Skall Erik Fribergers "däckshus"

Byggnadsminnesutredning 2011-02-21
Erik Fribergers däckshus, Kallebäck

innehåll
objektsfakta, karta ..................................................................5
bakgrund ..................................................................................6
byggnadsbeskrivning ............................................................19
kulturhistoriskt värde..............................................................24
källor ..........................................................................................25
bilagor: bygglovritningar

Högts upp i stadsdelen Kallebäck i Göteborg ligger ett annorlunda bostadshus, det
så kallade däckshuset. Däckshuset är ett experimenthus uppfört 1960 efter ritningar
av den radikale funktionalisten Erik Friberger. Byggnaden är idag i ett internationellt
sammanhang en av de mest konsekvent genomförda projekten inom idéerna
om flexibla flerfamiljshus. Under 2010 väcktes frågan om byggnadsminnesförklaring
av byggnaden.
3 kap. KML reglerar skyddet för den del av vårt kulturarv som utgörs av de från
kulturhistorisk synpunkt särskilt värdefulla byggnaderna i icke statlig ägo. Genom en
byggnadsminnesförklaring kan byggnader och bebyggelsemiljöer som är att betrakta
som synnerligen märkliga bevaras för framtiden och skyddas mot olämpliga
förändringar föranledda t ex av kortsiktiga behov.
Föreliggande byggnadsminnesutredning är utarbetad av White genom bebyggelseantikvarie
Anna Reuter Metelius på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands
län. Utredningen syftar till att utgöra underlag inför beslut om eventuell byggnadsminnesförklaring
av Erik Fribergers däckshus i Kallebäck.
Anna Reuter Metelius
Bebyggelseantikvarie
förord

Översiktskarta över Göteborg, Stadsbyggnadskontoret
Kungsbackaleden
KALLEBÄCK
objektsfakta, karta
Boråsleden
Flygfoto över del av Kallebäck, Eniro
Däckshuset
Kommun: Göteborg
Stadsdel: Kallebäck
Fastighetsbeteckning: kv 13:3
Läge: Högst upp i Kallebäck
Gatuadress: Smörgatan 23-27
Ägande: Brf Kallebäck 1
Nyttjande: Bostäder
Byggnadsår: 1960
Arkitekt: Erik Friberger
Skydd: Göteborgs stads bevarandeprogram
5

6
bakgrund
Schematisk bild över ljus- och skuggförhållanden beroende
på husens höjd och placering.
Tendenser i tiden
Funktionalism
När socialdemokratin kom till makten år 1932
kom bostadsbyggandet för första gången att bli
medel för att förbättra konjunkturen och minska
arbetslösheten. I Sverige rådde en kritisk bostadssituation
som kom att bestå i decennier framåt.
Bra bostäder för alla blev ett viktigt mål för svensk
politik. Den bostadssociala utredningen, tillsatt år
1933, föreslog en rationalisering av byggandet för
att pressa priserna och öka takten på bostadsproduktionen.
Den industrialisering av byggandet
som rationaliseringen innebar gav nya idéer för
arkitekturens utformande. Industribaserade, funktionalistiska
lösningar sökte skapa ett bra boende
för alla i bygget av det svenska välfärdssamhället.
Funktionalistisk arkitektur kom att stå i tät förbindelse
med folkhemmets värden, och blev som
stilströmning långvarig i Sverige.
Strukturalism
Strukturalismen var en sen fas av funktionalismen
och utgångspunkten för 1960-talets arkitekturfilosofi.
Utgångspunkten är att olika delar av en
byggnad har olika livslängd - de är komponenter
som ska kunna ändras och bytas ut var för sig.
Begrepp som generalitet, måttsamordning, uppdelning
efter olika delars livslängd och föränderbarhet
är centrala. Därmed bröt strukturalismen

