Läckö slott - Bluerange

Byggnadsarkeologisk utredning, förundersökning och 

undersökning 

Läckö slott 

Murverksdokumentation inför planerade omputsningsarbeten 

RAÄ 69, Otterstads socken i Lidköpings kommun 

Västra Götalands län 

Malmö Kulturmiljö 

Enheten för Kulturmiljövård 

Rapport 2006:011 

Barbro Sundnér och Joakim Thomasson

Byggnadsarkeologisk utredning, förundersökning och undersökning 

Läckö slott 

Murverksdokumentation inför planerade omputsningsarbeten 

RAÄ 69, Otterstads socken i Lidköpings kommun 

Västra Götalands län

Malmö Kulturmiljö 

Box 406 

201 24 Malmö 

Tel: 040-34 44 75 

Besöksadress: Malmöhusvägen 3, Grimsbygatan 24 

www.malmo.se/kulturmiljo 

Byggnadsarkeologisk utredning, förundersökning och undersökning 

Läckö slott – Murverksdokumentation i samband med planerade omputsningsarbeten 

RAÄ 60, Otterstads socken, Lidköpings kommun. Västra Götalands län 

Enheten för Kulturmiljövård Rapport 2006:011 

Författare: Barbro Sundnér och Joakim Thomasson 

Foto: Barbro Sundnér 

Grafisk form: Anders Gutehall 

Omslagsbild: Bengt Westergaard i färd med att mäta in delar av slottets östra fasad. Foto: Barbro Sundnér 

ISSN: 1653-493X 

© Malmö Kulturmiljö 2006

Innehåll 

Sammanfattning 5 

Inledning 9 

Del I: Utredning av restaureringar under 1900-talet 13 

Del II. Förundersökning av delar av förborgen och huvudborgen 23 

Del III: Byggnadsarkeologisk undersökning av köksborgens östra 

fasad 49 

Förslag till riktlinjer för den fortsatta arkeologiska och 

byggnadsarkeologiska verksamheten 61 

Förslag till organisation och ansvarsområden 61 

Förslag till insamling av tidigare dokumentationsinsatser 62 

Förslag till projektprogram 62 

Referenser 65 

Årets rapporter 67 

Bilagor 

Bilaga 1 Lista över genomgångna arkiv 

Bilaga 2 Äldre uppmätningar och dokumentationsmaterial 

Bilaga 3 Redovisning av fotodokumentation och stratigrafisk analys av 

murverk vid förundersökningen 

Bilaga 4 Kontextlistor och måttangivelser

Figur 1. Översiktskarta med Läckö slott markerat. 

4 Malmö Kulturmiljö Enheten för Kulturmiljövård Rapport 2006:011

Sammanfattning 

På initiativ av Statens Fastighetsverk genomförde personal från Institutionen för 

arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, Malmö Kulturmiljö och 

Riksantikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningar under våren år 

2005 en byggnadsarkeologisk utredning, förundersökning och undersökning. 

Arbetet syftade till att ge underlag för bedömningar av metodik och planering av 

framtida dokumentation. Undersökningarna motiverades utifrån planerade omputsningsarbeten 

av slottets samtliga exteriöra fasader. 

Utredningen syftade till att få en uppfattning om de moderna förändringsarbetenas 

omfattning och tidigare murverksdokumentationer. Vid utredningen 

kunde det konstateras: 

• Att tillkomsten av den nuvarande putsen (1959-1973) var det största 

ingreppet i slottets exteriör sedan 1600-talets slut. 

• Att äldre putslager (utifrån informationen i dokumentationsmaterialet) 

endast finns bevarade på begränsade delar av huvudborgens längor. Att 

dokumentationsmaterialet upprättades utan tydliga anvisningar och saknar 

bilagda tolkningar av observationerna (bortsett från ovannämnda 

undersökning från 1972). 

• Att ritningarna ger en uppfattning om anomalier i murverket med koncentration 

på naturstens- respektive tegelmurverkets utbredning. 

• Att fotografierna, som huvudsakligen har tagits före lagningar och ommurningar, 

inte omfattar alla fasader. Men där de finns ger de information 

om det ursprungliga murverkets beskaffenhet. Vissa bilder visar 

också detaljer av ommurningsarbeten. 

• Att dokumentationsmaterialet bör digitaliseras för att öka tillgängligheten 

och anpassas till de kommande murverksundersökningarna 

Förundersökningen syftade dels till att testa och utveckla stratigrafisk och byggnadsarkeologisk 

dokumentationsmetodik, dels att undersöka murverkens bevarandegrad 

och stratigrafiska komplexitet. Förundersökningen berörde interiöra 

oputsade partier i slottets källar- och bottenvåningar. Vid förundersökningen 

kunde det konstateras: 

• Att digitala fotografier fungerar bra som underlag till kontextuell dokumentation 

av murverk. Metoden är kostnadseffektiv i förhållande till 

traditionellt ritningsförfarande. 

• Att kontextuell dokumentation, totalstationsinmätning och registrering 

av data i informationssystemet Intrasis är funktionell vad gäller hantering 

och bearbetning av information, samt tidsbesparande. 

• Att murverken har en hög bevarandegrad som medför att det finns stora 

möjligheter till ny kunskap om slottets byggnadshistoria. Murverkens 

stratigrafiska komplexitet är skiftande. 

• Att förundersökningsmomentet är ett nödvändigt underlag för utvecklande 

av problembaserade inriktningar av de vidare dokumentationsarbetena. 

• Att resultaten från förundersökningen visade på ny kunskap som framför 

allt berör slottets medeltida byggnadshistoria. Bland annat kunder det 

konstateras att förborgen har en betydligt äldre och mer komplex byggnadshistoria 

än vad som tidigare har antagits, att det nordöstra tornet 

byggts i anslutning till en äldre, endast bitvis bevarad byggnad på den 

norra delen av huvudborgen, samt att en byggnadslänga varit integrerad i 

de sydvästra delarna av ringmuren. 

Malmö Kulturmiljö Enheten för Kulturmiljövård Rapport 2006:011 5

Den byggnadsarkeologiska undersökningen av köksborgens östra gavel syftade 

till att utveckla metoder för koordinatsättning av digitala fotografier samt att 

dokumentera murverkets stratigrafi, skador och byggnadstekniska frågor. Vid 

undersökningen kunde det konstateras: 

• Att fotodokumentationen innebar både tidsbesparande och innehållsmässigt 

bättre än traditionell inmätning. 

• Att fotosammanställningen även kan användas som dokumentation inför 

det fortsatta lagningsarbetet. 

• Att den nordöstra gaveln har fler skador än den motsvarande nordvästra 

fasaden. Detta innebär att större murpartier ersatts med cementfogar och 

nytt tegel. 

• Att köksborgen är byggd av tegel över den utvändigt höga naturstensgrunden. 

Murningstekniken är inte omsorgsfullt utförd vilket dels tyder 

på att den inte utförts av utbildade murare, dels att den inte varit avsett 

att synas. 

• Att köksborgen ursprungligen har haft en annan rumsindelning. 

• Att den östra gaveln är byggd mot det nordöstra tornet, men utan att spår 

efter den äldre skansmuren har kunnat iakttas. 

• Att den övre våningens tegelmurverk avviker genom en stor inblandning 

av natursten, vilket kan tolkas som ett uppehåll i byggnadsarbetena. 

Rapporten avslutas med förslag till riktlinjer för den byggnadsarkeologiska 

och arkeologiska verksamheten. Förslagen är formulerade utifrån målsättningarna 

att dokumentationsarbetena skall vara motiverade utifrån vetenskapligt 

motiverade problemställningar där de den nya kunskapen skall tillgängliggöras 

för att öka slottets värde som turistmål, samt vara kostnadseffektiv. Mot bakgrund 

av detta föreslås: 

• Att det utses en ansvarig institution och en solid organisation för den 

arkeologiska och byggnadsarkeologiska verksamheten. 

• Att de tidigare dokumentationsinsatserna samlas, digitaliseras och förvaltas 

i en databas. 

• Att det upprättas ett projektprogram för den fortsatta antikvariska verksamheten, 

som gäller både arkeologi och byggnadsarkeologi. 


Figur 2. Fotografi av Läckö slott mot nordost. I vänster bildkant syns det nordvästra tornet, 

samt i höger bildkant framträder porttornet mot förborgen. Huvudborgslängorna är ett par 

våningar högre än förborgslängorna. Foto: Läcköstiftelsen. 


Figur 3. Den medeltida borgens utsträckning (grå skraffering) och det nuvarande slottet (svart 

skraffering). Efter Sigsjö 1999. 


Inledning 

Läckö slott förvaltas av Statens Fastighetsverk (SFV) och är sedan 1933 statligt 

byggnadsminne. På grund av skador som uppkommit i slottets murar diskuteras 

nu en omfattande omputsning av ytterfasaderna (se www.sfv.se). Skadorna anses 

bero på negativa egenskaper hos den cementhaltiga puts som slottet försågs med 

under åren 1959-1973, och som ersatte all äldre puts. Sedan 1999 pågår ett 

projekt med avsikt att utveckla produktion av lämpligt kalkbruk för framtida 

omputsning av slottets yttermurar. Projektet, som drivs av docent Ewa 

Sandström-Malinovski, Göteborgs universitet, kräver bl.a. att olika putsprodukter 

utprovas på fasaden vilket innebär att den nu befintliga putsen tas ned på 

valda ytor (SFV:s hemsida). Sedan 2003 har de frilagda provytornas murverk 

undersökts med byggnadsarkeologisk metod (Sundnér 2003, 2004). 

Erfarenheterna från såväl utförandet som bearbetningen av dessa undersökningar, 

har visat på att det finns synnerliga behov av att kunskap om tidigare mer 

moderna ingrepp och förändringar i murverken samt en överblick kring tidigare 

dokumentationsinsatser och kunskapsläge kring slottets byggnadshistoria. 

Skalan av de planerade omputsningsarbetena är så pass omfattande att det dels 

krävs en effektivare och mer kostnadseffektiv byggnadsarkeologisk dokumentation, 

dels att dokumentationsarbetena bör inriktas utifrån vetenskapligt 

motiverade och problembaserade målsättningar. Tanken är att de arbeten som 

utförts under föregående år skall vara en del av denna process. Utredningen syftade 

till att få en uppfattning kring omfattningen av moderna ingrepp i murverken, 

samt vidden av och inriktningen på tidigare dokumentationsinsatser. 

Förundersökningen och undersökningen har syftat till att utveckla och prova 

digitala dokumentationsmetoder, samt att få en uppfattning om, genom punktinsatser, 

murverkets stratigrafiska komplexitet och vetenskapliga möjligheter. 

Utredningen och förundersökningen ska tillsammans ge underlag för den 

fortsatta dokumentationens uppläggning och vetenskapliga målsättningar i form 

av ett projektprogram. Ett sådant projektprogram är av särskild betydelse för ett 

så omfattande byggnadskomplex som Läckö slott, i synnerhet eftersom undersökningstillfällena 

kommer att bli utspridda under flera år. 

Som led i detta har en begränsad utredning och partiell förundersökning samt 

utveckling av digitala dokumentationsmetoder genomförts under 2005 på uppdrag 

av SFV. Utredningen koncentrerades på sammanställning av 1900-talets 

restaureringar och dokumentation avseende yttermurarna. Förundersökningen 

omfattade valda partier av oputsat synligt murverk i olika delar av slottet. I samband 

med omputsning av det övre partiet av köksborgens östra fasad med 

angränsande delar av det nordöstra tornet utfördes en byggnadsarkeologisk 

undersökning av detta parti. De digitala dokumentationsmetoderna innebar 

fotodokumentation i kombination med utveckling av registreringsblanketter och 

uppmätning med totalstation i 3D miljö. Dessutom utvecklades RAÄ:s informationssystem 

Intrasis till för byggnadsarkeologisk registrering. 

Arbetet utfördes i samarbete mellan Institutionen för arkeologi och antikens 

historia vid Lunds universitet (Barbro Sundnér, Carin Alftrén), Malmö Kulturmiljö 

(Joakim Thomasson) och Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska 

undersökningar (UV) (Bengt Westergaard). Håkan Thorén, UV, gjorde 

sammanställningen av fotografierna på köksborgen. Karin Lund, UV, har medverkat 

i anpassningen av registreringen till Intrasis. Gunhild Eriksdotter, Institutionen 

för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, har deltagit i 

diskussioner kring utveckling av de byggnadsarkeologiska matriserna. Fältarbetet 

utfördes under tiden 6/4–8/4, 20/4–28/4, 9/5–20/5 2005. 


Bakgrund 

Läckö slott ligger på en utlöpare av Kållandsö i Vänerns södra del (figur 1). 

Slottet är byggt på en bergig udde ca 10–15 m ovanför Vänerns nuvarande 

vattenyta med fri sikt åt alla håll. Det nuvarande byggnadskomplexet fick sin 

huvudsakliga utformning av Magnus Gabriel de la Gardie på 1670-talet. Det 

finns också äldre lämningar efter en medeltida borg, som vissa forskare antas ha 

byggts av biskop Brynolf Algotsson på 1200-talets slut, men av andra först på 

1350-talet (Augustsson 1999, Sigsjö 1999, Sjölin 2001). Borganläggningens slutliga 

medeltida utformning omfattade tre delar (figur 3): 

• I norr fanns den s.k. köksborgen. Runt denna fanns en skansmur, som 

till vissa delar ännu är synlig. Där fanns även två ännu bevarade torn, ett 

i nordost och ett i nordväst. 

• Huvudborgen som kringgärdades av en ringmur, till stora delar bevarad 

i befintliga murverk. Längs med muren fanns flera byggnadslängor med 

olika funktioner. 

• Förborgen med en oregelbunden ringmur. Även längs med denna fanns 

byggnadslängor. Delar av det nuvarande porttornet uppfördes under 

medeltiden. 

Den medeltida borgen byggdes ut och förändrades på olika sätt innan den stora 

genomgripande ombyggnaden på 1670-talet. Bland de sista tillbyggnaderna vid 

denna tid var köksborgen, som delvis byggdes ovanpå skansmuren och anslöts till 

de två tornen. 

Under 1900-talet har slottet genomgått omfattande restaureringar, den första 

på 1920-talet då stora delar av borggården och flera källarutrymmen grävdes ut 

och resulterade i en arkeologisk rapport. Den senaste genomfördes 1959 -1973 

och omfattade bl.a. en total omputsning av slottets yttermurar då viss dokumentation 

också utfördes. 

Syfte 

Årets undersökning innehöll tre delmoment (I-III), som tillsammans avser att ge 

underlag för ett problemformulerat projektprogram inför fortsatta arbeten på 

Läckö slott. Samtliga moment skall också ses som test av metoder som kan 

utvecklas och användas för framtida behov. Det är särskilt angeläget att det finns 

ett övergripande projektprogram som även omfattar återkommande ingrepp i 

mark- och golvplan. 

• Utredning. Utredningen koncentrerades till att försöka få klarhet i vad 

den senaste omputsningen på 1960-talet omfattade och eventuella dokumentationer 

av då iakttagbara äldre konstruktioner. Inför fortsatt 

nedtagning av den befintliga 1900-tals putsen är det dessutom nödvändigt 

att ha kännedom om dess material och tillkomst för att så långt 

möjligt minimera att nya skador uppstår vid nedbilning. Syftet var också 

att få fram dokumentation som visar byggnadens status vid olika 

restaureringstillfällen. 

• Förundersökning. Avsikten med förundersökningen var att få en första 

bild av vad som kan utläsas ur det synliga murverket med hjälp av 

stratigrafisk analys och tredimensionella mätmetoder. Eftersom murverket 

endast är synligt i källarplan och i delar av bottenvåningarna var valet 

för undersökningsområde begränsat. Fördelen med källarpartierna är att 

det är här det finns störst möjlighet att påträffa slottets äldsta delar och 

därmed också flest möjliga byggnadsfaser. Dessutom är det dessa partier 

som är mest komplicerade att dokumentera på ett sådant sätt så att de 

blir tillgängliga för analys och tolkning. Den digitala inmätningen av 

dessa delar var därför en särskild utmaning. 

• Byggnadsarkeologisk undersökning. Undersökningen av köksborgens utvändiga 

murverk var en fortsättning på tidigare undersökningar av 


densamma. Genom den erfarenhet som tidigare erhållits var det möjligt 

att koncentrera årets dokumentation till frågor kring eventuella förändringar, 

skador och byggnadstekniska frågor. I stället för traditionell 

uppmätning prövades här fotodokumentation kombinerat med digital 

inmätning. 

Rapportens upplägg 

Rapporten är strukturerad i tre separata delar som i tur och ordning beskriver 

utredningen av moderna ingrepp i murverken samt tidigare dokumentationsinsatser, 

förundersökningen av olika delar av slottet samt undersökningen av 

köksborgens östra ytterfasad. Rapporten avslutas med utvärdering som innehåller 

förslag till fortsatt inriktning av de arkeologiska och byggnadsarkeologiska 

arbetena. 

Redovisningarna av de olika delarna är upplagda med syfte att utgöra en 

ingång till dokumentationsmaterialet. De är upplagda i syfte att svara till de 

övergripande målsättningarna, som beskrivs i inledningen av varje del. 

I bilagorna redovisas de arkiv som studerats vid utredningen (bilaga 1), äldre 

uppmätningar fram till 1925 samt murverksdokumentation fram t.o.m. 1972 

(bilaga 2), fotounderlagen som legat till grund för de stratigrafiska analyserna vid 

förundersökningen (bilaga 3) samt kontextlistor och listor på tegelstorlekar i olika 

delar av slottet från förundersökningen och undersökningen av köksborgen 

(bilaga 4). 

Arkivering av dokumentationsmaterialet 

Ritningar och anteckningsböcker och övrigt dokumentationsmaterial förvaras i 

Statens fastighetsverks arkiv, Stockholm. Det digitala dokumentationsmaterialet, 

fotografier och Intrasisprojekt, förvaras på Riksantikvarieämbetets avdelning för 

arkeologiska undersökningar i Lund (UV Syd). Kopior av det digitala bildmaterialet 

och Intrasisprojektet (statusen 2006-06-30) finns även på Malmö 

Kulturmiljö. 

Rapporten, inklusive bilagor, finns tillgängliggjorda via Malmö Kulturmiljös 

och UV:s respektive hemsidor. Rapporten har i analogt format skickats till ATA, 

SFV, RAÄ:s Byggnadsavdelning, Västergötlands museum, Läcköstiftelsen, biblioteken 

vid Institutionen för arkeologi och antikens historia vid Lunds universitet, 

Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och Malmö Kulturmiljö 

samt Lunds Universitetsbibliotek. 


Figur 4. Läckö slott med i undersökta delar markerade. Ljust grå skraffering motsvarar 

förundersökta delar, blå markering platsen för den byggnadsarkeologiska undersökningen. 


Del I: Utredning av restaureringar under 1900-talet 

Inledning 

Trots att slottet först år 1935 blev skyddat som byggnadsminne har det även 

tidigare ansetts som ett viktigt monument värt att bevara och dokumentera. Men 

det var först med 1920-talets restaurering som en systematisk dokumentation 

genomfördes (Sjölin 2001). Den här sammanställningen avser att ge en översikt 

av vad som dokumenterats under 1900-talets mer omfattande restaureringar och 

hur detta kan användas som underlag för fortsatta undersökningar. 

Utredningen grundar sig på arkivgenomgång av valda arkiv i Antikvarisk 

topografiska arkivet vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm (ATA) samt arkivet 

på Västergötlands museum. Som komplement till detta har en del kopior av 

arkivalier, som slottsarkitekt Roni Wallin förfogar över, utnyttjats. Förteckning 

över arkiven är samlad i en preliminär sammanställning (Holmström och Sjölin 

2004). Vidare har en del litteratur rörande slottet utnyttjats, främst Läckö. 

Landskapet, borgen, slottet från 1999 (red. L. Jonsson). 

1900-talets mer omfattande restaureringar av slottets murar handlar om två 

perioder med stora förändringsarbeten. 

• För det första, genomförda under åren 1924-1939, då framför allt 

interiören restaurerades och då omfattande arkeologiska undersökningar 

genomfördes. 

• För det andra, åren 1959-1973, då slottets samtliga yttermurar putsades 

om och dagens cementputs kom på plats. 

För att få en bakgrund till dessa restaureringar ges en sammanfattning av de 

reparationer och ombyggnader från och med 1700-talet, som är behandlade i 

litteraturen. Dessa har ibland också lämnat viktigt dokumentationsmaterial efter 

sig i form av uppmätningsritningar och andra avbildningar. Här presenteras 

endast ett urval av de ritningar, som har tjänat som underlag för 1900-talets 

dokumentation. Utförligare information kommer att publiceras i vårdprogrammet 

(enligt uppgift av Victoria Ask, Aniquum AB, Göteborg). 

Restaureringar och ombyggnader fram till 1925 

Under det tidiga 1700-talet verkar det som om slottet saknade regelrätt underhåll. 

År 1746 överförs en del inventarier till Stockholms slott bl.a. för att det 

fanns risk för att de förstördes om de blev kvar på Läckö (Westrin 1999, s. 426). 

I Läckösamlingen (GLA) finns dock en del uppgifter om reparationsarbeten, som 

inte har undersökts i detta sammanhang. 

Med motivering att svalgångarna på förborgen var förfallna och dessutom utgjorde 

en brandfara föreslog överintendenten Carl Hårleman 1753 den dåvarande 

arrendatorn av slottet, greve Carl Gustav Tessin (arrendator1752-1770), att riva 

dem (Hahr 1923, s. 147 f; Westrin 1999, s. 435). De tessinska reparationerna 

och förändringarna var i övrigt koncentrerade till inredningen, främst i de rum 

som Tessin iordningsställde som bostadsrum (Westrin s. 426 ff). Tessins 

efterträdare på slottet fram till 1805, riksrådet greve Gustav Adolf Hjärne 

(arrendator 1770-1805), fortsatte en del invändiga reparationsarbeten (Hahr 

1923, s. 148). 

