104 - Sverigedemokraterna

10 | Kultur
Absolut Sverige:
ET FINNS en tradition runtom
i världen att se Sverige
som ett föregångsland.
Det talas nästan andäktigt
om den ”svenska modellen” som
den idealiska medelvägen mellan
totalitär socialism och kallhamrad
kapitalism. Alla har dock inte stämt
in i hyllningskören.
1971 utgav den brittiske författaren
Roland Huntford boken The
New Totalitarians (Det blinda Sverige)
som beskrev Sverige som ett land
på väg i totalitär riktning. Skillnaden
mellan Sverige och kommunistländerna
angavs a att i Sverige använde
sig den styrande socialdemokratin
av övertalning, mjuk manipulation
och social ingenjörskonst i stället för
tvång och våld. Huntford såg den
sexuella frigörelsen som ersättning
för verklig frihet.
1983 utkom den finlandssvenska
författarinnan Marianne Alopaeus
med boken Drabbad av Sverige vilken
var en kritisk analys av Sverige
och svenskheten. Ett belysande citat
ur boken lyder: ”Svenskarna skämtar
ofta om att de är världsbäst i allt,
och man skrattar med – tills man
bekymrat upptäcker att de innerst
inne tror det.”
”Skandinaviens storebror”
Nu har den danske journalisten och
författaren Mikael Jalving, medarbetare
i bland annat Jyllandsposten
och Dispatch International, skrivit
en bok med titeln Absolut Sverige
och som definitivt inte utmålar
Sverige som ett föregångsland. I alla
fall inte i positiv mening. Jalving har
rest kors och tvärs i Sverige och talat
med ett antal representativa personer
vilka sammantaget ger en helt
annan bild av vårt land än den som
alliansregeringen – eller för den
delen den rödgröna oppositionen
– vill kolportera ut. Bokens förord
har skrivits av den kontroversielle
konstnären Lars Vilks.
Ur Vilks förord kan följande citeras
(sidorna 7-8): ”Sverige, Skandinaviens
storebror, blev en stormakt
på 1600-talet. Jalving följer idén om
att stormaktens Sverige aldrig har
kunnat överge det arvet … Att Sverige
blev en stormakt skedde till stor
del på Danmarks bekostnad. Det
som idag återstår av expansionspolitiken
är vad man tog från danskarna:
Skåne, Halland, Blekinge,
Gotland, Jämtland och Härjedalen.
Och det som i författarens ögon svider
mest: Hven som svenskarna har
döpt om till Ven.”
Dödsstöten för alla fortsatta
svenska stormaktsdrömmar kom
med förlusten av Finland som en
följd av kriget mot Ryssland 1808-
1809. Att vi sedan fick Norge som
kompensation efter Napoleonkrigens
slut 1814 var enligt Vilks ”ingen
riktig kompensation”. I stället för att
expandera geografiskt fick svenskarna
i stället inrikta sig på att försöka
ligga i framkant på andra sätt.
Muslimer – ädla vildar?
Ett område inom vilket regeringen
och oppositionen – givetvis med
undantag för Sverigedemokraterna
- har en nästan rörande samsyn är
immigrationspolitiken. Statsminister
Reinfeldt upprepar med den
drucknes envishet att ”invandring
är en tillgång för Sverige” alldeles
oavsett om våldtäktsstatistik, allt
råare maffiakriminalitet, utbredd
ghettoisering och skenande försörjningskostnader
säger något helt annat.
I Jalvings bok kommer bland andra
högskoleläraren Aje Carlbom i
Malmö till tals. Denne hänvisar till
den förhärskande bilden av muslimen
som en idealiserad individ. Jalving
skriver (sidorna 47-48):
”Här är värme, mänsklig värme
ett genomgående tema jämte smaken
för det exotiska. I den idealiserade
bilden ser vi hur muslimer
så att säga står varandra närmare.
