Och 

där mot väggen stod den där konstiga manicken som det 

påstods att Gyldenborste använde för att kommunicera 

med den där mystiska Ledningen. Månskenet föll genom 

ett fönster så att Grisidor såg en skylt på väggen 

ovanför. Det stod: 

55

56 

TELEFON 

Lyft luren. 

Slå numret. 

Avvakta svar. 

Framför ditt ärende. 

Lägg på. 

Så den kallades alltså ”telefon”? Hmm. Grisidor lade informationen 

på minnet. Sedan gick han vidare. Han gick 

och gick, som vanligt med trynet mot golvet. Helt plötsligt 

tog det stopp när trynet dunsade mot ett stort skåp. 

Grisidor satte sig på baken. 

”Var kom det där ifrån?” tänkte han. Men så såg han 

skåpdörrarna. Vad var det Indigo hade sagt? Sök bakom 

dörrar som ej är i en vägg? Grisidor hoppade upp. Han 

satte trynet mot skåpets baksida och tog spjärn mot väggen. 

Med uppbådande av alla sina krafter lyckades han 

flytta skåpet så att han själv kunde ta sig in emellan. 

Grisidor hann precis konstatera att det fanns en stor 

öppning i väggen bakom skåpet, när foderhögen gav efter. 

Grisidor kanade på fodret en liten sträcka men lyckades 

sedan resa sig upp. Här var en hel gång, stor nog för 

ett fullvuxet svin att gå i utan besvär. Han knallade vidare 

och var snart ute i det fria.

Grisidor spanade åt alla håll. Att stå utanför stallet 

med jord under fötterna var en säregen men angenäm 

upplevelse. Han sniffade i djupa andetag. Det luktade av 

jord och fukt. Det här måste han utforska! Han sökte sig 

framåt i rask takt och gick förbi en sten och ett träd. 

Längre fram stod skogen som en mörkgrön skärm. Mörkret 

gjorde att han inte såg så bra, och innan han hann 

reagera försvann fotfästet och han föll framåt. Med ett 

plask landade han i en bäck. Han reste sig upp och skakade 

vattnet av sig. Och då stod han plötsligt öga mot 

öga med en säregen individ. Det var en gris, precis som 

han, men mörkare till färgen. 

57

”Hej”, sa Grisidor skyggt. ”Vem är du?” 

”Jag heter Böke”, svarade främlingen. 

”Jag heter Grisidor. Är du ett vildsvin?” 

”Är du en blekfis?” frågade Böke tillbaka. 

Grisidor tittade ner på sina ljusa ben. 

”Jag antar det”, svarade han. 

”Då är jag ett vildsvin. Kom, häng med in i skogen så 

ska du få träffa mitt folk!” 

Böke vände sig raskt om och började springa in i skogen. 

Grisidor sprang efter, och efter en stunds springande 

över stock och sten – och ett och annat hopp över 

en bäck – kom de fram till en glänta i skogen. Böke sprang 

ut mitt i gläntan. Där stannade han upp. Sen började 

han grymta ljudligt. Han grymtade stötvis tre gånger, 

som en signal. Denna signal upprepade han gång på gång. 

”Grymt, grymt, grymt! Grymt, grymt, grymt!” 

”Vad är det där”, frågade Grisidor. 

”Det är vår signal. Vi grymtar tre gånger. En gång för 

jorden som ger oss mat, en gång för solen som ger oss 

värme om sommaren, och en gång för alla grisar som bökar.” 

Grisidor tyckte det lät roligt och stämde in. Snart kom 

det svar inifrån skogen. Det rasslade i snåren och mörka, 

fyrbenta gestalter lösgjorde sig ur dunklet och närmade 

sig. Hela tiden grymtades signalen och de blev fler och 

fler. Snart var hela gläntan full med stora och små grisar 

58

som grymtade tillsammans. Ljudet var öronbedövande. 

När ingen mera kom, slutade man tvärt. 

”Jag har en besökare med mig”, kungjorde Böke. ”Han 

är en blekfis som heter Grisidor!” 

En stor gammal sugga klev fram. 

”Jag heter Ryta och är ledare för vildsvinen i den här 

skogen. Varför har du kommit hit?” 

”Åh, det var inte meningen”, svarade Grisidor. ”Jag hittade 

en tunnel och blev nyfiken...” 

Ryta utbrast i ett dovt, ljudligt skratt som alla följde 

med i. När de hade tystnat sa hon: 

”Lilla vän, du är en gris! Känn aldrig skam för att du 

är nyfiken. Du är född till att vara nyfiken! Har du varit 

instängd så länge att du inte minns det?” 

”Jag antar det.” 

”Hm, synd att du inte är äldre”, sa den gamla suggan 

med ett illmarigt leende medan hon synade honom. ”Det 

kunde ha varit en intressant... erfarenhet!” 

Ryta visade sin sexualitet utan skam. Det var hennes 

privilegium som matriark. 

”Nå”, fortsatte hon, ”nu när vi ändå är här kan vi ju 

passa på att hålla Gristing!” 

Hela flocken grymtade bifall. Därefter satte de sig i 

en ring runt Ryta, Grisidor och Böke. Alla grisarna 

grymtade fram och tillbaka. 

59

”Tystnad”, skrek Ryta. ”Vi är samlade för att välkomna 

en fjärran släkting.” 

Hon vände sig mot Grisidor. 

”Här i skogen är alla grisar fria”, deklarerade hon 

myndigt. ”Vi är individualister och har ingen som bestämmer 

över oss. Samtidigt har vi heller ingen som ger 

oss mat. Allt vi behöver måste vi skaffa själva!” 

Ryta vände sig om medan hon talade och såg på sina 

fränder. 

”Vårt sätt att leva är friare än ert, men det är också 

hårdare. Var och en har ansvar för sig själv. Det krävs 

företagsamhet och list för att överleva här ute. Det är 

minsann inte vem som helst som klarar av det!” 

Återigen kom det bifallande grymtningar från flocken. 

”Frihetens pris är högt”, fortsatte Ryta. ”Vi blir hårt 

beskattade. Jag ser redan att några av våra fränder inte 

har mött upp.” 

60

Nu reste sig en gris och meddelade att i en del av skogen 

hade en razzia genomförts nyligen och en kamrat 

hade gått omkull. Grisidor såg på vildsvinen som satt 

runtomkring. Med månskenet i ryggen var de som stora 

svarta silhuetter. 

”Ännu en entreprenör har fått sluta”, sade Ryta med 

sorg i rösten. 

Helt plötsligt avbröts de av att en gris kom springande 

och skrek: 

”Galtbråk, galtbråk, kom allihopa!!” 

Samlingen upplöstes blixtsnabbt och hela flocken 

sprang i rasande fart bort åt det håll galtbråket ägde rum. 

”Kom,” sa Böke entusiastiskt. ”Nu blir det livat!” 

De två nyblivna vännerna sprang efter flocken, men 

eftersom deras ben var kortare så kom de sist. Alla andra 

stod i en tät ring och man såg över deras huvuden hur 

jord och torvor yrde. Vildsvinen skrek och hejade på sina 

favoriter, och det var tydligt att detta var det stora nöjet 

härute i det fria. 

”Kom, vi smyger in här,” sa Böke och slank in mellan 

två större djur. 

När de hade kommit in såg Grisidor att det var en 

äldre galt som slogs med en yngre. 