Den äldsta uppmätningen av slottets samtliga våningsplan med tillhörande 

beskrivning är odaterad, men kan antas tillhöra tiden vid Tessins tillträde på 

1750-talet (se bilaga 2:2). Här får man bl.a. veta att det fanns tre kök i 

bottenvåningen, att det på förborgen fanns många rum som ”för åtskillige 

Betiänte mycket bekwämlige äro” och att köksborgen hade alla de rum ”som till 

officer äro nödige, med Kiök, Brygghus, Bagerij, Badstugu samt tillhörige 

kamrar.” (Beskrifning öfver de Planer som på Läcköö Slott efter Befallning 

nyligen upptecknade och afmätte äro, RA). 


I början av 1800-talet diskuterades möjligheten att överföra krigsakademien 

från Carlberg till Läckö. Detta föranledde uppmätningar av slottet med 

kostnadsförslag för restaurering och ombyggnad 1808 (Söderberg 1999, s. 441 

ff). Flyttningen och därmed det föreslagna restaureringsarbetet blev dock aldrig 

verkställd. Men uppmätningarna med tillhörande beskrivningar är viktiga dokument 

för kunskap om byggnadens utseende och status vid 1800-talets början, se 

bilaga 2:3). 

Slottet återgick till staten 1815 och förvaltades av landshövdingen i Mariestad 

(Söderberg 1999, s. 441). En första tanke var att slottet skulle bli en s.k. 

korrektionsinrättning, dvs. ett arbetsläger för personer som ansågs som lösdrivare, 

men inte heller det realiserades (Söderberg 1999, s. 453 f.). Nästa funktion, som 

däremot realiserades, var skolverksamhet. Dessa planer blev inte verklighet förrän 

år 1846, då riddarsalen fick tjänstgöra som skola (Söderberg 1999, s. 454 f). Ett 

mer omfattande skolförslag kom 1891, då man ville göra slottet till en internatskola, 

men även detta förslag skrinlades (Söderberg 1999, s. 455 ff). Från 1836 

finns nya uppmätningar med beskrivningar av rummens användning och 

utseende (ATA). I samband med planeringen för internatskolan upprättades ritningar 

1890 (RA). 

• Underhållsarbeten 1826-29. Sedan slottet övergick till staten gjordes dock 

en del nödvändiga underhållsarbeten, särskilt under åren 1826-29. Dessa 

omfattade ny taktäckning, lagning av förfallna murverk, väggar och golv, 

nya fönsterbågar, karmar och rutor (Hahr 1923, s. 149). I arbetsbeskrivningen 

från 1959 nämns spritputs från 1870-talet, men uppgifter 

om någon omfattande putsrenovering vid denna tid har inte påträffats i 

det genomgånga materialet. 

• Omputsning 1907. Hur omfattande den omputsning som gjordes under 

början av 1900-talet var, och som föranledde att en antikvarisk kontrollant 

blev tillsatt, har inte närmare behandlats. Erik Asplund fick uppdraget 

1907. Samtidigt upprättade han en ny uppmätning av hela slottet 

(Jonsson 1999, s. 591, not 24). Enligt Jonsson finns ett stort antal 

teckningar av olika byggnadsdetaljer samt veckorapporter i ATA. En 

genomgång av detta material kan eventuellt ge komplettering till vad som 

senare iakttagits. Den spritputs som nämns 1959 kanske kan härröra från 

1907? 

• Underhållsarbeten 1922. Enligt en generalplan från 1922 fanns det då 

behov för takreparationer och mindre putsreparationer, bl.a. påtalades 

skadad rappning i stora portvalvet (FI ab:42, ATA). 

Uppmätningsritningar 

Planer, fasader och sektioner ger viktig information om byggnadens helhet och 

inte minst dess rumsindelning. Men eftersom de inte varit avsedda att ge uppgifter 

om byggnadens historia är det endast jämförelser dem emellan som visar 

eventuella förändringar. Hela slottet har uppenbarligen varit putsat åtminstone 

sedan 1600-talet vilket innebär att äldre strukturer förmodligen inte varit synliga 

vid de olika uppmätningstillfällena – åtminstone inte exteriört. Uppmätningsritningarna 

har också i regel tillkommit i samband med planering inför olika 

förändringar, varför deras tillkomsttid ger upplysningar om att något planerats. 

Tillsammans med de beskrivningar som tillhör ritningarna blir också rummens 

olika funktioner och ibland även utseende tydliga. Det som tydligast framgår av 

ritningarna är omdisponering av rum. Den yttre större förändring som visas är att 

den svalgång som fanns på förborgen omkring 1750 var riven 1808, bilaga 2:2- 

3). 

Restaureringen 1925-1939 

Den första stora restaureringen, som leddes av arkitekt Ärland Noreen 1925-39, 

omfattade framför allt slottets inre med koncentration på att ta fram och 


konservera målningsdekorationer samt reparera puts- och tapetskador. Men även 

nödvändiga yttre reparationer, framför allt av taken, var aktuella. Huvudsyftet var 

att återställa slottets ursprungliga inredning vilket förutsatte undersökning av 

både skriftliga källor och av vad som kunde utläsas av spår i väggar, golv och tak 

(Sjölin 1999, s. 521 ff.). 

Utöver restaurering av byggnaden genomfördes omfattande arkeologiska 

undersökningar av hela borgklippan, dvs. både i bottenvåningen, i källarna och 

på borggårdarna. Avsikten med grävningen var att söka kunskap om 1600-tals 

slottets föregångare och därmed också vad som fortfarande var bevarat i slottets 

murar. En sammanställning av fynd- och dokumentationsmaterialen som tillvaratogs 

respektive upprättades vid den arkeologiska undersökningen har presenterats 

av Marita Sjölin 2001. 

Under 1900-talets första hälft var det framför allt spåntaken som var bekymret 

när det gällde byggnadens exteriör. I övrigt gjordes kontinuerliga underhållsarbete 

av trävirke och putsskador lagades. Invändigt gjordes också en del underhållsarbeten. 

1950 behövdes 15 nya fönsterbågar (Protokoll ek besiktning 29 sept 

1950). 1953 gjordes omläggning och förstärkning av golv i rum nr 39, 34, 167, 

206, 223, 224. 

Dokumentation 1925–39 

När arkitekt Ärland Noreen påbörjade det stora invändiga restaureringsprojektet 

fanns inga formulerade krav på antikvarisk uppföljning från RAÄ:s sida, varken 

vad gällde murverksdokumentation eller arkeologisk undersökning. Däremot 

framhöll riksantikvarien att ”önskvärdheten av att årligen en noggrann berättelse 

över utförda arbeten och därunder gjorda iakttagelser och rön blir av arbetsledaren 

given.” (Sjölin 1999, s. 522). Dokumentationen av murar och målningar 

utfördes främst genom fotografering men också med en del ritningar, teckningar 

och beskrivningar (materialet förvaras i ATA). Tonvikten i de tagna fotona ligger 

på målningar, som påträffades eller på inventarier av olika slag. 

Noreens stora intresse var att söka spåren efter det medeltida Läckö. Genom 

omfattande grävningar på borggårdarna och i flertalet källare påträffades äldre 

murar, som mättes in och fotograferades systematiskt (se bilaga 2:5). I några 

källarrum frilades dessutom äldre murar på bekostnad av de rum som byggts 

ovanpå dem. Men de öppna spisarna fick kvarstå på bräcklig fyllnadsjord. Till sin 

hjälp hade Noreen bl.a. en arkeolog, amanuens Konstantin Berg. Intressant att 

notera är att Harald Wideen som student var engagerad i myntbestämning. 

Samme person som senare reagerade på omputsningen under 1960-talet (Sjölin 

2001). 

Omputsningen 1959–1973 

Första etappen, 1959–66 

I ett PM från 1944 föreslår Noreen och länsarkitekten i Mariestad, Edgar 

Haasum, att putsen på alla ytterfasader, utom på gårdsfasaderna, skall knackas 

ner så att murverket friläggs. Vidare skall man markera i den nya putsen detaljer 

som ”belyser de förändringar byggnadskomplexet under tidernas lopp undergått” 

(ATA). Men det var först 1959, som den stora omputsningen påbörjades och 

som kom att omfatta slottets alla yttermurar. När representanter från Kungl. 

Byggnadsstyrelsen tillsammans med Haasum besiktigade den utvändiga putsen 

den 25 juni 1959 var redan ställningsbygge på gång vid slottskyrkan och angränsande 

fasader (PM i RA. BS I-byrån. FIB:194). Konservator Olle Hellström hade 

konstaterat att det under den senaste spritputsen fanns ’slamputs’ som troligen 

utförts med hydrauliskt bruk och kalkats flera gånger i en "tämligen ljus ton". 

Det förekom också rosa eller skära inslag, som tolkades som stänk från rödfärgning 

av trätakslisterna. Resultatet av besiktningen 1959 var att de spritputsade 

fasadytorna hade bristfälligheter och "gav ett intryck av förfall med påtagliga 

risker för murverkets och andra byggnadsdetaljers bestånd." Dessutom ansågs 


spritputsen "såväl till utseende som färg främmande för slottet". Den 1 juli skrev 

länsarkitekt Haasum ett brev till landsantikvarie Gunnar Ullenius i Skara att det 

var av "synnerligen vikt att putsen ej endast till tjocklek, utseende och avfärgning 

blir så lik den gamla som möjligt, liksom väggytans hela struktur" och att han 

därför anlitar en "erkänd putsexpert, ingenjör Nycander från Stockholm". Han 

påpekar också att han utgår från att Ullenius har samråd med RAÄ och ordnar 

med "den kontroll samt de uppmätningar och fotograferingar, som ur antikvarisk 

synpunkt anses behövliga. Och detta utan att vårt arbete fördröjes eller fördyras." 

(RA. B. SI-byrån. FIB:194). Vad han menar med den gamla putsen framgår inte, 

men sannolikt avses den puts som låg under spritputsen. 

Civilingenjör Sven Nycander upprättade en arbetsbeskrivning för omputsning 

av slottet den 12 augusti 1959. Sammanfattningsvis skulle all utvändig puts nedbilas, 

ytorna sandblästras och rengöras med vattenspolning. Större ihåligheter i 

murverket skulle lagas med nytt murmaterial och KC 11/5 och mindre håligheter 

med samma bruk som i tunngrundningen och utstockningen. Grundningen 

skulle utföras som tunn stänkgrund med KC 14/2,5 medan utstockningen skulle 

utföras med KC 11/5. Slutligen skulle hela ytan putsas med KC 21/5 och 

avfärgas med Aktivan i två strykningar (RA. B.S.I-byrån. FIB:196). 

Mot detta förfarande reagerade intendenten vid Historiska muséet i Göteborg, 

Harald Widéen i ett brev till E. Hjortén den 16 augusti 1960: "Den nuvarande 

brungrå spritputsen är autentisk, historisk. Det kan ett barnbarn se. (…) Menar 

man sig återgå till ett äldre behandlingsskick genom slätputsning, (…), är detta 

ren och skär zettervallism i sämsta bemärkelse. (…) Få vi som resultat av de 

pågående arbetena en vit, ömtålig sockerbakelse istället för det uttrycksfulla grova 

korallrev med en gammal byggnads viktigaste egenskap – den att se gammal ut – 

då sker en olycka." Ullenius kände uppenbarligen viss oro över dessa påstående 

och ville därför i ett brev till P. O. Westlund den 19 aug 1960 att ledningen för 

RAÄ:s B-avdelning omedelbart skulle inspektera arbetena. Om arbetet är felaktigt 

utfört "bör ju ännu mycket kunna räddas, då ju endast en del av byggnadsminnesmärket 

nyputsats." I samma brev framhåller han också de noggranna förarbeten 

som gjorts av länsarkitekt Haasum, Iwar Anderson, RAÄ och ingenjör 

Nycander (ATA). Även Iwar Anderson framhöll i ett brev till Westlund att han 

var "motståndare till kc-bruk använt på ålderstigna byggnader, icke minst nu 

sedan detta slags bruk ’krånglat’ i Vadstena." (ATA). Men någon ändring av 

arbetsplanen blev inte aktuell. 

Fram till 1968 fortsatte putsningen systematiskt runt slottets yttermurar av 

byggnadsfirman Karlsson och Artig från Lidköping efter Nycanders arbetsplan 

och under överseende av länsarkitektkontoret i Mariestad (se bilaga 2:1). Utöver 

putsarbeten gjordes också omfattande takomläggningar. I samband med nedknackningsarbetet 

av murpartier kring slottskyrkan uppstod invändiga skador 

som krävde åtgärder, bl.a. i rum 226 över kyrkan. Vid nedknackning av putsen 

på de båda tornen i norr konstaterades en del större sprickor, som krävde extra 

åtgärder. När alla de yttre murarna utom de mot borggårdarna var färdigputsade 

1966 upptäcktes skador på de redan omputsade fasaderna. Framför allt var 

skadorna på norra huvudlängans nordfasad mot köksborggården alarmerande. 

Orsaken troddes dels vara den vid tillfället extrema väderleken, men också att 

man inte hade följt Nycanders exakta anvisningar. Ett åtgärdsförslag utarbetades 

av Torsten Möller och Vitald Saretok, Chalmers provningsanstalt 31 aug 1966 

(RA Dnr 2282/66). Bland annat skulle putsen efter två strykningar med Aktivan 

behandlas med petroleumlöslig silikonplast. Den aktuella putsen mot köksborggården 

skulle göras om. Huruvida detta genomfördes eller ej framgår inte av 

de genomgångna handlingarna. 

Trots att man utgick från samma arbetsbeskrivning har det visat sig att 1960talets 

puts inte alltid hade samma sammansättning. Den puts, som bilades ned 

2004 på köksborgens västra ytterfasad, avvek från den som bilades ned 2005 på 


motsatta fasad mot öster. Den västra fasaden var grundad med en mycket hårdare 

cement, som inte gick att avlägsna (Sundnér 2004). 

Dokumentation av första etappen 

Den 10 juli 1959 meddelade Gunnar Ullenius 1:e antikvarie Bertil Berthelsson 

om de planerade och pågående arbetena och framhöll nödvändigheten av att 

RAÄ ställer uppmätare till förfogande. Erik Bohrn, RAÄ, ville att uppmätningarna 

skulle utföras genom Byggnadsstyrelsens försorg, "lämpligen … genom 

uppmätningstekniskt kunnig person, som står till länsarkitektens förfogande" 

(ATA. B 4026/59). Den 5 augusti 1959 besiktigades arbetet på nytt bl.a. av Iwar 

Andersson, RAÄ, och Gunnar Ullenius, landsantikvarien Skara, och biträdande 

länsarkitekten för att diskutera uppmätningar och markeringar av äldre muröppningar 

(odaterat brev från I Andersson till P-O Westlund, ATA). Av vad som kan 

utläsas ur handlingarna var det länsarkitektkontoret som ansvarade för att 

dokumentationen genomfördes. Edgar Haasum utsågs 1964 till den förste slottsarkitekten 

på Läckö. 

Dokumentationen, som förvaras i ATA, omfattar uppmätningsritningar i 

skala 1:100 av samtliga fasader, utförda av entreprenören Artig i Lidköping. Det 

som har mätts in är fönster och andra muröppningar, både nuvarande och äldre 

spår av omfattningar och avlastningsbågar, en del bomhål samt begränsningarna 

för naturstensmurverk. Vidare har ankarjärn och deras former ritats in. På vissa 

partier har även stenarna i både naturstensmurverket och tegelpartierna markerats 

(se bilaga 2:6–7). Till ritningarna finns en systematisk fotodokumentation utförd 

i svartvitt, både som helhetsbilder och detaljbilder. Bildernas identifiering har 

markerats på ritningarna. Eftersom anvisningarna för putsarbetet omfattade 

markering av äldre fönster var inmätningen av dessa en nödvändighet för det 

fortsatta arbetet. Det finns dock ingen beskrivning till uppmätningarna, och det 

finns inte heller några antydningar på ritningarna som visar tolkning av de 

dokumenterade strukturerna. Från RAÄ finns inga upplysningar som visar att 

man utsett någon antikvarisk kontrollant för arbetet, men sannolikt har länsarkitekten 

och landsantikvarien tillsammans ansvarat för någon typ antikvarisk 

kontroll. 

Andra etappen 1967–69 

År 1967 beslöt man att lägga ut det fortsatta arbetet på entreprenad. Efter anbud 

från olika firmor, presenterade företaget BESAB ett bud med den lägsta kostnaden, 

och blev därmed den nya entreprenören för det fortsatta arbetet. Byggnadsstyrelsens 

byrådirektör G. Bremberg gjorde ett tillägg till arbetsbeskrivningen 

(förmodligen till Nycanders tidigare arbetsbeskrivning), där han bl.a. förordar att 

fabriksblandad kalkcement resp. KC 14, KC 11, KC 21 skall användas för 

putsningsarbeten. Modokoll skall inte tillsättas eftersom det redan finns i de 

färdigblandade bindemedlen. Sandtillsatser skall vara enligt presenterade kurvor 

och beståndsdelarna skall vägas. I ytputsen skall i viss omfattning tidigare muröppningar 

”och dylikt markeras enligt arkitektens anvisningar” (24 jan 1967, RA. 

B.S. I-byrån F1B:1). På grund av påträffade sprickor utarbetades speciella 

åtgärdsförslag för det stora tornet och lilla västra tornet med bland annat 

insprutning av cement mellan sprickor i grunden (31 jan 1967, Sven Tyrén AB, 

Rådgivande ingenjörer, Stockholm; RA. B.S I-byrån. F1B:196). På muren runt 

skansgården var putsen i så dåligt skick att den rasade på vissa platser. Bland 

annat föreslog man ilagningar med sprutbetong (BESAB 27 juni 1967; RA. B.S. 

I-byrån F1B:1). Utöver putsarbeten omfattade restaureringen även omläggning 

av spåntak, reparation av fönster samt ledningsgrävning. Som kontrollant för 

arbetet var ingenjör Roland Johansson, som skrev noggranna dagboksanteckningar 

1967–1969. Genom dessa kan man följa arbetet dag för dag med 

beskrivning av olika tekniska lösningar och uppstådda problem. Johansson 

framhåller också den arbetsglädje och hantverksskicklighet som fanns bland 

hantverkarna på bygget. 


Dokumentation av andra etappen 

"Enligt arkitektens anvisningar skall detaljer av kulturhistoriskt intresse uppmätas 

och kompletteras med fotografier av entreprenören" skriver Byggnadsstyrelsens 

representant byrådirektör G. Bremberg i ett tillägg 24 jan 1967. Dock tycks 

dokumentationen inte ha kommit igång förrän 1968, i samband med arbetet av 

förborgens östra innerfasad. Dokumentationen omfattar ritningar av fasaden med 

samma innehåll som tidigare byggföretag gjorde. Ritningarna av skansgårdens 

murar är emellertid av mera teknisk art. Enligt Johanssons dagbok från 1967 

fotograferade ingenjör Sandell ”de objekt som diskuterades”, dvs. huvudborgens 

sydsida mot förborgen samt kyrktornets västra vägg. Dessa foton har dock inte 

påträffats i ATA:s arkiv. 

Roland Johanssons dagböcker omfattar tiden 1 juni 1967 till den 12 

december 1969. Anteckningarna är koncentrerade till själva arbetets fortskridande, 

men ger ändå enstaka information som rör byggnadens historia. Så omtalar 

han t.ex. att dr Wedin (bör vara Wideen) från Göteborg nämnde att väggarna 

uppförts med dåligt tegel på 1600-talet, det primära var omgivningen, parker, 

trädgårdar – ”följaktligen ett belägg för tilläggsarbetena i ommurning av sönderfruset 

tegel.”(byggträff 31aug 1967). Vidare nämner han att man i huvudborgens 

sydfasad mot förborgsgården påträffade runda hål på flera ställen med ca 10 cm i 

diameter och vissa med björkstockar. De tolkades som ursprungliga byggnadsställningar. 

Man iakttog också en påmurning med 1/2 sten på porttornets 

västhörn. I övrigt innehåller hans beskrivning inte något om murverkets material 

och karaktär, äldre påträffade öppningar eller andra detaljer av byggnadshistoriskt 

intresse. Däremot görs vissa iakttagelser av arkeologisk art. På förborgen gjordes 

provschaktningar både i östra och i västra hörnet för att undersöka om det fanns 

äldre stenläggningar. Inga stenläggningar påträffades men grävmaskinisten hade 

iakttagit att jordmassorna var omrörda. Vid schaktning på förborgen 

konstaterades att där uppenbarligen inte hade skett någon arkeologisk undersökning 

eftersom man ”hittade skärvor till ’trebenta’ kärl, skålar, sättugnar likv. 

tidigare funna, som finns i västra förborgens övervåning.” (2.10.68). År 1968 

upptäcktes en spricka i den södra huvudborgslängans södra vägg, från takfoten 

genom fönsteröppningarna till den östra sidan av portomfattningen mot stora 

borggården. Orsaken ansågs vara ett nyligen inträffat jordskalv. 

Tredje etappen 1971–1972 

Efter ett par års uppehåll påbörjades det sista omputsningsarbetet omfattande 

samtliga fasader mot stora borggården samt trädgårdens murar. Enligt PM från 

december 1971, undertecknat av arkitekt Edgar Haasum och landsantikvarie 

Sven Axel Hallbäck, var väggytan mot huvudborgens gård ”exceptionellt ojämn 

på västra sidan med stora svackor”. Haasum och Hallbäck enades om en viss 

utjämning med ett ”lätt, icke-krympande och alltså icke spänningsalstrande 

fyllnadsmaterial, lämpligen Leka eller motsvarande.” Inför omputsningen av 

fasaderna på stora borggården anlitades konservator Hellström för undersökning 

av målningar och puts runt vissa fönster och smygar. I de genomgånga handlingarna 

har inte någon rapport påträffats. Den nya putsen skulle göras lik den 

gamla, dekorerade putsen. Man diskuterade även färgen om den skulle vara 

gräddvit, som på Magnus Gabriels tid eller rosafärgad, som man uppfattade den 

hade varit på Jacob de la Gardies tid. Konservator skulle anlitas för avfärgning 

och komplettering av målningar. Trädgårdens murar skulle putsas med 

genomfärgad gräddvit puts (Skaraborgs länsmuseum, 2445/16.12.71). 

