TEMA: Människorna, maten och jorden - Igenom

3/2007 

Kulturtidskrift om jorden 

och maten på livets villkor. 

Lösnummer 45 kr, prenumeration 35 kr/nr. 

TEMA: Människorna, maten och jorden 

- Rosenhill 

- Restad Gårds Trädgårdar 

- Tellus kulturcafé 

- FRAM kooperativ handel 

- Bryggcafé Stocken 

- Skrattåsen 

odling som social impuls! 

- Smaklust i Stockhom 

- huset och trädgården 

- mat med honung 

- om mognad 

- lövträdens gester 

Årgång 2

INNEHÅLL 

3 Man måste ju leva också... Vera Billing. 

4-5 Gemenskapen på Rosenhill! V.B. 

6-7 Att så frön gör vårdtagare till vårdgivare! Michael Rokvist 

om grön rehabilitering. Vera Billing. 

8-10 Kaffe med dopp av idealism, hos Erni och Ola FriholtVB. 

10 Holy cow! Peter Müller. 

11 Det kom ett brev från andra sidan planeten. James Evans. 

12-13 Huset som också ville ha en trädgård, 

samtal med Lars och Louise Danielsson.V.B. 

14-16 Tellus är en mötesplats, kulturcafé i Munkfors. V.B. 

17 Jag kom till Skrattåsen gård... V.B. 

18 Tio tvivelaktiga procent. Jenny Elster. 

19 Odling på hög nivå, quinoa i Bolivia. V.B. 

20 FRAM Kooperativ Handel! V.B. 

21 forts. från artikeln sid 7, samt Harry Martinsson om september. 

22-23 När maten med smaken kom till stan, Smaklust. V.B. 

24 Honung i höstrusket! Recept. V.B. 

25 Om mognad. V.B. 

26-27 Lövträdens formspråk del III. Julia Bort/Vera Billing. 

28-31 Annonser 

GOD höst kära läsare! 

Hösten är en tid för uppvaknande i människan och ett insomnande i naturen. 

Efter sommarvilan är det lättare att vilja saker igen, ta tag, bestämma sig, fatta 

nya beslut. Vi har lagt in den naturliga intentionen som en ritual vid nyår, 

men det skevar lite. För det man kan lova då, måste först ha såtts som frö, och 

redan ha fått en vilje-impuls innan och på den naturliga energivågen kan vi 

surfa just om hösten. Jag funderar över denna tidning. Jag tänker, vad vill de 

läsa om? Många verkar tycka mycket om den, i sin form och framtoning, men 

jag skulle önska mer respons och önskemål, vad saknar ni? Önskar komma 

ur vår tids producent-konsumenttänk och göra FJ mer dynamiskt, mer i samarbete 

med er som läser. Jag tar bort de engelska texterna denna gång, då jag 

inte fått någon respons (åt något håll). Tar med dem igen, om ni tycker det! 

Denna viljevåg har jag ridit på när jag gjort detta nummer. Det behövs fler 

som inte bara läser, utan som också köper den. Reklambudget finns ingen, 

så den måste förlita sig på er medmänniskor, på solidaritet. Gå gärna in på 

biblioteken och begär att de prenumererar till exempel! 

Det finns gårdar, kaféer och butiker som drivs som företag i vinstsyfte och 

många gör det engagerat och entusiastiskt. Så finns det gårdar, kaféer och 

butiker för människor, för gemenskap, för insikt och näring på alla nivåer, 

där företagandet och pengarna är sekundära, bara redskap som möjliggör det 

första. Människor som lever med det temat handlar detta nummer om. Där 

odling och mat är mer än p och p (produkter och pengar), där målet är berikande 

och levande möten. Välkommen in! 

Bakgrundsbild på framsidan Dick Nord, 

övriga bilder VB. 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

skribent m.m. 

redaktör och ansvarig utgivare för 

Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden 

och maten på livets villkor. 

Utgivning 4 nr/år 

med årstidsbundenhet. 

Prenumeration 140 kr/år, 

utanför Sverige 190 SEK 

Lösnummer 45 kr 

Annonser färg/svv: 1/1 sida 

1200/900 kr, 1/2 sida 700/500 kr, 

1/4 sida 500/350 kr. Sista sidan 1/2 

900 kr. Exkl. 25% moms. 

Annonser tas in från företag och 

organisationer, som arbetar förenligt 

med ovanstående syften. 

Privatpersoner är välkomna med 

mindre radannonser till lågpris. 

Manusstopp 2 mars, 18 maj, 

31 augusti, 16 november 2007. 

Ansvarig utgivare Vera Billing. 

Redaktör/layout Vera Billing. 

Tryck: Bohuslän 5, Uddevalla 

Papper: Munken print 

ISSN: 1653-8188 

KONTAKT: 

E-post: info@frijord.se 

Tel: 070-385 33 06 (+46) 

Adress: Box 2, 474 21 ELLÖS 

Plusgiro 

FRI JORD 141 22-6 

Gåvor mottages tacksamt! 

Vid inbetalning – kom ihåg 

fullständig adress. 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, undantaget 

redaktörens. Ta kontakt 

vid frågor! 

3/2007 

www.frijord.se

MAN MÅsTE ju LEvA ocKsÅ… 

Höstliga tankar om livsstil 

Det är höst. Igen. Livet i växtligheten 

sjunker sakta ned mot jorden, ja in i 

jorden rentav, men på vägen in i mörker 

och död ger det ifrån sig sitt guld. Näring 

och anlag till nytt liv när ljuset kommer 

tillbaka. Årets eviga kretslopp. Växterna 

offrar sig ständigt för livets fortbestånd, 

det är liksom deras natur, inte bara för 

den egna artens fortlevande, utan också 

gott och väl så det räcker till många fler. 

Egentligen något helt oerhört! Detta faktum 

har människan i långeliga tider använt 

sig av genom att först samla in och 

äta, samla in och spara och småningom 

börja vårda. Det vill säga odla. Ordet 

höst betyder ju skörd, insamlande. Att 

ta tillvara. Somliga växter har därmed 

sakta övergått från att ha varit natur till 

att bli kultur, det vill säga blivit vårdade 

av människan och därmed lyftade över 

sitt naturliga stadium. Blivit upplyfta i 

kultursfären, som annars är människans 

privilegium. På vägen har de växtdelar 

människan velat ha blivit större, smakligare 

och fått mera färg. 

Om hösten höstas orangea, djupt blodröda, 

lilatonade och gula smakliga rötter 

upp ur jorden. På långa ringlande rankor 

på jordytan ligger stora apelsinfärgade 

klot och blanka mörkgröna frukter. På 

träden lyser det i alla slags rödtoner av 

söta saftiga frukter. I odlingarna. På 

kulturmarken. Människan har genom 

odlandet i tusentals år skapat sig ett 

överdåd av färg, smakrikedom, energiförråd 

och näring. Somliga ser detta 

växternas offer och tackar uppmärksamt 

med skördefest den här tiden. Men de 

flesta märker det inte längre, för i affärerna 

ser diskarna likadana ut varje 

dag, varje vecka året om. Stora äpplen 

från Kina och Argentina fyller upp. Till 

och med pyttesmå haricots verts från 

Kenya, i små askar, någon månad innan 

de svenska mognat fram. Och odlarna 

tycks mer ha känslan av att det är de som 

offrar sig. 

Livet offrar sig ständigt för livet, en 

grundlag som evigt arbetar, cykliskt, 

år ut och år in och även i större cykler 

än så. Priset för vårt nuvarande förhållningssätt 

till maten betalas också av livet, 

men i oerhört mycket större omfatt- 

3/2007 

Tidlösa, foto Dick Nord 

ning. Om växternas offervilja inte var 

så enorm - så paradoxalt livskraftig (!) 

- skulle vi aldrig ha kunnat bedriva vår 

rovdrift på planeten. Det skulle helt enkelt 

inte ha gått! Alltså är uttrycket att 

”vi utnyttjar naturresurser” en rationell, 

teknisk och abstrakt ordalydelse som 

lägger sig som ett kompakt lock på den 

sannare beskrivningen, att vi utnyttjar livets 

obändiga lagbundenheter på ett sätt 

som till slut utsläcker livets egna förutsättningar. 

Vi ska inte glömma, att oljan 

och ”naturgasen” (ett sånt förföriskt ord, 

som låter så rent!) också är lagrad livsenergi. 

Snacka om att Midgårdsormen 

inte är en gammal skröna från vikingatid 

– den skapar vi varje dag, genom en 

livsstil där vi biter oss själva i svansen 

hela tiden. Men eftersom allt görande är 

lyft så långt ut från vår egen greppbara 

omkrets, märker vi inte, hur ont det gör 

i svansen. Det är kommande barn som 

får känna den smärtan och ta det ansvar 

vi inte tog. 

”Man måste ju leva också”, är ett argument 

som ofta hörs, för att rättfärdiga sitt 

agerande. Ofta handlar det om pengar, 

om prissättning. Ofta levereras repliken 

med ett ursäktande leende. Självklart 

ska vi leva, fullödiga, värdiga liv! Det 

är ju förutsättningen för att vi ska kunna 

bygga ett hållbart samhälle för dagens 

barn och unga och för de som senare 

ska bo på planeten. Och också kunna 

leva fullödiga och värdiga liv. Men uttrycket 

”Man måste ju leva också” har 

blivit en floskel som berättigar en fortsatt, 

fullständigt ohållbar livsstil. Den 

konsumtions- och bekvämlighetsnivå 

vårt samhälle skapat och vi fortsätter att 

vidmakthålla har ingenting med livet, 

med levandet att göra. Vi tar Livet som 

försvarsadvokat för att legitimera vår 

livsstil. Egentligen oerhört fräckt och 

rentav fegt! 

De basala behoven – äta, dricka, hålla 

sig varm, kunna vila, sova är oerhört 

enkla att tillfredsställa, egentligen. 

Många gör det ju på semestern, njuter 

av den avstressande och befriande enkelheten. 

Enkelheten som lyxvara. Men 

sedan stiger man åter in i ”behovet” av 

att omdesigna köket, köpa nya tröjor fast 

de gamla knappt är använda, köpa de ingredienser 

som man just fått lust till via 

ett recept i en kokbok, men som inte är 

i säsong. Eller inte ens det, köper färdig 

industrimat i förförisk förpackning och 

värmer i mikron för att vinna lite tid. 

”Man måste ju leva också…” Vi har som 

kulturvarelser också basala behov av 

social samvaro och kultur. De behoven 

tillfredsställs när människor möts, när 

musik spelas, teater och konst visas. Att 

läsa andras tankar och vara i den egna 

inre bildvärlden via litteraturen. Allt 

det hör också till livet för en människa. 

Men också de behoven väljer vi att inte 

ge och ta emot på enkelt sätt, utan tilllåter 

det att kosta enormt mycket pengar, 

eller att ta enormt mycket pengar för att 

andra ska få ta del av. För ”Man måste 

ju leva också…” 

Det som i klartext sägs med de orden 

är, att jag vill inte ta ansvar, jag vill inte 

förändra mig. Jag gör bara som alla andra 

och samhället borde minsann ta sitt 

ansvar. Men argumenten snubblar på 

sina egna taniga ben. Samhället är ju 

vi… vad annars? Där har vi ormen som 

biter sig i svansen igen… 

Livet är enkelt, det är konsten att leva 

det som är svår! ”I have a dream”, sade 

en andligt stor man som offrade sig för 

det han trodde på – kärleken till livet 

och människans godhet, Martin Luther 

King, hette han. Jag menar att det också 

hör till detta att verkligen vara Människa, 

att också ha ideal, som ger styrka att 

ta eget ansvar. Jag har en dröm: att jag 

hör människor som lever sina liv med en 

äkta hållbar livsstil, det vill säga på livets 

villkor, gör det just med argumentet 

”Man måste ju leva också”. Och därmed 

visar att det går. 

Vera Billing

Jag kommer till Rosenhill på 

Ekerö i Mälaren tidigt i maj för 

att prata med Lars och Emilia Sillén 

– helt fel läge… stressnivån 

och tröttheten är stor, säsongsstart 

om en vecka och så mycket 

kvar att fixa i det ombyggda caféet. 

Så jag lagar fönster istället 

och återkommer i slutet av augusti. 

Sommarvärmen har helt plötsligt 

flytt för en isande nordpolsvind 

som påverkar alla. Trötthet! 

Men Lars, Emilia och ett gäng 

ungdomar från när och fjärran 

sitter ändå glada ute på den stora 

terrassen bak butiken/caféet och 

äter kvällsmat. I helgen har man 

det varit stor skördefest på Rosenhill. 

Ungefär 600 personer! Musik! 

Mat! Frukt! 

Rosenhill är en gammal fruktträdgård 

på Ekerö. Mälardalens öar har 

sedan mycket länge varit Stockholms 

fruktleverantör. Här samsas stora äppellundar 

med stora ekdungar i landskapet. 

Rosenhill är Emilias föräldrahem. 

När Lars och Emilia var unga gav de sig 

ut till havs, seglade länge på haven och 

formades ihop som ett par med två individer, 

med kärlek och respekt. De steg 

i land igen, efter stormiga dygn utanför 

Afrikas kust och då de hade märkt att 

människorna ute på havet inte var särskilt 

annorlunda än de på land, samma 

samhälle här som där. Åter i Sverige 

sökte de gård för att bli självförsörjande. 

En ren egotripp ville vi egentligen, säger 

Emilia. Ta över föräldragården hade de 

väl inte just tänkt sig. Men så hände det, 

att det damp ner märkliga blanketter på 

köksbordet där på Rosenhill. Detta var 

i slutet av 1980-talet och fruktträden 

skulle räknas och inventeras, för nu 

skulle man få bidrag av staten för att ta 

bort dem. 

Röjningsbidrag. Va!? 

sa Emilia och Lars. Där väcktes engagemanget, 

Emilia gick långt i kampen för 

svensk frukt och de tog över gården. Här 

skulle minsann inga fruktträd tas bort, 

oavsett pengar! Detta var 1991. 

Här fanns stora fruktodlingar och massor 

av rabarber. Lars och Emilia gav sig 

in i branschen som leverantörer till bu- 

GEMENsKAPEN PÅ RosENHILL! 

tiker och grossister, men det var slitigt, 

med grossisterna i synnerhet. De var så 

negativa! Krasst materialistiska, ingen 

känsla för produkten eller kvaliteten, 

bara kilon och kronor. Och leveranstider. 

Så kom en efterfrågan på KRAVodlad 

rabarber och de började leverera. 

Men… grossisterna ville endast ha små 

knippen om ett halvt kilo. Inte många 

stjälkar i en sådan bunt. Och KRAV-tejp 

skulle de ha runt sig. Nej! Vi ville vara 

fria, rå oss själva, den där tejpen liksom 

klistrade fast vår frihet, säger de. 

Vi ville ju möta människor, 

låta dem smaka på och uppleva kvalitet. 

Och träffas. Människor är det roligaste 

som finns, säger Emilia. Och tillägger: 

Lars och Emilia Sillén med volontärerna Freja och Noa 

Vi har ingen känsla av att detta är vår 

plats som vi äger, utan att vi förvaltar 

en plats för människor. 

Rosenhills musteri fanns redan då de 

tog över, och det är ännu en grundpelare 

i verksamheten. Folk får komma 

med sina egna äpplen och vänta, medan 

de pressas till must och får sedan med 

sig sin härliga dryck hem igen. Det blev 

köer av bilar under hösthelgerna, det 

kunde bli en hel dags väntan på att få sin 

must gjord. Emilia började servera kaffe 

och litet att äta, för uppmuntra dem. 

Och på så vis föddes det som sedan har 

blivit Rosenhills Café och butik. Ekologiskt 

och hembakt och mustigt (!). Och 

ofta med musik på den härliga verandan 

längs den stora ladans bakre vägg, 

i sluttningen mot äppellundarna, där fåren 

går och betar. Ekologiskt och roligt. 

På gården finns också loppisbodar, och 

en annan firma säljer sina vackra stora 

hängmattor där. De hänger dekorativt 

som färgglada slöjor mellan tallarna i 

den torra backen. För när jag är på besök 

är det inte bara kallt, men också alldeles 

gulnat och torrt i sluttningen. 

Det har inte regnat 

på två månader. Jag får känslan av att 

vara någonstans i Nordamerika, snarare 

än i idyllernas Ekerö utanför Stockholm. 

