Gruppens betydelse – fenomenologisk studie om ... - Gestaltakademin

Master of Science 

Gestalt Psyhotherapy 

Gruppens betydelse 

- fenomenologisk studie om betydelsen av gruppverksamhet 

för ungdomar med missbrukande förälder/föräldrar 

av 

Elisabeth von Sydow 

T36 

Dissertation, 2007-01-30 

Handledare: Britt Bragée 

Dotorand, MA (Gestalt Psyhoterapy)

Abstract 

Syfte: Då en förälder eller båda föräldrarna missbrukar alkohol vet vi genom forskning att 

barn far illa och att det påverkar hela barnets livssituation. I kommer i min mastersuppsats 

inrikta mig på ungdomarnas upplevelse av vad som är betydelsefullt för dem med att gå i en 

gruppverksamhet för barn-tonåringar/ungdomar med missbrukande förälder/föräldrar. Min 

övergripande forskningsfråga är "vad har/är betydelsefullt för dig med att gå i en 

gruppverksamhet för barn- och tonåringar/ungdomar till missbrukande förälder/föräldrar". 

Metod: Jag har valt en kvalitativ studie med en fenomenologisk metod då jag undersöker 

ungdomarnas subjektiva upplevelser av gruppverksamheten. Jag kommer att undersöka 

gruppverksamhetens väsen såsom den upplevs av deltagarna. Den fenomenologiska 

analysmetoden väljer jag då det är upplevelsen av fenomenet gruppverksamheten som jag vill 

undersöka. 

Resultat: Det som träder fram som generella kännetecken i min undersökning är att 

gruppverksamheten ger en samhörighet så man inte känner sig ensam, gör det möjligt att tala 

om svåra saker som blir läkande, man blir sedd och bekräftad, man kan vara ärlig och öppen 

med sig själv, ger hopp om framtiden, ger bättre självkänsla och att man blir mindre egoistisk 

och känner sympati för andra. 

Diskussion: Att växa upp i en familj där någon förälder missbrukar innebär att det onormala 

blir normalt. Att upptäcka att man inte är ensam om att uppleva svåra saker är befriande. 

Regeln ”att inte lita på” är effektiv för att hemlighålla familjens situation men konsekvensen 

för barnet blir total isolering och misstänksamhet som inverkar på förmågan att möta de egna 

känslorna och ge uttryck för dem. Så betydelsen att få möta andra ungdomar som förstår och 

få en känsla av att inte vara ensam ger en samhörighet och tillhörighet. 

Slutsatser: Barn- tonåringar/ungdomar som växer upp med missbrukande förälder/föräldrar 

får stora svårigheter med tilliten till andra människor framförallt vuxna. Det är inte så lätt att 

berätta för andra hur man har det. Att ha tillit till en annan människa är sårbart och ömtåligt 

och kräver respekt från omgivningen. En styrka med gruppverksamhet är att alla känner igen 

varandras svårigheter och alla lyssnar, bekräftar och respekterar varandra.

Författarens tack 

Jag vill först och främst tacka mina informanter, de fyra ungdomarna, som med sin tid, mod 

och engagemang berättat och beskrivit för mig hur de upplevt gruppverksamheten. Det har 

varit lärorikt, berörande och jag har med glädje tagit del av deras berättelser. 

Vill tacka min handledare Britt Brageé som med sin stora kunskap, en fast hand och sin värme 

varit ett ovärderligt stöd för mig och lett mig vidare i min process. Utan hennes stöd hade min 

Master inte blivit skriven. 

Jag vill tacka mina pedagogiska lärare, mina kurskamrater, och andra lärare på 

gestaltutbildning. Jag vill rikta ett särskilt tack till mina utbildningsterapeuter Britta Lanning, 

Ulf Klingvall och min handledare under utbildningen Helena Nyström som alltid stöttat mig 

med både stöd och frustration. 

Jag vill också tacka mina söner Anders, David och min svärdotter Anna för deras stöd och 

uppmuntran och att de haft förståelse för att jag varit upptagen med min uppsats. Sist vill jag 

rikta ett extra tack till mitt barnbarn Stina då jag uppskattar och njuter av hennes glädje och 

närvaro i mitt liv.

Innehållsförteckning 

1. Introduktion…………………………………………………………………….sid 2 

2. Bakgrund………………………………………………………………………..sid 4 

2.1 Kemiskt beroende och beroendeutveckling…………………………………….sid 4 

2.2 Alkoholismens negativa konsekvenser för hans/hennes föräldraomsorg………sid 5 

2.3 Barn som växer upp i familjer med missbruk…………………………………..sid 6 

2.4 Vad är bra med en gruppverksamhet för barn- och tonåringar/ungdomar som 

lever i en svår livssituation………………………………………………………sid 8 

3. Teoretiska begrepp och perspektiv………………………………………….. . sid 9 

3.1. Litteratur och relevant forskning………………………………………………..sid 9 

3.2 Fenomenologisk psykologisk forskning enligt filosofen Edmund Husserl…….sid 10 

3.3 Psykologiska teorier…………………………………………………………….sid 11 

3.4 En trygg bas, anknytningsteori…………………………………………………sid 13 

3.5 Känsla av själv………………………………………………………………….sid 14 

3.6 Gestaltterapins värdesystem, den dialogiska aspekten, gestaltpsykologi 

och fältteorin……………………………………………………………………sid 16 

3.7 Awareness……………………………………………………………………….sid18 

4. Metod och material……………………………………………………………..sid 18 

4.1 Undersökningens syfte………………………………………………………….sid 18 

4.2 Metod……………………………………………………………………………sid 19 

4.3 Dataanalys enligt EPP-metoden…………………………………………………sid 20 

4.4 Datainsamling……………………………………………………………………sid 22 

4.4.1 Intervjun……………………………………………………………………….sid 22 

4.4.2 Urval och beskrivning av intervjupersonerna…………………………………sid 23 

5. Resultat…………………………………………………………………………..sid 23 

6. Validitet och reliabilitet...……………………………………………………….sid 35 

7. Etiska övervägande ……………………………………………………………..sid 36 

8. Diskussion…………………………………………………………………….….sid 37 

9. Slutsatser…………………………………………………………………………sid 41 

Referenser 

1

1. Introduktion 

”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket! Det har gett mig skrattet, det har gett mig 

smärtan så jag kan urskilja lyckan ifrån sorgen”. (Utdrag från Violetta Parras, frihetssång) 

Med de orden vill jag inleda min studie då ordens innebörd för mig är att smärtan inte bara är 

av ondo utan ibland kan vara nödvändig för att göra livet tydligt och ge oss det vi kallar för 

livskvalité. Att arbeta som gestaltterapeut innebär många möten med vuxna människor och att 

dela både smärta, sorg och glädje vilket är både spännande och givande. Jag arbetar också 

som familjebehandlare inom socialtjänstens Resursgrupp i Trosa och möter där även barnen 

som har det svårt på olika sätt. Sedan hösten 2006 har jag tillsammans med en kollega 

barngruppverksamhet för barn i svåra livssituationer. Det är bland annat barn/tonåringar och 

ungdomar som lever med förälder/föräldrar som missbrukar eller har missbrukat alkohol eller 

någon annan drog. 

När jag och min kollega startade upp verksamheten talade vi en hel del kring hur vi skulle 

lägga upp vårt arbete för att det skulle bli bra för gruppen vi skulle möta. Under denna process 

funderade jag på vad barn/tonåringar och ungdomar kan uppleva som betydelsefullt med att 

gå i en gruppverksamhet som lever/har levt med missbrukande föräldrar/förälder. Det skulle 

vara viktigt för mig som gruppledare och framförallt intressant att få höra deras mening om 

betydelsen av gruppen. Hur är det för barn- och tonåringarna/ungdomarna att träffa varandra i 

en grupp? Vad är det i gruppverksamheten som har betydelse? 

Jag har egen erfarenhet av förälders missbruk, min pappa var alkoholiserad och dog i sin 

alkoholism. Det har påverkat mig som barn och även in i vuxenlivet. Jag har genom egen 

personlig utveckling, egenterapi och utbildning kommit så pass långt i min bearbetning att jag 

kan arbeta med detta utan att blanda ihop min personliga erfarenhet med barnens, tvärtom har 

jag idag glädje av den erfarenheten när jag möter barn, tonåringar och ungdomar samt deras 

föräldrar. 

Detta ämne ligger mig varmt om hjärtat och det kändes extra viktigt att jag var observant på 

att det kunde finnas risk att jag blev alltför känslomässigt involverad under intervjutillfällena. 

2

Kunskapen har jag då jag gått i en gruppverksamhet för vuxna barn till missbrukande 

förälder/föräldrar på Nämndemansgården i Skåne under fem dagar. Jag har även under flera år 

gått i ACOA, en självhjälpsgrupp inom AA för vuxna barn som vuxit upp med missbrukande 

förälder/föräldrar. Det har varit en resa för mig att få intervjua ungdomarna och jag har blivit 

berörd under intervjutillfällena. 

Jag har valt att intervjua ungdomar då jag vill utgå från barnperspektivet i min studie. Min 

studie har ingen ambition att belysa föräldrars missbruk i ett barnperspektiv utan gruppens 

betydelse för dem. Hur det är att växa upp i en familj där en eller båda föräldrarna missbrukar 

variera förstås, beroende på barnets utvecklingsnivå och mognad. Det man vet är att barnen 

får svaga förebilder med sig i livet. Ett viktigt begrepp i gestaltterapi är helhet vilket innebär 

att människan är en hel gestalt med kropp och själ. Det innebär att vi också ingår i ett 

sammanhang, Vi har behov av att vara i och upprätthålla nära relationer. ”Människan är en 

relation.” Det är svårt som barn att relatera till föräldrar som växlar mellan att vara 

tillgängliga och avvisande utifrån ett missbruk. 

Min övergripande forskningsfråga är "Vad uppfattar ungdomar som betydelsefullt med att gå i 

en gruppverksamhet för barn till missbrukande förälder/föräldrar". Jag vill öka förståelsen för 

gruppverksamhetens betydelse och kunskap om hur den upplevs av den enskilde individen. 

Med forskningsfrågan vill jag undersöka ungdomens upplevelser. Vad upplever de som 

betydelsefullt med att gå i gruppverksamheten och har deras vardagsvillkor förändrats 

positivt? Mitt intresse är att undersöka om det finns gemensamma upplevelser som kan 

beskriva gruppens meningsfullhet 

Kravet på en undersökning är att den ger ny kunskap, förståelse och att den ger vidgad insikt. 

I min studie hoppas jag det kommer fram ny kunskap och förståelse som ger vidgad insikt 

utifrån ett barnperspektiv. Vi vet redan att barngruppsverksamhet har positiv effekt för barn 

och ungdomar men mer utifrån ett vuxenperspektiv. 

Mitt ämne lämpar sig för en kvalitativ studie med en fenomenologisk metod. Det finns en del 

forskning kring hur barn som lever i svåra situationer har det och hur de förhåller sig till 

omvärlden och sig själva. Man vet också att det är viktigt att hjälpa barnet/tonåringen och 

ungdomen igenom en rad olika bearbetningsprocesser. Barngruppsverksamhet för barn i svåra 

situationer möjliggör en sådan bearbetningsprocess. Jag hoppas med min studie att ungdomar 

3

får göra sin röst hörd av vad som är/har varit betydelsefullt för dem. 

2. Bakgrund 

Under 2003 tog BRIS emot 16008 samtal från barn och ungdomar som ville ha hjälp och stöd 

och den näst vanligaste orsaken var familjekonflikter. Dessa samtal handlade ofta om 

föräldrars missbruk. Att som barn växa upp med en eller två föräldrar som missbrukar alkohol 

eller/och andra droger påverkar dem i hela deras livsvärld. Förälder/föräldrar som brister i sin 

omsorg så att barnen omhändertas av samhället har ofta missbruksproblem. Alkoholister som 

utsätter sina barn för bristande omsorg har låg frustrationstolerans, dålig självkänsla, 

impulsivitet, beroende, omognad och ofta depression. De förväntar sig att barnen ska ta hand 

om dem och saknar förmåga att förstå barns behov. De förorsakar barnen känslomässiga sår 

som påverkar deras personlighetsutveckling och sociala utveckling (Spieker 1980, Skov & 

Olufsson 1992, Christensen 1994) 

2.1 Kemiskt beroende och beroendeutveckling 

Att vara kemiskt beroende, jag skriver i denna studie endast om alkohol, är att vara besatt av 

en drog som ovillkorligt får negativa konsekvenser. Alkoholismen är en ”kulturell” sjukdom 

då det finns litteratur, sångtraditioner och sociala relationer och traditioner kring alkoholen. 

Den är full av historier och väcker minnen hos oss. Den är ”listig” då den döljs bakom andra 

sjukdomstillstånd som exempelvis depression och fysiska åkommor. Den är ”stark” då 

patienten ibland och alltid initialt har ett motstånd mot att bli frisk. Den är också ”tålmodig” 

då den inväntar hur länge som helst på första felsteg hos patienten. (Söderling 1992) 

Varför slutar man inte när alkoholen ger negativa konsekvenser? Det är omöjligt svara på, 

om det bara finns negativa effekter vore det kanske möjligt men det finns en del positiva 

effekter med alkohol. Det är bland annat lustupplevelsen som infinner sig när vi dricker 

alkohol. För dem som inte är kemiskt beroende av alkohol så kan det räcka med en viss 

mängd alkohol vid festliga tillfällen. Den som håller på att utveckla ett beroende är 

lustupplevelsen det huvudsakliga målet som inte ”bara” förknippas med festliga tillfällen. 