Företaget Betongsprutnings AB BESAB gjorde en sammanställning över 

utförda arbeten, dels 13/9 1971–22/9 1972 och dels 25/9 1972–9/7 1973 (FI 

ab:43, ATA). I den första omgången renoverades fasaderna mot stora borggården 

samt slottsträdgårdens hägnadsmurar, i den andra omgången stallet, kasernbyggnaden, 

takomläggning på slottet samt fortsatt arbete på trädgårdsmurarna. Putsningen 

av fasaderna mot borggården föregicks av grundförstärkningar, där muren 


under marknivå betongsprutats och en ca 50 cm hög sockel murats i natursten. 

All puts bilades bort, dåliga ytor ersattes med fasadtegel och allt blästrades och 

nätades med varmförzinkat kycklingnät. Över fönstren inmurades tegelbalkar och 

fönstren fick nytt virke eller lagades vid behov. Putsningen innebar grundning 

med betongspruta bestående av 1 del liment (Cementa murcement A) och 3,5 

delar sand. Även utstockningen skedde med betongspruta men med 1 del liment 

och 6 delar sand. Slutligen avfärgades putsen med Aktivan Fin (Cementa) rosa 

och ljusgul ton. I samband med arbetet genomfördes också en del 

ledningsgrävningar varvid två murar upptäcktes vid östra pelaren i loggian. Vissa 

delar av den gamla putsen bevarades dock på östra fasaden. Sandstensportalen till 

källaren togs ned och återinsattes med komplettering av en del nya stenar. 

Kalkstensportalen i sydväst var till stora delar sönderfrusen och togs därför ned 

och förstärktes. Putsen i de båda portarna mot förborgen respektive köksborgen 

putsades om och grundförstärktes med betong. En ny stödmur för trappschaktet 

göts och källarutrymmet i östra fasaden förstärktes med balkar, armerades och 

betongsprutades. Gipsstatyerna togs ned, sandblästrades och konserverades av 

konservator Hellström. 

Dokumentation av tredje etappen 

I februari 1971 bad landsantikvarie Sven Axel Hallbäck RAÄ om hjälp med 

dokumentation. Han skriver bl.a. ”undan för undan blottas murarna på inre 

borggården med rika möjligheter till byggnadshistoriska studier och observationer… 

Undan för undan putsas nu väggarna, varvid studiemöjligheter försvinner. 

Inre västra fasaden är således nu helt putsad. Jag vädjar alltså enträget, att 

Riksantikvarieämbetet omedelbart föranstaltar om ingående byggnadshistorisk 

kontroll på Läckö slott av antikvarisk sakkunnig.” RAÄ ger byggnadsarkeologen 

Karin Andersson uppdraget, men hon anlände inte förrän ett år senare tillsammans 

med Agneta Rosenqvist. Fram till dess hade dokumentationen utförts på 

samma sätt som tidigare (se bilaga 2:9–13). Fotografierna från stora borggårdens 

fasader har tagits av ingenjör Olle Strömberg, BESAB (enligt K. Andersson, 

Rapport 1972). Vid byggnadsarkeologernas besök 1972 var endast den södra 

huvudlängans nordfasad tillgänglig för dokumentation. Utan möjlighet till 

förberedande förundersökningar genomfördes en byggnadsarkeologisk undersökning 

under några få dagar, den 28 februari till den 3 mars. Undersökningen 

omfattade uppmätning av stora borggårdens norra fasad. De två nedre våningarna 

mättes upp i skala 1:20 och med detaljinmätning av tegelmurverket och 

övriga muröppningar. De två översta våningarna har mätts in i skala 1:100 och 

utnyttjats för en sammanställd analys av olika byggnadsetapper. I rapporten 

framhåller Karin Andersson att övriga fasader redan var putsade och att 

”definitiva slutsatser av kronologiskt slag icke är möjliga att ge utan omfattande 

genomgång av tidigare uppmätningar och foton” (Andersson 1972). Trots den 

mycket korta tid som undersökningen tog kunde sex olika byggnadsetapper 

konstateras från medeltidens senare del till Magnus Gabriel de la Gardies tid (se 

bilaga 2:8). 

1990-talet 

I samband med putslagningar i de båda portarna mellan de två borggårdarna har 

mindre byggnadsarkeologiska undersökningar genomförts 1991 och 1992 av 

Ragnar Sigsjö, Skaraborgs Länsmuseum. Dessa omfattar översiktliga uppmätningar 

och utförliga beskrivningar kompletterade med fotografier och förvaras på 

Västergötlands museum. 

Sammanfattning 

Trots att Magnus Gabriel de la Gardie åstadkom stora om- och tillbyggnader 

sparades de äldre strukturer som inte störde nybyggnationerna. Det ser man t.ex. 

i de äldre fönster med bevarade målningar, som togs fram på 1920-talet (Sjölin 

1999). Av vad som kan utläsas vid jämförelse mellan den äldsta uppmätningen 


från 1750-talet och ritningarna från 1800-talet var det främst en del omdisponeringar 

av rum, förutom rivningen av en svalgång på skansgården, som förändrade 

byggnadens utformning. 

Putsarbetenas omfattning 

Förändringar av puts samt större lagningar kan eventuellt utläsas ur arkivalier och 

en del spår av målningar är fortfarande synliga i interiören. Omfattningen av 

putsarbetet som nämns 1907 är inte känd, men kan möjligen bli tydligare vid 

genomgång av arkivaliskt material. Det är möjligt att det var denna puts som 

man inte tyckte passa slottet. Vid denna tid gjordes vanligen inte så stora ingrepp 

i äldre putslager utan den nya putsen applicerades ovanpå den gamla. De största 

ingreppen i de äldre murarna skedde sannolikt först med restaureringen och 

utgrävningarna på 1920-talet. Främst omfattade dessa interiören. Äldre fönster 

togs t.ex. fram på bekostnad av senare. Men även grävningen medförde omfattande 

ingrepp i golv- och marklager. Här genomfördes dock en systematisk 

dokumentation, som lyfte fram det medeltida Läckö, men som också givit ett bra 

underlag för fortsatt forskning. Resultaten blev också en viktig plattform för 

Läckö som ett intressant turistmål. 

Det var tillkomsten av den nuvarande putsen som kom att bli det största 

ingreppet i byggnadens exteriör sedan 1600-talets slut. Trots att 1920-talets restaurering 

belyste slottets tidigare historia och visade att den även fanns att tillgå 

bakom den puts man skulle ersätta, företogs ingen byggnadsarkeologisk 

dokumentation förrän 1972. 

Omputsningen var aktuell redan 1944 men påbörjades först 1959. Motiveringen 

var att den dåvarande spritputsen var dålig och dessutom inte passande. Man 

var medveten om att man skulle stöta på äldre strukturer. Förundersökningar 

hade utförts i samarbete med RAÄ. En teknisk konsult anlitades och kom fram 

till att all puts måste nedbilas och sandblästras innan KC-puts med olika blandningar 

anbringas. Kritik mot detta förfarande kom från två håll. Den ena handlade 

om putsens autenticitet, den andra om KC-blandningen som redan då hade 

visat sig inte vara lämplig på gamla byggnader. Men uppenbarligen fann RAÄ 

ingen anledning till att reagera, utan omputsningen kunde fortlöpa efter de 

förslag som lämnats. Man förlitade sig tydligen helt på de specialistutlåtande som 

gjorts. 

Putsarbetet utfördes av två olika firmor med viss skillnad i material och 

metod. I första etappen, 1959–66, gjordes bruksblandningen manuellt medan 

man använde färdigblandad kalkcement i de andra och tredje etapperna, 1967– 

69 respektive 1971–72. Principiellt var det samma procentuella cementinblandning 

i båda etapperna, dvs. KC 14, KC 11, KC 21. Den största skillnaden är att 

man i andra etappen även armerade murarna med nät, vilket också kan försvåra 

dokumentation. 

Dokumentationsmaterialets omfattning och inriktning 

RAÄ överlät dokumentationsansvaret på Byggnadsstyrelsen, som i sin tur gav 

länsarkitektkontoret uppdraget. Några tydliga anvisningar vad som skulle dokumenteras 

formulerades inte. Ändå var detta en tid då man alltmer upptäckte 

murverksundersökningar som väsentliga möjligheter för förståelse av de stora 

monumentens historia. Men då, liksom senare, var de resultat av personligt initiativ 

och engagemang och med individuella utgångspunkter. Så var det uppenbarligen 

också på Läckö, där initiativet kom från länsarkitekten. 

1900-talets dokumentationsmaterial består av fotografier, ritningar och anteckningar 

i dagboksformat. Fotografierna och ritningarna i samband omputsningsarbetena 

upprättades huvudsakligen i syfte att på den nya putsen markera 

äldre öppningar i murverket. Undantaget utgjordes av den byggnadsarkeologiska 

undersökningens av den södra huvudborgslängans norra ytterfasad. Fotografier, 

skisser och dagboksanteckningarna från 1920-talet renoveringsarbeten berörde 

framför allt interiören, och omfattas inte av denna utredning. Vad gäller de 


arkeologiska undersökningar finns relativt nogranna dagboksanteckningar och 

ritningar, vilka finns beskrivna i Marita Sjölins sammanställning av dokumentationsmaterialet 

(Sjölin 2001). 

Det finns ingen tolkning knuten till den dokumentation som utfördes fram 

till 1972 vilket kan ses som en spegling av samtidens krav på objektivitet. Det 

systematiska genomförandet innebär att det ändå finns stora möjligheter att 

använda materialet som underlag inför kommande arbete. Fotografierna är 

särskilt viktiga eftersom stora delar av skadade partier har murats om efter 

fotograferingen. Många av fotografierna är av hög kvalitet och ger en god grund 

för förståelsen av byggnadens status vid restaureringstillfället och dessutom hur 

arbetet utfördes. Tyvärr har inte negativen återfunnits. 

Den byggnadsarkeologiska undersökningen 1972 visade att murverk från sex 

olika byggnadsfaser, den äldsta möjligen medeltida, finns kvar i huvudborgen. 

Den visade också att det går att utläsa spår från senare tiders om- och tillbyggnader 

trots att undersökningen utfördes sedan all puts hade avlägsnats. Tyvärr 

kommer situationen inte att vara bättre vid framtida undersökningar, snarare 

sämre. Vid nedbilning av den cementhaltiga putsen kommer tegelytorna att 

skadas, en del puts kommer förmodligen inte att kunna tas ner och därför dölja 

äldre strukturer. Vidare har vissa partier helt bytts ut mot nytt material. 

Nedtagning av den hårda cementputsen kommer ovillkorligen att innebära 

nya skador på tegelytorna. Den kommer också, vilket redan har visat sig, att innebära 

ommurningar av vissa partier. För planering av såväl putsarbete som 

dokumentation blir det därför extra viktigt att det dokumentationsmaterial som 

är tillgängligt, fotografier, ritningar och anteckningar, skall bli hanterbart och 

analyserat innan arbetet påbörjas. Förslagsvis bör materialet digitaliseras så att det 

också blir tillgängligt under fältarbetet. Med hjälp av de äldre uppmätningsritningarna 

och 1900-talets dokumentation bör man kunna få en första översikt 

över tänkbara scenarier för slottets olika tidsskeden. 

Utredningen gav också en bild av den tidigare antikvariska synen på 

dokumentation som grund för kunskap om slottets byggnadshistoria. Vidare 

visade utredningen ett inte alltför ovanligt problem i 1960-talets storsatsningar på 

totalrenoveringar, då användande av nya material och metoder inte alltid 

ifrågasattes. 

Det är många människor som arbetat med Läckö slott på olika sätt och med 

olika utgångspunkter. Det finns därför en levande kunskap, både bland forskare 

och bland de hantverkare som medverkade vid senaste putsningen. För att kunna 

formulera intressanta problemområden inför kommande undersökningar är det 

viktigt att den levande kunskapen inte glöms bort. Intervjuer och diskussioner 

bör fortlöpande pågå. 


Figur 5 Registeringsblankett för stratigrafiska analys av murverk. Blanetten utformades 

och användes vid förundersökningen och undersökningen av Läckö slott år 2005. 


Del II. Förundersökning av delar av förborgen och 

huvudborgen 

Redogörelsen från förundersökningen är upplagd i syfte att presentera resultaten 

från murverksdokumentationen. Redogörelsen innehåller också en beskrivning av 

undersökningsmetodik och bearbetning samt en presentation av det upprättade 

dokumentationsmaterialet. Målsättningarna med förundersökningen har 

presenterats i den första rapportdelen. 

Inledningsvis beskrivs vilken metodik som använts. Sedan följer en redogörelse 

för resultaten från förundersökningen av den sydvästra delen av förborgen 

följt av undersökningarna i huvudborgens nordöstra och sydvästra delar. Presentationen 

av resultaten utgår från en fasindelning och gruppering av kontexterna. 

Detta innebär att det finns relativt utförliga redogörelser för tolkningarna av 

förändringar och konstruktioner, medan detaljerade beskrivningarna av kontexterna 

saknas. Information om de olika kontexterna finns att tillgå i kontextlistan 

(se bilaga 4) samt i Intrasisprojekt och kontextblanketter. Redogörelsen avslutas 

med en utvärdering av dokumentationsmaterialets möjligheter att besvara förundersökningens 

målsättningar. 

Metod 

Slottet inventerades invändigt för att utröna utbredningen av oputsade murverk. 

Därefter gjordes en bedömning av vilka ytor som var mest lämpliga att svara på 

förundersökningens målsättningar. Preliminära stratigrafiska analyser gjordes och 

bedömningarna skrevs ned rum för rum i en anteckningsbok. De aktuella murpartierna 

fotodokumenterades parallellt. Kameran var försedd med ett speciellt 

vidvinkelsobjektiv för att så mycket av murverket skulle kunna dokumenteras på 

samma bild. För att få en uppfattning om skalförhållandena ställdes lattor i höjd- 

respektive längdled i bildens omfång (se bilaga 3). De digitala fotografierna 

bearbetades och rätades ut i programmet Adobe Photoshop. Fotografierna är ej 

skalenliga. 

Kontextblanketter och registreringsprinciper 

Dokumentationen och analysen utgick från utskrivna fotokopior. De olika händelserna 

och konstruktionerna, kontexterna, ritades in på en transparent film och 

registrerades på förtryckta blanketter (kontextblanketter, se figur 5). 

Blanketterna är utformade för att dokumentera murverken på ett konsekvent 

och så jämförbart sätt som möjligt. På blankettens framsida finns registreringsuppgifter 

för stratigrafiska objekt (det som observerats och som skall dokumenteras). 

Dessa uppgifter skall ligga till grund för en tolkning av vad fenomenet 

representerar, som skall skrivas in på blankettens baksida. Blanketterna har fyllts i 

på plats, och har registrerats i en särskilt utformad mall för byggnadsarkeologi i 

det arkeologiska informationshanteringssystemet Intrasis (för vidare info om 

Intrasis, se www.intrasis.com). All information från kontextblanketterna är sökbar, 

och kan i den mån objekten är inmätta (se nedan) disponeras rumsligt. 

Förutom identifieringsuppgifter (var, när etc.), skall uppgifter om kontextens 

relativa kronologi dokumenteras i form av en stratigrafisk och fysiskt matris. 

Därefter finns olika frågeuppsättningar för naturstens- och tegelmurar, murbrott, 

träkonstruktioner, valv, öppningar, skador och ytbehandling. 

Öppningarna är viktiga informationskällor, men de är inte stratigrafiska 

objekt. De flesta öppningar är planerade delar av murverk, och representerar inte 

enskilda händelser. För att ta tillvara den informationspotential som finns i öppningarnas 

funktion och form har de dokumenterats på kontextblanketter som 

underobjekt till murverk. De har också markerats som sådana i de stratigrafiska 

matriserna (se figur 7, 10–11). 


Figur 6. Ismoetrisk vy av inmätta 

objekt på Läckö slott under 

fältarbetena år 2004 och 2005. 

Inmätnings- och registreringsprinciper 

Sammanlagt mättes 124 geoobjekt in med totalstation, varav 49 eller 68 % 

berörde några av de 72 dokumenterade kontexterna. Inmätningarna omfattade 

huvudsakligen kontexternas utbredning, som kompletterades med inmätningar 

av större väggytor på förborgs- och huvudborgsgårdarna med tillhörande och 

befintliga öppningar. Lidköpings lokala koordinatnät användes. Ett antal fixpunkter 

har placerats på strategiska platser rumt runt byggnaderna och på 

borggårdarna. 

Genom inmätningarna skapades geoobjekt som omfattade hela- eller delar av 

de respektive kontexternas. En kontext som exempelvis består av en mur har, där 

det varit möjligt, vid inmätningsförfarandet delats upp i olika ytor. Murens ovansida 

har mätts in som ett geoobjekt, dess västra sida ett annat, etc., vilket innebär 

att en mur idealt kan representeras av sex olika geoobjekt. Målsättningen med 

inmätningsprinciperna var att skapa en virtuell och faktisk återgivning av slottet i 

3D miljö (figur 6). 

De olika geoobjekten id-sattes med hjälp av en löpande nummerserie, och 

återges inom parantes i det följande. Först vid bearbetningen av inmätningarna i 

Intrasis har geoobjekten relaterats till kontextnumren. Inmätningarna, dvs. kontexternas 

geometri, är med andra ord direkt länkade till informationen på 

kontextblanketterna. Informationen från registreringen av informationen på 

blanketterna kan disponeras rumsligt och i 3D-miljö. 

Undersökningsområden 

Vid förundersökningen fotodokumenterades samtliga innerväggar i källarna 

under rum 58 och 59 samt i förborgens rum 2–3, 4–9, huvudborgens rum 12– 

13, 16–19, 49–50 samt nordvästra tornets rum och källaren i det nordöstra 

tornet, rum 38 (se bilaga 3). De stratigrafiska analyserna koncentrerades till 

murverken i källarna under rum 58 och 59 i förborgens sydöstra del, till rum 12, 

13, 16, 17 i huvudborgens sydvästra del, samt till källaren i det nordöstra tornet, 

rum 38 (bilaga 3:1). 

Stratigrafisk analys och bearbetning 

Den stratigrafiska analysen syftar till att ordna upp de olika kontexterna i relativa 

kronologier, som presenteras i stratigrafiska matriser (figur 7, 10–11). Matriserna 

ligger också till grund för en mer kulturhistorisk tolkning i form av gruppering 

och fasindelning. 


Vid murverksdokumentationen identifierades olika stratigrafiska objekt, som 

dokumenterades och tolkades som kontexter. De enskilda kontexterna utgör spår 

efter specifika händelser. Det kan handla om allt från byggandet till att enstaka 

tegelstenar byts ut eller att fönster sätts igen. På byggnader med lång historia kan 

sådana händelser, representerade som kontextnummer, uppgå till flera hundra. 

Det behövs därmed en högre tolkningsnivå av enheter för att kunna göra en 

presentation läsbar. I den följande beskrivningen anges kontextidentiteterna inom 

parentes, de finns även listade i bilaga 4. 

Grupperna representerar samlade aktiviteter, grupper av kontexter som 

exempelvis, beroende av kulturhistoriskt sammanhang, kan knytas till uppförande 

av en byggnadsdel, förändrad rumsindelning inom en byggnad, byte av alla 

fönster på en fasad, etc. Definitionen av grupper varierar naturligtvis efter typ av 

undersökningsobjekt, bevaringsförhållanden samt teoretiska ställningstaganden 

och frågeställningar. Grupperna utgör grunden för en kronologisk indelning i 

byggnadsfaser. Faserna representerar en högre kulturhistorisk tolkningsnivå och 

fungerar som vittnesmål om mer övergripande förändringar inom ramen för de 

objekt som undersökningen berör. Med begreppet fas avses en i det undersökta 

området omfattande förändring av byggnadens utnyttjande. 

Förborgen 

Förborgen på Läckö slott består i dag av ett porttorn som förmedlar tillträde till 

en närmast kvadratisk borggård, kringgärdad av vitkalkade, tre våningar höga, 

och sadeltaksförsedda längor. Förutom själva tornet är förborgens nuvarande 

gestaltning i huvudsak tillkommen på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie, 

under andra halvan av 1600-talet (Åslund 1999). Dessförinnan kringgärdades 

förborgsområdet av en oregelbunden ringmur. Denna äldre mur hade av allt att 

döma samma sträckning som de östra och sydöstra längornas respektive yttermurar. 

Direkt väster om det nuvarande porttornet avvek den äldre ringmurens 

sträckning. Muren löpte i nordnordvästlig riktning, för att efter ca 13 meter 

avvika i närmast nordsydlig riktning och ansluta till det sydvästra hörnet av 

huvudborgens ytterliv (Sigsjö 1999, s. 99ff). I skriftliga dokument nedtecknade 

under början av 1600-talet nämns att det fanns ett tak över förborgen, vilket 

troligen innebär att det funnits täckta skyttegångar på ringmuren (Flodin 1999). 

I ringmuren kring förborgen finns flera skyttegluggar för hakebössor, vilket 

antyder att den byggts under slutet av medeltiden (Sigsjö 1999, s. 99ff). Tornet 

är byggt senare än ringmuren, och har utifrån stilhistoriska kriterier daterats till 

1400-talets slut. Under 1630-talet försågs tornet med ytterligare två våningar och 

en öppen omgång med ett stort antal pelare (Flodin 1999). I samband med dessa 

arbeten förändrades våningsplanens lägen (vilket kunde konstateras vid byggnadsarkeologiska 

undersökningar av Sigsjö 1991, 1992), då även ett mindre flankeringstorn 

i sydöst byggdes. Den port som finns i tornet är inte ursprunglig, 

utan det har funnits en betydligt mindre föregångare. 