”Den gamle galten heter Barsk,” sa Böke. ”Han är min 

förebild. När jag blir stor ska jag bli som han.” Grisidor 

såg att Bökes ögon lyste av beundran. ”Barsk har varit 

61

Rytas partner i flera år,” fortsatte Böke. 

”Men vad slåss de om,” frågade Grisidor. 

”Fattar du inte det? De konkurrerar ju om samma 

marknadsområde! Har ni inte galtslagsmål hos er?” 

”Jo, ibland,” sa Grisidor, ”men bara om någon har smitit 

ur sin box.” 

Böke svarade inte. Han var alltför upptagen av striden. 

Den gamle stred med stor energi till en början, men tappade 

snart sina krafter. Mot slutet fick den yngre galten 

övertaget och sopade backen med gamlingen. Till slut 

stod den unge som segrare och gamle Barsk låg slagen på 

marken. 

”Var det han som var din förebild, va,” pikade Grisidor. 

”Såhär lever vi våra liv,” svarade Böke argt, ”och det 

ber vi inte om ursäkt för!” 

”Förlåt,” sa Grisidor självförebrående. 

”Det gör inget,” sa Böke. ”Kom, så visar jag dig runt i 

skogen!” 

Böke sprang iväg och Grisidor följde efter. Efter att 

de hade sprungit utom synhåll för flocken stannade Böke. 

Grisidor bromsade in och blev stående mitt i en grop i 

marken som var fylld med löv och mossa. Han tittade 

sig omkring. 

”Men, får jag fråga en sak? Var bor ni nånstans”, sa 

Grisidor. 

”Vadå ’var’?”, kontrade Böke. ”Vi bor här. Skogen är 

62

vårt hem. Du står i mitt vardagsrum.” 

Grisidor hoppade till och flyttade sig några steg, osäker 

på om han verkligen hade kommit ut ur vad Böke 

kallade sitt vardagsrum. 

”Men vad äter ni då?” 

”Äter? Mat naturligtvis!” Böke började låta lätt irriterad. 

”Men... jag ser ingen mat.” 

”Det finns ju mat överallt. Hela skogen är full av mat!” 

Grisidor såg sig omkring. Allt han såg var trädstammar, 

grästuvor, stenar och sly. 

”Du får förlåta”, sa han, ”men om det finns mat här så 

ser inte jag den.” 

Böke började demonstrativt gräva i marken framför 

Grisidor. 

”Se där! Mat!” 

”Usch, en mask”, sa Grisidor. ”Såna får vi maskmedel 

mot hemma.” 

”Mat”, upprepade Böke och slafsade i sig den. Sen 

grävde han lite till, och hade snart hittat en försvarlig 

mängd rötter, några fler maskar, en skalbagge och ett bokollon. 

”Du förstår”, sa han till Grisidor, ”man måste lära sig 

att se vilka möjligheter man har framför sig och att ta 

vara på dem.” 

Grisidor luktade på den konstiga skogsmaten. Han 

tuggade försiktigt på en gräsrot och försökte knapra på 

63

okollonet. Det gick inget vidare. Roten fastnade i tänderna 

och bokollonet hoppade runt i munnen. Det skulle 

ta tid innan han lärde sig att äta sig mätt på den här 

maten, den saken var klar. 

De två kamraterna vandrade tillsammans tills de kom 

fram till en gyttjepöl där månskenet speglade sig. 

”Titta,” ropade Böke glatt och störtade rakt ut i gyttjan. 

Han hoppade runt som tokig så han blev alldeles nedsölad. 

”Jamen kom då!” sa han när han såg att Grisidor stod 

kvar där de hade stannat. 

”Nänä,” sa Grisidor, då blir jag ju alldeles smutsig!” 

”Är du verkligen så avtrubbad av livet i stallet att du 

inte känner till de mest grundläggande nöjena? Nu är 

det du som kommer hit!” 

64

Grisidor lydde, och snart plaskade de båda glatt omkring 

i gyttjepölen. Så stannade de upp och tittade på 

varandra. 

”Fy hur du ser ut!” utbrast Grisidor. 

”Ska du säga,” svarade Böke glatt. 

Sedan fortsatte de att hoppa och plaska tills de var 

alldeles utmattade. 

”Det här var ju jättekul,” tänkte Grisidor. ”Kanske är 

det såhär som grisar ska leva? Hmm, den tanken är värd 

att fundera vidare på.” 

Framåt gryningen drog de båda kamraterna sig tillbaka 

till skogsgläntan där Ryta och flocken låg kvar. Ryta 

reste sig och talade. 

”Grisidor!” sa hon. ”Du har hört och sett hur vi lever. 

Innan du går vill jag erbjuda dig att bli en av oss. Livsvillkoren 

är hårda, men för den som är av det rätta virket 

är möjligheterna oändliga. Vi har expanderat starkt på 

kort tid, och expansionen fortsätter.” 

Grisidor funderade på Rytas erbjudande. Det var sannerligen 

lockande. Det fria livet verkade spännande och 

mycket mera händelserikt. Att ha sitt öde i sina egna 

klövar, vara sin egen lyckas smed. Samtidigt hade han ju 

en karriär som han skulle ge upp om han lämnade stallet. 

Han hade alla sina vänner därinne. Grisella fanns 

där, liksom Knorrfröken och Syster Ister. Och skulle sanningen 

fram så kände han sig helt enkelt trygg därinne. 

65

Där visste han villkoren. Hur mycket vildsvinen än försökte 

förbereda honom, så kunde han alltid råka ut för 

någon otrevlig överraskning. Paragriset på jorden var inte 

utan faror. 

”Dagen gryr snart”, sa han. ”Om jag ska hinna tillbaka 

innan någon saknar mig måste jag gå nu.” 

Alla förstod att han hade beslutat sig för att återvända. 

”Kom ihåg”, manade Ryta, ”att det finns bara en 

grislighet. Vi måste värna om varandra. Det budskapet 

måste du föra med dig till din värld. En för alla, alla för 

en!” 

”En för alla, alla för en”, upprepade flocken unisont. 

Med de orden i minnet lämnade Grisidor sina avlägsna 

släktingar och återvände mot skogsbrynet. När han kom 

ut ur skogen såg han soluppgången färga himlen röd över 

fälten. Han hoppade över bäcken, sprang förbi trädet och 

stenen, slank in i tunneln och ut bakom skåpet. Han var 

tillbaka till boxen lagom för att Knorrvar skulle vakna 

och hälsa god morgon. * 

66

Kapitel tretton. Reportrarna. 

De två reportrarna från Dagens Svindustri var exalterade. 

Äntligen skulle de bli insläppta innanför portarna på det 

mystikomsusade storföretaget MegaPorks nyetablerade 

anläggning. Hela trakten, ja, hela landet stod bildligt talat 

på tårna för att försöka kika in genom fönstren för att se 

vad som pågick därinne. Etableringen och den nystartade 

verksamheten hade nämligen omgetts med mycket 

hemlighetsmakeri. Vad var deras hemlighet? Vad gjorde 

man där som var så märkvärdigt? 

En guide som skulle visa dem anläggningen tog emot 

i porten. 

”Välkomna,” hälsade han och visade dem in. ”Innan 

rundturen i anläggningen tänkte jag föredra verksamheten 

teoretiskt, så om ni vill komma in här.” 

Guiden visade reportrarna in i ett rum, där han började 

beskriva hela processen med hjälp av schematiska 

planscher. 

67

”Som ni vet”, sa började guiden, ”är vårt företag en av 

de främsta tillverkarna av denna speciella produkt, vars 

användbarhet är mycket mångsidig. På grund av dess 

plastiska egenskaper har den i årtusenden använts för 

husbyggnad. Egyptierna använde den till att göra kosmetika. 

