Segelfartygen pa Beckholmen
Segelfartygen pa Beckholmen
Segelfartygen pa Beckholmen
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
SEGELFARTYGEN PÅ BECKHOLMEN<br />
Hakon Malmborg<br />
När den lilla östersjömetropolen Stockholm på allvar drabbades av<br />
industrialismen vid 1800-talets mitt blev det snart uppenbart att<br />
resurserna för torrsättning av det snabbt växande frakt- och <strong>pa</strong>ssagerartonnaget<br />
var på tok för små.<br />
Initiativet till att spränga ut torrdockor i <strong>Beckholmen</strong>s klippor togs<br />
av amiralen JH Kreüger, som befälhavare på fregatten SÄLLAN<br />
VÄRRE (hon heter faktiskt så!) och ledare för det första svenska<br />
flottbesöket i Brasilien 1816. Konstruktionsuppdraget gick till Nils<br />
Ericsson, ni vet mannen bakom våra första stambanor och många<br />
stora slussbyggen (Trollhetean, Saima m-fl).<br />
Han fyllde föresten 200 år i vintras.<br />
Arbetena inleddes 1848. De borrade med handkraft och de sprängde med krut. En bro byggdes, ett<br />
vackert krenelerat pumphus och en 40 meter lång förrådslänga av trä.<br />
SEGELFARTYG PÅ BECKHOLMEN<br />
<strong>Segelfartygen</strong> var ännu vid seklets mitt i stark dominans, även om den lokala persontrafiken nu<br />
gick med ångdrivna järnslu<strong>pa</strong>r. Vad det fanns mycket båtlinjer! Första året hade man redan över<br />
160 re<strong>pa</strong>renter i dockorna och då ska man ändå betänka att det tog 26 timmar att pum<strong>pa</strong> läns.<br />
Det var nog en skön blandning av farkoster, som sagt. Men det är ett välkänt faktum att det dröjde<br />
ända till 1895 innan det sammanlagda maskindrivna världstonnaget gick om det seglande. Dockorna<br />
hade då varit i drift i 44 år.<br />
På bilden här intill ser vi en bark under dockning på 1890-talet.<br />
Vid den tiden hade dockorna förlängts och fördju<strong>pa</strong>ts till dagens mått. Gustaf V:s docka på andra<br />
sidan berget var ännu inte påtänkt och kom väl inte att hysa några segelfartyg alls, förrän den<br />
märkliga stund sommaren 1961 då regalskeppet VASA togs in för att ställas på den betongponton<br />
där hon ännu står.<br />
Flotten tog ju över mer och mer på <strong>Beckholmen</strong> under 1900-talet och det är osannolikt att mer än<br />
något enstaka segelfartyg blivit torrsatt där efter 1914. Inte förrän 1986. Men då!<br />
ÅTER PÅ BECKHOLMEN<br />
Bygnadsstyrelsen tvingas av en på<strong>pa</strong>sslig opinion överge sina planer på att bygga ett ofantlig hotel<br />
på holmen och på hösten ger man bort deh till Kungliga Djurgårdens Förvaltning.<br />
Den sedan tio år återuppståndna Sveriges Segelfartygsförening, har en medlem, Thomas Hellström,<br />
som ringer KDF och frågar om det går för sig att använda en docka för torrsättning av<br />
engelska kuttern DEODAR. Jodå, det skulle gå bra. Thomas rev och slet, fick lite pumpråd av Finnboda<br />
Varf och bytte vintern 1986/87 femtio stycken femtums dubbels<strong>pa</strong>nt och 192 meter ekbordläggning,<br />
tretiosex relingsstötter samt brädgången.<br />
SSF:are och andra entusiaster - vi glömmer inte elektriken Bengt Adamsson här, ej heller den<br />
hängivne Rolf Ohlsson - strömmade till från alla håll och lagade tak, grävde ner kabel, svarvade<br />
ventilbussningar, svesade grovplåt, spikade läkt, bar tegel och slet i största allmänhet med björksly,<br />
renfana och epilobium.<br />
Till den första Beckholmsdagen 1988 gjorde vi affischer och satte upp över hela stan:<br />
UPPLEV BECKHOLMEN! Folk kom och tittade. Vad är det här för ö? Har den legat här hela tiden?<br />
Mitt is stan? Mitt emot Skansen? Driva ni med oss? Nej, så här underbart är det.<br />
1 (3)
Titta på det gula sneda planket vid norra brofästet. (Nu rivet; sätt upp det igen, snälla, någon). Ser<br />