I de sydöstra delarna av förborgsområdet har det påträffats spår efter 

byggnader. I rummen närmast porttornet finns i källarvåningen (-58 till -60) 

stickbågiga skottgluggar åt söder. I anslutning finns också nordsydligt orienterade 

murfundament som antyder att skottgluggarna funnits inomhus. 

Vid de arkeologiska undersökningarna under sista hälften av 1920-talet och 

1930-talet framkom även grunderna efter tre cirkulära tegelmurade eldstäder 

(Sjölin 2001; se även bilaga 2:5). Dessutom framkom ett större, nordsydligt 

orienterat murfundament på förborgens östra del, som anslöt till den södra 

längan i huvudborgen. Längre söderut ansluter muren till en oregelbunden stenkrets, 

möjligen ett källarfundament, orienterat i östvästlig riktning. Möjligen representerar 

lämningarna en byggnad som har haft gaveln mot den södra längan på 

huvudborgen, och som varit orienterad i nordsydlig riktning. 

Vid utgrävningarna tillvaratogs även ett omfattande fyndmaterial, som först 

under senare år har blivit registrerat, analyserat och rapporterat (Sjölin 2001). 


Figur 7. Stratigrafisk matris som 

redovisar den relativa kronolign 

som dokumenterades vid 

förundersökningen av de 

sydöstra delarna av förborgen. 

Symboler som figur 5. 

Materialet har delats in i tre faser varav den första knyts till slottets medeltid. Att 

döma av de spridningskartor som finns i rapporten har de medeltida fynden, som 

tillvaratogs inom förborgsområdet, främst påträffats i anslutning till den södra 

ringmuren (främst söder om densamma). Spridningen av dessa fynd kan indirekt 

avspegla att det pågått aktiviteter i närområdet under medeltiden. Det troliga är 

dock att fynden deponerats i massor som använts för att höja marknivåerna 

utanför den södra delen av ringmuren, och som fyllnadslager i källarna i den 

sydöstra längan. Att döma av lagerbeskrivningarna (Sjölin 2001, bilaga 2) så har 

detta ägt rum under den senare delen av 1500-talet och 1600-talet. 

Den byggnadsarkeologiska förundersökningen av de sydöstra 

delarna av förborgen 

Den byggnadsarkeologiska förundersökningen berörde källardelarna av rum 58 

och 59 (i dokumentationsmaterialet benämnda som rum -58 och -59; se bilaga 

3:1–9). Vid dokumentationstillfället fanns ett brädgolv i de norra och östra 

delarna av rummen. I de södra delarna fanns inget golv, utan de murar som 

grävts fram vid de arkeologiska undersökningarna på 1920–30-talen låg exponerade. 

I det sydöstra hörnet finns dels en ingång till det oktogonala hörntornet, 

dels en nedgång till tornkällaren (-60). I anslutning till dessa rum gjordes 

stratigrafiska observationer av murverken i rum 60, samt rum 1 till 10 i de sydvästra 

och västra förborgslängorna. 

Sammanlagt dokumenterades 22 stratigrafiska enheter, som kunde delas in i 

fyra faser (figur 7,9). Dessa representerar, i kronologisk ordning, resterna efter ett 

runt torn, uppförande av ringmuren och en byggnad på förborgsområdet, 

förändring av denna byggnad samt den nuvarande södra längan. 


Fas I: Runt torn 

Ett runt, ca 6,5 meter i diameter stort, torn (grupp I:1, figur 9) uppfördes i den 

sydöstra delen av det område som sedan skulle bli förborgen. Tornet byggs på en 

klippa vilket gör att bottenvåningens golvnivå är belägen på en betydligt högre 

nivå än yttermurens fot. På så sätt har tornet kunnat framhävas i förhållande till 

den naturliga topografin. Om tolkningen gällande påförande av jordmassor utanför 

den södra förborgslängan är riktig, så har placeringen av tornet varit betydligt 

mer accentuerad än vad som framgår av dagens topografiska förhållanden. 

De synliga delarna av stötfogen mot de överliggande murverken är plan och 

homogen. Vid undersökningstillfället hittades inget brott eller liknande som 

tyder på att muren blivit uppbruten. Möjligen kan detta betyda att tornet aldrig 

blev färdigställt, utan att byggplanerna förändrades innan det blev fullbordat. 

De delar av ringmuren som kunde iakttas vid undersökningen var uppförda 

senare än murarna till det runda tornet, eftersom det finns en tydlig horisontell 

stötfog och att murarnas respektive orientering avviker gentemot varandra. Om 

dessa iakttagelser är riktiga skulle detta innebära att tornet är äldre än ringmuren, 

och således byggt före slutet av 1400-talet. 

Det första tornet (grupp I:1) 

I de sydöstra delarna av förborgens sydöstra rum (-58), i källarvåningen av på 

förborgens sydöstra torn (-59) samt i den oputsade nedersta östra delen den södra 

förborgslängans södra vägg finns lämningar efter ett närmast cirkulärt ca 6,5 

meter i diameter stort torn, med ca 1,8 m tjocka väggar. Lämningarna bestod av 

en grundmur (508) och en dagermur (501). 

Grundmuren består av obearbetade urbergsstenar som fyllt ut en klyfta i den 

underliggande bergshällen (507). Stenarna var lagda i grågult bruk som var skolad 

med bitar av urberg och tegel. 

Dagermuren är på insidan lagd med en blandning av bruten och obearbetad 

sandsten och urberg. Bruket har samma karakteristika som i grundmuren. Det är 

skolat med urbergs- och tegelbitar, men är brungult. Muren har en cirkulär 

utbredning, med en öppning i den norra delen. Övergången mellan grundmur 

och dagermur bör kunna identifieras som nivån för en ursprunglig golvnivå. 

Den exteriöra utformningen är något annorlunda. Stora delar av denna är 

synlig i det nuvarande sydöstra hörntornets källare. I muren finns bearbetad 

sandsten som är täckt med vit puts. Bruket gick därför inte att dokumentera. 

Vid grundläggningen har en naturlig avsats utnyttjats. Eftersom murarna har 

anpassats till den naturliga berggrunden ligger den yttre murfasaden under det 

som invändigt kan identifieras som golvnivå för bottenvåningen, vilket torde ha 

betytt att det fanns betydligt större nivåskillnader vid anläggandet av tornet än 

vad som är fallet idag. Murens ovansida är plan, och det finns en tydlig horisontell 

stötfog mot ovanliggande murverk. 

Det är svårt att avgöra huruvida den horisontella stötfogen innebär att bygget 

avstannade eller om den har rivits ner till denna nivå. Det finns dock inte något 

som kan identifieras med ett bortbrytande. Oavsett hur detta skall tolkas så innebär 

de nya murarna (grupp II:1) en avgörande förändring av förborgens gestaltning. 

Fas II: Uppförande av förborgsbyggnad och ringmur 

På det runda tornet och vidare västerut mot det befintliga porttornet uppfördes 

en ny byggnad (grupp II:1) i de sydöstra delarna av förborgen. I de undersökta 

delarna av det sydöstra rummet (-58) fanns tre stickbågiga skyttegluggar med 

tegelomfattning. Liknande öppningar finns i det intilliggande västra rummet (- 

60, figur 8), med den skillnaden att det i den senare fanns sittbänkar. Detta gör 

det troligt att byggnaden omfattat hela sträckan från det befintliga porttornet till 

den dokumenterade skyttegluggen i de sydöstra delarna av det nuvarande sydöstra 

rummet (-58). Byggnadens östra gavel fanns således ett par meter väster om 


den nuvarande östra ytterväggen. Byggnadens bredd har inte kunnat dokumenteras. 

Även här har en naturlig förhöjning på platsen utnyttjats vid grundläggningen 

av ringmuren och byggnad. Golvnivån i byggnadens bottenvåning (eller, sett från 

borggården, halvkällare) är på en betydligt högre nivå än yttermurens fot. 

Skyttegluggarna har på detta sätt varit högre upp på muren än vad som är fallet 

idag (de återfinns längst nere vid marken). 

Förborgens ringmur har förmodats tillhöra perioden för återuppbyggandet 

efter branden på 1470-talet (se Sigsjö 1999). Skyttegluggarna har samma 

karakteristiska stickbågiga form och mjuka avfasade formtegel i omfattningsbågarna 

som i skyttegluggarna i de sydöstra delarna av huvudborgen (rum 47– 

50). Dessa har genom äldre skriftligt material och en vapensköld kunna knytas 

till biskop Brynolf Gerlachsson (1478–1505). 

Figur 8. Skyttegluggen i det angränsande västra rummet (rum -60). Notera att gluggen har 

sittbänkar, till skillnad från de som finns i de förundersökta rummen (-58 etc.). Foto: Barbro 

Sundnér. 


Ny byggnad på förborgen (grupp II:1) 

I rum -58 och -60 dokumenterades fyra olika murverk (502–503, 509, 511) som 

tillsammans bildar delar av en och samma byggnad. I murarna fanns bomhål 

(506, 512) och fönstergluggar (514, 516–517) åt söder med tillhörande urtag för 

bjälke (518) som bedömts tillhöra den ursprungliga konstruktionen. Ett bjälkurtag 

(513) har även huggits upp i en underliggande mur (501) tillhörande det 

äldre tornet (grupp II:1). 

Det största dokumenterade murpartiet (511) är orienterat i östvästlig riktning 

och utgör delar av den södra ringmuren. I förband med denna finns en nordsydlig 

mur som i norr avslutas innanför den nuvarande södra förborgslängans 

norra vägg. Dess norra avslutning saknar spår av upphuggning varför den bedöms 

vara murens ursprungliga begränsning. I öster begränsas observationen av dess 

utsträckning av en fyllnadsmur (505), som inneburit att en ursprunglig 

skytteglugg/fönsterglugg murats igen (516), och i väster av ett fundament till en 

spis belägen i den sydvästra delen av rum 58. Muren består av svallad och bruten 

sandsten och urberg av oregelbunden form, lagda i relativt jämna, 0,18–0,25 m 

höga, skift. Fogbruket, som är skolat med urberg och tegel, är delvis utstruket 

över stenarna. 

Det finns tre öppningar med samma typ av tegelomfattning i denna mur. 

Samtliga är stickbågiga med svagt avrundade tegelstenar i de övre omfattningarna. 

De sneda smygarna avslutas mot små dageröppningar som sitter i det yttre 

murlivet. 

Detta tillsammans med bevarade urtag för bjälkar till stöd för hakebössor 

torde innebära att öppningarna fungerat som skyttegluggar. Endast den västra 

delen av innersmygen, och den nedersta delen av omfattningsbågen är bevarade i 

den östligaste öppningen längst i öster (516). Att döma av vinkeln på resterna av 

öppningens smygar har själva muren (511) ändrat riktning åt nordöst. Det fanns 

inte några spår efter urtag till bjälke som fungerat som stöd för en hakebössa i 

denna öppning. Mellan denna och direkt öster om den nordsydliga delen av 

muren finns en 1,28 m bred och 0,95 m hög öppning (514), som sekundärt 

tillfogats en träkarm (515). Direkt väster tvärmuren finns den tredje skyttegluggen 

(517). Denna är något större än den föregående, 1,64 m bred och 1,06 m 

hög. Smygen var också djupare än den föregående, vilket bl.a. kunde observeras i 

den delvis raserade övre delen av innersmygen, vilket beror på att murtjockleken, 

enligt de uppmätningarna som finns att tillgå, är betänkligt mer omfattande åt 

väster mot porttornet. Detta innebär att den övre delen av muren förtunnats eller 

byggts om och att spisen i rummet ovanför, rum 58, till stora delar är byggd på 

den tidigare muren. 

Norrut, på andra sidan om fyllnadsmuren (505), uppförd på det runda tornet 

(grupp I:1), finns en nordnordostlig mur som har många likheter med de nedre 

delarna av ringmuren (511). Den består mestadels av sandsten med, i jämförelse 

med ringmuren, färre andelar urbergsblock. Bruket är av samma typ och fogarna 

är utstrukna över stenarna. Likheterna med ringmuren och det faktum att muren 

i söder ansluter till den förmodade avslutningen av den östra skyttegluggen, talar 

för att det är fråga om en och samma mur. Över denna finns en mur som är 

något annorlunda (503). Den består av svallad och obearbetad sandsten och 

urberg. I skolningen finns betydligt större, bitvis helt, tegel samt större bitar av 

urberg. Skiften är mer ojämna än de som finns i den underliggande muren och i 

de nedre delarna av ringmuren. 


Figur 9. Förslag till rekonstruktion av byggnadsutvecklingen i de sydöstra delarna av förborgsområdet. 

Skala 1:500. 


Fas III: Förändringar av förborgsbyggnaden 

I de nordöstra delarna av förborgsbyggnaden uppfördes en ny östvästligt orienterad 

mur. Muren representerar troligen en ny rumsindelning av byggnaden. Vid 

dess tillkomst murades dessutom den östra skyttegluggen igen. 

I anslutning till den östvästliga muren byggdes en ny mur som förseglade 

tillträdet till det sydöstra rummets tidigare bottenvåning, vilket innebär att byggnaden 

försetts med en ny våningsindelning. 

Möjligen kan detta vara en del av förändringsarbetena under 1630-talet, då 

Läckö på initiativ av Jacob de la Gardie förändrades från försvarsborg till 

representativt slott. Under dessa arbeten påbyggdes det nuvarande porttornet 

med två ytterligare våningar och porten utvidgades. Det förefaller sannolikt att de 

äldre rummen med skyttegluggar förseglades som en del av detta arbete. 

Ny vägg (Grupp III:1) 

I rum -58 dokumenterades ett murverk (504) med tillhörande ursprungligt bomhål 

(506), en fyllnadsmur (505), samt ett upphugget korresponderande bomhål 

(512) i den äldre nordsydliga tvärmuren (511). 

En östvästligt orienterad mur, bestående av tuktad och obearbetad sandsten 

och urberg, byggdes i anslutning till de norra delarna av förborgsbyggnadens 

östra mur (grupp II:1). I öster ändrar den riktning, och får en nordsydlig 

sträckning. Där ansluter den till den nuvarande södra längans norra mur (520). I 

den västra delen är den ursprungligt avslutad, och korresponderar med den norra 

avslutningen av förborgsbyggnadens mellanvägg. Skiften är relativt jämna, och 

fogarna är skolade med urbergsflis. Bruksfärgen var grå, och bruket är utstruket 

mot intilliggande murverk i nordost. Muren är fem skift hög, men har ursprungligen 

varit högre. Förmodligen har muren rivits ner till bevarad nivå när den 

sydöstra förborgslängan byggdes under andra hälften av 1600-talet. 

På murverkets östra del finns ett ursprungligt ovalt bomhål (506). Detta 

korresponderar med ett upphugget dito (512) i den nordsydliga mellanväggen 

(511). Bomhålen har förmodligen använts till byggnadsställningar i samband 

med förändringsarbetena av förborgsbyggnaden. 

I de sydöstra delarna av den äldre förborgsbyggnadens östra rum finns en 

fyllnadsmur (505). Den är uppförd i bruten och obearbetad sandsten och urberg. 

Det grågula bruket är skolat med ibland tämligen stora tegelbitar samt urbergsflis. 

Skiften är tämligen jämna. Murens övre avslutning är troligen inte ursprunglig 

(det finns brottsspår), utan har förmodligen varit högre. I samband med att 

muren byggdes har tegelomfattningen till den äldre förborgsbyggnadens östra 

skytteglugg (516) förstörts. 

Ny våningsindelning (Grupp III:2) 

Mellan den nya östvästliga muren (504) och tvärmuren finns en 1–2 skift hög 

mur (509) av svallad och obruten sandsten och urberg. Ovansidan är ojämn och 

det finns murbruk som antyder att dess ursprungliga övre muravslut inte finns 

bevarat. Den är uppförd mot såväl den östra (504) som den västra (511) muren. 

Söder om densamma finns ett antal löst lagda sandstenar tillsammans med 

tegelskrot (510). 

Muren och de löst lagda stenarna antyder att tillträdet till skyttegluggarna i 

det östra rummet av förborgsbyggnaden förändrades eller att rummet slutade att 

användas. Möjligen förses byggnaden med en ny våningsindelning. 

Fas IV: Den nuvarande förborgen 

Iståndsättandet av den nuvarande förborgen med kringliggande längor har 

inneburit flera förändringar. Flera av de äldre murarna har rivits ner till nivån för 

det befintliga och i längorna ursprungliga bjälklaget, och utnyttjats som stöd för 

golvbjälkarna. Den ursprungligt betydligt bredare ringmuren har förtunnats, eller 

har rivits helt och hållet från denna nivå. En spis byggdes på den äldre ringmuren 

i det sydvästra hörnet av det sydöstra rummet (58). 


Det åttakantiga sydöstra hörntornet byggdes av allt att döma i samband med 

dessa arbeten. Trappans utformning och förekomst av bomförsedd lucka talar för 

att tornkällaren har använts som fängelse. 

Den östra delen av den södra längan (Grupp IV:1) 

Av den nuvarande södra längans byggnadsdelar kunde en spis i rum 58 (utan nr) 

och den norra yttermuren (520) knytas till de övriga dokumenterade stratigrafiska 

enheterna. 

Den norra yttermuren (520) är byggd av bruten och tuktad urberg, sandsten 

och kalksten. Skiften är ojämna. Det har inte gått att bedöma bruk och skolningsmaterial. 

Spisen återfinns i det sydvästra hörnet av rum 58. Den är förutom ringmuren 

byggd på ett tegelfundament. Bottenplattan är gjord i huggen kalksten, medan 

överbyggnaden troligen är gjord i tegel (spisen var putsad vid dokumentationstillfället). 

Det sydöstra tornet (Grupp IV:2) 

Av det nuvarande åttkantiga sydöstra tornet kan en vägg (521) med tillhörande 

nisch (522) och nedgång (utan nr), samt själva tornmuren med tillhörande valv 

(523) knytas till de övriga dokumenterade stratigrafiska enheterna. I tornets 

källarvåning finns även en igensatt glugg (möjligen en toalett eller ett avlopp) och 

fem långsmala och rektangulära öppningar som inte dokumenterades. 

Väggen (521) mot längan är täckt med grågult kalkbruk, vilket innebar att 

dess huvudsakliga beståndsdelar inte kunde dokumenteras. Den består av ett 

pelarlikt tegelmurat fundament som avdelar nischen från trappan från rum 58. 

Muren är uppförd före valvet (523) i tornets bottenvåning. 

Nischen (522) har tegelomfattning med svagt inåtskrånande smyg. Omfattningsbågen 

har en oregelbunden form. I väster är den rund, medan den är 

stickbågig mot fundamentet i öster. Öppningen saknar de avrundade omfattningsstenar 

som är karakteristiska för den äldre förborgsbyggnadens öppningar. 

Tyvärr gick det inte (p.g.a. att kalkbruket täckte muren) att avgöra om nischen är 

sekundär och därmed möjligen ursprungligen varit en genomgående öppning. 

Trappan är tämligen brant, byggd i tegel och landar på fundamentet till den 

äldre runda tornmuren (501). Avsatserna är smala och själva nedgången består av 

ett smalt rektangulärt schakt. Öppningen till trappan är rundbågig, och i denna 

finns en trädörr som är försedd med en bom. Efter denna finns det en lucka som 

täcker det rektangulära hålet till trappschaktet. 

Tornets grund är byggd med tuktad sandsten, urberg och kalksten. Valvet är 

kupolformat och ursprungligt infogat i själva tornmuren. 

Mot bakgrund av trappans konstruktion med dubbla dörrar, den igensatta 

gluggen samt de smala öppningarna förefaller det troligt att tornets källarvåning 

fungerat som fängelse. 


Huvudborgen 

Huvudborgen består av en rektangulär stenlagd borggård som kringgärdas av fyra 

våningar höga längor. I den norra längan finns, något förskjutet åt väster, en port 

mot den s.k. köksborgen. Centralt i den södra längan finns huvudporten, som är 

betydligt bredare och mynnar ut mot förborgen. Det dominerande arkitektoniska 

elementet på huvudborgen är arkaden framför den norra längan, samt 

huvudingången i den södra längans västra hörn. 

Arkaden uppfördes på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie under 1660talet 

(Åslund 1999). Den har fyra öppningar mot den bakomliggande norra längan, 

och är vertikalt uppdelad i två våningsplan vardera avslutade med rundbågiga 

öppningar. På kolonnerna finns riksvapnet, ätten de la Gardies vapen båda 

uthuggna i sandsten, samt en återanvänd sköld med biskop Brynolf Gerlachsens 

vapen, också den huggen i sandsten. I den västra kolonnen finns också en kopia 

av en ursprunglig blystaty föreställande Jacob de la Gardie, klädd i romersk 

rustning. Det var också under denna tid som slottets fjärde våning byggdes. 

Huvudingången tillhör den första hälften av 1600-talet och de omdisponeringar 

som gjordes på initiativ av Jacob de la Gardie (Flodin 1999). Portalen hade 

ursprungligen ett bemålat och förgyllt överstycke med texttavlor. Omfattningen, 

som flankeras av två halvpelare, består av diamanthuggen kalksten. Även 

ingången från förborgen försågs med en huggen portal med grevens vapen i 

överstycket. Portalerna är delar av omfattande förändringsarbeten som syftade till 

att förändra den medeltida borgen till ett representativt slott. Alla längor i huvudborgen 

blev tre våningar höga, och i samband med detta inrättades nya 

representativa salar och nya trappor i de sydvästra och nordöstra delarna. Nya 

fönster upptogs samt gamla utvidgades och försågs med en ny typ av omfattningar. 

Över huvudingången finns fönster med stenkryss och skulpterade triangulära 

överstycken, och den östra längan är försedd med bemålade fönsternischer 

från dessa ombyggnadsarbeten. 

Huvudborgen kringgärdas av en ringmur som är äldre än de intilliggande 

byggnadslängorna. Av allt att döma uppfördes den närmast rektangulära ringmuren 

under ett byggnadsskede, under början av 1300-talet (Sigsjö 1999). En 

ursprungligt inmurad ekstolpe i den nordöstra delen av muren har kunnat dateras 

till 1330-tal. 