Man kan utvinna brännbar gas ur den. Dessutom 

fungerar den utmärkt som växtgödning.” 

De två reportrarna lyssnade uppmärksamt och antecknade 

fascinerat. Guiden fortsatte: 

”Produkten framställs med hjälp av en mycket avancerad 

maskin. Vi kallar den den automatiska självreplikerande 

processenheten.” Guiden höll upp en plansch vilken 

han pekade på medan han talade. 

68 

G 

A 

E 

F 

B 

C 

D

”Råvarorna matas in i intaget här framtill och kommer 

direkt in i förprocesskammaren A, där en grov sönderdelning 

sker. Det sönderdelade materialet transporteras 

därefter till processkammaren B, där en biokemisk 

process tar vid, varigenom alla onödiga ämnen avskiljs. 

När denna process är avslutad passerar materialet efterprocesskanalen 

C, där en ytterligare raffinering sker, innan 

det kommer ut som färdig produkt vid D. Samtliga enhetens 

funktioner styrs från styrenheten E.” 

”Du sa något om att den var självreplikerande?” frågade 

en av reportrarna. 

”Ja just det. Tack för att du frågade om det!” Guiden 

sken upp. ”Vi arbetar hela tiden med att ta fram nya och 

effektivare processenheter. Detta kräver ett stort 

kreativitetsarbete. Just därför är vissa enheter utrustade 

med en idéspruta som sitter undertill.” 

Här pekade guiden på bokstaven F. 

”Andra enheter är på motsvarande sätt utrustade med 

en anrikningskammare dit idéerna laddas över genom 

att enheterna ansluts till varandra. Här får idéerna ligga 

och mogna och ta form innan de slutligen kommer ut 

som nya enheter. De nya enheterna besitter alla den tidigare 

generationens egenskaper, men dessutom sker smärre 

uppdateringar för varje ny generation.” 

”Hur är det möjligt?” frågade den andre reportern. 

”Enheterna är som ni märker mycket avancerade och 

69

esitter ett visst mått av intelligens. De kan utforska sin 

omgivning och lära sig nya saker genom att pröva sig 

fram. På så sätt läggs nya rutiner till den programmering 

de så att säga ärver från sin föräldrageneration.” 

”Artificiell intelligens alltså?” 

”Ja, det kan man säga. Alla enheter är utrustade med 

en omvärldsanalysenhet som sitter framtill.” 

Här pekade han på bokstaven G på planschen. ”Dessutom 

kan de avsöka omgivningen audiellt och visuellt 

och kan till och med kommunicera med varandra!” 

Reportrarna antecknade febrilt medan guiden lade 

ifrån sig sin plansch och rörde sig mot en dörr som han 

öppnade. 

”Om vi då går in i själva anläggningen så ser vi här hur 

varje enhet arbetar i ett eget bås, dit råvarorna matas ut 

och den färdiga produkten samlas upp.” 

Reportrarna skådade hänfört ut över den stora lokalen. 

En gång delade lokalen från dörren och till den andra 

kortsidan, och på vardera sidan om denna gång fanns en 

rad med bås dit matarledningar ledde. Bäst som reportrarna 

skådade ut över lokalen hördes ett märkligt ljud. 

”Pläfs, pläfs, pläfs”, lät det. Som när något löst föll till 

golvet. 

”Aha!” utropade guiden och rusade in mot ett av båsen. 

Reportrarna sprang efter. ”Här ser vi nu den färdiga produkten 

komma fram!” 

70

Här gick hans röst nästan upp i falsett. De två besökarna 

gjorde långa ansikten och stirrade hänfört på det 

mirakel som utspelades framför deras ögon. Guiden pekade 

mot den lilla bruna hög som hade bildats på golvet 

bakom den gamla enhet som hade levererat densamma. 

”Fantastiskt”, sa de. ”Otroligt!” 

”Därefter transporteras den via detta transportsystem 

till vårt utomhuslager, där den förvaras fram till dess att 

den ska användas.” 

Besökarna följde uppmärksamt hela proceduren med 

blicken. 

”Produkten är helt biologisk och är helt och hållet 

nedbrytbar i naturen. Endast i stora mängder kan den 

åstadkomma någon nämnvärd negativ miljöpåverkan. 

Inga onaturliga råvaror, inga maskiner, ingen miljöförstöring!” 

”Tänk så krångligt man kan formulera något så otroligt 

enkelt”, tänkte enheten som kallades Grisidor och 

avaktiverade sig en liten stund för att assimilera den nya 

informationen. * 

71

Kapitel fjorton. En rädd liten 

gödselstack. 

En kväll när Grisidor var utanför stallet hörde han ett 

spöklikt jämrande. Han såg sig omkring, men det fanns 

ingen där. 

”Hu,” tänkte han storögt, ”tänk om det är de vilsna 

själarna efter de grisar som har slaktats under stress som 

spökar?” 

Men så upptäckte han att jämrandet kom från gödselstacken. 

Han gick åt stacken till, nyfiken men samtidigt 

varsamt undersökande. Jämrandet blev högre ju närmare 

stacken han kom. När han kom fram kunde han utskilja 

ord: 

”Ojojoj, hur ska det gå? Ojojoj!” 

Han tittade upp. Jämrandet kom från själva gödselstacken. 

”Är... är allt bra?” frågade Grisidor räddhågset. 

”Ojojoj, hur ska det bli? Vad ska hända med mig?” fick 

han till svar. 

72

När Grisidor tittade närmare, såg han hur gödseln 

rörde sig som en talande mun mitt på stacken, och omkring 

den kunde han med lite vilja urskilja grova anletsdrag. 

”Varför klagar du så?” frågade han. 

”Ojojoj, imorgon kommer det stora traktorer och kör 

bort med mig.” 

”Kör bort med dig?” Grisidor förstod ingenting. 

”Imorgon kommer de stora traktorerna och skyfflar 

upp mig och lastar mig på stora vagnar och sprider min 

lekamen över åkrarna. Jag är så rädd!” 

Grisidor kände sig ställd av det till synes olösliga problem 

som gödselstackens öde innebar. Men så grunnade 

han lite grann på det, och sa: 

”Men det här är ju egentligen bara din fysiska form. 

Din ande – som ju är själva essensen av ditt väsen – är ju 

73

för alltid ingjuten i den här betongplattan. Och snart 

kommer du att återfödas i form av en ny gödselstack.” 

Gödselstacken svarade inte genast utan förblev tyst 

en lång stund. En svag vind drog in från fälten. Sedan sa 

den: 

”Jag kommer att inträda i en ny existens. Mitt jag kommer 

att fortleva medan min fysiska form kommer att bli 

del av någonting större och främja uppväxten av nytt liv. 

Med denna nya insikt kan jag lugnt och tryggt möta mitt 

utmätta öde.” 

Efter detta sa den ingenting mer, och sedan han hade 

stått kvar en stund så traskade Grisidor tillbaka till den 

plats där han smet ut. * 

74

Kapitel femton. Mycket bök för 

ingenting. 