En kvinna kommer alldeles före 

stängningsdags och vill köpa solrosor 

3/2007

och får låna en sekatör. Solrosorna lyser 

och trivs i de torra odlingsbäddarna och 

förstärker det osvenska intrycket. Det 

gör också närvaron av alla ungdomar, 

som volontärarbetar (”wwoofar”, se annons) 

på Rosenhill och bor i en väldigt 

stillastående gammal buss borta bland 

fruktträden. Ett par killar från England, 

som studerar arkitektur stortrivs på Rosenhill. 

De har snickrat ihop den stora 

trappan från verandan ner till gräset, 

som Lars och Emilia längtat efter i åratal, 

klar lagom till helgens stora skördefest. 

Martin och Matt är fascinerade och 

fulla av beundran inför svensk arkitektur 

och vill gärna göra praktik i Sverige 

(kontakt kan förmedlas…). Här är också 

två unga tyska kvinnor som undrar om 

jag känner till någon trädgård med läkeväxter, 

dit de kan åka och jobba. Hit 

kommer även lokala ungdomar, som 

älskar att jobb och gemenskap, såsom 

Freja och Noa. Här finns också de egna 

tre barnen Erik och Evelin i tonåren, och 

lilla Saga Freja, sex år, kvick och glad 

som ett kvicksilver. 

Hur kommer det sig 

att de har denna enorma öppenhet och 

generositet för andra människor? Så extremt 

lite av kärnfamilj och privathet? 

Emilia och Lars tror de har det med sedan 

barnsben, på olika sätt. Här på Rosenhill 

var det alltid plats för en till vid 

matbordet och så är det än. Lars familj 

reste runt i världen mycket, då hans far 

var forskare. Där fanns alltid en öppenhet 

för den kultur man just då gästade. 

Det gjordes aldrig någon skillnad på 

ölgubbar och diplomater. Båda har de 

en mycket stark tillit till livet och människan 

och det är väl det som bär Rosenhill. 

Sent på kvällen sitter Emilia och jag och 

pratar mer om äppleträden. Hon försöker 

alltid fördjupa och lära ut. Man vet 

ju inte längre hur äpplen naturligt ska 

smaka! Mogna äpplen. Alltför många 

kommer med omogen frukt – de plockar 

av alla sina träd när de har tid, inte när 

äpplena är i tid. Att skördas. Tålmodigt 

berättar och visar hon. Gång på gång, år 

efter år. Vi pratar om fruktträden som 

kulturbärare, som karaktärer, som individer, 

som kvalitetsförmedlare. Vår gemensamma 

glöd för äpplena ger värme 

till avslutandet av dagen. Det är midnatt. 

Ute fullmåne och kanske höstens första 

frost. 

Text och foto Vera Billing 

3/2007 

www.rosenhill.se

Resta Gård i Vänersborgs utkant 

har brukats av människor allt 

sedan medeltida dagar. Den har 

alltid följt med sin tid och de senaste 

nära tio åren till och med 

varit före sin tid. Troligen är det 

därför Michael Rokvist, som driver 

Resta Gårds Trädgårdar, har 

så svårt för att få samhället att 

ställa upp. Han har hittat guldet, 

som ligger dolt i det enkla, i tillliten 

till livet självt och vet att 

naturen läker. Här har ett 40-tal 

sjukskrivna medmänniskor arbetat 

med honom under dessa år 

och alla (!) har sedan skaffat sig 

arbeten och jobbar, är friska! Hur 

kan det komma sig, att en sådan 

rehabiliteringsinsats inte anses 

vara värd pengar, utan Michael 

hela tiden får kämpa sig till och 

motivera minsta lilla krona och i 

princip jobbar på ideellt med en 

verksamhet som knappt går runt 

och där den vackra 100-åriga 

växthusmiljön hela tiden hotas 

med rivning? 

Här finns det levande beviset – det 

är inte akademiska utbildningar, 

stora projekt, miljonsatsningar, professorer 

och försäkringskassan som krävs 

för att människor ska rehabiliteras från 

vårt stressade samhälle. Det enda som 

krävs är egentligen förmågan till empati 

och en obändig egen livstillit och arbetsglädje. 

Michael Rokvist är en intensiv 

man, snabb och kvick både i kroppsspråk, 

i blicken och i talet. Men ingen 

stress, det vilar stor trygghet över hela 

hans väsen. Ett stort och varmt hjärta för 

växter och människor. Och en stor social 

rörlighet och vakenhet inför makthavare 

och myndigheter. 

Blomsterspråkande 

Egentligen som en saga, hans bakgrund 

och hur han hamnat här, som vi inte drar 

nu, men efter ett långt och hårt liv, bland 

annat till sjöss, med livet ofta hängande 

på en skör tråd av flera anledningar tog 

det stopp. Och på vägen ut ur krisen, 

fast det visste han inte då, befann han 

sig en vacker dag säljandes pelargoner 

på ett torg i Göteborg, åt en god vän, 

som plötsligt fått förhinder. Herregud, 

vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Jag 

kan ju absolut ingenting om blommor! 

tänkte han. Men där bakom pelargonerna 

märkte han, att han självklart 

förstod vad växterna behövde för att 

bli vackra, prunkande och friska! Och 

kunde förmedla det till kunderna. Mannen 

som talar med pelargonerna, för att 

travestera känt filmnamn och dessutom 

sno det från en kändis och ge det till en 

som verkligen gör skäl för beskrivningen. 

Han insåg, att vägen till hans eget 

tillfrisknande gick genom att vara med 

växterna och jorden. 

Resta Gårds Trädgårdar 

Småningom blev han inblandad i ett av 

ATT sÅ fRöN 

GöR 

vÅRdTAGARE 

TILL 

vÅRdGIvARE! 

Grön rehabilitering 

hos Michael Rokvist 

på Restad Gårds 

Trädgårdar 

dessa stordådiga men kortvariga projekt, 

uppbackade av stora institutioner 

som Hushållningssällskapet, kommun 

och arbetsförmedling, med förmåga att 

håva in stora EU-medel. Resta Gårds 

Trädgårdar skulle väcka liv i de gamla 

odlingsimpulserna där, på det gamla 

mentalsjukhusområdet utanför Vänersborg, 

och en handelsträdgård bildades 

med vackra besöksanläggningar 

runt om. Men Michael är ju inte i första 

hand entreprenör och businessman, 

utan framför allt en brinnande empatisk 

person. Så när projektpengarna var 

slut, bildades en ekonomisk förening av 

växthusområdet och nu kunde han börja 

göra det han ville. Arbeta med människor. 

Numera fungerar handelsträdgården 

som arbetskooperativ med honom 

och en handfull till. Helene, som varit 

med och jobbat här i flera år, är med när 

vi sitter och pratar i fikarummet. 

Basilika och sockerdruvor 

Men innan vi kommer dit in går vi runt 

och tittar. Vackra gamla växthus… 

bland de äldsta i bruk i Sverige faktiskt, 

bara det värt att vårdas och bevaras i 

samhällsintresse, tycker vi, men inte 

makthavarna. Två av dem är just nu 

proppfulla med basilikor, årets stora katastrof! 

De beställdes nämligen i vintras 

av ett annat företag, för förädling. Som 

nu drar sig ur… 90 000 kr i förlorade 

intäkter och dessutom förlust på grund 

av att där inte finns de tomater och chilis 

man annars brukar ha till försäljning, 

som i år fått bara ett växthus att prunka 

i. Allt arbete inte inräknat. I ett annat 

3/2007

växthus, där man brukar odla gurka, 

men som är tomt i år på grund av basilikasatsningen, 

finns en god klenod – Dr. 

Smithmans sockerdruva! Centimeterstora 

gulgröna pärlor i klasar. Tunt skal 

och en otroligt god smak, vi tar med oss 

in till fikapratet. 

Tid och bra människor... 

Michael Rokvist håller kurser och föredrag, 

beskär träd i folks trädgårdar, blandar 

jord och säljer, driver fram plantor 

av fuchsia, märkliga ovanliga begonior 

och pelargoner och säljer, härbärgerar 

folks sällsynta älsklingar, ger fristad åt 

ärvda plantor som knappt någon längre 

minns namnet på, har alltid tid att prata. 

Han älskar växter och människor! Detta 

har gjort, att människor söker sig hit till 

Restad Gårds Trädgårdar för att finna 

vägen ut till livet igen. Under de snart 

tio åren har ett 40-tal människor arbetat 

med honom här, kort eller länge. Alla är 

nu ute i arbete i samhället. Det som händer 

med dem är, att de får möjlighet att 

stå själva på fast grund igen, i en miljö 

med lugn och ro. 

När det finns växter och jord och bra 

människor runt en, gör tiden sedan sitt! 

Det är Michaels mycket raka, enkla 

koncept för grön rehabilitering. 

Fast det enkla är skenbart, tänker jag, 

för dessa ”bra människor” kan vara 

väldigt svårfunna. Det krävs nämligen 

de med ovanlig empatisk förmåga, som 

låter människan vara i främsta rummet 

och inte pengarna eller den egna personliga 

bekvämligheten. Det kan gärna få 

finnas, det är inte det, men att de fakto- 

3/2007 

rerna inte är de drivande. Michael ombeds 

ofta delta i olika projekt, men hans 

näsa för den innersta drivkraften gör 

att han oftast tackar nej. Oftast handlar 

projekten mer om att ge jobb (läs lön) åt 

projektledarna, än åt själva projektidén. 

Han har inga som helst akademiska poäng 

varken i människovård eller botanik 

och odling. Han bedriver inte heller något 

slags terapi här, utan bjuder allenast 

(!) på medmänsklighet och ger utrymme. 

Han beskriver tillfriskningsprocessen 

så här: Behovet att prata, att kommunicera 

sina tankar är ofta stort och ges 

plats. I början handlar det mycket av att 

prata om sin sjukdomstid, om alla plågor 

och problem. Successivt glider ämnet 

över till att handla om vad man vill 

göra framåt och då tänker Michael: jaha, 

snart flyger den… I arbetet med växterna 

gör man en resa från sitt traumatiska 

förflutna, genom nuet med växterna och 

jorden och vidare mot framtiden. Det är 

läkningen. Det tar den tid det tar, ofta 7- 

14 månader för de som arbetat här med 

honom. Och inga terapeutiska samtal, 

inget analyserande av dem som människor, 

något som ofta uttrycks positivt 

i fikarummet, att här känner man sig fri 

och som en i gänget, alla har lika värde. 

Frirum. Han berättar att en oerhört stark 

vändpunkt för många är att så frön. Inte 

själva sådden, men när det första gröna 

tittar upp. Då väcks man ur sin introverthet 

och blir varse yttervärlden och 

en vårdarkänsla infinner sig! 

Grön kriminalvård 

Michaels arbete för att hjälpa människor 

till kontakt med livet igen inskränker sig 

inte bara till Resta Gårds Trädgårdar och 

stressade människor. Han har också enträget 

arbetat på i åratal för att ge samma 

sak till intagna i fängelser. Granne med 

hans växthus är Brinkebergsanstalten. 

Där har han haft odlarkurser. En gång 

i veckan. Inte helt enkelt! Många interner 

ville delta, men sållningen blev stor, 

bara de med permissionsgång fick lov att 

delta. Och personal måste ju vara med 

och vakta, organisationsproblem... Och 

hur skulle odlingarna skötas alla dagar? 

Enda utevistelsen är ju Promenaden och 

då vill många inte göra arbete… 

I år gick det bra, för det var några odlarentusiaster 

bland fångarna. Men Michael 

ger inte upp. Tänk att som frigiven 

ha med sig kunskap om hur man vårdat 

livet, skönheten och det goda! I England 

har man länge arbetat med trädgårdsterapi 

på ett stort fängelse och man har 

vunnit fina priser på den stora Chelseamässan. 

Michael har en dröm om att få 

visa upp en trädgård på samma sätt på 

Älvsjö-mässan… Han är just nu fylld 

av entusiasm av ett starkt initiativ han 

just besökt i Göteborg, en gård på landet, 

som är ett slags utslussning för kriminella 

och missbrukare, som nästan 

avtjänat sina straff. Att landa på marken 

innan frigivningen. Vägen ut! heter 

initiativet och han är ombedd att hålla i 

trädgård och växthusodlingen där. Michael 

blir tänd, för det handlar om människoengagemang 

och då är han gärna 

med! 

Fortsättning s.21!

KAffE MEd 

doPP Av 

IdEALIsM 

Erni och ola 

friholt vid 

västerhavets rand. 

Olas föräldrar hette Anna och 

Percifal Johansson och drev 

handelsboden längst ut på kajen 

i Stocken, det lilla fiskarsamhället 

längst ut på Orust nordvästra 

kant. Handelsboden är ombyggd 

till Olas och livskamraten Erni’s 

hem och fristad. Den funktionen 

har bostaden fyllt för många, flyktingar, 

vänner, engagerade människor 

från när och fjärran i mer 

än tjugo år. Erni. uppvuxen i ett 

krigshärjat Europa, lovade sig 

själv som ung, att arbeta för fred. 

En kulturgärning utöver det arbetet 

är det ekologiska kafé Friholts 

i många år drivit om somrarna. 

En eftermiddag i augusti pratar 

vi idealitet medan vi ser ut över 

klippor, kobbar och hav. 

Idealism handlar om uthållighet. Det 

går inte att konstgöda fram initiativ 

som bygger på idealitet, de måste växa 

fram organiskt och sin egen takt. Erni 

och Ola har i många år arbetat för att 

skapa medvetenhet om världssituationen. 

De menar att USA länge bedrivit 

en destruktiv imperialism och att den 

kommersiella aspekten förstör allting! 

De menar också att det nu och framåt är 

viktigt att flytta fokus från politiken till 

att handla om det som är på marken. Den 

högsta formen av protest är att bygga det 

nya! De har aldrig varit tillfreds med att 

bara protestera, det finns många fina 

teorier och det finns mycket prat, men 

hur omsätter vi det i praktiken? I våra 

liv? Det kan faktiskt vara kul också! 

betonas. Bitterhet och cynism gagnar 

ingen framtid. Ideellt grundat utvecklingsarbete 

tar alltså tid, räkna med att 

det tar flera generationer, säger Erni och 

Ola till de ”nyfrälsta”. Det blir ofta så, 

tänker jag, att initiativ som börjar med 

ren entusiasm och brinnande idealism, 

när de lyckas och växer, bit för bit får 

institutionsform med anställda som ska 

hålla glöden varm. Det är ju lätt att vara 

”idealist” med trygg anställning, säger 

Ola. Inte för att vara cynisk eller pessimistisk, 

utan bara som ett konstaterande. 

Och jag håller helt med. Där pengarna 

går in går idealiteten ofta ut. 

Urholkade begrepp 

Demokrati, äger Ola vidare, är en trollformel. 

Ett 1800-talstänk som gick ut 

på följande: vi är några få i toppen som 

fattar vad som pågår, och som har makt 

att styra, medan resten får rösta, men 

egentligen aldrig få någon reell inblick 

eller medbestämmande. Den formella 

proceduren blir viktigare än det moraliska 

innehållet. Han citerar Göran Greider, 

som benämner vårt samhälle ”åskådardemokrati”. 

Jag tänker, att demokrati 

är ett begrepp, som fått ett heligt skimmer, 

blivit ett uttryck som används i tro 

att det per automatik bär med sig vissa 

värderingar, som är fina. Det är därför 

modigt att ifrågasätta det. Ola och Erni, 

med långt engagemang i fredsrörelsen, 

och som aktiva i den ideella Fredsrörelsen 

på Orust (se fotnot), hävdar bestämt, 

att demokratier inte automatiskt är fredliga. 

Och jag håller återigen med. Demokrati 

vidmakthåller dualismen, som 

ingår i vår värdegrund, där antingen/eller, 

rätt eller fel, vi och dom etc. endast 

skapar gemenskap inom de egna leden, 

men kamp mot andra. 

”Det finns ingen väg till fred 

– fred är vägen.” 

Mahatma Gandhi. 

3/2007

Kraft möter kraft 

Nå men hur har de då träffats i livets 

vimmel, detta par som verkar så inspirerat 

samstämda med varandra? Båda 

har tidigare, konventionella äktenskap 

bakom sig. Och barn från dem, men 

inga egna. Av kött och blod vill säga, 

men många livskraftiga andra barn har 

de satt till världen. Som alla böcker i 

fredsfrågor och samhällsengagemang de 

skrivit, som härliga Bryggcafé Stocken, 

som skall beskrivas särskilt längre fram, 

som deras resande och engagemang i 

giftfri odling för gemenskap och framtidsbygge 

i Indien. Bland annat. Erni är 

född i Österrike, i en liten by med det 

vackra namnet Lilienfelt. 

