Problematik vid höga flöden - Gästrike Vatten AB

normalt förbrukar syre vid nedbrytning. Optimala syrehalter för systemet kan då lätt
överskridas.
En överluftning kan också ske som följd av en icke optimal styrning av syrehalterna vid höga
flöden. Är styrningen inte behovsanpassad är risken stor att systemet luftas mer än vad som
krävs. Försök i laboratorieskala med satsreaktor har visat att nettoupptaget av fosfor försämras
då den aeroba perioden förlängs om tillsatsen av VFA (acetat) samtidigt är låg (Stephens et
al., 1998). Ett överskott av syre vid låg tillförsel av VFA har visat sig leda till en gradvis
nedbrytning av lagrad PHA i cellen (Brdjanovic et al., 1998c) eftersom kolkällan då används
för att skapa energi till livsuppehållande processer. Bristen på endogent PHA kan då leda till
att PAO börjar konsumera glykogen. Brist på glykogen i cellen leder till att förmågan att ta
upp VFA i den anaeroba zonen försämras vilket i sin tur innebär att
fosforavskiljningskapaciteten hämmas ytterligare. Fosforavskiljningskapaciteten är således
inte enbart beroende av koncentrationen aktiv biomassa, utan också av koncentrationen
endogena lagringsprodukter. Blir förhållandet långvarigt leder energibristen i cellen till att
den dör och andelen PAO i bioslammet sjunker. Både nedbrytningen av aktiv biomassa, och
nedbrytningen av endogena lagringsprodukter, leder till en obalans mellan fosforsläpp och
fosforupptag som slutligen resulterar i ökade utsläppsmängder av fosfor till recipienten.
Nedbrytningshastigheten av bioslam vid endogen energibrist har visat sig vara betydligt
snabbare i ett aerobt system än under anaeroba eller anoxiska förhållanden (Siegrist et al.,
1999) vilket gör kontroll och optimering av luftningssystemet extra viktig. Försök har också
gjorts där biotillgängligt kol (propionat) tillsatts ett system med bio-P-avskiljning under
konstanta aeroba förhållanden (Vargas et al., 2009) med resultatet att fosforupptaget då kunde
bibehållas.
2.3.5. Fällningskemikalier
Om utsläppsvärdet av fosfor stiger över gällande riktvärde blir ofta kemisk fällning nödvändig
för att klara av perioder med en hämmad eller icke fungerande biologisk fosforavskiljning. På
många reningsverk sker även kemisk fosforavskiljning som ett komplement till bio-P. I de fall
processen är utformad så att bildat kemslam återförs till biosteget utgör detta ett
störningsmoment för bio-P-processen. Metalljonerna (Al 3+ eller Fe 3+ ) är sannolikt effektivare
på att binda upp fosfor jämfört med PAO och i den anaeroba zonen binds då den lösta fosforn
upp kemiskt och blir därmed icke biotillgänglig. En endogen brist på poly-P kan således bli
följden vilket på sikt missgynnar PAO och den biologiska fosforavskiljningen. Försök i
satsreaktor i laboratorieskala har visat att en bristande mängd fosfor i systemet gynnar GAO
framför PAO (Liu et al., 1997). Liknande försök har även gjorts där järnklorid tillsatts i en
satsreaktor med bio-P (Tykesson et al., 2003). Konsekvensen av detta blev att det anaeroba
upptaget av VFA hos PAO minskade avsevärt till förmån för GAO.
2.3.6. Problematik efter höga flöden
PAO är beroende av en viss tillförsel av VFA men är samtidigt också mycket känsliga för
fluktuationer i tillförd mängd VFA (Carlsson et al., 1996, Carucci et al., 1999, Krühne et al.,
2003). När flödet återgår till normal nivå ökar åter mängden VFA in till biosteget. Den
anaeroba delen av processen svarar då snabbt genom att PAO åter tar upp VFA samtidigt som
fosfat släpps. De aeroba upptaget blir dock fördröjt på grund av att PAO främst använder
energin till att återuppbygga endogena förråd av PHA, istället för till upptag av fosfor, som
inte är direkt nödvändigt för cellens överlevnad (Brdjanovic et al., 1998c, Temmink et al.,
7