Gyldenborste svor inombords. Han hade inte lyckats få 

upp produktionen i den nivå som Ledningen hade ålagt 

honom. Hans tid som chef hade börjat bra. Siffrorna i 

räkenskaperna var svarta som synden och han åtnjöt verkligen 

Ledningens gunst. Men på senare tid hade samtalen 

med de Mäktige blivit alltmer obekväma. Deras frågor 

blev mer och mer besvärande eftersom han inte kunde 

leverera vad de begärde av honom. Lyckligtvis hade han 

några trumfkort. Ett av dem var hans gamle studiekamrat 

från Frankrike, som numera arbetade som konsult på 

det ansedda företaget Piggins & Schwein. Gyldenborste 

hade tagit sin Master of Grisness Administration tillsammans 

med honom, och som goda vänner hjälpte de 

varandra. 

”Bonjourrr,” hälsade en märklig gris med ett högfärdigt 

ansiktsuttryck. Han skorrade på r-et i vad som tycktes 

vara en halvtimma. ”Jag heterr François Du Roc. Jag ärr 

75

det bästa tryffelsvinet i hela France. Jag ska lära err gräva 

tryffel.” 

Att lyssna på Du Roc var en annorlunda upplevelse 

jämfört med att vara på möte med Gyldenborste. Medan 

Gyldenborstes blick hade en tendens att krossa en, såg 

den här galten rakt igenom en. Han kunde lika gärna ha 

talat inför en tom lokal. 

”Närr man gräverr tryffel måste man ha tryne för 

affärerr,” fortsatte han. ”Man måste vara grundlig och 

bearbeta hela fältet. Men framförr allt måste man veta 

var man ska lägga ner den största mödan. Det kommerr 

ni att lära err nu!” 

76

Gyldenborste stod lite vid sidan av och myste. Detta 

var perfekt! Tryffelgrävningen skulle hålla grisarna alltför 

upptagna för att tänka ut dumheter och skulle samtidigt 

vara en effektiv rökridå mot den alltmer påfrestande 

Ledningen. Förutom att han naturligtvis njöt av att ha 

sin gamle vän på besök. Innerst inne föraktade han dessa 

bonniga lantgrisar. Han hade länge önskat att ha någon 

mer belevad person i närheten som han kunde sitta uppe 

och smutta konjak och diskutera litterära klassiker med. 

Sådant som grisar av klass gjorde. Sen ville han visa gamle 

Frasse de nordiska gyltorna. 

Sagt och gjort. Grisarna kommenderades ut för att 

böka tryffel i omgivningarna. 

”Öh, det finns väl ingen tryffel här?” sa Knorrvar när 

de stod ute på fältet. 

”Det här är idioti,” sa Trynolf. ”Alla länder har ju inte 

samma förutsättningar! Bara för att det har funkat någon 

annanstans så funkar det inte automatiskt här!” 

Men var det bestämt så var det. Alltför mycket prestige 

hade investerats i projektet för att verkligheten skulle 

tillåtas avstyra dess verkställande. Man avdelade ett område 

och gav order om att alla stenar skulle vändas och 

att alla rötter skulle ryckas upp. 

Efter två veckors intensivt bökande hade man grävt 

upp flera hektar mark. Stora pengar hade plöjts ner i projektet. 

Grisarna själva hade njutit av tiden eftersom de 

77

fick göra något som skiljde sig från det vardagliga arbetet. 

Omväxling förnöjde, och de kände på något sätt hur 

livsandarna fick en välbehövd kraftinjektion. Men någon 

tryffel hittade man inte. Så till slut tvangs man snopet 

nog avblåsa det hela och låta grisarna knalla tillbaka 

in i stallarna. Och Du Roc sattes på första bästa grisbil 

tillbaka hem till Frankrike. * 

78

Kapitel sexton. Lortgrisar. 

Någon dag senare såg Grisidor att det hade regnat och 

att en stor vattensamling hade bildats ute på fältet utanför. 

”Wow,” tänkte han och började springa runt och predika 

entusiastiskt för de andra svinen. 

”Kom med ut så ska jag visa en jättehäftig grej!” sa 

han. De andra tittade misstroget på honom. 

”Ut? Vad ska vi ut och göra,” sa de. ”Vi har det väl bra 

här?” 

Men så såg de hur han pekade upp alla boxgrindar 

och slutligen fick upp en ytterdörr. Då kunde de inte 

motstå sin egen nyfikenhet, utan alla svinen följde med 

honom ut. Det dröjde inte länge förrän hundratals grisar 

i olika storlekar stojade och plaskade runt. 

”Det här gör underverk med min hy,” sa en sugga. 

”Jag får tillbaka min ungdomliga vigör,” sa en annan. 

Grisidor stod bredvid och betraktade det hela, nöjd 

79

med sig själv. Kunde de bara få komma ut ibland skulle 

alla grisarna vara friskare och gladare och producera 

bättre. Det var han helt övertygad om. 

I ett rum i en avskild del av stallanläggningen stod Ledningens 

medlemmar och betraktade spektaklet. 

”Vad är det här?” sa Blodsugarn förskräckt. 

”Har någon gett sitt tillstånd till detta,” undrade 

Pådrivarn förargat. ”Håller Gyldenborste på att tappa 

greppet?” 

”Detta måste korrigeras omedelbart!” utropade Slaktarn. 

Den fjärde personen i rummet, Direktörn, sa till en 

början ingenting utan begrundade situationen medan han 

observerade sina kollegors reaktioner. 

”Mina vänner,” sa han slutligen, ”låt oss inte göra något 

överilat. Låt oss luta oss tillbaka en stund och se vad detta 

leder till innan vi grips av panik.” 

80

Och mycket riktigt, efter att de hade fått grisa ner sig 

en stund så gick de snällt tillbaka till sina boxar. Men 

efter den dagen hölls alltid ett antal grisar utomhus, eftersom 

det naturnära livet helt enkelt gjorde dem mer 

harmoniska. Att åtgärden inte medförde några reella 

kostnader utan istället inbringade en höjd produktivitet 

spelade naturligtvis en stor roll. * 

81

Kapitel sjutton. Gyldenborstes sista 

strid. 

”Jaja, det är tur att man har en plan B,” tänkte Gyldenborste 

där han stod och bökade in undansmugglat foder 

bakom ett skåp. Det var hans fallskärm ifall han skulle 

falla rejält i onåd. Han hade arrangerat så att fodret skulle 

transporteras till ett hemligt lager i Schweiz. Förhoppningsvis 

skulle han kunna dra sig tillbaka dit med lite 

resurser undanstoppat istället för att sluta som fläskkorv 

som alla hans företrädare hade gjort. Vad han inte hade 

räknat med var att en uppmärksam ung gris brukade 

knalla omkring i stallet och observera ett och annat. Det 

hade han verkligen inte räknat med. 

”Hörru Knorrfröken,” sa Gyldenborste en dag när han 

hade kallat in henne till sin box, ”jag har funderat lite på 

hur du skulle kunna skynda på din karriärutveckling.” 

”Jaha?” Knorrfröken kände sig osäker eftersom hon 

inte kontrollerade situationen. 

”Jo, du och jag skulle kunna ha ett eget litet samarbete 

82

vid sidan om, utan att de andra vet nåt. På så sätt skulle 

du ligga bättre till för befordran längre fram.” 

Knorrfröken blev illa till mods. Och vad menade han 

med ’samarbete’? 

”Vad menar du,” frågade hon. 

”Du är ju en sån som vill uppåt, eller hur? Och jag är 

den som kan lyfta fram dig. Men då vill jag ha något för 

det, ser du.” 

Gyldenborste rörde sig sakta men säkert mot henne 

och skar av hennes flyktvägar. 

”Du har mycket fina avelsvärden,” fortsatte han självsäkert. 

