BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

9. NATURENS VÄRDE
vi, högre stående förnuftsväsen, hade både rätt och plikt att avrätta i
allmänhetens intresse.
Man kan förnimma tidens självmedvetande på det sätt
den härskande klassen anlade sina parker på, såsom en genomförd
geometrisk ordning. De formklippta träden och buskarna i snörräta
rader framstod som en absolut motsättning till det omkringliggande
landskapets organiska oordning. Man började också anlägga vägar
som var fullständigt räta linjer utan hänsyn till landskapens naturliga
topografiska böjningar, inte för att det var praktiskt utan för att det
demonstrerade människans makt och överblick. Naturen framstod
vid denna tidpunkt alltjämt som oövervinnelig, fylld som den var av
ändlösa skogar, sumpmarker, stäpper, berg och oceaner. De vetenskapliga
och teknologiska angelägenheterna hade därför en heroisk
karaktär som inte minst fann sitt uttryck i de stora upptäcktsfärderna.
Människan ville vara herre i världen och ju större våra teknologiska
krafter blev, desto mer miste vi respekten för den helhet vi var en del
av. Ju fler bakomliggande mekanismer vetenskapen kartlade, desto
mer framstod biologin som tom, själlös mekanik. Till sist verkade det
inte finnas något kvar som förhindrade oss att göra med naturen och
våra medskapelse som vi hade lust till.
Den rationella vetenskapssynen på naturen och de teknologiska
och industriella konsekvenserna som den förde med sig
väckte visserligen en omfattande kulturell motreaktion. Från slutet
av 1700-talet började de så kallade romantiska målarna, diktarna
och kompositörerna i ökande grad dyrka det dåtida, mystiska och
irrationella. Medan fabriker och järnvägar bredde ut sig runt dem
framställde konstnärerna den oberörda naturen som en reservoar av
ande och känsla. Man kan se det i Casper David Friedrich och John
Constables målerier som försöker fånga landskapens outgrundliga
och upphöjda gudomlighet och man kan höra det i Beethovens 6:e
symfoni, Pastorale, som försöker gripa det öppna landskapets myllrande
ström av rörelse och erotisk energi. Den romantiska epokens
naturdyrkan kulminerar med de amerikanska transcendentala diktarna
Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman.
Deras intensiva lovprisande av Amerikas natur var en väsentlig inspiration
för den naturskyddsrörelse som under 1800-talets senare del
129