Toleransen ökar och det innebär att det behövs mer alkohol för att uppnå lustupplevelsen. Till 

slut kan alkoholen bli ett sätt att lösa olika svårigheter i livet. (Söderling 1992) 

Ett kemiskt beroende utvecklas smygande och i viss mån omärkligt. Det är viktigt att 

4

fastställa att vem som helst kan bli alkoholiserad, det är ingen särskilt sorts människa som 

utvecklar det. Det är en komplicerad kombination som handlar om genetisk betingelse, graden 

av alkoholintag samt hur länge man druckit. Troligtvis är det ”berusningen” i sig som är 

centralt i utvecklingen av beroendet.(Söderling 1992) 

En kort beskrivning av beroendeutvecklingen: lyckokänsla------harmoni------hopplöshet, 

förtvivlan (vid alkoholism). Känslor som finns vid alkoholism är bland annat skuld, skam, 

ensamhet, vrede, sorg, övergivenhet, kontroll förlust och förnekande. Viktigt att tänka på är 

att denna utveckling är densamma för familjemedlemmarna. (Föreläsning av Eleonoragruppen 

i Linköping 2006) 

2.2 Alkoholismens negativa konsekvenser för han/hennes föräldraomsorg 

Kontrollförlusten gör att alkoholisten inte kan kontrollera sitt drickande, hur mycket och/eller 

när. Tankar och handlingar blir upptagna kring alkoholen. Det kan innebära att man skjutsar 

sina barn i bilen påverkad, inte kan hålla vad man lovat, gör bort sig och generar sina barn, 

kanske slår barnen och/eller den andre föräldern och livet blir oförutsägbar. Upplevelsen av 

att inte klara det som andra föräldrar kan ger en negativ självbild. Känslan ger en oerhörd 

skuld och skam som till slut blir allt svårare att uthärda. Att inte klara av att sluta dricka 

alkohol gör att de flesta förnekar verkligheten då det blir för outhärdligt att se. En del tar livet 

av sig, andra dör av alkoholism och andra blir nyktra. (Söderling 1992) 

Förnekandet är vad amerikanerna kallar det ”de killer” då den möjliggör att alkoholisten kan 

fortsätta och inte ges någon möjlighet att göra något åt sitt beroende. Att förneka verkligheten 

är en vanligt mänskligt försvarsmekanism när världen blir för svår. Den destruktiva processen 

fortlöper med fysiskt, psykiskt, socialt och andligt förfall. Alkohol är en sinnesförändrad drog 

som från början kan ge positiv effekt som kan göra att man mår bättre. En alkoholist ”fastnar” 

i ett mönster att inte hantera känslor på ett naturligt sätt. I stället döljer han/hon, manipulerar, 

förtränger och förstärker dem. Med tiden blir det allt svårare att återkomma till 

utgångspunkten känslomässig harmoni efter dryckestillfällena. Alkoholisten närmar sig allt 

mer höger på känsloskalan, se ovan, och till slut kommer en oundviklig depression. 

(Söderling 1992) Det är viktigt att se att barnen upplever samma process. 

Den norska forskaren Kari Killén (1999) har på grundval av aktuell forskning och egna 

kliniska erfarenheter klassificerat sju centrala föräldrafunktioner som hon anser viktiga och 

5

etydelsefulla för barnets utveckling och självuppfattning. 1/förmågan att uppfatta barnet 

realistiskt, 2/förmåga till realistiska förväntningar om de beroendemässiga och känslomässiga 

behov som barnet kan tillfredställa, 3/förmåga till realistiska förväntningar på barnets 

förmåga, 4/förmåga att engagera sig positivt i samspelet med barnet, 5/förmåga till empati 

med barnet, 6/förmåga att prioritera tillfredställande av barnets grundläggande behov framför 

de egna behoven, 7/förmåga att bära egna smärtor och frustrationer utan att behöva avreagera 

sig på barnet. (Killén, s.160 1999) 

Det finns naturligtvis andra yttre faktorer än alkoholism som allvarligt kan inverka på 

föräldraskap så det finns ingen självklar koppling mellan nykterhet och gott föräldraskap. 

(Carlsson & Johansen 2004) Men de senaste årens spädbarnsforskning har visat att samspelet 

mellan barnet och båda föräldrarna lägger grunden för den fortsatta utvecklingen hos barnet. 

Att bli bekräftad och få veta att ”du duger” är en förutsättning för att våga gå vidare till nästa 

utvecklingsfas för barnet. (Bowlby 2001) Denna process kan allvarligt störas i en familj där 

det finns ett aktivt drogberoende hos någon förälder. 

2.3 Barn som växer upp i familjer med missbruk 

Barn som växer upp i en familj påverkas i sin hela livsvärld både fysiskt, känslomässigt, 

socialt och andligt vilket innebär att de får negativa konsekvenser i livet. Barnens situation 

präglas av skamkänslor, oförutsägbarhet, brutna löften, lojalitetskonflikter, ändlösa konflikter 

utan lösning, och hot om att bli övergiven. Barnen blir otrygga då de aldrig vet vad som 

väntar dem. Det kan vara så att det som barnet fått skäll för tidigare senare kan vara helt 

accepterat. Familjemedlemmarna utvecklar olika strategier för att överleva i kaoset. Det 

skapas en härva av skuld och självanklagelser. Barnen drabbas dubbelt, dels behöver de klara 

sin egen situation och hitta sina överlevnadsstrategier, dels tar de ansvar för föräldrarnas 

oförmåga att vara föräldrar. Det oförutsägbara blir ett ”naturligt” tillstånd då barnet inte 

känner till någonting annat. (Arnell & Ekbom 1996) 

Besvär som barnet ofta får är magont, spända muskler, huvudvärk, apati, de blir hämmade, 

koncentrationssvårigheter, enures/enkopes (svårighet att hålla tätt), motorisk orolighet (tänker 

på våra idag allt vanligare diagnoser ADHD), trötthet/sömnproblem, varierande skolresultat, 

problem med kompisar, känslomässig labil, depressioner, självmordstankar (försök) och 

överanpassning (ofta bland de barn som har det extra svårt). (Arnell & Ekbom 1996) 

Barnet får svårigheter att lita på vuxna då löften bryts och planeringar ändras ett exempel kan 

6

vara att barnet ”glöms bort” att hämtas på förskolan då mamma ligger full hemma. Ofast är 

även den icke- alkoholiserade föräldern upptagen av drogen då all uppmärksamhet fokuseras 

på den alkoholiserade föräldern i form av ständiga bråk och gräl, förnekanden och ett 

avvisande sätt gentemot barnet då det inte finns någon ork att se sitt barn eller dennes behov. 

(Lindstein1995) Barnen upplever oftast det som värre än själva missbruket då konflikterna 

inte ordnas upp på grund av missbruket och de slutar ofta med uppgivenhet, hot eller/och ett 

tigande. Det kan vara hot om våld, skilsmässa och övergivande av familjen. Barnet lever 

under ständig stress eller/och katastrofhot. (Mortensen, i Hansen, 2003) Barnen påverkas stark 

av disharmonin i hemmet och strategin blir ”att inte prata” om det som händer inom familjen 

vare sig i familjen eller utanför. Barnet får en välutvecklad förmåga redan som liten att 

förneka sina känslor, sina behov och att inte känna för att övertyga sig själv och andra att 

deras familj är som alla andras. (Lindstein1995) 

Att inte lita på någon får förödande konsekvenser då barnet isoleras från all kontakt. Barnet 

isoleras från sina föräldrar, sina syskon och resten av omgivningen och misstänksamheten 

inverkar på förmågan att möta känslor och att själv uttrycka känslor. Det är kontakt med de 

egna känslorna som gör det möjligt att få kontakt med andra människor. Denna regel ”att inte 

lita på” är också effektivt för att inte andra ska uppmärksamma hur det är i familjen och den 

alkoholiserade föräldern. Barnen upplever en total ensamhet och inre isolering. 

(Hellsten1998) Barnen anpassar sig till föräldrarnas bristande omsorgsförmåga och det 

onormala blir normalt, då det inte ges utrymme att bearbeta alla känslor och tankar som 

kommer upp i form av rädsla, sorg och förluster. De upplever ständiga förluster exempelvis 

fisketuren med pappa ställs in, mamma kommer inte till skolavslutningen på grund av att 

pappa är full då hon glömmer på grund av sin upptagenhet kring pappans drickande. Barnet 

slits mellan hopp och förtvivlan. (Lindstein 1995) 

I en alkoholistfamilj blir de viktigaste behoven inte tillfredställda, då det gäller ett barns 

behov av trygghet, behov av närhet, att bli förstådd, att någon lyssnar och att få uppskattning 

och uppmärksamhet. Föräldrarna har inte förmågan att tillfredställa sina egna behov och än 

mindre barnets, det outtalade budskapet i familjen blir att ingen har rätt till sin egen 

personlighet och barnets gränser kränks. (Hellsten 1998) Barnet tar över föräldrarnas ansvar 

och får ta ansvar som de inte är mogna för som städning, matlagning, hämta småsyskon på 

förskolan och andra vardagliga sysslor. Det är vanligt att barnet tar på sig skuld för förälderns 

missbruk, de tror att de gjort något fel eller inte varit tillräckligt duktiga. Barnet upplever även 

7

ett ansvar för föräldrarna och tröstar dem när de är ledsna och ser till att de kommer i säng. 

Det innebär att de får ansvar för saker de inte kan påverka och inte har möjlighet att 

kontrollera. Barnet får upplevelser av hjälplöshet och otillräcklighet som utvecklar en låg 

självkänsla. Barnet tänker ofta att de måste prestera något för att bli omtyckta, älskade och 

uppskattade. (Mortensen, i Hansen, 2003) 

Ett kännetecken i en alkoholistfamilj är den ombytta rollfördelningen genom omvända 

föräldra- barnroller. Barnet övertar i tidig ålder delar av förälderns roll men det är samtidigt 

inkonsekvent, när föräldern är full får det äldsta barnet rollen som hjälten men när föräldern är 

nykter ska barnet anpassa sig till att ”lyda” den vuxne. Det skapar en förvirring och det som 

avgör vad som är tillåtet, förbud eller andra regler i familjen är den missbrukande förälderns 

psykiska och fysiska tillstånd för tillfället. Barndomen avbryts i förtid och hämmar barnets 

utveckling.(Runquist 1998) 

Det är vanligt att barnet ljuger för att skydda sig själv och sin familj då lojaliteten mot 

föräldrarna är stark trots rädsla, ångest och stress. Tystnaden blir ett försvar mot exempelvis 

kamrater för att dölja familjesituationen som kan bidra till att barnet känner sig mindre värd 

och otillräcklig. (Bengtsson & Gavelin, 1994) Barnen kan reagera olika på 

missbruksproblemet i familjen, det är individuellt. Man brukar vanligtvis beskriva barnens 

reaktionsmönster genom att dela in dem i fyra kategorier a/hjälten, som försöker bära 

familjens bördor, b/rebellen/syndbocken, som är aggressiv, trotsig och utagerande, 

c/tapetblomman, som gör sig så osynliga så de inte märks, d/clownen, som är glad, aktiv och 

charmig utåt. (Hindberg 2001) 

2.4 Vad är bra med en gruppverksamhet för barn- och tonårs/ungdomar som lever i en 

svår livssituation? 

Då en förälder eller båda föräldrarna missbrukar alkohol vet vi genom forskning att barn far 

illa och att det påverkar hela barnets livssituation. 1989 startades de första barn och 

ungdomsgrupperna för barn till missbrukande föräldrar i ett samarbete mellan Röda korset, 

socialtjänsten, Barnpsykiatrin, skolan och alkoholmottagning. Erfarenheten var att 

socialtjänsten då det gällde missbruksfamiljer i huvudsak inriktade behandlingen på den 

vuxne och ingen erbjöd barnet något stöd. Rädda barnen ville då hitta ett arbetssätt som 

förenade socialtjänstens missbrukskompetens med barnpsykiatrins barnkompetens. Man hade 

tidigare goda erfarenheter av att arbeta med barn- och tonåringar/ungdomar i grupp och 

8

estämde utifrån det att starta stödgrupper för barn till missbrukande föräldrar. Syftet var att 

barnen och tonåringarna/ungdomarna skulle få förklaringar, få bearbeta svåra upplevelser, få 

information - kan inte få mamma/pappa att sluta dricka, att förmedla hopp- vuxna kan bli 

friska, träffa andra barn- inte ensam, avlasta ansvar, skuld- inte barnets fel och extra viktigt att 

ha roligt tillsammans. (Arnell & Ekbom 1996) 

Teman som brukar finnas med är vad kemiskt beroende innebär och hur man kan tillfriskna, 

familjen och familjeroller, känslor, försvar, vem är jag/självbild/identitet, gränser - kunna säga 

nej, eget drickande i tonårs/ungdomsgrupper. (Arnell & Ekbom 1996) 

3. Teoretiska begrepp och perspektiv 

3.1 Litteratur och relevant forskning 

Sverige har en lång forskningstradition inom området missbruk och föräldraskap. Ingegerd 

Bengtsson och Anna-Bodil Gavelin har skrivit i sin bok ”Familjer och missbruk” (1994) att 

uppskattningsvis mellan 10-15 % av alla barn i Sverige växer upp där en eller båda 

föräldrarna dricker för mycket alkohol. Frid. A Hansen ”Barn i familjer med 

missbruksproblematik” (2003) skriver att det är viktigt att hitta metoder för att synliggöra 

barnen då missbruk är ett tabubelagt område. Det är väldigt svårt för barnen att berätta för 

andra vuxna hur de har det i familjen. 

Internationell forskning om missbrukets effekter på barnen är tämligen samstämmiga. I sin 

bok ”Risk och prognos” (2003) refererar Lagerberg och Sundelin till Steinhausen som har 

gjort en sammanställning av den nuvarande forskningen och kunskapsläget rörande barn till 

alkoholmissbrukande föräldrar. Han menar att kunskapen fortfarande är bristfällig och att 

studierna är heterogena och har metodiska svagheter. Steinhausen menar att effekterna av 

föräldrars alkoholmissbruk kan höra samman med andra faktorer och försvårande 

omständigheter som familjekonflikter, psykisk sjukdom och fattigdom. Vidare kan det finnas 

skyddsfaktorer som kommer barnen till goda. 

Det har skrivits en del om hur det är att växa upp i en familj med missbrukande 

förälder/föräldrar. Anna-Bodil Bengtsson och Ingegerd Gavelin, ”Familjer och missbruk”. 

Om glömda barn och glömda föräldrar, Frid A Hansen ”Barn i familjer med 

missbruksproblem”. Folkhälsoinstitutet har gjort en kartläggning om insatser för barn till 

9

missbrukare. Rädda Barnen har skrivit en hel del litteratur kring ämnet. Lars Lorentzon 

”Vredens pedagogik- om arbete med barn och föräldrar i utsatta familjer”. Tommy Hellsten 

”Flodhästen i vardagsrummet”. 

Inleder teoriavsnittet med hur Stern definierar ”känsla av själv”: ” Känsla är lika med en icke 

självreflekterande medvetenhet som avser direkta upplevelser. Av själv är lika med ett 

regelbundet mönster av medvetenhet som uppstår i samband med att barnet konkret handlar 

och tänker. Medvetandet kopplas ihop till en organisation hos barnet”. (Carlberg, s. 48 1994) 

Det organiserade subjektiva upplevelserna kommer så småningom att utvecklas mot ett 

verbalt själv med möjlighet att uttrycka sig med självreflektion. 

Mina teoretiska utgångspunkter är anknytningsteorin, gestaltterapins teori utifrån Lewins 

fältteori, det holistiska synsättet, där fenomenet är grunden som ingår i ett fält av energier och 

krafter. Vi påverkas av fältet, när någon del (individ) i fältet förändras så sker något med varje 

del och i helheten. En annan utgångspunkt är awarness, att vi blir medvetna om vilka vi är 

när vi ser hur vi gör, vad vi gör, och upplever hur omvärlden svarar på oss. 