I den nordöstra delen av borggården framkom resterna efter en stenbyggnad 

(Sigsjö 1999; Sjölin 2001, s. 19; se bilaga 2:5). Lämningarna bestod av källarmurar, 

uppförda i granit och tegel, med bevarat innerskal och en trapphals som 

mynnar ut på borggården. Byggnaden har varit orienterad i östvästlig riktning, 

och har med all sannolikhet byggts upp mot den norra delen av ringmuren. En 

igensatt dörr i den östra väggen i rummet närmast öster om porten till köksborgen, 

samt en likaledes igenmurad glugg närmast väster om ingången till köket 

indikerar att delar av källaren finns bevarad under de östra delarna av den nuvarande 

norra huvudgårdslängan (Sigsjö 1999). I källarens fyllnadslager påträffades 

brännskadat, bitvis sintrat, tegel från murar, valv och fristående kolonner. 

Det faktum att teglet var brandskadat, och att det finns jämförbara bevarade 

tegelkolonner i den södra huvudgårdslängan, talar för att byggnaden varit i bruk 

fram till branden på 1470-talet. I samband med markarbeten på borggården 

påträffades källaren återigen 2005, då lämningarna dokumenterades av Västergötlands 

museum. 

Mycket talar för att det även har funnits en medeltida byggnad i den nordvästra 

delen av huvudborgen. Mellan bottenvåningens tunnvalv och andra våningen 

finns tre rundbågiga igensatta fönsteröppningar (Sigsjö 1999). Dessa korresponderar 

med hål efter bjälklag som kommer från en äldre, troligen ursprunglig, 

våningsindelning av byggnaden. Troligen är också byggnaden uppförd före det 

nordvästra tornet, eftersom det fönster som ligger längst norrut endast befinner 

sig 0,35 m från murlivet som ansluter till tornet. Att döma av fönstrens romanska 


form, torde de ha tillhört en byggnad som uppförts under slutet av 1200-talet 

och första halvan av 1300-talet. 

I den södra längan finns flera spår i det existerande murverket som tyder på en 

komplex medeltida byggnadshistoria med omfattande förändringsarbeten, något 

som också bekräftas av att man under 1600-talet betecknade denna del som det 

gamla slottet. I den norra väggen finns flera medeltida stickbågiga fönster- och 

dörröppningar med tegelomfattningar (Sigsjö 1999). I den östra delen finns 

tegelkolonner motsvarande formen på de tegelstenar som fanns i källarfyllnaden 

iden norra längan. På bottenvåningen finns i den allra östligaste delen en dörr 

med biskop Brynolf Gerlachsons vapen, vilket sammantaget tyder på att här, 

åtminstone under 1400-talet, funnits en östvästligt orienterad byggnad längs med 

ringmuren. 

En igensatt dörr (figur 12) i den betydligt tjockare västra muren i förbindelsegången 

mellan för- och huvudborgen har givit upphov till en hypotes, enligt vilken 

den sydvästra delen av huvudborgens ursprungligen skulle ha varit utrustat 

med ett torn (Augustsson 1999). Enligt denna hypotes skulle förbindelsegången 

vara sekundär och ha upptagits fört under 1500-talet. Men enligt andra iakttagelser 

är den samtida med byggnadslängans övriga murverk (Sigsjö 1999). 

De båda norra tornen har tegelmurverk i de övre delarna, där det på samtliga 

sidor finns identiska blinderingar och utgångar till skyttegångar. Detta har tolkats 

som att tornen har tillförts ytterligare ett våningsplan under ett senare byggnadsskede, 

troligen under senmedeltid eller vasatid (Sigsjö 1999). Nya byggnadsarkeologiska 

undersökningar av det nordvästra tornet har emellertid kunnat 

påvisa att murverket i detta ligger i förband med köksborgens skansmur, och att 

tornets nuvarande höjd är ursprunglig (Sundnér 2004). Eftersom tornets murverk 

är i förband med skansmuren borde det innebära att tornet byggts någon 

gång under senmedeltid. Det nordöstra tornet är byggt upp mot huvudborgens 

ringmur (Sigsjö 1999). Av allt att döma har det inte funnits interna trappor, vilket 

skulle betyda att där funnits en byggnad som förmedlat tillträde mellan de 

olika byggnaderna. Källarvåningen har fungerat som fängelse, vilket framgår av 

såväl notiser i det äldre skriftliga materialet som fyndet av ett halsjärn vars kätting 

var inmurad i väggen (Sjölin 2001). 

Det nordöstra tornet 

Den byggnadsarkeologiska förundersökningen berörde källarvåningen av det 

nordöstra tornet (rum -38; se bilaga 3:10–14). I anslutning till detta gjordes även 

observationer i gången från köket (rum 38) till källaren. 

Vid den byggnadsarkeologiska förundersökningen dokumenterades sammanlagt 

tio stratigrafiska enheter (524–533) som delats in i tre faser (figur 10). 

Faserna representerar den äldre ringmuren kring huvudborgen, byggandet av det 

nordöstra tornet samt renoveringsarbetena under slutet av 1960-talet. 

Fas I: Ringmuren kring huvudborgen 

Ringmuren är äldre än tornet. I de delar som dokumenterades fanns inga ursprungliga 

öppningar, det fanns heller inga förtagningar eller liknande som skulle 

kunna ha antytt att den äldre skansmuren runt köksborgen skulle ha anslutit till 

ringmuren. 

I de sydvästra delarna av källaren i tornet (rum -38) finns delar av murverket 

till huvudborgens ringmur (524). Den är uppförd i bruten och tuktad urberg och 

sandsten som är murade i jämna skift. Det grågula bruket är skolat med urberg, 

och ballasten är av mellanstorlek. 

I de västra delarna finns en utbuktning i muren som möjligen kan vara en 

förstärkning eller liknande. Strax öster om denna, på samma nivå, finns ett 

rektangulärt bomhål (529), som förmodligen fungerat som fäste till en byggnadsställning. 

Det finns inga spår som antyder att bomhålet skulle ha huggits upp 

sekundärt. 


Fas II: Tornet byggs 

De förändringar som dokumenterats innebär att det nuvarande nordöstra tornet 

(525) byggs upp mot den äldre ringmuren. I samband med detta upptas också en 

ny öppning (528) i den gamla ringmuren. Dörr- och fönsteromfattningarna 

(528, 530) är rektangulära, och skiljer sig tydligt gentemot de stickbågiga och 

upptill avrundade tegelomfattningar som kunnat knytas till Brynolf Gerlachssons 

ombyggnadsarbeten. Detta skulle kunna betyda att tornet byggts före 1470-talet. 

I den nordsydliga delen av gången mellan köket (rum 39) och tornets källare 

finns tydliga spår efter murbrott. Tillsammans med det faktum att tillträdet till 

densamma från köket sker genom en spis, skulle betyda att gången är sekundärt 

upptagen. Dessa förhållande torde knappast vara planerade, utan har snarare 

karaktären av nödlösningar vid nybyggnationer och förändringsarbeten på slottet. 

När tornet byggdes har det anpassats till den nordöstra byggnaden (halvkällarhuset) 

på huvudborgen (vars murar påträffades vid 1930-talets utgrävningar). 

Iakttagelser i murverket i den östra längan visar att dess norra delar är sekundära 

och först tillkomna under perioden 1470–1520 (Sigsjö 1999). Den östra längan 

har tillkommit genom att först rum 44 byggts, därefter rum 43. Resultaten från 

de arkeologiska undersökningarna visar också på att detta område varit öppen 

borggård. Halvkällarhusets norra fasad var m.a.o. helt friliggande vid tiden för 

tornets anläggande. 

Dörren mellan köket och tornets bottenvåning är belägen väster om och högre 

upp än nedgången till källaren, och torde avspegla den rums- och våningsindelning 

som funnits på halvkällarhuset. Tillträdet till fängelset i tornet torde 

utifrån sådana förhållanden, ha funnits i ett smalt korridorliknande nordsydligt 

orienterat utrymme, längs med ringmuren, på samma nivå som den äldre byggnadens 

halvkällarlika nedersta våningsplan. Ingången till korridoren skulle förslagsvis 

ha funnits längst österut på byggnadens norra fasad, liknande den källarhals 

som påträffades vid de arkeologiska undersökningarna (enligt orienteringsplanen 

så finns en tegelläggning inritad på den plats där denna borde ha funnits; 

se Sjölin 2001). 

När sedan halvkällarhuset brann ner och revs under 1470-talet, så uppfördes 

grunderna till den nuvarande norra längan, med en ny våningsindelning som inte 

korresponderar med tornets. Samtidigt färdigställdes och sammanbyggdes 

huvudborgens fyra längor. För tillträdet till tornkällaren torde detta endast ha 

inneburit att gången i norr mynnat ut i förlängningen av, och föregångaren till 

rum 43 i den östra längan. Först när trapphallen i den nordöstra delen av slottet 

anlades under 1600-talets första hälft (på initiativ av Jacob de la Gardie) var man 

tvungen att förändra tillträdet till tornets källare. Det var sannolikt vid detta 

tillfälle som spisen i kökets östra vägg även började användas som ingång till tornkällaren. 

Figur 10. Stratigrafisk matris som redovisar 

den relativa kronolign som dokumenterades 

vid förundersökningen av det nordöstra 

tornet. Symboler som figur 5. 


Tornets murverk (Grupp II:1) 

Tornet har byggts mot huvudborgens ringmur. En vertikal stötfog (onumrerad) 

finns strax öster om dörren till källaren. I övriga delar är väggarna murade direkt 

på den underliggande berghällen (507). 

Murverket består mestadels av tuktade urbergsblock, med inslag av likaledes 

tuktade sandstensblock. Till skillnad från ringmuren är skiften ojämna. Det gråvita 

bruket är skolat med tegel och urberg. Ballasten är av mellanstorlek. 

I den östra väggen finns en ursprunglig rektangulär fönsterglugg (530) strax 

under bjälklaget. 

Uppbrytande av dörröppning i ringmuren (Grupp II:2) 

Delar av ringmuren har sekundärt brutits upp (526) för att skapa en dörr (528) 

till tornets källare. Själva dörren är precis som fönstergluggen rektangulär, mot 

källaren är öppningen 1,06 m hög och 0,7 m bred. 

Runt dörren har ringmurens ursprungliga naturstensmur blivit ersatt med en 

fyllnadsmur av tegel (527) i oregelbundet förband. Det mörkröda teglet är lagt i 

ett gulvitt kalkbruk med fin ballaststorlek. 

Fas III: Renovering av murverken 

I två av källarvåningens väggar finns dragjärn infogade för att hindra väggen från 

att spjälkas. Liknande dragjärn finns även högre upp på tornets murar. 

Isättning av dragjärn (Grupp III:1) 

I tornets södra (533) och östra (531–532) väggar har murverket förstärkts med 

dragjärn. Detta har gjorts i syfte att hindra muren från att delas, och företogs 

med all sannolikhet vid de stora renoveringsarbetena under slutet av 1960-talet. 

Huvudborgens sydvästra delar 

Den byggnadsarkeologiska förundersökningen berörde innerdelarna av huvudborgens 

södra länga, väster om portvalvet (rum 12–13, 16; se bilaga 3:15–22) 

och de södra och västra väggarna i den västra längans södra del (rum 17, framöver 

benämnt det västra rummet). Eftersom trapphallen (rum 15) är målad omöjliggjordes 

murverksdokumentation i denna del. 

Vid arbetena dokumenterades sammanlagt fyrtioett stratigrafiska enheter 

(534–574) som fördelats på fem grupper och fyra faser (figur 11, 13). Faserna 

representerar uppförande av ringmuren med tilliggande byggnad (I), utvidgning 

av denna byggnad och iordningställande av kök i det sydvästra rummet (II), 

valvslagning och anläggande av trapphall (III) samt igensättning av spis och 

fönstergluggar (IV). 

Vid undersökningstillfället fungerade det västra rummet som serveringslokal, 

de övriga utrymmena användes som förrådslokaler och plats för värmeaggregat. 

Golvet i det västra rummet är belagt med plankor, i de övriga rummen består 

golven av sand. 

Fas I: Uppförande av ringmuren och byggnad 

I de östra, södra och västra delarna av den södra längan (534, 549) och i de västra 

delarna av den västra längan (569) dokumenterades delar av den äldre ringmuren 

(534=549=569). I denna fanns tre öppningar som möjligen kan vara ursprungliga 

(onumrerad, 550, 570). 

Eftersom den östra muren ligger i förband med den södra ringmuren, innebär 

detta att det redan från början i den södra delen av huvudborgen funnits en 

ursprunglig byggnad. Byggnadens omfattning eller funktion har inte kunnat 

fastställas utifrån de iakttagelser som gjordes i samband med den byggnadsarkeologiska 

förundersökningen. Dess ålder torde däremot vara samma som ringmurens, 

dvs. att den uppförts under 1330-talet. 


Figur 11. Stratigrafisk matris som redovisar den relativa kronolign som 

dokumenterades vid förundersökningen i det sydvästra delarna av huvudborgen. 

Symboler som figur 5. 

Öppningar i ringmuren 

Den nordsydligt orienterade västra väggen till portvalvet mellan för- och 

huvudborg ligger i förband med den övriga ringmuren. På murens insida finns 

också spår efter en numera igensatt stickbågig portal (onumrerad, figur 12). På 

insidan försvårade dock ett murbrott (535) bedömningen huruvida portalen är 

ursprunglig. Den övre delen av tegelomfattningen på murens utsida har samma 

typ av runda avfasning som på de öppningar som kan knytas till Brynolf Gerlachssons 

förändringsarbeten på borgen under 1470-talet (rum 47–50). Stämmer 

antagandet skulle öppningen vara väl sen för att kunna betecknas som ursprunglig 

i ringmuren. Murens nordsydliga riktning talar för att det funnits en med 

ringmuren planerad byggnad, vars huvudsakliga utbredning torde ha funnits väster 

om den nuvarande porten. 

I ringmurens södra del finns en rektangulär tegelomfattad nisch (550). Dess 

övre del har troligen tagits bort när tunnvalvet i rum 13 (547) slogs. I murens 

västra del finns en igenmurad stickbågig portal (570). Portalen, som var 1,23 m 

hög från den nuvarande golvytan till vederlagsstenen, har tegelomfattning med 

minst två språng. Med tanke på dörrens nivå i förhållande till markytan utanför 

ringmuren så torde dörren lett till ett burspråk, en svalgång eller något liknande 

utanverk. 

Öppningarnas form, och tegelomfattningarnas oprecisa utförande talar för att 

dessa inte behöver vara ursprungliga. Däremot fanns samma typ av murbruk på 


tegel- och naturstensmurarna, samtidigt som det saknas spår efter upphuggning, 

vilket talar för att öppningarna är ursprungliga. 

Ringmuren 

Murverket (534=549=569) består av oregelbundna obearbetade och kluvna 

urbergsblock, som lagts i grågul grovt bruk skolad med urberg. Skiften är 

tämligen ojämna. I de norra delarna av ringmuren är bruket även skolat med 

tegelflis. 

Uppbruten mur 

Under väggen till det sydöstra rummet (rum 13) finns lämningar efter en 

östvästligt orienterad mur (561). Denna gick endast att iakttas under tröskeln till 

ingången till rummet. Det var således inte möjligt att studera lämningarnas 

stratigrafiska relationer gentemot väggarna i öster och väster. Förmodligen har 

muren fungerat som mellanvägg, det söderut belägna rummet (rum 13) skulle då 

fungerat som uppvärmd förstuga. 

Figur 12. Den igensatta portalen i den västra väggen i portgången mellan för- 

och huvudborg. Foto: Barbro Sundnér. 


Fas II: Utvidgande av den sydvästra huvudborgslängan 

De förändringar av murverken som dokumenterats innebär att den äldre 

byggnaden utvidgas och/eller förses med en ny rumsindelning. Möjligen återspeglar 

stötfogarna mellan ringmur och väggarna olika skeden i samma byggnadsföretag. 

Byggnaden omfattade hela sträckan från portvalvet till den västra 

delen av ringmuren. Det sydvästra rummet (rum 12) har fungerat som kök, och 

värmen från spisen har även utnyttjats i det sydöstra rummet (rum 13). 

Den stickbågiga omfattningen till dörren i byggnadens nordsydliga mellanvägg 

(541) har en tydlig gotisk utformning. Samtidigt saknar dörren de kännetecken 

som karakteriserar de öppningar som gjordes under 1470-talet, vilket 

skulle tala för att byggnaden snarare uppförts före denna period än efter. 

Ny rumsindelning – inredande av kök (Grupp II:1) 

I de västra delarna av den södra längan inrättas ett nytt rum (nuvarande rum 12) 

genom uppförande av en nordsydligt och en östvästligt orienterad vägg (544). I 

den nordsydliga delen finns på den västra sidan en dörr (541), en nisch (542) och 

en spis (543, 548). Spisen kunde även eldas (onumrerad) från det intilliggande 

rummet i öster (rum 13). 

Dörröppningen (541) finns i den norra delen i det sydvästra rummet (rum 

12). Tegelomfattningen är stickbågig, och saknar det mjukt avfasade formteglet i 

översidan. Bevarade ursprungliga gångjärnsfästen på den västra sidan av omfattningen 

visar att dörren öppnats åt väster in mot rummet. Den västra omfattningen 

består av ett språng medan den östra har två språng. Bitvis är teglet 

mycket eroderat. 

Strax söder om dörren (i rum 12) finns en rektangulär 0,4 m djup nisch 

(542). Över- och understyckena består av sandstensplattor, medan sidorna är 

tegelmurade. 

I de södra delarna finns också en tvåkammarspis (543, 548) som anlagts i 

själva muren. Det finns öppningar till spisen på båda sidor, varför spisen kunde 

eldas från två rum (rum 12 och 13). Härdplanet är beläget ca 0,5 upp på muren 

och är 1,4 m brett, 0,79 m högt och 0,46 m djupt. Den yttersta kammarens 

underdel, själva härdplanet, består av tegelsten. Överstycket består av en träplanka. 

Spår efter murbrott i vid plankans fästen samt påförande av puts på dess 

yttersida antyder att denna blivit sekundärt tillförd. I bakmuren finns en närmast 

rundbågig (0,8 m bred; 0,65 m hög), numera igenmurad, öppning (548) till 

ytterligare en eldningskammare. Förmodligen är detta samma kammare som 

eldats från den numera igenmurade öppningen i det östra grannrummet, rum 13. 

Rökgången löper i väggen och har murats i oregelbundet tegelförband. Den har 

förmodligen två rökgångar i nederdelen, och har troligen högre upp på byggnaden 

utnyttjats som varmluftskanaler. På en ritning av Läckö, upprättad av 

Jacob Hartling år 1672, finns en skorsten på den södra längan, strax väster om 

portvalvet (publicerad i Rosell 1999). Denna finns inte med på Erik Dahlbergs 

ritning av slottet från 1680-talet (publicerad i Rubino 1999), vilket antyder att 

den tagits bort i samband med förändringarna som initierades av Magnus Gabriel 

de la Gardie. 

Väggarna (544) är byggda av kluven och tuktad natursten, mestadels 

bestående av urbergsblock men även av sandsten, som murats i orgelbundna skift. 

Det ljusgrå bruket är skolat med urbergsflis. Den norra, östvästligt orienterade, 

murens skal har på båda sidor huggits upp (552, 560, 572) ca en meter över 

markytan, för att utgöra stöd för tunnvalv (547, 573). I det angränsande rummet 

åt öster (rum 16) finns ett 1,3 m brett grundmursfundament (567). Detta är ett 

resterna efter murens förlängning österut, och har förmodligen varit den södra 

längans norra yttermur. 


Figur 13. Förslag till rekonstruktion av byggnadsutvecklingen i de sydvästra delarna av huvudborgen. Skala 1:500. 


Fas III: Ombyggnadsarbeten i samband med 

iordningsställande av ny trapphall 

Vid undersökningen kunde det konstateras att samtliga av de undersökta rummen 

försetts med tunnvalv vid ett och samma byggnadstillfälle. I samband med 

dessa arbeten har skalen på de äldre murarna brutits upp för att utgöra vederlag 

och stöd till valven, samtidigt som rummen försågs med nya fönster (möjligen 

har äldre fönsteröppningar utvidgats). Syftet med valvslagningen var att förstärka 

bjälklagen så att de skulle bära tyngden från den nya trappan (med raka lopp och 

vilplan – rum 15) och de representativa salar som inreddes på den tredje våningen. 

Eftersom den nya trappan innebar att det tidigare tillträdet till köket omöjliggjordes, 

upptogs en ny dörröppning med anslutande korridor i den södra längans 

norra mur. Till att börja med slogs valv i det sydöstra (rum 13) och troligen även 

det sydvästra rummet (rum 12). Därefter iordningsställdes korridoren (rum 16), 

och sedan försågs även det västra rummet med valv (rum 17). Förutom tegelvalvet 

i korridoren var samtliga valv konstruerade på en träform och byggda av 

tuktade sandstensblock. 

Utifrån målningarna i trapphallen, som kunnat knytas till Jacob de la Gardies 

byggnadshytta, kan förändringsarbetena dateras till 1630-talet. Även om köket i 

det sydvästra rummet med all sannolikhet fortsatte att användas, innebar förändringarna 

att den medeltida borgens arkitektoniska och rörelsemässiga fokus förflyttades 

från bottenvåningen upp till slottets representativa tredje våning. 

Valvslagning och uppförande av vägg i det sydöstra rummet, rum 13 (Grupp III:1) 

Förändringarna innebär att det byggs en ny mellanvägg i norr (539), att rummet 

förses med tunnvalv (537) och att en ny fönsterglugg upptas i den södra väggen 

(538). För att kunna göra dessa förändringar har ringmurens innerskal, i syd och 

öst, brutits upp (535), dessutom har dörren i de östra delarna satts igen och gjorts 

om till nisch (onumrerad). 