”Eftersom jag är alfahannen här på företaget är 

det logiskt att du ska para dig med mig. Tänk vilken 

avkomma du kan få…” 

Nu stod Gyldenborste så nära att han nästan tryckte 

sig mot henne. Hon fick nästan panik. 

”Sluta,” sa hon skarpt, väl medveten om hur otäckt 

situationen höll på att utveckla sig. 

”Äh, kom igen nu,” envisades Gyldenborste. ”Du har 

ju stuckit fram trynet sen första dan. Och jag har haft 

ögonen på dig sedan dess. Och man ska ju så att säga 

inte bita den klöv som utfodrar en.” 

Nu hade han henne helt inlåst i ett hörn. Det var en 

fråga om sekunder innan han tvingade till sig det han 

ville ha. Just då ringde telefonen. Gyldeborste svor. Det 

var från Ledningen. Han var tvungen att svara. 

83

Grisidor hade en ledig stund och strosade sin vana 

trogen runt och observerade allt och ingenting. När han 

närmade sig Gyldenborstes box hörde han en kvinnoröst 

skrika ur sig svordomar i en strid ström. 

”Din jävla mansgris! Förbannade svin! Jag sa nej, fattar 

du inte svinska? Vem tror du att du är?!” 

Så slogs dörren till Gyldenborstes box upp, och en uppenbart 

tilltygad gylta störtade ut och sprang iväg. 

Grisidor hajade till. Var det inte Knorrfröken? Grisidor 

följde efter. Väl framme vid hennes box stannade han 

upp och lyssnade. Han hörde ljudliga snyftningar där 

inifrån. 

”Vem är det,” kom det blandat med gråt inifrån boxen. 

”Det… det är bara jag. Grisidor.” 

”Snyft. Och vad vill du då?” 

”Njae, jag… jag hörde bara att du grät, så jag tänkte…” 

”Stick iväg och sköt din egen business,” snäste hon. 

Grisidor hajade till. Något var mycket fel. Men hänsynsfull 

som han var så envisades han inte. 

”Jag stannar här ifall du känner att du vill prata,” sa 

han och lade sig ner. Han måste ha slumrat till, för han 

vaknade till av att Knorrfröken stack ut trynet genom 

boxdörren och kallade hans namn. Han tittade upp och 

såg hur hemsk hon såg ut. Hennes frisyr var förstörd, 

mascaran utsmetad och hennes make up hade tårarna 

nästan sköljt bort helt. 

84

”Men vad har hänt,” frågade Grisidor. 

”Det där svinet tror han kan bete sig hur som helst…” 

”Menar du Gyldenborste? Jag ska ge honom…!” 

Grisidor ilsknade till. 

”Du ska inte göra ett förbannat dugg annat än att hålla 

tyst om det här!” 

”Får jag följa dig till sjukboxen då? Du behöver sjukskriva 

dig ett par dagar och ta igen dig.” 

Det kunde Knorrfröken gå med på. 

Nästa dag kom Suggmor och pratade med Grisidor. 

”Hrm, det verkar som om Knorrfröken, eh, ramlade 

igår?” 

Grisidor förstod genast vinken. 

”Jo, hon hade lite… otur,” svarade han. Han hade stora 

problem med att tygla humöret, men visade det inte. 

”Frågan är hur vi hanterar det.” 

”Har du några förslag,” undrade Grisidor. 

”Jag råkar veta att du har kontakter utanför stallet. Var 

inte orolig, du är inte den första som tillbringar lite tid 

hos vildsvinen. Frågan är om du kan kontakta din vän i 

skogen. Kanske redan i natt? Vi måste få ut henne härifrån 

innan hon råkar ut för någonting ännu värre.” 

Grisidor stod länge och begrundade den gamla suggans 

förslag. Men i skymningen smet han ut ur stallet 

och ut i skogen och grymtade signalen de hade lärt ho- 

85

nom. Och samma natt smugglades Knorrfröken ut ur 

stallet. Grisidor följde henne till skogsbrynet, och där 

lämnade han över henne till Böke. Inga ord utväxlades. 

Allt som behövde sägas var redan sagt. Med en ömsesidig 

nickning skildes de båda och Grisidor såg Knorrfröken 

försvinna in bland trädens skuggor. 

”Får jag fråga varför du var så mån om att rädda någon 

undan Gyldenborste?” undrade Grisidor efteråt. Och 

då berättade den gamla matronan sin historia. 

För länge sedan var de tre unga grisar som höll samman 

i vått och torrt. Det var Suggmor själv, Gyldenborste 

och Indigo. De hade bestämt sig för att göra karriär tillsammans. 

De kallade sig Svinligan och de skulle jobba 

sig upp och ta makten över hela systemet. De hade till och 

med ett motto: en för alla och alla för mig! 

Men efter vägen hände två saker. För det första spelade 

Gyldenborste sitt eget spel bakom ryggen på de 

andra. Han hade planterat foder i chefsboxen för att få 

det att se ut som om hans företrädare förskingrade foder. 

På så sätt fick han denne bortslaktad. Det andra som 

hände var att Indigo hittade tunneln ut i det fria och 

besökte vildsvinen. Där hade han en romans med en gylta 

som hette Ryta. Men i skogen kom han till insikt om 

alltings förgänglighet och beslöt sig för att vända karriärjakten 

ryggen. Med Indigo ur spelet fanns det ingenting 

annat Suggmor kunde göra än att se på när Gyldenborste 

86

tog plats som ledargalt och förpassade henne till stallsystemets 

bakvatten. 

Här började hon gråta. 

”Jag och Gyldenborste hade till och med ett förhållande,” 

snyftade hon. ”Men sedan den dagen har han sett 

till att alltid skaffa sig nya unga gyltor! Och det värsta är 

att han bara utnyttjar dem.” 

Grisidor kände djup indignation. Att placera Suggmor, 

med sin stora kompetens, på en så obetydlig plats, var i 

det närmaste helgerån. Hon borde vara chef för företagets 

Pig Resource-avdelning. Och av det han hade fått 

höra insåg han att det krävdes fler, och mer drastiska 

åtgärder. 

Senare samma natt ringde det i Ledningens telefon. Direktörn 

klev ur sängen med stela rörelser och traskade ut 

i sammanträdesrummet. Han lyfte luren och undrade 

varför Gyldenborste ringde i denna nattliga timme. Hade 

hans andäktighet inför dem månne trappats av? 

”Hallå?” svarade Direktörn. 

”Kolla bakom skåpet,” viskade en okänd röst. 

”Vad?” sa Direktörn irriterat. ”Vem är detta? Hallå? 

Hallå?” 

Men vem det än var sa ingenting mer. Direktörn la på 

och funderade en stund. I gryningen skulle han låta undersöka 

saken. 

87

När Gyldenborste vaknade, såg han till sin förskräckelse 

att telefonluren låg av. Någon hade varit inne i hans 

box medan han sov, och eftersom den linjen bara gick åt 

ett håll – uppåt – så utgick han från att någon hade tjallat 

på honom. Han stack ut huvudet ur boxen. Men han såg 

inga tecken på att någon ännu hade vaknat. Han sprang 

ut och bort till skåpet där han hade sitt foder undanstoppat. 

Frenetiskt baxade han ut skåpet på golvet och 

gick in i tunneln. Han fyllde munnen med så mycket 

foder han kunde och började gå ut mot öppningen. Men 

någon stod i hans väg. Motljuset från öppningen gjorde 

att han inte kunde se vem det var. 

88

”Ska du gå nånstans?” 

