104 - Sverigedemokraterna

www.sverigedemokraterna.se SD-Kuriren 104 April 2013
Sverige/Utrikes | 5
Vem talar vi till?
Sverigedemokraterna är vinnare!
Under ganska lång tid kunde
Sverigedemokraternas politiska
företrädare i kommuner och
landsting i stort sett räknas på
ena handens fingrar. Det ansågs
vara en stor framgång när partiet
i valet 1994 fick fem kommunala
mandat i hela landet. I dag är
situationen radikalt annorlunda.
Förutom riksdagsinträdet 2010
fick SD då mandat i snart sagt
alla kommuner och landsting. Den
nya situationen kommer att ställa
stora krav på alla som väljs in i
någon politisk församling 2014.
NDER STÖRRE delen av
SD:s tillvaro var de allra
flesta medlemmars aktiviteter
begränsade till
att dela ut flygblad och tidningar
på gator, torg och i brevlådor. Det
var ett i allra högsta grad viktigt arbete
eftersom det i princip var enda
sättet för partiet att nå ut med sitt
budskap. Bara ett fåtal medlemmar
deltog i det parlamentariska arbetet
i kommuner och landsting.
Andra former av aktiviteter
var närradiosändningar samt demonstrationer
och opinionsmöten
av olika slag. De båda senare formerna
av verksamhet ställde stora
krav på arrangörerna. Dels gällde
det att se till att säkerheten höll acceptabel
nivå eftersom man kunde
räkna med mer eller mindre våldsamma
motdemonstrationer. Dels
gällde det att se till att deltagarna
var i någorlunda presentabelt skick
med avseende på klädsel och politiska
åsikter.
Ökade krav på medlemmar
I dag är situationen en helt annan
än under pionjärtiden. Utdelningar,
torgmöten och närradiosändningar
kommer även framgent att vara berättigade
delar av SD:s verksamhet,
men efter valframgångarna 2010 –
och de sannolikt ännu större framgångarna
2014 – ställs det ökade
krav på de medlemmar som får
förtroendet att representera partiet
i riksdag, fullmäktige och landstingsfullmäktige
samt alla nämndoch
domstolsplatser som måste besättas.
Det är därför av avgörande
betydelse att vi sverigedemokraterna
förmår kommunicera budskapet
på ett korrekt sätt.
Med dessa relativt nya krav i
åtanke har Sverigedemokraterna
framställt en tryckt kommunikationsplan
med titeln Vem talar vi
till? vilken även tidigare behandlats
i dessa spalter. Jag citerar ur
partiordförande Jimmie Åkessons
förord:
”Vi vet alla att vår politik är den
bästa för Sverige. Det är därför vi
kämpar på, varje dag. Men vi vet
också att vi inte alltid varit tillräckligt
bra på att förpacka politiken och
förmedla den på ett sätt som gör den
rättvisa. Sverigedemokraternas politik
är den överlägset bästa för Sverige,
nu måste vi börja berätta om den
på ett överlägset bra sätt. Vi måste se
till att vi kommunicerar på samma
språk, med en röst, på alla nivåer –
från varje medlem och lokal företrädare,
hela vägen till partistyrelse och
riksdagsgrupp.
Mot nya framgångar – enade, ansvarsfulla
och professionella.”
Linus Bylund håller kommunikationskurs för SD-medlemmar i Stockholms län i Alviks
kulturhus. Foto: Photo2be
”Sverigedemokraterna är vinnare”
Så långt Jimmie Åkesson som, det
kan vi nog alla vara överens om, föregår
med mycket gott exempel när
det gäller att visa hur en officiell företrädare
för Sverigedemokraterna
bör agera: påläst, snabb i repliken,
representativ. Det vore naturligtvis
för mycket begärt att kräva, att alla
vi andra SD-företrädare nådde upp
till Jimmies exempel. Men vi kan
komma en bit på väg!
Enligt kommunikationsplanen
Vem talar vi till? är det viktigt att vi
har klart för oss att ”Sverigedemokraterna
är vinnare”:
”Vi är förtroendeingivande och
ansvarsfulla och vårt engagemang
är byggt på omtanke, gemenskap och
kärlek. Vi står för trygghet, rättvisa
och likabehandling i samhället och vi
tror på oss själva och vårt land och vi
ser positivt på framtiden. Som individer
är vi som folk är mest – vanliga
människor kort och gott.”
