Rättspsyk hjälper & stjälper - RFHL

Tema 

rättspsykiatri 

Detta nummer 

av Oberoende 

är delvis 

finansierat 

av Arvsfonden 

2/2011 oberoende 

n Jan Cederborg: 

”Vi har inte jämlik 

vård i Sverige” 

n Historia: 

100 år av 

rättspsyk 

4/2011 

Pris: 20 kr 

Ges ut av Riksförbundet för 

hjälp åt narkotika– och läke- 

medelsberoende, RFHL. 

elin skar 

sig sJälv 

– sattes i 

tvångsvård 

med 

kriminella

2 

Ges ut av Riksförbundet 

för hjälp åt narkotika– 

och läkemedelsberoende, 

RFHL. Utkommer med fyra 

nummer per år. 

ISSN-NUMMER 

1102-9021 

OBEROENDE/RFHL 

Lagerlöfsgatan 8 

112 60 Stockholm 

Tel: 08-545 560 60 

Fax: 08-33 58 66 

Besöksadress: 

Lagerlöfsgatan 8 

PG: 70 93 54-5 

I REDaktIONEN 

Per Sternbeck 

Sonja Wallbom 

LayOUt 

Raster Media 

aNSvaRIg UtgIvaRE 

Sonja Wallbom 

MEDLEMSkaP/ 

PRENUMERatIONER 

Bli medlem i RFHL för 

100 kronor/år och få 

gratis prenumeration på 

Oberoende. 

Ring, posta, faxa eller 

mejla in din ansökan till 

adressen angiven ovan. 

Observera att endast 

privatpersoner kan bli 

medlemmar för 100 

kronor per år. Företag och 

organisationer som vill 

stödja RFHL betalar för ett 

stödmedlemskap valfritt 

belopp över 100 kronor. 

Endast prenumeration på 

Oberoende kostar 

145 kr/år för privatpersoner, 

organisationer 

INNEHÅLL 4/2011 

3 ledare 

4 Henry var färdigbehandlad 

men blev kvar på karsudden 

12 rättspsyk då, nu 

och i framtiden 

15 enkät med intagna 

16 Oberoende besöker 

rättspsykiatriska regionkliniken i vadstena 

26 ”rättspsyk kan ha 

räddat mitt liv” 

28 Oberoende möter elin: 

”min kunskap var dyrköpt” 

35 gräv där du står – tankar från 

ett besöksprojekt i malmö 

38 krönikan: sovjet i sverige? 

40 Här finns rFHl 

och företag. Vill du annonsera i Oberoende? 

Kontakta annonsansvarig: Dean Trbojevic 

dean@frio-sverige.se Telefon 070 947 47 60 

32 

”Pat Punkt” 

om livet på 

S:t Sigfrid 

oberoende 4/2011

Sonja 

Wallbom 

ordförande 

i RFHL 

Rättspsykiatrin är den del av vårdapparaten 

som både gud och alla 

andra helst vill glömma. Den lever i 

skugglandet mellan kriminalvård och 

psykiatri och är till för personer som 

bedömts ha en psykisk ohälsa av så allvarlig art vid 

det tillfälle de begått något brott att de inte 

kan dömas till fängelse, utan ska få 

vård inom psykiatrin i stället. 

Den drivs av landstingen och 

finns dels på särskilda kliniker och 

dels på regionsjukhus. Till regionsjukhusen 

kommer oftast de som 

har allvarligare psykisk störning 

eller de som begått grövre brott. 

Det finns många problem med 

rättspsykiatrin. Det mest påtagliga i 

dagens system är de långa vårdtiderna. 

I genomsnitt 6 år att jämföra med kriminalvården 

som är 6 månader. Det finns de som varit 

inlåsta i flera decennier. Självklart finns ett mindre 

antal personer som är så farliga för sig själva eller 

andra att de ska sitta inlåsta. Men de allra flesta 

skulle kunna slussas ut betydligt snabbare om det 

fanns mellanformer, utslussningsmöjligheter och 

kommuner som hjälpte till med boende och sociala 

sammanhang där människor skulle kunna slussas 

in i samhället. 

Som det nu är blir man sittande och drabbas 

av den rättsosäkerhet som det innebär att en 

förvaltningsrätt ska avgöra om man är tillräckligt 

frisk, har en ordnad social situation och – framförallt 

– att man inte kommer att återfalla i brott. 

Det är givet att sådana bedömningar blir mycket 

av ett lotteri, särskilt för dem som också har ett 

narkotikaberoende. 

Det är ju kriminellt att använda narkotika, och 

det betyder att risken för återfall i brott, alltså 

missbruk, vägs in som en riskfaktor. 

Men vem kan veta eller förutspå om någon kommer 

att leva drogfri för resten av livet? 

Vårdens innehåll är ytterligare ett problem. 

Eftersom varje landsting själva utformar vården 


/ledaren LEDAREN 

Lås in, lås in och 

kasta nyckeln i sjön 

sådana 

bedömningar 

blir mycket 

av ett 

lotteri 

skiljer den sig åt från län till län. Den är ibland 

ambitiös, men oftare mer inriktad på säkerhet och 

kontroll, precis som inom kriminalvården. 

Det finns alltså anledning att vara starkt kritisk 

till hur det nuvarande systemet fungerar och det 

är hög tid att hitta andra former för rättspsykiatrin. 

Sedan några år tillbaka sitter också 

en utredning som snart kommer att 

lämna sina förslag. En av huvudfrå- 

gorna för utredningen har varit 

om rättspsykiatrin ska finnas 

som ett eget område kopplat till 

landstingen, eller om den ska 

integreras i kriminalvården. 

Motståndet från kriminalvården 

har varit starkt, eftersom man 

redan nu har många intagna som 

mår så psykiskt dåligt att de inte ska 

vara där. Utredningen kommer därför 

att föreslå att kompetensen inom psykiatrin 

också fortsättningsvis ska finnas kvar och att 

rättspsykiatrin ska vara en uppgift för landstingen. 

Så långt är allt gott och väl. Mer betänkligt är 

de övriga förslagen som sannolikt inte kommer att 

gagna vare sig samhället eller patienterna. 

Utredningen vill att personer med psykisk 

sjukdom ska dömas, liksom nu, av domstol och 

att de först ska vårdas av rättspsykiatrin och sedan 

överföras till kriminalvården när de bedöms vara 

tillräckligt friska för det. 

För det fåtal som inte kommer att kunna bli tillräckligt 

friska, ska små institutioner skapas, där 

man ska kunna förvaras under säkra (läs: slutna) 

former på obestämd tid. 

Med detta har man egentligen inte löst någonting. 

Kriminalvården kommer att ha intagna som 

egentligen är i för dålig psykisk kondition för att 

vara där. Psykiatrin kommer inte att ha rehabilitering 

till samhället som uppgift, utan bara se till att 

folk kan stå ut med att vara på anstalt, sannolikt 

med hjälp av tung medicinering. Och de små institutionerna 

kommer att ha astronomiska vårdkostnader 

och låsa in folk på mycket långa vårdtider 

3

4 

oberoende 4/2011

dokument 

”Det går 

inte att 

ersätta 

den här 

tiden” 

t 

t 

HenRy, 35, dömdes tiLL rättspsykiatrisk vård för misshandel 

och skadegörelse. Han ansågs vara medicinskt färdigbehandlad 

efter tre år men Nyköpings kommun avslog 

hans ansökningar om placeringar eller boendet. Henry 

blev kvar på Karsudden i mer än fyra år till. 

4/2011 oberoende 5 

t 

t

H 

enry växte upp i 

Norrköping tillsammans 

med sin 

bror och psykiskt 

sjuka mamma. 

– Uppväxten var turbulent. 

Farsan tog livet av sig när jag 

föddes. Morsan var sjuk, deprimerad 

och så. Jag och min bror 

växte upp i olika fosterhem. Det 

blev en fyra-fem stycken under 

min uppväxttid. 

Vid 12 års ålder började Henry 

använda alkohol och hasch. Han 

gick ut grundskolan och började 

på gymnasiet. Han gick 1,5 år 

på bygglinje och 1,5 år på social 

linje. Han slutförde ingen av 

kurserna. 

– Amfetaminet kom in i bilden 

och jag började köra hårt. Jag 

blev kicktorsk direkt när jag började 

med sprutor och då orkade 

jag inte med skolan. 

När Henry var 17 år fick han 

6 

en egen bostad genom socialtjänsten 

i Norrköping: 

– Jag renoverade den själv 

tillsammans med en som hjälpte 

ungdomar som var på glid 

men jag klarade inte att behålla 

lägenheten när jag började med 

amfetamin. Jag tog så mycket så 

att jag började må dåligt. 

Aldrig varit kriminell 

Henry har aldrig varit kriminell, 

han har inte suttit i fängelse 

eller varit häktad. 

– Jag snodde inga cyklar, 

gjorde inga inbrott. Jag får sån 

ångest av att förstöra för andra. 

Jag satte mig hellre i skuld och 

betalade tillbaka när jag kunde. 

Visst snodde jag grejer då och 

då, men det var mycket sällan 

eftersom jag mådde dåligt av det. 

Omhändertagen enligt LVU 

Henry blev omhändertagen 

enligt LVU vid 18 års ålder. Han 

hamnade på Hammargården 

i Stockholmstrakten och blev 

så småningom placerad hos en 

familj utanför Nyköping. 

– Det fungerade bra till en 

oberoende 4/2011

dokument 

början. Jag blev av med LVU:et 

under tiden jag var där. Vi söp 

ihop. Jag fick använda droger. 

Sen stack gubben till USA och 

lämnade kvinnan med skulder 

och allt. Hon hade inte råd att 

bo kvar i kåken utan flyttade in 

till Nyköping. Jag följde med, 

jag hyrde ett rum av henne. Bara 

tills vidare hade jag tänkt mig 

men jag fick inte tag på något annat 

boende. Sedan satte vi igång 

ordentligt. Hon söp kraftigt och 

jag blandmissbrukade. Det var 

gap och skrik nästan dagligen. 

Till slut kastade hon ut mig. 

Nyköpings kommun ordnade 

ett boende på vandrarhem åt 

Henry som längtade bort: 

– Jag ville hela tiden tillbaks 

till Norrköping. Jag var ensam. 

Jag kände inga i Nyköping och 

jag hade ingen kontakt med 

min bror. Så jag bodde därnere i 

vandrarhemmet, drack och tog 

droger. Och det blev så att jag 

åkte hem till henne och drack. 

Det var vid ett sånt tillfälle som 

brottet skedde, som gjorde att jag 

dömdes till rättspsykiatrisk vård. 

Sinnesundersökningar 

– Jag kommer inte ihåg något 

av vad som hände. Jag vaknade 

på morgonen och allt var som 

vanligt. Hon ville ha tag i sprit 

och det kom sprit. Jag satte mig 

som vanligt i soffan och började 

dricka lite försiktigt. Hon sa att 

hon skulle ner till grannen och 

sedan kommer en polis in och 

tar med mig till en fyllecell. 

På polisstationen får Henry 

reda på att han har misshandlat 

kvinnan. Hon har skrubbsår 

Det blev så 

att jag åkte 

till henne och 

drack. Det var 

vid ett sådant 

tillfälle som 

brottet skedde. 

och blåmärken på armarna där 

han har hållit tag i henne. Han 

har slagit hål i gipsväggen. Det 

beslutas att Henry ska genomgå 

en liten sinnesundersökning: 

– Jag kom till Huddinges 

rättspsyk och där utreddes jag. 

Jag fick träffa en läkare först och 

han sa, att det inte var aktuellt 

med rättspsykiatrisk vård för 

mig. Men så blev han sjuk och 

jag fick en annan läkare. Jag 

märkte direkt att hon såg ner på 

mig, att hon betraktade mig som 

en kvinnomisshandlare. Det var 

samma sak med min försvarare, 

det kändes inte som om hon stod 

på min sida. 

– De kom fram till att jag 

skulle göra en stor sinnesundersökning. 

Jag mådde väldigt 

dåligt och hade druckit och 

knarkat under lång tid. Jag hade 

förföljelsemani, kände mig nojig. 

Att de undersöker en under den 

här fasen tycker jag är underligt. 

Varför kan de inte vänta så att 

man får det ur kroppen? 

Dömd till RPV 

Henry fick diagnoserna schizofreni, 

missbruksproblem och 

ADHD. 


t 

t

– Jag anser inte att jag har 

schizofreni. ADHD medicineras 

jag mot och det fungerar bra för 

mig. 

Den nya doktorn förordade att 

Henry skulle få rättspsykiatrisk 

vård med särskild utskrivningsprövning. 

– Då kände jag att det barkade 

åt skogen. Jag hade inte haft nån 

kontakt med psykiatrin innan. 

Min bild av psykiatrin var från 

filmen Gökboet. Det var obehagligt 

och jag tyckte att det var fel. 

I rättegången blev Henry mot 

sitt nekande, dömd för misshandel 

och skadegörelse. Påföljden 

blev rättspsykiatrisk vård: 

– Jag protesterade inte mot det. 