med funktionalismens syn på formen som en följd
av funktioner som analyserats fram i programskedet.
I Sverige utvecklades och tillämpades
strukturalismen framför allt i ett omfattande statligt
byggande av hög kvalitet.
bakgrund
Experimenthus och självbyggeri i Göteborg
Göteborg kom på flera sätt att bli ledande i utvecklingen
av ett industrialiserat bostadsbyggande.
Rationaliseringen ledde i sin tur till att många
arkitekter fick försöka hitta nya roller under
1960-talet, bland annat inom utvecklingsarbete
och forskning vilket kom att prägla bostadsbyggandet.
I Göteborg uppfördes ett par tidiga experimentprojekt
med nya typer av flerbostadshus,
t ex Tage och Anders William-Olssons smalhus i
Järnbrott, kvarteret Mistralen i Biskopsgården av
Erik och Tore Ahlsén och Erik Fribergers däckshus
i Kallebäck. Inom experimentprojekten utvecklades
metoder att låta människor själva bestämma hur
de ville disponera sin lägenhetsyta.
Från 1934-64 hävdade sig självbyggeriet i
Göteborg som en stark form av bostadsbyggande.
Med självbyggeri menas att den enskilde
intressenten bidrar med en egen arbetsinsats för
att spara pengar samt att få möjlighet att påverka
bostadens utformning. Förutom det mer allmänt
vedertagna egnahemsbygget innefattar självbyggeri
utökad självförvaltning, ombyggnad och Tage och Anders William-Olssons smalhus i Järnbrott och kvarteret
Mistralen i Biskopsgården av Erik och Tore Ahlsén. Bilder ur Att bygga
ett land
7

8
bakgrund
kretsloppsanpassning.
Erik Fribergers däckhus lyfts i en utredning om
självbyggeri upprättad av fastighetsnämnden
(2007) fram som exempel från det moderna självbyggeriets
inledande period, tidigt 1900 fram till
1965.
Flexibelt boende
Flexibelt boende (eng. Flexible housing), är hem
som kan anpassas för förändrade behov och
boendemönster, både ur sociala och tekniska
avseenden. Flexibiliteten består exempelvis i att
de enheter som huset byggs upp av enkelt kan
ändras och/eller att planlösningen inom enheterna
kan göras om. De förändrade behoven kan vara
personliga; såsom tillkomsten av nya familjemedlemmar
eller kanske övergången till en hög ålder.
Förändrade boendemönster kan bestå i demografiska
förhållanden som en ökad andel ensamhushåll,
eller miljömässiga - som fordrar hem anpassade
för klimatförändringar.
Flexibelt boende har en lång historia i folkligt
byggande över hela världen och med sina sociala
och ekonomiska fördelar är det högaktuellt som
ett starkt bidrag till hållbart byggande. Efter första
världskriget blev flexibelt boende en viktig del av
det moderna bostadsbyggandet och ett sätt att
hitta nya boendeformer för att bygga bort den omfattande
bostadslösheten och följde sedan med in
i utvecklingen av det industrialiserade byggandet
och 1960-talets intresse för boendeinflytande.
Efter första världskriget konfronterades europeiska
länder med ett stort behov av urbana bostäder,
främst för arbetarklassen. Den då rådande
modellen för stenstaden var inte ekonomiskt hållbar
för att möta efterfrågan. Boendestandarden
sänktes, främst genom minskat boendeutrymme,
och arkitekter sökte lösningar på problemet. Den
andra CIAM-kongressen, som hölls i Frankfurt år
1929 under rubriken Die Wohnung für das Extistenzminimum,
debatterade kring den bästa lösningen;
begreppet flexibilitet introducerades.
Fenomenet flexibelt boende drevs av ekonomiska
och sociala krafter. Industrialiseringen av
husbyggandet kom att ytterligare öka intresset för
standardiserade huselement. Le Corbusier var en
av de mest flitiga förespråkarna för industrialiseringen,
och utvecklade projekt som hade potential
att kedjetillverkas, till exempel Maison Dom-ino
(1914) och Maisons Loucheur (1928). Att hitta
en fungerande design i standardiserade byggelement
som inte innebar standardiserade hustyper
var en utmaning som även den kände arkitekten
Walter Gropius ägnade sig åt.
Från 1960-talet och framåt blev projekt med
boendeinflytande allt vanligare. Boendeinflytande
hörde tiden till, med en allt med demokratiserad
och decentraliserad planeringsprocess. Ledande

Le Corbusiers Maison Dom-ino (1914) - föregångaren till en uppdelning
mellan en byggnads bärande stomme samt ickebärande innandöme
i bostadsbyggande. Bild ur ’Flexible Housing’
bakgrund
Diagram över byggnadskomponenter och deras variationsmöjligheter
för att skapa ett hus. Hans Auerbach, Walter Gropius+Adolph Meyer,
1924. Illustration ur ’Flexible Housing’
9