Som för så många andra har hennes 

barndom och uppväxt präglats av kriget 

och tiden efter det. För henne innebar 

det bland annat att hon kom till Sverige 

och rotade sig där, och att hon tidigt bestämde 

sig för att arbeta och engagera 

sig för att hennes barn aldrig skulle behöva 

uppleva krig. Engagerat läste hon 

kvällskurser vid sidan om hemarbete 

och småbarnen och längtade efter mer… 

av världen. Hon hade så mycket kraft. 

Efter sexton år skiljde hon sig och världen 

öppnades. Olas historia är snarlik. 

De båda möttes hos föreningen Svalorna 

i Lund, ett igenkännande, en som tänkte 

likadant, det blev så lätt! Så inspirerat. 

3/2007 

Så kraftfullt! Sedan dess har de arbetat 

tillsammans. Mycket resande. De gjorde 

bland annat utvärderingar för SIDA om 

u-landsinformationen i Sverige och bedrev 

debatt i SIDAs tidning, men insåg 

att möjligheten att påverka den vägen 

var liten. De har engagerat sig i Svenska 

Freds- och Skiljedomsföreningen och 

Erni var delaktig i starten av den svenska 

Bangladesh-föreningen. I många år 

var Friholts aktiva i Fredspolitiska föreningen 

PAX och var med och startade 

Haga Bokcafé och Haga Bokförlag i Göteborg. 

De har hållit föreläsningar, arbetat 

som lärare, varit frilansskribenter. 

Flera tidskrifter har de engagerat deltagit 

i, såsom Milda Makter, tidningen 

PAX och fortfarande Vi Mänskor med 

Erni i redaktionen. Utvecklingsarbete i 

Gandhis anda, menar Friholts, genom 

att vinna över, istället för vinna över... 

Stocken förr och nu 

Huset här nere på kajen var handelsbod 

från 1890 till 1963. Bryggcaféets kök 

var förr mjölkbutik och sjöboden, som 

Friholts gjort till galleri med bok- och 

tidskriftsförsäljning, var lagerlokal för 

grovt salt, bryggspik, hästskor, tågvirke, 

läder till skosulor… De har isolerat 

det stora huset med ekofiber, satt stora 

solfångare på söder- och västerväggen 

och lagt ut en sjökollektor i havet. En 

rulle med 300 meter slang, så att huset 

kan värmas av havsvatten, via teknikens 

under. Så med havsvärme och solenergi 

klarar de sitt hus utan olja. Tilläggas 

bör, att de inte heller har bil. 

Träbryggan här nere var länge allmän 

tilläggsplats. Fiskebåtarna som skulle 

till Island och Shetlandsöarna provianterade 

i handelsboden innan de gav 

sig av. Passagerarbåtar gick längs kusten 

och hit kom bröd från bagerierna i 

närmaste staden Lysekil. Men premieringen 

av bilism, landsvägstrafik och 

livsmedelsindustri har gjort att Stocken, 

som de allra flesta kustsamhällen i vårt 

land, nu är omvandlat till en sommaridyll. 

Det känns helt märkligt, att man 

inte längre använder vattnet som kommunikationsväg! 

Det har blivit till en 

yta att ha semester på. 

Numera är de flesta husen på Stocken 

ägda av folk som endast bor där några 

veckor om året, som en lokal man säger: 

Husen blir vackrare och vackrare 

och tommare och tommare… Ännu 

finns ”vanligt folk” här, men fastighetsbeskattningen 

skapar enorm orättvisa. 

”Jämlikhetsprinciperna tycks vara 

glömda”, som Erni och Ola skriver i sin 

folder om Stocken historia, som jag fick 

till kaffet och kakan i somras. På Stocken 

finns i alla fall en fantastisk fisk- och 

grönsaksaffär, med antikvariat! Så man 

kan hitta spännande gamla böcker medan 

man väntar på sin tur. Och en trevlig 

campingplats. Men inte längre Bryggcafé 

Stocken, absolut sista säsongen är 

nu avslutad. 

Bryggcafé Stocken! 

Ola har alltid målat och tecknat och har i 

många år haft sommarutställningar här 

i Stocken. Den f.d. handelsboden, som 

nu sedan blev två lägenheter med källarvåning 

vänd mot kajen och havet, var 

ett stort hus att ta hand om… hur kunde 

de få in pengar också under sommaren, 

när det inte var aktuellt med föreläsningar 

och kurser? Vi kanske kan ha ett 

litet kafé? Och i praktiken stå upp för 

det ekologiska, det rättvisa? Tre veckor 

efter att tanken dök upp startade Café 

Stocken sin första säsong! För mer än 

tjugo år sen! 

I alla år i glad enkelhet på bryggan 

nedanför huset och med köket i källarlokalen, 

där galleriet också fick plats 

längst bort. Inga stora investeringar, 

sofforna från den gamla affären flyttades 

ned dit. De fick billigt ta över stolar 

från anrika Eggers Veranda i Göteborg. 

Alla udda möbler målades i en glad ärtgrön 

färg, som stått sig i alla år. Vackra 

färska blommor på borden – Erni och 

Ola odlar själva på en lott en bit längre 

bort i byn. Här var verkligen de glada 

entusiasterna och amatörerna (i betydelsen 

de som älskar det de gör…), kvällen 

innan start kom de på: Vi måste ju ha en 

meny! Och vad ska vi ta betalt? 

Bryggcafé Stocken har blivit legendariskt 

i mellersta Bohuslän. Tidigt ute och 

konsekvent med ekologiska råvaror och 

rättvisemärkt kaffe. Menyer med unika, 

delikata tårtor, glasscoupar, smörgåsar. 

Allt handgjort av Erni och Ola, som 

bakat under de ljusa sommarnätterna, 

varje vecka från midsommar till början 

av augusti i många år. En stor kulturgärning 

på flera plan! 

Fortsättning sidan 10!

10 

HoLy cow! 

Holy Cow! ”Korna är värre än bilarna”, 

”Rapande kor höjer tempen”... 

lät rubrikerna i DN i våras. Vi är 

på väg att uppleva kossor som miljöbovar. 

Samma kossor som vi numera sällan 

skådar när vi åker tåg eller bil genom 

Sverige. 7500 mjölkgårdar finns det kvar 

innevarande år. Då var det annat på 50talet, 

då det fanns runt 150 000 gårdar 

med kor och dessutom grisar, höns och 

hästar. Vill vi se kor idag får vi snällt 

titta på mejeribilen eller i ”bregottfabriken”. 

Bryggcafé Stocken har berikat många, 

både lokala stammisar och utländska 

gäster som har njutit kaffe i kopp med 

gott dopp på den ofta både blåsiga och 

soliga kajen. Musik har ofta serverats till. 

Men nu är det stopp. De senaste åren har 

känts lite jobbiga, inte bara för att de helt 

enkelt blivit äldre och inte fysiskt orkar 

som förr (fyllde nyss sjuttio), utan för att 

det blev för mycket. De hann inte prata 

med kunderna som förr, hann knappt 

plocka blommor och smycka som förr, 

nätternas bakning blev för dryg. Känslan 

av stress, av att ”jag hinner inte” var 

inte rolig. Vad som nu ska hända med 

lokalen vet de inte, det får väl bero. Det 

är svårt att få någon att kliva i skor, som 

gåtts in av någon annans idealism. Men 

tänk ändå, om någon/några ville ta vid? 

tänker jag. Lite mer pessimistiska har de 

blivit, tycker Erni och Ola själva, men 

Stocken brygga, kaféborden 

skymtar till vanster 

Det finns stora personligheter bland djuren. 

Hästen är det vackraste vi vet eftersom 

den representerar rörelse och frihet. 

Hunden är trogen och tittar på oss med 

kärlek även när vi behandlar den illa. 

Örnen står för överblick och skarp iakttagelse 

och lejonet för styrka och elegans. 

Men kossan – hon är fruktbarhet 

och näring. Tänk dig en äng där kor går 

och betar, där kor ligger och idisslar. 

Allt är i sin ordning. Det finns mat. Det 

är lugnt. Jorden mår väl. 

Nej – jag tror kanske att vi är inte redo 

för det nu, för ett nytt liv med henne. Vi 

vill leva våra liv utan kossor och våra 

kossor ska mjölkas av robotar; eller också 

av importerad arbetskraft från Öster. 

Men vi bör inte glömma denna ljuvliga 

äng med kossan. Hon är allt detta som vi 

bara börjat ana att vi saknar, hon ger liv, 

hon spinner guld av halm, hon är i rytm 

och i tiden, hon kan få tiden att stå stilla. 

Vi kan ju kanske stanna bilen eller tåget 

ibland när vi ändå råkar träffa på kor ute 

på grönbete och bara glädjas och njuta? 

Med hjälp av vommens alla mikrober 

förvandlar hon svårsmält cellulosa till 

kött, mjölk och gödsel. Och så rapar hon 

alltså upp metan. Vore det inte för allt 

annat växthusgaselände som vi ställt 

till med på annat håll skulle det alls inte 

det kanske är så, att det helt enkelt måste 

bli sämre innan det kan bli bättre? Och 

man måste visa framtidsriktningen genom 

att själv göra och inte bara prata! 

Och alla har någon resurs att utveckla, 

man får finna plats för sitt engagemang 

i praktiken där man går och står. Man 

måste inte ha en gård… Men man måste 

ha tålamod. 

spela någon roll med några upprapade 

metanmolekyler. Det är bara för att vi 

är vana att se atomer snarare än helheter. 

Vi ser inte skogen för alla träd. Och 

därmed inget försvar för nerhuggna 

regnskogar i Brasilien som ger plats för 

köttboskap och sojaodlingar, som göder 

våra kor. Det är inte kossans fel att 

vi frossar på planetens bekostnad. Nej 

– låt kon rapa i fred men låt oss sluta 

att skövla änglamarken. Lagom med kor 

ger vackra landskap, bördighet och värdefullt 

protein; frosseri ger miljövådliga 

monokulturer och klimatpåverkan. 

Jag är nästan säker på att där är kor, när 

jag en gång kommer till himlen. På paradisets 

kullar upplåter kossan mjölken 

till den heliga Brigita – så heter det i en 

gammal walesisk mjölkningssång. Och 

jag tror också att kornas upprapade metangas 

gärna får vara där uppe i himlen, 

det finns annat värre som skitar ner änglarnas 

vingar. 

3/2007 

Text och bild Vera Billing 

Fotnot: Fredsrörelsen på Orust har an 

mycket välformulerad, enkel och tydlig 

programförklaring. Jag tänker, att om 

det blev en samling av småföreningar 

över hela vårt land, med samma enkla 

programförklaring, så skulle fredarbetet 

bland gräsrötterna bli synligt som 

påverkningsfaktor. 

www.geocities.com/friholt 

erniola@tele2.se 

Peter Müller

Förra hösten kom ett sms – Hey 

and hello Vera, going to Mexico 

to work on an organic fruit farm 

in jan-feb, coming with? Och lagom 

som jag faktiskt funderade 

på det, kom nästa sms – going 

to N.Z. Och ett halvt år senare 

kom denna vackra berättelse via 

e-post från denne gode vän, som 

för många år sedan lämnade karriären 

i London för att leva det liv 

han beskriver här. Odling som social 

impuls utan en tanke på ”man 

måste ju leva också”-inställning. 

Efter mitt sista äventyr som wwoofare 

(mitt 15:e år) måste jag döpa om 

det igen: Working Wishes Only Organicly 

Fulfilled. På New Zeeland senast 

blev det återigen just så! Tvivlarna har 

för mig under åren huvudsakligen varit 

invandrarverk och regeringar i olika 

länder, som inte har en aning, inte en 

susning om hur WWOOF och annat liknande 

kan förbinda människor från alla 

slags livsvägar tillsammans, delandet av 

kulturer, eller bara att bry sig om, utan 

pengar, makt eller rädsla för krig för att 

skapa demokrati. Jag vill berätta denna 

korta historia om hur detta kan ske genom 

WWOOF. På en del stora, stora 

gårdar kan hjälp från wwoofare lätt och 

snabbt glömmas bort, för ett uttalande 

som vi wwoofare ofta får höra från våra 

värdar är: ”Nu kommer världen till oss”. 

Så vi wwoofare är ibland inte bara willing 

workers, utan också underhållare, 

det kom ett brev från andra sidan planeten 

vi muntrar upp tillvaron lite, ett nytt ansikte 

på gården, och om inte wwoofaren 

varit där så hade äggen blivit plockade 

ändå, staketet hade till slut blivit fixat, 

ogräsrensningen färdig. 

Men för mig denna gång på Nya Zeeland 

– långt därifrån! Julie Riley’s gård 

bestod av två grisar (varav en faktiskt 

kunde sitta på kommando innan den fick 

mat), två papegojor, tre mycket ogräsfyllda 

odlingsbäddar på fyra gånger en 

meter, en sakta försvinnande blandad 

fruktträdgård, som man kom ned till 

genom att halka, rutscha och krångla 

sig nedför en brant sluttning, några 

kiwi och vindruvsplantor, en hoprasad 

kompostbinge. Vilken gård, skulle man 

kunna säga – men läget på Banks-halvön 

på östkusten på den södra ön, trettio 

minuter från den underbara staden 

Christchurch var en drömhamn, vilket 

också var namnet på Julie’s gård, Dream 

Haven, och bättre namn kunde den 

knappast haft. 

Jag valde denna plats på grund av den 

ärliga beskrivningen. Inga frestande 

morötter där inte, och något slags energi 

som jag känt många gånger förr, som 

drog i mig och sade – åk dit! Tråkigt 

nog hade Julie de sista tre åren lidit av 

kroniskt trötthetssyndrom (inte nämnt i 

beskrivningen) så ”Dream Haven” höll 

på att bli just det för Julie, en dröm av 

önskningar, om att hennes trädgård, 

som sakta höll på att återgå till naturen, 

en gång återigen skulle vara så som den 

varit innan. Så kommer WWOOF och 

James! Min dröm var att få vara en tid 

i Nya Zeeland, en dröm jag haft många 

gånger i min husvagn, min bas i skottländska 

högländerna (jag är dock från 

östra London). Du förstår – ekologisk 

grönsaksodling och trädgårdsskötsel 

och anläggning är vad jag gör i Skottland 

från mars till november, sen reser 

jag. Julie’s önskningar och drömmar 

höll på att slå in, hon bad om hjälp – äkta 

hjälp! 

Hon mötte mig vid busshållplatsen, som 

stannade enkom för mig vid Blue Duck 

Café, och efter en god kaffe drog vi vidare 

mot hennes gård. Till min förvåning 

var jag hennes första wwoofare! 

Wow, jag hade aldrig varit den första 

på en gård, vilken ära. Mitt hem för de 

kommande veckorna såg jag, skulle bli 

en liten husvagn mitt bland blommorna, 

precis som hemma. Julie visade mig 

runt medan hon berättade om sin sjukdom, 

sina drömmar, önskningar, varav 

en var trappsteg ned till den lidande 

fruktträdgården, som vi just hasade oss 

ned till och som hon skulle vilja se andas 

igen, mer grönsaker att odla efter att 

bäddarna blivit ordentligt genomrensade, 

beskärning, en ny kompostbinge och 

dito -plats vore fint. 

Hon sa ”Vad tror du?” Tja, sa jag, fick 

du mitt andra e-postbrev där jag förklarade 

vad jag gör? Nej, sa hon, bara det 

första, med datumen och så. Så jag berättade, 

att allt hon visat mig, plus hennes 

önskningar och drömmar, var just 

sådant jag brukade göra. Och innan jag 

reser ska allt vara gjort. Jag kunde kan 

knappt bärga mig innan jag fick börja! 

Så allt blev gjort, trappan går nu ned till 

den luftiga fruktträdgården och fick en 

fin invigning av en avklippt vinranka 

hopbunden med påskliljor, rosor och 

prästkragar till en krans åt Julie, som 

med den på huvudet var den första att 

gå ned. Så inga stora gårdar med deadlines 

för sallatsplockningen till de lokala 

hotellen, inga grönsaker eller frukt att 

skörda till grönsakslådeföretag, inga 

märkliga udda arbeten, som skulle blivit 

gjorda ändå (här hade de inte blivit 

gjorda). Men helt enkel wwoof-hjälp till 

någon som verkligen behövde den för 

sin egen glädje och kärleken till naturen 

och hennes trädgård. Det är inte tack James, 

utan tack wwoof, Willing Workers 

On Organic Farms. 