Mellanväggen (539) består av obearbetade sandstens- och urbergsblock samt 

tegel. Väggen har murats i oregelbundna skift mot en träform som stått i rummet 

(avtryck efter planket finns i bruket). Det grå fina bruket saknar skolning. 

Tunnvalvet (537) är förmodligen murats mot samma träform som väggen. 

Det har anlagts med tuktade rektangulära och långsmala sandstensblock. Till 

skillnad från väggen är bruket grovt och grågult. 

Fönstergluggen (538) är på insidan orgelbundet stickbågig, och har huggits 

upp i den äldre ringmuren. Den rektangulära ljusöppningen sitter i det yttre 

murlivet mot förborgen. Smygens plansnitt, samt dess botten och ovansida, vidgar 

sig inåt. 

Längs med de södra- och östra väggarna, mellan 1,5 och 2 m över golvet, har 

murens innerskal tagits bort (535). I de östra och västra delarna överensstämmer 

valvslagningen med murbrottet. De kvarvarande bredare delarna av muren har på 

detta sätt utnyttjats som vederlag. 

Valvslagning och nya fönstergluggar i det sydvästra rummet, rum 12 (Grupp III:2) 

Det tidigare köket förändras och förses med två nya fönster (551, 554) och 

tunnvalv (547). I samband med dessa förändringar har de äldre murarnas innerskal 

tagits bort (552, 555) för att fungera som stöd till valvet. 

Valvet har anlagts mot en träform (brädavtryck finns i bruket), och är byggt 

med tuktade och huggna rektangulära långsmala sandstensblock. Det grå grovmagrade 

bruket saknar skolning. I den södra sidan finns en stickbågig omfattning 

med en numera igenmurad fönsterglugg (551). 

Den södra fönstergluggen (551) är rundbågig med plan botten och sneda 

smygar. Den västra fönstergluggen är likaså rundbågig (554). Nederdelen har 

huggits ut i ringmuren, medan ovansidans omfattning har murats med samma 

typ av sandsten som finns i valvet. 


Längs med de södra och norra väggarna har väggens ytterskal huggits bort 

(552, 560) för att fungera som anfang och vederlag till valvet. I den västra väggen 

har muren även huggits upp (555) för att göra plats för fönstergluggen (554). 

I samband med ombyggnadsarbetena har två bomhål huggits upp i den västra 

muren (558–559) och ytterligare ett i den östra muren (540). Troligen har de 

varit infästen för byggnadsställningar eller träformen som användes vid valvslagningen. 

Ny korridor och valvslagning (Grupp III:3) 

En valvslagen korridor (rum 16) anläggs mellan det sydöstra rummet (rum 13), 

det tidigare köket (rum 12) och det västra rummet (rum 17). Korridoren byggs 

som en följd av att trapphallen skurit av de tidigare förbindelserna till de omnämnda 

rummen. I samband med förändringarna har en dörr brutits upp (566) i den 

södra längans norra mur. 

I delar av korridoren har väggar och valv byggts på samma gång (546, 563), i 

andra delar har delar av murskalet huggits bort (565) och utnyttjats som vederlag. 

Valven och de nya väggarna är uppförda av tegel som murats i ett oregelbundet 

förband. Delar av väggarna fortsätter norrut, in i rum 17. Valvet och 

tegelväggarna har byggts före valvet i det västra rummet (rum 17). 

I korridoren finns en numera igenmurad dörr, i form av en 1,26 m bred och 

2,25 m hög ram av träbjälkar (562), som förmedlat tillträde till trapphallen (rum 

15). På insidan av den övre bjälken finns målningar av samma typ som i trapphallen. 

Troligen har dörren varit öppen under själva byggtiden, eftersom den 

östra sidan, mot trapphallen, av den en sten tjocka fyllnadsmuren (564) har samma 

typ av målningar som resten av trapphallen. 

Valvslagning och ny fönsterglugg i det västra rummet, rum 17 (Grupp III:4) 

De förändringar som kunnat iakttas i murverket innebär att det västra rummet 

(rum 17) förses med tunnvalv (573) och att en fönsterglugg upptas i den västra 

väggen (574). Samtidigt muras den äldre västra dörren igen (571). Tolkningen 

förutsätter att den norra väggen (onumrerad) har anlagts under en tidigare fas, 

eftersom ytterskalet huggits bort för att fungera som vederlag till valvet. Klart är 

emellertid att väggen byggts efter ringmuren. 

I den västra väggen har delar av ringmuren tagits bort (572) för att uppta en 

ny fönsterglugg (574). När fönstret tagits upp så har muren byggts upp (onumrerad) 

till sådan nivå att de utgör stöd för valvet (573). Omfattningen har 

invändigt sneda smygar, medan dess övre del är rak. Insidan är 1,13 m bred och 

1,08 m hög och 1,25 djup till ljusöppningen. Sidornas omfattning består av 

tegel, nederdelen utgörs av den upphuggna ringmuren medan ovansidan är 

belagd med brädor. 

Innan valvet byggdes har dörröppningen murats igen (571). Det är svårt att 

belägga att detta har skett som en del av samma ombyggnadsarbeten. Det som 

talar för en sådan hypotes är att fyllnadsmuren, i likhet med valven, består av 

svallade och kluvna sandstensblock. Bruket är gråvitt och har skolats med tegel- 

och urbergsflis. 

Valvet (573) har anlagts mot en träform (brädavtryck finns i bruket), och 

byggts med tuktade och svallade rektangulära långsmala sandstensblock. Det 

vitgrå grovmagrade bruket saknar skolning. 

Fas IV: Igensättning av spis och fönstergluggar 

De förändringar som har dokumenterats innebär att spisen och fönstergluggarna 

som finns i de sydvästra- och sydöstra rummen (rum 12–13) har murats igen 

(onumrerad, 545, 553, 556–557). Dessa arbeten har med all sannolikhet gjorts 

under slutet av 1600-talet. 

På initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie försågs längorna runt huvudborgen 

med en fjärde våning samtidigt som förborgen fick dess nuvarande utformning 

(Rosell 1999). I samband med dessa arbeten förändrades rumsindelningen 

av de två övre våningarna på huvudborgens södra länga. Detta innebar att place- 


ingen av eldstäderna, och därmed skorstenen, flyttades. Det var också under 

denna tid som köket inreddes i den norra huvudborgslängans bottenvåning 

(Sjölin 2001: 24). Mot bakgrund av detta förefaller det rimligt att anta att det 

tidigare köket slutade att användas, och att rökgångarna plomberades (onumrerad, 

545). 

När den västra förborgslängan byggdes, under samma tid, förlorade åtminstone 

den södra fönstergluggen sin funktion och murades igen (553). Eftersom de 

aktuella rummen efter ombyggnadsarbetena kom att förlora de tidigare funktionerna 

förefaller det troligt att de börjat utnyttjas som förvaringsutrymmen eller 

magasin. Under sådana omständigheter skulle det vara rimligt att minska 

fönstergluggarna, och göra dem mindre iögonfallande exteriört. 

Utvärdering 

Den byggnadsarkeologiska förundersökningen berörde interiöra oputsade partier 

av murverken i slottets källar- och bottenvåningar. Syftet med undersökningarna 

var dels att testa och utveckla stratigrafisk och byggnadsarkeologisk dokumentationsmetodik, 

dels att undersöka murverkens bevarandegrad och stratigrafiska 

komplexitet. 

Metodik 

Kvalitén på de digitala bilderna var mestadels, trots bitvis dåliga ljusförhållanden, 

god. Detta medförde att gränserna mellan olika kontexter var lättidentifierade. 

Uträtningen av vidvinkelperspektiven i kamerans grundbilder medför att bildernas 

ytterkanter är förvrängda (vilket framgår av lattorna som finns på bilderna, 

samt därmed tydliggör problematiken och undanröjer missförstånd). Men i 

huvudsak fungerade bilderna bra som underlag för ritningar, inritning av 

kontexter och bedömning av stratigrafi. I förhållande till traditionell murverksdokumentation, 

med upprättande av koordinatnät och skalenlig inritning, är 

metoden tidsbesparande. 

Fotografierna och ritningarna kompletterades av dokumentation på särskilt 

utformade kontextregistreringsblanketter. Registreringsförfarandet innebar att 

samma uppsättning beskrivningsparametrar användes, vilket ger en konsekvens 

och jämförbarhet i materialet. På blanketterna framgår även kontexternas 

storleksförhållande, vilket kan komplettera bristerna i fotografierna. 

Registerblanketterna modifierades under arbetets gång. Det som eftersträvades 

var att ta fram ett dokumentationsmaterial som dels var jämförbart och konsekvent 

uppbyggt, dels var relevant för den vidare bearbetningen och tolkningsarbetet. 

Vidare eftersträvades att blanketterna skulle vara enkla och tidseffektiva 

att fylla i. Svårast var att ange hur öppningar i murverk skulle bearbetas, och på 

vilken tolkningsnivå dessa skulle hamna. Det var också svårt att överblicka hur 

den insamlade informationen skulle fungera i en digital databasmiljö. I sin 

slutgiltiga utformning fungerar blanketternas utformning både vad gäller innehåll 

och strukturering av information, den är också kompatibel med uppbyggnaden 

av informationssystemet Intrasis. 

Registreringsmomentet av informationen från blanketterna i Intrasis är funktionellt, 

liksom bearbetningen av dokumentationsmaterialet. Programmiljön är 

ändamålsenlig och tidsbesparande. Speciellt länkarna mellan attributdata från 

dokumentationen och geometriska data från inmätningarna var användbara. Den 

stora nackdelen är att det krävs tilläggsprogram för att kunna visualisera data i 

3D-miljö, fönstret i Intrasis fungerar endast i plan. 

Intrasis fungerar utmärkt som verktyg för att lagra, hantera och hålla reda på 

information. Som sådant skulle systemet vara mycket användbart i den antikvariska 

förvaltningen av en komplex fornlämning och byggnadsminne som Läckö 

slott. Detta gäller såväl vid undersökningar av under mark dolda lämningar som 

av murverk. 

Inmätningsförfarandet med totalstation var bitvis omständligt. Det var svårt, 

men inte omöjligt, att etablera och mäta i trånga källareutrymmen, eller att mäta 


in objekt som skymdes av byggnadsställningar. Genom att inmätningarna fokuserades 

till kontexternas utbredning, och inte delar av murverk, sparades mycket 

tid. 

En vinst gentemot traditionell murverksdokumentation är att man via 

inmätningarna dokumenterar murverken tredimensionellt. Anomalier i murverken 

framgår, och kan dokumenteras, på ett tydligt sätt. 

Genom totalstationsinmätningar kan kontexterna också, utan tidsödande moment, 

presenteras i olika skalor och ur olika perspektiv. Genom kodningen och 

genom att de inmätta geoobjekten är direkt länkade till uppgifterna som registrerats 

från blanketterna, är det lätthanterligt att visualisera informationen. 

Genom sökningar i databasen är det enkelt att exempelvis visa samtliga dokumenterade 

medeltida murverk eller fönsteruppfattningar, eller samtliga registrerade 

skador från sentida omputsningsarbeten. 

Traditionella ritningar har större precision och högre informationsvärde i det 

de avbildar. På en ritning finns exempelvis enskilda tegelstenar och fogar avbildade, 

medan inmätningarna på det sätt som de gjorts i den nu aktuella undersökningen 

endast avbildar murens omfattning. Tanken är att informationen som 

registrerats på blanketterna i viss mån skall ersätta informationsförlusten i 

ritningarna. Val av metod måste emellertid utgå från undersökningens målsättningarna. 

Är det relevant att avbilda varje sten i ett murverk skall detta givetvis 

göras, annars inga skäl att göra detta. 

Genom att inmätningarna byggs upp av inmätta punkter som sammanfogas 

till polygoner och linjer, blir dessa ofta kantiga. Traditionella ritningar är på detta 

sätt mer estetiskt tilltalande än totalstationsinmätningar. 

Murverkens bevarandegrad och stratigrafiska komplexitet 

Dokumentationsinsatserna berörde interiöra och oputsade delar av slottets källar- 

och bottenvåningar, vilket givetvis begränsar utsagovärdet i undersökningen. De 

skador som förorsakats av moderna ingrepp, och som finns beskrivna i rapportens 

första del, berörde exempelvis i huvudsak de exteriöra delarna av murverket. 

Likaså innebar de stora förändringsarbetena under 1600-talet i huvudsak de övre 

våningarna, även om stora förändringar även genomfördes på de nedre planen (se 

ovan). Men resultaten från förundersökningen visar dock på att murverket har en 

bevarandegrad som medför att det finns stora möjligheter till ny kunskap om 

slottets byggnadshistoria, speciellt vad gäller dess medeltida historia och hur man 

förhållit sig till de medeltida delarna från 1600-talet och framöver. Resultaten 

från undersökningen av de olika delarna av slottet utgör också bra underlag för 

utvecklande av problembaserade inriktningar av de vidare dokumentationsarbetena, 

inte minst inför en eventuell omputsning av de exteriöra murverken. 

Murverkens stratigrafiska komplexitet var skiftande. Medan undersökningen 

av murverket i källaren på det nordöstra tornet påvisade en låg komplexitetsnivå, 

var förhållandena de omvända i de andra undersökta delarna av slottet. Inte 

minst i de sydöstra delarna av förborgen fanns ett virrvarr av murgrunder, murverk, 

fyllnadsmurar, stötfogar och murbrott. 

I alla de undersökta delarna finns ett stort behov av att ytterligare bearbeta och 

digitalisera resultaten från 1920-och 1930-talens omfattande arkeologiska 

undersökningar. På detta sätt finns en möjlighet att relatera förändringar i murverket 

med den information som trots allt erhölls vid de arkeologiska undersökningarna. 

Undersökningsresultaten och slottets byggnadshistoria 

Resultaten från förundersökningen indikerar att det framför allt finns mycket ny 

kunskap att hämta kring slottets medeltida byggnadshistoria. Såväl murverksdokumentation 

i samband med de planerade omputsningsarbetena, som den mer 

långsiktiga kunskapsuppbyggnadet vid schaktövervakningar och mindre ombyggnadsarbeten 

av slottets byggnader, har stor potential att belysa väsentliga aspekter 

av den äldre byggnadshistorien. 


Resultaten från förundersökningen är att betrakta som hypoteser som utarbetats 

från studier av begränsade delar av slottet. Hypoteserna är ur detta perspektiv 

inte tillräckligt belagda för att kunna betraktas som empiriskt fastlagda. 

Däremot fungerar de utmärkt som arbetsmodeller vid fortsatta arkivstudier och 

nya dokumentationsinsatser. 

Förborgen 

Resultaten från förundersökningen visar på att ett runt torn börjat byggas på en 

förhöjning i berget på det som i dag är den sydvästra delen av förborgsområdet. 

Möjligen blev tornet aldrig färdigbyggt. En horisontell stötfog tyder på att tornet 

byggdes/började byggas före ringmuren runt förborgsområdet, dvs. före 1400talets 

slut. Tornet skulle därmed kunna vara en av de äldsta byggnadskropparna 

på slottet. 

• Vidare och mer detaljerade studier av slottsområdets grundtopografi, bl.a. 

genom ytterligare granskning och digitalisering av resultaten frän äldre arkeologiska 

undersökningar, skulle kunna ge ny kunskap om tornet placerats på 

försvarsstrategiskt betydelsefull position. 

• Ny kunskap om de stratigrafiska relationerna mellan tornet och omkringliggande 

murverk kan erhållas genom att studera de exteriöra delarna av 

tornets östra och norra delar. Idag finns dessa delar under golvet till rum 58. 

Mindre delar av tornets exteriöra delar finns även bevarade strax väster om 

det befintliga ortogonala tornet i den södra förborgslängan, och kan studeras 

i samma syfte. 

Efter att tornet byggts uppförs förborgens ringmur och en östvästlig byggnadslänga. 

Ringmuren och byggnaden är i fog och har alltså byggts vid ett och samma 

tillfälle. I muren fanns åtminstone tre stickbågiga öppningar som förmodligen 

fungerat som skottgluggar. Formen på öppningarna antyder att detta skett under 

senmedeltid, före det nuvarande porttornet som uppfördes under slutet av 1400talet. 

Resultaten tyder på att det medeltida förborgsområdet haft en sett annorlunda 

ut än man tidigare förmodat. 

• Byggnadens gavlar samt norra långsida är inte dokumenterade. Ny kunskap 

om detta kan erhållas genom att studera de murfundament som finns under 

golvet i rum 58. Delar av byggnaden kan finnas bevarad i befintligt murverk, 

dvs. i den norra väggen i rum 60, i den östra portgångsväggen, samt i den 

östra väggen i rum 58. 

• Den äldre byggnadslängans höjd och eventuella förändringsarbeten i samband 

med byggandet av porttornet, bör kunna studeras på den södra 

förborgslängans södra exteriör. Möjligen finns det spår efter detta även i 

portgången och i den östra väggen i rum 58. 

• För att få ny kunskap om förborgsområdets gestaltning före 1600-talets stora 

förändringsarbeten är det av vikt att förstå vad det nordsydligt orienterade 

murfundament och den stenkrets som påträffades vid de arkeologiska undersökningarna 

har haft för funktion, om det är lämningar efter ytterligare 

byggnader som funnits på förborgen. Möjligen finns det spår bevarade i den 

östra förborgslängan. 

• Resultaten från förundersökning visar att det redan tidigt funnits bebyggelse 

på förborgsområdet. Det är inte självklart att förborgen är sekundär i förhållande 

till huvudborgen. Därför blir det särskilt viktigt att undersöka de båda 

ringmurarnas stratigrafiska relationer i det yttre murverket. 

Nya murar och igenmurning av en av skottgluggarna tyder på en ny rums- och 

våningsindelning av byggnadslängan. Möjligen kan detta sättas i samband med 

Jacob de la Gardies stora förändringsarbeten på slottet. 

• Den förändrade rums- och våningsindelningen torde ha resulterat i nya 

bjälklag och att äldre fönster sattes igen vilket kan ha avsatt spår i murverken. 


Störst möjligheter att dokumentera detta bör finnas i de södra och östra 

exteriöra delarna av förborgen. 

Huvudborgens nordöstra del 

Resultaten från förundersökningen visar att ringmuren runt huvudborgen är 

äldre än det nordöstra tornet. Det nordöstra tornet har dessutom byggts upp mot 

muren, och saknade av allt att döma interna trappor. Tornet har med andra ord 

byggts mot en befintlig och numera riven byggnad som förmedlat tillträde till de 

olika våningsplanen. Troligen är denna byggnad densamma som de rester som 

påträffats vid arkeologiska undersökningar strax utanför den nuvarande arkaden. 

Dörren till tornets källare, som fungerat som fängelse, är sekundärt upptagen i 

huvudborgens ringmur. Förmodligen har tillträdet till fängelset skett genom ett 

korridorliknande utrymme i källaren längst i öster på den dåvarande norra 

huvudborgslängan. Dörren från detta utrymme borde ha mynnat ut till en öppen 

plats under det som numera utgörs av slottets nordöstra trapphall. Indikationer 

finns att delar av källaren till denna byggnad fortfarande finns bevarad under rum 

39. 

• Utbredningen på den dåvarande norra huvudborgslängan är okänd. Ny 

kunskap om byggnaden kan erhållas genom sammanställning av tidigare 

gjorda observationer i murverk och vid arkeologiska undersökningar. Likaså 

har interiöra och exteriöra murverksdokumentationer stora möjligheter att 

möta denna problematik. 

Huvudborgens sydvästra del 

Resultaten från förundersökningen visar att de äldsta lämningarna i den sydvästra 

delen av huvudborgen består av ringmuren och en ursprunglig byggnadslänga. 

Ringmuren och byggnaden är murade i förband och har alltså byggts vid ett och 

samma tillfälle. I ringmuren finns tre öppningar som kan vara ursprungliga, varav 

två är dörröppningar. Den ena finns i den östra gaveln mot portvalvet och lett in 

till själva byggnaden. Ett östvästligt orienterat murfundament, under den 

nuvarande väggen mellan rum 12 och 16, indikerar att det funnits ett långsmalt 

rum innanför dörren, möjligen en förstuga. Den andra dörröppningen, belägen i 

den västra ringmuren är något större. Om den mynnat till en byggnad eller direkt 

ut på borggården är inte känt. 

• Byggnadslängans utbredning är inte känd. Studier av murverket i portvalvet 

och den södra huvudborgslängans norra vägg kan möjligen bidra med ny 

kunskap om detta. På ringmuren kan det även finnas spår efter ursprungliga 

öppningar från en eventuell övervåning på byggnadslängan. 

Efter någon tid förändras byggnaden, en nordsydlig vägg byggs och avdelar nya 

rum. Byggnaden omfattade hela sträckan från portvalvet till den västra delen av 

ringmuren. Bevarade lämningar efter en tvåkammarspis finns bevarade i den nya 

mellanväggen (idag nr 12). Spisen har även kunnat eldas från det östra rummet. 

Möjligen kan detta ha inneburit att det var vid detta tillfälle som den östvästliga 

muren revs och dörren murades igen, och att rummet funktion som förstuga 

förändrades. 

• En förnyad genomgång av det äldre skriftliga källmaterialet och det fyndmaterial 

som tillvaratagits vid de arkeologiska undersökningarna kan möjligen 

belysa om byggnaden innehållit slottets kök. 

• Interiöra murverksanalyser, när sådana tillfällen erbjuds, kan ge ny kunskap 

om inredningen av byggnaden, och om även eventuella övervåningar 

förändrades. 

När den nuvarande huvudingången till slottet upprättades, och då den befintliga 

trapphallen inreddes (rum 15), fick detta stora konsekvenser för byggnadens 

inredning. I de östra delarna uppfördes en ny östvästlig mellanvägg i tegel för att 

tillsammans med de nyanlagda valven i rum 13 och 16 bära tyngden av 


trapporna. Även rum 12 och 17 försågs med valv. I detta fall torde de snarare ha 

syftat till att bära tyngden av den tredje våningen. Iordningställandet av trapphallen 

innebar även att tillträdet till köket förändrades. En ny förbindelsegång 

(rum 16) med en ny öppning till rum 17 inrättades. 

