BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
gen mer av allting, men det som framställdes fick en allt mindre omsorgsfull
behandling. Bland de första som uppmärksammade denna
allvarliga kulturella förlust var engelsmännen William Morris och John
Ruskin. Morris var grafiker, diktare och politisk agitator. Han tillhörde
den första generationen marxister och såg ett direkt samband mellan
kapitalens makt och den estetiska utarmningen av vanliga människors
liv. Inspirerad av tecknaren och teoretikern John Ruskins teori om
en medeltid där alla hantverkare också var konstnärer, skapade han
begreppet konsthantverk och etablerade flera arbetsgemenskaper
med hantverkare, vilka skulle fungera som en direkt motrörelse till
den ödeläggande kapitalistiska samhällsordningen. Morris’ arbete för
en förening av konst och hantverk fick långvarig betydelse för den
europeiska designkulturen (bland annat den moderna danska möbelkonsten),
men hans politiska dröm om att bekämpa kapitalismen och
den industriella revolutionen med handgjorda bruksföremål visade
sig snabbt vara en illusion.
Efter Första Världskriget uppstod en ny kraftfull estetisk
och kulturpolitisk rörelse som i motsats till Morris tog utgångspunkt
i samtidens teknologi, vetenskap och rationalitet. Dess ideologiska
rötter var den tyska och österrikiska reformrörelsen som önskade
frigöra och omforma människan genom vegetarisk kost, nudism
och löst sittande kläder. Där reformrörelsen var präglad av art noveau
och naturromantik hade istället den nya rörelsen maskinernas
funktionella, dynamiska skönhet som ideal. Den manifesterade sig
som en reaktion mot den borgerliga klunkestilens sentimentala och
överdekorerade formspråk. Arkitekten Adolf Loos från Österrike
kallade rentav ornamentet för en förbrytelse. Denna nya estetiska
rörelse blev känd som den internationella modernismen eller (i Skandinavien)
som funktionalism. Liksom reformrörelsen drevs den av en
dröm om att frigöra människan fysiskt, andligt och socialt genom att
ändra vårt sätt att leva på, men modernisterna föreställde sig att det
skulle ske genom att få den estetiska kulturen i överensstämmelse med
den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Centrum för denna
rörelse var Bauhausskolan, som öppnade i Weimar 1929 och senare
flyttade till Dessau, där den stängdes av nazisterna 1933. Det var här
arkitekter, målare och konsthantverkare i samarbete utvecklade det
150