James Evans 

Skottland 

översatt från engelska, VB 

3/2007 11

1 

HusET soM ocKsÅ vILL HA EN 

TRädGÅRd. 

samtal med Lars och Louise danielsson. 

Jag sitter och eftermiddagsfikar 

med Lars och Louise Danielsson 

i deras nya hus utanför Järna, 

som de flyttat in i för bara något 

år sedan. Barsja-bröd, från Saltå 

bageri alldeles i närheten, uppskuret 

i en korg och härlig kanelvetelängd 

serveras med gott mustigt 

kaffe i vita stora koppar. Solen 

lyser skarp in, just idag anas hösten, 

med kylig klar luft som vässar 

ljuset. Det kom nämligen en bok i 

min postbox: ”Huset som ville ha 

en trädgård – ett hem i världen”, 

skriven av Lars och Louise. 

Den gjorde mig nyfiken, där stod 

om ideellt brinnande arbete med 

jordbrukskooperativet Marken i Småland 

på 60-70-80-talen. Kooperativet 

startade de med eldsjälen Jerker Engborg, 

på hans gård. Sedan han flyttade 

till Jämtland i mitten av 70-talet blev 

det andra som steg in i arbetet. Om hur 

det sedan upphörde och hur de friköpte 

ett hus med tomt där på gården och 

gjorde till deras egen plats, ändå öppen 

och välkomnande för världen. Om träd- 

gården som växte fram runt huset, om 

engagemanget som växte fram runt dem 

i bygden, kring miljö, ekologi, vackra, 

sunda byggnader, rent vatten och musik. 

Jag ville träffa dem för att prata om vår 

tids svårigheter jämfört med den tidens 

glödande idealism. Hur ska vi skapa en 

hållbar utveckling ur nuläget? 

Både Lars och Louise närmar sig åttio 

år, vilket man inte kan ana när man möter 

dem. Levande människor är på något 

sätt lite tidlösa, eller hur? Väldigt olika 

på många sätt – han stor och kraftig, hon 

liten och tunn. Hennes brutna svenska 

skvallrar trots alla år här om ursprunget 

i USA. Hennes två stora kulturbidrag 

till världen har varit brödet och musiken. 

Brödet som hon bakade i bageriet 

på Marken och musiken, musicerandet 

som hon berikade så många med i den 

kommunala musikskolan i Sävsjö. Bakandet 

hade hon med sig hemifrån, mor 

bakade allt deras bröd. Brödet är symbolen 

för livet! utbrister hon. Mycken 

varm visdom lyser ur henne under vårt 

samtal, som när vi talar idealism och engagemang: 

Förmågan att brinna är en gåva, något 

att vara tacksam för. Alla har den inte! 

Eftertanke. Lars, med sin form- och 

estetikkänsla kom med sitt arkitektkunnande 

att bli en ekonomisk bas i 

kooperativet. Hans tjänster och rådgivning 

blev snart efterfrågade på trakten 

och arkitektkontoret växte fram. Och 

finns än idag. Lars är i den meningen 

inte mycket av ”retired”, alltså tillbakadragen! 

Och det var hans envishet och 

dokumentationsbehov, som gjorde att 

parets fina bok blev till häromåret. 

Marken-kooperativet lades ned. Bidrog 

starkt till att det inte blev ett hållbart 

initiativ var, att man lät sig förblindas 

av utvecklingsteorin, som blivit dogm 

och sanning i vårt samhälle och tid. En 

3/2007

i teamet fick resten att hänga med på det 

han tyckte var självklart – att bageriet 

måste växa. Man tog stora lån och köpte 

en större lokal utanför gården. Satsade 

arbete och kapital. Efter ett år flyttade 

han dock och den andra bagaren, som 

var en bagerska, blev mammaledig. Inga 

bagare ville naturligtvis förflytta sig ner 

till Småland på vikariat och ta över deras 

initiativ… 

Att inte förblindas 

Konsten att ha tålamod, tillit och att låta 

det som ska bli hållbart hållas levande är 

att endast låta saker och ting växa organiskt 

och sakta. Inte låta sig förblindas 

och dras med i utvecklingsmåsten. Stålsätta 

sig. Ha en vilja av järn, med andra 

ord. Lätt att vara efterklok… men bättre 

det än att inte alls dra lärdom! tänker 

jag. Vi talar också om hur annorlunda 

det är med engagemang idag. Det verkar 

vara en stark tendens att endast förmå 

sig att brinna intensivt men kort. Hur 

väcker man den långa viljan? Som skapar 

hållbart samhälle? 

Hus och odling som metafor 

Louise och Lars med sina olika personligheter 

och kunskapsområden kompletterar 

varandra fint och med viss medveten 

dramatik, när de håller föredrag och 

visar bilder på temat ”Huset som ville 

ha en trädgård – en miljöberättelse”. Det 

handlar här inte bara om att berätta om 

deras hus och trädgård som sådana, utan 

om att lyfta fram stora viktiga framtidsskapande 

resonemang ut ur deras boktitel 

som metafor för samhället och den 

jord, matjord, som är förutsättningen. 

Utan frisk, levande jord och miljö kommer 

det mänskliga samhället på Jorden 

att gå under. Deras föredragsföreställ- 

ning med bildvisning har nu också filmats 

för att kunna ses på dvd, liksom på 

engelska. De har blivit inbjudna att resa 

till USA och hålla sina föredrag, men 

då menar Louise, att egoismen och den 

egna glorian skuggar över själva miljöengagemanget. 

Resandet belastar mer 

än de kan ge. Bättre då att producera 

dvd, som då också kan distribueras till 

många fler! Oegoism är också definitivt 

hållbart och skapar framtid. Lars berättar 

också om en stor konferens kring 

hållbar kommunutveckling, som ska 

hållas i Järna om ett år, där han som arkitekt 

och medarbetare på bondgård kan 

tillföra marknära, hållbara perspektiv 

på ett unikt sätt. 

Naturens formspråk styr 

Vi går ut i den klara solen och tittar på 

den första ansatsen till trädgårdsformande 

runt det nya lilla huset. Även detta 

hus vill ju ha en trädgård… Sten och 

sluttning, tomtens naturliga förutsättningar, 

styr formgivningen. Berget har 

tagits fram längst upp och har en skulptural 

form i sig själv med sina in- och 

utbuktningar. Små orangea pumpaklot 

ligger strödda som bollar i sluttningen. 

Louise är raskt ute och hukar sig över 

sina plantor, plockar av grön och gul 

squash som jag får i gåva. Vid husväggen 

står friska tomatplantor, fulla med 

gröna fruktklasar. Hon klipper bort de 

nedersta bladen upp till första klasen 

för att påskynda mognaden. En trädgårdssjäl 

står väl sällan och bara ser på 

sin trädgård, utan är genast aktiv i den, 

medan andra betraktar och beundrar! 

Morötter frodas i stilrena spetsfrasiga 

grönskande rader i rödmålade odlingslådor. 

Så kan man få en hel del morötter, 

även på nybyggarjord av lera! 


Se annons! 

Axplock ur boken Marken - ett 

arbetskooperativ 

som Liber förlag gav ut 1981, nu slut 

på förlag, men förhoppningsvis finns 

den på bibliotek. Ärlig om kooperativt 

arbete, då den inte skönmålar, men 

inte heller förfasar sig eller beklagar 

sig över svårigheterna. Informativ 

och saklig utan att vara torr. Läsvärd 

för alla som går i kooperativa tankar 

eller redan är i arbete i ett! 

”Så länge överspelade ekonomiska 

doktriner fortfarande utgör grunden 

för bedömningen av jordbruksnäringens 

målsättning och lönsamhet 

och så länge ingen politisk rörelse 

på allvar vågar angripa det privata 

ägandet inom jordbruket, så kommer 

krisen att förvärras och leda till fortsatt 

utslagning av lantbrukare och en 

intensifierad rovdrift.” 25 år till har 

gått... fortfarande är det ingen som 

vågar. 

Som riktning för framtidsarbetet: 

”Marken och andra progressiva grupper 

inom alternativrörelsen måste 

presentera konkreta förslag och visa 

på de modeller som, trots den hårda 

motvinden överlevt och utvecklat ansatser 

till något nytt.” 

Arbetskooperativ: ”På Marken betonas 

att vi är ett arbetskooperativ. Sin 

identitet och funktion i gruppen får 

man i första hand genom sitt arbete. 

Kunskap och ansvar ger auktoritet 

hos oss, och därför är det viktigt att 

den som vill leva här har ett yrkesintresse; 

är intressserad av odling, djurhållning, 

bakning eller byggnadsrådgivning 

och arkitektarbete. Det 

räcker inte med att bara vilja pröva en 

kollektiv samlevnadsform.” 

3/2007 1

1 

TELLus är namnet på en mötesplats 

Se där en metafor för det nystartade 

kulturkaféet Tellus i Munkfors 

i Värmlandsskogarna. Förhistorien 

stämmer väl in i den världsbilden: 

Mia från Tranås mötte 

Daniel från Stockholm – i Afrika, 

på en festival för snart fem år sedan. 

Mötet var direkt och oundvikligt. 

För ett par år sedan slog 

de sig ned i Ransäter, med den gemensamma 

helt självklara, enkla 

tanken att de ville skapa en mötesplats 

för människor. Det enkla 

blir ju självklart, bara man låter 

det klarna i sig själv, som ordet ju 

faktiskt säger. 

Munkfors, gammal bruksort med ned- 

I lagt bruk, arbetslöshet och utflyttning 

fanns ett gammalt hus nere vid forsen. 

Slitet och fult, men helt rätt på andra 

sätt. Ytor går ju alltid att fixa, bara det 

finns substans under ytan, tänker jag, 

när Mia visar mig foton från renoveringsarbetet. 

Jag har själv gjort liknande 

projekt, vi pratar om det, som andra kan 

tycka är så fantastiskt och märkvärdigt, 

ja obegripligt. Och säger båda, ja men, 

man börjar ju bara i en ände av jobbet, 

eller flera, och så jobbar man på. Bit för 

bit blir det ju då klart! Klart lika med 

användbart men inte nödvändigtvis perfekt. 

De hade tittat på huset, mycket att 

göra var det ju… sönderfrusna vattenelement, 

förfallet och halvdant. 

På arbetsbordet 

Men Daniel sa en dag, du, jag åker och 

köper det där huset nu. Jaha, då blir väl 

det bra, sa Mia. Ibland tvärtom, Mia 

åkte och köpte kakel och satte upp det på 

kafékökets väggar. Jaha, sa Daniel, det 

blev ju bra. Regel nr 1 för att skapa tillsammans 

– tillåt varandra att fatta egna 

beslut, gröta inte in er i gemensamhet 

som inte kräver det. Låt inte bagateller 

infektera och försvaga grundidén. Och 

grundidén fick de verkligen testa! Där 

det fina köket är nu, där Mia glad och 

stolt sitter uppflugen på det stora arbetsbordet, 

rasade golvet ihop och det visade 

sig att till och med grundstockarna 

var ruttna. Men när de rev och röjde i det 

konstaterade de, att lägre än så här kan 

de och projektet ju faktiskt inte komma, 

nu står vi helt nere på jorden, nu kan vi 

bara bygga på, sa de till varandra. Och 

– tilläger Mia – det var när vi var där 

nere på själva jordytan, som det funkade 

bäst att ha med vår son Imon medan vi 

jobbade. Imon är en charmig och intensivt 

livlig pojke på två och ett halvt år. 

De köpte huset för ganska precis ett år 

sedan, i slutet av september, trodde de 

skulle varit klara i våras, men premiäröppningen, 

invigningen av Tellus var 

förra lördagen. Snabbt jobbat ändå, må 

man säga… Från ytterdörren kommer 

man rätt in i stugvärmen, sköna krypauppifåtöljer 

samsas med små bord 

och stolar, litet men inte trångt. Fullt 

med tavlor på väggarna – en utställning 

som pågår i två veckor. Längre 

in finns den lilla butiksvrån med både 

lokala hudvårdsprodukter och kläder, 

samt en världsbutikshylla, med rättvisemärkta 

varor. Den hyllan är ett gemensamt 

arbete med några andra, bl.a. ABF. 

Världsbutiksprojektet omfattar förutom 

försäljningen även föredrag och en utställning 

finns i bakre hallen. Kafédisken, 

med glasmontern för allt gott som 

serveras, fyndade de av en annan kaféägare, 

som slutade. Ett öppet ”pizzeriavalv” 

med strukturtapet och allt (fanns 

från början) leder in till ett rymligt kök, 

som domineras av det stora arbetsbordet 

i trä, av den stora restaurangvedspisen 

och en märklig, vackert kaklad, vinklad 

byggnation i bortre hörnet. Med vacker 

dörr, ser hemlighetsfullt ut, vad är det 

där? 

Det farliga mjölet 

Daniel visar stolt, innan han åker hem 

och lägger Imon i säng och installerar 

gästerna som nyss kommit – hans far 

och spanska sambo, som just kommit 

rån Spanien för att hälsa på. Det är vårt 

mjölbehandlingsrum! Jaha? säger jag 

och tror att det är för att mala eget mjöl 

i, för jag har just gjort en tematidning 

om sådant. Men nej, Mia förklara senare, 

miljökontoret kräver ett sånt rum, 

för allt fritt flygande mjöl i köket kan orsaka 

bakterietillväxt i sallader och mat 

som också tillreds där, så all deg och 

smet måste tillredas i ett eget utrymme 

och får endast tas ut till arbetsbordet 

som färdig deg eller smet. Aldrig hört 

talas om, tänk vad mycket farliga bakterier 

det måtte finnas, som jag aldrig 

drabbats av. Så tacksam jag blir… Men 

de har gjort en vacker inredningsdetalj 

av den bestämmelsen och låter det inte 

störa grundidén. Mötesplatsen. 

Kafé skapar frirum för kultur 

Varför just kafé? Inte konsthall, musikställe, 

affär, kurslokal? Jo, säger hon 

där på arbetsbordet med stadig lugn 

röst som visar att hon vet vad hon menar. 

Det börjar ju med jorden, maten är 

inkörsporten till människan. Ett kafé är 

en opretentiös öppning, en möjlighet till 

allt det andra. Här finns konst, musik, 

3/2007

film, kurser, försäljning för den som 

vill, men den som bara vill ha en kopp 

kaffe och en bulle eller en god vegetarisk 

lunch innan man hastar till jobbet 

igen kan få det. Kaféidén skapar frirum 

för kultur, tänker jag. Och jag tror det är 

det frirummet som ger känslan av att du 

kan gå in på Tellus och ändå ha full integritet. 

Så som väl planeten Tellus alltid 

borde vara… 

Kom, ska jag visa... 

Mia hoppar ner från arbetsbordet, kom 

ska jag visa dig övervåningen! Här börjar 

den orenoverade biten, fnissar hon där 

trappan börjar. Vi går upp, nåja trappan 

är faktiskt ommålad… ytbearbetningen 

smyger sig uppåt. I den lilla hallen är det 

loppis med prylar och kläder, som folk 

skänkt. Jättekul, säger Mia, folk kommer 

och köper en massa saker! Ett större 

rum ska bli större, en vägg tas bort så 

där blir plats för kurser som kräver just 

plats. Mia håller på med frigörande dans 

och andra vill komma och tillhandahålla 

annat. I rummet längst in på vinden 

finns kontor och dator, där Daniel vill 

hålla kurser, om datorkreativitet, som 

han är bra på. Det finns en balkong vänd 

mot forsen. Nu har det blivit mörkt ute, 

men när jag kom i skymningen noterade 

jag att här fanns en härlig trädgård. Blir 

fint sommarutekafé tänker jag. Tellus 

helt ner på jorden. 

Eko, bara eko 

Så långt det bara går är allt ekologiskt. 

Till och med färgen på väggarna, som 

är miljövänlig, nedbrytbar och luktar citron 

när man målar med den. Grönsaker 

köper de från Torfolk Gård lite längre 

norrut. Torrskaffning från eko-grossist. 

De skulle vilja bli återförsäljare för det 

ekologiska vedugnsbakade brödet från 

Höje en bit norrut också, och ekologisk 

ost som också görs i trakten, men… inte 

allt på en gång! 