Deras familjer beskrivs som känslomässigt
varmare och präglade av en
större ömsesidig empati. Så har musiken
låtit i åratal…I allt väsentligt
framkallar idealbilden myten om
den ädle vilden. Visst är muslimer
vilda men det är positivt menat, och
dessutom är de ursprungliga.”
Den hallstämplade bilden av invandraren
som uteslutande en tillgång
visar också att svensken generellt
menar sig vara världsbäst på
tolerans. När Mona Sahlin (S) talar
om svenskt midsommarfirande som
töntigt och Fredrik Reinfeldt (M)
hävdar att det svenska är rent barbari
är det underförstått, att det som
kommer utifrån är så mycket bättre:
så toleranta är vi svenskar!
Det finns dock en gräns för toleransen.
Den infinner sig när disparata
röster som hyllar genuint
svenska traditioner och riktar kritik
mot viss utländsk kultur och
vissa sedvänjor gör sig gällande. Då
talas om rasism, främlingsfientlighet
och islamofobi. I Sverige är det
i stort bara tillåtet med en åsikt åt
gången i en given fråga. Delvis kan
detta möjligen förklaras av att det
svenska skolsystemet hämtat inspiration
från Östtyskland (DDR), där
likriktning stod högt i kurs. En relevant
sakupplysning i sammanhanget
är att en av de mest inflytelserika
omdanarna av den svenska skolan,
vänstersossen Stellan Arvidson, var
SD-Kuriren 104
en varm DDR-vän och ett tag ordförande
i vänskapsförbundet Sverige-
DDR.
Bernadotte och Gestapo
Enligt Mikael Jalving är Sverige i
hög grad präglat av drömmen om
det eviga framsteget. Under ett besök
i Göteborg tar författaren en
tur i Göteborgshjulet som står på
hamnkajen och snurrar och redogör
för sina intryck så (sidan 104):
”Uppe i gondolen är det fri utsikt
över den larmande staden med Volvo
och medicinföretaget AstraZeneca
som ekonomiska kraftcenter.
En kraftig nordanvind får gondolen
att vagga från sida till sida. Sådant är
Sverige: en gondol högt över människorna;
ett experiment, en resa
mot nya höjder, Vorsprung durch
Technik som de säger i Tyskland. Vi
kan också ta det på franska om det
är bättre. För om Jules Verne hade
uppfunnit ett land så skulle han ha
uppfunnit Sverige med dess inneboende
dröm om eviga framsteg.”
Mikael Jalving aktar inte ens för
rov att ge sig på en svensk hjältegestalt
som greve Folke Bernadotte,
mannen som är bekant för de så
kallade vita bussarna från Röda
Korset varmed tusentals lägerfångar
i Tyskland kunde räddas strax före
April 2013 www.sverigedemokraterna.se
En dansk journalist ser på Sverige med kritiska ögon
Den danske skribenten Mikael Jalving har genomkorsat vårt land på jakt efter det specifikt svenska. Med det har han lyckats väl. Foto: Politiken
Mikael Jalvings bok Absolut Sverige borde läsas av alla svenskar som intresserar sig för utvecklingen
i vårt land.
krigsslutet. Jalving konstaterar att
Bernadotte, för att kunna få loss ett
antal fångar som inte hade skandinaviskt
ursprung, var tvungen att
förhandla med Gestapo. Att några
judar på detta sätt räddades var närmast
en tillfällighet.
I boken låter Jalving Ingrid
Lomfors, som skrivit en kritisk bok
om Bernadottes och Röda Korsets
räddningsaktion, komma till tals.
Lomfors har bland annat följande
att säga (sidan 198):
”Svenska Röda Korset hade några
principer om att alla människoliv
är precis lika mycket värda och att
man därför inte får göra skillnad på
människor. Mot den bakgrunden
kan man säga att organisationen
bröt mot sina egna principer.”