Jag visste ju inte vad det var som 

skulle komma, vad som skulle 

hända. Jag hade ingen aning. 

Till Karsudden 

År 2004 kom Henry till 

Karsudden för första gången: 

– Det var jävligt jobbigt. Jag 

hade inte suttit på kåken innan 

eller någonting. Allt var helt nytt. 

Just den dagen jag kom in var 

det bråk på avdelningen också. 

– Efter ett tag fick jag flytta 

till en hemavdelning. Jag låg 

mycket. Tänkte på hur länge 

jag skulle få sitta, hur länge 

det skulle vara. En personal sa: 

”Högst ett halvår.” 

Men Henry skulle komma att 

bli kvar på Karsudden betydligt 

längre än så. Det kom in amfetamin 

på avdelningen och Henry 

tog. Han blev förflyttad till låsta 

avdelningen. 

– Jag satt ett år på den öppna 

och sedan använde jag för 

mycket droger och hamnade 

uppe på låsta. 

Henry hade psykologsamtal en 

gång i veckan: 

– Vi kom bra överens. Han ansåg 

att jag inte hade schizofreni. 

Henry blev kvar på låsta avdel- 

8 

ningen. Efter tre år ansåg läkarna 

att Henry var medicinskt färdigbehandlad 

och man började leta 

efter boenden: 

– Vi började leta efter HVBhem, 

gruppboenden, lägenheter, 

men Nyköpings kommun avslog 

allt hela tiden. Vi hade massor av 

möten. Det kom gubbar hit och 

gjorde tester på mig. De kollade 

vad jag klarade av och vad jag inte 

klarade av men ingenting hände. 

– Jag blev alltmer förtvivlad, 

åren gick. Jag ville bara ut. Jag 

hade accepterat vilken lösning 

som helst, bara jag hade 

kommit ifrån Karsudden. Jag 

hade förhoppningar hela tiden, 

det lät så bra på mötena, men 

ingenting hände. Jag började 

tro att jag aldrig skulle komma 

ut. Det fanns möjligheter att 

studera men jag orkade inte. Jag 

satt ju bara och väntade på att 

något skulle ske, att jag skulle få 

komma därifrån. 

– Jag läste mycket. Det var 

räddningen och den lilla tröst 

som jag har haft: böckerna! Jag 

höll mig mycket för mig själv, 

spelade spel. Ibland tog jag droger 

bara för att slippa ifrån för en 

stund. 

Fälldes av socialstyrelsen 

Henry fick vänta i fyra år 

Jag blev allt 

mer förtvivlad, 

åren gick. Jag 

ville bara ut. 

oberoende 4/2011

dokument 


”Böckerna var rädd- 

ningen och den lilla 

tröst som jag har haft.” 

innan han fick komma bort från 

Karsudden. 2010 fick hans kurator 

nog. Hon hade skickat över 

30 mejl till Nyköpings kommun 

utan att få svar. Hon anmälde 

Nyköping till socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen gav kommunen 

skarp kritik: 

– Då började tidningarna 

skriva och då började det hända 

saker. Jag fick en lägenhet i 

Nyköping. Lägenheten låg i en 

barack där andra som mådde 

dåligt bodde. Jag kände ju inga 

i Nyköping, gamla minnen 

dök upp om var jag drogat och 

druckit. Vad jag hade gjort mot 

mig själv och andra. Hur kommunen 

hade behandlat mig. 

Till slut kände jag att jag inte 

klarade av det utan återvände till 

Karsudden. 

Äntligen ute 

Nu bor Henry i Finspång: 

– Jag fick kontakt med Bogruppen 

i Finspång våren 2011 

genom min bror. Jag fick flytta 

dit på en gång och jag trivs väldigt 

bra där. 

– Egentligen skulle jag bara 

vilja radera åren på Karsudden. 

De har skadat mig själsligt. Ingen 

människa ska bli bestraffad så 

hårt för ett sånt brott jag begick. 

Jag har haft en sån fruktansvärd 

ångest och förtvivlan över att 

sitta inne. Men de kunde ju inte 

bara släppa mig som kuratorn sa. 

Jag är inne på det åttonde året. 

Det är sju år som har gått till 

spillo helt och hållet. 

– Jag känner inget agg eller 

hat mot Karsudden. Men jag 

känner stor ilska mot chefer och 

handläggare i Nyköping. De kan 

inte ersätta den här tiden som 

bara har försvunnit ut i tomma 

intet. Jag hade kanske inte blivit 

någonting men jag hade ändå 

varit ute i samhället och kunnat 

anpassa mig. Jag hade kanske 

kunnat gå en utbildning eller så. 

Jag vill att de som avslagit på min 

begäran skulle få sitta inlåsta 4 år 

och känna på hur det känns, så 

känner jag. 

Nu ute i frihet börjar Henry 

planera inför framtiden: 

– Jag har börjat på en verkstad 

och ska försöka komma igång 

med att bli lite social. Jag har 

tappat mycket märker jag. Jag 

måste träna på att gå i affärer 

och ska börja träna på ett gym. 

Det kommer ju att vara kämpigt 

men det måste jag igenom. Jag 

ska börja skolan efter julen och 

börja läsa in gymnasiet till att 

börja med. Sen får vi se vad som 

händer. 

Text: Per Sternbeck 

9 

t 

t

”Efter sju 

år finns inte 

mycket mer 

att säga” 

det äR en Rätt depRimeRad Henry som kommer in i 

det minimala besöksrummet på Karsudden. Han är tillbaka 

efter ett återfall i amfetaminanvändning. 

H 

an fick ett kuvert 

med pulvret postat 

till sig i försökslägenheten. 

Det 

skulle egentligen 

till någon annan men drogsuget 

gick igång med full kraft och 

Henry kunde inte hålla sig. Ett 

brott som för en person i samhället 

leder till böter leder för en 

person inskriven i rättspsykiatrin 

till inlåsning på ytterligare minst 

sex månader, kanske längre tid 

Nu är han tillbaks och inne i 

det gamla igen. Vaknar vid 4-5. 

Väntar på morgonmedicinen 

07.15 och frukost 07.30. Väntar 

på lunch 11.30. Väntar på middag 

16.30 och så är det kvällsmedicin 

19.30 . 

– Sedan går jag och lägger mig. 

10 

Jag går ut nån gång ibland, går till 

biblioteket men det blir inte så 

mycket. Brorsan kommer ibland, 

min stödperson kommer ibland. 

– Det var helt underbart att få 

komma ut. Innan dess hade det 

varit fyratimmarspermissioner i 

Katrineholm. Man spelar på tips. 

Man dricker kaffe. Spelar på hästar. 

Sedan inte mycket mer. Vad 

kan man göra i Katrineholm? 

Det var en stor frihetskänsla, att 

få vara sig själv någorlunda. Det 

blir som ett spel härinne. Man 

måste anpassa sig till personal 

och andra intagna. Första gången 

jag sov en natt ensam. Kunde 

zappa på tv:n. Stänga dörren 

om mig själv. Det var frihet. Jag 

träffade brorsan dagligen, följde 

med på olika aktiviteter, började 

på en verkstad. Men så hände 

det som inte fick hända. 

Terapeut från utsidan 

Under tiden på Karsudden har 

han fått tillgång till Bogruppens 

kbt-terapeut. Det har gett Henry 

nycklar till att ta itu med sitt 

missbruk. De har kommit fram 

till att Henry kanske inte alls har 

schizofreni utan lider av posttraumatisk 

stress vilket kan ta sig 

olika uttryck ibland. Nyköpings 

kommun har sagt upp avtalet 

med Bogruppen. Terapeuten 

ska ha ett avslutande möte med 

Henrys läkare och kontaktpersoner 

den 19 där han berättar vad 

han kommit fram till vad gäller 

Henry, som upplever att han inte 

får behandling från Karsudden 

oberoende 4/2011

dokument 

som institution med sina missbruksproblem: 

– De saknar kompetensen, 

menar han. Kbt-terapeuten 

är det bästa jag varit med om 

sedan jag blev omhändertagen. 

Jag skulle få träffa en terapeut 

genom Karsudden men det har 

inte blivit något av det. 

Lätt att misslyckas 

Det finns problem med droger 

inne på Karsudden. Det gör att 

Henry inte vill delta i skolan, terapin 

eller träslöjden. Han vill inte 

utsätta sig. Det i sin tur leder till 

att personalen anser att han inte 

vill vara en del av verksamheten: 

– När jag ligger och läser på 

mitt rum kallar de mig lat. 

– Det är lätt att misslyckas. Jag 

har fallit tillbaka från egen lägenhet 

till ruta ett. Jag vet inte när 

jag kommer att bli utskriven eller 

vad jag ska göra för att bevisa att 

jag är mogen att komma ut. Och 

jag får ingen hjälp med detta av 


sjukhuset. Det är bara förvaring 

här, tycker jag. Det finns de som 

har suttit här i 30 år. Hur länge 

ska jag bli kvar? Idag när läkaren 

var här sken jag som en sol för 

att visa min goda vilja... 

Isolerar sig 

Som patient har man inte 

mycket att säga till om: 

– Patientråd finns inte. De 

Jag har fallit 

tillbaka från 

egen lägenhet 

hade det under ett tag men ingen 

sa nåt så man slutade med det. 

Folk sa inte nåt för att personalen 

var med och man är rädd 

för repressalier från personalen, 

berättar Henry. 

Annan brukarmedverkan 

finns inte. Han har två kontaktpersoner 

bland personalen som 

han tycker fungerar hyfsat. Det 

händer att han inte får gå ut 

någon dag. 

– En personal måste följa med 

mig ut. Ibland frågar jag flera 

gånger utan att få svar. Till slut 

ger jag upp. Röker. Går i korridoren 

fram och tillbaka istället. 

Litar inte på någon 

Strategin för att överleva är 

att läsa. Han är en ensamvarg. 

Tycker att det är skönt att vara 

ensam. Litar inte på någon. 

– Jag är tystlåten. Pratar inte så 

mycket. Efter sju år finns det inte 

så mycket att säga. 

till ruta ett. Text: Per Sternbeck t 

t 

11

12 

Färre lämnas till rättspsykiatris 

n n Sedan år 2005 har det 

skett en kontinuerlig minskning 

av antalet personer som 

överlämnats till rättspsykiatrisk 

vård. Vårdtiderna har dock 

blivit längre vilket har lett till 

att antalet personer som är 

inskrivna inom den rättspsykiatriska 

vården ökat. 

n n Under en dag i maj 2008 

gjordes en nationell inventering 

av alla som tvångsvårdades 

enligt lagen om rättspsykiatrisk 

vård (LRV), med eller utan 

särskild utskrivningsprövning. 

Denna dag vårdades 1 463 

patienter. 

n n Andelen män som vårdas 

inom rättspsykiatrisk vård är 

större än andelen kvinnor. Kvinnorna 

utgör cirka 14% av de 

inneliggande patienterna med 

särskild utskrivningsprövning. 

n n Åldersgruppen 35-44 år 

dominerar för både män och 

kvinnor. Sammantaget är de 

flesta patienterna inom åldersgruppen 

25-54 år. Siffrorna 

gäller för inneliggande patienter 

med särskild utskrivningsprövning. 

n n Den vanligaste huvud- 

oberoende 4/2011

dokument 

Rättspsyk då, nu 

och i framtiden 

V 

id 1900-talets 

början var det stor 

skillnad på behandling 

av patienter 

som straffriförklarats. 

Patienter, som på grund 

av sjukdom inte kunnat hållas 

ansvariga för sitt handlande då 

de varit oförmögna att styra eller 

förstå följderna av sitt agerande 

kunde inte straffas. Behandlingen 

skilde sig påtagligt mellan 

länen. I vissa län placerades 

patienterna i fängelse under 

tiden de väntade på en plats på 

hospital eller en plats på ”asylen”. 

Ett hospital var ett sjukhus för 

de patienter som ansågs botbara 

medan en plats på asylen var 

för de patienter som ansågs ej 

botbara. I andra län kunde de få 

vänta i hemmet eller på något av 

diagnosen bland inneliggande 

patienter med särskild utskrivningsprövning 

är schizofreni 

(56%). Därefter kommer person- 

lighetsstörning inklusive beteendestörning 

(14%) och beteendestörningar 

i utvecklingen (14%). 

n n Personer med huvuddiagnosen 

missbruk utgör endast 

fem procent av de inneliggande 

patienterna och missbruk utgör 

kommunens fattighus i väntan 

på hospitalplats, vilket kunde ta 

tid. 

Medicinalstyrelsen, dåvarande 

Socialstyrelsen, föreslog därför 

inrättandet av två specialistavdelningar 

för ”svårbehandlade, 

manliga kriminalpatienter”, med 

hela riket som upptagningsområde. 

År 1906 stod 50 vårdplatser 

redo på Sankt Sigfrids sjukhus 

i Växjö, De blev snabbt fullbelagda. 