De har öppet 11 till 19, fredagar till 23, 

lördagar ”bara” till 16, på söndagen vilar 

de… nej troligen inte men har inte 

öppet, har ingen anställd, bor i eget hus 

med trädgård att vårda en mil därifrån, 

har ett litet barn, lagar mat, bakar, städar, 

fixar med allt, hur går detta ihop 

måste jag ju fråga. Men att det gör det 

har jag ju redan märkt själv, så frågan 

blir mer retorisk. Vi är nog väldigt toleranta 

mot varandra, försöker verkligen 

låta var och en vara den den är och fatta 

egna beslut. Varje måndag har vi arbets- 

möte, då vi bestämmer vem som skall 

vara här och när, vem som är med Imon 

(som också är på dagis), hemma, så att 

han får lugn och sitt liv och inte bara 

springer omkring som en rotlös krabat 

på Tellus. 

Att vårda idén 

Det funkar väldigt bra. Det är enkelt. Er 

relation då, hinner ni med den? Daniel 

och Mia har en modern relation. De har 

”gjort slut”! Så tillvida, att de har sagt 

nej till den vanliga tvåsamheten, där 

man är två delar som endast tillsammans 

utgör ett helt. De är var och en 

och kan därför få det tredje, relationen 

att funka. De är osentimentala utan att 

fördenskull alls vara rationella och torrt 

förnuftiga. Skrattar mycket och lätt. Hu- 

vudet i himlen, fötterna på jorden och 

hjärtat som puls däremellan, väl det som 

är att vara människa. Jag tror styrkan 

ligger i deras starka gemensamma idé , 

som ju egentligen inte är deras, utan ett 

mänskligt allmängods. Och de förvaltar 

den idén, vårdar och ger den näring och 

plats istället för att äga. Den amerikanska 

västvälfärdsmodellens koncept ”Act 

as owners to achieve results” arbetar 

inte här! 


www.telluskultur.se 

forts. nästa sida! 

3/2007 1

1 

TELLUS, forts. från förra uppslaget 

Tellus-besöket gjordes för precis 

ett år sedan! Som reportage om 

förverkligandet av visioner har 

det fortfarande sitt berättigande. 

Jag ringer och får en pratstund 

med Daniel Kempi. Hur har det 

gått? 

Olika flöden känns kreativt 

Daniel är bara positiv, glad och nöjd. 

Jodå, det går enligt planerna. Renoveringen 

av övervåningen fortskrider, 

kursrummet är nästan klart. Kaféet 

rullar på, öppettiderna funkar. Det finns 

alltid lite matigt – soppa, paj, piroger, 

lasagne, men de lagar inte mat varje 

dag, utan fryser in och tar upp eftersom, 

då strömmen av gäster varierar ganska 

mycket. Vissa dagar kommer ingen, så 

plötsligt är det fullt. Daniel gillar det, 

med olika flöden, att varje dag inte är 

lika, det gör hans arbetsplats kreativ och 

dynamisk. Är det lite gäster kan han 

passa på att sköta trädgård eller bygga på 

övervåningen. Eller laga mat och stoppa 

i frysen. Andra dagar blir sociala, fulla 

med roliga människomöten. De bakar 

allt själva, så som de tänkt. 

Konsumenter har makt! 

Finns det bra ekologiska varor att få fatt 

i då? Jo, Konsum och ICA här är otroliga 

på att ta hem grejer och det tar slut 

fort i hyllorna! Jaha, hur kan det komma 

sig? Här har vi ett exempel på att konsumentmakt 

fungerar. En man kom nämligen 

till Munkfors och höll ett föredrag 

om alla tillsatser i den konventionella 

industrimaten, lite av skrämselton faktiskt, 

om hur hans käresta blev sjuk av 

dem. Men många var där och effekt fick 

det, för åhörarna sade sedan till butikerna 

vad de ville handla och fick det! 

Givetvis! Det är ju så, att butikerna vill 

sälja, det är ju deras syfte. Tellus Café 

har också kvar sin butiksavdelning för 

lite lokalt hantverk, ekokläder och eko/ 

rättvisemat. När besökare druckit sitt 

kaffe och funnit det väldigt gott, får de 

veta att det är ett colombianskt eko/rättvisekaffe 

som Mia och Daniel köper in. 

”Du kan köpa med dig det här!” För paket 

finns i hyllan. Just nu dock ganska 

tomt, för sommargäster har gjort slut på 

lagret, det är dags att fylla upp igen. 

Sommaren som gått 

I somras hittade turister hit och trädgården 

blev ett uterum, mellan skurarna 

vill säga. En liten odling blev det i år 

med squash, pumpor, grönkål, sallat, 

blommor. Det har gett bra i år, men jordmånen 

är ganska lätt och mager, så nästa 

år ska de gödsla med gräsklipp. Ekonomin 

då? undrar jag. Huset bär sina egna 

kostnader, men mycket till lön för dem 

själva blir det inte. Men de klarar sig och 

tilliten till livet som sådant bär otroligt 

starkt. Och nu finns det ännu mer liv – 

en son till kom för en månad sedan, lille 

Hobbe kom kvickt och lätt ut i världen, 

välkommen! 

VB 

... en kväll i oktober förra året, 

strax före solnedgången, efter en 

lång resa från Sveriges mitt helt 

västerut, upp, upp och igenom den 

svenska vidsträckta fjällvärlden 

och ner, ner längs strömmen som 

hoppade och lekte bland stenarna 

hela vägen till havet. Längs fjorden 

norrut, inåt land igen, in på 

en smal grusväg rakt in i skogen 

och upp på berget, är jag rätt? Jo, 

landskapet öppnar sig, gammal 

kulturmark och vidsträckt utsikt 

och ett jättelikt vitt hus i sluttningen. 

Ladugård och magasin 

runt tunet ser små och perifera ut. 

Det är de dock inte alls, för där 

bor Korna. 

L adugården är Skrattåsens fysiska 

hjärta och det vita huset är människornas 

hjärta, som skapar det socialas 

puls. Här lever människor med mycket 

hjärta, en vänlig, leende, gästfri attityd 

kommer mig till mötes direkt. Först personifierad 

av Liv Hauffen som med förklädet 

på, leende tar emot mig. Vi går 

och tittar på ört- och blomlandet. Jag 

äter av persiljan, den välsignade älskade 

uppväckande smaken. Odefinierbar men 

ändå endast just persilja och inte likt 

något annat. Hon plockar en prunkande 

färgstark bukett – det kanske blir frost, 

det kan ju vara den sista chansen… Liv 

återgår till äppelmoskoket och Anne, 

svärdottern, sambo med äldste sonen 

Øystein, går en promenad med mig tillsammans 

med deras yngsta dotter Åsa i 

sittvagnen. 

3/2007

jAG KoM TILL 

sKRATTÅsEN 

GÅRd… 

Vi tittar på ringlande rader av granna 

grönsaker i den branta sluttningen 

bortom ladugården, säsongen har varit 

härligt rik och givande, vi utbyter erfarenheter 

om jordmån och purjo och kål. 

Vi går in i ladugården, korna står och 

mumsar före mjölkningen. Anne visar 

och berättar om hur man tar hand om 

gödselmängderna, en fin rotation av materialet 

som ger bra omsättning och bra 

tillfällen att ge preparatbehandlingen. 

Genomtänkt. Snyggt… Återigen klart, 

att varje gård måste finna sitt sätt att 

skapa den värdefulla livskraft som ska 

tillbaka till jorden. En gård är verkligen 

en egen individ… Det sägs i det 

biodynamiska, men låter ofta abstrakt 

och teoretiskt.. men det är ingen teori, 

det är helt konkret. På vandringen hinner 

vi snabbt på kvinnors vis inemellan 

berätta om dödslar och födslar, om möten 

och platser i världen. Igenkännanden 

och delande av upplevelser och erfarenheter. 

Det är förunderligt att detta så lätt 

sker kvinnor emellan. Och hur det rinner 

in igenom nuet, som vore det bortom 

tid och rum. 

Anne och Øystein har de senaste tio 

åren drivit gården tillsammans med Liv 

och Dag. Gårdens ägande kommer att 

övergå i stiftelseform, där deltagarna i 

ansvarsarbetet skall driva gården å stiftelsens 

vägnar. Alla bor här tillsammans 

i det stora vita gamla huset, där även 

praktikanter och volontärer får plats – 

just nu hälsar jag på Sofie från Holland 

och Thomas från Tyskland. Och Liv och 

Dag Hauffens andra barn och barnbarn 

får plats, när de kommer på besök, som 

ikväll, då två döttrar med småbarn kommer 

från Trondheim för att stanna några 

dagar. 

Det börjar skymma, vi går in för att duka 

till kvällsmat. Köket är stort och känns 

varmt av allt det träfärgade från golv till 

tak. Ett långt bord av breda enkla plank 

ger plats för många gäster och för arbete 

med allt möjligt. Liv håller på att avsluta 

äppelmoset, som spridit sin mustiga, 

härliga doft av sötma och mognad i hela 

rummet. Äppelmos är väl just en av de 

lukter som får oss så vänliga till mods? 

Man kanske skulle koka äppelmos på 

kriminalvårdsanstalter och psyksjukhus… 

billigt medicin utan biverkningar. 

Och gott. Anne och jag dukar fram, 

småningom blir bordet fullt av marmeladburkar, 

sylter, egen honung, ostar, 

brödfat med hembakt bröd på egenmald 

säd, smörassietter och kannor med milt 

mejramte. 

Alla kvällsgäster kommer in pö om pö. 

tillslut sitter alla till bords, förutom de 

minsta barnbarnen som kojats före. Det 

yngsta, lille Peder, Ragnheids halvårige 

son, stadig och stark, med mörk stark 

stämma och klara blå ögon som inte 

viker undan. Vad månne bliva… Och 

Erika, Dag och Livs äldsta av sju, lägger 

också fyraåriga Edvarda. En stillsam 

ung dam, som betraktar världen. 

Som utstrålar tankekraft och filosofisk 

förmåga. Vi träffas igen nästa morgon, 

då jag blir allvarsamt presenterad för 

Bamsen och två böcker, som hon håller 

i famnen. 

Vi äter och pratar under kvällsmaten, 

jag känner mig som hedersgäst, som 

blir placerad i mitten. Det är så svårt att 

hinna prata med alla, jag är ju så nyfiken, 

vilka är de? Vad gillar de i livet? 

Vad brinner de för? Varför är de här? 

Historia som vävs igenom nuet till framtidstrådar, 

såsom alltid i människomöten. 

Efter kvällsmaten blir jag sittande 

kvar med Dag och samtalar, vi vandrar 

in i tregrening och esoterik. Ett levande 

samtal, som ger näring på en nivå, som 

jag inte så ofta träffar på. Som att äta 

biodynamisk mat, kommer samtalet 

fram ur tankar som belivats, förhöjts 

och fördjupats och förtätats. Förädlats 

genom ett vaket tankeliv i kombination 

med ett varmt hjärta. Ännu en lång, rik 

dag, en färd genom så många olika fysiska, 

själsliga och andliga landskap. 

Tacksamt somnar jag på madrass på 

golvet i finrummet, som kallades något 

mycket vackrare än så, här i det stora 

vita norska huset. Månen lyser in. 


www.verdisamvirke.no/ 

skrattasen 

Se även annons s.21! 

3/2007 1

1 

TIo 

TvIvELAKTIGA 

PRocENT 

Det är svårt att veta vad man ska 

göra. Planeten verkar ha kört 

fast, kärat ner sig, gyttjat ner sig 

i en passion, drunknat i ett träsk 

av bilberoende. Bilköerna växer. 

Trots alla hot om värme, översvämningar, 

torka, trots skräcken 

inför ett klimatets Sodom och Gomorra 

– bil ska det köras ändå. 

Det är svårt att som kampanjmakare veta 

vad man ska göra åt denna kärleksaffär 

mellan tvåbeningar och fyrhjulingar. 

Det hjälper helt enkelt inte att be folk 

sluta, att vädja till människors förnuft 

och inte heller till deras sinnen. 

- Bilar luktar illa, säger man. - Det har 

du rätt i, får man till svar av bilisten, beledsagat 

av ett generat leende och en lätt 

rodnad. Sedan hoppar den skamsne in i 

sin bil, kör närapå över den gröna aktivisten 

och susar ifrån sitt samvete. Bort 

från allt skäll och gnäll. Bilisten och 

miljöaktivisten – en ständig kollisionskurs. 

Att kompromissa vore som att bita 

sig själv i svansen. 

Ändå finns det de som väljer att göra 

just detta, att sätta lite krokben för sig 

själv, att vika undan. Det finns sådana 

miljöaktivister som till och med kan 

tänka sig att hurra lite lätt när bilar 

kommer på tal, som faktiskt köper idén 

om den miljövänliga bilen. Dessa något 

skumögt gröna är oftast politiker som 

gärna vill fortsätta vara politiker. De introducerar 

skattelättnader, subventioner 

eller gratisparkeringar för vissa fyrhjulingar 

- medan de bygger enstaka nya 

vägar för tvåhjulingar lite vid sidan om 

där de knappt syns. Trots att det borde 

vara tvärtom. För visst är det väl ändå så 

att den verkliga koldioxidvinsten ligger 

hos cyklarna? Faktum är att bilism – till 

skillnad från cyklande - aldrig kan bli 

miljövänligt. 

Låt oss därför slippa termer som miljöbilar 

och ekobränsle. Låt oss kalla saker 

vid deras rätta namn. 

Annars är risken helt enkelt för stor att 

folk inte vet vad det är de köper och vad 

de har i tanken (så att säga). 

Jag läste en gång en insändare från en 

person som på fullt allvar trodde att ekobränslen 

inte producerade någon koldioxid 

vid förbränning, utan bara vattenånga. 

Och visst hade det varit bra – om 

det hade varit sant. Förhoppningsvis har 

situationen förändrats och majoriteten 

av dem som någon gång funderat på att 

tanka t.ex. den i Sverige så populära etanolen 

vet att det som kommer ut därbak 

och som luktar illa innehåller växthusgaser. 

Förhoppningsvis vet man också 

att förnyelsebara bränslen ofta består av 

organiskt material som odlats på jordbruksmark. 

Som sagt, jag tycker att det är viktigt 

att var och en som vill köra bil med 

gott samvete vet vad det är han eller hon 

ger sig in på. Därför hoppas jag också 

att följande fakta om vad som i Sverige 

kallas för eko-, bio- eller miljöbränsle 

inte kommer som någon nyhet för läsaren: 

Det finns studier som visar att när man 

räknar in all energi som behövs för att 

odla, raffinera och transportera de s.k. 

ekobränslena blir nettovinsten i utsläppt 

koldioxid försumbar. Det finns även 

studier som visar att man i slutändan 

får en ökad klimateffekt istället för en 

minimerad – vilket framförallt är fallet 

när det handlar om bränsle framställt av 

grödor som odlats på före detta regnskogsmark, 

t.ex. palmolja, sojabönor 

och sockerrör. I engelskan finns det ett 

ord för sådana bränslen, man kallar dem 

för deforestation diesel (ung. Avskogningsdiesel). 

I detta sammanhang skulle 

jag vilja fråga om det finns någon som 

kan garantera den svenske bilisten att 

produktionen av det eko-, miljö- eller 

biobränsle som han kör på inte är resultatet 

av nerhuggen regnskog och att 

det verkligen är ekologiskt hållbarare att 

köra på grönsaker än på vanlig bensin. 

Om svar ombedes. 

I engagerade kretsar skiljer man numera 

på bio- och agro-. Agrobränslen framställs 

av sådana grödor som man även 

kan äta, till skillnad mot bränslen tillverkade 

av sopor, t.ex. den s.k. biogasen. 

(Att kalla avfallsgas för avfallsgas 

kan, medgives, kanske vara svårt om 

man vill få folk att köpa den.) 

Vad jag undrar är: är inte risken stor att 

storsatsningar på “biobränslen” leder till 

onödig konkurrens om jordens odlingsbara 

mark? Har vi verkligen ett sådant 

överflöd av mat och så få fattiga män- 

niskor på jorden att vi har råd att offra 

mark för att hålla liv i våra bilar? 