Den rösten kände Gyldenborste igen. Han spottade 

ut fodret. 

”Grisidor? Jaså, det var du?” 

”Spelet är slut för din del,” sa Grisidor. ”Ta det som en 

galt.” 

Gyldenborste svor inombords. Han hade uppenbarligen 

underskattat den unge galten. 

”Kan vi inte komma överens om nåt? Om jag lovar att 

du får efterträda mig?” 

Grisidor svarade inte. 

”Du ser ju hur mycket jag har stoppat undan. Vi delar 

på det, sjutti – tretti. Vad säger du?” 

Fortfarande inget svar. 

”Okej, sexti – fyrti, då?” 

”Femti – femti!” 

”Jag vill inte ha ditt blodsfoder,” sa Grisidor skarpt. 

Gyldenborste blev desperat. 

”Om jag åker dit så skyller jag på dig,” hotade han. 

Men Grisidor visade genom sin bestämda hållning att 

han inte lät sig skrämmas. 

Gyldeborstes huvud arbetade för högtryck. Han kunde 

säkert övermanna Grisidor, men oväsendet skulle väcka 

alltför mycket uppmärksamhet. Till slut bestämde han sig 

för att chansa på att ta sig ut genom ytterportarna istället. 

89

”Än är det inte över!” ropade han och störtade tillbaka 

in i stallet. 

Gyldenborste sprang för fullt genom korridorerna och 

bort mot stallsportarna. Han sprang ut genom portarna 

för allt han var värd, men såg sig inte för sig utan sprang 

rakt upp i lastutrymmet på en slaktbil. Han vände sig 

om, men det var för sent. Portdörrarna stängdes och landgången 

lyftes och slog igen bakom honom. Bilen startade 

och rullade iväg. Och inifrån bilen hördes ett skärande 

skrik: 

”Neeeej!” 

”Mina vänner,” sa Direktörn indignerat vid det extrainkallade 

sammanträdet. ”Jag har kallat er hit för att informera 

er om att spelet har tagit en oväntad vändning.” 

Han lade fram en rapport på bordet. 

”Det verkar som om Gyldenborste hade lite egna planer 

som han inte hade informerat oss om. Som den här 

rapporten visar, så har han en längre tid förskingrat en 

stor mängd foder.” 

Ledamöterna såg på varandra. Foder var dyrt och all 

förskingring tärde på deras profit. Ekonomichefen, som 

kallades Blodsugarn, reste sig upp. 

”Detta kan inte gå ostraffat,” skrek han och slog knytnäven 

i marmorbordet. 

90

Direktörn var oberörd. Han förlät sina kollegor deras 

känsloutbrott. 

”Det har det inte heller. Vilket personalchefen kan 

intyga.” 

Personalchefen, Slaktarn, satt helt oberörd av det som 

sades och skar i en stor bit fläskkotlett. 

”Och inte smakade han särskilt gott heller,” sa han 

och lastade in ännu en bit Gyldenborste i munnen. 

”Det som oroar mig,” sa Direktörn, ”är egentligen inte 

saken som sådan, utan hur jag fick reda på det. I natt fick 

jag ett telefonsamtal från stallet, men rösten tillhörde 

någon annan.” 

”Kan det vara…,” började produktionschefen, som 

kallades Pådrivarn. 

”Någon har nått en högre insikt om sakernas ordning. 

Vem det är kommer snart att uppdagas, är jag rädd. 

Mycket snart. Men den omedelbara frågan är vem vi sätter 

in istället. Förslag?” 

Direktörn lämnade ordet fritt. 

”Vill vi ha någon ofarlig så har vi ju Knorrvar,” föreslog 

Blodsugarn. ”Han är helt enkelt för dum för att lura 

oss, och att han skulle förskingra är ganska osannolikt.” 

”Annat var det med syrran, henne var det svin i så att 

säga,” skrattade Pådrivarn. 

”En kvinna på tronen är otänkbart,” protesterade 

91

Blodsugarn. ”Och dessutom har hon rymt. Vi som hade 

satsat så mycket på hennes utbildning!” 

”Va, har hon stuckit,” sa Slaktarn. ”Det har ni inte berättat 

för mig. Jag hade gärna satt tänderna i hennes fasta 

skinkor.” 

”Du tänker bara på mat,” fräste Pådrivarn surt. 

”Tja,” svarade Slaktarn, ”Det är tur att någon här är 

fokuserad på att få fart på fläsket!” 

”Stopp, stopp,” utropade Direktörn. ”Har ni tjafsat 

färdigt så vi kan gå till beslut? Hur många röstar på Knorrvar 

som tillfällig chef?” 

”Jaha, Knorrvar,” sa Trynolf uppfordrande, ”nu är det du 

som är boss! Vad är det som gäller?” 

”Öh, jag vet inte riktigt,” svarade Knorrvar nervöst. 

”Är det nån som har några förslag?” 

92

Förslag? Efter att ha haft Gyldenborste som ledare så 

länge var man inte van att tänka självständigt överhuvudtaget. 

Ingen sa något. 

”Öh, då föreslår jag att vi fortsätter som vanligt. Fortsätt 

bara med det ni gjorde innan. Det var allt. Tack.” 

Med de orden lommade Knorrvar bort till sin hörna 

där han blev liggande. 

”Jamen det här är ju helt otroligt!” sa Trynolf ilsket. 

”Det här funkar ju inte! Ingen vet nånting och Knorrvar 

vet minst av alla vad som ska göras!” 

”Kom igen, Knorrvar!” Grisidor försökte gjuta mod i 

den skräckslagne Knorrvar. 

”Du måste ta tag i det här. Annars tar Trynolf över, 

och det vill du väl inte?” 

”Öh, nä, det är klart. Men lovar du att stötta mig då?” 

”Jag lovar att supporta dig till hundra procent, bara du 

går in och försöker styra upp det.” 

Motvilligt och med Grisidor vid sin sida gick Knorrvar 

upp till gruppen. 

”Öh, jag vill att ni funderar lite mera på vad ni vill 

prata om!” sa Knorrvar och försökte låta myndig. Och 

otroligt nog, efter att det hade sjunkit in i var och en att 

man faktiskt fick ha åsikter, så artade det sig till en riktigt 

intressant diskussion. 

Det här var något helt annat än när Gyldenborste hade 

gruppmöten. Då fick man alltid ett utskick inför mötet 

93

med alla ämnen som skulle tas upp. Det fanns även angivet 

hur lång tid som skulle avges åt varje ämne vilket i 

princip var den tid det tog Gyldenborste att föredra det. 

Fördelen, insåg Grisidor, var att man alltid visste hur lång 

tid mötet skulle ta. Man kunde vara säker på att inte 

halva förmiddagen skulle ägnas åt att tjafsa om småsaker. 

En mera klövfast ledning hade stor betydelse för effektiviteten. 

Man fick mera gjort, helt enkelt. 

När mötet var slut hade man beslutat att pröva ett nytt 

foder, som påstods både vara nyttigare och smaka bättre. 

Men i förlängningen saknades ändå den styrning som 

en kraftfullare ledare hade kunnat bidra med. * 

94

Kapitel arton. Vidbränt Bacon. 

”Knorrvar som chef är ju rena katastrofen,” klagade 

produktionschefen, Pådrivarn kallad. 

”Situationen är ohållbar och måste åtgärdas omedelbart!” 

”Lugn,” sa Direktörn saktmodigt, ”läget är under kontroll. 

Saken är redan avklarad.” 