3.2 Fenomenologisk psykologisk forskning enligt filosofen Edmund Husserl (1859-1938). 

En fenomenologisk ansats syftar till att undersöka människors vardagliga upplevelser av ett 

fenomen och besvarar frågan vad något är och hur det sker. Det som intresserar forskaren är 

att ta fram meningen i människans upplevelse. (Karlsson 1993) 

Husserl utvecklade olika metodologiska åtgärder, ”fenomenologiska reduktioner”, vilka tre 

stycken är mest framträdande, a/fenomenologisk psykologisk reduktion b/fenomenologiska 

transcendental reduktionen och c/eidetisk reduktion genom fri variation i fantasin. 

De första två påminner om varandra i den meningen att de försöker inställa vardagliga intryck 

där vi alltid oberoende av vårt medvetande ser världen som en existens. Det som medvetandet 

åstadkommer för att världen ska vara närvarande för oss i form av arbete och prestationer 

döljs för oss. Vi utgår från att världen är som den är som en naturlig inställning och det krävs 

en radikal brytning från denna naturliga inställning för att reflektera över hur fenomenet är 

givet i och genom medvetandet. I en beskrivning av fenomenet behöver vi sätta vår kunskap, 

teorier, vetenskaper inom parantes som förklarar fenomenet. Det vi strävar efter är att öppna 

upp för det som är givet i upplevelsen. (Karlsson 1993) 

10

Den eidetiska reduktionen strävar efter att söka efter de väsentliga drag som gör att ett 

fenomen är vad det är. Med hjälp av den fenomenologiska reduktionens brytning med vår 

naturliga inställning kan den fenomenologiska attityden öppna upp för oss det som är givet i 

och med medvetandet. I Husserls tänkande finns en ide om att vetenskaperna är organiserade 

på ett hierarkiskt sätt i relation till varandra, där livsvärlden finns längst ner. Husserl menar att 

livsvärlden föregår den vetenskapliga beskrivningen av världen, då den kommer först och att 

den är en logisk förutsättning för den vetenskapliga beskrivningen av världen. Med 

livsvärlden menas upplevelsen av den värld vi föds och växer upp i. Livsvärldens innehåll ser 

olika ut i olika tidsepoker. (Karlsson 1993) 

3.3 Psykologiska teorier 

Min studie handlar om barn och tonåringar/ungdomar som växer upp i en svår livssituation så 

det är relevant att skriva om anknytningsteori. Barnets utveckling är en process i en 

psykofysiologisk helhet. Denna utvecklingsprocess och dess störningar är i relation till yttre 

förutsättningar, det vill säga till tillgången av psykisk och fysisk omsorg av förälder/föräldrar, 

och till barnets inre förutsättningar. Det har under senare tid framgått hur komplex 

interaktionen är mellan genetiska faktorer och miljöfaktorer. Inte minst utvecklingen av det 

centrala nervsystemet balanserar utvecklingen hela tiden mot anpassning.(Wrangsjö 1984) 

Det centrala nervsystemets uppgift är att förmedla intryck från våra fem sinnen och för 

bearbetning, tolkning och lagring av information. För att upprätthålla balansen i centrala 

nervsystemet är det två funktioner som ska balanseras, lagom mängd aktivitet som frisätter 

energi och lagom mängd vila som ger återhämtning och ny energi. För hög aktivitet och/eller 

energi är dysfunktionellt om det pågår under en längre tid. Överbelastning i form av stress 

eller trauma försvårar utvecklingsprocessen och inlärningen. (Wrangsjö 1984) 

Utvecklingspsykologiska teorier finns det en del skrivet om och synen på barnets utveckling 

är sammansatt utifrån olika utvecklingspsykologiska skolor. Jag beskriver två stycken. 

Utveckling enligt Arnold Gesell (1952) bygger på direkta observationer och han har utvecklat 

mognadsbegreppet inom barnpsykologin. Han har systematiskt beskrivit barns beteende i 

olika vardagliga situationer, vid matbordet, vid lek, toaletträning och sovmönster. Gesell 

menar att barns beteende visar deras förmåga att motsvara omgivningens krav i en viss ålder. 

Om barnet visar ett avvikande beteende visar det att barnet har en inre konflikt mellan sin 

egen förmåga och omgivningens förväntningar. Gesell menar att barnet pressas att uppvisa ett 

11

eteende som den inte är mogen gör. (Wrangsjö 1984) 

Jean Piaget menar att utvecklingen är en process där alla levande varelser strävar efter en 

jämvikt med miljön genom en ömsesidig anpassningsprocess. Piaget intresserade sig främst 

för barnets intellektuella utveckling. Han menade att den intellektuella utvecklingen följer 

liknande mönster som den emotionella och att de inte går att särskilja. Denna 

anpassningsprocess innebär att det nya som tas in, som kan vara fysiska eller psykiska 

upplevelser, anpassas till det gamla som redan finns i vår organism. Piaget talar om en 

växelverkan mellan barnet och dess omgivning och han menar att intrycken tas i bruk och 

integreras för att sedan komma till uttryck allteftersom barnet mognar. (Wrangsjö 1984) 

Inom den akademiska personlighetspsykologin finns det samlat en stor kunskapsbank utifrån 

olika aspekter på individen. Anknytningsteorin som handlar om anknytningen mellan barn 

och förälder. Barn med trygg anknytning har föräldern som en trygg bas för utforskande av 

världen. Kognitiv teori handlar om perception, minne, tankeprocesser och språk. Genusteori, 

då könsrollsidentiteten stabiliseras vid tre till fyra år, medan den får en djupare innebörd efter 

ytterligare ett par år. Vuxna reagerar spontant olika utifrån en pojke eller en flickas beteende. 

Affektteori är idag en själklarhet inom utvecklingspsykologin (Havnesjö & Mothander 1995) 

som är biologiska aspekter av affektiv och emotionell utveckling. Studier av affekter och 

känslor har blivit ett prioriterat område. Emotionell intelligens som avser aspekter som är 

relevanta i sociala samspel. Dit hör självkänsla, empati, moral, konfliktlösningsförmåga och 

social kompetens. Goleman (1997) beskriver fem komponenter. Förmåga att, a/tolerera, 

härbärgera och ha kontakt med sina känslor, b/gestalta, reglera och hantera sina känslor på ett 

sätt som är adekvat i situationen, c/motivera sig själv, vilket innefattar emotionell 

självkontroll, d/uppfatta andras känslor genom empatisk tolkning av verbala och icke-verbala 

uttryck, e/skapa och bevara relationer samt hantera konflikter. (Wrangsjö 1984) Jag kommer 

att återkomma till anknytningsteorin, affekteorin och emotionell intelligens. 

Underlag för utvecklingsteorier har förändrats till ”det observerande barnet” istället för den 

traditionella utvecklingspsykologin som betecknas ge bilder av ”det kliniska barnet”. Det har 

kunnat genomföras genom modern teknik för registrering exempelvis videoinspelning av 

interaktionen barn och mor från förlossningen och framåt. Objektrelationsteorin har 

invändningar mot att barnet i första hand söker driftstillfredställelse före relationen till 

12

objektet, som kan vara modern eller andra yttre faktorer. Objektrelationsteoretikerna belyser 

olika faser i utvecklingen av ett barns sätt att uppfatta sig själv och andra. De menar att barn 

har inre bilder av viktiga och betydelsefulla yttre relationer som människor och andra viktiga 

objekt. Barnets inre bilder av yttre relationer och sin egen inre bild av sig själv har en 

avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen och framtida relationsförmåga. 

Objektrelationsteorin är sammansatt av skilda aspekter utifrån bland annat Mahler (1984), 

Winnicott (1984), Balint (1995), A. Freud (1959) och (Brodin & Hylander 1997) 

3.4 En trygg bas, anknytningsteori 

Sedan tio år har det pågått en dynamisk utveckling i vår kunskap om den tidiga interaktionen 

barn och mor tack vare forskning. Nyare forskning har väckt uppmärksamhet kring två viktiga 

fenomen, dels det nyfödda barnets förmåga att gå in i en social interaktion och en känslig 

moders förmåga att delta i den. En livlig social interaktion växlar med stunder av vila 

tillsammans. (Stern 1977, 1985), Sander (1977), Schaffer (1977, 1979) Modern anpassar sitt 

beteende utifrån barnets egen autonoma rytm genom att inleda eller drar sig undan 

interaktionen. 

I föräldraomsorg är ett centralt begrepp att finnas till hands, föräldrarna är en trygg bas där 

barnet/tonåringen kan ge sig ut i världen och vara säker på att bli välkomnad när det kommer 

tillbaka med att få fysisk och emotionell omsorg. I det ingår exempelvis att bli tröstad om det 

är ledset, lugnad om det är oroligt och mat vid hunger. Begreppet trygg bas varifrån barn, 

tonåringar och vuxna kan ge sig ut i världen och som han återkommer till ger en förståelse för 

hur en emotionell stabil person utvecklas och fungerar resten av livet. (Bowbly 2001) 

I slutet av 1990-talet har nya tankar och idéer kommit där man talar mer om barnets 

kompetens, en varm och trygg vuxen -barn relation har setts som mål i sig mer än som ett 

medel för utveckling. Den känslomässiga och intellektuella utvecklingen är ömsesidigt 

beroende av varandra. Även de yngre barnen betraktas som kompetenta, nyfikna och 

kunskapssökande. Forskning visar att barnet från allra första början aktivt söker kontakt. 

Spädbarnet är en personlighet, den hör, ser, känner doft och smak, minns och relaterar till 

andra människor från början. Att skapa mening och sammanhang är en drivkraft som finns 

från början. Daniel Stern är den som bidraget till bilden av ”ditt kompetenta barn” genom sina 

forskningsstudier och förklaringar från olika traditioner. Vi styrs av arvet, biologin, miljön 

och psykologin i ett ömsesidigt, ständigt pågående samspel. Kroppen och själen ses som en 

13

helhet. (Brodin & Hylander 1997) 

3.5 Känsla av själv 

Stern beskriver att genom bekräftande samspel med andra blir man sig själv, tydlig för sig 

själv och tydlig för andra. Självet är alltid där man är i stunden och alltid ”sig själv” trots att 

vi utvecklas och förändras. Att vara ”sig själv” är ju inget vi tänker på det är så självklart. 

Man känner att man har en kropp skild från omgivningen, jag handlar, jag känner, jag talar 

om känslor och upplevelser, delar mina erfarenheter med andra vilket tillhör det vardagliga 

livet. (Barbro & Hylander) Stern säger ”även om vi aldrig kan enas om vad självet exakt är, 

har vi som vuxna ändå en mycket verklig känsla av själv, som genomsyrar vardagens sociala 

upplevelser”. (Carlberg, s. 47) Självet är oftast lika omedveten som vår andning, men vi kan 

göra oss medvetna om och hålla kvar dem i vårt medvetande. (Carlberg 1994) 

Stern menar att känslan av själv finns från livets början innan barnet kan reflektera över sig 

själv eller har ett språk. Olika känslor eller upplevelser läggs samman under de tre fyra första 

åren. Upplevelser av självet fortsätter att vara, växa och vara aktiva hela livet. Dessa 

upplevelser var och en innebär ett särskilt sätt att uppleva sig själv och omvärlden och ett 

särskilt sätt att relatera till andra människor. Barnets upplevelse av sig själv formas i hög grad 

av de känslor som andra reagerar på barnet med. Det finns två centrala utvecklingslinjer, det 

ena är vår autonomi, vår självständighet och det som är vår skärskildhet, med andra ord, som 

är vi. Det andra handlar om att kunna känna igen sig i andra, att kunna förstå vad andra 

känner och upplever och att kunna dela med sig av sitt eget inre liv. Att vara och bli förstådd 

och därigenom kunna dela upplevelser med andra. Det som har med empati och intimitet att 

göra. Vi är samtidigt lika, unika och olika varandra. Barn börjar förstå någonstans mellan sju 

till nio månader att det som händer inne i mig påminner om det som händer i andra. 

Samförstånd som upplevs utan ord, genom ögonkontakt eller delad upplevelse känns som en 

djupare kontakt än ord kan uttrycka. Vid osäkerhet hos barnet söker den kontakt med modern 

för att läsa av den känsla som modern förmedlar. (Brodin & Hylander 2002) 

I situationer när barnet är osäkert och förvirrat och inte vet vad det känner söker de kontakt 

med viktiga personer för att läsa av deras känslor och överta som sina egna. Genom sättet att 

reagera som vuxen ger vi en känslomässig värdering som barnet kan ta som sitt eget. Att dela 

känslor ger barnet fingervisning om vad som är rätt eller fel, farligt eller ofarligt och bra eller 

dåligt. Barnet behöver uppleva upprepningar och likhet för att kunna känna igen sig och 

14

orientera sig. När ramarna är trygga och förutsägbara behöver det överraskningar och 

utmaningar för att kunna välja sitt eget förhållningssätt till omgivningen och sina känslor. 

Stern talar om vikten av intoning, det vill säga, att vuxna fångar det barnet uttrycker och ger 

tillbaka känslan översatt till ett annat uttrycksmedel. Stern menar att det är viktigt hur rösten 

låter och vilken känsla den förmedlar. Barnet upplever att det ”jag känner”, känner mamma 

igen och vi känner det här tillsammans. Genom intoningen utvecklas barnets inre liv, 

känslorna blir verkliga och det går att sätta ord på dem så småningom. Om känslorna inte 

delas blir de overkliga och diffusa vilket i sig ger en känsla av ensamhet. (Brodin & Hylander 

2002) 

Affektteorin idag grundar sig på både biologi och psykologi, från Darwins för mer än 100 år 

sedan funderingar på varför människor har känslor och om vissa gynnade människans 

överlevnad fram till dagens spädbarnsforskning och hjärnforskning. Spädbarnsforskare har 

påvisat att spädbarn världen över under sitt första år ger samma kroppsliga uttryck åt 

grundaffekterna som vuxna. Hjärnforskare betonar affekternas centrala funktion från olika 

håll som ger stöd åt affektteorin. Enligt affektteorin är affekterna lika för alla och utgör den 

biologiska grunden för känslorna. Däremot blir upplevelsen av effekterna en psykologisk 

verklighet som är individuell. Affekten blir en brygga mellan biologi och psykologi. Man kan 

skilja på affekter som är a/biologiska uttryck, b/upplevelser av affekt samt c/känslor som 

består av affekter och minnen av upplevda affekter. Affekterna fungerar som vår överlevnad 

och med deras hjälp anpassar vi oss till tillvaron och kan avgöra om det är bra eller dåligt för 

en själv. De ger signaler till omgivningen om vad som pågår inom människan. Affekterna är 

den biologiska grunden för känslorna och det nyfödda barnet påbörjar en interaktion med 

omgivningen som ger varje barn unika upplevelser. Just den individuella upplevelsen av 

effekten är psykologisk och så utvecklas känslorna. Man kan säga att känslorna är knutna till 

människans historia. (Brodin & Hylander 2002) 

Det är lätt att smittas när någon är glad och skrattar, ömsesidigt intresse för varandra genom 

ansiktsuttryck och en smittande glädje ger barnet en känsla av ett ”jag” och ett ”du” och något 

som händer mellan oss. Äldre barn och vuxna har utvecklat ett skydd mot ”känslosmitta” 

exempelvis när någon gråter tåras ögonen men man börjat inte gråta själv. För att inte 

invaderas av andras känslor utvecklas ett skydd som Nathanson kallar den empatiska muren. 

