BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
Vi har skapat en samhällsordning, vars centrala styrande mekanism
är kravet på stadigt ökande förräntning av det investerade kapitalet.
Därför skall det vi gör i varje stund göras så snabbt som möjligt.
Omsättningens storlek är viktigare än kvaliteten hos det som blir producerat.
Eftertanke, lugn och omtanke har inget värde i sig självt. Det
handlar inte om att göra sakerna bra eller att ta särskild hänsyn, utan
om att producera så mycket som möjligt. Konkurrensförmågan skall
konstant förbättras, omkostnaderna skall fås ner och förtjänsten stiga
mot skyn. Det skall vinnas marknadsandelar och hela tiden utvecklas
nya produkter. Kodordet är innovation. Människan har själv blivit en
produkt som skall genomgå kontinuerlig utveckling, som var hon ett
slags biomekaniskt verktyg. Det finns inte längre någon förutsägbar
samhällsordning, bara en arbetsmarknad som hela tiden förändrar
sig. Vi kan inte räkna med att något är bra nog som det är. Tvärtemot:
alla arbetsplatser och organisationer är under konstant omformning.
Kapitalismens succé bygger på tidsstudier och rationalisering. Om
en verksamhet inte ger tillräckligt överskott till sin ägare stängs den.
Profitmotivet är det som håller hjulen igång. Mer är alltid bättre. Vad
vi producerar eller vad nytta tingen gör är underordnat, bara de låter
sig omsättas. För endast på så sätt kan vi försäkra oss om att konsumtion
och produktion fortsätter stimulera varandra i en konstant
uppåtgående tillväxtspiral.
Denna evigt accelererande materiella aktivitet har en djupgående
inverkan på hela samhällskroppen. Det är som om vår kollektiva
ämnesomsättning har löpt iväg och nu har en feber som aldrig vill gå
ner. De förhållanden vi lever under rivs hela tiden i bitar. Vi befinner
oss ett tillstånd av oupphörligt uppbrott som var vi på evig, desperat
flykt. Utan någon påvisbar grund måste vi hela tiden bort från där
vi är. Politiker, näringsfolk och experter av alla slag säger oss att det
är påträngande viktigt att vi ständigt förändrar oss. Om vi känner
att situationen är obehaglig, är det inte omständigheterna det är fel
på utan oss själva. Vår civilisation är bortom förmåga att finna lugn
och vila. Det är som om vi är fastlåsta i en självförstärkande mani. Vi
springer utan att vara på väg någonstans. Vi slänger saker omkring
oss utan att ha något att sätta dit istället. När det kommer till kritan
62