Är man engagerad i ämnet kan man 

dagligen läsa rapporter om hur folk i 

fattigare länder tvingas lämna den skog 

de lever av, därför att mäktiga män har 

bestämt sig för att omvandla denna till 

bilbränsleplantager. Speciellt i Sydostasien, 

där regeringarna tävlar om att vara 

den som producerar mest palmolja – 

därför att man vet att Europa, men även 

Kina, skriker efter den – har folk som 

levt enkelt, traditionellt och i samklang 

med naturen blivit hemlösa och hänvisade 

till att jobba på plantagerna eller att 

fly in till städerna. Samma sak händer 

i Afrika och i Sydamerika. I Brasilien 

har det rapporterats om sockerplantager 

där folk arbetat under slavliknande 

förhållanden. I Mexico har höjda majspriser 

lett till upplopp. I Columbia har 

folk mördats när de vägrat att ge upp 

sin mark. Och överallt skövlas det regnskog. 

Vad hände med idén om hållbar utveckling? 

Vad hände med insikten att 

ett av det mest kostnadseffektiva medlet 

mot klimatförändringarna är att betala 

regnskogsländer för att behålla sin 

regnskog? (Se Stern-rapporten) 

Det är i mitt tycke därför skrämmande 

att se hur positiv EU-kommissionen 

ställer sig till nämnda drivmedelsprodukter. 

Kommissionen har föreslagit en 

storsatsning på ekobränslen. Detta har 

(tack och lov) lett till stora protester från 

engagerade människor världen över under 

2007. Man pekar på bristande miljökonsekvensanalyser, 

på blindhet inför 

de i bästa fall minimala vinsterna i CO2utsläpp, 

på riskerna att förlora enorma 

mängder regnskog samt på det faktum 

att jordens odlingsbara mark behövs till 

livsmedelsproduktion. På grund av kritiken 

har kommissionen bestämt sig för 

att utreda saken, men policyn kvarstår 

än så länge: Till 2020 skall 10 procent 

av bilbränslena i EU vara förnyelsebara. 

Att sätta upp lika ambitiösa mål för att 

minska biltrafiken verkar det däremot 

inte finnas några planer på. 

Är det dags för sittdemonstrationer på 

motorvägarna? 

3/2007 

Jenny Elster 

gästskribent, 

bosatt i England 

www.biofuelwatch.org.uk 

www.mjv.se

Bild: Gård i de ensliga bolivianska höglandet, 

med hus av lera och sten, muromgärdade, 

där lamadjuren står i det 

rödaktiga skymningsljuset. 

Jørn Ussing Larsen, som med 

hustrun Inger startat och ännu 

driver legendariska Aurion Bageri 

på Jylland, har sedan några år 

tillbaka ett projekt med quinoaodlingar 

i Bolivia i syfte att stötta 

produktionen, skapa bra arbets- 

och löneförhållanden och en bra 

livsmedelsprodukt för västerlänningar. 

Denna quinoa håller på 

att bli den första fair trade- och 

Demeter-märkta. Jag lyssnade 

på ett föredrag av Jørn för en tid 

sedan och greps av det extrema 

odlingsarbetet däruppe på livsfientliga 

höjder. Total kontrast till 

den konstgjorda grönsaksodling i 

plastväxthus från södra Spanien, 

som vi köper här, året runt. 

Quinoa hör till mållasläktet, alltså 

samma som vårt välbekanta ogräs svinmålla, 

som ju glädjande nog alltfler ser 

som näringsrik och god föda istället för 

som ett besvär. Quinoan är i Anderna 

inget ogräs, utan faktiskt verkligen det 

enda som kan växa där, allra högst uppe 

i bergen, förutom ett gräs som bildar 

strövis utspridda tuvor. Byn, som Aurion 

genom Jørn och Inger engagerat sig 

i, ligger på 4-4500 meters höjd. Marken 

är stenig, torr, landskapet enormt kargt. 

Torkan är stark, ljuset starkt, det frestar 

hårt på kroppen där uppe, på hjärtat och 

andningen. Vinden, den torra luften och 

det starka ljuset är plågsamt för hyn och 

många indianer i Anderna har ärrade 

skorviga ansikten på grund av det. Hattar 

är nödvändigt. Temperaturskillnaderna 

mellan dag och natt är som natt 

och dag! Om dagen blir det ofta 20-25 

grader varmt, men om natten mycket 

kallt. Det är mer än 200 frostnätter per 

år. 

odLING PÅ HöG NIvÅ 

quinoa i Bolivianska bergen 

Miljövänliga hus... 

Tre månader på hösten bryts torkan 

av ett intensivt regnande, då gatorna i 

de små byarna inte överhuvudtaget är 

framkomliga med bil. Telefon finns endast 

via satellit. Husen är av lerstenar, 

som byborna tillverkar under regntiden 

och som sedan får torka. När ett hus inte 

underhålls faller det inom några år tillbaka 

till jorden igen. Regnar helt enkelt 

successivt bort. Vasstak. Extremt miljövänliga 

hus! Men inte för människor. 

Mörkt och kallt och under regnperioden 

fuktigt. 

Miljövänliga husdjur... 

Man har lamadjur, som är mycket värdefulla 

för dem. De betar mycket ändamålsenligt 

i de karga bergen och är helt 

naturligt anpassade till att kunna leva 

där i samklang med kargheten. Åsnor 

däremot betar för hårt och utgör ett miljöproblem. 

Lamorna vallas om dagarna 

av en eller två personer i bergen och tas 

om natten in i stenfållor, som man byggt 

nära de små husen på bondgårdarna. 

Där får de skydd för rovdjur (puma) och 

där släpper de i mörkret sin gödsel från 

dagens betande. 

Miljövänlig odling... 

Quinoa-växten har längst upp på sina 

stjälkar mängder av små små runda 

frön. Odlingen där uppe i Andernas bolivianska 

sluttningar går till så här: De 

små quinoafröna sås på två decimeters 

djup (!) i den karga jorden, med lite lamagödsel 

i botten på fårorna. Detta sker 

alldeles före regntiden. Så kommer regnen 

och dränker ned jorden på djupet 

och hålls kavar där en tid, fast ytan börjar 

torka upp, så att fröet hinner gro och 

bli en livskraftig liten planta med djupa 

rötter. Quinoa-växten blir 1-1½ meter 

hög och kan variera i färger från grön, 

gulgrön till ljusröd, djupt vinröd och 

svart. Bergssluttningarna blir som färg- 

granna målningar av de olika fälten, en 

nära surrealistisk syn, då det för övrigt 

bara finns sten, torr jord och blå himmel 

i det intensiva ljuset. 

Inte (ännu) människovänligt 

arbete... 

De kånkar och bär säckar, indianerna. 

Med 30 kg på axlarna och 30 kg under 

varje arm, kilar de omkring och klättrar 

raskt på travarna av säckar för att 

komma allt högre upp. Jørn arbetar för 

att hitta på lösningar som minimerar bärandet. 

Quinoan innehåller liksom hirs ohälsosamma 

saponiner, tvålämnen. Därför 

tvättas eller/och skalas de skördade quinoafröna 

flera gånger, ett mycket hantverksmässigt 

och tungt arbete, men som 

nu sker med lite modernare teknik. Kvar 

blir skal och tvållödder, som torkas och 

exporteras. Det används inom djurhållning 

som ”tillväxtämnen”, saponinerna 

påverkar tarmslemhinnan så att den kan 

ta upp mer näring! Därför är quinoan 

också använd inom örtmedicinen för 

näringsrelaterade sjukdomar. 

Text Vera Billing 

Bilder: Hann inte komma tyvärr! 

Men är med i nästa nummer. 

Du får göra dig inre bilder 

när du läser text och bildtext, 

Bild: Rödbrunbeige bergssluttning med 

färgsprakande fält av tät, hög quinoa. 

3/2007 1

0 

fRAM 

Kooperativ Handel! 

om konsten att brinna utan att bli utbränd 

Barbro Söderberg var med från 

allra första början. FRAM Kooperativ 

Handel i Göteborg startade 

1984 och finns än. I starten 

låg den på Kastellgatan i Linnéområdet, 

jag minns, för jag bodde 

själv i de kvarteren, gick där förbi 

med barnvagnen med den förstfödde 

i, på väg ut från asfalten 

och in i grönskan i Slottsskogen. 

Den lilla butiken som dignade av 

ekologisk mat, färska grönsaker, 

bröd och torrskaffning. I vintras 

fick jag ett samtal med Barbro i 

det lilla rummet bakom butiken 

efter stängningsdags, FRAM finns 

numera på Nordenskjöldsgatan i 

samma område. 

Vi pratade om ideella initiativ, 

överlevnadsstrategier och om hur 

arbetsformer måste ändras vartefter 

tiden går och verksamheten 

växer. Om hur man kan hålla arbetsglädjen 

vid liv. 

FRAM startades egentligen som en 

konsekvens av det sociala projektet 

Gårdstensbageriet, som ville ha försäljningsställen 

inne i Göteborg. Barbro 

Söderberg jobbade då på Miljöförbundet. 

Ideellt. Idén att starta en butik 

kläcktes av engagerade människor och 

Barbro och många till satte raskt, entusiastiskt 

och förutsättningslöst upp 

lappar över stan om att starta en inköpsförening. 

Det kom över femtio personer 

till det första mötet, snabbt formades en 

styrelse och idén började få konkretare 

form. Med detta kom också alla frågor 

och många svårigheter: Hur gör man? 

Butik?! Men det blev det och man lärde 

sig på vägen och så rullade det på ända 

till för åtta-nio år sedan, då föreningen 

radikalt gjordes om till ett arbetskooperativ. 

Förut bestod FRAM av 160 medlemmar, 

nu är endast de anställda det. 

Varför denna ändring? undrar jag. 

Att brinna utan att bli utbränd 

Barbro berättar om hur föreningen blev 

alltmer urholkad till både idé och form. 

Valet stod till slut mellan att helt enkelt 

lägga ner eller ändra form! Trots stabilt 

medlemsantal under alla år och trots 

många försök att aktivera medlemmarna 

i arbetet kring butiken var tillslut 

medlemsengagemanget obefintligt, 

konstaterar hon. Inget! betonar hon, 

men helt utan indignation eller bitterhet, 

bara som ett konstaterande. Hon 

utstrålar en härlig glädje och ett varmt 

men sakligt engagemang, outtröttlig 

energi för FRAM, medan hon berättar, 

oavsett var i händelseförloppet hon 

befinner sig. Många medlemmar handlade 

inte ens längre i affären och ingen 

kom till årsmötena. Det var tungt att 

driva affären, när medlemmarna enligt 

den dåvarande formen ju skulle vara 

delaktiga i besluten. Allt gick trögt, 

när de som arbetade där fick vänta med 

förändringar till ett möte hållits, som 

ingen kom till 

Ny livskraftig form! 

Styrelsen består just nu av alla de fem 

som arbetar i affären. Barbro Söderberg, 

Helena Göransson och Staffan Hedenborg, 

har alla varit med länge och har 

fördelat ansvaret med löner och fakturor, 

leverantörer, bokföring och bokslut 

mellan sig. Men alla tre arbetar också 

i butiken och alla har lika lön. Barbro 

är mycket lättad över resultatet av den 

nya lösningen (nåja, nu snart 10 år…). 

Det är så skönt att slippa gå och släpa 

på ett gammalt spöke! Det kändes falskt 

och det var dyrt! Hon har hela vägen gillat 

jobbet med FRAM, men ändå aldrig 

trivts som bra som nu, trots att butiken 

är liten, sliten och trång, ”knôkfull” 

med alla slags eko-produkter i matväg 

och mer därtill. Och alla människor! De 

letar och letar efter en större lokal. Nu 

känner man sig som en propp och stoppkloss 

så fort man stannar till och pratar 

med någon bland hyllorna. Barbro vill 

att butiken ska fungera som mötesplats 

för människor, ha en sitthörna med sköna 

stolar, en soffa, enkelt kafé. Och läshörna 

med engagerande tidskrifter. 

Bristen på närproducerat 

Vi pratar också om det svåra i att få 

tag på bra, lokala produkter. Förr fanns 

många småodlare, som levererade färska 

fina grönsaker till FRAM, men de 

försvinner nu rasande snabbt, intvingade 

i storkundstänk, dvs. kontraktsodling 

med krav på stora leveransvolymer. Och 

KRAV kostar orimligt mycket för en liten 

odlare. Igen och igen, tänker jag… 

jag hör dessa orsaker till att de närodlade 

ekologiska grönsakerna försvinner 

hela tiden. Och skriver om dem hela tiden. 

Från alla håll samma sak – småskalighet 

och idealism motarbetas, just det 

som skapar hållbar utveckling. Vad ska 

vi göra? Vad kan vi göra? Skriv gärna! 

Lyft upp frågan! Fri Jord ger gärna utrymme. 

Och stöd de butiker som stretar 

på. 

3/2007 

Text och bild Vera Billing

Forts. Resta Gård, från sid.7! 

Oförstående makthavare 

Han har också kurser och föredrag för 

allmänheten på Resta gård, i naturenlig 

odling, om att odla med naturen istället 

för mot den. Än en gång kommer 

KRAV-regler och begreppsmonopol ut i 

samtalsluften. Allt som Michael Rokvist 

gör ger han in i arbetskooperativet, handelsträdgården 

Resta Gårds Trädgårdar. 

Han är omtyckt och får massor av positiv 

respons numera från ”samhället”. Men 

varför sitter pengarna alltid och ännu så 

hårt inne? Vi konstaterar, att odling och 

trädgård står långt ner på statusskalan. 

”De kan väl vara med dig när du jobbar, 

det behöver väl inte kosta något, du får ju 

gratis arbetskraft!” är den vanliga kommentaren. 

Ingen förståelse för, att det 

tar massor av tid och uppmärksamhet att 

handleda och instruera människor som 

inte kan odling och som dessutom inte 

mår bra. Ingen förståelse för att samtalen 

måste få ta tid. Ingen förståelse för, 

att arbetet snarare många gånger skulle 

gå fortare om han arbetade ensam i sin 

egen snabba takt. 

Resultatet blir som bäst plus minus 

noll, säger Michael. Men som det nu är, 

med oförstående makthavare, är det ju 

bara själva arbetsresultaten som renderar 

pengar, växterna man säljer. Inte den 

stora förtjänsten i att människor blir aktiva 

i samhällsekonomin igen istället för 

att leva på bidrag. Beslutsfattare har sällan 

kompetens att vara framtidsriktade 

vad gäller det mänskliga. Det är väl därför 

samhällsutvecklingen går i så trög 

takt mot det bättre, men snabbt mot det 

sämre. Tur att det finns hopp i form av 

människor som Michael Rokvist. Passande 

möte, så här i Mikaelitid! 


NORgE! 

oM 

sEPTEMBER, 

av Harry Martinsson, 

ur det enkla och det 

svåra från 1939. 

När september kommer blir 

linjerna klarare både biologiskt 

och psykiskt. Äpplet har 

blivit äpple, åkrarna står med 

bara stubben och stommen 

och vädrets nycker oroar inte 

längre skördaren och bärgaren. 

För natursökanden blir 

de krälande och krypande 

livsformerna inte längre så 

påträngande och myrorna 

befolkar inte längre vägarna 

långt från stacken. Myllret 

är borta och man är mätt på 

myllret för denna gång. De 

gula lövens fladder och mångfald 

tar man inte på så stort 

allvar som när de var levande 

och gröna. Ömheten om livet 

behöver inte längre ta dem 

med i sitt grönskebläddrande 

grubbel. 

Ännu längre fram på hösten 

och de skymmande trädkronorna 

står alldeles nakna. 

Man ser långt i landskapet. 

De stora och enkla linjerna 

säger nu sig själv. Detaljerna 

har blivit frön som gömmer 

sig i jorden till nästa år, eller 

puppor som sover under barken. 

Biodynamisk gård norr om Trondheim med mjölkkor, 

grönsaksodling, skog, barntillsyn och hushållsarbete. 

Vem har lust att komma och vara frivillig medarbetare en tid? 

Nu eller senare! 

Hör av dig till familjen Hauffen, Skrattåsen, N-7717 Steinkjer. 

E-post skrataas@online.no. 

3/2007 1

Vem var det som tog vem med 

storm? Alla de från landsbygden 

som kom till storstan, till 

Hornstulls Strand och Tantolunden 

på Södermalm för att visa 

och sälja sitt fina mathantverk, 

eller storstadsborna, som kom till 

ett smaköverdåd av sällan upplevt 

slag. Smaklust-mässan, anordnad 

av Eldrimner, blev en publiksuccé. 

