BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
sums materialitet helt upphöra. Det är som om partiklarna uppstår ut
ur intet, i ett dansande obestämt mönster som transcenderar både tid
och rum. Det finns ingen grund i att se naturvetenskapens upptäckter
som en motsättning till den förnimmelse av andlig närvaro och
synkronicitet i universum som människor överallt och i alla tider har
haft. Tvärtom kan man säga att forskningen grundläggande bekräftar
att stoff och medvetande är två sidor av samma sak.
Inget visar emellertid med större tydlighet att människans
ande är identisk med den ande som härskar i naturen än vetenskapens
viktigaste verktyg: matematiken. Hur skulle vår medvetenhet annars
kunna rymma ett oändligt, abstrakt och immateriellt universum av
tal som gör oss i stånd att beräkna och beskriva vilken som helst
fysiskt relationsförhållande i det universum vi lever i? Matematiken är
orsak till att vi kan skapa mikroskopiska, elektroniska kretslopp och
navigera satelliter som befinner sig miljoner kilometer ute i rymden.
Teknologin och vår förståelse för naturens lagar är samlad i lager på
lager av matematik, men vi kan också finna matematiken i alla former
av musik. Detta nära samband mellan matematikens mönster och
materians beskaffenhet och mellan matematik och skönhet demonstrerar
mer övertygande än något i den heliga skriften, att människan
är delaktig i en gudomlig kosmisk ordning.
Om vi skall återskapa skönheten i människans kultur behöver vi en
metafysisk tolkning av vetenskapens upptäckter och vi behöver en vetenskap
som erkänner människans subjektiva erfarenheter såsom en
oåtskiljaktig del av det fysiska universum. Det betyder inte att den vetenskapliga
metoden komprometteras, men bilden skall utvidgas och
bringas i överensstämmelse med människans intuitiva förnimmelse
av världen. Utvecklingsläran behöver till exempel inte uppfattas som
ett bevis för att livet är en produkt av blinda mekaniska tillfälligheter.
Vi kan i stället se på evolutionen som ett uttryck för att universum
är genomströmmat av en sökande, improviserande och formgivande
kraft, helt såsom människan själv. På så sätt blir bilden meningsfull
och angelägen. Darwins lära är den samma, men den visar nu att
människans skapande förmågor avspeglar en fundamental aspekt av
universums som helhet.
224