Målningarna i trapphallen och den nya huvudingången har knutits till Jacob 

de la Gardies byggnadshytta. 


Figur 14. Sammanställning av uppmätningar och fotodokumentation av köksborgens östra fasad. 


Del III: Byggnadsarkeologisk undersökning av 

köksborgens östra fasad 

Förutsättningar 

Köksborgen, som utgör slottets begränsning i norr, byggdes av Magnus Gabriel 

de la Gardie. Enligt en skrivelse från de la Gardie till hauptmannen Thore 

Olofsson Ollenberg var köksgården sånär som på taket färdigbyggd 1667 (Hahr 

1923, s. 123). Anläggningen består idag av en tvåvåningar hög länga som ansluter 

till två äldre torn, det nordvästra och det nordöstra tornet. Längan har delvis 

byggts ovanpå en äldre medeltida skansmur, vars ena hörn skjuter ut utanför 

murlivet i norr (figur 3). I en beskrivning från tiden omkring 1750 hade köksborgen 

alla de rum ”som till officer äro nödige, med Kiök, Brygghus, Bagerij, 

Badstugu samt tillhörige kamrar" (Beskrifning öfver de Planer som på Läcköö 

Slott efter Befallning nyligen upptecknade och afmätte äro, RA). 

Jan-Erik Augustsson har antagit att det nordöstra tornet tillhör den äldsta 

medeltidsborgen (Augustsson 1999, s. 60), medan Ragnar Sigsjö menar att tornet 

är senare än den äldsta ringmuren (Sigsjö 1999, s. 95), vilket också bekräftades 

vid årets förundersökning (se ovan). Tornet fanns uppenbarligen vid 1500-talets 

slut då det försågs med kalkmålningar i den översta våningen (Wollin 1999, s 

132 ff). Men vid denna tid hade redan några fönster satts igen, vilket visar att 

tornet bör ha varit färdigbyggt till sin nuvarande höjd före målningarnas 

tillkomst. Sigsjö utgår från att tornet ursprungligen varit lägre (Sigsjö 1999, s. 

97). Sammantaget kan det nordöstra tornet i nuläget ringas in till tiden efter ca 

1300 och före 1470-talet. 

Vid undersökningstillfället var den senaste putsen från 1961 nedbilad på det 

översta partiet av köksborgens östra fasad. Slottsarkitekt Roni Wallin dokumenterade 

det aktuella murpartiet innan putsnedtagningen med fotografering samt 

uppmätning av sprickor och markeringar av fönster (materialet förvaras av R. 

Wallin). Murens nedersta hälft dokumenterades 2003 då denna del putsades om 

(Sundnér 2003). Eftersom köksborgen ansluter mot det äldre nordöstra tornet 

var även den del av tornets hörn som angränsar mot köksborgen frilagt från puts 

inför undersökningen. Avsikten var att få en tydlig relation mellan de två byggnadskropparna. 

Den byggnadsarkeologiska undersökningen 2005 omfattade den övre delen av 

köksborgens östra fasad samt det angränsande hörnet på det nordöstra tornet. 

Arbetet utfördes den 9–20 maj 2005. 

Metod 

Murverket fotodokumenterades sedan ett koordinatsystem markerats på muren 

(figur 15). Målet var att ta fram ett enhetligt foto över hela det undersökta 

partiet. Eftersom fotograferingen måste utföras från ställningarna krävdes flera 

bilder som måste överlappa varandra. Med hjälp av ett vidvinkelobjektiv och 

kompletterande dataprogram kunde sammanställningen genomföras. Den kunde 

dessutom utföras i en någorlunda rätt skala (figur 14). 

Dokumentationen och analysen utgick från den sammanställda fotokopian. 

De olika händelserna och konstruktionerna, kontexterna, ritades in på en transparent 

film och registrerades på förtryckta blanketter. Ytterligare en hel del detaljer 

dokumenterades med digital fotografering. De väsentligaste kontexterna mättes 

in med totalstation. Registreringen överfördes till RAÄ:s informationssystem 

Intrasis liksom inmätningarna. Eftersom det hittills inte funnits något anpassat 

basunderlag för byggnadsarkeologiska objekt i Intrasis innebar årets undersökning 

av Läckö en första utveckling av ett sådant (siffrorna inom parentes i texten 

avser kontextnummer). 


Figur 15. Redovisning av koordinatsystemet som användes vid dokumentationen av köksborgens östra fasad. 

Fas I: Det nordöstra tornet 

Den del av tornets hörn som var frilagt är huvudsakligen byggd av lokal hård 

sandsten, som endast tycks vara grovt tillhuggen eller vald för att passa i hörnkedjan 

(136). Stenarna är sammanfogade med vitt ganska fett bruk i tunna fogar 

som är mindre än 1 cm tjocka. I enstaka hörnfogar fanns skolning av granit. 

Innan köksborgen byggdes har tornet varit putsat vilket visade sig genom ett fragmentariskt 

bevarat putslager (137). Möjligen består putsen på vissa delar av mer 

än ett lager, men det var svårt att exakt fastställa. Tornets norra yttermur är också 

synlig från gattet mellan köksborgen och tornet (rum 37). Även här finns puts 

från tiden före köksborgen bevarad. Innan köksborgen uppfördes fanns en 

skansmur som avslutade den medeltida borgen mot norr. Delar av den ingår i 

köksborgens nordmur och är också synlig i väster under rum 28. Åt öster har den 


kunnat följas till den vägg som delar rum 35 från rum 36. Sigsjö har rekonstruerat 

dess fortsatta sträckning snett ned mot nordöstra tornet (Sigsjö s. 83). Vid 

en översiktlig granskning syns dock inte något spår efter en anslutande mur i den 

puts som är synlig i rum 37. Däremot finns en lodrät spricka i tornmuren, ca 

1,20 m från östväggen. Det är också möjligt att tornet har varit färdigbyggt innan 

skansmuren byggdes, men ännu är det oklart hur skansmuren anslutit till tornet. 

Vid förundersökningen av det nordöstra tornets källare kunde också konstateras 

att tornet är byggt mot huvudborgens ringmur. I källarvåningen är den östra 

muren 2,36 m tjock medan den endast är 1,50 m tjock ovanför det nedersta 

bjälklaget. 

Fas II: Byggandet av köksborgen 

Hela gaveln är 9 m bred och reser sig 9,5 m över marknivå vid det norra hörnet 

men endast 8,3 m vid det södra där det ansluter mot det nordöstra tornet. Det 

nedre partiet, som undersöktes 2003, är byggt av natursten (Sundnér 2003). Däröver 

vidtar en tegelmur som ersatts med en blandmur av tegel och tillhuggna 

naturstenar ca 1,50 m från murkrönet (100), dvs. i nivå med den övre våningens 

golv (figur 14). Liksom på motsvarande gavel i väster överensstämmer tegelmurverket 

med köksborgens bottenvåning. Naturstensmuren fungerar som grundmur 

och har aldrig varit synlig inifrån. Ovanvåningen har två fönster (115 cm breda 

och 158 cm höga, nr 122, 134), medan bottenvåningen idag saknar fönster mot 

öster. I den nu nedtagna putsen fanns dock markeringar av två igenmurade 

fönster. Naturstensmurens tjocklek kan inte mätas eftersom den är dold under 

bottenvåningens golv. Tegelmuren är 0,78 m tjock utom omedelbart intill och 

nedanför fönstren, där den endast har en tegelstens tjocklek, dvs. ca 0,30 m. 

Detta tunnare parti innebär att eventuellt utbyte av skadade tegelstenar kan påverka 

även den invändiga murytan. 

Både naturstensmuren och tegelmuren tillhör det ursprungliga murverket från 

1660-talet (se figur 17). Vid undersökningen 2003 då de tegelskift, som ligger i 

direkt anslutning till naturstensmurverket, kunde undersökas tolkades samtidighet 

mellan dessa två partier. Även fogbruket i den översta blandmuren är av samma 

typ som den övriga tegelmuren. Det finns därmed inte något som tyder på ett 

avbrott i byggandet. 

Tegelmuren är i princip murad i renässansförband, dvs. omväxlande kopp- 

och löpskift, men det finns en del avvikelser, som tyder på bristande 

noggrannhet. Köksborgen byggdes mot det nordvästra tornet, som då var putsat. 

Flera tegelstenar är avbilade för att anpassas mot tornmuren medan det norra 

hörnet är murat i förband. Teglets storlek varierar i längd mellan 26,5 och 29 cm, 

i höjd mellan 75 och 85 cm och i bredd mellan 12,5 och 13,5 cm. Medelstorleken 

är 27,7 x 81,3 x 13,2 cm (bilaga 4). Huvudsakligen är färgen röd till 

mörkröd men ca 20 % av stenarna är svartbrända, några t.o.m. sintrade. Man har 

uppenbarligen inte ansträngt sig att välja ett enhetligt material, vilket också 

kunde iakttas i den västra gavelmuren. Teglen i den östra muren är dock i regel 

något större än i den västra något som kan tolkas som olika bränningstillfällen. 

Den ojämna förbandstekniken liksom förekomsten av ojämnt brända tegel, avslöjar 

att muren varit avsedd att putsas, men det fanns inga spår efter några 

putslager över huvud taget. 

Naturstenen är skiffrig granit vars struktur tyder på att den är bruten ur fast 

berg (för bergartsbestämning har SGU, Lund konsulterats). Stenarna är av varierande 

storlek och form men huvudsakligen långsmala och med grovt tuktad plan 

yta. De kan vara tagna från den vallgrav som togs upp i berget omedelbart söder 

om slottet av Magnus Gabriel de la Gardie (Läckö, Vårdprogram för slottets omgivningar. 

2000, s. 34). 


Figur 16. Stratigrafisk matris som redovisar den relativa kronolign som dokumenterades vid undersökningen av 

köksborgens östra fasad. 


Figur 17. Kontexterna som knutits till fas II vid undersökningen av köksborgens östra fasad. 


På ritningarna som gjordes 1959–73 finner man på liknande sätt insprängda 

naturstenar i tegelmuren på huvudborgens fjärde våning mot stora borggården 

samt köksborgens norra ytterfasad (bilaga 2: 6–7). På ritningen av den senare är 

dock stenar endast markerade på fasadens östra del. Här finns också en lodrät fog, 

eller spricka, avbildad just där tegelmurverket övergår i blandmurverk. Markeringen 

sträcker sig från murkrönet ned till naturstensmurverket. Den västra 

gavelmuren är också helt och hållet av tegel i det övre partiet (Sundnér 2004). 

Markeringen kan därför tyda på ett byggnadsuppehåll där halva nordfasaden och 

östra gaveln tillhör en etapp och den andra halvan med västgaveln en annan. På 

en karta från 1729 framgår att tegel har bränts väster om slottet (Lohms översiktskarta, 

Läckö. Vårdprogram för slottets omgivningar. 2000, s. 17). Sannolikt 

är det samma ugn som användes på 1600-talet. Ändå tycks den egna produktionen 

inte ha varit tillräcklig eftersom tegel också hämtades från andra tegelbruk 

(Rosell 1999, s. 291). Orsaken till att man blandat in natursten i tegelmuren kan 

kanske bero på brist på tegel. 

Vid byggandet av tegelmuren har man använt byggnadsställning av trä, åtminstone 

utvändigt. Ställningen har varit förankrad i muren med virke, som inte kan 

ha varit tjockare än ca 10 cm. Ett av de bomhål som undersöktes hade kvar 

avtrycket efter ett runt spetsat virke (102). Bomhålen var placerade i samma 

tegelskift med ca en meters mellanrum ungefär 1 m ovanför naturstensmuren, 

sammanlagt åtta bomhål (102, 104, 108, 151, 153, 154–156). Ytterligare en rad 

bomhål påträffades 1,50 m ovanför de understa, men endast i murens södra del 

(112, 114, 116, 118). Det är mycket möjligt att byggnadsställningen även varit 

förankrad i naturstensmuren, men på grund av senare lagningar var det svårt att 

identifiera dem. I beskrivningen av putsarbetet 1967 framgår att man påträffade 

liknande runda ställningshål där t.o.m. rester av björkvirke fanns kvar. Fortfarande 

finns ett rundvirke från en byggnadsställning kvar i gattet mellan förborgen 

och huvudborgen. Hålen murades igen när ställningarna hade tagits ner, 

vilket framgår av brukets likhet med det ursprungliga bruket i några av bomhålen. 

Detta markerar ytterligare att muren byggts för att putsas. Flera bomhål 

fick dock nya ifyllningar vid 1961-års omputsning. 

Samtidigt med uppförandet av tegelmuren murades omfattningar till fyra 

fönster, varav de två översta fortfarande är bevarade. I det övre norra fönstret 

(122) finns delar av den ursprungliga träkarmen kvar (135). I omfattningarna till 

de nedre fönstren (110, 105), som sitter rakt under de övre, finns bomhål (153, 

154, 155, 108) för ställningarna, som uppenbarligen har fått sitta kvar medan 

man murade klart fönsteromfattningarna. 

De två nedre fönsteromfattningarna, varav endast det södra är helt intakt, är 

helt murade med tegel. En noggrant genomförd tegelomfattning muras med 

vartannat skift löp och vartannat kopp. Detta är inte helt genomfört här, men 

dock mera systematiskt än deras motsvarigheter i västmuren. Det södra fönstret 

(110) har en bevarad stickbågig avlastningsbåge (162), medan själva öppningen 

varit rektangulär. Den med natursten blandade tegelmuren börjar i nivå med de 

övre fönstrens nederkant. Även fönsteromfattningarna (122, 134) är delvis murade 

med tuktad natursten. Liksom motsvarande fönster i den västra gaveln sitter 

de övre fönstren endast ett tegelskift under murkrönet. Här finns således varken 

plats eller behov för avlastningsbågar. 

I samband med de arkeologiska undersökningarna 1927 påträffades äldre 

grundmurar, som visar att den ursprungliga bottenvåningen bestått av två ungefär 

lika stora rum i öster (Sjölin 2001, s. 20). Mellanväggen bör ha anslutit 

mellan de två nedre östfönstren. Det södra rummet har dessutom ett fundament 

för en eldstad (bilaga 2:5). De båda rummen har avskiljts mot väster med en vägg 

som anslutit mellan bottenvåningens två fönster mot norr. Dess fortsatta sträckning 

mot söder är inte känt, men den bör ha sträckt sig till tornet. Anmärkningsvärt 

är att den östra delen av skansmuren ser ut att upphöra vid den västra 

grundmuren, vars tjocklek överensstämmer med skansmurens. Av vad som kan 


utläsas av översiktsplanen över grävningen har de påträffade grundmurarna 

tolkats som medeltida, något som också Rubino tagit fasta på (Rubino 1999, s. 

120 f.). Dock överensstämmer murarnas placering med ovanvåningens nuvarande 

rumsindelning, vilket kan stärka antagandet att de ursprungligen tillhört 

köksborgen. Golvnivån bör ha legat på ungefär samma nivå som det nuvarande. 

Fas III: Ny rumsindelning 

De två nedre fönstren (106 och 111) är igenmurade med tegel av samma typ och 

storlek som i ursprungsmuren men med avvikande fogbruk (figur 16, 18). 

Förändringen har inneburit att den tidigare mellanväggen förflyttats mot söder så 

att det smala fönsterlösa rummet, nr 37, bildats. Mellanväggen är delvis murad 

mot det nedre södra fönstret och ligger i flykt med köksborgens sydmur. 

Samtidigt bör även de små rummens västvägg ha ersatts av den vägg som nu 

bildar rum 35. Att denna mellanvägg är sekundär i förhållande till nordmuren 

antyds också av att den delvis döljer en fönsteromfattning mot norr. Förändringen 

av det ursprungliga rummet var genomförd före den äldsta uppmätningsritningen 

som bör ha tillkommit före 1750 (bilaga 2:2). I beskrivningen som 

tillhör ritningen framgår inte något som avslöjar en planerad förändring av 

rummen. Däremot kan man utläsa de olika rummens funktioner i beskrivningen 

tillhörande en uppmätningsritning från 1836. Rum 35 var ett mindre kök med 

bakugn medan rum 36 bara beskrivs som ett rum och rum 37 en svale. 

Fas IV: Reparation av fönsterkarmar 

Vid något tillfälle, har ovanvåningens södra fönsterkarm (123) bytts ut medan 

den norra endast lagats (141). Det är möjligt att dessa fönsterreparationer kan 

sättas i samband med en generell upprustning av köksborgen. 

Fas V: Skador och lagningar 1961 

Vid omputsningen 1961 dokumenterades de båda igenmurade fönstren i 

bottenvåningen (figur 16, 19). Även en del av naturstenen har ritats in samt 

begränsningen för naturstensmurverket och tegelmuren (bilaga 2:6). Däremot 

tycks det inte finnas några fotografier av köksborgens murverk som skulle ha 

kunnat ge information om skadesituationen före omputsningen. I handlingarna 

från omputsningen på 1960-talet finns inga ritningar av köksborgens östgavel. 

Däremot finns skiss över iakttagna sprickor 1968 av kontrollanten ingenjör 

Roland Johansson presenterad i hans dagboksanteckningar, daterad 16.4.68. En 

"dilationsfog, vari numera visar spricka" har markerats vid stötfogen mellan köksborgen 

och det nordöstra tornet. Eftersom Johanssons dokumentation skedde 

efter omputsningen 1961 bör sprickan ha uppkommit därefter. De lagningar, 

som genom cementhaltigt bruk kan knytas till 1960-talet, kan dock avslöja var i 

muren de största skadorna fanns vid denna tid (figur 19). Förutom en del mindre 

lagningar i murens översta parti (124–133, 142, 149, 150) syns större 

sammanhängande ommurningar dels i det norra hörnet och dels under de två 

övre fönstren. Hur mycket av hörnet som är ommurat (120) mot norr kan inte 

avgöras förrän putsen här är avbilad. Den lagning som syns, är 2,17 m hög och 

0,20–0,60 m bred. Anslutande ursprungsmur har stora vittringsskador (143). 

Under det norra fönstret har hela partiet t.o.m. den gamla avlastningsbågen för 

det nedre fönstret murats om (107). Eftersom muren här endast är en sten tjock 

bör hela muren mellan de två våningarna ha ersatts med nytt tegel. Uppenbarligen 

var det inte lika stora skador mellan de två fönstren i söder där endast ett 

parti under det översta fönstret behövt bytas ut (121). Skadorna på denna del av 

köksborgen har varit mer omfattande än på motsvarande västra ytterfasad. 

Orsaken kan vara att denna del, som egentligen vetter mot sydost, är mest 

väderutsatt. 


Figur 18. Kontexterna som knutits till fas III vid undersökningen av köksborgens östra fasad. 


Figur 19. Kontexterna som knutits till fas V vid undersökningen av köksborgens östra fasad. 


Figur 20. Kontexterna som knutits till fas VI vid undersökningen av köksborgens östra fasad. 


Fas VI: Skador och lagningar 2005 

För att få ner den cementhaltiga putsen från 1961 krävdes maskinbilning. Cementen 

hade bränt samman med teglet vilket medförde att putsen inte gick att 

avlägsna utan att tegelytorna skadades. Samtliga tegelstenar och alla fogar var vid 

undersökningstillfället skadade (figur 20). En del ytskador kan ha inträffat redan 

vid 1960-talets putsrestaurering. 

Innan muren på nytt kunde putsas ansågs det nödvändigt att byta ut de mest 

skadade teglen (figur 20). Dokumentationen av detta har utförts av Zälles Byggservice 

Götene, som markerade utbytta partier med hjälp av ett av fotounderlaget. 

Samtidigt gjordes en del fotodokumentation av tillsynsman Jan-Erik 

Andersson, Läckö slott. 

Utvärdering 

De senaste årens byggnadsarkeologiska undersökningar av köksborgens båda 

gavlar och angränsande torn kan sammanfattas i följande slutsatser. 

Tornens dateringar och tidsmässiga relationer 

Det nordvästra tornet är byggt i sin helhet i samband med den s.k. skansmuren, 

som fortfarande delvis finns bevarad. Däremot har det inte kunnat konstateras 

någon relation mellan det nordöstra tornet och skansmuren, vilket tolkats som att 

detta torn är äldre än dess motsvarighet i nordväst. De båda tornen avslutas 

upptill med likartad ornamentik. Vid undersökningen 2004 framgick att det 

nordvästra tornet är byggt i ett sammanhang. Ytterligare undersökning av det invändiga 

murverket behöver dock komplettera denna tolkning. Delar av det 

nordöstra tornets övre murparti är synliga från den östra huvudlängans vind. Det 

finns därför anledning att göra en förundersökning av detta parti innan en 

omputsning av dess utvändigt nu synliga yttermurar. Viktiga frågor i detta sammanhang 

är de båda tornens inbördes tidsmässiga relationer samt datering. Det 

finns möjlighet för dendrokronologisk datering av det nordvästra tornet, vilket 

skulle vara synnerligen angeläget. 

Skansmuren 

Utifrån äldre uppmätningsritningar och iakttagelser i köksborgens anslutning till 

det nordöstra tornet från rum 37 framgår att bottenvåningen i denna del har förändrats. 

Här kan den dokumentation som gjordes vid 1920-talets grävningar ge 

viktig information. En viktig fråga gäller bl.a. skansmurens östra sträckning och 

hur området innanför har utnyttjats före köksborgens byggande. 

Köksborgen 

Kökborgen, som är det sista tillägget till byggnadskomplexet, vilar delvis på 

skansmuren, vars övre delar rivits innan köksborgen uppförts. Till skillnad från 

övriga tillbyggnader från Magnus Gabriel de la Gardies tid är köksborgen byggd 

av tegel i de två våningsplanen ovanför den utvändigt höga naturstensgrunden. 