Kvinnor och män för sig 

I mitten av 1900-talet föreslogs 

en stor utbyggnad med 

725 vårdplatser, 100 av dessa 

för kvinnor, fördelade på sju 

sjukhus. Kvinnor och män skulle 

vårdas var för sig. Endast ett 

sjukhus uppfördes för ”rehabi- 

därmed som första diagnos en 

relativt liten andel. Missbruk 

betraktas i allmänhet inte som 

en huvuddiagnos om det inte är 

en dominerande behandlingsorsak, 

men tillsammans med 

andra psykiatriska huvuddiagnoser 

komplicerar missbruk 

behandlingsbilden avsevärt. 

Cirka 38% av de inneliggande 

patienterna med särskild utskrivningsprövning 

bedöms ha 

literingsbara yngre psykopater” 

nämligen Karsuddens sjukhus i 

Katrineholm. 

Under 1900-talet vårdades 

många personer under tvång i 

Sverige. I de områden där det 

fanns mentalsjukhus var andelen 

högre. Då användningen av 

psykofarmaka slog igenom på 

1950-talet, medförde det kortare 

vårdtider och ökad omsättning 

av patienter. En internationell 

trend stödde också alternativa 

psykiatriska vårdformer, främst 

öppenvård 

Först 1959 gjordes ett tillägg i 

sinnessjuklagen från 1929, vilket 

möjliggjorde frivillig vård på sinnessjukhus. 

År 1967 ersattes 1929 års sinnessjuklag 

med en ny lag. Målet 

med lagen var att vården för de 

k vård – men vårdtiderna ökar 

någon form av missbruksproblematik. 

n n De vanligaste brotten 

de rättspsykiatriska patienterna 

dömdes för år 2008 var 

misshandel, våld eller hot mot 

tjänsteman, mordbrand, olaga 

hot, rån och stöld. 

Källa: Rättspsykiatrisk vård – 

En svängdörr? Förf: Erika Gustafsson, 

Maritha Holm, 2009 


t 

t

psykiskt 

sjuka skulle 

regleras på 

samma sätt som 

vården av kroppsligt 

sjuka. För att kunna tvångsvårda 

patienter antogs lagen 

om beredande av sluten psykiatrisk 

vård i vissa fall (LSPV). 

År 1992 ersattes LSPV med 

lagen om rättspsykiatrisk vård 

(LRV). Målet med dessa lagar 

var att stärka rättssäkerheten för 

patienterna, begränsa användandet 

av tvångsvård och tvångsåtgärder 

samt stärka samhällsskyddet. 

Frisk till fängelse 

År 1999 tillsatte regeringen 

Psykansvarskommittén för att 

utreda frågor om ansvar och 

påföljder för psykiskt störda 

lagöverträdare. Resultatet blev 

ett betänkande där förslagen till 

lagändringar innebar att psykiskt 

störda personer som begår brott 

kan dömas till fängelse, och om 

de har psykiatriskt vårdbehov 

ska de få den vård de behöver 

under tiden för fängelsestraffet. 

När patienterna är färdigvårdade 

inom rättspsykiatrin ska 

de överföras till kriminalvården 

och sitta av sitt straff i fängelse. 

Ett av kommitténs argument 

för detta var att många människor 

som begått bagatellartade 

brott fick sitta av alldeles för 

långa tider om de dömdes till 

rättspsykiatrisk vård med särskild 

utskrivningsprövning. 

Något annat man ville komma 

åt, (kanske det egentliga huvudsyftet?) 

var att människor som 

begått brott under psykisk störning 

inte skulle kunna komma 

14 

ut för tidigt. En förutsättning för 

detta var dock, menade kommittén, 

att kriminalvården skulle bli 

bättre på att hantera fångar med 

svår psykisk ohälsa. I betänkandet 

fanns också ett förslag 

att särskilt farliga lagöverträdare 

bland de psykiskt sjuka ska 

kunna dömas till tidsobegränsat 

frihetsberövande. 

Öppenvårdstvång 

2003 inträffade en rad olika 

brott med psykiskt sjuka eller 

störda personer som förövare. 

Regeringen tillsatte en särskild 

utredare, Anders Milton, som 

efter tre års utredande 2006 lämnade 

betänkandet Ambition och 

ansvar, som innehöll en lång rad 

olika förslag på förstärkningar av 

psykiatrin i Sverige när det gäller 

resurser, metodutveckling och 

brukarinflytande. Inte många av 

förslagen infördes. 

Ett av förslagen som genomfördes 

var öppenvårdstvånget 

2008. Detta innebär att patienter 

ska kunna vårdas under tvång 

ute i samhället. Som patient 

måste man gå med på regelbundna 

träffar med personal och 

att ta de mediciner psykiatrin 

anser att man ska ta. Om man 

inte klarar av att göra detta tas 

Många psykiskt 

sjuka far 

mycket illa i 

fängelsemiljön. 

man åter in för sluten vård. 

2008 tillsattes psykiatrilagsutredningen 

som består av domare 

Jerry Eriksson. Han har i stort 

valt att tolka sitt uppdrag så att 

han ska sätta lag på psykansvarskommitténs 

förslag och inte 

komma med några nya egna. 

Oberoende har försökt att få 

en intervju med Jerry Eriksson 

som avböjt med motiveringen 

att hans utredning är inne i ett 

känsligt skede. Den kommer att 

släppas under våren 2012. Efter 

att ha sett en genomgång av hans 

förslag under hösten 2011 lär 

det inte komma några överraskningar 

som går på tvärs emot 

psykansvarskommitténs förslag. 

Kunskaper saknas 

Inom rättspsykiatrin är man 

i stort överens om att den 

rättspsykiatriska vården måste 

förbättras – men inte om hur 

detta bäst ska ske. Man betvivlar 

kriminalvårdens förmåga 

att ta hand om psykiskt sjuka 

lagöverträdare och ge den vård 

de behöver. Kriminalvården har 

inte de resurser, erfarenheter 

och kunskaper som krävs. De 

psykiatriska vårdresurserna i 

fängelserna är helt otillräckliga 

och synen på de intagna helt annorlunda. 

De psykiskt sjuka lagöverträdarna 

är ofta isolerade och 

utslagna, de har missbruksproblem 

och högre dödlighet än 

andra. Konsekvenserna kan bli 

att många av de psykiskt sjuka 

kommer att fara mycket illa i 

fängelsemiljön. 

En allmän mening i rättspsykiatrin 

är att förutsättningarna för 

rehabilitering av psykiskt störda 

lagöverträdare är betydligt bättre 

om de döms till vård än om de 

döms till fängelse. 


oberoende 4/2011

dokument 

Oviss väntan 

för de intagna 

Oberoende har frågat tio personer 

i rättpsykiatrisk vård 

om hur de upplever vården, 

vad de saknar och vad de 

upplever fungerar bra. 

Av de tio anger nio att de upplever 

vården som förvaring. En 

oviss väntan utan innehåll. De 

upplever att det är oklart vad 

som krävs av dem för att de ska 

få komma ut. Alla har stödpersoner 

och alla anger att denna är 

viktig för dem. På ingen av klinikerna 

de är intagna på (Karsudden, 

Vadstena, Sidsjön) kommer 

det in företrädare för patient– eller 

brukarorganisationer. Det har 

förekommit brukarinflytande i 

form av patientråd på Karsudden 

men det har numera dött ut 

då ingen av patienterna sa något 

på dessa möten. (Detta eftersom 

personal var med och man 

var rädd för repressalier, anger 

patient). 

Alla patienter uppger att man 

är dåligt insatta i vilka rättigheter 

man har, hur innehållet i vården 

ser ut och hur domstolarna resonerar 

kring frigivning. 

Alla anger också att de känner 

“varje 

tvångs- 

intagEn 

som vill Ha eN 

stödpersoN 

får det” 

till fall där personer är färdiga 

för utskrivning från psykiatrins 

sida men inte får komma ut på 

grund av att patienternas hemkommuner 

inte tar emot dem. 

”Stödpersoner gör nytta” 

Om man är intagen för 

tvångsvård, antingen i rättspsykiatrin 

eller i den allmänna 

psykiatrin har man rätt till 

en stödperson. 

En stödperson är precis just vad 

det låter som. En person som 

ger stöd, en person som inte 

tidigare varit vän eller släkt utan 

en person som ska ge stöd i den 

situation man befinner sig i för 

tillfället. Alla patienter vi talat 

med anger att deras stödperson 

är viktig för dem. Känslan av att 

man har kontakt med yttervärlden, 

att man inte är helt bortglömd 

är viktig. 

De vi talat med har också 

angett att deras stödpersoner är 

rätt gamla. 

Glädjande resultat 

Det är patientnämnderna i 

varje landsting eller region som 

har hand om stödpersonerna. 

Oberoende har kontaktat varje 

patientnämnd i landet och fått 

svar från samtliga. Frågorna 

handlade om tillgången på stödpersoner, 

om åldern på dessa 

och om det är svårt att rekrytera 

stödpersoner. 

Svaren är glädjande. Varje 

person som tas in med tvång 

och som vill ha en stödperson 

får det. Det är en hög medelålder 

på stödpersonerna i många 

landsting men det ser lite olika 

ut beroende på vilket landsting 

det handlar om. Mycket av 

rekryteringen går från mun till 

mun. Det vill säga stödpersoner 

rekryterar andra stödpersoner. 

Svårast är det att rekrytera yngre 

män. 

Sammantaget ger våra frågor 

till patientnämnderna bilden av 

en väl fungerande, för patienterna 

viktig verksamhet, som rullar 

på utan att göra något större 

väsen av sig. Ett mycket lyckat 

inslag i psykiatrin. 


4/2011 oberoende 15

”vi bygger vår 

verksamhet på 

långa vårdtider” 

16 

oberoende 4/2011

– det GäLLeR att vänta in reaktionen på det brott 

patienten har begått och som oftast kommer. det gäller 

att bearbeta dessa händelser för att sedan komma vidare. 

många patienter som inte har insikten tycker att det känns 

meningslöst, säger jan Cederborg, verksamhetschef för 

rättspsykiatriska regionkliniken i vadstena. 

G 

råvädret blåser in 

från Vättern och får 

de gulbruna kvarhängande 

höstlöven 

i sjukhusparken 

att rassla. Det är lite småkyligt 

när jag ringer på en klocka och 

berättar vem jag är och vem jag 

ska träffa. 

Den låsta dörren öppnas 

inifrån och jag kommer in i ett 

väntrum. Efter en stund kom- 

mer Jan Cederborg och hämtar 

mig. Han är verksamhetschef för 

rättspsykiatriska regionkliniken 

i Vadstena och är aktiv i flera 

nätverk som organiserar personal 

över landet. Vi har stämt träff 


t 

t

för att prata om rättspsykiatrin 

nu och i framtiden. 

– Det finns rättspsykiatri i 

Sveriges 20 landsting och regioner. 

Det finns variationer i hur 

man organiserar verksamheten, 

det är inte bra om man strävar 

efter en jämlik vård över landet, 

säger Jan. Det förekommer att 

rättspsykiatrin blir styvmoderligt 

behandlad jämfört med annan 

vård. 

Rättspsykiatrin får sina patienter 

från domstolarna. Det 

finns stora lokala variationer i 

hur domstolarna dömer. Det 

kan vara skälet till att det i vissa 

regioner, t ex Västmanland, är 

vanligare att personer döms till 

rättspsykiatrisk vård än på andra 

håll i landet. 

Bli bättre på beroende 

Runt 1500 personer vårdas 

inom rättspsykiatrisk slutenvård 

i Sverige. Runt 500 finns på de 

fem regionklinikerna (Karsud- 

18 

den, Säter, Sundsvall, Växjö och 

Vadstena), 500 på övriga kliniker 

och 500 vårdas i öppen rättspsykiatrisk 

vård. 20 – 30 % av 

rättspsykiatrins patienter återfaller 

i brott. Motsvarande siffra för 

kriminalvården är betydligt högre. 

En majoritet av patienterna, 

60–70%, har missbruksproblem: 

– Vi i rättspsykiatrin skulle 

kunna jobba bättre med drog– 

kommunerna 

har ofta åratal 

på sig att besluta 

i ärendet. 

FöR Få pLatseR 

”Det finns för få slutenvårdsplatser 

i allmänpsykiatrin 

och de som finns 

är inte byggda för långa 

vårdtider”, konstaterar 

Jan Cederborg. 

och beroendefrågorna. Det 

som är till vår fördel är de långa 

vårdtiderna vilket i sig ofta gör 

så att synen på droger och drogande 

förändras hos patienterna. 

Men vi har blivit bättre även på 

behandling, menar Jan. Droger 

påverkar återfallsfrekvensen. Vi 

försöker fånga upp missbruk/ 

riskbruk. Här på Vadstena jobbar 

vi med en anpassad 12-stegsmodell 

som vi tror mycket på. 