Om den blir för hög eller för rigid försvinner lyhördheten för andra människors känslor men å 

15

andra sidan blir den för låg upplever man ständigt andras känslor och hamnar i ett 

känslomässigt kaos. En vuxen som har en lagom empatisk mur kan förstå andra människors 

känslor utan att invaderas av dem och kan då känna och visa empati. Att känna empati bygger 

på en egen upplevd känsla som kommer ur eller riktar sig mot någons situation eller/och 

känslor. (Bengtsson 1999) Att uppfatta och känna igen hur det känns i en annan människa är 

grunden för empati och för att kunna det måste man vara förtrogen med sina egna känslor. 

Grunden för det är att barns känslor blir igenkända och bekräftade av vuxna så det ges 

möjlighet att bli förtrogen med sina egna känslor. Genom att tala om sina känslor och även 

andras läggs grunden till den empatiska utvecklingen. (Brodin & Hylander 2002) 

3.6 Gestaltterapins värdesystem, den dialogiska aspekten, gestaltpsykologi och fältteorin 

Är viktigt för mig som gestaltterapeut att skriva om gestaltteori som är relevant i min studie. I 

gestaltterapi är livssynen existentialistisk vilket innebär att förhållningssättet till livet är en 

inre relation till hur människan förhåller sig till existensen. Existentialismen är en filosofisk 

skola som övervägande har formulerats av Kierkegaard (1813-55) och vidareutvecklats av 

tyske filosofen Heidegger (1889-1976) som var elev till Husserl (1859-1938). För Heidegger 

var det väsentliga hur människan är inte vad hon är. Han menade att det var ett missförstånd 

att se objekt och subjekt som åtskilda eftersom de inte kan särskiljas i individens upplevelse 

av omvärlden. Med ordet existens menas verkligheten som människans upplever den, alltså 

människan upplevelse av att något är. Existensfilosoferna menar att när vi erkänner att vi ska 

dö förändras vi för alltid. Det tvingar oss att se att jag är helt ensam samtidigt som jag är 

beroende av omvärlden och att jag lever i en begränsad tid, ensam och beroende av andra och 

tiden.(Hostrup 2002) 

När vi erkänner grundvillkoren kan vi skapa ett engagerat liv, ett liv som upplevs som fullt av 

liv. Filosofen Martin Buber (1878-1965) talar om det dialogiska förhållandet och menar att 

ingenting är något utan något annat. Allt är relation, när livet upplevs som fullt av liv, är när 

ett verkligt möte sker mellan ett Jag och ett Du. I relationen uppstår något mellan Jag och Du 

som är mera och annat än parterna själva, det är också en upplevelse av liv och kraft som 

Buber menar har en andlig kraft. Vi människor kan skapa livfullhet genom att förhålla oss 

dialogiskt till olika aspekter på livet. I det dialogiska förhållandet så upplevs det sätt som jag 

handlar på i förhållande till andra människor också ett sätt att påverka mig själv. Det uppstår 

”något” mellan Jag och Du, en upplevelse av något betydelsefullt, som ändrar upplevelsen till 

ett Jag – Du – förhållande. Det kan aldrig ske ett möte genom mig och aldrig utan mig utan att 

16

det uppstår i sammansmältningen av Jag och Du. ”Jag blir till genom Du! (Hostrup 2002) 

Det är den psykologiska teorin som bestämmer hur de psykiska fenomenen ska förstås och 

behandlas. I gestaltterapi är det gestaltpsykologi som är den teoretiska ramen och 

förutsättningen för det terapeutiska arbetet med individens förmåga att överleva. 

Gestaltpsykologin är teorin om hur människan kommer till insikt, att människan automatisk 

organiserar det som påverkar oss i helheter, ”gestalter”, så att de bildar mönster som vi känner 

igen oss i och som ger betydelse/mening. Så i gestaltterapi använder terapeuten 

gestaltpsykologi som en teori för att förstå individens upplevelser och handlingar som en 

funktion av människan organiserande. Människans föds med en förmåga att få behoven och 

omvärldens olika situationer att passa ihop. Vi anpassar oss till olika 

livssituationer/livsmiljöer som vi kallar självbevarelse. Självbevarelsen är vår överlevnad som 

sörjer för att organismen dels kan växa och dels kan upprätthålla en form av jämvikttillstånd 

fysiskt och psykiskt. Denna process kallas ”självreglering”. Gestaltpsykologi representerar ett 

vetenskapligt och biologiskt grundat processtänkande att det är möjligt för människan att 

förstå att gestaltprocesserna, mellan stimuli och reaktion, äger rum och hur det sker. Vilket 

innebär att det går att påverka processerna. Max Wertheimer anses vara grundaren till 

gestaltpsykologin då han var den som först formulerade viktiga lagbundenheter för hur visuell 

påverkan blir till en upplevelse. Det var just det här som inspirerade Fritz Pearls och övriga 

gestaltskapare när gestaltterapin utarbetades. Gestaltpsykologins överordnade teori är holism 

och fenomenologi, Holismen betonar att egenskaper, ting eller psykiska fenomen inte står för 

sig själva då de står i ett ömsesidigt förhållande till den helhet de ingår i. Helheten bestämmer 

delarna och inte tvärtom, inte heller människans upplevelser kan hänföras till en bestämd del i 

hennes sätt att vara, handla eller fungera fysiskt. Det var främst gestaltpsykologen Lewin som 

förde ut gestaltpsykologin från laboratorieforskning till personlighetspsykologin. De 

gestaltpsykologiska grundprinciperna gör gestaltterapin till en psykoterapi. (Hostrup 2002) 

Den tysk-amerikanska gestaltpsykologen Kurt Lewin (1938) utvidgade gestaltpsykologin till 

att gälla en teori om personlighetsutveckling. Han införde en ekologisk helhetssyn där 

kulturella, sociala och psykologiska fenomen är dynamiska krafter som arbetar tillsammans i 

organiserandet av helheter. Lewin menade att alla människor påverkar varandra och att deras 

inbördes placering i ett rum påverkas av ”krafter” där allt påverkar varandra. Han undersökte 

och beskrev hur allt i ett dynamiskt fält är ömsesidigt beroende av varandra. Det kallas 

fältteorin och beskriver människans beteende som en funktion av individen och miljön. Ett 

17

fält är en helhet där allt påverkar allt. Fältteorin finns i alla förhållanden och relationer, man 

kan inte föreställa sig en organism utan ett fält. (Hostrup 2002) (”Ett fält är lika med 

personens sätt att organisera på (handla på) med tillägg för omgivningen – sett i ett 

tidsperspektiv”). (Hostrup, s. 92) 

3.7 Awareness 

När människa går in i en kontakt med omvärlden sker och utvecklas gestaltningsprocesserna. 

I kontakten är människa vaken för vad och hur hon upplever och att hon upplever. 

Gestaltterapin kallar denna process för awarenessprocessen. Awareness innebär att 

organismen befinner sig i ett tillstånd av ofokuserad ”vakenhet” som gör det möjligt att ”ställa 

in skärpan” på ett fenomen när det är nödvändigt för överlevnaden. Det är en ”vakenhet” mot 

inre och yttre villkor så att organismen kan inrättas efter dessa villkor. Ett exempel vid risk för 

våld i en familj upplever organismen allt det som påminner i omgivningen om rädsla i form 

av vad som hörs, syns, tänks i förhållande till det. När risken för våld upphör blir den tidigare 

ständiga ”vakenheten” rädslan koncentrerad mot det som har med möjlighet till lättnad att 

göra. Ju mer utvecklad processen är desto mer förmåga och flexibilitet har individen att 

organisera sig i sin värld och välja sitt handlande. (Hostrup 2002) 

En person som är i awareness vet vad hon gör, hur hon gör det och att hon väljer att vara som 

hon är. (Skills in 2001) 

4. Metod 

4.1 Undersökningens syfte 

Syftet med denna studie är att undersöka ungdomarnas upplevelse av vad som är 

betydelsefullt för dem med att vara med i en grupp där de träffar andra med liknande 

upplevelser. Min ambition är att ta reda på gruppverksamhetens betydelse för ungdomar till 

missbrukande förälder/föräldrar. Så min forskningsfråga är vad har/är betydelsefullt med att 

gå i en gruppverksamhet för ungdomar som har missbrukande förälder/föräldrar? 

Jag har utifrån ett fenomenologiskt perspektiv intervjuat ungdomar som nyligen har gått eller 

fortfarande går i sådan gruppverksamhet för att höra vilken betydelse gruppverksamheten som 

fenomen har för dem. Genom att sen gå igenom informanternas intervjuer och jämföra dem se 

om det finns gemensamma kännetecken som beskriver gruppverksamhetens fenomen. Jag 

18

hoppas med denna studie finna gemensamma kännetecken som beskriver gruppens betydelse. 

Min ambition är att undersöka utifrån ett ungdomsperspektiv som inte gjorts tidigare. 

4.2 Metod 

Hur man väljer forskningsmetod är kopplat till hur man samlar in och hanterar den kunskap 

man får genom sin studie. Utan det är forskningsfrågan som avgör vilken forskningsmetod 

man bör välja. Jag har valt en kvalitativ studie med en fenomenologisk metod då min 

forskningsfråga passar in i den forskningsmetoden. Jag vill förutsättningslöst undersöka 

ungdomarnas subjektiva upplevelser av vad som varit betydelsefullt med att gå i 

gruppverksamhet för ungdomar som har en missbrukande förälder/föräldrar. Jag är intresserad 

av att undersöka barngruppsverksamhetens väsen såsom den upplevs av deltagarna. Vad är 

det som gör det betydelsefullt att mötas och träffa andra i liknande situation? Finns det några 

gemensamma upplevelser som ungdomarna beskriver? Och om hur ser de gemensamma 

upplevelserna ut? Mitt intresse är att utifrån ett ungdomsperspektiv och inte ett vuxet 

perspektiv undersöka upplevelser av vad som är viktigt och betydelsefullt. 

Den fenomenologiska metoden söker kunskap om verkligheten, efter helheten i delarna. 

Fenomenologin menar att kunskap kommer inte enbart utifrån utan också inifrån det aktiva 

medvetandet. Metoden är att ”gå till sakerna själva” och undersöka dem förutsättningslöst. 

Om jag däremot i min studie velat undersöka barngruppsverksamhetens omfattning, 

fördelningen på åldrar och söka efter andra variabler då hade jag valt en kvantitativ studie 

istället. En annan forskningsfråga skulle ha kunnat vara ”Vad är det som är betydelsefullt med 

att gå i en gruppverksamhet för ungdomar som har en missbrukande förälder/föräldrar”. Då 

söker forskaren efter vad som är betydelsefullt för att eventuellt kunna formulera en teori. 

Utifrån den forskningsformuleringen hade ”grounded theory” kunnats använda som metod. 

Jag är intresserad av att undersöka ungdomarnas upplevelse av gruppverksamheten då det är 

intressant hur alla individer i gruppen tillsammans påverkar gruppens väsen. Då är en 

fenomenologisk metod den bästa. 

Jag har intervjuat ungdomar som gått och fortfarande går i en gruppverksamhet för barn till 

missbrukande förälder/föräldrar. ”Målet för intervjuforskaren är att återvända till sin 

kvalitativa undersökningsfärd med en berättelse som gör rätt visa åt intervjupersonernas 

historier om sin livsvärld och som förmedlar ny giltig kunskap och insikt åt dem som lyssnar 

19

heller läser berättelsen.” (Kvale, s. 78 1997) 

Emil Kruuse skriver i sin bok att kravet på att en undersökning ger ny kunskap och förståelse 

är att den ger vidgad insikt. Mitt forskningsprojekt täcker ett fenomen som blivit bristfälligt 

undersökt tidigare. Ungdomar har i andra studier blivit intervjuade kring positiva effekter av 

att medverka i en gruppverksamhet men inte kring hur de upplever gruppens betydelse. 

Under intervjutillfället vill jag att informanten talar så fritt som möjligt kring min 

frågeställning. Jag kommer att hjälpa till genom att fråga efter konkreta händelser och frågat 

efter känslor, tankar och vad som händer. Målet med min studie har inte varit att pröva en av 

mig uttalad hypotes eller att formulera en teori utan den är deskriptiv och empirisk. Kvale 

(1997) skriver i sin bok att det krävs kunskap om ett fenomen som ska undersökas för att 

kunna ställa viktiga frågor. 

4.3 Dataanalys enligt EPP-metoden 

Jag har valt EPP-metoden (Emperical Phenomenological method) för att analysera materialet 

som en svensk forskare Karlsson (1993) har utarbetat som en metod för psykologisk 

forskning, den baseras på Husserls fenomenologiska filosofi. Syftet är att beskriva 

meningsstrukturen som finns i upplevda erfarenheter om fenomenet. I min studie är jag 

intresserad av att ta få svar på min fråga vad som är betydelsefullt med att gå i en 

gruppverksamhet för tonåringar/ungdomar med förälder/föräldrar som missbrukar. Min fråga 

syftar till vad något är (gruppen) och hur det sker (verksamheten). (Karlsson 1993) 

Det sker utifrån fyra steg som beskrivs här: 

Steg 1: Forskaren transkriberar intervjuerna och läser igenom dem ett flertal gånger för att få 

förståelse för helheten. Jag har läst och även lyssnat igenom intervjuerna flera gånger. Själva 

processen är att i möjligaste mån få fatt i informanternas ursprungliga upplevande. 

Steg 2: Forskaren delar in alla protokoller i meningsenheter (Mu) utifrån informanternas 

ursprungliga upplevande i möjligaste mån. Det är informantens beskrivning av konkreta 

händelser, fakta, känslor och tankar som forskaren vill ska framgå i texten. 

Steg 3: Forskaren ”översätter” informanternas vardagliga språk till ett forskarspråk med 

20

tonvikt på det undersökta fenomenet. Det är i detta steg som den fenomenologiska 

reflektionen startar. Informantens konkreta uttryck transformeras om till forskarens 

perspektiv. Uppgiften är att beskriva den fenomenologiska strukturen. 