Vanliga människor – men med
ett viktigt budskap vi vill och kan
kommunicera på ett ovanligt bra
sätt. Detta oavsett om vi representerar
SD i riksdagen eller Knöggelbruda
kommun.
När vi kommunicerar vårt budskap
bör vår första fråga till oss själva
vara: Vem talar jag till? Att tänka
på i sammanhanget är bland annat
följande:
-Vem talar jag till?
-Är jag rätt företrädare i aktuell
fråga?
-Använder jag ett språkbruk som
mottagaren är bekant med?
-Riskerar jag att förmedla negativa
signaler såsom ilska eller bitterhet?
-Uttrycker jag mig på ett sätt som
inte riskerar att missuppfattas?
Rätt sorts kommunikation
Först av allt måste vi vara medvetna
om att vi som politiska företrädare
för Sverigedemokraterna inte kan
köra vår egen agenda utan att vi representerar
vårt parti. Som det heter
i kommunikationsplanen:
”Därför måste målet vara att vi
alla ska tala med ´en röst´. Vi ska
inte bli kloner av varandra, men vi
ska vara så pass samspelta att den
politiska enighet vi alla delar också
synliggörs i sättet på vilket vi kommunicerar,
det vill säga delar våra
idéer med andra människor.”
Sverigedemokraterna har en väl
genomtänkt politik i de flesta frågor,
men vår främsta profilfråga är
och förblir immigrationspolitiken.
Det är vinnande fråga: i undersökning
efter undersökning
framgår det att en klar majoritet
av de svenska väljarna anser
att SD är det parti som har den
bästa invandringspolitiken.
Denna politik gillas alltså av
långt flera väljare än som i nuläget
kan tänka sig rösta på vårt
parti, vilket säger något om vår
potential. Med rätt sorts kommunikation
har SD möjlighet
att växa och på sikt bli ett parti
som kan konkurrera om regeringsmakten!
Målgrupper
Det finns ett självklart svar på
den fråga kommunikationsplanen
ställer: Vem talar vi till?:
”Det enkla svaret på vilka det
är vi ska rikta oss till i vår kommunikation
är naturligtvis människor
som har eller kommer att
ha rösträtt i allmänna val i Sverige.
Och vi talar faktiskt till denna
stora yviga grupp i allt vi säger,
skriver och på andra sätt signa-
Robert Stenkvist, ordförande i SD Stockholms
län, hälsade de talrika deltagarna
välkomna till kommunikationskursen i
Alvik. Foto: Photo2be
lerar.”
Inom gruppen ”väljare” i
stort har tre viktiga målgrupper
identifierats inför arbetet
med kommunikationsplanen: 1.
Konservativa arbetare. 2. Kvinnor.
3. Förstagångsväljare. Detta
kan, även om fler målgrupper
kan tillkomma, vara en god fingervisning
om hur vi som sverigedemokrater
skall agera och
agitera inför kommande val! <
Tommy Hansson
Chefredaktör
robert.stenkvist@sverigedemokraterna.se
R O B E R T S T E N K V I S T
A N A L Y S E R A R
Vårt förhållande till journalistkåren
Sverigedemokraterna har lanserat en kommunikationsplan vilken handlar
om partiets kontakter med media samt hur man formulerar sitt budskap
inför allmänheten. Det är en strategi där vi självklart skall bemöda oss om
att uttrycka oss på ett sätt så att budskapet går fram, men i ordalag som
inte stöter bort varken väljare eller media på samma sätt som ibland varit
fallet historiskt (ähum…).
När det gäller media så innebär det att alla representanter skall ha ett
naturligt förhållande till media eftersom vi är ett politiskt parti och att vi,
antingen vi gillar det eller inte, lever i ett symbiotiskt förhållande med media.
Det är sant att vi fordom klarat oss utan de stora mediedrakarna, men
det är en sak att växa från 2 till 6 procent, en helt annan sak att växa från 6
till 15 procent. Vi lär inte klara det sista hoppet utan att ha ett förhållande
till media där vi åtminstone tvingar ut vårt budskap.