Det var trängsel i dagarna 

tre, långa köer, fullt med törstiga 

människor som hade provsmakat 

för mycket på korvar och saltat 

kött, ostar, bröd, kakor, chutney, 

choklader och marmelader. Jag 

var där på annat uppdrag, men 

tankar till Fri Jord blir ju alltid 

till på vägen… 

NäR MATEN 

MEd sMAKEN 

KoM TILL sTAN 

smaklust på street 

i stockholm 

Detta var en hantverksmässa, en ätbar 

sådan. Undrar vilket avtryck 

denna smakinvasion har givit stadsborna? 

Påverkar det dem att köpa mindre av 

billig skräpmat i stormarknadsdiskarna? 

Det är svårt att nå ut med mathantverket, 

för så fort det blir stort förlorar det ju 

liksom sin karaktär av unicitet, kvalitet 

och renhet. Märktes tydligt även här. 

Allting går att sälja... 

Trycket från vinstintressen är stort, och 

hotar kvaliteten i det lilla. Ständigt. Inte 

på grund av företagarnas girighet och 

penninglust, utan lite sorgset kunde jag 

notera, på grund av omedvetenhet. Varje 

producent, som hittat en nisch och lyckas, 

blir ju salig på sin fason. Säljande affärskoncept 

tycks kunna förblinda alla. 

Så här lätt slinker kvaliteten ut, för den 

som inte håller sig vaken: på Gotlandspråmen 

(gotlänningarna hade skapat 

sitt eget Minigotland på en pråm ute i 

Strömmen) fanns genuint brödhantverk 

på ena långsidan. Rygg i rygg med dem 

fanns bake-off-brödet som red på gammal 

tradition, men som tappat den helt. 

Jag pratade med en ung entusiastisk 

och glad kille, hans far var bagare i jag 

minns inte vilken generation. Den förste 

i raden bagare i släkten hade köpt ett 

bageri i Visby med anor från 1600-talet, 

namnet bär företaget ännu stolt. Gotlandslimpan 

man bakar är gjord ”enligt 

ett 200-årigt recept”! De bakar hemma 

i Visby i mängd, gräddar nästan färdigt, 

fryser in det och skickar till en Bakeoff-firma 

i Stockholmstrakten, som 

paketerar och distribuerar till butiker, 

Vila vid vatten 1 

som gräddar bröden en liten stund till, 

förföriska nybaktdofter sprider sig och 

kunderna tror de köper nybakat bröd 

från Gotland. Hmm, hummar jag eftertänksamt 

och tittar på en påse. Läser 

innehållsförteckningen, som är låååång 

av tillsatser och krångligheter, väldigt 

förfärligt långt ifrån ett genuint, gammaldags 

hembakat bröd, långjäst och 

därmed med rik arom ur ett fåtal ekologiska 

ingredienser. Allting går att sälja 

med mördande reklam, kom och köp 

konserverat bröd! för att endast lite lätt 

travestera visan, ni vet. Bröd och gröt är 

ju faktiskt nästan samma sak. Denna firma 

borde inte fått delta i Smaklust, vill 

jag mena. Men varje region hade själva 

arbetat ihop sina säljkoncept och det är 

ju sälja det mer går ut på än att informera 

och skapa medvetenhet. Sponsringen 

med pengar behöver alla för att ha råd 

att åka hit och delta. Det såldes nästan 

lika mycket turism som mathantverk. 

Tänk om... eko? 

Tänk om allt på Smaklust verkligen hade 

haft genuin karaktär av äkta småskalig 

kvalitetsmat. Och tänk ännu längre – om 

det funnits en medveten hållning av att 

allt skulle ha ekologiskt ursprung… Det 

är synd, att Eldrimner inte håller en klar 

ekologisk linje. Det är resurscentrum på 

riksplan numera. En tydlig hållning hos 

dem, skulle ge det ekologiska en tyngd 

med genomslagskraft, både i produktions- 

och konsumtionsled. Men den impulsen 

måste kanske komma uppifrån? 

Från regeringshåll? När ska det komma, 

i detta land, som hårdare än många i 

3/2007

Europa drivit jordbruket mot vanvettig 

storindustri? Ingen törs riktigt profilera 

sig starkt och sticka ut hakan av rädsla 

för att då inte kunna arbeta alls, att 

bli utan penningar. För det är ju inte så 

många som arbetar utan pengar… Man 

måste ju leva också, är det ursäktande 

argumentet man ofta hör, och det är ju 

inte lätt att säga emot. Men egentligen 

har livet och levandet av det väldigt lite 

att göra med anledningen till att tjäna 

pengar. Man sitter fast i ett ekonomiskt 

system, det är det som klämmer. (Läs 

även s. 3.) 

Nu är det lyckligtvis så, att många 

många mathantverkare använder ekologiska 

råvaror så långt det bara går, 

för de vet att det ger bäst kvalitet. Jag 

bevakar en smakverkstad för marmelader, 

till exempel. Små vackra klickar 

av marmelad gnistrar i spotlightljuset, 

ur sina små plastbägare. Deltagarna, 

som köpt ganska dyra biljetter (varför så 

mycket?), kontaktar sina smaklökar försiktigt 

och stumt. Den som pratar mest 

är den franske smakprofessorn Paul Le- 

Mens, som leder provsmakningen. Han 

hjälper till att göra smakupplevelsen rik 

Genuint mat-hand-verk! 

3/2007 

och nyanserad, att sätta ord på smaken. 

Med i panelen är också Jan Hedh, känd 

marmeladmästare, bagare m.m. och tre 

eminenta marmeladkokerskor. Som alltid 

använder ekologiska råvaror, för det 

märks skillnad. Här är rena, klara smaker, 

även när rabarbern kryddats och tomaterna 

samsas med chili, råsocker och 

rosmarin. Inga pektinstinna storkok här 

inte. Jan Hedh menar att vi blivit otroligt 

tillvanda på sylt och marmelad som 

tillsatts mängder av pektin (naturligt 

förtjockningsmedel) istället för att ha 

kokats på rätt sätt. ”Vi är vana att kunna 

klappa på sylten.” 

Att smaka är som en bön! 

Om ni vill träna er smak – stäng av alla 

ljud! Stäng av radion och prata inte, sa 

smakprofessorn från Frankrike. Att 

smaka är som en bön… skapa stillhet 

och ro och stig in i smakernas tempel. Sa 

han inte, men tänker jag vidare. Så sant, 

så är det ju med alla sinnesintryck, de 

förstärks när vi stänger av några av de 

andra. I storstaden bombarderas vi med 

hårda, påträngande sinnesintryck hela 

tiden, inte konstigt att man blir lomsynt. 

Ett nytt användbart ord – varsågoda! 

Vi orkar inte hålla uppmärksamheten 

skärpt, då vi både ser och hör dåligt på 

grund av det ständiga, splittrande sinnespåslaget. 

Eftertankar 

Jag tittar också på en kockduell, mellan 

en ung stjärnkock, Niklas Ekstedt, 

och Monika Ahlberg, kokboksproducent 

m.m. Av ingredienser de plockat på 

sig från sameland, Jämtland-Härjedalen, 

Dalarna och Norra Mälardalen gör 

de under en timme snabbt och kreativt 

de mest kostliga rätter, som det brukar 

heta i sagorna. På fat som dansar ner 

genom publikraderna under timmens 

gång att se, lukta och smaka på. Färg! 

Som Monikas enkla sallad av kokta 

röd- och gulbetor i ganska stora bitar 

med vit getost spridd över. Klippt mustigt 

grön persilja och en god dressing av 

frisk blåbärsvinäger och solgul svensk 

rapsolja med citronsting. Faten kommer 

tillbaka till scenen tomma, förstås. Det 

är inspirerande och tankeväckande att 

se, hur fantastisk mat från några få råvaror 

och produkter kan skapas på kort 

tid. Tänk om barnen i skolan fick lära 

sig grundmatlagning i skolan. Och av 

ekologiskt. Det skulle definitivt vara att 

bädda för en mer hållbar framtid! Visst 

står ”skolkök” ännu på schemat i väl de 

Vila vid vatten 2 

flesta skolor, men innebär vad jag förstår 

ofta några ganska få timmar med 

tillagning av mat barnen gillar, man gör 

pizza, hamburgare och bakar bullar. Till 

och med i waldorfskolor… Matkunskap 

har inget högt värde, liksom kunskap 

om odling. Kocken Niklas Ekstedt berättar 

att det går som en ”epidemi” bland 

kockar världen över världen, om lokal 

mat och ekologiska råvaror. Hoppas den 

epidemin sprider sig kraftfullt, smittsamt 

och utan motmedicinering! 


www.eldrimner.com

HoNuNG I HösTRusKET! 

Jag fann för en tid sedan en bok i 

England, full med recept där honung 

ingår. Alla slags rätter, alla 

ed enkla ingredienser, en kryddigt 

och spännande! När detta nummer 

av FJ skrivs har jag endast ett 

litet Trangia-kök för matlagning 

och ingen ugn, så recepten nedan 

är inte testade. Men med alla matlagningserfarenhet 

i åminne kan 

jag ana att dessa recept fungerar 

väl, rentav känna imaginära dofter 

i näsan. Lamm, dryck, kakor 

- höstruskmat, varsågoda! 

Lammkotletter med 

röda vinbär, svamp 

och honung, 4 p 

4 lammkotletter 

2 tsk solrosolja 

1 skalad och hackad lök 

1 tsk malen ingefära 

2 msk rött vin 

3 dl god buljong 

50 g röda vinbär 

100 g champinjoner (eller vild svamp) 

1 msk honung 

1 msk färsk hackad mynta till 

garnering 

Bryn köttet i oljan i stekpanna och tillsätt 

sedan löken och ingefäran, låt puttra 

10 minuter. Skiva svampen och tillsätt, 

puttra några minuter till, häll över vin 

och buljong, rör ned vinbär och honung 

och låt puttra fem minuter till. Salta om 

det behövs, det kanske räcker med buljongen. 

Servera genast, överströdd med 

lite färsk hackad mynta. 

Rödbets- och fruktsallad 

2-4 p. 

Ett par hundra gram kokt, tärnad rödbeta 

blandas med en skalad apelsin, skuren 

i bitar och ett päron också det skuret 

i bitar. En sås blandas av 1 dl grekisk 

yoghurt, 1 tsk honung, 1 tsk citronsaft 

och lite fint hackad lök (gärna gräslök 

om du har!)- Blanda samman och servera 

på fräscha sallatsblad. 

Het äpple- och honungsbrygd, 

4 p. 

Härlig dryck att värma sig med i 

höstmörkret 

Värm till nära kokning en dryg liter äppeljuice, 

6 kryddnejlikor, 2 kanelstänger, 

1 tsk riven muskotnöt, 3 msk honung 

och 4 msk citronsaft. Låt stå en stund 

och värm sedan till önskad dricktemperatur. 

Så ett par smaskiga kakor med rotsaker 

i. Observera att ingen av dem innehåller 

mjölk! 

Nötig morotskaka 

Dela 4 ägg i vitor och gulor. Vispa de 

senare med 100 g honung, rivet skal och 

saft av en citron. Blanda 100g finhackade 

hasselnötter, ½ tsk kanel, en nypa 

malna kryddnejlikor i 75 g grahamsmjöl. 

Rör ned denna torra blandning i äggulevispet. 

Vispa vitorna till hårt skum och 

vänd försiktigt ned dem i smeten. Häll 

alltsammans i mycket väl smord form 

(annars fastnar det lätt då inget fett ingår 

i smeten) som bröats. Grädda i 175 

grader i en halvtimme. 

Elisabetansk palsternackskaka 

Palsternackor är söta och förstärker 

honungen som sötningsmedel 

i denna kaka från engelskt 1500tal. 

Glasyren är dock ett modernt 

”pålägg”. 

Blanda noga 325 g vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 

½ tsk bikarbonat, ½ tsk muskotnöt 

och 2 tsk malen ingefära. Smält 

150 g smör med 125 g honung och rör 

ned detta i det torra tillsammans med 

ett uppvispat ägg. Blanda ned 225 g 

rivna palsternackor. Skeda över smeten 

i smord, bröad form och grädda i svag 

ugnsvärme, 160 grader i ungefär en timme. 

Stjälp upp kakan och låt den kallna. 

Blanda 100 g florsocker med litet vatten 

och sprid denna glasyr över den kalla 

kakan. 

oM MoGNAd 

Mogen frukt vill bli uppäten – det 

är dess enda syfte. Den producerar 

inte socker för att nära resten 

av växten så som bladen gör. Den 

söker inte efter vatten och samlar 

mineraler som rötterna gör, eller 

transporterar näringsämnen som 

stjälken. Mognad är en tätt sammanhållen, 

väl strukturerad serie 

av förändringar, som en frukt genomgår 

för att bli redo att förföra 

varje gastronomiskt vaken varelse 

i dess närhet. De flesta frukter 

smakar som godast när de är fullmogna, 

vilket ofta sammanträffar 

med just när fruktens frön är redo 

att gro. Så säger Jeffrey Steingarten 

i en bok som heter The man 

who ate everything. Följande är 

en utvidgad inspiration av hans 

tankar. 

Växter har sina olika sätt att sprida 

sina frön på. Fruktväxternas frön 

hakar sig inte fast eller flyger iväg utan 

gör sig stora, saftiga, färgstarka, söta 

och oemotståndligt aromatiskt väldoftande. 

Men om detta vet den moderna 

människan väldigt lite, för hon är ofta 

i närheten av frukt bara i stormarknaden 

och där finns nästan bara omogen 

frukt utan doft. Färg – oh ja! men den 

kan man inte längre lita på. Röd färg 

på frukt är ursprungligen ett tecken på 

att mognadsprocesserna satt igång, men 

snabbt har ”utvecklingen” fått fram 

frukter som är djupröda utan att ha 

tillstymmelse till sötma och saftighet. 

Stora jättevackra, djupt blodröda nektariner 

köpte jag i somras – äntligen dags! 

För jag köper inte frukt som inte är i säsong. 

De var stenhårda och gröna inuti. 

Blev småningom saftiga, men fick aldrig 

någon sötma och rik arom. 

Våra ögon säger köp! De är klara att äta! 

Våra sinnens utveckling går i snigeltakt 

jämfört med marknadskrafternas. I våra 

sinnen reagerar vi som vi gjort i många 

tusen år. Tillkommit har den moderna 

nyanseringen, med anor i den puritanska 

lukt- och smutsnojan från förra seklet, 

3/2007

att många idag tycks tro att bra frukt är 

sådan som ännu inte luktar… Som tror 

att när det luktar så håller det på att ruttna 

och då håller det inte. Och det sitter 

lika mycket i märgen i vår kultur, att vi 

inte ska äta mat färsk, utan den ska kunna 

sparas, gärna över vintern. Kvalitet är 

lika med lagringsduglighet. Mönster sitter 

hårt! Förr var det ett tecken på högsta 

välstånd att servera rutten mat! 

Numera får vi i princip all vår frukt via 

de stora mataffärskedjorna. Och nästan 

allt kommer från länder långt bort. 

Det innebär per automatik, att all frukt 

vi har tillgång till är dålig frukt, i bemärkelsen 

att den plockats för tidigt, 

innan mognadsprocessen börjat, för att 

kunna klara långa transporter, lagring 

och ompackning. Om butikernas hyllor 

kan se förföriskt läckra ut, så gör inte 

de enorma grossistlagrens det, säger en 

som vet… 

Steingarten menar att det borde vara 

lika straffbart att sätta små klisterlappar 

med ”solmogna druvor” på för tidigt 

plockade sådana, som att trycka falska 

sedlar! 

Det är skillnad på mognad och mognad. 

I engelska språket finns ett klargörande 

som vi saknar i svenskan, man talar om 

maturity och ripening. Ripening kan 

bara och endast börja efter att maturing 

har uppnåtts. Vilket betyder när en frukt 

uppnått sin fulla storlek och form. Under 

sommaren ser alla äppelkart likadana 

ut, men vart efter sommaren går mot sitt 

slut skulpteras sortkaraktärerna fram. 

Först när denna process är avslutad och 

klar, kan själva mognaden börja. Den 

processen innebär bland annat inverkan 

av mognadshormonet etylen, som sätter 

igång alla de processer som gör att 

3/2007 

färgen fördjupas, fruktköttet blir sötare, 

saftigt, mindre surt och det bildas vax på 

huden, så att vätskan stannar kvar bättre 

när frukten fallit av och inte längre 

kan få vätska från trädet. Många frukter 

bildar också ett enzym som bryter 

ner pektinet i frukten. Pektin fungerar 

som ett slags cement som håller cellerna 

på plats. Nu börjar de glida omkring, 

frukten bli mjuk och saftig. Äpplen har 

inte detta enzym, därför behåller de sin 

krispighet ända tills ruttnadsprocesser 

inträder Det kan man säga är steget efter 

mognaden. Om inte äpplet lyckats locka 

någon högre stående varelse att äta det, 

vänder det sig till de lägre, kryp och 

mikrober. Mognad kan därmed anses 

vara ett begrepp, där våra smaksinnen 

urskiljs från lägre stående varelsers... 