10
bakgrund
arkitekter inom den här typen av projekt var Luc
och Xavier Arsène-Henry, som ritade ett antal
byggnader där framtida boende själva kunde
bestämma planlösningen för lägenheterna. Bland
andra arkitekter kan nämnas Nabeel Hmadi, Nick
Wilkinson och Walter Segal i Storbrittanien, Ottokar
Uhl och Eilfried Huth i Österriker och Peter
Sulzer och Peter Hübner i Tyskland.
Boken Flexible Housing, av prof. Tatjana
Schneider och prof. Jeremy Till är en omfattande
kartläggning av flexibla hem runt om i världen där
Fribergers däckshus ingår. På den tillhörande
hemsidan står däckshuset med på en lista med
de mest intressanta bland de 175 fallstudierna.
Följande projekt är andra exempel från listan:
• Weissenhofsiedlung, Stuttgart: bostadsområde
byggt år 1927 under ledning av Mies Van
De Rohe. Banbrytande byggprocess där prefabricerade
byggelement och brukarinflytande
var begrepp som mer eller mindre introducerades.
Byggnadsminnesmärkt sedan 1958
• Letohradska, Prag: våningshus, 1937
• Wohnanlage Genter Strasse i München, 1972
• Wohnen Morgen, bostadsområde ritat av Ottokar
Uhl, Hollabrunn, Österrike, 1972
• Nemausas i Nimes, Frankriker, 1985
• Honor Oak Park, Lewisham, GB 1987
• Funktionsneutrale Räume, Walter Stamm, Täv-
lingsbidrag Winterthur challenges 1987
• Überbauung Hellmutstraße Våninghus i Zürich,
1991
• Vroesenlaan Van der Broek, 1934
• Montereau, Surville, 1971
• Kraftwerk 1, Zurich, 2001
Särskilt intressant exempel på flexibelt boende i
Sverige (enligt http://www.afewthoughts.co.uk/):
• Järnbrott, 1953. Tage och Anders William-Olsson
• Diset, 1964. Axel Grape, Uppsala. Flexibla
lägenhetsmoduler med öppen planlösning
• Norrliden, 1971. Skanska Cement AB Arkitekter,
Kalmar. Radhus
• Orminge, 1971. Jöran Curman och Ulf Gillberg,
Nacka
• The Dynamic House, 1990. Skarna Group

Weissenhofsiedlung (1927) i Stuttgart, Tyskland ritat av arkitekt
Mies Van De Rohe är ett annat av de exempel som tillsammans med
däckshuset omnämns som särskilt intressant Flexible Housing projekt i
världen. Foto: Evert Marinus van Ojen, 1960
bakgrund
Ett annat exempel på listan; Nemausus (1987) i Nimes, Frankrike ritat
av arkitekt Jean Nouvel. Foto: Rickard Waite, år okänt
11

12
bakgrund
Ovanifrån och ned; Norrliden och Orminge. Bilder: http://www.
afewthoughts.co.uk/flexiblehousing/search.php?q=sweden samt ur ’Att
bygga ett land’
Arkitekt Erik Friberger (1889-1968)
Arkitekten Erik Friberger var en samhällsengagerad
funktionalist som utvecklade elementbyggda
småhus och fritidshus, samt flerfamiljshus som
kunde byggas till av de boende. Han var stadsplanearkitekt
i Göteborg 1912-21 och länsarkitekt i
Göteborgs och Bohus län 1927-54. Parallellt bedrev
han egen verksamhet i Göteborg från 1917.
Friberger såg det som sin främsta uppgift att
bekämpa den vid tiden rådande trångboddheten
och bostadsbristen, och arbetade med problemet
i såväl stadsplaner som lägenhetsplaner. I enlighet
med funktionalismen utgick Friberger från den lilla
enheten; lägenheten men framhöll att det enskilda
huset bör ses som en del av den större enheten;
”Individualitet måste ge plats för god helhetsverkan.”
1930-talets låga inkomster för arbetare och de
höga hyrorna skapade ett stort behov av mindre
lägenheter, som ju ställde krav på rationella lösningar
och ett maximalt utnyttjande av ytor. Erik
Friberger deltog i stockholmsutställningen med
två små lägenheter vars grundidé bestod i skärmväggar
och vikväggar som fritt kunde placeras så
att de boende själva kunde bestämma sina rumsavgränsningar.
Från 30-talets början och framöver arbetade
Erik Friberger med att konstruera huselement för
industriell tillverkning. Han startade arkitektkontor

