BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
Ett exempel på en sådan syntes mellan teknologi, ande och materia
är de lerklinade byarna som man till helt nyligen kunde se i relativt
intakt form på flera ställen i Indien, bland annat hos Santhalfolket i
Västbengalen. Denna byggnadstyp går tusentals år tillbaka i tiden och
överlevde för att den var hållbar, praktisk och ekonomisk. Husen var
hygieniska, lätta att rengöra och svala i den tropiska värmen och så
var de dessutom mycket vackra. Den lerklinade byn framstod som en
organisk skulptur där hus, gårdsplaner och de omgivande murarna
hängde fullkomligt samman som en mjuk kropp som omslöt och
skyddade sina invånare. Allt var format för hand, berört och smekt.
Det fanns inga medvetna estetiska beslut i byggandet. Skönheten
uppstod enbart på grund av det nedärvda byggnadssättet och i sättet
det gjordes på. Den var resultat av tradition och evolution, av upprepning
och kollektiv kunskap. Den lerklinade byn utgjorde inte bara ett
estetiskt kontinuum, där varje bruksföremål alltifrån den storhjuliga
oxkärran till den keramiska vattenkrukan ingick i en perfekt helhetsbild.
Den fällde samtidigt in sig som en självklar estetisk mening i det
omgivande landskapet. Därtill kom att varje enskilt hus var en del av
en större rituell och kosmologisk ordning. Eldstaden var husets symboliska
hjärta och genom rökhålet i taket förband det familjen med
himlen och gudarnas värld. Byggnaden behandlades som ett slags
levande väsen. När kvinnorna i Orissa målade de lerklinade väggarna
med rituella ornament med rismjölspasta sade de att de matade deras
hus. Ornamenten var både en dekoration och ett offer till gudinnan
Lakshmi. Den tvättades bort av sensommarens monsunregn och betydde
att huset behövde en ny ytbehandling med lera, ibland blandad
med kogödsel. Blandningens fiberinnehåll förbättrade lerans styrka,
men den hade också ett symboliskt värde eftersom kon och alla dess
utsöndringar betraktades som heliga.
Den estetiska kvaliteten hos de lerklinade indiska byarna är i princip
likadan som den vi kan finna i en traditionell vitkalkad by på de grekiska
öarna, eller de flesta andra sorters förindustriell byarkitektur.
De gamla byarna har en charm och tilldragningskraft som beror på
att de alla har blivit till likt levande organismer, där den ena formen
vuxit fram ur den andra. De framstår som improviserade musikaliska
148