Steg 4: Alla protokoll läses igenom återigen och forskaren tittar efter meningsfullheten som 

beskriver specifikt fenomenet man undersöker. Sedan läser forskaren alla protokollen för att 

se om de specifika beskrivningarna av fenomenet stämmer överens i alla protokoll. Finns det 

likheter med varandra så har man hittat en generell beskrivning av fenomenet man 

undersöker. Då presenteras flera specifika beskrivningar som stämmer överens med alla 

protokoll. (Karlsson 1993) 

Forskarens tolkande enligt EPP-metoden utgörs av den fenomenologiska filosofins analys av 

medvetandet som intentionalt som jag beskrivit tidigare. Det empiriska materialet läser och 

tolkar forskaren med utgångspunkt att det är hur informanterna meningsbestämmer den 

upplevda och beskrivna situationen av det fenomen studien undersöker. Forskaren är inte 

intresserad av individuella fakta utan av den mening som faktumet består av. Husserls eidetisk 

induktion syftar till att kartlägga ett fenomens väsensstruktur genom att i fantasin variera olika 

parametrar. Dataanalysen i EPP-metoden är i viss mån också eidetisk då forskaren inte håller 

kvar intresset på individuella fakta utan söker upptäcka meningen som faktumet genomsyras 

av. 

Det hermeneutiska inslaget i EPP-metoden att analysera forskarens material har en relevans 

då forskarens förförståelse har en betydelse som styr tolkningen av materialet. För att kunna 

analysera texten behövs förförståelsen för att kunna se och förstå fenomenet i texten. 

Betydelsen av forskarens förförståelse i det empiriska analysarbetet ställs i kontrast mot 

forskarens strävan att vara så öppen som möjligt i tolkningen. Den ”hermeneutiska cirkeln” 

som rör förförståelsens ömsesidiga cirkulation mellan del och helhet, mellan helhet och del. 

Det innebär att forskarens tolkning av materialet endast kan ske mot bakgrund av en 

helhetsförståelse, som fördjupas genom analysen av varje del. (Karlsson 1993) 

Informanternas berättelser vid intervjutillfället är mycket mer än de tankar som går att 

uttrycka i ord utan också oerhört mycket mer i form av förnimmelser, känslor och tankar som 

rimligtvis inte formulerats högt. Då våra tankar och det vi säger inte har samma struktur. Det 

finns av naturliga skäl en klyfta mellan det ursprungliga upplevandet i stunden och det som är 

21

min text då det är oundvikligen i all form av datainsamling. Det är ett gap i tiden mellan det 

upplevda och det återgivna upplevda. Forskaren är du intresserad av meningsstrukturen som 

beskriver informantens upplevelser. Det innebär att forskaren vill förstå det som gemensamt 

uttrycker den värld som beskrivs. Resultaten som forskaren kommer fram till består av ett 

antal konstituenter (kännetecken) som i sig beskriver fenomenets meningsstruktur. De 

kännetecken som återkommer i alla informanternas protokoll utgör de generella 

kännetecknen. Om man däremot finner vissa kännetecken endast i ett eller några få protokoll 

kallas de för typologiska kännetecken. (Karlsson 1993) 

Fenomenologisk forskning visar på möjligheterna för fenomenets existens som forskaren 

undersöker. Själva ordet fenomen härstammar från grekiskan och där betyder det ”det som 

visar sig” och det är i den betydelsen fenomenologin använder ordet. Det hermeneutiska 

inslaget att människan livsvärld är vara -i- världen fångar den fenomenologiska metoden. 

(Bengtsson 1999) 

4.4 Datainsamling 

4.4.1 Intervjun 

Barn som växer upp med någon förälder som missbrukar har ofta svårighet att känna tillit till 

vuxenvärlden som försvårar deras psykiska mognad och de får svårigheter att känna igen 

känslor och sätta ord på dem. Detsamma kan naturligtvis gälla även vuxna människor. Utifrån 

det har jag valt att intervjua ungdomar då det kan det vara svårt för barn i de yngre åldrarna att 

svara på min frågeställning. 

Då jag i min undersökning varit intresserad av tonåringarnas/ungdomarnas subjektiva 

upplevelser så har jag intervjuat ungdomar halvstrukturerat då det ger möjlighet för dem att 

berätta direkt. Jag har intervjuat dem genom att be dem berätta så mycket som möjligt kring 

det jag velat undersöka. Det har ställt höga krav på mig som intervjuare genom att jag 

stimulerat de intervjuade att berätta fritt och spontant. Genom att ha en öppen frågeställning 

"vad uppfattar du som betydelsefullt med att delta i en grupp för ungdomar till missbrukande 

förälder/föräldrar" så blev det möjligt och när intressanta teman kom upp så fördjupades 

intervjun genom följdfrågor i stunden. 

Jag har intervjuat fyra personer en i taget under sommaren 2006 med en bandspelare, mp3spelare. 

Innan dess gjorde jag en testintervju i slutet av juni för att se om frågeställningen gav 

22

mig tillräckligt material till min undersökning, vilket den gjorde så jag kunde använda den 

intervjun till min undersökning. 

4.4.2 Urval och beskrivning av intervjupersonerna 

Mitt urval har varit ungdomar från 17 år upp till 19 år som fortfarande går i gruppverksamhet 

eller nyligen har avslutat en gruppverksamhet. Jag har via mitt arbete kontakt med kolleger i 

två andra städer, som endast arbetar med gruppverksamhet för barn- och tonåringar/ungdomar 

i svåra livssituationer, och via dem fått hjälp att hitta intervjupersoner. 

Jag har talat med gruppledarna separat och informerat om min studie, syftet med den och lite 

kort kring metoden. De har i sin tur frågat deltagare de har haft eller har i tonårs- och 

ungdomsgrupper som de tänkt skulle kunna tänka sig att bli intervjuade och vara mogna för 

det. När de sedan sagt ja till att bli intervjuade har jag fått deras namn och telefonnummer. Jag 

har sedan ringt upp dem och presenterat mig själv och syftet med min studie. Då jag har 

intervjuat ungdomar har det inte varit bekvämt för dem att bli intervjuade hemma utan de har 

getts möjlighet att välja lämplig plats. Vi erbjöds att få träffas i respektive stads 

barngruppslokaler vilket visade sig vara utmärkt bra för två av informanterna de andra två 

informanterna intervjuade jag hemma hos mig. 

Beskrivning av informanterna 

Informant 1: kvinna 19 år, avslutade sin senaste grupp för ett halvår sedan. Gått i fyra olika 

grupper den första när hon var 11 år. 

Informant 2: kvinna 17 år, gått i en grupp som avslutades för ett halvår sedan. Hon stod på 

”kölista” för att få komma med i en grupp en tid. 

Informant 3: man 19 år, går i grupp sedan 5 år. 

Informant 4: kvinna 17 år, går i grupp sedan 5 år. 

5. Resultat 

Min övergripande forskningsfråga är vad har/är betydelsefullt för dig med att gå i en 

gruppverksamhet för ungdomar till missbrukande förälder/föräldrar? 

Det som framkommit som kännetecken som var/är betydelsefullt med att gå i en 

23

gruppverksamhet för ungdomar som vuxit upp med missbrukande förälder/föräldrar 

är: 

– samhörighet så man känner sig mindre ensam. 

– möjligt att tala om svåra saker som blir läkande. 

– man blir sedd och bekräftad. 

– man kan vara ärlig och öppen med sig själv. 

– ger hopp om framtiden. 

– ger bättre självkänsla. 

– man blir mindre egoistisk och känner empati för andra. 

Samhörighet så man känner sig mindre ensam 

Grupptillfällena i en stad är upplagda på det sättet att deltagarna alltid börjar med att samlas 

kring kaffe, the och något tilltugg. När man möts och ”småpratar” om det som hänt i veckan 

så släpper nervositeten. I den andra staden har man en paus mitt i med kaffe, the och något att 

äta och ”småpratar” också kring det som varit i veckan. Stämningen blir avslappnad vilket 

bidrar till att man lär känna varandra väldigt bra. Att fika tillsammans är viktigt då det ges 

tillfälle att berätta för varandra både roliga och dåliga saker som hänt dem under veckan. Att 

deltagarna skrattar och gråter tillsammans och delar både glädje och sorg upplevs som 

positivt. 

Att komma till gruppen och upptäcka att man inte är ensam om att uppleva svåra saker utan 

möta andra som upplevt liknande saker upplevs som otroligt skönt. Det betyder mycket att få 

möta andra ungdomar som förstår vilket ger en känsla av tillhörighet och samhörighet. 

Vetskapen om att andra har en liknande livssituation som en själv blir en befrielse och att då 

mötas ger en känsla av att inte vara ensam vilket är betydelsefullt. 

Deltagarna känner samhörighet utifrån att man ingår och tillhör en grupp och inte behöver 

vara ensam utan att man också delar liknande svårigheter i sin familj har en djupare mening 

än endast känslan av att inte vara ensam. Fast man tänker och vet att de inte är så att man inte 

är ensam är det ändå befriande att få vetskapen. 

”just det där…att verkligen se att det finns ju runt omkring en…det är ju inte bara…man är 

inte ensam…även fast man tänker jag är inte ensam så kändes det så himla skönt” (2:3) 

24

Varje grupptillfälle är viktigt så deltagarna prioriterar att komma varje gång. Det är trevligt 

och skönt att komma till gruppen, man finner varandra i gruppen trots att det är allvarliga 

saker som man talar om. Att lära känna nya människor och möta varandra är det som var och 

en upplever som det viktigaste. Att skratta tillsammans då vissa övningar och aktiviteter är kul 

att göra gör att deltagarna lär känna varandra på ett djupare plan än annars. Man knyter 

vänskapsband som underlättar för var och en av dem att hantera sina egna problem. 

Inget grupptillfälle är viktigare än någon annan då alla är speciella och händelserika. Man har 

olika teman varje gång så det kommer alltid något nytt som blir betydelsefullt att arbeta med. 

Alla gör sina uppgifter och det händer alltid något intressant som man gemensamt sedan talar 

om. Att fika under tiden eller mitt i gör att det blir avspänt och lättsamt. 

Att gå i gruppen blir en viktig del av vardagen, ledarna blir som extra föräldrar och gruppen är 

viktig då man alltid förstår varandra när det talas om sånt som är svårt. Det är lättare att visa 

sina känslor i gruppen än någon annanstans då deltagarna vet och känner att det är helt i sin 

ordning att göra det. Att kunna identifiera sig med varandra är betydelsefullt och värdefullt då 

alla har liknande erfarenheter av svårigheter. Man har upplevt liknande saker och fast det 

finns olikheter hos varandra är de ändå lika i det man upplevt. 

Alla respekterar varandra, lyssnar när någon talar, man bryr sig om varandra, talar inte illa om 

varandra och tar till sig det som sägs och gruppen blir som en familj. Flera av dem har gått 

länge i grupp och tycker att det är skönt med naturliga pauser från gruppen då deltagarna vid 

grupptillfällena blir känslomässigt berörd varje gång. När gruppen sen startar igen är det lika 

skönt att komma tillbaka till gemenskapen igen. Att bara vara som man är och tala om allt 

möjligt är betydelsefullt och det blir en saknad när gruppen har uppehåll eller man slutat sin 

grupp. 

Möjligt att tala om svåra saker som blir läkande. 

Deltagarna delar sina erfarenheter öppet och tar del av varandras tankar och känslor och 

känner igen sig i varandras berättelser och föreläsningarna och filmerna man ser på 

tillsammans. De teman som kommer upp handlar om olika saker och allt är lika viktigt så man 

känner att alla grupptillfällena är speciella på sitt sätt. Teman som tidigare diskuterats kan åter 

bli aktuellt men då utifrån andra perspektiv vid andra grupptillfällen. Att det återigen kommer 

25

upp saker som tidigare diskuterats gör att det blir en bearbetning av känslor, tankar och 

igenkännanden som blir läkande för dem. 

” det var ganska mycket allting handlade om .... det kom ihop på nåt sätt …man pratade om 

olika saker men ändå om lika saker varje gång kändes det som” (1:18) 

I en del filmer de ser, både dokumentärfilmer och spelfilmer, kan man känna igen sig själva 

hur det var när man var barn och föräldrarna betedde sig illa. I andra filmer är det andra saker 

deltagarna känner igen exempelvis att få ta för mycket ansvar för de vuxna och syskon. Även 

fast det är sorgligt och ledsamt så kan man dela det med varandra. Att se filmerna och att var 

och en får berätta om sina känslor kring vad man sett i filmen efteråt är viktigt både att få 

uttrycka sig själv och att lyssna på varandra. Alla delar förlusten av att få vara barn och 

tonåring och istället få ta större ansvar än deltagarna var mogna för. 

Ofta målar, ritar eller skriver man om det som grupptillfället handlar om. När det exempelvis 

handlar om familjen så ritar, målar eller skriver man om ”hur ser jag på min familj”. Efteråt 

visar man varandra det man gjort och berättar om vad man upplever och känner när man talar 

om det. 

” min mamma blev en blåmes för jag tycker att hon är mesig och inte vågar säga ifrån alla 

gånger…jag målade en blåmes på en gren som inte vågar flyga därifrån utan bara blir kvar” 

(2: 29) 

Ibland blir det känslomässigt svårt med övningarna men deltagarna uppskattar att få tänka till, 

reflektera och känna efter vad man tycker och känner inombords. Alla har det gemensamt att 

man har svårt att visa sina känslor som ilska och äkta glädje, men det kan man göra i gruppen. 

I gruppen finns den tryggheten att på ett djupare plan visa ilska, äkta glädje och andra 

förbjudna känslor. Det är inte alltid lätt i gruppen heller men övningarna och att det är 

återkommande teman gör att var och en kan utgå från var man själv vill visa av sig själv just i 

stunden. 

Att man får tala om det som man behöver tala om gång på gång är extra betydelsefullt för att 

bearbeta sina upplevelser. Deltagarna har vuxit upp fortare än vad som är bra och gått igenom 

en del svåra saker. Det mest betydelsefulla när det gäller att bearbeta sina upplevelser är att få 

26

kunskap att den som missbrukar ska ta ansvar för sig själv och att man inte ska eller behöver 

ta ansvar för den som missbrukar eller att man har ansvar för att föräldern gjort någon illa. Att 

lära sig och förstå att svårigheterna i familjen bär man inte skulden till! 