Här pekade han på personalchefen, Slaktarn, som satt 

och tuggade på en bit revbensspjäll. 

”Och du tänker ju bara på att äta,” sa Pådrivarn ilsket. 

”Knorrvar,” sa Slaktarn torrt och bet loss en ny tugga. 

Pådrivarn gjorde stora ögon och lutade sig tillbaka. 

”Menar du att…” började han. 

”Jamen det var ju det jag sa,” förklarade Direktörn. 

”Titta ut genom fönstret får du se.” 

Pådrivarn reste sig och sprang bort till panoramafönstret 

mot gården. Där såg han en stor vräkig grisbil 

dundra in på gården. 

95

Det vrålande motorljudet från grisbilen ekade i hela 

stallet. Det var det värsta ljud någon av grisarna någonsin 

hade hört. Alla sprang bort mot fönstren och såg till 

sin förvåning den fruktansvärt stora bilen köra in på gården. 

Den såg helt ny ut och det blänkte skarpt från de 

många kromdetaljerna. De breda hjulen hade förgyllda 

navkapslar och klöste aggressivt i gruset när bilen tvärt 

svängde och stannade. Så började den backa mot stallportarna. 

Lampor blänkte och den enorma farkosten signalerade 

varnande med ett skarpt tutande till eventuella 

beskådare att de skulle hålla sig på behörigt avstånd. 

Flera av grisarna stod och såg på när en stor landgång 

sakta fälldes ner mot de öppna portarna. 

”Oj,” sa någon. 

”Titta,” flämtade en annan. 

Landgången slog mot betonggolvet med en duns. Sedan 

blev det tyst. 

”Konstigt,” tänkte Grisidor, ”det brukar ju vara liv och 

rörelse på dom där bilarna.” 

De församlade svinen försökte se in i det dunkla lastutrymmet, 

men ingenting hände på en lång stund. Så 

skrek någon: 

”Titta, det händer nåt! Titta! Titta!” 

Och mycket riktigt, långt därinne stack en klöv ut ur 

mörkret. Sedan ett helt ben. Ett stort tryne stack ut, och 

96

snart lösgjorde sig en stor, fet galt ur dunklet och steg 

fram emot kanten av landgången. 

”Jösses,” tänkte Grisidor. ”Den som kör runt en enda 

gris i en splitterny grisbil är antingen väldigt dum… eller 

väldigt rik.” 

97

”My name is Bacon,” sade den fete galten på omisskännlig 

Texas-dialekt, ”and as long as I’m boss in this 

place, there ain’t gonna be no slackin’!” 

”Boss? Sa han boss,” sa Trynolf förvånat. 

”That’s right, son,” fortsatte Bacon och gick demonstrativt 

ner för landgången och in i stallet. Han gick fram 

till flocken och spände blicken i Trynolf. 

”My friends call me Porky,” sa han till alla, men med 

ögonen stirrande rakt in i Trynolfs. ”You may call me 

’sir’! Excuse me.” 

Med de sista orden trängde han sig emellan grisarna 

och in i stallet. Grisarna vände sig om och såg efter den 

självsäkre amerikanen medan han spatserade bort genom 

korridoren för att söka upp sin chefsplats. 

”Vad ska nu hända,” sa Grisella oroligt och såg på 

Grisidor. 

”Grisella,” sa Grisidor medan han betraktade det amerikanska 

svinet försvinna i korridoren, ”vad som än händer 

så har vi gått igenom så mycket tillsammans att vi 

kommer att klara oss bara vi håller ihop. Allt kommer 

att bli bra.” 

”Åh, Grisidor,” utbrast Grisella, ”tack för att jag får ha 

dig i mitt liv! Du är helt underbar!” 

Och i den sekunden förstod Grisidor att Grisella älskade 

honom. Den vetskapen gjorde att allt annat kändes 

obetydligt. * 

98

Kapitel nitton. Hurra för Grisidor! 

Stämningen i stallet var upprörd. Den nye chefen hade 

offentliggjort sina första direktiv. Det skulle bli ännu 

hårdare tag för att få upp produktionen till den nivå som 

hans företrädare hade misslyckats med att nå. 

”Aldrig att jag går med på det här!” sa en gris upprört. 

”Då får de hellre göra fläskkorv av mig med detsamma!” 

De andra grymtade medhållande eller gjorde liknande 

passionerade uttalanden. Men genom allt det höga sorlet 

och arga grymtandet hördes en röst som ljöd klarare 

och starkare än alla de andra. Och en efter en tystnade 

grisarna, somliga av nyfikenhet, men de flesta för att rösten 

på något underligt sätt gav genklang inom dem själva. 

Grisarna vände sig om för att se vem som talade och såg 

att det var Grisidor. 

Grisidor hade stått mitt i hopen, och medan irritationen 

växte bland grisarna hade han tänkt tillbaka på allt 

som hade hänt sedan han och hans vänner först kom till 

detta nya stall. Han hade tänkt på alla chefer, den ene 

99

värre än den andre. Han hade tänkt på allt de hade fått 

utstå genom att hela tiden ha fått ge sitt yttersta och mer. 

Och sedan hade han tänkt, att nu fick det fanimej vara 

nog! Så han hade hoppat opp på en halmbal och, utan 

att egentligen veta vad han skulle säga, talat till grisarna. 

”Mina vänner,” sa han. ”Mina vänner, nu mer än någonsin 

är det viktigt att vi alla håller samman! Det finns 

bara en grislighet! Alla grisar hör ihop!” 

Flera av de andra såg förvånat på varandra och undrade 

vad detta var för konstigheter. Sådant tal hade de aldrig 

förr hört. Var hade Grisidor månne fått det här ifrån? 

Men så kände de att detta var vad de alla behövde höra 

100

mest av allt; en röst som också var allas röst. Grisarna 

sken upp och kände ett nyuppväckt hopp. Till och med 

Trynolf drogs med i den positiva stämningen och ropade 

spontant: 

”Enade vi stå, söndrade vi falla!” 

Grisidor stod tyst på balen och insöp stämningen. Han 

såg ut över hopen och såg Grisella. Åsynen av henne gav 

honom mod och kraft. 

”Och som tecken på vår nya sammanhållning,” deklarerade 

Grisidor, ”ska vi grymta tre gånger. Grymt, grymt, 

grymt!” 

Grisidor fortsatte att grymta rytmiskt och fler och fler 

grisar stämde in. Snart hördes deras grymtande genom 

hela anläggningen. Ute i skogen stod vildsvinen och lyssnade 

och sa till varandra att nu hade de där tamsvinen 

äntligen förstått. Epoken Bacon var över. Han fick snopet 

lunka ombord på sin jättelika privatbil och och fara 

hem. 

Bland grisarna spirade en känsla av gryning, att en ny 

tid skulle komma. De gick mest och skötte sina sysslor 

som vanligt, i väntan på det stora som skulle komma. 

Och så en dag leddes Grisidor bort från boxen. Hans 

hjärta bultade. Skulle han nu få lida martyr för sina gärningar? 

Han bestämde sig för att hålla sig lugn vad som 

än hände. Sakta gick han, längre och längre bort ifrån 

101

sina kamrater, tills han kom till ett par stora dörrar. 