Aktiv och passiv mognad 

Man kan grovt dela in frukt i två huvudkategorier, 

vad gäller mognad. En grupp 

mognar under stark andning och inre 

aktivitet, dit hör äpplen, bananer och 

persikor. Endast denna grupps frukter 

kan mogna efter att de tagits från moderplantan! 

Och bland dessa är det bara 

de som har stora lager av stärkelse som 

kan bli sötare efter skörd. 

Den andra gruppen mognar inte i egentlig 

mening efter att de plockats. Dit hör 

björnbär, körsbär, dadlar, druvor, citrusfrukter, 

ananas, hallon, jordgubbar 

och vattenmeloner. De har alla allt sitt 

socker med sig från moderplantan, inget 

nytt bildas efter skörd. De kan tyckas bli 

smakligare med en tids lagring, men det 

beror mer på att det söta framträder vartefter 

syran bryts ned. De flesta av dessa 

blir inte bättre i kvalitet av lagring. De 

mjuknar, men mer på grund av nedbrytning 

än mognad. Förutom citrus och 

dadlar, har de kort lagringstid. Många 

som semestrat i Medelhavsländerna vet 

hur en apelsin ska smaka… de vi får här 

uppe i norr har skördats tidigt för att 

klara sig ända hem till oss. Det vill säga 

med alla hårda mellanhänder. 

En annan grupp bland dessa är de, som 

mognar efter skörd, men endast till utseendet, 

till färg, textur och saftighet, men 

inte i sötma eller smak. Hit hör blåbär, 

aprikoser, persikor, plommon, cantaloupemelon 

m.fl. Deras sötma ökar inte 

speciellt efter skörd, då de inte innehåller 

någon stärkelse, som kan brytas ned 

till socker. När du eftermognar dem i 

ditt hem kan du bara förvänta dig få en 

saftigare, vackrare frukt, men inte mer 

smakrik än den dagen den plockades. 

Om du har tur. Men den måste ändå förstås 

varit fullgången i formen innan den 

plockats! Låt dig inte luras av de rosa 

och röda tonerna, titta på bakgrundsfärgen, 

som inte ska vara gröntonad! 

Tillbaka till de första, aktivt mognande 

frukterna, som blir sötare efter skörd – 

äpplen, kiwi, päron, mango, papaya. När 

de håller på att växa färdigt omvandlar 

de sockret från växtens gröna blad till 

stärkelse och sedan går processen åt 

andra hållet under mognaden, antingen 

kvar på trädet eller efter skörd. De är 

handelns älsklingar eftersom de kan 

plockas färdiga men omogna och mognaden 

kan ytterligare fördröjas genom 

kylförvaring. Sedan kan man tillsätta 

etylengas i lagret, när man vill sätta 

igång mognaden. Men undersökningar 

visar, att sådana artificiella åtgärder ger 

kiwi med mindre sötma, bananer med 

mindre arom och äpplen och päron med 

mindre av båda. Men förvänta dig inte 

att få fullgod rik smak hos en frukt, som 

skördats omogen, inte ens i denna kategori! 

De beska och bittra ämnena bryts 

vanligen inte ner. Bananer hamnar i en 

egen grupp, eftersom de mognar efter 

skörd oavsett hur man gör med dem, 

förutsatt att de fått växa färdigt på plantan. 

De är världsmästare i förvandlingen 

från stärkelse till socker! Köp gärna 

gröna bananer, men låt dem mogna 

framme i rumstemperatur innan du lägger 

de i kylen du inte äter direkt. Skalen 

blir svarta, men det har ingen betydelse. 

Men en del mognar aldrig… blir grå och 

torrtrista… Är väl avskurna för tidigt, 

men hur ser man det på en banan?! 

Det finns fyra banditer inom frukthandeln 

menar Steingarten: den girige odlaren, 

den korrumperade grossisten, den 

kortsiktige handlaren och den ignoranta 

och stingsliga kunden. Alla skyller på 

alla för att frukten inte har kvalitet… 

Som konsumenter borde vi göra oss hur 

besvärliga som helst, kanske samla ihop 

oss till levande klagomurar runt fruktdiskarna? 

Men det största problemet 

är inte att den som känner till frukters 

kvalitet och inte kan få tag i den. Det allvarliga 

är att de allra flesta numera tycks 

vara så helt ovetande om hur ett äpple 

skall smaka. Äpplearom är inte sockervattensmak. 

Hur vacker ytan än är. 

Vera Billing

LövTRädENs foRMsPRÅK 

- om lönnens, björkens och avenbokens 

gester med öppna ögon 

Här är sista delen av serien om 

lövträdens gester, en artikel av 

Julia Bort från 1930-talet, översatt, 

bearbetad och tillfogad lite 

egna tankar. Tidigare har boken, 

almen, eken, asken och körsbärsträden 

tagits upp. Den som vill 

kan använda nyöppnade ögon och 

nyvunna insikter till att betrakta 

även andra träd. Även barrträden! 

Skriv gärna... 

LöNNEN - värdighet 

Lönnen tillhör ljuset och höjden. Körsbärsträdet, 

eken och almen har mörk 

ved. Lönnens ved är vit och ljus och visar 

en enkel struktur. I motsättning till 

askens ved med det ljusa, gyllene skenet, 

har lönnens ved ett sken av kylig, 

marmorliknande blekhet. Bildhuggaren 

kan lätt forma den som han vill, för den 

har ingen individuellt betonad teckning 

som almen, och inte en sådan egenvillig 

substans som eken. 

Stammens bark visar en fin ådring, som 

påminner om asken men den är lätt 

knottrig som eken och almen. Hos en del 

lönnarter faller barken av i stora stycken, 

en lysande röd färg bryter då fram 

från djupet. Grenar och kvistar breder ut 

sig i vacker harmoni, men har ofta något 

av ekens gest, som visar att också här 

är ett motstånd som skall övervinnas. 

Lönnens gest visar sig karakteristiskt 

om våren när de första löven spricker ut. 

Som hos asken kommer de fram på den 

yttersta punkten av de långa grenarna, 

men hos asken sprudlar de fram som en 

fontän. Lönnbladen kan man mer likna 

vid ett stjärnklot, som bärs uppåt av 

en inre kraft och bjuds fram till ljuset. 

Denna bild blir ännu tydligare när vi ser 

uppifrån och ned på askens och lönnens 

kronor, hos asken ett hav av sprudlande 

droppar, hos lönnen klot format ovanifrån. 

Bladen är starkt formade med femsymmetriskt 

stående taggar. Man känner att 

här vill det inre tränga sig utåt, vill vara 

starkare än det yttre. Det spetsigt formade 

lönnbladet uppenbarar en inre kraft 

som helt klart är stark, men som likväl 

böjer sig fram till något yttre för att få 

sin form av detta. Lönnen är förbunden 

med Jupiterkraft. Den vidgar sig utåt 

och förblir ändå helt sluten i sig själv. 

Lönnens färg är grön och dessutom 

gyllengul och röd, som bryter fram 

överallt. Det visar sig redan på stammarna, 

på de röda skotten, men särskilt 

på de gula blommorna, de gyllene frukterna 

och framförallt på de lysande bladen 

på hösten. 

Förutom körsbäret är lönnen det första 

träd i denna rad, som i de gula blommorna 

visar stjärnprincipen i full utveckling. 

Så ser vi lönnen stiga upp i de 

högre regioner, genomlyst och omgiven 

av ljuskrafter. Ask och lönn är likvärdiga 

syskon: lönnen återger det som asken 

redan är, en bild av kosmisk harmoni. 

Men asken lever nedifrån och uppåt, 

lönnen dör uppöver, in i ett högre ljusliv. 

Det som strömmar hos asken, pressas 

samman hos eken, strålar hos almen, det 

blir hos lönnen hävt upp och buret mot 

höjderna. 

Lönnens gest är återerövrad harmoni, 

inre slutenhet, ädel ro och värdighet. 

BjöRKEN - hängivenhet! 

Björken är ett vackert och mycket omtyckt 

träd. Den lever i målarnas bilder 

och i diktarnas sånger. Det nordiska 

folkeposet Kalevala berättar att Vainemoinens 

kantele gjordes av björkträ, 

ett instrument med vidunderliga toner. 

Björken är omgiven av färg, poesi och 

musik, den är en ”framtidens dröm”. 

Den har sitt hem i den nordlig-östliga 

delen av Europa, där som urgammal 

granit möter havet, och där folksjälen 

ännu drömmer om en ljus framtidskultur. 

Stammen är slank och smidig med 

den lysande vita barken. Veden är mjuk 

och vit med en varm glans. Grenarna löser 

sig efterhand upp i lättare och finare 

kvistar, som böjer sig mot jorden med en 

ödmjuk gest. De trekantade, fintandade 

bladen hänger också nedåt. 

Redan tidigt på våren kommer dessa 

ljusgröna blad genomströmmade av söt 

saft. Barken innehåller betulin, en hartsinnehållande 

substans som gör att den 

håller sig färsk mycket länge. Både bladens 

saft och barkens olja används som 

3/2007 

Foto Dick Nord

Foto Dick Nord 

medicin. Hos den åldrande människan 

uppstår ofta skleros och avlagringar i 

kroppen och där verkar björken uppfriskande, 

belivande, lösande och värmande. 

På så vis hjälper den människan att 

bli gammal på harmoniskt sätt. Känslan 

av att björken utstrålar en läkande kraft 

är djupt rotad i människans sinne. Förr i 

tiden var det skick och bruk att bönderna 

bar björkgrenar in i stall och lagård för 

att bevara husdjuren mot sjukdom och 

demoniska inflytanden. 

Björken, som är det skiraste av alla träd, 

kan tåla den starkaste kyla och torka. 

Den växer på granit, kvartshaltig sand 

eller torra moar på fjället. I alperna finner 

man den upp till 1800-1900 m.ö.h. 

Likafullt är den i stånd att skapa denna 

mjuka ved med den söta, livgivande 

saften (sav). Den har en förmåga att förvandla 

den yttre kylan till inre värme, 

den torra jorden till uppväckande saft. 

Likväl har dess gest intet av askens vitalitet 

eller ekens kämpande självhävdelse, 

som tål så lite frost. 

Björkens gest är skönhet och ödmjukhet, 

kärleksfull hängivenhet, en lätthet 

som övervinner jordtyngden. 

Dess inre väsen är ljus och luttrat liv. 

Också lönnen är ett ljusets träd, men det 

stiger uppåt efter övervunnen kamp med 

jorden, först om hösten upplever den sin 

fulla förening med ljuset. Björken är ett 

barn av kosmos, i den blir ljus till inre 

livskraft. Venus är dess planetkraft. Den 

bär himmelskt ljus in i det jordiska och 

genomströmmar den mörka, döda materian 

med genomlyst liv. Detta syns också 

på barken, som liknar körsbärsträdet 

i rörelsen, i dynamiken. Men körsbärsträdets 

bark är nästan svart och veden 

är mörk och tät. Björkens ved är ljus 

och mjuk och detta rena vita skimmer 

3/2007 

visar sig på ovanytan, en avbild av själen, 

ja björken är ett själfullt träd! Ingen 

trädkrona är så egensinnig och självständig 

från yttre lagar som björkens. 

Den anses svår att teckna, i sin nakna 

vinterskepnad, då den inte tycks ha 

några regelbundna lagbundenheter som 

bygger upp grenverket. De flesta andra 

träd grenar sig på artkaraktäristiskt och 

ganska regelbundet sätt. Björkens grenar 

tycks däremot dela sig helt planlöst 

och tillfälligt ända inifrån stammen och 

ut i minsta kvist. Den utstrålar individualitet. 

Eller som Harry Martinsson uttryckt 

det: Björken för tusende gången, 

och ändå så egendomlig. Och: Björken 

står där som den alltid har stått, sfinxartat 

tigande och lockande gäckvit – alltid 

outtömlig, vanlig och egendomlig, ständigt 

sneglande vit som efter outsagda 

fynd i lunden. Ja, där många björkar stå 

tillsammans är det som luftiga pipor av 

himmelsvitt döke från skinande stackmoln 

rakt ned i marken. 

Björkens lekfulla grenverk 

Barken genomgår en märklig förändring 

från unga grenar till äldre. De unga 

grenarnas kopparfärgade, blanka hud 

är översållad av vita prickar och små 

streck. Märkligt obemärkligt blir med 

åldern huden istället vit och de tidigare 

vita teckningen blir svart! 

Ofta blir björken kallad ett jungfruligt 

träd. Ser man på de inre krafterna som 

skildrats här, så kunde man också kalla 

den en ungdomlig åldring. Med sitt överflöd 

av kosmiska ungdomskrafter kan 

den läka och hela en åldrande mänsklighet, 

tills denna har lärt sig att utveckla i 

sig själv dessa nya livskrafter. 

Foto Dick Nord 

AvENBoKEN! 

Från bok till björk gick vår väg och här 

sluts kretsen. Naturen har skapat ett 

märkligt träd: Carpinus, vitbok eller 

avenbok. Även om den kallas bok, hör 

den i botaniken till björkfamiljen. Boken 

har vi kallat ett urträd och såsom den är 

också vitboken först och främst formatd 

och behärskad av Saturnuskrafterna. 

Detta visar den hårda, grå stammen, trädets 

inre dynamik och de talrika frukterna. 

Men där som det yttre kosmiskastrala 

verkar in, i de tunna, fintandade, 

ofta hängande bladen och i blommorna, 

är den besläktad med björken. 

Trädets själva urväsen kommer liksom 

fram i avenboken, som bär i sig både 

urträdet bokens inre gest och det ljusa, 

lekande framtidsträdet björkens gest i 

det yttre. 

Text Julia Bort/Vera Billing 

Bild VB där inte annat angivits 

Schema över serien med de sju lövträdens 

förhållanden till element, planetkrafter 

m.m. finns, kan fås via red. 

Sänd ett fadresserat och 

frankerat kuvert!

www.wwoof.se 

3/2007

www.orbio.se 

MAJAS VÄRKTABLETTER! 

Majas värktablett är tyg med fastsydd, kardad, otvättad 

speciellt framtagen ull, särskilt rik på ullfett. Den ger smärtlindring 

och ökar blodcirkulationen. Olika storlekar! 

ULL & MULL 

EK. FÖRENING 

VEKHYTTAN, 716 93 FJUGESTA 

TEL 0585-24125 

3/2007 

Rafaels Trädgårdar är en gård för trädgårdsterapi och 

biodynamisk odling, nära havet på nordöstra Orust. 

Här finns också en trevlig liten stuga att hyra 

för rekreation och avkoppling alla årstider. 

VÄLKOMMEN! 

För priser och bokning ring 0304-37480 

e-post: foreningen@rafaelstradgardar.se 

de lana 

ullstrumpor 

eget märke, 

tillverkade i 

Sverige av 

ull från 

svenska får, 

slitstarka 

med mjuk 

frottéinsida. 

100kr. 

minni har allt i ekologiska kläder 

för hela familjen, från tå till huvud, 

från underkläder till ytterplagg och skor. 

Sveagatan 3 i Göteborg. 

Öppet torsdagar och fredagar kl 12-18, 

lördagar kl 11-15. 

minni postorder! Ring 0303-92 690. 

minni webshop! www.minni.se

0 

3/2007

3/2007 1

B 

RETUR: FRI JORD, Box 2 

474 21 ELLÖS 

FRI JORDs julnummer kommer att handla om Norrland. Vad händer 

där kring odling och mat och hållbart samhälle? Kom gärna med tips 

på angelägna platser att besöka och spännande människor att möta och 

skriva om. 

Ge bort FRI JORD-prenumerationer i julklapp! För bara 170 kr får mottagaren 

julnumret, som kommer i mellandagarna, och hela nästa år. Passa 

på att betala in din egen prenumeration samtidigt, så är det gjort… 

Det är alla dessa småsummor som gör FRI JORD möjlig. 

Plusgironumret är 141 22-6. Tack! 

www.frijord.se

TEMA: Människorna, maten och jorden - Igenom

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?