Vårdtiderna skillnaden 

Jan Cederborg menar att det 

till stor del är vårdtiderna som 

skiljer rättspsykiatrin från den 

slutna allmänpsykiatrin: 

– Allmänpsykiatrin är på vissa 

orter avrustad. Många av våra 

patienter har tidigare varit patienter 

hos allmänpsykiatrin innan 

de begått det brott som gör att 

de döms till vård hos oss. Det 

finns för få slutenvårdsplatser 

och de som finns är inte byggda 

för långa vårdtider. Det är inte så 

oberoende 4/2011

”Det mesta vi gör här handlar 

få patienter som behöver långa 

vårdtider och när de kommer 

in i slutenvården krackelerar 

systemen som ofta är byggda för 

korta vårdtider. Vi bygger vår 

verksamhet på långa vårdtider. 

Vi strävar efter att ha en bra 

vårdmiljö, långvariga terapier 

och åtgärder för att patienterna 

inte ska hospitaliseras. Och så är 

det säkerheten förstås, men det 

behövs viss säkerhet också i den 

vanliga psykiatrin. 

”Allt vi gör påverkar” 

Med en vårdtid som i medel 

uppgår till fem-sex år sett över 

landet kan man verkligen prata 

om långa vårdtider i rättspsykiatrin. 

Alldeles för långa vårdtider 

som till stor del saknar innehåll 

menar många av de patienter 

Oberoende talat med på olika 

kliniker. Jan Cederborg håller 

inte med: 

– Vi vill tro att allt vi gör 

påverkar patienterna. Att 

behandling inte handlar om 

trettio minuters samtal med en 

terapeut en gång i veckan. Vi 

tror på samtalen med kontaktpersonen, 

på miljön, på att ha en 

helhetssyn. Det mesta vi gör här 

handlar om behandling. Och att 

vänta in resultat på terapeutiska 

insatser. Det gäller att vänta in 

reaktionen på det brott patienten 

har begått och som oftast kommer. 

Det gäller att bearbeta dessa 

händelser för att sedan komma 

vidare. Många patienter som inte 

har insikten tycker att det känns 

meningslöst. 

– Sen finns det ju också situationer 

där vi kan tycka att patienten 

är i ett normalt tillstånd 


om behandling.” 

men där vi måste vänta in andra 

aktörer som hemmakommunen 

till exempel. 

Hårdare krav för frigivning 

Det råder stor brist på rättspsykiatriska 

vårdplatser i 

Sverige. Det beror inte på att 

fler psykisk sjuka människor 

begår brott utan på de allt längre 

vårdtiderna. Dessa beror i sin tur 

på att domstolarna blivit allt hårdare 

i sina bedömningar när det 

gäller att låta patienter komma 

ut i öppna vårdformer: 

– Vi har av politiska påtryckningar 

tror jag, tvingats att 

bli mer strukturerade. Många 

förvaltningsrätter kräver strukturerade 

riskbedömningar och 

riskhantering. Allt för att minimera 

riskerna för återfall i brott. 

Om en patient till exempel har 

låg risk att för återfall om han 

inte drogar så måste vi kontrollera 

detta extremt hårt. Det blir 

villkoret för öppen rättspsykiatrisk 

vård (ÖRV). Eller om 

patienten vårdats 10 år på neuroleptika 

och svarat väl på det men 

om han avbryter sin medicinring 

finns risk för återfall i sjukdom 

och kanske i brott. Då blir villkoret 

för utskrivningen att han ska 

ta sin medicin. 

– Jag tror att detta i grunden är 

positivt. Vi tvingas att samordna 

insatser kring patienten. Negativt 

är att patienten inte alltid 

har insikt i de olika ansvarsområdena. 

Där finns det saker att 

jobba på. 

Tar inte ansvar 

Ett annat problem som finns 

är trilskande kommuner som 

inte vill ta emot patienter som 

vårdats i rättspsykiatrin. Sedan 

2008 krävs tydligare att alla 

aktörer är med för att en patient 

ska kunna gå ut i rättspsykiatrisk 

öppenvård. Rättspsykiatrin får 

inte skriva ut patienter om inte 

kommunerna är med i alla delar 

när det gäller villkorat boende 

och sysselsättning. Här brister 

det ibland: 

– Kommunerna har ofta åratal 

på sig att hantera och besluta i 

ärendet. Det finns till exempel 

en patient som bor på kliniken 

i Vadstena fast denne är dömd 

till rättspsykiatrisk öppenvård. 

I detta måste vi sätta tummen 

i ögat på vissa kommuner. Jag 

vill betona att vi i Vadstena har 

ett bra samarbete med länets 

tretton kommuner men det ser 

olika ut i olika delar av landet. 

Här har vi möjligheten att lotsa 

ut människor i samhället under 

tvångsåtgärder. Vi kan återta 

patienten om det inte fungerar. 

Ändå fungerar det dåligt i 

samverkan med kommunerna 

ibland. 

Annars har mycket hänt vad 

gäller boende för patientgruppen 

under de senaste åren. Nu finns 

det, till skillnad mot förut, en hel 

del olika boendealternativ som 

specialiserat sig på rättspsykiatrins 

patienter och problembild 

att välja mellan. 

Psykiatrin på undantag 

Om en kommun inte kan ta 

emot en patient som är färdigvårdad 

i sluten rättspsykiatrisk vård 

så kan rättspsykiatrin efter 30 

vårddagar börja skicka räkningen 

för vården till den aktuella kom- 

19 

t 

t

munen. I praktiken görs det 

mycket sällan eftersom man är 

mån om att hålla goda relationer 

med varandra. Att motsvarande 

tid för en patient med en kroppslig 

åkomma, t.ex. ett brutet ben, 

är fem dagar är något som Jan 

Cederborg tycker är ett förbättringsområde. 

Liksom psykiatrins 

ställning i övrigt. 

– Om vi förenklar det så står 

psykiatrin för en tiondel av vårdkostnaderna 

i den svenska sjukvården. 

10% av alla psykpatienter 

vårdas inom rättspsykiatrin. 

Det är ett litet antal individer vi 

pratar om men de behöver ofta 

ett livslångt stöd. Men det gäller 

ju andra grupper också. 

Kriminalvård fel vård 

En annan anledning till bristen 

på vårdplatser är trycket från 

häkten och fängelser: 

– Det är flera människor med 

psykiatriska diagnoser som 

döms till påföljd inom kriminalvården. 

Kriminalvården har 

inte möjlighet att arbeta med de 

här människorna. Personalen 

har inte psykiatrisk utbildning, 

20 

extRem säkeRHet I Tyskland har man satsat mycket på 

yttre säkerhet för rättspsykiatrin. På denna klinik i norra Tyskland 

lät man personer från antiterroriststyrkan GSG 9 försöka 

ta sig ut. De misslyckades. Detta är något Jan Cederborg inte 

vill se i den svenska rättspsykiatrin. FOTO: JAN CEDERBORG 

man har inte personaltätheten. 

Det finns ingen möjlighet att 

ha en relation mellan vårdare 

och intagen på den nivå som är 

nödvändig. Rättspsykiatrin får 

ta emot ett stort antal suicidala, 

psykotiska patienter som är i ett 

sämre skick än vad de ibland 

skulle behöva vara. Sen får vi 

medicinera och ge behandling 

så att de åter blir i skick för att 

kunna avtjäna sitt straff på anstalt 

tills det blir dags igen. Kort 

sagt, kriminalvården får ta emot 

människor som egentligen inte 

borde vara där. Och det faller 

tillbaks på oss i ett senare skede. 

Säkerhetsproblem 

Kriminalvården och rättspsykiatrin 

har haft politikernas 

ögon på sig under det senaste 

årtiondet. Kraven på samhällsskydd 

och säkerhet har träffat 

båda. Man har valt helt olika 

vägar för att möta kraven: 

– Under förra året var det inga 

rymningar i rättspsykiatrin även 

fast det var ett antal avvikelser 

under permission. Kriminalvården 

har också stärkt säkerheten 

till oerhörda kostnader. Man 

bygger fast sig i säkerheten, 

säger Jan. 

– Inom RPV finns ett mer 

dynamiskt säkerhetstänkande. 

Vi arbetar med rutiner, kontaktmannaskap 

och personaltäthet. 

Vi har ett annat förhållningssätt. 

Vi tror att miljön är viktig 

och befrämjar läkandet. Jag 

vill hävda miljön i Vadstena är 

läkande. 

– Tysklands rättspsykiatri 

har på många sätt arbetat som 

kriminalvården med att stärka 

den yttre säkerheten och de har 

misslyckats vad gäller vårdmiljön. 

I Sverige vill vi inte ha en 

bunkerlik miljö. Man får inte 

skapa miljöer som är för instängda. 

Bommar vi till på ett 

dåligt sätt får vi andra problem 

än avvikelser och rymningar. 

Intervjun är slut. Jag vandrar 

ut i Vadstenas läkande miljöer 

och skådar ut över sjukhusområdet. 

Känslan är verkligen ett 

sjukhusområde och inte en bunker. 

Läkande? Ja, det beror väl på 

vad man jämför med. 

Text & foto: Per Sternbeck 

oberoende 4/2011

Utredning ger 

oviss framtid 

för rättspsyk 

en utRedninG seR nu öveR den psykiatriska tvångsvården. 

mycket tyder på att rättspsykiatrisk vård kommer att 

avskaffas som påföljd. 

U 

tredaren, domaren 

Jerry Eriksson, 

kommer med största 

sannolikhet att föreslå 

ett system där 

personer som är psykisk sjuka 

när de begår brott ska straffas för 

sina handlingar i kriminalvård. 

Är de för sjuka ska de vårdas i 

psykiatrin tills de kan avtjäna sitt 

straff i kriminalvården. Personer 

som inte har begått tillräckligt 

allvarliga brott men som ändå 

anses vara farliga för samhället 

ska placeras på små säkerhetsboenden 

med 10–15 patienter. 

Jan Cederborg har synpunkter 

på en del centrala förslag som 

utredaren kommer att lägga: 

– Det är viktigt att poängtera 

att rättspsykiatrisk vård är vård, 

och inte straff. För att dömas 

till rättspsykiatrisk vård har en 

domstol sagt att man begått ett 

brott under allvarlig psykisk 

störning. 

Det måste respekteras. Det är 

jämförbart med om en person 

kör bil med diabetes, hamnar 

i koma och kör ihjäl en människa. 

Man ska inte gradera olika 

sjukdomar. En sjukdom är en 

sjukdom. Var gränsen ska gå för 

att man ska anses tillräknelig...? 

Man kallar det anpassning 

till andra länder men utländska 

besökare som kommer hit är tilltalade 

av den nuvarande svenska 

modellen. Vi kanske har legat lite 

före i Sverige. 

Politiskt het fråga 

Jan Cederborg ser att det gått 

politik i frågan: 

– Vi får hela tiden signaler om 

att politiker och tjänstemän på 

Det här området 

har fått lida 

av händelserna 

departementen ansett att man 

kommer ut för lätt från rättspsykiatrin 

men den bilden stämmer 

inte. Det är inte lätt att komma 

ut. Tvärtom. 

Det här området har fått lida 

av händelserna på 2000-talet 

(knivmordet i Arvika, järnrörsmannen 

i Åkeshov, mordet på 

Anna Lind och vansinneskörningen 

i Gamla Stan) där det 

framställts som rättspsykiatrins 

fel. Men kanske är det så att de 

där händelserna berodde på 

en avrustning av den ordinarie 

psykiatrin. 

– Vi blir dessutom påverkade 

av kriminalvårdens problem. 

Sedan lagändringen 1992 ( se 

historiken om lagar) är en större 

andel dömda till fängelse. Det 

kanske är bra i vissa fall men 

kriminalvården har fått ett större 

tryck på sig att hantera psykiatri 

vilket de saknar kompetens för. 

– Kriminalvården saknar 

psykiatriskt utbildad personal. 

Man ser inte alltid tidiga tecken 

på psykisk ohälsa. Det finns 

redan nu ett stort tryck på oss 

från kriminalvården att ta emot 

på 2000-talet. t t 

4/2011 oberoende 21

”I vissa fall får rättspsykiatrin 

personer som är suicidala, öppet 

psykotiska, som vårdas hos oss 

och sedan när de är tillräckligt 

friska ska de föras tillbaka. 

– Vi hade troligtvis vårdat 

dessa personer annorlunda om 

vi haft dem som patienter hela 

tiden. Jag ser med oro i framtiden: 

Kommer vi att hjälpa våra 

patienter med olika terapier och 

anpassade program eller kommer 

vi med mediciner se till att 

de klarar av att hantera verkställigheten 

i kriminalvården? 

Orosmoln 

En annan källa till oro är de 

krav psykiatrilagsutredningen 

ställer på anläggningarna som 

gör att en stor del av rättspsykiatrins 

kliniker inte kommer 

att klara av att leva upp till dem. 

Många kommer antagligen att 

stängas i så fall. 

– De flesta enheter har idag 

inte den säkerhetsnivå som 

utredaren kräver. Flexibiliteten 

mellan olika vårdformer kommer 

att minska. Kanske regionklinikerna 

klarar att bli färdiga 

22 

lösa den vanliga psykia- 

till 2015 men inte alla. Jag tror 

att det kommer bli så att regionklinikerna 

har säkerhetsboendena 

som annex. Hur översätter 

vi det här i praktiken? Hur gör 

vi så att det inte blir två sorters 

vård? Det finns skillnader redan 

idag mellan landsting/regioner 

och den vård de erbjuder. 