ni ljuset i dockorna! Här måste komma hord av kolorister i olja och sätta upp sina stafflier de närmaste<br />
åren, trodde vi. Ser ni syrénbusken som klänger i skrevan? Oj, här stå en ruderatväxt, en<br />
knippnejlika, akta för tusan, här får ni inte lägga upp virket. Finns bara här i hela Sverige, har<br />
kommit hit som frö från Kapprovinsen, med segelfartygs stenbarlast för hundra år sen.<br />
De följande vintrarna blev sannerligen hektiska. Fyra skutor är det normala på vintern. Vi rev i<br />
bordläggningen, bestämde oss för hur långt vi skulle gå i år, byggde ställningar och vintertäckning<br />
och satte så i gång med att byte s<strong>pa</strong>nttop<strong>pa</strong>r.<br />
TIDEN GÅR<br />
Träfartygen, precis som gamla bryggkistor, behåller sin styrka under vattnet i århundraden, medan<br />
sol och regn ställer till stora skador på allting ovan vattenlinjen om man inte underhåller allting<br />
noga med terpentin (det är ju rätt giftigt), olja tjära, färg och fernissa. Och det var ju detta som inte<br />
hade blivit gjort på flera decennier.<br />
De sista gubbarna i skutfarten på 1950-talet visste ju vad som komma skulle - landsvägarnas<br />
snabba utbyggnad och lastbilarnas övertygande av frakterna.<br />
De tillät sig kanske att skjuta på det grundläggande underhållet. Ekonomin var heller inte precis<br />
lysande på sluttampen.<br />
När så de unga entusiasterna tog över vid mitten av 60-talet för att fixa en billig sommarskute, då<br />
var ju inte kunnandet i allt som rör underhåll av träfartyg så där direkt grundmurat. Man smetade<br />
på lite färg och körde runt några veckor med barn och blomma och goda vänner, som alla älskade<br />
detta fullkomligt händförande projekt som nya kompisen hade givit sig på. Vad ungarna hade roligt!<br />
Så här kunde man faktiskt få leva lite riktigt storfamiljsliv.<br />
Ingen var då befälhavare. Tilläggningarna blev ändå hyfsade, eftersom den eller de som stod vid<br />
roder och reglage för det mesta genomförde ett slags medelvärde mellan alla de order som skreks<br />
från kollektivet på däck. Några skrek - Backa! för full hals, medan andra skrek - Gira styrbord! och<br />
andra åter menade, att rodret borde lägga babord. Det blev som sagt ganska bra för det mesta. En<br />
och annan brygga fick sig naturligtvis en törn och man fick gå upp i stugorna och försöka komma<br />
överens om fortsättningen.<br />
VERKSAMHETEN TAR FART<br />
Detta var en <strong>pa</strong>rentes. Nu, 1990, skulle det stora tagen tas. Man fick ek levererad, väldiga sjok, rak<br />
och kvistren till borden, lite vresigare kvalitet till förtimringen. Man härjade med motorsåg, släggor<br />
och verkligt grov spik och bult.<br />
Vilka långtradarlass som lossades på Djurgårdsslätten (träbron var inte riktig kry vid den här<br />
tiden) och kärrades i mindre <strong>pa</strong>rtier ut till dockan. Vad allting var mäktig och storartat. Vad det<br />
small skönt i ekplankorna när de vändes i söandet efter rätt bit. Vad trevligt att ryggen höll! Det var<br />
till och med några som sågade upp virke själva, som de köpt till massavedspris ute i trägårdar och<br />
<strong>pa</strong>rker.<br />
Jag skall också försöka restaurera en slätskonert från 1908. Hur vågar jag göra detta? Vem skall<br />
finanisera alltihop när villan väl är intecknad upp till skorstenen? Varför var bankmannens<br />
handslag så lamt när vi skildes igår? Kommer staten att skjuta till något? Det är ju i alla fall byggnadsminnen.<br />
Hinner vi bli färdiga till utdockning om det blir en kall vinter? (Att docka ut fartygen<br />
vartefter de blir klara är ingen bra idé). Och tala om för mig hur farao jag ska orka med att restaurera<br />
ett uppruttet fartyg samtidigt som jag ska sitta med i styrelsen för ett milt talat nerslitit<br />
varv, som dessuttom ska rustas upp?<br />