Men är inte medierna/journalisterna emot oss (alternativt hatar oss),
är de inte alla skolade i multikulturalismen sedan barnsben? Bor de inte
alla på Söder, dricker latte och bakar surdegsbröd samt röstar på MP? Jo,
tyvärr är det nog så till stor del, men bilden kanske ändå inte är så entydig
som vi många gånger själva tror. Många journalister har trots allt en yrkesheder
och vill göra ett någorlunda ärligt arbete. Det vore välgörande om vi
slutade se så mycket i svart eller vitt. Världen ser inte ut så och innehåller
fler nyanser än de två nämnda.
Att vi inom den närmaste tiden kommer att bli objektivt behandlade
i förhållande till övriga partier är inte en realistisk vision. Men exakt vad
skall vi göra åt detta? Skall vi gnälla i det oändliga över orättvis behandling?
Skall vi sätta oss i ett hörn och sura? Som alla förstår är detta inte en
framgångsrik metod, speciellt inte sedan vi faktiskt lyckats så en hälsosam
skepsis mot media.
Vårt uppdrag är att i grunden förändra Sveriges politiska inriktning.
Vårt uppdrag är att föra ut vårt budskap så bra vi kan, under de premisser
vi tvingas verka i. Det är inget personligt i vissa journalisters agerande utan
en grundläggande ideologisk kamp Vi är inte det enda parti i historien
som kämpat mot till synes övermäktiga drakar och som ändå till slut vunnit.
Historiskt har till och med. andra partier och grupper fört en hårdare
kamp än vad SD gör i dag.
Ganska talande var när jag talade med Mitt i Botkyrka/Salem efter att
tidningen skrivit om SD:s frånvaro i kommunfullmäktige och om böneutropsfrågan.
Eftersom artiklarna var behäftade med allvarliga fel (till vår
nackdel) reagerade jag först med vrede och tänkte skriva bloggpost som
var en rungande uppgörelse med media i allmänhet och Mitt i i synnerhet.
Men jag hade ju redan skrivit så många sådana artiklar, så jag bestämde
mig för att i stället ringa upp journalisten.
Jag berättade först om den uppenbara lögnen att vår representant i
Salem skulle ha bytt åsikt om invandringspolitiken efter att ha deltagit i
SD-möten. Detta eftersom han aldrig bevistat ett enda möte, trots ivriga
inbjudningar. Journalisten lovade att i framtiden kolla alla fakta med mig,
vilket redan det var ett litet steg framåt. Sedan rättade jag till en del felaktigheter
i böneutropsfrågan, fakta som säkert kommer att spela roll i framtida
rapportering. Det var ytterligare ett steg framåt. Till sist lovade han att vi
skulle få in en liten notis om överklagandet av fullmäktiges beslut om böneutrop
i nästa nummer. Vilket självklart var ett ytterligare litet steg framåt.
Vad tjänade vi mest på, att jag skrev ännu än brinnande pamflett mot de
orättvisa medierna eller att jag ringde och försökte prata med journalisten?
Jag tror alla har svaret. Ju större vi blir, ju mer kommer vi att få komma till
tals och ju professionellare måste vi själva bli. Vi måste också acceptera att
vi blir granskade på samma sätt som andra partier. All granskning är inte
orättvis och all kritik är inte felaktiga lögner planterade av en omfattande
konspiration som samhällseliterna kokat ihop i mörka källarutrymmen
under Bonnierhuset och riksdagshuset.
Gör vi eller någon av våra företrädare något dumt får vi väl erkänna det
och högtidligt be om ursäkt. Det svider kanske men vi sitter inte här för
att vårda vår prestige utan för att förändra svensk politik.
Däremot är min personliga åsikt att vi inte behöver behandla alla medier
på samma sätt. Varför skulle vi det? Vi har ingen skyldighet att vara
rättvisa mot medier på samma sätt som småbarnen kräver absolut rättvisa
av en förskolefröken. Det finns ingen vits med att ställa upp för journalister
där det inte spelar någon roll vad vi säger utan att vinklingen blir påtagligt
negativ och som har en uppenbar agenda att sänka vårt röstetal med alla
till buds stående medel.
Om vissa medier inte ger oss en enda poäng, hur bra vi än gör ifrån
oss, kanske det inte finns någon vits att alls ställa upp på en intervju. Principen
är inte heller ny. Göran Persson talade inte med en SvD-journalist
under många år, efter att journalisten skrivit raljerande om en motion av
Persson vilken handlade om brunnslocks hållfasthet. Det var först sedan
Persson som finansminister många år senare offentligt pikat journalisten,
som denna åter togs till nåder efter att udda blivit jämt.