och arbetade vidare på idéerna om hur husbyggnation
skulle kunna rationaliseras. Föränderligheten
var för den socialt engagerade arkitekten en
grundläggande tanke och ett svar på hur bostadsbristen
bäst skulle lösas. Friberger utvecklade ett
elementsystem med 1 meter breda golv- vägg
och takelement, samt lösa entrétrappor, skärmtak,
balkongräcken m.m.
Friberger skrev, tillsammans med Jöran Curman
och Gunnar Sundbärg, i en artikel i Byggmästaren
år 1934 att planerandet av bostadsområden
skulle utgå från bostaden – inte från någon
komposition eller axel. Med bostaden skulle man
sedan utforma kvarteret och därnäst stadsdelen.
Målet för bostadsområden skulle vara ”en rationell,
ekonomisk och trivsam helhet av rationellt,
ekonomiskt och trivsamt anordnade bostäder.
Ingenting annat.”
År 1942 fick Friberger tjänst som den förste
chefen för Byggnadsstandardiseringen. Hans
strävan var att initiera serietillverkning av byggnadsdelar.
Standardiseringen skulle inledningsvis
inriktas mot dörrar, fönster och skåp. Han motarbetade
vanliga missuppfattningar om att husen
skulle bli i det närmaste identiska med varandra.
I Svenska Dagbladet den 3 maj 1945 skrev
Friberger tillsammans med Sven Markelius och
Alf Johansson: ”Det är inte fråga om den hittills
vanliga standardiseringen av hus, som lätt leder
Elementbyggt typhus i trä, fritidshus på utställningen Fritiden i Ystad
(1936) av Erik Friberger
Viktiga verk
• HSB-hus i kv. Betel, Göteborg
• Radhus Munkebäcksgatan (1934), Göteborg
• Villa Lange (1938), Göteborg
• Utbyggbara flerfamiljshus på däck (1960), Göteborg
• Monteringsfärdiga fritidshus vid utställningen
Fritiden i Ystad 1936
13

14
bakgrund
till olämplig likriktning och enformighet, utan om
serietillverkning och standardiserade husdelar,
varav bostäder kunna sammansättas med individuella
variationer såväl i fråga om planlösning
som utformning i övrigt.” Successivt minskade
misstänksamheten mot standardiseringen och
1947 fastställdes Sveriges Standardiseringskommission
förslag till typmått för fönster och fönsterdörrar.
Mellan år 1948 och 1952 uppförde tolv stycken
provhus i Lunden, Göteborg. Bygget var ett
samarbete med Bostadsstyrelsen och Göteborgs
stad.
I Lunden fick Friberger tillfälle att pröva sina
idéer kring elementbyggande, samt sammanhangen
mellan stadsplan, husplan och byggnadsteknik.
Han kunde utgå från de boendes önskemål.
Husen är på en våning, med 3-8 rum och kök med
olika planlösning och egen innegård. Utrymme
fanns för att utbyggnad.
År 1954 gick Friberger i pension som länsarkitekt.
Ungefär samtidigt påbörjade han det projekt
som kom att resultera i däckhuset vid Smörgatan.

Ur annons för däckshuset i Svenska
Dagbladet 24 september 1960. Arkitekturmuseets
arkiv
Idén om däckshuset
Friberger hade alltid betraktat flerbostadshuset
och dess begränsningar som ett nödvändigt ont i
den bostadsbrist som rådde i Sverige. Med däckhuset
såg han till att de flesta av villans fördelar
överfördes till ett flerfamiljshus, samtidigt som
den bärande stommen och installationer förblev
gemensamma. De mindre välställda skulle på så
sätt få samma möjligheter till valfrihet som de välbärgade.
Däckshuset var Fribergers utopi om att
kunna lösa bostadsproblemen i städerna.
Den centrala idéen är betongdäck som en
reproduktion av tomtytan i luften och därmed ges
samma tekniska frihetsgrad som vid bygget av
en villa. Den fribärande betongstommen skulle
möjliggöra vilken slags bostäder som helst, och
ytterväggar samt fönsterplaceringar kunde placeras
oberoende av grannens val. Likaså kunde de
boende själva välja grad av ljudisolering och ha
kontroll över underhåll och ekonomi.
Friberger menade att bostaden på ’våningstomt’
skulle kunna behålla de viktigaste av det
vanliga egnahemmets fördelar framför det vanliga
flerfamiljehuset, såsom bättre individuell anpassning
efter familjens behov, större och trivsammare
friluftsrum med växtlighet, lämpligare belägna
utelekplatser för småbarn i plan med bostaden,
bättre isolering från grannar både ute och inne,
bakgrund
15