” man kommer bort och kopplar av..och bara…pratar om…pratar om det man behöver prata 

om..göra olika grejer som har med problemen att göra” (4: 4) 

Vid flera tillfällen talar deltagarna i gruppen om sin familj och målar då sin familj som man 

känner och tycker familjen symboliseras som. Att måla sin familj hur man symboliserar 

familjemedlemmarna är inte så självklart enkelt. Det var för en del kluvet att måla 

familjebilden och det kändes ovant att lista ut vilka som ingår i en familj så det var svårt men 

ändå lätt. Att göra släktträd kunde vara lika besvärligt då alla inte träffar sina släktingar så 

ofta och inte kom ihåg så mycket om sina släktingar. Trots att det var smärtsamt att göra 

övningen så var den bra då den bidrog till att komma ihåg och en önskan om att få veta mer 

om exempel sina kusiner och föräldrarnas syskon väcktes. 

Varje gång gruppen träffas så upplever deltagarna mycket trots att det handlar om liknande 

saker. Det handlade om olika saker men ändå lika saker exempelvis om familjen och hur man 

såg på dom, om relationer till dem och relationer till andra och annat. Vid något annat tillfälle 

kunde det handla om vad man visar utåt och inte vad man själv har på insidan, då man bär på 

en känsla inombords men visar upp en annan utåt. Att man ofta visar en glad och positiv sida 

fast man egentligen kan vara ledsen. Ett exempel är en informants beskrivning om när 

gruppen såg en film som handlade om en familj där mamman var alkoholmissbrukare och 

betedde sig illa mot barnet och pappan var frånvarande. Barnet fick ta ansvar för mamman 

och fick skuldkänslor för att hon inte ville ta hand om mamman som inte klarade sig själv. 

Den filmen var speciellt berörande då deltagarna kunde känna igen sig själva i filmen. Ett 

annat exempel är en film som beskriver en tonåring som får ta hand om hemmet och 

småsyskonen när fadern går in i missbruk och försvinner hemifrån. Dessa filmer beskriver 

situationer man känner igen sig i. 

Det är inget krav i gruppen att berätta saker, nya medlemmar sitter ofta tysta i början och 

lyssnar. Gruppledarna går alltid en runda där var och en får uttrycka sitt behov och det som 

kommer upp brukar bli det som ligger nära hjärtat och som fler sitter och funderar på. Genom 

att lyssna på varandra reflekterar man över hur man själv gör eller reagerar. Man funderar och 

27

tänker på hur man kan göra istället för på det vanliga oftast mindre bra sätten. Genom att 

lyssna och lära sig av varandra så lär man sig saker om sig själv också. 

Gruppen får kunskap om var deras känslor kommer ifrån vilket ger möjlighet att bearbeta dem 

så det blir lättare att hanterar det som blir svårt senare i livet. Deltagarna är mer stabila i sitt 

tänkande idag då man inte tvivlar på vad man tänker, tycker och känner. Att sitta i gruppen 

och lyssna på varandras känslor, tyckande och tankar som har med svårigheterna att ha en 

missbrukande förälder är känslomässigt svårt men övningarna man gör underlättar för dem. 

På gruppträffarna kopplar man av och talar om det man behöver tala om. Man gör olika 

övningar som har att göra med svårigheterna att ha en missbrukande förälder. Gruppledarna 

informerar hur det kommer sig att människor knarkar, dricker alkohol som innebär att de 

förstör för andra i sin omgivning. 

Man blir sedd och bekräftad. 

Gruppmedlemmarna lyssnar, bryr sig om och respekterar varandra. Deltagarna är inte lika 

rädda att tycka, tänka och känna det man gör då tilliten till gruppmedlemmarna finns. Att fika 

tillsammans och tala med varandra om vardagliga saker är en viktig del av att skapa trygghet i 

gruppen. 

Den gruppmedlem som har mest behov får mer utrymme än de andra. Det kan variera från 

tillfälle till tillfälle och alla får det utrymme de behöver. Alla sitter och lyssnar på varandra, 

ibland mår någon sämre än de andra, ibland är alla glada och ibland kan det vara extra spänt. 

Det ser olika ut från gång till gång men alla lyssnar aktivt, deltar i gruppen och stöttar 

varandra. Att lyssna på varandra ger lika mycket som att tala själv, då man kan reflektera över 

det man hör och på sig själva. 

”alla lyssnar och alla bryr sig om och man pratar inte illa om varandra….utan det är som…när 

den personen pratar så tittar alla på den och tar till sig vad hon har att säga till oss…och 

likadant när någon annan pratar…man verkligen lyssnar på vad man har att säga” (4: 25) 

Deltagarna beskriver också att man vid grupptillfällena talar om vilka känslor som finns, om 

man känner igen dem och även var de kan sitta i kroppen. Det är en viktig del i övningarna då 

man blir sedd och bekräftad i sina känslor av varandra. Alla känslor är tillåtna både bra och 

mindre bra känslor som man oftast inte vill kännas vid. 

28

Att komma till grupptillfällena och träffa medlemmarna och ledarna har blivit en del av 

vardagen. Man talar om allt som ligger nära och blir förstådd som man inte alltid blir av 

familjemedlemmar eller vänner. Vissa saker som man berättar för varandra känner man igen 

och då bekräftar man varandra med att berätta att man upplevt liknande saker. Det är lättare 

att se sig själv när man träffar andra som har det på liknande sätt. 

Vissa grupptillfällen kan börja med att gruppledarna har en föreläsning om fakta kring 

alkoholism, familjesjukdomen och hur det kan bli i en familj när en eller båda föräldrarna är 

beroende av någon drog. Ofta känner man igen sig i dessa föreläsningar och det kan vara i vad 

som helst man kan känna igen sig i. Att barnen blir psykiskt och/eller fysiskt misshandlade, 

att hemlighålla förälderns missbruk, att få ta för mycket ansvar och mycket annat känner man 

igen. Att någon berättar att han eller hon blivit misshandlad i gruppen, att man dagligen kan 

må dåligt, att man kan ha kul med familjen och att det fungerar. Allt är tillåtet i gruppen och 

det är en styrka gruppen har. Man mår mycket bättre när man blivit lyssnad på och/eller 

lyssnat på de andra och bekräftat varandra. Det är som meditation allt känns lättare när man 

går hem. 

Man kan vara ärlig och öppen med sig själv. 

Genom att gå i gruppen blir man mer sig själv och ärligare. Att slippa vara någon annan då 

man vet att alla har liknande erfarenheter gör att man slipper ljuga och/eller vara hemliga 

vilket är befriande. Stödet av de andra gruppmedlemmarna bidrar till att det blir lättare även i 

vardagen att vara sig själv. Det är accepterat i gruppen att tala öppet och ärligt hur det är att ha 

en missbrukande förälder och slippa bortförklaringar. Att kunna det utan att känna sig 

värdelös är en lättnad. 

Att tala om det svåra i att ha en missbrukande förälder i gruppen så öppet och ärligt innebär 

att deltagarna slutar komma med undanflykter och lögner även utanför gruppen. Man gör 

övningar där man talar om vad man visar utåt och vad man bär för känsla inom sig och inte 

visar. Det kan vara att man utåt sett ser glad ut och skojar fast man inombords är ledsen. Och 

även fast någon kompis gör en ledsen så säger man inte ifrån för att man ”lärt” sig att det är 

ingen ide. Då stöttar man varandra i att det är bra att våga vara ärlig och öppen och ta risken 

som det kan innebära med att säga ifrån. 

29

Det behövs inte alltid så många ord då man förstår varandra ändå så att de inte behöver vara 

”hemliga”. Eller försöka vara någon annan än man är. 

” man vet liksom redan innan det har han varit med om…och så där…man behöver inte gå 

omkring och försöka vara någonting som man inte är utan det är väldigt öppet så där” (3: 12) 

Deltagarna är inte lika rädda att stå fast vid vad man tycker, tänker och känner då man kan 

vara mer sig själva. Att slippa låtsas vara någon annan och vara sig själv i gruppen bidrar till 

att man vågar vara ärliga och uppriktiga. När någon frågar hur man mår så svarar man ärligt 

och slipper då ljuga. Man kan öppet visa alla sina känslor även då man känner sig ledsen. 

Deltagarna blir som goda vänner som det är lätt att tala med utan att behöva förklara sig, man 

vet ändå då man har liknande erfarenheter. Man behöver inte vara hemlig och/eller försöka 

vara någon annan än den man är. Att slippa låtsas är befriande och bidrar till att det blir en 

värme mellan dem. Ofta bortförklarade man som barn att föräldern missbrukade. Och att 

slippa det nu och vara öppen med att föräldern missbrukar och svårigheterna med det är så 

skönt. 

”just inte behöva…jag har väl aldrig varit så att…jag har ljugit om det direkt…inte så…på 

senare…kanske när jag var liten så kanske det var lite mer så…man kanske kom med 

bortförklaringar till varför min pappa drack och så där men…sen…så har jag…paus…jo…att 

inte behöva…eller att vara öppen så där…jag har väl aldrig…inte varit öppen om det 

men…det är helt acceptabelt så där…att snacka med dom om det som vet vad det är” (2: 5) 

Att slippa låtsas vara någon annan och tränga bort sina svårigheter hemma och vara sig själv 

på ett helt annat sätt är ett stort framsteg för dem. Man blir friare i relation till sina vänner, sin 

familj och övriga. Man behöver inte ta ansvar för andras mående, vare sig föräldrarna eller 

eventuella syskon. För några innebär det att det är möjligt att bjuda hem sina vänner vilket 

man inte vågade innan. 

Ger hopp om framtiden. 

Genom att få möta vuxna ungdomar med liknande erfarenheter av svårigheter som kommit en 

bit på väg i sitt välmående så väcks hopp om framtiden. Att få kunskap om drogberoende och 

vilka konsekvenser det får för omgivningen och att det är möjligt att själv använda den 

30

kunskapen ger styrka att själv påverka sina val i livet. 

” som handlade om vuxna…..ungdomar som har vuxit…upp…och gjort någonting av sina 

egna liv även om de hjälp föräldrarna under deras missbruk” (1: 6) 

Genom föreläsningar lär man sig att man som barn och ungdomar inte är ansvariga för 

svårigheterna i familjen. Att gå i gruppen och lära sig om drogberoendet får deltagarna att 

inse att svårigheterna inte är deras fel. Viljan att lära sig mer och få gå kvar i gruppen så länge 

man behöver det stödet ger dem hopp inför framtiden. Man lär sig att det finns andra sätt än 

de man är van vid att tänka på och förhålla sig till sig själv och andra. Det är den som 

missbrukar som ska ta ansvar för sitt missbruk och man tränar på att ta hand om sig själv och 

sina behov. 

Kunskap om beroendeutveckling minskade oron för att själv bli missbrukare, att man om man 

har den kunskapen och är medvetna om sig själv kan känna sig lugn. Deltagarnas oro inför 

framtiden minskade väsentligt genom den kunskapen. Man beskriver att fast man är samma 

människor som innan gruppen så prioriterar man annorlunda, man väljer andra saker att göra 

och tänker på vad man verkligen vill med livet. 

Att söka stöd och hjälp och finna gruppens och gruppledarnas stöd ökar tilliten till andra 

människor och till vuxna. Det blev möjligt att lita till andra och till sig själv som ger hopp 

inför framtiden. Gruppledarna ger övningar där man får arbeta med hur man mår, vad mitt 

behov är och hur man ska ta hand om sig själv. Det ger deltagarna verktyg för framtiden för 

att må så bra som möjligt. 

Gruppen fick se filmer som handlade om vuxna ungdomar som gjort någonting av sina egna 

liv trots föräldrarnas missbruk. Man såg likheter med hur man själv haft det. Att det finns 

andra som varit med om liknande saker, svåra saker och ändå har kommit en bit på sitt 

välmående. 

”för alla är på olika plan ofta på sitt välmående….vissa har kommit långt när man kommer 

dit…och då ser man att han har varit med om ganska jobbiga saker och..men ändå kommit 

ganska långt med sig själv…så det ger väldigt lätt hopp och så där” (3: 1) 

31

Grupptillhörigheten bidrar till en inre stabilitet och ger verktyg hur man kan hantera vardagen 

framöver på ett bra sätt. En gruppmedlem är övertygad om att han idag skulle vara lika 

deprimerad som för fem år sedan om han inte gått i gruppen. Han har blivit en annan 

människa idag fast han är samma jag, han prioriterar annorlunda vad som är viktigt i livet. 

Var och en i gruppen ger varandra hopp då de berättar hur man lär sig att ta kontakt med 

andra människor. Deltagarna tänker på hur man själv ska ta sig fram i livet då man får med sig 

en medvetenhet om sig själv som ger ett inre lugn. 

Kunskap ges via föreläsningar om drogberoendets utveckling och att man själv genom 

medvetenhet kan undvika att hamna i missbruk. Deltagarna var oroliga att själv hamna i 

missbruk och genom att gå i gruppen kunde man bli lugnade i att man inte behöver bli det. En 

positiv inverkan är att man lär sig att avstå från alkohol när man mår dåligt. 

Ger bättre självkänsla. 

Övningarna, samtalen och föreläsningarna man gör under grupptillfällena ger dem verktyg, 

förståelse och kunskaper i hur saker och ting förhåller sig så man kan ta ansvar för sig själv 

och inte bära ansvaret för den som missbrukar/missbrukade eller andra familjemedlemmarna. 

Att efter en föreläsning få tala om vilka känslor som man har eller inte har, vilka man kan få 

utlopp för eller inte och sedan fundera på vad man kan förändra blir viktiga för att bättre klara 

vardagen. 

Deltagarna mår bättre efter grupptillfällena och blir mindre irriterade på andra människor 

både på skolan och i familjen. Under del övningar man gör kommer de ihåg saker om 

exempelvis familjen som resulterar i att familjemedlemmarnas sätt att hantera svårigheterna 

blir tydligare och därmed mer förståliga för dem. 

Kunskapen om drogberoende och konsekvenserna för deltagarna och deras familj är en viktig 

del för dem för att förstå varifrån känslorna kommer ifrån och kunna gå vidare i sin personliga 

utveckling. Man kopplar det till sig själva och förstår att man inte bär skuld utan att så är det 

att växa upp i en familj där en förälder missbrukar och självkänslan växer. I stort sett vid varje 

grupptillfälle får de rita, måla någon bild, eller att skriva något i det tema man talar om just 

då. Det uppskattas och ger en känsla av välbefinnande då det är roligt och utvecklande. 

32

Att få lyssna på varandras berättelser och höra vad de gjort, tänkt och känt gör att man 

reflekterar över sig själv och kan komma på att så har jag också tänkt. Att höra att andra gör 

på liknande sätt i svåra situationer gör att man inte känner sig annorlunda eller värdelösa. 

Självkänslan stärks då man märker att självförtroendet växer under tiden man går i gruppen 

och får lära sig att man inte bär ansvaret för svårigheterna i familjen. Att få lära sig hur en 

förälder fungerar som är alkoholist och vad man själv kan göra åt sin situation upplever man 

som bra. Deltagarna är också med och påverkar innehållet vid grupptillfällena genom att 

komma med förslag på vad man vill tala om. 

