BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

19. TEKNOLOGI
handen. Teckningstekniskt är dessa bilder på nivå med det bästa människan
någonsin presterat.
Man kan diskutera när människans utveckling egentligen
kulminerar. Från Mullerupkulturen i Danmark finns det till exempel
8 000 år gamla jaktredskap, vilkas raffinerade detaljering inte överträffats
i någon hantverksmässigt framställd produkt. Den 146 meter
höga Khufu-pyramiden i Giza som uppfördes för omkring 5 000
år sedan, framstår alltjämt som en av alla tiders mest förbluffande
tekniska prestationer. När bronsåldern i Norden var på sin höjdpunkt
förmådde man stöpa meterlånga, ornamenterade, rituella blåsinstrument
i metall med en så förfinad millimetertunn godstjocklek att det
nu 3 000 år senare är närmast omöjligt att göra efter. Människan tycks
från tidigaste tider ha varit ett med teknologin. Den gjorde det möjligt
för oss att omforma naturen efter våra behov och förnimmelser, men
genom påverkningarna från det som omgav oss kom vi samtidigt att
ändra på vår syn både på världen och på oss själva.
På samma sätt som för evolutionen av de levande biologiska
systemen, har också teknologin i sin utveckling rört sig från relativ
enkelhet mot en ökande komplexitet. Ingen av dessa två evolutionära
processer verkar emellertid ha skapat konstant linjära förlopp. Människans
historia karaktäriseras av långa perioder med en hög grad av
teknologisk stabilitet, avlösta av plötsliga språng i utvecklingen, precis
som det ser ut att gälla inom den biologiska evolutionen. Teknologin
har typiskt ändrat sig simultant på flera områden över en relativt kort
tidsrymd, för att därefter åter komma in i en långvarig, permanent
form. De arkeologiska beteckningarna jägarstenålder, jordbrukarstenålder,
bronsålder och järnålder refererar just till sådana långvariga
perioder med teknologisk kontinuitet. Det finns inte mycket i
människans historia som tyder på att vi har haft ett särskilt behov
av att ändra på tingens tillstånd med mindre än att de varit högst
nödvändigt. Tvärtom är teknologins historia kännetecknet på människans
glädje över att fasthålla och förädla redskapens form. Fälten
i Europa blev från åkerbrukets införande och många tusen år fram i
tiden skördade med en skära som först var av flinta, sedan av brons
och sist av järn. På medeltiden började smederna att förlänga skärans
blad och monterade på ett skaft, så det blev en mer effektiv lie och
275