BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

17. DÖDEN
rör sig mot samma oundvikliga öde. Till och med himlens stjärnor
brinner ut. När vi släpper världen släpper vi oss själva, men livet är
evigt. Det förs vidare från människa till människa. Vi är oåtskiljaktigt
förbundna med dem som kom före oss och med dem som kommer
sedan. Döden demonstrerar detta obrutna sammanhang. Den visar
oss att det vi gör har en betydelse som sträcker sig långt utöver oss
själva och vår egen tid.
Kulturen har sitt ursprung i människans möte med döden. Den äldsta
kultiska handling vi känner till utspelade sig för kanske 80 000 år
sedan i en håla i Shanidar i nordliga Irak. Här upptäckte arkeologer i
slutet av 1950-talet liket av en neanderthalman, som efter sin död blev
beströdd med en stor mängd olika slags blomster. Neandertalarna
var knappast människor i nutida mening, men genom att lägga den
döda i en håla och täcka liket med blommor visade de en andakt och
en innerlighet som varje människa omedelbart kan känna igen idag.
Döden är kulturens naturliga centrum, för den fasthåller uppmärksamheten
på livets absoluta betydelse. De är också här den ekologiska
estetiken har sin begynnelse: genom förståelsen av livets kretslopp
som ett heligt och upphöjt mysterium. Vi skall inte söka döden, men
tanken på den ska inte vara oss ovälkommen. Skönhetens styrka och
allvar är helt förbunden med dödens närhet.
257