En sån här omfattande förändring 

kräver en helt annan 

struktur på rättspsykiatrin. Är 

det rimligt att tro att rättspsykiatrin 

kommer att ställa om sig på 

denna korta tid? Jag tror att det 

är för kort tid! 

Patienten i fokus 

Andra orosmoln är att det ligger 

förslag om att patienter med 

väldigt spretiga vårdbehov ska 

behandlas inom rättspsykiatrin: 

– Vi måste ha patienten i 

fokus, menar Jan Cederborg. 

Det är viktigt att skilja den här 

vårdformen från annan vård. 

Det kan bli konstigt om man 

blandar samman missbruksvård, 

psykiatri och rättspsykiatrisk 

vård som det finns en uppenbar 

risk för. Det är helt olika vårdformer 

under i framtiden samma 

lagstiftning. Det finns risker för 

sammanblandning. På ett sätt 

har vi den situationen redan 

idag. Vi har inte jämlik vård 

idag. Rättspsykiatrin ser olika 

ut beroende på var i landet man 

befinner sig. Risken är att detta 

ökar. 

– I vissa fall är det också så 

att rättspsykiatrin får lösa den 

vanliga psykiatrins problem 

med t.ex människor som har ett 

självskadebeteende. 

– Jerry Erikssons utredning 

handlar mycket om det juridiska 

perspektivet, avslutar Jan. Var 

är patientperspektivet frågar jag 

mig? När jag frågar säger han 

att det inte ingår i hans uppdrag 

att ha det. Det är att göra det 

väl enkelt för sig. Regeringen 

kanske borde övervägt att ge ett 

tydligare direktiv till utredaren 

vad gäller kommande lagstiftnings 

konsekvenser för vård och 

behandling. Det är människor vi 

har att göra med. 


Psykiatrilagsutredningens viktigaste förslag 

n Rättspsykiatrisk vård som 

påföljd avskaffas. Alla personer 

som begår brott ska straffas för 

detta oavsett om de varit medvetna 

om sitt brott vid brottstillfället 

eller inte. Otillräkneliga 

trins problem.” 

undantages dock. 

n Personer som inte begått 

allvarliga brott men anses farliga 

för samhället ska låsas in 

i särskilda säkerhetsboenden 

med hög säkerhetsnivå. 

n Landstingen föreslås antagligen 

bli huvudmän. 

n Finansieringen av samhällsskydd 

föreslås ske genom 

statlig finansiering. 

n Allt ska vara genomfört 2015. 

oberoende 4/2011

vadstena vill 

bygga ut för 

fler patienter 

P 

sykiatri har präg- 

lat Vadstena sedan 

1400-talet. Det gör att 

det troligtvis är den 

enhet i landet som 

haft den längsta obrutna kedjan 

av psykvård. 

– På 1970-talet hade vi 1200 

patienter här från hela landet. 

Då beslutades det att institutionerna 

skulle avvecklas och slutet 


på den tiden kom i mitten på 

2000-talet då den sista enheten 

allmänpsykiatri, lades ner. Rättspsykiatrin 

öppnades 1986. Då 

hade man 20 vårdplatser. Idag 

finns 72 med möjlighet att öppna 

tio till. 

Jan Cederborg är i grunden 

sjuksköterska med psykiatrisk 

kompetens. Han började arbeta 

med rättspsykiatri 1991 och är 

idag verksamhetschef för den 

rättspsykiatriska regionkliniken. 

Kliniken ska erbjuda en högspecialiserad 

rättspsykiatrisk 

vård och har ett ansvar mot flera 

landsting. 

Bygger om trots osäkerhet 

Anläggningen är till stora delar 

utdömd. Det finns ett färdigt 

förslag om ombyggnation som 

23 

t 

t

ska tas av landstingsstyrelsen 

i Östergötland under våren. I 

förslaget ingår det att riva alla 

hus och bygga nya. 

– Vi liksom många andra som 

verkar i rättspsykiatrin verkar 

i gamla fastigheter som inte är 

avpassade för verksamheten. Det 

finns t.ex. inte kyla i lokalerna 

vilket är ett problem. På somrarna 

är det 30 grader i lokalerna 

under långa tider. Det finns 

inte toa och dusch i varje rum 

och det finns inte en acceptabel 

säkerhetsnivå. Fastigheterna är 

i dåligt skick och riktiga miljöbovar. 

Det pågår en psykiatrilagsutredning 

som kommer att lägga 

förslag som om de går igenom 

förändrar villkoren för RPV:n. 

Det oroar inte Jan Cederborg 

24 

och heller inte landstingsstyrelsen: 

– Vi vet att de patienter vi har 

kommer vi att ha även fortsättningsvis. 

Fullföljer man inte ombyggnadsförslaget 

kommer man 

vi har också 

tagit hänsyn 

till brukarnas 

åsikter. 

inte att klara av det. Det finns ett 

jättetryck från kriminalvården 

redan idag. Med den nya lagen 

kommer det att bli ett ännu hårdare 

tryck. I vår planering har vi 

byggt in en stor flexibilitet. Det 

finns möjligheter att komplettera 

våra byggnader eller att knoppa 

av dem till annan verksamhet. 

– Vi har följt utredaren under 

lång tid och vi tror att vår bedömning 

är rätt. En stor del av 

de rättspsykiatriska klinikerna 

runt om i landet kommer att 

dömas ut. Var hittar vi platser för 

rättspsykspatienter? Det är stor 

brist på platser redan nu. 

Unikt halvvägshus 

Man har ett halvvägshus på 

kliniken vilket är lite unikt för 

Vadstena. Det består av fyra 

oberoende 4/2011

lägenheter. De som bor där får 

leva så likt livet efter frivigning 

som möjligt. Man är i öppenvård, 

man lagar sin mat själv och 

sköter överhuvudtaget sig själv 

väldigt mycket. Hemkommunerna 

är med och betalar vistelsen. 

– Genom halvvägshuset kan vi 

optimera de insatser patienten 

ska få ute i samhället. Är det för 

mycket stöd, för lite? Det är en 

prövotid. Vi startade verksamheten 

med halvvägshuset 2006 och 

det har varit en hundraprocentig 

utdelning på verksamheten. Vissa 

fall har fått avbrytas men då 

utan att samhället har drabbats. 

Det är egentligen ett kommunalt 

åtagande men vi gör det i alla fall 

eftersom det går så pass bra som 

det gör. 

Jan Cederborg skulle gärna vil- 

ja få till ett brukarinflytande på 

kliniken. Han är dock lite osäker 

på hur ett sånt skulle gå till. 

– Det finns svårigheter med ett 

brukarinflytande. Man kan inte 

hitta svaren från början utan det 

handlar om att hitta former för 

den. Det handlar sekretess, om 

säkerhet, om man kan blanda 

patienter, om det finns fysiska 

förutsättningar för brukarmedverkan. 

Vi skulle vilja ha till ett 

brukarråd. 

Utsikt viktigare än storlek 

– Vissa patienter har fått påverka 

byggprocessen och en del 

av deras åsikter har vi tagit till 

oss. Man har påverkat oss när vi 

bygger nytt. Vi ville till exempel 

bli av med korridorerna men 

för patienterna var det en fördel 

kan kOmma att Rivas Det finns 

ett färdigt förslag om ombyggnation 

som ska tas av landstingsstyrelsen i 

Östergötland under våren. I förslaget ingår 

det att riva alla hus och bygga nya. 

med långa korridorer eftersom 

man kunde trampa av sig oro 

och ångest när den dök upp. Vi 

har också tagit hänsyn till deras 

åsikter när det gäller utsyn i rastgårdar. 

Att utsikten är viktigare 

än storleken på rastgårdarna, 

att det överlag är viktigt att få 

komma ut. 

Jan Cederborg har mycket 

framtidsplaner för sin klinik. 

Det är lätt att glömma en egen 

inledande skepsis mot hela rättspsykiatrin 

efter att ha talat med 

honom om hur han menar att 

det fungerar. För Vadstenas del 

måste risken anses överhängande 

att man får dras med psykiatri 

i 700 år till. Åtminstone om Jan 

Cederborg får råda. 

Text och foto: 

Per Sternbeck 

4/2011 oberoende 25

”det kan ha 

liv att jag ha 

steFan äR i 25-åRsåLdeRn. Han har suttit i drygt tre 

och ett halvt år på vadstena och är i utslussningsfasen nu. 

Han ska flytta till halvvägshuset inom ett par månader. 

sedan väntar utbildning och en ny framtid. 

-J 

ag 

drogerna och det var dåligt med 

26 

var rätt snurrig 

när jag kom 

hit. Jag mådde 

inget bra. Det hade 

blivit knas med 

sömnen. Jag hade inte ätit på 

lång tid. För mig var det nödvändigt 

att hamna här. Jag tror att 

det räddade mitt liv. 

Stefan går upp vid tjugo över 

åtta. Halv nio är morgonmötet 

där man går igenom vad som 

ska hända under dagen. Tio i nio 

börjar arbetsträningen på BLM, 

Birgitta Lego och Metall. Stefan 

jobbar i metallindustrin där han 

monterar ihop metallvinklar: 

– Det är bra att det finns men 

det är ett skapligt monotont 

jobb. Jag tjänar 15 kronor i timmen. 

Det är ju inget att hurra för 

direkt. 

Han skulle vilja göra något annat 

men det är viktigt att jobba. 

Det är en del av utslussningsprocessen. 

På Vadstena finns 

hantverkslokal, träningskök och 

skola. Man har matveckor, städveckor 

och tvättveckor. Som matansvarig 

planerar man maten, 

går ut och handlar och lagar mat. 

Lunchen lagas av personalen. 

Middagen av patienterna som 

tar ansvar för patienternas olika 

kosthållning. 

Är tillräckligt frisk 

Stefan har diagnosen paranoid 

schizofreni. Han har inte fått 

Jag är tillräckligt 

frisk för att 

inte vara farlig 

för samhället. 

någon särskild utbildning i sin 

diagnos men han har gjort utredningar. 

Svaren har han sedan 

gått igenom med personalen. 

Utredningarna handlar mycket 

om att man som patient ska få 

sjukdomsinsikt. 

– Jag tycker nog att diagnosen 

stämmer, säger Stefan. Jag är 

lite nojig av mig men det kommer 

jag nog att få vara resten av 

livet. 

– I rättspsykiatrins ögon 

kommer jag nog aldrig att må 

bra. Det känns lite som om man 

har en stämpel i pannan. Visst, 

diagnosen stämmer men att den 

är kronisk, det vet jag inte. Men 

det var bra att jag hamnade här. 

Jag mådde dåligt på utsidan. 

– Jag är säker nu på att jag är 

tillräckligt frisk för att inte vara 

farlig för samhället men jag tror 

att jag kommer att må dåligt under 

resten av mitt liv pga ångest 

och paranoia fast de blir hanterbara 

när att jag äter medicin. 

Stefan tycker själv att hans 

oberoende 4/2011

äddat mitt 

mnade här” 

uppväxt var bra. 

– Min mamma gjorde ett bra 

jobb med mig. Hon gav mig kärlek 

och en bra uppväxt. Farsan 

fanns inte med på riktigt. Sedan 

hände en massa tråkigheter. 

Kontakt med barnpsyk 

Under ungdomsåren sökte 

Stefan hjälp både av barn– och 

ungdomspsykiatrin men också 

på psykakuten. Kontakten med 

psykiatrin bröts när han inte 

klarade av att hålla tiderna på avtalade 

möten. Istället började han 

använda droger i en ökande takt: 

– Jag mådde så dåligt därute. 

Men jag har blivit av med 

missbruket härinne. Jag har 

inget drogsug längre. Jag har fått 

12– stegsbehandling. De är inte 

så kunniga med drogerna men 

det är bra försök de gör. Det har 

först varit missbruksdelen och 

nu ska det bli återfallsprevention. 

Vill man skaffa droger kan man 

göra det på permissionerna om 

man vill riskera allt man byggt 

upp men jag har inte sett några 

droger härinne under den tid jag 

suttit här. 

Som en glasbubbla 

Stefan har fem stadsfrigångar 

på tre timmar i veckan. På helgerna 

har han permissioner 60 

timmar. Han tycker att det blir 

lite tvärtom. Tiden i Norrköping, 

det som är hemma för honom 

blir som semester. Och tiden på 

Vadstena blir hans vardag. Det 

borde vara tvärtom. Han tycker 

att rättspsykiatrin är som en 

glasbubbla med sina egna lagar 

och regler. 

– Läkarna kan göra vad de vill 

här och det är skrämmande. Mot 

mig har de varit schyssta men 

de kan göra saker ändå. Jag har 

inte misskött mig på något sätt. 

Men gör man små tabbar får det 

otroliga konsekvenser. Det är för 

hårda regler. Jag har haft tur. Om 

jag skulle dricka eller knarka på 

en permission så blir det ett år 

till minst, säger min advokat och 

Det känns lite 

som om man 

har en stämpel 

i pannan. 

han har varit med ett bra tag. 