16
bakgrund
bättre och därigenom också billigare vård av
huset samt bättre kontroll över husets ekonomi.
Bostaden på våningstomt skulle också kunna tillvarata
det vanliga flerfamiljshusets främsta fördel:
det centrala läget.
Större möjlighet till central service kan också
erhållas, t.ex. värme- och sanitetsanläggning.
Bostaden på ’våningstomt’ skulle dessutom kunna
få följande fördelar framför det vanliga egnahemmet
på ’marktomt’; billigare och enklare att öka,
minska och flytta en bostad obunden av marken,
mindre trädgårdsarbete, friare utsikt från friluftsutrymmet
och ända ofta bättre avskildhet från
insyn än man i allmänhet har på marktomt, mindre
beroende av kuperad markyta än vanliga egnahem
på marktomt.
När Friberger presenterade sin idé för de
allmännyttiga bostadsbolagen i Göteborg var
de inte intresserade. Istället vände han sig med
större lycka till Skånska Cementgjuteriet (idag
Skanska), och projektet kunde därmed konkretiseras.
Däckshuset stod inflyttningsklart sommaren
1960.
Majoriteten av de boende köpte in sig på projektet
just på grund av möjligheten att själva kunna
styra utformandet av sitt boende. Engagemanget
var aktivt och stort. Inför bygget fick lägenhetsköparna
beskriva sina önskemål för Friberger, som
sedan hjälpte dem med planlösningarna. Hans
inflytande över utformningen av lägenheterna varierade,
men han tycks stundtals ha haft svårt att
fullt ut ge lägenhetsköparna den utlovade friheten,
till exempel försökte han förgäves att övertyga
många boende att välja linoleumgolv istället för en
”borgerlig” ekparkett.
Däckhuset var enligt Friberger själv ett misslyckande,
åtminstone delvis. På grund av det
exklusiva läget i staden köptes tomterna av välsituerade
människor, som också hade råd att från
början bygga ut våningstomterna maximalt. Byggnaden
blev därmed inte lika luftig och genomsiktlig
som tänkt. En annan besvikelse var att Skånska
Cement inte gick med på att lägga de 80 cm jord
som krävdes för att få en rik grönska på betongplattans
balkonger.
När däckhuset stod färdigt utarbetade Friberger,
i fortsatt samarbete med Skånska Cement,
fler förslag på däckhus. Bland annat ritade han ett
förslag på ett däckhus i stjärnhusform där varje
vinge utgjorde en tomt i varje plan. År 1962 lämnades
in förslag på ett stjärnhusformat däckhus
i åtta våningar, men Göteborgs stad och byggnadsnämnden
sa nej.
Dåvarande stadsbyggnadschef Folke Björk menade
att Friberger borde projektera för byggen på
svårbebyggd mark, eftersom däckhus fungerade
bra att placera i branta sluttningar. Friberger hade
svårt att få kommunen att upplåta mark, trots ett

Däckshuset 1960. Foto: Arkitekturmuseet
bakgrund
17

18
bakgrund
visat intresse från nya potentiella boende.
Under arbetet med att söka upp mark för nya
däckhus blev Friberger allvarligt sjuk. När en privatbyggmästare
i mitten av 60-talet visade intresse
för att bygga ett däckhus i den branta västersluttningen
vid S:t Pauligatan var Erik Friberger så
sjuk att han inte längre orkade driva projektet. Han
dog 1968.
Däckhuset vid Smörgatan fick, trots medial
uppmärksamhet, aldrig någon efterföljare. Förutom
de faktorer som redan nämnts, där främst
industrialiseringen av bostadsbyggandet kom att
leda bort från pelardäckets öppenhet och flexibilitet
till fördel för variantbegränsade slutna system,
kan rent personliga motsättningar gentemot
Friberger ha bidragit. Han hade varit en omvittnat
stark och omutbar länsarkitekt som aldrig undvek
konflikter, och det är sannolikt att han skaffade sig
många fiender. Samtidigt kan boendeinflytandet
ha gjort att varken arkitekter, byggnadsentreprenörer
eller bostadsföretag intresserat sig för att
driva projektet vidare, i och med att det skulle
underminera fackmännens auktoritet och kontroll.
Whonregal (1987) i Berlin är är en uppföljare på däckshusets principer.
18 individuella byggare har fyllt en betongkonstruktion med
individuella byggen intill varandra.

