BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

SKÖNHETENS BEFRIELSE
Jordens geologi berättar för oss att den blev till för omkring 4,6 miljarder
år sedan. Det började med att stoffet från exploderade supernovor
samlade sig till en glödande kula och att denna glödande kula
under sin gradvisa avkylning skapade en fast yta. Under loppet av
de nästkommande hundra miljonerna år träffades jordskorpan emellertid
av återkommande stora meteorsvärmar som sköt in i planeten.
Många av dessa meteorer bestod av is och det var troligen de som
berikade jorden med det överflöd på vatten – en av livets nödvändiga
förutsättningar. För omkring 3,8 miljarder år sedan formade sig en
egentlig stabil jordskorpa och i Isukasia på Västgrönland kan man
ännu finna bergarter som stammar från denna tid. Det är de äldsta
stenarna på jorden och det verkligt förunderliga är att dessa stenar
rymmer omisskännliga tecken på liv. Livet verkar alltså ha uppstått
på jorden så snart den i minsta grad blev beboelig. Atmosfären vid
denna tidpunkt var visserligen utan syre eller ozon för att skydda mot
solens ultravioletta strålning och de material jorden bestod av var
tämligen radioaktiva, men ändå började livet att röra på sig ganska
omgående. De olika aminosyrorna mötte varandra och började bygga
proteiner, cellväggar och arvsanlag. Det är som om livet och jorden
är två sidor av samma sak. Som om klotet från födseln var skapat för
att frambringa biologins levande mirakel och att livet och planeten
härefter ingick in en symbios som var så nära att det verkligen är meningsfullt
att tala om jorden som en levande organism i sin helhet.
Det var denna tanke som den engelska kemisten James Lovelock presenterade
för en större allmänhet med sin bok om Gaiateorin 1979.
Lovelock hade börjat intressera sig för att förstå livet på jorden när
han i början av 1960-talet anställdes av NASA för att delta i förberedelserna
av en framtida undersökning efter liv på Mars. Lovelock gav
sig till att börja med till att studera livet på jorden ur ett planetariskt
perspektiv och det var detta studium som fick honom att inse att
det försiggick något enormt egendomligt på vår egen planet. Jordens
atmosfär och klimat hade skenbart varit förhållandevis stabilt i flera
miljarder år, trots att värmestrålningen från solen avtagit med 30 %
under samma period. Jorden hade inte frusit till is som den då borde
gjort, utan tvärtom förblivit optimalt anpassad till livets utveckling
124