BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

17. DÖDEN
fenomen har sitt eget museum. På så sätt släpar den teknologiska
civilisationen runt på ett ständigt växande bagage av dåtida kvarlåtenskap.
Det är likt en människa i upplösning som krampaktigt håller på
sina ägodelar och sitt avfall av rädsla för att helt försvinna.
Vi producerar oändliga mängder underhållning och spel
som kan slå ihjäl tiden, men kulturen förstådd som en gemensam
andlig strävan existerar inte längre i vårt samhälle. De klassiska
konsterna som presenteras i våra teatrar, konsertsalar och museer
är inte en egentligt levande kultur utan snarare ett slags kulturell
protes som tjänar till att dölja kulturens frånvaro. Denna funktion
är särskilt tydlig i museet för modern konst. Konstverken här är i
princip skapade som museiföremål. Man kan kanske säga att det är
ett slags kulturell imitation. I motsättning till objekten i en etnografisk
samling har de aldrig haft någon egentlig funktion i samhället utöver
att betraktas. Konstverket blir från det ögonblick det lämnar konstnärens
verkstad, behandlat och beskrivet som ett musealt objekt. Det
blir studerat och tolkat av konstkritiker och insatt i ett historiskt och
teoretiskt sammanhang och kommer alltså inte vid någon tidpunkt ut
ur konstmaskinens egen, slutna cirkel. På museet ingår det sedan i en
ordning, som ursprungligen skapades av den svenska naturforskaren
Carl von Linné för att systematisera samlingar av naturalier såsom
stenar, uppstoppade djur och pressade blommor, men senare också
förhistoriska och andra kulturföremål. Mycket lite har ändrat sig sedan
dess. Vi ser på nutidskonsten med samma distanserade blick som
på forntidens artefakter och i deras respektive museer blir de båda
kategorierna av föremål behandlade på samma sätt. När ett modernt
konstverk skall flyttas, hanteras det med bomullsvantar och inspiceras
av konservatorer precis som man skulle gjort med den mest sköra
faraoniska papyrusrulle. Omsorgen för det enskilda konstverkets
fysiska tillstånd i museet för modern konst är uttryck för vår totala
brist på tillit till kulturens reproduktiva förmågor.
En levande kultur är som vilket annat ekologiskt system
som helst. Den återskapar sin form inifrån med rytmiskt pulserande
kraft. I den indiska miljonstaden Calcutta kan man ännu bevittna
en arkaisk rituell begivenhet som illustrerar den rituella kulturens
självreproducerande egenskaper. Varje år efter monsunen firar hela
253