Så öppnades dörrarna och ett skarpt ljus sken ut ifrån 

rummet innanför. Grisidor steg in i ljuset. Det kändes 

som att träda genom porten till en annan värld. Så stängdes 

dörrarna bakom honom. Framför honom satt fyra 

högresta gestalter bakom ett stort bord som Grisidor inte 

kunde se över. Ljuset föll uppifrån och ner mitt på golvet 

där Grisidor stod. Rummet i övrigt var dunkelt, så att 

han varken såg hur stort rummet var eller hur högt i tak 

det var. Gestalterna framför honom syntes endast som 

silhuetter eller skuggor. Han insåg nu att detta var den 

mytomspunna och stallsmäktiga Ledningen, som bestämde 

över grisarnas öden och styrde över liv och död. 

102

Så hördes en dov röst: 

”Grisidor!” 

Rösten, som måste ha tillhört en av gestalterna, verkade 

inte komma från någon särskild del av rummet. 

”Ja?” Grisidor insåg att han lät osäker och nästan rädd. 

Det var inte en känsla han gillade. 

”Som du förstår,” fortsatte en annan röst, ”så är det vi 

som är Ledningen! Vet du varför du är här?” 

”Inte riktigt,” erkände Grisidor. 

”Så här långt,” deklarerade en annan röst, ”har ingen 

gris tidigare nått! Ingen annan har vunnit så stora insikter 

som du!” 

Gestalterna talade hela tiden i tur och ordning. De 

var alla helt orörliga, som statyer. Plötsligt fick Grisidor 

en hemsk insikt. 

”Det var ni som beseglade Galtazars öde!” sa han högt 

och anklagande. 

”Ja, det var det.” 

”Grisidor! Du måste förstå att vi styrs av en kraft som 

är ännu större än vi.” 

Nu uppstod en tryckande tystnad, och för första gången 

såg Grisidor gestalterna röra sig. Oroligt, som om de satt 

obekvämt. Slutligen sa en av rösterna, med ett tydligt 

inslag av fasa: 

”Marknaden!” 

”Men varför,” frågade Grisidor. ”Varför slaktade ni det 

103

gamla företaget? Varför tog ni några av oss från våra vänner 

och satte oss här i den här... den här stressfabriken?” 

”Vi såg att det fanns anlag till storverk bland er, men 

vi visste inte vem som skulle komma längst. Nu vet vi 

det!” 

”Du måste från och med nu glömma att du är en vanlig 

gris. Egentligen har du aldrig varit det. Du är menad 

för någonting högre.” 

”Andra har gått före och berett vägen, men du är den 

förste som har nått tillräcklig insikt för att vara värdig att 

träda inför oss.” 

”Galtazar var på rätt spår, men han saknade de yttre 

förutsättningarna att spela i en tillräckligt hög division.” 

”Indigo nådde förvisso insikt, men han valde att hoppa 

av.” 

”Gyldenborste hade kraften och målmedvetenheten, 

men hans sinne fördunklades av hans egen girighet.” 

”Nu ska vi visa dig alla våra hemligheter. Vi ska inte 

undanhålla någonting!” 

”Och när du har sett det, då ska du gå ut genom dessa 

dörrar som en ny gris och som nyinstallerad chef för hela 

verksamheten!” 

Sedan följde en utdragen lektion, där Grisidor blev 

invigd i Ledningens höga hemligheter. Han fick inblick 

i system och sammanhang som låg högt över och långt 

bortom alla vanliga grisars begreppsvärld. Han fick lära 

104

sig om balanced scorecards, om benchmarking, om nyckeltal, 

om kvalitetssäkring och miljöcertifiering. Han lärde 

sig mer på dessa timmar än han hade lärt sig på flera 

månader som karriärgris. 

Till slut öppnades dörrarna åter, och Grisidor började 

gå. Men innan han gick ut genom dörrarna, vände han 

sig om och talade. 

”Jag accepterar att fylla min plats i ordningen, men 

innan jag går vill jag att ni ska erkänna en sak.” 

Här gjorde han en kort paus innan han fortsatte. 

”Med all er makt så är ni inte ädlare än andra varelser. 

Ni har samma drifter och behov som alla andra!” 

Återigen vred sig gestalterna mot varandra som av obehag. 

Till slut talade ordföranderösten: 

”Vi erkänner!” 

Som pånyttfödd steg han ut i samma stallar som han 

hade kommit från. Och samtidigt var det inte samma 

stallar. När han såg på allt som var välbekant så var det 

också nytt eftersom han såg det på ett nytt sätt. Grisidor 

gick under de andra grisarnas beskådande säkert och 

bestämt genom hela stallet tills han kom till den tomma 

ledarboxen. Där klev han in. 

Grisidor skådade ut genom fönstret från sin nya plats. 

Han såg solen gå upp över en röd horisont. På något sätt 

fylldes han av tillförsikt inför framtiden. Saker och ting 

skulle ordna sig. Han vände sig om och såg ut över loka- 

105

len. Han såg alla grisarna i sina boxar. Han såg varje sektion. 

Han hade passerat var och en av dem på sin väg hit, 

och han visste vad som gällde på varje ställe. 

Han var helt förnöjd med sin nya position. Han var 

redo. Han var gammal nog, han hade erfarenheterna och 

insikterna. Han kunde ta konflikter och han hade inget 

behov av att bli gillad av alla. Han vände sig om igen och 

blickade ut över markerna. Solen stod en bra bit över 

horisonten nu. Han måste ha varit i tankar länge. 

Långt borta såg han silhuetten av ett vildsvin. Grisidor 

mindes sitt möte med sina släktingar i det fria. Han hade 

lärt sig mycket av dem. Deras företagsamhet och deras 

starka tro på sitt eget värde skulle han alltid bära med 

sig. Djupt inne i sig kände han sina förfäders själ. Han 

var en gris, och för alla grisar i hela världen gav han upp 

en hälsning. Tre grymtningar. En för jorden, en för solen 

och en för alla trynen som bökade. * * * * * SLUT 

106

PIG MANAGEMENT – Läsebok för karriärgrisar är 

boken för dig som antingen själv är en gris eller känner dig 

behandlad som en. Eller kanske din chef är ett svin? I denna 

bok får du uppleva hur grisarna själva utmanar systemet och 

förändrar det inifrån. Boken handlar om ett antal unga grisar 

som fostras till att inta de högsta positionerna i ett stort 

svinföretag. Följ huvudpersonen Grisidor när han upptäcker, 

utmanar och samordnar. Till 

sin hjälp har han stödjande och 

inspirerande personer, och ger 

själv vidare av sin egen visdom 

och trygghet. 

Detta är första boken i en serie 

om Grisidor och hans vänner i och 

utanför stallet. 

Nina Jansdotter är beteendevetare, karriärcoach, 

omtyckt ledarskribent och föreläsare 

inom personlig utveckling. En sann inspiratör, 

som brinner för att se andra sträva mot toppen 

av sin förmåga. 

Mattias Haglund är kreatören, konstnären och 

ordekvilibristen i författarduon. Sprungen ur 

den ursvenska myllan har Mattias alltid känt 

en passion för grisar, och i sitt arbete med 

svinavel har han sett hur mycket grisar och 

människor faktiskt har gemensamt. 

Under sommaren 2003 började Mattias fundera på att skriva en bok med titeln ”Allt jag 

behöver kunna har jag lärt mig av en gris”. Sedan kom namnet Grisidor och idén om en 

liten gris som skulle sitta och fi losofera om livet och tillvaron. Sedan en tid hade han 

också haft kontakt med Nina, och det var när hon läste de första episoderna om Grisidor 

som idén till boken Pig Management föddes. 

www.pigmanagement.se

Ladda hem pdf med färgomslag (ca 2,7 MB)

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?