– Jag vet en tjej på avdelningen 

som var ute med sin kille på en 

permission. De hämtade ut hans 

ADHD-medicin. Hon bar medicinen 

när polisen stoppade dem 

och de ringde RPV. Hon bar bara 

hans medicin. Hon blev tvungen 

att åka tillbaka till avdelningen. 

Det är stenhårt. Sen fick hon 

inga andra konsekvenser eftersom 

hon inte tagit något men så 

hårt är det. 

Kan inte bli bli friskare 

Nu börjar Stefan se slutet på 

sin tid i rättspsykiatrin även 

om han inte vågar hoppas för 

mycket: 

– Alltså, det har varit rätt okej. 

Även fast det är för långa vårdtider. 

Inte för mig men för andra. 

När jag var på avdelning 24 träffade 

jag folk som varit otroligt 

lång tid inne i rättspsykiatrin och 

gick ut i tidningarna och klagade. 

Jag anser att jag inte kan bli friskare 

än vad jag är, men kommunen 

ger mig inte nåt besked. 

Stefan funderar på att plugga 

när han kommer ut. Han ska läsa 

upp sina betyg och försöka bli 

plåtsvetsare. 


Stefan heter egentligen 

något annat 

4/2011 oberoende 27

28 

oberoende möter elin 

”min kunskap 

var dyrköpt” 

oberoende 4/2011

eLin tvånGsvåRdades FöR sitt självskadebeteende på 

rättspsyk i sidsjön. efter två och ett halvt år kom hon ut. Hon 

vet inte om det var vården hon fick – som hon är starkt kritisk 

till – som hjälpte henne, eller om det var något annat. Nu 

berättar hon för blivande vårdpersonal om sina upplevelser. 

J 

ag hade hört Elin på 

radio, hon hade uttalat 

sig kritiskt om den 

behandling som hon 

hade fått som patient 

på Rättspsykiatriska sjukhuset i 

Sundsvall. Samma sjukhus som 

jag hade besökt några veckor 

tidigare och som då hade berättat 

att de såg sig som synnerligen 

lämpliga att ta emot flickor med 

självskadebeteenden. 

Elins berättelse om kränkningar 

och förnedring i vården 

hade fått mig att fundera på hur 

vi i vår tid bedömer dåtidens 

metoder och hur framtiden 

kommer att se på vårt sätt att 

hantera våra medmänniskor. 

Hennes berättelse hade också 

genererat en hel del frågor som 

jag hoppades att jag skulle få svar 

på. Över en dåligt gräddad pizza 

fick jag dessutom ta del av ett 

livsöde som egentligen skapade 

fler frågor än vad det besvarade. 

Självskador 

Elin växte upp i Eskilstuna 

och Stockholm. Hennes problem 

uppstod redan i femårsåldern, 

då hon utsattes för sexuella 

övergrepp. Elin fann en väg till 

ångestdämpning som hon 

uppnådde genom att medvetet 

skada sig själv. Ett beteende som 

omgivningen betraktade som 

huvudproblemet. Men det var 

ingen som tog reda på varför 

hon egentligen utsatte sig själv 

för all denna smärta. Elin skickades 

runt mellan olika vårdgivare 

men problematiken tilltog och 

familjen utsattes för svåra prövningar 

under Elins barndom och 

tidiga ungdom. 

En tonårsförälskelse fick Elin 

att flytta till Skåne, men den flyktiga 

förälskelsen övergick inte i 

kärlek och plötsligt befann sig 

Elin ensam och övergiven i en 

främmande del av landet. 

Svår ångest 

Ensamheten medförde 

obegränsade möjligheter till 

självskadebeteendet vilket även 

eskalerade. Elin beskriver hur 

hon under den tiden uppfattade 

sin ångest som ett alldeles för 

hårt pumpat cykeldäck. För att 

slangen inte skall sprängas så 

måste man släppa ut luft, ”lätta 

på trycket”. För Elins del betydde 

det att hon skar sig i armar och 

ben men precis som när det gäller 

andra destruktiva beteenden 

blev hon tvungen att gradvis 

öka intensiteten för att uppnå 

effekt. Hon upplevde sin situa- 

enligt alla kalkyler 

så borde 

elin ha dött på 

sin lövbädd. 

tion som allt mera hopplös vilket 

resulterade i en dödslängtan och 

suicidala tankar. 

Försökte ta sitt liv 

Elin blev en storkonsument av 

samhällets vård och omsorger 

och hon blev en välkänd person 

bland poliser, brandmän, ambulansförare 

och vårdpersonal. Alla 

kände till hennes beteenden men 

de stod handfallna då det gällde 

att åstadkomma någon form av 

förändring. Periodvis var Elin 

inlagd som patient på barn-och 

ungdomspsykiatrin men där 

ansågs hon som ”svårvårdad”, 

ett omdöme som även användes 

som argument när hon skrevs ut! 

Sensommaren 2005 hade Elin 

fått nog, hon såg ingen annan 

utväg än att medvetet avsluta sitt 

liv. Hon hade förberett sig noga. 

I skymningen begav hon sig till 

kyrkogården. Under en tät häck 

bäddade hon sin dödsbädd av 

löv. Därefter svalde hon ner ett 

antal Stilnoct som mängdmässigt 

motsvarar sjuttiofem rekommenderade 

dygnsdoser. 

Elin hade skrivit under sin 

egen dödsdom och hon hade 

omsorgsfullt valt ut en plats där 

ingen skulle hitta henne. Enligt 

alla tänkbara sannolikhetskalkyler 

så borde Elin ha dött på sin 

ensamma lövbädd, men ödet och 

en nyckfull paradoxal ondska 

ville annorlunda. Någon hade 

registrerat vad som skedde och 

denne någon var inte sen att ut- 

nyttja situationen. I sitt nerdrogade 

tillstånd blev Elin våldtagen 


t 

t

30 

oberoende möter elin 

och våldtäktsmannen drog ut 

henne ur buskaget. Detta resulterade 

i att prästen hittade henne, 

ambulans tillkallades och Elin 

räddades mirakulöst till livet. 

Rättspsyk i Sidsjön 

Hon placerades på Rättspsyk 

i Sundsvall och befann sig 

plötsligt som enda tonårsflickan 

bland psykiskt sjuka män som 

begått kriminella handlingar. 

Elin berättar hur hon under 

den tiden uppfattade sin kropp 

som boning för två stycken 

personligheter. Hon kallar dem 

Elin1 och Elin2. Elin1 fann 

sjukhuset och livet där outhärdligt 

medan den destruktiva Elin2 

fann sig väl tillrätta i den nya 

miljön. Elin2 bekräftades av de 

andra patienterna, speciellt av en 

sadistisk sexualförbrytare som 

självmant tog på sig uppgiften att 

”skydda” Elin från de andra patienterna. 

Om den beskyddande 

välgöraren hade en långsiktig 

plan med sina omsorger kommer 

vi aldrig att få veta eftersom 

Elin efter ett tag blev förflyttad 

till en annan avdelning. 

Under tiden på Rättspsyk 

fortsatte Elin med sitt självskadebeteende. 

Trots hög personaltäthet 

fanns det alltid sätt tillfoga 

kroppen skada. Hon gjorde det 

när hon med full kraft körde 

huvudet i väggen eller genom att 

skära sig i arma och ben. 

Personalen ingrep. De brottade 

ner henne och låste fast henne 

i spännbälte. Tidvis tvingades 

hon att gå omkring med en 

hockeyhjälm och med speciella 

handskar som skulle förhindra 

henne från att skada sig själv. 

Det var en strategi som självklart 

fungerade på en praktisk nivå. 

Elin menar att det ur ett psykologiskt 

perspektiv var förödande 

eftersom hennes destruktiva sida 

eftersträvade just smärta och förnedring. 

Elin2 hade i rättspsyksmiljön 

funnit ett forum som gav 

henne rikliga möjligheter att 

släppa ut luft ut den hårdpumpade 

cykelslangen. 

När fem storvuxna män 

brottade ner henne, låste fast 

henne med remmar och drog 

ner hennes byxor för att ge 

injektioner förstärkte de all den 

destruktivitet och det självhat 

som Elin hade burit med sig sedan 

barndomen. Behandlingen 

blev en ond cirkel av ångest och 

missriktad ångestlindring. 

Började tillfriskna 

De välvilliga men missriktade 

omsorgerna erbjöd Elin2 

stor plats på bekostnad av den 

riktiga Elin som egentligen var 

en ensam, ledsen, vilsen och 

misshandlad tonårstjej. En människa 

är ju så mycket mer än 

en patient. Elin är en syster till 

syskon och en dotter till föräldrar 

som processen, lagstiftningen 

och ödet hade förvandlat till 

maktlösa åskådare. Sjukhuset 

höll henne vid liv, men skulle 

hon någonsin klara av ett liv i 

frihet? Och hur skulle hon göra 

för att komma därifrån? 

Detta var frågor som den friska 

delen av Elin funderade allt 

mera på. Under tidigare vårdvistelser 

hade hon alltid kunnat 

straffa ut sig, men personalen på 

avdelningen förklarade frankt att 

enda vägen ut var att hon blev 

De brottade ner 

henne och låste 

fast henne i 

spännbälte. 

tillräckligt frisk för utskrivning. 

Denna bistra sanning i kombination 

med att Elin träffade en 

olyckssyster som överträffade 

henne i desperation och destruktivitet 

gjorde att hon sakta började 

anpassa sig till verkligheten. 

Hon kom till en punkt i livet där 

hon insåg att hon ville leva och 

om hon skulle leva så måste hon 

komma vidare. 

På en permission blev hon 

förälskad i en pojke. Hans familj 

tog emot henne med kärlek och 

respekt. Ut ur hopplösheten 

spirade gradvis en längtan efter 

livet och friheten. 

Kraftfältet mellan de starka 

ramarna på Rättspsyk och familjens 

kärleksfulla bemötande 

gav Elin det utrymme som hon 

behövde för att växa. Under en 

relativt lång mellanperiod var 

hon fortfarande inskriven på 

Rättspsyk, men hon flyttade 

tillbaka till sin bostad i Skåne 

och påbörjade en mödosam 

vandring tillbaka mot livet och 

verkligheten. 

Dyrköpt kunskap 

Om vi väljer att se livet som en 

vandring så är väl själva poängen 

att aldrig riktigt komma fram 

men att upptäcka så mycket som 

möjligt längs vägen. Vi börjar våra 

vandringar från olika positioner 

och vi tvingas att ta oss fram i 

skiftande terränger. Elins resa blev 

krokig och besvärlig, men hon är 

kvar på stigen och när man träffar 

henne slås man av all den klokhet, 

empati, kärlek, styrka och 

livserfarenhet som hon förmedlar. 

Hon har levt ett besvärligt liv, 

men försynen lät henne överleva 

och hennes förmåga till reflektion 

och tanke medför att hon numera 

använder erfarenheterna till att 

vara ett stöd för andra. 

– Min kunskap har varit 

dyrköpt men när den nu ändå 

finns där så bör den användas, 

resonerar Elin. Hon har föreläst 

oberoende 4/2011

för läkare och psykologstudenter 

och hon är aktiv i SHEDO, en 

förening som arbetar med att 

sprida kunskap om ätstörningar 

och självskadebeteenden. 

Mycket kunde gjorts bättre 

Jag åkte till Eslöv för att skriva 

om en f.d. patients upplevelser 

av två och ett halvt års vård på 

ett Rättspsykiatriskt sjukhus. Jag 

fick samtidigt en fascinerande 

lektion om livets komplexitet. 

Elin berättade hur de slutna och 

stränga reglerna inom rättspsykiatrin 

defakto slutligen borgade 

för ett autonomt liv i frihet. En 

eftermiddag i Eslöv lärde mig att 

det finns så mycket mellan svart 

och vitt. 

Elin blir arg och upprörd när 

hon påminner sig själv om den 

kränkande behandling som hon 

av och till fick utstå. Hon ställer 

sig frågande till hur de kunde 

placera en ung oskyldig flicka 

bland kriminella. Varför hon 

tvingades att bära handskar och 

hockeyhjälm och hon är mycket 

kritisk till att hon lämnades 

ensam i spännbälte. 

Hon menar att mycket kunde 

gjorts bättre och att det finns 

mycket som borde ändras. 

HjäLpeR andRa 

Elin har levt ett svårt liv, 

men försynen lät henne 

överleva och nu använder 

hon erfarenheterna till att 

vara ett stöd för andra. 

Det är precis vad Elin gör, 

genom att berätta sin historia 

och genom sitt arbete i SHEDO 

kommer hon säkert att på något 

sätt bidra till förändringar. Om 

vi menar allvar med att förbättra 

kvaliteten i vården så skall vi 

självklart tillvarata den kunskapsbank 

som finns bland alla 

de som varit patienter. 

Elin borde vara drömbollplanket 

för vilken vårdutvecklare 

som helst, hon har varit där, hon 

vet vad hon talar om. 