Murningstekniken varierar och är inte omsorgsfullt utförd vilket bl.a. tyder på att 

tegelmurverket inte varit avsett att synas. Tekniken avslöjar också att det inte 

varit utbildade murare som uppfört byggnaden. Det finns dessutom en skillnad 

mellan den nordvästra och den nordöstra gaveln. I den senare har natursten 

använts i stor utsträckning i den andra våningen. Utifrån en uppmätning från 

1960-talet anas en förändring av naturstenens utbredning i den norra fasaden. 

Sprickan sammanfaller ungefär på platsen där skansmuren fortsätter in under 

köksborgsmuren. Inför fortsatt dokumentation blir det därför särskilt intressant 

att undersöka orsaken till sprickan. Kan den markera ett byggnadsuppehåll och 

kan detta i så fall ses i samband med rivning av skansmurens östra del? 

En annan fråga som är viktig att försöka besvara är varför naturstenen dominerar 

i den östra gavelns tredje våning. Ett möjligt samband kan vara uppehåll i 

tegelproduktionen. De bevarade fotografierna från köksborgens murar mot skansgården 

kan ge kompletterande fingervisningar åt tolkningen. 


Den nordöstra gaveln har haft betydligt större skador än den nordvästra redan 

innan 1960-talets lagningar. Detta innebär också att större murpartier ersatts 

med genomgående cementfogar och nytt tegel. En del av detta omfattar norra 

hörnet. Hur omfattande hörnet murats om kommer att bli iakttagbart vid fortsatt 

nedtagning av putsen på nordfasaden. 

Dokumentationsmetod 

Den fotodokumentation som utarbetades inför undersökningen av köksborgens 

nordöstra gavel innebar både tidsbesparande och innehållsmässigt bättre resultat 

än tidigare traditionell inmätning. Dessutom kunde fotosammanställningen 

också användas för dokumentation av det fortsatta lagningsarbetet. Inför fortsatt 

dokumentation bör man tänka på att planera tid för rektifiering och sammanställning 

av fotografierna. Det är också en fördel att bilderna skrivs ut i så nära 

skala 1:20 som möjligt. Det är också viktigt att tänka på byggnadsställningarnas 

konstruktion så att det är möjligt att fotografera mellan de olika ställningsplanen. 

För att underlätta både fotograferingen och rektifieringen det finns identifierade 

rutsystem på fasaden. Med hjälp av totalstation kan inmätningen av ett sådant 

förenklas. 


Förslag till riktlinjer för den fortsatta arkeologiska 

och byggnadsarkeologiska verksamheten 

Läckö slott är en komplex fornlämning och ett byggnadsminne som innehåller 

mycket och väsentlig information. Samtidigt är slottet en viktig del av kulturarvet 

och ett populärt turistmål med höga besökssiffror. Detta ställer stora krav på en 

attraktiv miljö och anpassning till moderna förhållanden, som samtidigt innebär 

att slottet hela tiden förändras. Slottets antikvariska värden står många gånger i 

motsättning till dess värde som turistmål. Autenticitet står mot upplevelsevärde. 

Denna klyfta behöver inte vara oöverbryggbar. Genom att arkeologiska 

undersökningar och murverksdokumentationer bidrar med ny kunskap om 

slottets byggnadshistoria ökar också intresset för slottet som turistmål. Även pågående 

dokumentationsarbeten är intressanta för den besökande allmänheten. 

Kunskapen om det förflutna är en del av attraktionskraften, och en möjlighet till 

att skapa en positivt upplevd historisk miljö. 

En sådan miljö ställer emellertid höga krav på organisationen och utförande av 

den antikvariska verksamheten. Detta gäller i synnerhet en så stor förändring som 

de nu planerade omputsningsarbetena av slottets exteriöra murar. Tack vare 

Statens Fastighetsverk har det varit möjligt att pröva digitala byggnadsarkeologiska 

metoder, men också potentialen för riktad utredning och förundersökning. 

Hittills har faktiska undersökningar utförts i anslutning till applicering av 

olika putsprover, som ingår i utvecklingsarbetet för den kalkputs som så småningom 

skall ersätta den nya cementhaltiga putsen (Sandberg Malinowski 2005). 

Arkeologisk och byggnadsarkeologisk dokumentation ger underlag både för 

tolkningar av byggnadens historia och för tekniska och antikvariska förutsättningar 

vid vård och restaureringsarbeten. För att det fortsatta arbetet skall kunna 

genomföras effektivt och på en vetenskaplig nivå krävs ett tydligt projektprogram 

och att det samlade ansvaret för dokumentationen läggs på institutionell nivå. 

Det är viktigt att framhålla sambanden mellan under mark dolda lämningar och 

de befintliga murverken. De arkeologiska och byggnadsarkeologiska verksamheterna 

måste m.a.o. integreras. Mot bakgrund av detta föreslås: 

• Att det utses ansvarig institution och en solid organisation för den arkeologiska 

och byggnadsarkeologiska verksamheten. 

• Att de tidigare dokumentationsinsatserna samlas, digitaliseras och förvaltas i 

en databas. 

• Att det upprättas ett projektprogram för den fortsatta antikvariska verksamheten, 

som gäller både arkeologi och byggnadsarkeologi. 

Förslag till organisation och ansvarsområden 

Såväl för den dagliga verksamheten som för de planerade omputsningsarbetena 

behövs en ansvarig institution för de antikvariska insatserna. Denna institution 

skall också vara ansvarig för ajourhållande av såväl tidigare insatser som kunskapsläget 

generellt. Det är av vikt att detta inte uppbärs av en person, utan att det 

finns samlat i form av dokument och registreringar i förvaltningsdatabasen. 

Förslagsvis tilldelas Riksantikvarieämbetets avdelning för arkeologiska undersökningarna 

(UV) huvudmannaskapet, och att organisationen även innefattar 

Västergötlands museum. 

I organisationen skall det finnas tydligt definierade ansvarsområden. Av vikt är 

att utse kontakt- och uppföljningspersoner för framför allt Statens Fastighetsverk 

och Läcköstiftelsen. 

Den antikvariska verksamheten på ett byggnadskomplex av Läckös dimension 

innebär att många olika specialister är inblandade, specialister vars olika kompetenser 

är mer eller mindre beroende av varandra. Därför är det nödvändigt att 

det finns en kontinuerlig information om och deltagande i planerade och pågående 

arbeten med berörda representanter för olika specialområden. 


Representanter för de arkeologiska och byggnadsarkeologiska ansvarsområdena 

skall vara rådgivande för förändringsarbetenas utbredning och omfattning. 

Viktigt är också att dessa personer skall vara föredragande för myndigheterna 

(Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet). Målsättningen bör vara att dokumentationsarbetena, 

såväl under mark dolda lämningar som murverk, skall kunna 

planeras in i ett långsiktigt kunskapsuppbyggande. Den arkeologiska och 

byggnadsarkeologiska verksamheten skall vara en naturlig del av förvaltningen av 

Läckö. 

Ett viktigt ansvarsområde bör även vara att sammanställa information om ny 

kunskap om slottets byggnadshistoria till Läcköstiftelsen. I detta arbete bör även 

ingå att göra underlag till broschyrer, hemsidor, guider och liknande, i syfte att 

förädla och intressegöra Läckö som turistmål. 

Förslag till insamling av tidigare dokumentationsinsatser 

De tidigare dokumentationsinsatserna är inte systematiserade på ett sådant sätt 

att de är lätt tillgängliga. Detta medför att dokumentationsinsatserna inte kan 

inriktas utifrån ett definierat kunskapsläge, och att de därför inte heller är 

kostnadseffektiva (t.ex. saker som det redan finns kunskap om dokumenteras på 

nytt). Dokumentationsmaterialet kan även visa på, vilket också påtalats i utredningen 

ovan, utbredningen av moderna ingrepp i såväl mark som murverk. Det 

finns med andra ord ett behov av att systematisera och tillgängliggöra tidigare 

dokumentationsinsatser. 

Förslagsvis digitaliseras det äldre dokumentationsmaterialet, allt ifrån schaktningsarbeten 

och fotografier till ritningar. Det finns också redan inmätt och digitaliserat 

material som behöver samlas. Detta gäller inte minst Västergötlands 

museums sammanställning av fyndmaterialet från de arkeologiska undersökningarna 

som genomfördes under 1920- och 1930-talen. Genom att tillgängliggöra 

det tidigare dokumentationsmaterialet på ett sådant sätt att det förenklar en översikt 

över varje byggnadsparti kan preciserade frågor styra omfattning och metod 

av framtida dokumentation. På så sätt blir dokumentationen både mer kostnadseffektiv 

och vetenskapligt tydlig. 

Informationssystemet Intrasis föreslås som förvaltningsverktyg för den antikvariska 

verksamheten. Systemet möjliggör att hålla reda på vilka ytor som dokumenterats, 

och vilken information som knutits till de enskilda dokumentationsinsatserna. 

Det är också möjligt att hantera digitaliserat äldre material. 

Institutionen som är ansvarig för den antikvariska verksamheten bör även ansvara 

för förvaltning och ajourhållande av databasen, samt ha skyldighet delge 

information från databasen till Läcköstiftelsen, SFV och andra aktörer. 

Förslag till projektprogram 

Den antikvariska verksamheten behöver struktureras och utföras utifrån tydliga 

målsättningar. Eftersom verksamheten är tämligen omfattande, inkluderande 

under mark dolda lämningar, samt för att stora dokumentationsinsatser bör planeras 

inför omputsningsarbetena, föreslås att ett projektprogram upprättas. 

Projektprogrammet bör innehålla: 

• En beskrivning och sammanfattning av kunskapsläget 

• Målsättningar i form av övergripande vetenskapliga problemområden 

• Beskrivning av metodiska inriktningar 

• Beskrivning av projektorganisationen 

• Genomförandeplaner 


Kunskapsläge 

Med utgångspunkt i boken Läckö – Landskapet, borgen och slottet, samt inventeringen 

av tidigare dokumentationsinsatser, bör kunskapsläget beskrivas. Texten 

bör innehålla en generell del om Läckö som sammanhållet objekt, och som refererar 

slottets vetenskapliga värde i förhållande till en tvärvetenskaplig forskningsmiljö 

inom ämnesområdena historia, historisk arkeologi, kulturgeografi, arkitekturhistoria 

och konstvetenskap. Texten bör även vara strukturerad så att kunskapen 

om tidigare dokumentationsinsatser på specifika byggnadsdelar tydligt 

framgår. Arkeologiska undersökningar av under mark dolda lämningar bör relateras 

till en sådan indelning, som med fördel kan byggas upp kring förborg, 

huvudborg och köksborg. 

En viktig del av kunskapsläget är också en genomgång av det äldre skriftliga 

källmaterialet, samt 1700- och 1800-talets uppmätningsritningar. Dessa urkunder 

ger också värdefull information om de förändringar som genomfördes under 

denna tid. Framför allt gäller det rumsdisponeringen, fönsteröppningar och dörrar, 

något som också påverkar tolkningen av konstruktioner i det yttre murverket. 

Systematisk genomgång av detta material innebär med all sannolikhet ett 

tidskrävande arbete. Det kan däremot användas utifrån preciserade frågeställningar 

i kombination med kompletterad utredning. 

Övergripande problemområden 

Dokumentationen bör vara problembaserad och utgå från vetenskapligt inriktade 

frågeställningar, kunskapsläget samt vara inriktad på att få fram ny kunskap. Med 

utgångspunkt från erfarenheterna från arbetet som redovisats i denna rapport, 

och den information som finns i boken Läckö – Landskapet, borgen och slottet, 

föreslås följande prioriterade problemområden: 

• Läckös byggnadshistoria före 1600-talets ombyggnadsarbeten. Kunskapen 

om slottets äldre byggnadshistoria är påfallande liten. Genom studier av 

befintliga murverk, under mark dolda lämningar och äldre dokumentationsmaterial 

finns stora möjligheter att få betydande ny kunskap om slottets 

medeltida utformning. 

• Bilden och uppfattningen av Läckös medeltid. De mycket stora ombyggnadsarbetena 

av slottet under 1600-talet ändrade i grunden den medeltida 

borgens disposition och sociala topografi. Var förändringarna av tidigare 

statusfyllda delar av slottet, som biskop Gerlandssons rum i den sydöstra 

delen av huvudborgen, till förvaringsutrymmen och andra mindre betydelsefulla 

funktioner, utslag för avståndstagande gentemot den katolska tiden? 

Även våra dagars syn på medeltiden i slottet präglas av 1600-talets iståndsättande 

av de medeltida rummen. Projiceras bilden av medeltiden som kall, 

karg och färglös? 

• Platsens grundtopografi. Trots de stora arkeologiska arbetena under 1920- 

och 1930-talet vet vi påfallande lite och slottsholmens grundtopografi. Detta 

är av stor vikt för att kunna förstå dispositionen av den äldsta borgen. 

Metodiska inriktningar 

Projektprogrammet bör innehålla en väl genomarbetad plan för metodiska inriktningar. 

Utifrån erfarenheterna från de arbeten som redovisats i denna rapport 

föreslås: 

• Att de interiöra oputsade partier som återstår förundersöks för att ge riktade 

kunskapsunderlag för de vidare dokumentationsarbetena. 

• Kontextuell dokumentation av murverken och under mark dolda lämningar 

• Registrering av kontexterna på förtryckta och särskilt utarbetade registerblanketter. 

• Användande av icke skalenliga ritunderlag från digital fotografering vid förundersökningar 

enligt den metod som här prövats. 


• Användande ritunderlag, gjorda med hjälp av digital fotografering och påföljande 

sammanställning och rektifiering, vid undersökningar av större murpartier. 

• Användande av digital inmätningsmetod och påföljande registrering i Intrasis. 

Projektorganisation 

De antikvariska ansvarsförhållandena och ansvarsområdena bör framgå i projektprogrammet. 

Beskrivningen bör vara tydlig så att den är lättfattlig för alla inblandande 

parter. 

Genomförandeplaner 

Eftersom de flesta av dokumentationsinsatserna sker i samband med förändringsarbeten, 

såväl vad gäller under mark dolda lämningar som murverk, är det viktigt 

att så noga som möjligt och tydligt reglera arbetsförhållandena. Detta kan gälla 

tidpunkten för uppställande av byggnadsställningar, tillgänglighet, etc. Målsättningen 

är att alla inblandande parter skall ha en god inblick i tidsaspekterna av 

och procedurerna vid dokumentationsarbeten. 


Referenser 

Litteratur och rapporter 

Augustsson, J.-E. 1999. Läckö som maktcentrum och bostad. Läckö. Landskapet, 

borgen, slottet. Red. L. Jonsson. Stockholm. 

Flodin, B. 1999. Läckö slott under Jacob de la Gardies tid. Landskapet, borgen, 

slottet. Jonsson, L. (red.). Stockholm. 

Hallbäck, S-A. 1989. Läckö slott. Svenska kulturminnen. 12. 

Hahr, A. 1928. Läckö slott och andra de la gardieska monumentalbyggnader i 

Västergötland. Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum 

genom jubileumsutställningens publikationskommitté. XVIII. 

Holmström, E. och Sjölin, C. Prel. Arkivsammanställning – ”Läcköarkiv”. 

Läcköstiftelsens arkiv, Läckö slott. Otryckt rapport. 

Jonsson, L.1999. Läckö slott. Byggnadsminne och turistattraktion. Läckö. 

Landskapet, borgen, slottet. Red. L. Jonsson. Stockholm. 

Läckö. Vårdprogram för slottets omgivningar. 2000. Statens Fastighetsverk. 

Noreen, Ä. Läckö slott. 1962. 4:e uppl. Svenska Fornminnesplatser nr 12. 

Stockholm. 

Rosell, I. 1999. Åren kring 1670. Läckö. Landskapet, borgen, slottet. Red. L. 

Jonsson. Stockholm. 

Rubino, B. 1999. En medeltida borg. Läckö. Landskapet, borgen, slottet. Red. L. 

Jonsson. Stockholm. 

Sandström Malinowski, E. 2005. Rediscovering Historic Mortars and Skills at 

Läckö Castle. The Journal of the Building Limes Forum, Volume 12. 

Sigsjö, R. 1999. Läckö biskopsborg. En medeltida hägring. Läckö. Landskapet, 

borgen, slottet. Red. L. Jonsson. Stockholm. 

Sjölin, C. 1999. Den genomgripande restaureringen. Insatser under 1900-talet. 

Läckö. Landskapet, borgen, slottet. Red. L. Jonsson. Stockholm. 

Sjölin, M. 2001. Analys och tolkning 1996–2001 av arkeologiskt material från 

Läckö slott åren 1926–1939. Fornlämning RAÄ nr 69, Otterstads socken, 

Lidköpings kommun, Västra Götalands län. Rapport 2001:10. Västergötlands 

museum. 

Sundnér, B. 2004. Byggnadsarkeologisk undersökning. Läckö slott. Köksborgens 

västra fasad och nordvästra tornets nordfasad. Västra Götalands län, 

Otterstads socken. Otryckt rapport. 

Sundnér, B. 2003. Byggnadsarkeologisk undersökning. Läckö slott. Köksborgens 

östra fasad. Västra Götalands län, Otterstads socken. Otryckt rapport. 

Söderberg, U. 1999. Vad göra med ett gammalt slott? Något om slottets öde 

under 1800-talet. Läckö. Landskapet, borgen, slottet. Red. L. Jonsson. 

Stockholm. 

Valfridsson, M. 2000. Kulturhistorisk förstudie av Läckö 1:5, Otterstads socken, 

Lidköpings kommun, Västergötland. Rapport 2000:25. Västergötlands 

museum. 

Westrin, B. 1999. Läckö slott före, under och efter Carl Gustaf Tessin. Läckö. 

Landskapet, borgen, slottet. Red. L. Jonsson. Stockholm. 

Wik, N-G. m.fl. 2002. Malmer, industriella mineral och bergarter i Västra 

Götalands län, inklusive kommunerna Habo och Mullsjö. Rapporter och 

meddelanden 108. SGU. 

Wollin, I-B. 1999. 1500-talet på Läckö. Läckö. Landskapet, borgen, slottet. Red. 

L. Jonsson. Stockholm. 

Åslund, L. 1999. Magnus Gabriel de la Gardie. Människan och rollerna. Läckö, 

Landskapet, borgen, slottet. Jonsson, L. (red.). Stockholm. 


Otryckta källor 

Skaraborgs länsmuseums arkiv: 

PM den 2 dec 1971 angående Läckö slott, Edgar Haasum och Sven Axel 

Hallberg 

Besiktnings- och besöksrapporter av Ragnar Sigsjö, 1991-92 

Svartvita fotografier av Olle Strömberg, Besab 1972 

ATA, Stockholm: 

PB/FF/Kons Foto av I. Svartling 1957-61 

Dnr 574/74 Byggnadsarkeologisk undersökning 

PB I, Foto, arbeten 1926-28 

PB II 1930-32, Foto arbeten 1929-1931 

PB III 1933-40, Foto arbeten 1932-39 

Kulturhistoriska byrån. Profana byggnader: 

F I ab:42 1918-75; F I ab:43 1971-73. 

Ämbetsarkivet 4. Topografiska dossierer: 

F 1: - 1927; F 1 1968-73; F 1 1963-67; F 1 1974. Dnr 574; F 1 1975-92. 

Uppmätningsritningar 

1748 Planer, osignerade 

1808 Boman och Mejer, ATA 

1890 Eugen Thorburn, Göteborg, RA 

1836 P G Friberger, RA (ATA) 

1907 E G Asplund, ATA 


Årets rapporter 

Lista över utgivna rapporter inom Malmö Kulturmiljös rapportserie 

– Enheten för Kulturmiljövård Rapport: 


Carola Lund 

Antikvarisk slutrapport. Universitetshuset. Ny hiss samt invändiga 

renoverings- och konserveringsåtgärder. Fastigheten Universitetet 1. 

Lunds kommun, Skåne län. 


Pia Gunnarsson Wallin 

Antikvarisk slutrapport. Kommendathuset. Interiöra arbeten. Del av 

Fastigheten Innerstaden 10:14. Malmö stad, Skåne län. 


Pia Gunnarsson Wallin & Mats Riddersporre 

Utredning. Enskiftet kring Skurup och Svaneholm. 

(Utgiven i samarbete med Länsstyrelsen i Skåne län). 


Carola Lund 

Antikvarisk slutrapport. Flensburgska huset. Igensättning av 

glasblock på innergården samt interiör renovering. Fastigheten Oscar 

25 & 26. Malmö stad, Skåne län. 


Kerstin Börjesson & Olga Schlyter 

Byggnadsantikvarisk dokumentation. Katrinetorp. Dokumentation 

av tapeter och väggmålning. Del av fastigheten Lockarp 44:1. Malmö 

stad, Skåne län. 


Pia Gunnarsson Wallin & Carola Lund 

Kulturhistorisk konsekvensutredning. Universitetshuset. Tillförandet 

av audiovisuell utrustning samt bättre ljud- och ljusfunktioner i aula 

och atrium. Fastigheten Universitetet 1:1, Lunds kommun, Skåne län. 


Jörgen Kling 

Antikvarisk rapport. Inre restaurering av Hyby nya kyrka. Hyby socken 

Väby församling, Svedala kommun, Skåne län. 


Olga Schlyter 

Dokumentation.Davidshallstorg – Torgets utformning, februari 2006. 

Del av Innerstaden 6:7 samt Biblioteket 1, Malmö stad, Skåne län. 


Carola Lund 

Antikvarisk slutrapport. Malmö Centralposthus – Fasadrenovering. 

Fastigheten Aegir 1, Malmö stad, Skåne län. 


Olga Schlyter 

Kulturhistorisk utredning. Simrishamnsbanans järnvägsverkstäder. 

Fastigheterna Kirseberg 2:1 och 2:2, Malmö stad, Skåne län. 


Barbro Sundnér och Joakim Thomasson 

Byggnadsarkeologisk utredning, förundersökning och undersökning. 

Läckö slott. Murverksdokumentation inför planerade 

omputsningsarbeten. RAÄ 69, Otterstads socken i Lidköpings 

kommun, Västra Götalands län.

Läckö slott - Bluerange

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?