” jag känner att jag blivit mer stabil i mitt tänkande och så där när jag vet…att så här är det 

faktiskt” (3:31) 

Man gör övningar på olika sätt kring teman varifrån olika känslor kommer ifrån, ett exempel 

är att skriva in i kroppen var känslorna finns. Det är intressant att höra och se hur var och en i 

gruppen upplever att känslorna sitter och kommer ifrån, de varma känslorna och 

oroskänslorna satt mest i magen. När man sedan talar om vad man satt sina känslor har inte 

känslorna hamnat på samma ställe men när man känner efter så kunde det stämma för dem 

med. 

Ett annat tema kan vara kring vilka känslor man har eller inte har. Vilka känslor man inte kan 

få utlopp för och vad man kan göra för att ändra på det som man vill ändra på. Det är svårt att 

visa de flesta känslorna utanför gruppen. Det kan vara svårt att säga ifrån om någon gör en 

ledsen och man har erfarenhet att det inte är någon ide att prata om det då man inte blivit 

lyssnad på. Men att få berätta om sådana händelser i gruppen blir en lättnad och att få stöd av 

varandra. Innerst inne vet man att det är bra att säga ifrån till andra när man blir illa behandlad 

och deltagarna ger stöd till varandra att det kan man göra. 

Att man får måla och rita så mycket som man annars inte gör uppskattas då det är både roligt 

och lärorikt. Deltagarna lär sig genom att gå i gruppen att ta mer hand om sig själv så man 

mår bättre genom att tala om sina svårigheter. Man tränar sig i att göra nya saker och övar sig 

i att ta hand om sig själva. När man inte är i gruppen så tänker man ibland på det som man lärt 

sig av varandra. Deltagarna beskriver att helheten är viktig då man märker att man mår bättre, 

man är inte lika irriterade på andra, man har lärt sig hur man tar kontakt med andra människor 

33

och det är det livet handlar om. Genom att gå i gruppen har man byggt upp sin självkänsla och 

sätter sina gränser. 

Man blir mindre egoistisk och känner empati för andra. 

Grupptillfällena startar med att var och en får tala om hur deras vecka har varit. Om någon har 

mer behov av få berätta om något som är svårt för dem så är det en självklarhet att han eller 

hon får mer tid. Resten av tiden fördelas på övriga och deltagare som bara vill lyssna gör det. 

Det blir oftast så att det ämne som många sitter och funderar på kommer upp. 

Deltagarnas psykiska och fysiska välmående förbättras väsentligt så att det är möjligt att 

lyssna på de andra i gruppen och respektera dem. Lättnaden i att inte vara ensam om 

svårigheter i familjen påverkar så att man känner medlidande med andra. Man är inte de enda 

som har det svårt utan andra kan till och med ha det värre. Tidigare hade man mer fokus på 

sitt eget mående. 

” det var väl att man lärde sig att se på olika sätt…hur det kunde vara.. för det ser inte alltid 

likadant ut för oss alla” (1: 16) 

Filmerna deltagarna ser blir betydelsefulla utifrån att man ser saker på olika sätt, hur det 

kunde vara för andra då det inte alltid ser likadant ut för alla. Man lär sig att det finns andra 

som också har svårigheter och det väcker medlidande. Det var ingen självklarhet tidigare utan 

det är via grupptillfällena genom att lyssna på andra, att vara öppen med sig själv, att 

respektera sig själv och andra som empatin ökat. 

”jag kan känna medlidande med folk som har problem….det kunde jag inte tidigare utan jag 

kunde bara tycka synd om mig men nu kan jag inse att det faktiskt finns andra som behöver 

mer hjälp än jag behöver” (4: 19) 

Ibland är det någon som har det svårare att göra någon övning än andra och får då extra hjälp 

av gruppledarna, så gruppledarnas sätt att vara i gruppen stärker känslan för att andra kan 

behöva mer hjälp än man själv. Gruppledarna är viktiga för gruppens trygghet, man bryr sig 

om och lyssnar på alla vilket ger en tillit till gruppledarna. Deltagarna hjälper varandra att se 

att det finns andra som kämpar och har det svårt. 

34

Filmerna belyser även den missbrukandes situation som ger förståelse för hur det var/är för 

deras föräldrar utan att man behöver ta ansvar för dem. Utan mer allmänt hur man kan 

underlätta för sig själv genom sitt förhållningssätt gentemot föräldrarna. Man upptäckte att det 

finns fler som kämpar och behöver stöd och hjälp, en del kanske mer, Alla deltagares 

föräldrar är inte drogfria idag så det väckte också oro för hur det skulle bli för dem. 

Kontinuiteten är viktig då det blir tryggt vilket bidrar till att man blir mindre egoistisk då man 

vet och känner att man får det stöd man behöver ändå. 

Ett av skälen att ställa upp på intervjun är att man vill dela med sig av sina erfarenheter, vad 

gruppen betytt och vad man lärt sig så att andra som har svårigheter vågar söka stöd och hjälp. 

Och att informationen går vidare så att det finns gruppverksamhet att erbjuda. Man vill 

förmedla till andra som ännu inte sökt eller fått hjälp ”ni är inte ensamma”! 

6. Validitet och reliabilitet 

Validitet hänför sig till vilken utsträckning en metod undersöker vad den vill undersöka. Min 

ambition är att undersöka ”vad som är betydelsefull med att gå i gruppverksamhet för 

ungdomar som växer upp med missbrukande förälder/föräldrar”. Min metod jag valt är 

kopplat till min frågeställning. Jag är intresserad av upplevelsen av gruppverksamhet, syftet 

har varit att få ny och vidgad kunskap och då är den fenomenologiska metoden den bäst 

lämpade. 

”Validitet definieras ofta genom denna fråga: Mäter du vad du tror du mäter.” (Kvale, s. 215 

1997) Speglar mitt material det fenomen som intresserar mig? Att transkribera intervjuerna 

till en text innebär att översätta från talspråk till skriftspråk. Det är inte kopior av den 

inspelade intervjun. Det blir tolkande konstruktioner som fungerar för det givna syftet. ”Det 

finns ingen sann, objektiv omvandling från muntlig till skriftlig form.” (Kvale s. 152 1997) 

Kvale (1997) menar att medvetenheten om validitet måste finnas i alla stadierna av arbetet. 

Jag har läst mina transkriberingar flera gånger och även lyssnat på intervjuerna för att få med 

alla skiftningar i informanternas tankar, känslor och upplevelser så att de också ska kunna se 

det gemensamma generella kännetecknen av betydelsen med gruppverksamheten. Mitt 

resultat och mina tolkningar har utsatts för granskning och diskussion i min 

handledningsgrupp som består av handledaren och tre andra mastersstudenter. Jag har varit 

35

vaksam på att min egen erfarenhet av att växa upp med en missbrukande förälder kan påverka 

att jag inte sett det givna i det material jag fått från intervjuerna och påverkat analysen. I 

analysarbetet har jag tänkt på den riskfaktorn. (Kvale 1997) 

Reliabilitet visar sig i forskningsresultatens konsistens, frågor om reliabilitet bör ställas under 

intervjun, utskriften och analysen. Exempelvis är det viktigt under intervjun att inte ställa 

ledande frågor. För att uppnå det har jag bett informanterna att beskriva konkreta situationer 

och sina subjektiva upplevelser då. Jag har ställt en ställt en halvstrukturerad fråga ”vad har 

varit betydelsefullt för dig med att gå i en gruppverksamhet för ungdomar till missbrukande 

föräldrar” och sedan följt upp svaren med följdfrågor när det passat in och mer då för att 

hjälpa informanten att beskriva konkret. 

Är analysen som gett mitt resultat relevant utifrån min forskningsfråga? Jag har intervjuat fyra 

ungdomar som berättat om vad de upplevt och hur gruppen varit betydelsefull. Urvalet kan 

sägas vara utifrån en homogen grupp tonåringar/ungdomar men de kom ifrån olika städer, 

olika familjstrukturer, och var olika varandra. Två har gått i grupp i flera år sammanlagt, en 

vid tre tillfällen tidigare och en i en grupp och de har likafullt beskrivit generella kännetecken 

som varit betydelsefulla. 

7. Etiska övervägande 

I yrkesetiska principer för psykologer i Norden står det att individens grundläggande rättighet 

ska respekteras så att han/hon inte kränks, utnyttjas eller förtrycks. Detta gäller naturligtvis 

även i all forskning. Forskaren ska redan vid planeringen av forskningen göra en värdering av 

om forskningen tillfredställer de etiska kraven. Det ska framgå för informanten att det handlar 

om forskning. 

Viktigt är att forskaren informerar om att det handlar om forskning och förklarar syftet med 

undersökningen. Det bör göras ett avtal där parterna kommer överens om hur lång tid den 

studien tar, omfattningen av publiceringen av materialet, om anonymiteten och annat som är 

viktigt. Jag har spelat in intervjuerna med en MP3-spelare och kodat dem för sekretessens 

skull på så sätt att varje intervju har sitt nummer. Informanterna informerades också om att de 

när som helst under vårt samarbete har rätt att avbryta sin medverkan. En viktig information 

36

har varit att kontraktet är "ömsesidigt". Det är etiskt viktigt att alla människor har sin egen 

frihet att bestämma och därmed att ändra sig om han/hon vill. 

Det är viktigt att informera om syftet med forskningen. Att ge tid för funderingar kring om 

han/hon vill delta i intervjun eller inte. Det är etiskt viktigt att ställa frågor så att informanten 

känner sig trygg. Jag har lagt vikt vid att det känts bra för mina informanter att mötas. 

Jag har informerat om mitt syfte med forskningen och beskrivit hur viktig deras medverkan är 

för min forskning. Informanternas berättelser är viktig kunskap för mig och andra. Min 

önskan har varit att våra samtal ska bli ett möte som även ger informanten nya tankar och 

reflektioner. Det är viktigt med lyhördhet under intervjun så att informanten känner sig 

bemött med ödmjukhet och respekt. Att informanten känner sig sedd, lyssnad på och får den 

tid som han/hon vill ha. Det har jag tänkt extra mycket på. 

Ibland blir informanter i olika forskningsstudier känslomässigt berörda så att känslor och 

tankar väcks som de behöver stöd att bearbeta, då har man som forskare ett etiskt ansvar att se 

till att det kan erbjudas. Då mina informanter är unga människor har jag efter intervjun frågat 

dem hur det var för dem att bli intervjuade och om intervjun har väckt något som de har 

behov av att tala om med mig eller någon annan. Vidare har jag uppmuntrat dem att höra av 

sig till mig om det skulle komma upp funderingar, tankar och känslor som de skulle behöva 

tala med mig eller någon annan om. 

8. Diskussion 

Jag ville med min studie undersöka betydelsen av att gå i en grupp för ungdomar med 

missbrukande förälder/föräldrar. Min undersökning har lyckats beskriva fenomenet gruppens 

betydelse och en del av det som i undersökningen visade sig vara kännetecknande trodde jag 

innan skulle visa sig i resultatet och jag blev överraskad att det blev så mycket mer som var/är 

betydelsefullt för mina informanter. Jag kommer att diskutera mitt resultat utifrån betydelsen 

för mina informanter och barn- tonåringar/ungdomar som växer upp i svåra livssituationer och 

ännu inte getts möjligheten att gå i grupp. Mina resultat kommer jag att sätta i relation till den 

teori jag tagit upp i min studie. Jag vill också diskutera mina tankar kring hur jag och min 

kollega och andra kollegor kan utveckla vår verksamhet. Slutligen kommer jag att ge förslag 

37

på vidare forskning. 

Jag var nyfiken och lite spänd inför intervjuerna med informanterna och blev överraskad över 

informanternas djupa önskan att dela sina upplevelser med mig. Det blev tydligt att tanken för 

informanterna att gå i grupp för ungdomar med missbrukande föräldrar/förälder hade funnits 

länge inom dem innan de erbjöds att komma till någon grupp. Processen om en vilja till 

förändring fanns inom informanterna innan gruppen startades då deras livssituation var svår 

för dem. Och deras önskan om att andra ges möjlighet till samma hjälp som dem 

genomsyrade våra samtal. 

Vad har då resultatet visat var/är betydelsefullt för mina informanter? Att mötas och upptäcka 

att man inte är ensam om att uppleva svåra saker upplevs som otroligt skönt. Lindstein (1999) 

skriver att barn som växer upp med att inte lita på någon isoleras från all kontakt så 

betydelsen av att möta andra ungdomar som förstår och få en känsla av att inte vara ensam ger 

en samhörighet och tillhörighet. Vetskapen om att andra har en liknande livssituation blir en 

befrielse och att då mötas ger en känsla av att inte vara ensam. Känslan av samhörighet då 

man tillhör en grupp ger en djupare mening än endast känslan av att inte vara ensam. Att gå 

till gruppen blir en del av vardagen, det går att visa sina känslor i gruppen. Alla respekterar, 

lyssnar på varandra och bryr sig om varandra och blir som en familj. Det blir naturligt med 

pauser från gruppen vid lov och skönt när gruppen startar igen. 

Regeln ”att inte lita på” är effektivt för att ingen ska upptäcka hur de har det hemma i 

familjen. Men det ger förödande konsekvenser i form av total isolering och misstänksamheten 

som inverkar på förmågan att möta de egna känslorna och ge uttryck för dem. (Lindstein 

1999) Att då få börja uttrycka sig själv genom att dela sina erfarenheter, tankar och känslor 

öppet och känna igen sig i andras berättelser och dela det tillsammans fast det är sorgliga 

saker de talar om blir en bearbetning som blir läkande. Alla delar de förlusten av att få vara 

barn och ta mer ansvar än de var mogna för. Att visa sina känslor som ilska och glädje är inte 

enkelt för informanterna och det blir ibland känslomässigt svårt för dem. I gruppen finns det 

en trygghet som gör att informanterna på ett djupare plan kan visa sina känslor. Wrangsjö 

(1984) skriver att det centrala nervsystemets uppgift är att förmedla intrycken och bearbeta, 

tolka och lagra informationen. Överbelastning i form av stress och/eller trauma försvårar 

barnets utvecklingsprocess och inlärningen. Och för att upprätthålla balansen behövs lagom 

mängd vila som ger återhämtning och lagom mängd aktivitet. Informanterna beskriver att de 

38

återkommande teman och att gång på gång få tala om det som är svårt och veta att de andra 

förstår är betydelsefullt för att kunna bearbeta sina upplevelser. Att lära sig och förstå att de 

inte har ansvar för svårigheterna i familjen och/eller den missbrukande föräldern/föräldrarna 

ger ro. Tryggheten i gruppen innebär naturligtvis också att det inte finns några krav på att man 

måste berätta saker. Man kan lyssna, lära sig av andra och reflektera över det man hör som 

gör att informanterna lär sig saker om sig själv utan att prestera. 