Däckshuset ligger högst upp i Kallebäck i utkanten
av bostadsområdet vid Smörgatan. Byggnaden
är uppförd vid en sluttning i skogsbrynet med
tre fasader som vänder sig ut mot ett grönområde
och med utsikt rakt västerut över Göteborg.
Konstruktion, komposition
Byggnaden består av tre våningsplan i betong:
77,5 meter långa, 13,5 meter breda, placerade 4
meter ifrån varandra i höjdled. Våningsplanen bärs
upp av en platsgjuten betongstomme med 10
meter långa fribärande balkar som spänner mellan
två pelarrader. De tre trapphuset har genomgående
passager i entréplanet och är helt öppna mot
öster upp till den översta våningen. Från varje
trapplan nås två våningstomter. Ovanpå betongdäcken
ligger villaliknande bostadsenheter med
klimatgränser vid ytterdörren till varje enhet, som
i en vanlig villa. Det 18 tomterna varierar från 144
m 2 till 210 m 2 . Det statliga lånetaket för småhus
vid tiden för uppförandet begränsade bostadsytan
i varje lägenhet till maximalt 125 m². Inga lägenheter
fick nå ut utanför raderna med bärande
pelare, då de yttersta delarna av våningsplanen
inte var dimensionerade för att klara laster från
byggnader. Härigenom är det maximala husdjupet
begränsat till 10 meter, samtidigt som det finns
ett obrutet, kontinuerligt uterum med minst 1,7
meters bredd utanför alla lägenheter. Balkongen
byggnadsbeskrivning
Sektion, däckshuset. Stadsbyggnadsbyggnadskontoret, Göteborg
19

20
byggnadsbeskrivning
löper med andra ord runt om hela huset. Den
ursprungliga tanken var att man där skulle kunna
anlägga trädgård. Bostadsenheterna har fasader
av trä med varierande färger och flacka sadeltak.
Alla bostadsenheter är uppbyggda av en träregelstomme
som är utvändigt klädd med liggande
panel. Byggsystemet är uppbyggt av väggelement
med bland annat innerväggar, hyllväggar och
dörrelement, som är förankrade i betonggrunden.
Det krävs två människor för att byta ut elementen;
en som håller och en som förankrar. Ursprungstanken
var att hemmet lätt skulle kunna anpassas
till olika individuella önskemål och en individuell
Planförslag, däckshuset. Stadsbyggnadsbyggnadskontoret, Göteborg
utformning av lägenheternas fasader, yttertak och
planlösning. En begränsning kom emellertid av
att de gemensamma vatten- och avloppsschakten
placerades intill trapphusen, och på grund av en
maximal lutning av avloppsledningarna måste kök,
badrum och toalett placeras inom ett begränsat
avstånd därifrån. Badrummen har därmed inget
dagsljus. Vardagsrummen växlar i storlek, och är
ibland genomgående. Antalet fönster begränsades
gjordes i de flesta fall fasta, någonting som
förenklade både tillverkning och montering. Vädring
kan istället ske genom de balkongdörrar som
finns i de flesta rum. Måttet mellan betongdäcken

ger en rumshöjd om ungefär 2,5 meter. Panelen
målades ursprungligen med impregneringsfärger.
Varje hus har en individuell färgsättning, medan
den blottade betongstommen ger byggnaden
en sammanhållen karaktär. Av brandsäkerhetsskäl
är trapphusets väggar helt i betong och utan
fönster. Högst upp finns ett tak över trapphuset,
och värmeslingor är ingjutna i trappstegen för att
motverka isbildning. De gemensamma ytorna är
reducerade till ett minimum, och klimatskyddade
bara där detta är nödvändigt. I entréplanet finns
arton platser i kallgarage, cykel- och barnvagnsförråd,
värmecentral, lägenhetsförråd och en mötes-
och fritidslokal för bostadsrättsföreningen.
Sedan färdigställandet år 1960 har de
flesta av lägenheterna byggts om i flera omgångar,
och de tomter som från början inte var fullt utbygga
har successivt fyllts på med tillbyggnader.
Idag är samtliga tomter så gott som fullbyggda.
Hittills har ingen lägenhet rivits och ersatts. En av
lägenheterna, på tomt nr. 17, har bevarat ungefär
samma utformning och inredning som den hade
1960.
Genomförda förändringar, tekniskt skick
Byggnaden har i stora drag sin ursprungliga
utformning bevarad. Några av bostadsrättsföreningen
samordnade förändringar har genomförts.
Bland annat så har det ursprungligen asbest-
byggnadsbeskrivning
Däckshusets södra gavel. Foto: White 2010
”De hjälper inte till att bära, stöder eller värmer
inte varandra. Det är inte yttersta ekonomi som i
en lamellhuslänga. Men till priset köps just den
eftersträvade friheten att kunna ändra och lägga
till och slippa samordna”. ( Arkitektur 7/8, 1971).
21