Text & foto: Hans Johansson 

Läs mer om självskadebeteende: 

www.shedo.org 


t 

t

en tröstlös 

väntan på 

något annat 

n patient på s:t sigfrid i växjö skriver själv 

jag är sedan nästan åtta år 

intagen på rättspsykiatrisk 

klinik. efter åratal av djupa 

depressioner och svår sömnbrist 

blev jag svårt psykotiskt 

och begick flera grova brott. 

något som jag i friskt tillstånd 

aldrig skulle göra. med 

hjälp av mediciner, terapi och 

framförallt tid har jag kommit 

till ro i mig själv, jag har 

funnit den människan i mig 

som jag borde ha varit hela 

livet – jag. 

M in diagnos som undersökningslaget 

på rättsmedicinalverket 

fastslog var akut psykos 

som icke var organisk utan av 

övergående slag. Jag bedömdes 

även som icke tillräknelig, det 

vill säga temporärt. Jag bedömdes 

inte lida av någon personlighetsstörning. 

Min vård har 

handlat om att komma ifatt mig 

själv efter den posttraumatiska 

stress som tillfrisknandet från 

min svåra psykos kom att innebära, 

att bearbeta mitt liv, mina 

gärningar, att stolpa upp tillvarons 

ofullständighet och hitta en 

framtid där jag kan få vara stark 

och leva ett bra liv. 

Min psykos klingade av redan 

efter några månader. Efter att 

32 

jag ansetts färdigvårdad av min 

läkare har min vård gått i stå. 

Inte på grund av kliniken eller 

vårdlaget. De gör vad de kan för 

att jag ska få komma hem. Men 

då Sverige tillåter lekmän att 

göra medicinska bedömningar 

och dessutom har sista ordet i 

patienters vård har det för mig 

inneburit godtyckliga bedömningar 

och en inlåsning på 

rättspsyk utan något som helst 

vårdinnehåll under åratal nu. 

Ska man hårddra min tillvaro 

just nu erhåller jag mat och husrum 

på kliniken, vilket samhället 

får betala nästan två miljoner 

kronor per år för. 

Jag kan med nästintill hund- 

Det finns alltid 

ett bäst-föredatum 

på psykiatrisk 

vård. 

raprocentig säkerhet säga att 

jag inte hade levt idag om jag 

inte hade blivit tvångsvårdad. 

De första åren var livsviktiga för 

mig och jag har alltid resonerat 

att jag hellre sitter längre 

tid än jag behöver än för kort 

tid. Min tanke har alltid varit 

att få komma ut som frisk och 

stark. Dock finns det alltid ett 

bäst före-datum på psykiatrisk 

vård. När man passerar den blir 

vården till men för patienten. 

Det är inte konstigt – ju längre 

tid du är borta från samhället 

desto svårare blir det att komma 

tillbaka en dag. Ganska enkel 

slutsats egentligen. 

Måste be om rakhyveln 

Det farliga med att vårdas för 

länge är att man som människa 

blir så omyndigförklarad. Det 

är säkert utan intention från 

vårdens sida, men dock tas man 

ifrån allt sitt vardagsansvar. Vill 

man ha en handduk måste man 

be om den. Vill man raka sig 

måste man be om sin rakhyvel 

som ligger väl inlåst i ett skåp. 

Vill man lukta gott måste man 

in i samma skåp och få spruta på 

sig ett rakvatten, som av någon 

outgrundlig anledning alltid 

lyckas bli stulet. Är man hung- 

oberoende 4/2011

ig måste man be om mat. Vill 

man gå ut är man helt utlämnad 

åt hur personalsituationen ser 

ut om man inte lyckats få egen 

frigång. 

Många sover bort sina liv 

Att vara inlåst är jobbigt som 

det är, tänk bara på att inte 

kunna öppna ett fönster när man 

vill vädra? När man sover öppnas 

dörren mitt i natten för att 

man ska tittas till. Detta även om 

man inte är självmordsbenägen 

eller ens sjuk. Det blir tärande. 

Visst, vi sitter alla inlåsta på 

grund av att vi begått brott 

(förutom de som vårdas enligt 

LPT) Och vi måste alla acceptera 

att vi får ett straff av samhället, 

det är så det måste vara. Men ett 

straff innebär inte att man måste 

ta bort allt ansvar från människor, 

och jag tror att det är direkt 

skadligt att inte kunna påverka 

sin vardag. 

På grund av avsaknaden av 

stimulans hospitaliseras många 

fort. Många sover mer eller mindre 

bort sina liv. Som människa 

behöver man få stimulans och 

man behöver få växa med ansvar. 

Hur ska man lära människor att 

leva ett bra liv genom att göra 

dem helt ansvarsbefriade? 

Frisk ska inte vårdas 

Så länge man har ett vårdinnehåll 

blir vården givande för dem 

som kan ta till sig den. Men när 

man år ut och år in vårdas utan 

att ha en diagnos, utan något 

vårdinnehåll och egentligen ingen 

sysselsättning i någon större 

utsträckning, blir en nyttig vård 

till en negativ förvaring. För min 

del består nu vården av promenader 

och en massa kaffe och en 

tröstlös väntan på något annat. 

Dagarna ser alla likadana ut mer 

eller mindre och det är svårt att 

bibehålla hoppet när man inte 

ser slutet på vården. Jag fick frågan 

om vad jag ska uppfylla mer 

för att domstolen ska skriva ut 

mig och jag har inget bra svar på 

den frågan. Juridiskt sett ska jag 

släppas och medicinskt sett ska 

jag också släppas, jag kan inte bli 

mer än frisk och är man frisk så 

ska man inte vara på sjukhus. 

Infriade kriterier 

Sedan 2007 har jag bedömts 

som frisk och utan risk för 

återfall i allvarlig brottslighet till 

följd av den psykiska störningen 

som föranledde beslut om 

vårdöverlämnande. Jag har en 

bostad även om jag inte kunnat 

bo i den ännu. Jag har ett starkt 

socialt nätverk. Således är bägge 

momenten enligt §16 LRV uppfyllda 

enligt min ansvarige läkare 

och även en erkänd expert. Men 

enligt förvaltningsrätten ”måste 

jag anses lida av samma psykiska 

störning nu som vid brottstillfället”, 

det vill säga en akut 

psykos. Hur man kan lida av en 

akut psykos som ingen märker 

av under sju år (då måste man 

även ta in i beräkningen att jag 

nu varit helt medicinfri i åratal) 

har jag inte fått något svar på. 

Motiveringar är inte prioriterade 

av psykiatrins beslutsfattare. 

Domstolen säger bara nej 

Jag sitter i en konstig sits då jag 

de facto är frisk och jag kan inte 

göra mer än vad jag har gjort 

under min vård. Jag har varit vad 

man kallar vårdtekniskt enkel 

och inte misskött mig en minut 

vare sig på avdelningar eller 

frigångar, inte en minut. Och när 

domstolen fortsätter säga nej till t 

t 

4/2011 oberoende 33

fullt rimliga ansökningar och 

hävdar saker som ingen läkare 

hävdar längre, blir situationen 

oerhört påfrestande. Förvaltningsrätten 

skriver mer eller 

mindre bara nej i sina domskäl. 

Resten är kanske något juridiskt 

nonsens. Saken är den att Sverige 

förbundit sig att inte tvångsvårda 

människor som inte är psykiskt 

sjuka. Det är förbjudet inom 

svensk lag och internationell 

rätt, samt fastslaget i diverse 

konventioner som landets företrädare 

undertecknat. Men för 

att säkerställa rättssäkerheten i 

landet krävs enbart att domstolen 

omprövar vården var sjätte 

månad. Lyssna på läkarna har 

de tydligen inget krav på sig att 

göra. 

För frisk för sjukpenning 

En annan sak som gör situationen 

än mer underlig är att 

domstolen anser mig för sjuk 

för att leva ute i samhället, detta 

utan medicinsk grund. Samtidigt 

säger samma domstol att jag 

är frisk nog att kunna sköta ett 

arbete och har således gett 

Försäkringskassan rätt då de 

drog in min sjukpenning och 

förvisade mig till socialkontoret 

på min hemort. Detta hindrar 

ju de få vårdinsatser jag skulle 

kunna ha via behandlingsresor 

etcetera. Hur man kan vara sjuk 

enligt en paragraf och frisk enligt 

en annan har jag inte heller fått 

något svar på. Man kan ju lite 

skämtsamt undra om en patient 

enbart är att anse som frisk då 

det passar staten? Jag har i alla 

fall turen att ha en läkare som 

kämpar för mig och försöker få 

mig släppt från tvångsvården. 

Även mitt vårdlag stöttar mig, 

det är mer än vad många andra 

har inom psykiatrin. Jag och mitt 

vårdlag försöker få till stånd en 

aktiv utslussning genom studier 

eller arbete. En mängd ansök- 

34 

ningar har skickats in för att få 

till en bra utslussning. De har avslagits, 

överklagats och avslagits 

igen, trots att ansvarig läkare och 

sakkunniga yttrat sina bifall. 

Ny lag behövs inte 

Jag har hela tiden valt att 

inte ta den enkla vägen genom 

psykiatrin. Jag har valt bort att 

fly in i medicinska dimmor och 

lugnande preparat och jag har 

gått igenom mycket under mina 

år. Vissa saker bra, andra dåliga. 

I ärlighetens namn anser jag att 

jag måste sitta av den tid jag får 

sitta. Jag är skyldig, ingen annan. 

Och även om jag ansågs som 

icke tillräknelig innebär det inte 

för mig att jag inte behöver ta 

ansvar. Men jag anser att lagen 

borde följas av alla och jag har 

svårt att se att man av godtycke 

ska kunna vårdas inom tvångsvård 

för att förtroendevalda 

politiker samt jurister inte vill 

lyssna på läkare och experter. 

Naturligtvis kan man diskutera 

straffsatser inom psykiatrin. Folk 

i allmänhet tror att man döms 

till vård, åker in på en avdelning 

för några månaders fika och 

sömn och sen släpps ut. Man 

”kommer inte undan” med vård. 

De allra flesta vårdas i åratal 

längre inom rättspsykiatrin än 

vad deras tid på kriminalvårds- 

Jag är sjuk 

enligt en paragraf 

och frisk 

enligt en annan. 

anstalt skulle bli. Jag vet folk som 

vårdats i åratal för cykelstöld etcetera 

och nya lagändringar som 

väntas komma, då alla ska dömas 

till fängelse, kommer enbart 

att innebära att folk kommer 

ut efter några månader, istället 

för att spendera åratal på klinik. 

Summan av det blir fler dårar på 

gatorna men det hör man ju inte 

politiker säga så klart. 

Landet behöver inte nya lagar, 

de behöver en ordentlig översyn 

av de som redan finns. Man 

måste stärka rättssäkerheten och 

säkra att patienter inte vårdas i 

åratal på grund av godtycke. Jag 

är inte ensam om att vårdas frisk. 

Det finns många som borde släppas 

ut då de sedan länge är friska 

och ofarliga. 

Måste höja rösten 

Jag är en av många som valt 

att blogga om mitt liv och mina 

tankar. Jag har valt att höja 

rösten för att jag vet att jag kan 

ta diskussionen, även om jag 

vill ta den under pseudonym. 

Många kan inte eller vågar inte 

ta diskussionen. Men precis som 

de gamla kampsångerna löd så 

måste man någon gång höja sin 

röst. Och när jag fick e-post på 

min Hispaliv blogg med frågan 

om jag kunde tänka mig skriva 

några rader så tänkte jag först: 

”Nej, jag känner inte igen den 

här organisationen”, men sen 

tänkte jag om och tänkte att en 

diskussion måste föras på alla 

plan. Så jag tackar för möjligheten 

att få skriva dessa rader om 

min och många andras situation. 

För er som är intresserade kan 

ni läsa mer på Hispaliv och vill 

ni kan ni e-maila mig på angiven 

adress. 

Pat Punkt 

Epost: patpunkt01@hotmail.se 

Bloggadress: 

http://hispaliv.blogspot.com 

oberoende 4/2011

ett av livets mera outhärdliga 

faktum är att vi aldrig 

kommer att leva i en perfekt 

värld. paradoxen är att denna 

realitet samtidigt utgör grunden 

för alla de aktiviteter som 

vi uppfattar som själva livet, 

för vem skulle egentligen stå 

ut med att leva i den perfekta 

världen? 

Ovanstående motsägelsefulla 

budskap skulle kunna tolkas som 

att vi stillatigande skall åse alla 

de orättvisor och felaktiga beslut 

som styr den värld som vi alla 

OkOnstLat möte 

“De stora sanningarna 

finner man ofta i det enkla 

och okonstlade mötet”, 

säger Anette Douhan-Sjöberg 

om besöksprojektet. 

Gräv där du står 

n tankar från ett besöksprojekt i malmö 2011 

delar, men så är självklart inte 

fallet. 

RFHL skall i stort och smått 

arbeta för ett rättvisare och 

humanare samhälle. Vi kan göra 

det genom att påverka makthavare 

och vi kan göra det genom 

vårt eget konkreta arbete. 