Jo, det finns det sådana som Egil Bergström och våran ovannämde Thomas. Egil håller ju på med<br />
LINNEA nere på Blå Kusten och en ännu större som heter VEGA. De hade en ovanligt svår vinter i<br />
Söderköpingsdockan 1985. Jag hade läst någonstans att minus 18 var en gräns för medlemmarna i<br />
2 (3)
Byggnads och jag frågade; - När går ni in Egil, jag menar hur kallt får det vara? - Vi går inte in, blev<br />
svaret. Igår hade vi minus 27, men det var inga problem. Vi är vegetarianer.<br />
DET SOM GÅR FÖRE<br />
Pionärer, de som går före och inte räds några svårigheter. Utan dem uträttar inte vi andra så<br />
mycket. Vi måste med jämna mellanrum ha en liten dos av denna totala frihet från tvekan som en<br />
del människor av någon anledning äger. Det går, säger de. Och visst sjutton går det. Det är ett<br />
välkänt faktum att de timmermän som idag bygger Stockholmsbriggen har utbildat i Segelfartygsföreningens<br />
docka på <strong>Beckholmen</strong>. Under de 16 sösongerna har vi hunnit med 482 fartygsindockningar<br />
och det har betytt en kraftfull standardhöjning i skroven på alla de flytetyg av skilda slag,<br />
många kulturhistoriska värdefulla, som ligger förtöjda längs Stockholms kajer.<br />
Ja, nu har vi fått certificat, flera av skutorna seglar med folk så det bara visslar om det. Medlemmar<br />
i Sweref har blivit K-märkta. En del skutor ägs av famlijer. De behöver inga certificat, de är friska,<br />
fina och förbyggda ändå och det går utmärkt att segla med familj, vänner och bekanta, 12 stycken.<br />
Särskilt på utresan. När det däremot drar mot hemresa fram i vecka 31, då händer det att de tolv<br />
mönstrar av. Man ligger i Påskallavik, det blåser nordost 12 meter/sekund och det står rätt grov<br />
motsjö i Kalmarsund. Då är det ensamt att vara skutägare. Då kommer tanken att bilda en<br />
stödförening för projektet. Fast, tänk om man tap<strong>pa</strong>r sin position som herre på täp<strong>pa</strong>n. Det känns<br />
farligt. Ändå, vore det inte en trygghet att har ett gäng som aktivt stöder projektet? Svårt, mycket<br />
svårt.<br />
Inga rekommendationer kan ges i dessa ting.<br />
NYTT LIV IGEN<br />
Men om folk ändå ville inse att de går inte an att bara stå och snacka när man ser ett vackert segelfartyg<br />
vid kajen. För varje timme som skutägaren måste snacka bort med kulturhistoriskt<br />
intresserae för bi<strong>pa</strong>ssernade borde dessa komma ner och måla två timmar på skutan. Det skulle<br />
alla tjäna på. Mest den som snackar, han eller hon får ju den stora äran (och nöjet) att vara med<br />
och rädda ett ovanligt vackert byggnadsminne.<br />
Och en dag kanske vederbörande får stå till rors. I ett segelfartyg. I världens vackraste skärgård.<br />
Med ett grått fågelskär i lä, fullt av duniga trutungar, baldersbrå och styvmorsviol. I fem knops fart<br />
för en lätt, ljum sommarbris. Och uppleva någonting som är så hisnande skönt att det är helt<br />
omöjligt att ens försöka beskriva. Så vad är det nu kvar av den en gång så stolta segelfartygsepoken?<br />
Härdade sjömän, till vardags käm<strong>pa</strong>nde på vreda, farliga hav. På en kost av ärte, slurring, sill<br />
och potäter. De har inte nött Djurgårdsstadens gränder på 90 år.<br />
Ner mot Beckholmsbron kånkar däremot klass 7A på sina stora bagar. De ska ut och segla skuta tre<br />
dagar i Stockholms skärgård. Lära sig styra efter kom<strong>pa</strong>ss, hålla utskik efter nätvakare och bredseglare,<br />
skota försegel så de drar effektivt, veva upp 200-kilos-ankare med ett enkelt spel, ta ut enslinjer,<br />
hålla reda på bojar och prickar, lääa dubbelt halvslag och skotstek.<br />
Ja, segelfartygen lever nu igen. Och här på ostkusten är det tack vare <strong>Beckholmen</strong>. Så är det faktiskt.<br />
Hakon Malmborg<br />
3 (3)