22
haltiga skivmaterialet i balkongfronterna samt
takmaterialet bytts ut 1997 och ersattes med nya
balkongfronter med ett liknande utseende. Vatten-
och avloppsstammar har bytts, fönsterrutorna har
bytts till treglas och byggnadsstomens ursprungligen
omålade betongytor har målats. Bostadsenheternas
ursprungliga snickerier har bevarats.
En akut situation i dagsläget är de svåra betongproblem
som byggnadens stomme har drabbats
av. Den kritiska punkten är byggnadens originella
konstruktion med mer exponerad betongyta
än vad som är brukligt i traditionellt byggande.
Betongen har därmed i särskilt hög utsträckning
blivit utsatt för atmosfärens påverkan i form av
karbonatisering av betongen, inträngning av fukt
och efter hand korrision av armeringen som i sin
tur har medfört sprängning av betongen. 2006
undersökte VBK Kunsulterande Ingenjörer AB
omfattningen av skadorna. Karbonatiseringsprov
togs på betongen i bjälklag och pelare. De skador
som påträffades var längsgående och punktala
rostsprängningar samt sprickor på undersiadan av
bjälklagen, pelare, balkar och väggar. Karbonatiseringsdjupet
i bjälklagen låg vid den här tiden på
mått mellan 5-30 mm och i pelare 40 mm. Detta
innebär att armeringsjärnen saknar skydd mot korrosion.
Des slutgiltiga bedömningen var att omfattande
åtgärder behöver göras omedelbart för att
stoppa fortsatt nedbrytning och därmed undvika
konstruktiva skador.
Däckshusets betongstomme har målats som åtgärd mot karbonatiseringen.
Foto: White 2010
Allmänt om betong och dess skador
Många betongkonstruktioner är idag i stort behov av reparation och behovet
kan förväntas öka. De bidragande faktorena är: en gemensamt uppnådd ”farlig
ålder”, bristade kunskap samt brådskande processer vid byggnadstillfället och
ökade föroreningar i den yttre miljön. Betongskador uppstår genom att vatten,
klorider, koldioxid, kemikalier, slitande media eller tung trafik angriper och förstör
betongen. Genom kemiska processer orsakade av luftens koldioxid neutraliseras
betongen med armeringskorrussion och rostsprängningar som följd. Processen
kallas karbonatisering. Karbonatiseringen har ingen menlig inverkan på betongens
hållfasthet men förkortar livslängden i sin helhet.

yggnadsbeskrivning
En boendeenhet. Foto: White 2010 Däckshuset sett från sydost. Foto: White 2010
En boendeenhet. Foto: White 2010 Del av östra fasaden. Foto: White 2010
23

24
Portgång genom byggnaden. Foto: White 2010 Tidstypisk nummerskylt. Foto: White 2010
byggnadsbeskrivning
Korrugerat eternittak över trapphus. Foto: White 2010 De ursprungligen obehandlade betongytorna har målats men brädformens
avtryck framträder ändock fortfarande tydligt i betongytan. Foto:
White 2010

kulturhistoriskt värde
Däckshuset är ett unikt tidsdokument från
1960-talet med värden som dels är av betydelse
ur rumsligt, upplevelsemässigt perspektiv och
dels ur kulturhistoriskt, informativt perspektiv.
Värden
Däckshuset är ett i internationellt perspektiv unikt
exempel på experimenthus för flexibla och prefabricerade
lösningar och samtidigt ett representativt
exempel på Göteborgs framstående läge
inom bostadsbyggandet i Sverige vid tiden.
• Däckshuset är en ovanligt pedagogiskt exempel
på strukturalismen, som var en arkitekturströmning
aktuell under 1960-talet och en sen
fas av funktionalismen. Strukturalismen sammanfattas
enkelt i att byggnadens utformning
är resultatet av en uppdelning där komponenter
med lika livslängd sammanförs så att en
ändring eller ett byte lätt ska kunna genomföras
utan att andra delar av byggnaden utsätts.
• Däckshuset står som resultat av ett ovanligt
konsekvent genomfört projekt baserat på
strukturalismens idéer samt det starkt relaterade
begreppet flexibelt boende / ’flexible
housing’. Flexibiliteten består i möjligheten till
individuell utformning inom ramen för en standardiserad
konstruktion. Här är tre våningsplan
i betongdäck ämnade att fungerade som tom-
tytor, där de boende själva väljer utformning på
ombyggbara elementhus. Elementhusen utgör
enskilda bostadsenheter som dock ansluter till
gemensamma tekniska installationer i centrala
punkter vid betongstommen. I egenskap av
flexibelt boende har däckshuset rönt internationell
uppmärksamhet; i boken Flexible Housing
- en omfattande kartläggning av flexibelt
boende runt om i världen. Däckshuset ingår
som ett av tre svenska exempel och omnämns
som ett ovanligt konsekvent genomfört exempel
på flexibla flerfamiljshus.
• Göteborg kom att bli nationellt ledande i
utvecklingen av ett industrialiserat bostadsbyggande
och däckshuset i Kallebäck är jämte
Tage och Anders William-Olssons smalhus i
Järnbrott och kvarteret Mistralen i Biskopsgården
av Erik och Tore Ahlsén en av sin samtids
tydligaste tillämpningar av strukturalismens
idéer.
Däckshuset sammanfattar den radikale funktionalisten
Erik Fribergers verksamhet som arkitekt
• Friberger var en av de mest medvetna och
konsekventa företrädarna för funktionalismen
i svensk arkitektur och stod i tre årtionden i
centrum av den svenska arkitekturens idéutveckling.
Erik Friberger (1889-1968) verkade
bland annat som stadsplanearkitekt i Göte-
25