Under vårt undersökande arbete 

i rättspsykiatrin 2011 tyckte 

vi oss se bristen på vardagliga 

mellanmänskliga kontakter och 

att det fanns ett gap mellan den 

skyddande tjugofyratimmarsvården 

och det nya mera utsatta 

livet som väntade individerna 

efter utskrivning. Det var då som 

vi bestämde oss för att försöka 

göra något själva. 

Tillsammans med kamrater 

från RSMH och Fontänhuset 

bildade vi besöksgrupper av män 

och kvinnor som utifrån sina 

egna dyrköpta erfarenheter samtalade 

med patienterna om de 

möjligheter och svårigheter som 

det innebär att finna en plats i 

samhället. Samtalen präglades 

av patienternas livssituation och 

av besökarnas historia och det 

visade sig snart att vi hade mas- 


t 

t

nåGOt spännande 

”Det känns som början på 

något nytt och spännande. 

Tillsammans finner vi 

nya vägar till ömsesidig 

utveckling”, säger Sonja 

och Carina. 

sor att lära av varandra. Vi träffades 

under okonstlade former 

över kaffe och sött tilltugg. Inga 

möten var det andra likt men vi 

fann snart teman som återkom: 

Vad skall jag göra efter detta, 

vilka vet, vem kan man berätta 

för, vad skall man säga, kan ni 

hjälpa till, hur såg det ut för er 

del, hur ser ett drogfritt liv ut, 

kan man komma till er lokal, hur 

hittar jag dit, måste jag var klädd 

på ett speciellt sätt, går det bussar 

dit och vad kostar det? 

Liten tuva välter ofta stort 

lass och i mötena med patienterna 

förstod vi snart att många 

goda intentioner tidigare hade 

misslyckats p.g.a. liknande 

praktiska smådetaljer. Men i det 

direkta mellanmänskliga mötet 

lyftes de frågorna upp på bordet 

36 

som annars riskerar att stanna 

i individen själv. Om det blir så 

är risken att de även står i vägen 

för en framtida utskrivning och 

ett hyggligt liv. Vi tror att många 

utskrivningar har fördröjts p.g.a. 

en dylik problematik. Det visade 

sig att det krävdes en vanlig 

medmänniska för att lyfta fram 

dessa enkla frågor, och där hade 

vi en stor mission att fylla. 

Under sommaren och hösten 

har vi besökt samtliga avdelningar 

inom rättspsykiatrin i Malmö 

och till nästa år är ambitionen 

att erbjuda besök till samtliga 

intagna patienter i Skåne. 

Vi har lärt oss en massa men ju 

mera vi lär ju mera inser vi hur 

svår och komplex problematiken 

egentligen är. 

En kunskap är att det inte 

räcker med en lokal och öppettider 

för att f.d. patienter skall 

hitta till våra föreningar, eftersom 

besöken förknippas med 

för många rädslor. Så till nästa 

år kommer vi att ha en speciell 

kväll enbart för f.d. patienter. 

Carsten Bellve kommer då 

att servera husmanskost samt 

berätta om hur han tillredde den. 

Nästa steg i utvecklingen blir att 

vi gör maten tillsammans och 

i tredje skedet hoppas vi att de 

f.d. patienterna kommer till våra 

lokaler och deltar på samma sätt 

som alla andra medlemmar. 

Ett modeord i tiden är brukarinflytande 

vilket handlar om att 

brukarna skall beredas inflytande 

och att de på detta sätt skall 

oberoende 4/2011

“vi är eN 

liteN 

iDEalistisk 

grupp 

som försöKt 

göra världeN 

bättrE” 

delta i utformandet av sin egen 

behandling och rehabilitering. 

Det är en utmärkt ambition men 

en fara bland många är att det 

lätt sker på en alltför akademisk 

nivå. Ett annat problem är att 

individen kan ha problem med 

att uttrycka sina mål, möjligheter 

och begränsningar. 

Vi tror oss veta att det är bättre 

med små säkra steg än stora 

osäkra kliv. Det är stora kliv 

att gå från total omsorg till ett 

autonomt liv och det är svårt 

att utrycka det man inte förstår 

eller det som man inte själv står i 

kontakt med. 

Vår ambition var att skapa ett 

forum för tankar och reflektion 

samt att erbjuda mellanstationer 

mellan fångenskap och frihet. 

Fångenskapen kan som bekant 

vara såväl fysisk som mental, 

våra föreningar kan bidra 

till att öppna upp den själsliga 

fångenskapen. God mat, gemenskap, 

tid och en bra fotbollsmatch 

på TV har visat sig vara 

en utmärkt terapeutisk metod. I 

tryggheten och välbefinnandet 

uppstår kommunikation och ur 

den dialogen kan vi skapa de 

gynnsamma förändringarna. 

Vi är en liten idealistisk grupp i 

Malmö som på vårt lilla sätt har 

försökt att göra den här världen 

något bättre. Vi kommer aldrig 

att förändra hela världen eller 

psykiatrin, men landet består av 

ett antal små Malmö och tillsammans 

kan vi som medmänniskor 

åstadkomma små under var och 

utbiLdad kOck 

Carsten som är utbildad 

kock kommer under 

våren att hålla i matlagningskurser 

speciellt 

riktade till f.d. patienter 

från rättspsykiatrin. 

en på sin och ort och utifrån 

våra specifika förutsättningar. 

En av våra ambitioner var att 

själva utvecklas som människor 

och att sudda ut gränsen mellan 

den som ger och den som får. 

Efter denna tid kan vi konstatera 

att vi har lärt oss massor, båda 

om rättspsykiatrin, om patienterna 

och om oss själva och 

våra verksamheter. Vi har lärt 

känna den miljö som patienterna 

lever i och vi har fått ta del av 

livshistorier som samtliga har 

romanpotential . Det har varit en 

spännande resa och det bästa av 

allt är att den inte är slut och att 

vi aldrig lär nå fram till slutdestinationen. 

Text & foto: 

Hans Johansson 

4/2011 oberoende 37

n personer frihetsberövas i strid mot konvention: 

sovjet i sverige? 

1977 aNtOg världskongressen i psykiatri 

Hawaiideklarationen. Deklarationen 

tillkom som en reaktion mot missbruk av 

psykiatri, bl a i dåvarande Sovjetunionen 

där personer som inte delade den regimens 

värderingar ansågs vara psykiskt sjuka. I deklarationen 

står att »ingen åtgärd får ges mot eller 

oberoende av patientens vilja, såvida inte patienten 

på grund av sin psykiska sjukdom är ur stånd att 

avgöra sitt eget bästa, och sannolika skäl talar för 

att patienten eller någon annan kommer att åsamkas 

allvarligt men om behandlingen uteblir». 

Om patienten eller någon annan kräver 

åtgärder som står i strid med vetenskapliga 

och etiska grundsatser skall psykiatern vägra 

medverka. 

HawaII-DEkLaRatIONEN äR en grundnorm i 

svensk psykiatri. Den ska utgöra ett skydd för 

psykiskt friska medborgare att vårdas mot sin 

vilja av en politiskt styrd psykiatri. Men psykiatrin, 

och särskilt rättspsykiatrin är ett politiskt hett 

område där många politiker tycker det är bekvämt 

att profilera sig. Särskilt tydligt blev detta efter de 

uppmärksammade vansinnesdåden i början på 

2000-talet. 

Många politiker drev linjen att psykiatrin var för 

slapp och krävde hårdare tag och fler sanktionsåtgärder. 

Vad politikerna missade (medvetet?) var att 

de flesta av gärningsmännen sökt psykiatrin men 

till stora delar nekats hjälp. Dåden hade alltså 

inte utförts av personer som kommit ut från 

psykiatrin för tidigt och för lättvindigt. De begicks 

av människor som sökt hjälp men nekats 

att komma in på grund av en kraftigt nedbantad 

psykiatri som saknade resurser. Det spelade 

dock ingen roll att detta framkom tidigt och tydligt. 

De politiska signalerna var klara och tydliga 

och har legat fast sen dess. Hårdare tag. 

DEt äR OckSå kRavEN På hårdare tag som gör 

att psykiatrilagsutredningen kommer att föreslå att 

personer som utför brott utan att vara medvetna 

om det på grund av psykisk ohälsa trots detta har 

ett ansvar och ska dömas till fängelse för brottet. 

Det är de hårdare tagen som gör att människor 

38 

som döms till kortare fängelsestraff men efter straffets 

avtjänande ändå befinns farliga för samhället 

ska förvaras på särskilda säkerhetsboenden ända 

tills de inte längre befinns farliga av en domstol. 

De hårdare tagen har gjort att vårdtiderna i 

rättspsykiatrin har blivit längre eftersom förvaltningsdomstolarna 

som beslutar om frigivning 

av patienter inskrivna i rättspsykiatrin har blivit 

mycket hårdare i sina bedömningar. Kort sagt, det 

råder en stark politisk styrning av tvångspsykiatrin 

som ingen verkar bry sig om. 

2006 SkREv PSykIatRERNa Jan-Otto Ottosson 

och Ulf Åsgård i Läkartidningen: 

” Psykiatrin har en dubbel funktion genom att 

både göra gott mot sina patienter och – framför 

allt genom den rättspsykiatriska vården – utöva 

social kontroll. Uppgifterna kommer vanligtvis 

inte i konflikt med varandra, men vid rättspsykiatrisk 

vård av psykiskt störda lagöverträdare med 

särskild utskrivningsprövning tvingas psykiatrin 

att utöva den sociala kontrollen trots att det inte 

längre finns ett vårdbehov. Det är ett sedan länge 

påtalat politiskt missbruk av psykiatrin, vars fortgående 

underminerar psykiatrins legitimitet.” 

Ett antal personer, någon har nämnt ett 80-tal, 

sitter idag inspärrade i rättspsykiatrin trots att 

psykiatrer inte längre ser att personerna har ett 

vårdbehov, trots att de inte anses farliga för samhället. 

Psykiatrer som anser sig dela värderingarna 

i Hawaii- deklarationen går i tysthet 

med på att domstolar med politiskt tillsatta 

ledamöter utan kunskap om psykiatri, frihetsberövar 

människor för brott 

de med största sannolikhet 

inte kommer att begå. Det 

borde vara en stor skandal 

men ingen pratar om det. 

Visst luktar det lite Sovjet 

över det hela? 

Krönikan 

Per sternbeck 

oberoende 4/2011

jag är inställd på Metadonet, fortsätter 

Mikael. Jag hoppas det ger 

mig en jämn och stabil plattform 

att stå på så att jag kan bygga upp 

mitt liv igen. Många av förutsättningarna 

finns, förklarar han, jag 

har egen bostad, bra kontakt med 

min dotter, hunden och en kompis 

som har byggfirma. 

– Jag hade aldrig klarat att jobba 

så länge som jag ändå gjorde, säger 

Mikael, om det inte varit för att 

det var en kompis jag jobbade för. 

– Min långsiktiga plan är att 

om sådär en tre-fyra år flyttar jag 

till Sundsvall. Där finns många av 

mina riktiga vänner. Stockholm är 

visserligen en stad jag älskar, men 

den är fylld av så många negativa 

associationer som hela tiden gör 

sig påminda. Sundsvall är inte en 

stad som missbruket ”skitat ner”. 

Janne Wallin 

Underhållsbehandling 

■ I underhållsbehandling eller LAB, bruk, utredning från socialtjänst och 

Läkemedelsassisterad behandling bostad för att nämna några krav. 

för opiatberoende används Metadon, Det är långa väntetider och det re- 

Subutex och Suboxone. Metadonet gelsystem som omgärdar all under- 

som används är flytande metahållsbehandling upplevs av de flesta 

donmixtur. Subutex och Suboxone patienter som godtyckligt och oklart. 

innehåller buprenorfin, Suboxone Det råder också stora skillnader mel- 

även naloxon. 

lan olika mottagningar hur socialsty- 

■ I underhållsbehandling används relsens föreskrifter ska tolkas. Det 

alltid flytande metadon till skillnad finns också en stor opinionsbildning 

från t.ex. en smärtmottagning där i Sverige mot underhållsbehandling 

tabletter används. Läkemedel som där moralargumenten är förhärs- 

Subutex krossas ofta till pulver, trots kande. 

att de ska smälta långsamt under RFHL ■ I Sverige Shop idag är 3395 personer 

tungan. Detta sker då man i beroen- 

RFHL 

i underhållsbehandling. 

ger ut, själva och i 

1627 

samar- 

har 

devården försöker förhindra läckage Metadon, och 1768 har Subutex/ 

bete med andra, böcker, tidningar 

av läkemedel. 

Suboxone (enl Socialstyrelsen). 

och trycksaker som är relaterade 

■ Underhållsbehandling upplevs av 

till våra 

■ Subutex 

områden. 

ersätts 

Besök 

i allt högre 

oss på 

grad 

många som onödigt svår att få. Det av Suboxone som enligt många pa- 

www.rfhl.se och beställ. 

behövs dokumentation om misstienter ger betydligt fler biverkningar. 

Gå med i RFHL! 

2/2009 2/2011 4/2011 oberoende 

oberoende 

39

Rättspsyk hjälper & stjälper - RFHL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?