Lomfors fick vidkännas hård kritik
för sin bok som mer eller mindre
tog heder och ära av ett svenskt
nationalmonument. ”Min bok rörde
vid en öm punkt”, menar Lomfors.
”Många kände sig personligen avslöjade.
Andra tyckte att jag svartmålade
Sverige. Boken rubbade
också en bärande balk i hela den
svenska neutralitetsmentalitet som
byggts omkring Sveriges roll under
världskriget. En föreställning som
felaktigt har placerat Sverige som
en oantastlig åskådare – en föreställning
som befriat svenskar från att
ta ställning och samtidigt skapat en
känsla av oskuld.”
Avvecklingen av försvaret
Från Sveriges roll under Andra
världskriget är steget inte långt till
hur det militära svenska försvaret
kommit att utvecklas – eller kanske
rättare avvecklas - efter krigsslutet.
Jalving har besökt militärstaden Boden
med dess en gång så betydelsefulla
fästning och kunnat konstatera,
att inte mycket återstår av de
forna militära anläggningarna. Att
heller inte särskilt mycket återstår
av det svenska försvaret i stort får
Mikael Jalving klart för sig under
ett samtal med freds- och konfliktforskaren
Wilhelm Agrell vid Lunds
universitet.
Professor Agrell disputerade
1985 på en diger avhandling om det
svenska försvarets uppbyggnad efter
1945. Jalving skriver (sidan 201):
”Wilhelm Agrell är en mer jordisk
angelägenhet på spåren. Hans fråga
är om det ännu finns liv i det militära
försvaret av Sverige? Efter att ha
undersökt saken i tre års tid är hans
svar nej. Det finns inte längre något
svenskt försvar – i bemärkelsen
territoriellt och defensivt försvar av
landets geografi, befolkning eller infrastruktur.”
Enligt Agrell har det svenska försvaret
efter hand kommit att framstå
som ”något irrelevant, förlegat
och närmast pinsamt, ett tecken på
bristande verklighetsuppfattning”.
Det svenska försvaret lades enligt
Agrells verklighetsbeskrivning inte
ned – det var en dag bara nedlagt
utan att allmänheten hade lagt märke
till det. Och det var i första hand
inte politikerna utan tongivande
svenska militärer såsom ÖB Owe
Wiktorin och högkvarterschefen
Johan Kihl som var skyldiga till förstörelseverket,
hävdar Jalving (sidan
203):
”Mer än några andra var dessa
strategiska chefer drivande i en ny
optimistisk och aktivistisk doktrin;
baserad på bedömningar som att
det traditionella kustförsvaret hade
mist sin relevans, och att man skulle
utrusta och utstationera svenska
trupper i Afrika och Afghanistan.”
Kärna av allvar
För många svenska politiker och
mediaaktörer framstår Mikael Jalving
troligen som en, ursäkta uttrycket,
gnälllig danskdjävel. Som
bekant är Danmark inte världens
populäraste land ur ett politiskt
korrekt perspektiv utan ett land
som brukar dras fram som skräckexempel
på en utveckling som ”vi”
inte vill se i Sverige. Man tänker då
främst på den danska invandringspolitiken,
som icke minst Sverigedemokraternas
systerparti Dansk Folkeparti
varit med om att utforma.
Man vill för allt i världen inte ha en
”dansk utveckling” på vår sida av
Öresund.
I mitt tycke är dock Mikael Jalvings
Absolut Sverige en bok som
alla svenskar som intresserar sig för
utvecklingen i vårt land bör läsa.
Det är delvis en ganska slängig reportage-
och intervjubok skriven
med mild ironi och en god portion
humor. Dock finns en kärna av allvar
i Jalvings skildring som gör att
man inte sällan ryser mellan de
skratt, småleenden och igenkännande
nickar boken framkallar i
alla fall hos mig.
Mikael Jalving: Absolut Sverige. Ett
land i förändring. 212 sidor. Psychology
and Commercial Design LTD Förlag. <
Tommy Hansson
Chefredaktör