26
borg och länsarkitekt i Göteborgs och Bohus
län. Däckshuset är Fribergers privata och mest
radikala projekt. Byggnaden uttrycker den
socialt engagerade arkitektens livsverk; han
var drivande i utvecklandet av standardisering
och storskalig produktion av huselement med
möjlighet till individuell utformning som svar
på den svenska bostadsbristen. Däckshuset
erbjöd enligt Friberger en kombination av det
egna hemmets och flerfamiljshusets fördelar
på centrala lägen.
Däckshuset har genom sin enkelhet och råhet
gestaltningsmässiga värden som uttrycker strukturalismens
idé om den ’öppna formen’ samt
materialitet och tillkomstprocess.
Värdebärande karaktärsdrag
Ovan beskrivna värden konstitueras av ett antal
värdebärande karaktärsdrag:
• En blottad med öppna våningsplan i betong
uppburna av en platsgjuten betongstomme
med fribärande balkar mellan två pelarrader.
• Betongstommens ursprungliga råa, obearbetade
ytor med avtryck av formbräder
• Trapphusens utformning med genomgående
passager i entréplanet och avsaknad av väggar
mot öster upp till den översta våningen.
• De lätta skivklädda balkongräckerna utformade
med originalet som förebild.
Tankar kring skyddsbestämmelser
Däckshuset är en materialisering av strukturalismen
vars idémässiga kärna handlade om att individuella
delar skulle kunna bytas ut inom en fast
ram. Byggnaden visar på funktionalismens yttersta
konsekvens - en arkitektur vars värde uteslutande
ligger i användbarheten. Genom att lägga fast utformningen
av stommen och ett minimum av samordning
mellan bostadsenheterna gjorde Friberger
de enskilda husägarna så gott som helt oberoende
av varandra. Liksom i Fribergers övriga projekt
bär bostadsenheterna i däckshuset skissartade
drag som snarare inbjuder till ombyggnader och
förändringar än till restaurering och rekonstruktion
av originalutförande och musealisering. Föränderligheten
byggnadens bärande idé och bör även
vara dess mest bevarandevärda aspekt. Alltså bör
de enskilda bostadsenheterna även fortsättningsvis
kunna byggas om och till inom betongstommens
fasta ramverk.

Arkitekturmuseets arkiv
Stadsbyggnadskontorets arkiv, Göteborg
Samtal med arkitekt Claes Caldenby
Arkitektur 3, 1959
Arkitektur 7/8, 1971
Att bygga ett land. Claes Caldenby mfl.
Brf kallebäck 1 - utlåtande. Bengt J O Johansson
SAR/MSA
Claes Caldenby, Gunilla Linde Bjur, Sven Olof
Olsson. Guide till Göteborgs arkitektur. Arkitektur
Förlag 2006
Eva Eriksson, Den moderna staden tar form. Arkitektur
och debatt 1910-1935. Stockholm, 2001
Tatjana Schneider, Jeremy Till. Flexible Housing.
Oxford, 2007
Revision: Mama skriver om historien. Utställningskatalog,
Arkitekturmuseet, 2004
Lotta Krus. Funktionalisten Erik Friberger. Exa-
mensarbete i arkitekturhistoria. Chalmers tekniska
högskola, Göteborg 1989 (1993)
Lotta Andersson. Erik Friberger. Arkitektur för förändring.
Examensarbete i Kulturvård, 2005
Göteborgs stads bevarandeprogram för kulturhistorisk
värdefull bebyggelse
källor
27