Att leva under ständig stress eller/och katastrofhot påverkar barnet starkt och strategin blir ”att 

inte prata om” om det som händer vare sig inom familjen eller utanför. Lindstein (1999) 

skriver att barnet får en utvecklad förmåga att redan som liten att förneka sina känslor, sina 

behov och att inte känna. Stern (Carlberg 1994) beskriver att det är först i samspel med andra 

barnet blir sig själv, tydlig för sig själv och andra. Självet är alltid i stunden och alltid i ”sig 

själv” trots att vi utvecklas och förändras. Med stöd av gruppen kan informanterna tala om det 

svåra det innebär att ha en missbrukande förälder/föräldrar och öppet, ärligt berätta och slippa 

ljuga och/eller vara hemliga då de kan vara sig själva. Det innebär att de även utanför gruppen 

slutar med undanflykter och lögner och kan vara mer sig själva. Stern (Carlberg 1994) menar 

att självet blir ett regelbundet mönster av medvetenhet som uppstår när barnet konkret handlar 

och tänker. Den subjektiva upplevelsen utvecklas till ett verbalt själv med möjlighet att 

uttrycka sig med självreflektion. Informanterna beskriver att då de slipper vara någon annan 

så är de inte lika rädda att stå för vad de tycker, tänker och känner. De vågar ”släppa på 

masken” och visa utåt vad de känner inåt även då man exempelvis är ledsen. 

Arnell och Ekbom (1996) skriver i sin bok att barnen blir otrygga då de aldrig vet vad som 

väntar dem. De präglas av skamkänslor, oförutsägbarhet, brutna löften, lojalitetskonflikter och 

de hör och ser eviga konflikter som inte blir lösta och hot om att bli övergivna finns hela 

tiden. Då informanterna som går i gruppverksamheten får kunskap om drogberoende, vilka 

konsekvenser det ger för alla familjer och att det är möjligt att själv påverka sina val i livet ger 

det hopp om framtiden. Tidigare var det ”oförutsägbara” det normala och att då möta andra 

ungdomar med liknade erfarenheter som mår bra fysiskt och psykiskt så ger det hopp om att 

det finns möjlighet till förändring för dem själva inför framtiden. 

Lindstein (1999) skriver att barnen inte har tillit till vuxna då löften ständigt bryts, planeringar 

ändras och även den icke- alkoholiserade föräldern uppmärksamhet finns hos drogen och 

barnen ”glöms” bort. Att känna tillit till andra människor blev möjligt då hjälpen och stödet 

39

man sökt efter fanns i gruppen och hos gruppledarna som ger ytterligare hopp om framtiden 

och tilliten till sig själv. Brodin och Hylander (2002) skriver att man har en kropp skild från 

omgivningen. Jag handlar, jag känner, jag talar om känslor och upplevelser och delar mina 

upplevelser med andra som tillhör det vardagliga. Det är barnet som växer upp i 

missbruksfamilj inte van vid. Stern (Carlberg 1998) skriver att självet är lika omedveten som 

vår andning, men vi kan göra oss medvetna om och hålla kvar dem i vårt medvetna. Stern 

(Brodin & Hylander 2002) menar att känslan av själv finns från livets början och att 

upplevelser och känslor läggs samman under de första tre-fyra åren. Dessa upplevelser och 

känslor var och en innebär ett sätt att uppleva sig själv och relatera till andra människor. 

Informanterna tycker jag beskriver att det är upplevelserna och känslorna i gruppen som 

bidrar till en inre stabilitet, och var och en i gruppen ger varandra hopp som bidrar till att man 

tänker på hur man kan relatera till andra. 

Då föräldrarna inte har förmåga att tillfredställa sina egna behov än mindre barnets så tar det 

över föräldrarnas ansvar och får ta ansvar som barnet inte är moget för. Det blir samtidigt 

inkonsekvent då föräldrarna ibland tar ”över” ansvaret och då ska barnet lyda. Det skapar 

förvirring och barnet får upplevelser av hjälplöshet och otillräcklighet som skapar en låg 

självkänsla. (Runquist 1998) Att få kunskap och vetskap vad drogberoende handlar om och 

konsekvenserna det får för alla familjemedlemmar gör det förståeligt för informanterna hur de 

har hanterat familjens svårigheter och att de inte bär skuld till svårigheterna. Att efter 

samtalen, övningarna och föreläsningarna få tala om vilka känslor som man har eller inte har, 

vilka man kan ge uttryck för eller inte och fundera på vad man själv kan förändra ökar deras 

självkänsla. Informanterna får förståelse för sig själva och andra och blir mindre irriterade på 

andra människor i skolan och i familjen. Att få höra att andra känt, gjort och tänkt på liknande 

sätt i svåra situationer gör att informanterna inte behöver känna sig annorlunda eller 

värdelösa. Informanterna uttrycker sig genom samtal, genom att måla och/eller skriva något 

om det tema man har just nu, det är både roligt och ger ett välbefinnande. Självförtroendet 

väcker under tiden man går i gruppen då man tränas i att göra nya saker, övar sig i att ta hand 

om sig själv, lär sig hur man kan ta kontakt med andra och hur man sätter sina gränser vilket 

stärker självkänslan. 

Stern (Brodin & Hylander 2002) beskriver att det finns två centrala utvecklingslinjer, vår 

självständighet och det som är vår särskildhet, med andra ord, det som är vi. Det andra 

handlar om att kunna känna igen sig i andra, att kunna förstå vad andra känner och upplever 

40

och att kunna dela med sig av sitt eget inre liv. Att utveckla känslor som empati gör barnet 

genom att bli förstådd och kunna dela upplevelser med andra. Barnet söker vid osäkerhet 

kontakt med modern för att läsa av hennes känsla. När informanternas psykiska och fysiska 

välmående väsentligen förbättras så växer viljan att lyssna på de andra i gruppen och 

respektera dem. Att kunna känna igen sig i de andra och inte känna sig ensam om svårigheter 

i familjen blir en lättnad som gör att man inte behöver ha så mycket fokus på sitt eget mående. 

Gruppmedlemmarna, övningarna, samtalen visar att det finns olika sätt att se på saker och 

ting. Informanterna ser, hör och känner att det kan vara annorlunda för andra och att det finns 

andra som har det svårt väcker medlidande och empatin ökar. Då andra i gruppen ibland kan 

ha det extra svårt med någon övning och då får extra stöd av gruppledarna väcker känslan att 

andra kan behöva mer hjälp än man själv. Kontinuiteten och att alla ges utrymme att tala om 

sina känslor i gruppen bidrar också till att empatin ökar då informanterna är trygga i och vet 

att de får det stöd man behöver. 

Mina tankar när jag studerar resultatet av min undersökning är att vår gruppverksamhet ska ge 

utrymme till lek, samtal om svåra saker och glädjeämnen så att alla blir sedda och bekräftade. 

En annan viktig slutsats man kan dra är att det är läkande att låta de olika teman ta den tid 

som behövs och att återkomma då det är det som informanterna upplever som läkande. Tänker 

på att när barn inte ges utrymme att uttrycka känslor i en familj så blir det till slut en 

sinnesstämning som ”hänger kvar” och det är oftast i en missbruksfamilj oro, ångest, 

konflikter och ledsna och uppgivna vuxna. Så leken är otrolig angeläget att tänka på och ge 

utrymme. 

Förslag till vidare forskning är att undersöka mer utifrån ett barnperspektiv vad som är 

betydelsefullt. Vi vuxna har så svårt att ”sätta oss” in i känslomässigt hur det är för barnet - 

tonåringen/ungdomen att medverka i gruppverksamheten. Jag är personligen intresserad av 

vad som är betydelsefullt för det yngre barnet. 

9. Slutsatser 

Informanternas berättelser vid intervjutillfället är mycket mer än de tankar som de berättat 

högt utan också oerhört mycket mer i form av förnimmelser, känslor som rimligtvis inte 

formulerats högt och tankar som inte uttalats högt. Då våra tankar och det vi säger inte har 

41

samma struktur. Det finns av naturliga skäl en klyfta mellan det ursprungliga upplevandet i 

stunden och det som är min text då det är oundvikligen i all form av datainsamling. Det tar tid 

att bearbeta och läka vad det innebär att växa upp med en missbrukande förälder då hela 

familjen blir påverkade på alla plan i sin personliga utveckling. Barn som växer upp med 

missbrukande föräldrar får stora svårigheter med tilliten till andra människor framförallt 

vuxna. I en familj där en förälder missbrukar ”lär” barnen av de vuxna att inte berätta för 

någon utanför familjen hur man har det. Att ljuga och inte vara ärlig blir naturligt och ofta så 

fortsätter barnen att göra det även i vuxen ålder. 

Det är viktigt att synliggöra barnet i missbruksfamiljer och en metod är gruppverksamhet för 

barn- och tonåringar/ungdomar som lever i en svår livssituation. Det är inte så lätt att berätta 

för andra vuxna hur man har det. Att avstå från tillit är en sund reaktion och en förutsättning 

för att överleva i en familj där det förekommer våld, brutna löften och svek och alkoholism. 

Beslutet att avstå från tillit som barn i en alkoholistfamilj tar innebär en ensamhet. Att ha tillit 

till en annan människa är sårbart och ömtåligt och kräver respekt från omgivningen. Det krävs 

trygghet för att kunna vara tillitsfull och det är förutsättningen för att kunna vara nära någon 

annan. Så det som är en överlevnad blir ett hinder att kunna lita till andra som det skulle 

kunna vara möjligt att lita till. Det är först i relation till andra människor vi blir vårt verkliga 

jag. 

Det krävs trygghet för att kunna vara tillitsfull och det är förutsättningen för att kunna vara 

nära någon annan. Så det som är en överlevnad blir ett hinder att kunna lita till andra som det 

skulle kunna vara möjligt att lita till. Det är först i relation till andra människor vi blir vårt 

verkliga jag. 

Gruppledarna blir viktiga vuxna förebilder som möjliggör för informanterna att tala om det 

svåra som de upplevt/upplever. En styrka i gruppen är att alla känner igen varandras 

svårigheter trots att alla är olika. Att träffas, fika tillsammans och dela vardagliga saker gör att 

informanterna blir sedda och bekräftade av varandra. Man talar om allt som ligger en nära och 

om någon har mer behov så får den mer utrymme än de andra. Det varierar från gång till gång 

och alla får sitt utrymme. Vissa saker som andra berättar känns igen och då bekräftar man 

varandra i sina känslor. Allt är tillåtet i gruppen att ta upp och tala om även de mindre bra 

känslorna som man oftast inte vill kännas vid. Det är en styrka i gruppen att alla lyssnar och 

bekräftar varandra som gör att det blir en härlig känsla av att bli sedd. 

42

Gestaltpsykologin är teorin om hur människan kommer till insikt, att människan automatisk 

organiserar det som påverkar oss i helheter, ”gestalter”, så att de bildar mönster som vi känner 

igen oss i och som ger betydelse/mening. Vi anpassar oss till olika livssituationer/livsmiljöer 

som vi kallar självbevarelse. Självbevarelsen är vår överlevnad som sörjer för att organismen 

dels kan växa och dels kan upprätthålla en form av jämvikttillstånd fysiskt och psykiskt. 

Denna process kallas ”självreglering”. Min önskan är att gruppverksamhet som är 

återkommande över tid och har en kontinuitet erbjuds fler barn och tonåringar/ungdomar så 

att de kan representerar en livssituation/livsmiljö som bildar mönster som de kan känna igen 

sig i och som ger betydelse. För det är vad mitt resultat har kommit fram till. Människans 

upplevelser kan inte hänföras till en bestämd del i hennes sätt att vara, handla eller fungera 

fysiskt, helheten bestämmer delarna och inte tvärtom. Att ges möjlighet att få ta del av en 

grupps samlade berättelser av erfarenheter, tankar, fantasier och känslor ger en upplevelse att 

tillhöra ett sammanhang som påminner om en familj. 

Jag vill avsluta med Martin Buber som i sin bok ”Jag och Du” skriver så fint om att relation är 

ömsesidighet. Även i betraktelse av trädet blir jag innesluten i relation till det. ”Mig möter 

ingen trädets själ och ingen dryad utan trädet självt”. (Buber 1994, s. 13) 

43

Referenser 

Arnell, Ami & Ekbom, Inger. När mamma eller pappa dricker…, en handbok om att arbeta 

med barn i grupp. Rädda Barnen1996 

Bengtsson, Jan. Med livsvärlden som grund. Studentlitteratur 1999 

Bragée, Britt. Från frisk till sjuk - en fenomenologisk studie av de psykosomatiska 

symtomens uppkomst. Masteruppsats 2001 

Bowlby, John. En trygg bas. Natur och Kultur 2001 

Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid. Att bli sig själv - Daniel Sterns teorier i förskolans 

vardag. Liber 1997 

Brodin, Marianne & Hylander, Ingrid. Själv-känsla –att förstå sig själv och andra. Liber 

2002 

Buber, Martin. Jag och Du. Dualis 1994 

Cain, David J. Human Psychotherapies - handbok of research & Pratice. (America 

Psychological Association Washington DC) 

Carlberg, Gunnar. Dynamisk utvecklingspsykologi. Natur och Kultur 1994 

Carlsson Emma & Johansen Nina. En intervjustudie om och med ungdomar och gruppledare 

vid BIM- socialtjänsten i Oskarshamn. Lunds universitet 2004 

Hostrup, Hanne, Gestaltterapi. Mareld. Stockholm 2002 

Hellsten, Tommy. Medmänniska- en bok om att möta sig själv. Församlingsförlagets förlag 

AB 1996 

Hellsten, Tommy. Flodhästen i vardagsrummet. Cordia AB 1998 

Joyce, Phil & Sills Charlotte. Skills in –Gestalt Counselling & Psychotherapy. Sage 

Publications 2001 

Karlsson, Gunnar. Psychological Qualitative Research from a Phenomenological Perspective. 

Almqvist & Wiksell International 1993 

Kvale, Steinar. Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur. Lund 1997 

Killén, Kari. Svikna barn – om bristande omsorg och vårt ansvar för de utsatta barnen. Ait 

Falun 1999 

Lindstein, Thomas. Vändpunkten” – att arbeta med barn till alkoholister. Gothia 1995 

Runquist, Wedding. Små och Vuxna barn till alkoholister. Alfagruppen 1998 

44

Slinning, Kari Elise. Att tillfriskna från Bulimia Nervosa – en fenomenologisk studie. 

Masteruppsats 2006 

Söderling, Lars. Styrketårar” - alkoholismens ansikte. Larsons förlag 1992 

Wrangsjö, Björn. Teoribildning i psykiatrisk verksamhet. Natur och Kultur 1984 

45

Gruppens betydelse – fenomenologisk studie om ... - Gestaltakademin

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?