BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom
BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom
BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
MORTEN SKRIVER<br />
<strong>SKÖNHETENS</strong><br />
<strong>BEFRIELSE</strong><br />
FÖRSLAG TILL EN<br />
EKOLOGISK ESTETIK
Lösningen på världens problem är inte teknologisk,<br />
utan kräver ett nytt sätt att se världen på.<br />
Skönhetens befrielse är full av spännande infallsvinklar,<br />
tankeväckande upplysningar, svindlande perspektiv och<br />
originella förslag på lösningar.<br />
”När förorening och miljöproblem på allvar blev ett tema i den<br />
offentliga debatten, kände jag mig på ett märkligt sätt lättad.<br />
För mig gav det djup mening, att den omfattande förstöring<br />
jag såg i mina omgivningar, hade vittgående konsekvenser;<br />
att det så att säga var emot livet. Jag fann det tryggt att veta,<br />
att det som var fult också var sjukt.”<br />
– Citat från bokens förord.<br />
Morten Skriver, född 1954.<br />
Bildkonstnär med särskilt intresse<br />
för gränsområdet mellan konst,<br />
vetenskap och religion.<br />
Han har skrivit böcker, artiklar<br />
och essäer, samt regisserat<br />
flera dokumentärfilmer.<br />
Morten Skriver har<br />
dessutom undervisat i olika<br />
sammanhang, bland annat<br />
en rad år som lektor vid<br />
Den Kungliga Danska<br />
Konstakademin.<br />
ISBN 978-91-977280-9-6<br />
9 789197 728096
Morten Skriver<br />
Skönhetens<br />
befrielse<br />
Förslag till en ekologisk estetik<br />
Svensk översättning av Vera Billing<br />
IgenoM Förlag
Originalets titel:<br />
Skønhedens befrielse, Forslag til en økologisk estetik<br />
ISBN 978-87-7973-335-0<br />
© 2008 Morten Skriver och Tiderne Skifter, København<br />
www.tiderneskifter.dk<br />
Av samma författare:<br />
Mønstre, sammenhæng og gentagelse, 1984<br />
Vejledning for kunstælskere, 1986<br />
Forvandlingens kunst, 1988<br />
Blomsternes Filosofi, 1995<br />
Skönhetens befrielse, Förslag till en ekologisk estetik<br />
© 2011 Morten Skriver<br />
All icke-kommersiell kopiering är tillåten med angivande av källa.<br />
Översättning från danskan,<br />
bearbetning och layout<br />
nära danska utgåvan Vera Billing<br />
Svensk utgivare <strong>Igenom</strong> Förlag<br />
forlag@igenom.se, tel 070-385 33 06<br />
ISBN 978-91-977280-9-6<br />
www.igenom.se
Till Ursula<br />
som gav mig idén<br />
och Bettina<br />
som hjälpte mig genomföra den.
Innehåll<br />
1. Introduktion..............................................<br />
2. Livet och den ringlande ån......................<br />
3. Animalisk produktion..............................<br />
4. Smärtan i frysdisken.................................<br />
5. Bedövningens logik..................................<br />
6. Idéns form.................................................<br />
7. En verklig katastrof..................................<br />
8. Omvändelse...............................................<br />
9. Naturens värde..........................................<br />
10. Skönhetens ursprung................................<br />
11. Sanning och upplevelse............................<br />
12. Pengar.........................................................<br />
13. Anti-copyright...........................................<br />
14. Religion.......................................................<br />
15. Vetenskap...................................................<br />
16. Konst..........................................................<br />
17. Döden.........................................................<br />
18. Begränsningens styrka..............................<br />
19. Teknologi...................................................<br />
20. Ett ekologiskt samhälle............................<br />
21. Nu...............................................................<br />
7<br />
19<br />
33<br />
47<br />
61<br />
75<br />
94<br />
109<br />
123<br />
139<br />
155<br />
170<br />
186<br />
197<br />
212<br />
228<br />
243<br />
258<br />
273<br />
288<br />
305
1. INTRODUKTION<br />
1<br />
Introduktion<br />
1<br />
e flesta är iDag klara över att människan på otaliga sätt<br />
Dhåller<br />
på att underminera jordens ekologi och därmed också<br />
förutsättningarna för sin egen fortsatta existens. Mycket tyder på att<br />
vi kommer att stå inför katastrofala tillstånd om vi inte snart förmår<br />
vända utvecklingen. Världens problem kan verka oöverskådliga och<br />
skrämmande, men mitt budskap med denna bok är att vi bör vara<br />
tacksamma för de tecken på ekologiskt sammanbrott vi bevittnar.<br />
Utan dem skulle vi alldeles sakna den helt avgörande orienteringspunkt<br />
som kan hjälpa oss att återskapa skönhet och mening i människans<br />
tillvaro. Den ekologiska krisen framställs ofta som ett rent<br />
teknologiskt problem, underförstått att vi kan fortsätta leva som<br />
hittills när vi väl har funnit de rätta tekniska lösningarna. Men de<br />
ekologiska olyckorna, från den globala uppvärmningen till utplånandet<br />
av jordens regnskogar, är endast delar av en sammanhängande<br />
sjukdomsbild, som också visar sig i vår kultur och vårt samhälle som<br />
en tilltagande fulhet och upplösning. Vi håller på att förstöra både oss<br />
själva och våra omgivningar och det är en situation, som endast kan<br />
ändras genom en radikal förändring av människans livsform och sätt<br />
att se världen på.<br />
Det är min förhoppning med denna bok att kunna medverka<br />
till formuleringen av ett ekologiskt helhetsperspektiv på livet,<br />
samhället och naturen, för jag tror inte det finns någon annan väg<br />
ut ur det mörka kaos vi befinner oss i. Mycket förenklat består bokens<br />
huvudståndpunkt av två motställda element. Den ena sidan är,<br />
att vi skapat en teknologisk civilisation, som i kraft av sin enorma<br />
energiförbrukning och krav på konstant materiell tillväxt pressar ut
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
skönheten ur världen. Den andra sidan är, att vi genom att få människans<br />
kultur i överensstämmelse med naturen i vidaste bemärkelse<br />
kan återfinna kontakten med de universella formskapande krafter<br />
som är all skönhets upprinnelse. Mina tankar om dessa ting kommer<br />
till stor del ur konkreta iakttagelser av platser och tillstånd jag gjort<br />
genom åren. Jag vill därför koncentrera denna introduktion kring en<br />
kortfattad framställning av några väsentliga mätningspunkter i min<br />
egen subjektiva undersökning av världens tillstånd.<br />
2<br />
Omkring 1960 påminde den förstad till Köpenhamn där jag växte<br />
upp ännu om en by på landet. I mitten låg en ’kro’, en smedja och<br />
en affär och i periferin fanns resterna av de jordbruk och handelsträdgårdar<br />
som ännu inte avvecklats helt. Nybyggnation gick till så<br />
som den gjort i århundraden. Mycket av grävningsarbetet gjordes<br />
av arbetslag med spadar och hackor, husen murades från grunden<br />
och snickarna sågade och fogade med handverktyg. Men på några<br />
få år ändrades bilden helt och hållet. Entreprenörsmaterial i mängd<br />
rullade in från alla håll. Skogen delades i två av en fyrfilig motorväg.<br />
Den gamla byns centrum jämnades med marken och istället byggdes<br />
två 14-våningshus upp, samt ett köpcenter med tillhörande asfalterad<br />
parkeringsplats. Slutligen uppfördes en grå stad av prefabricerade betongelement<br />
på den närliggande mossen. När allt var färdigt och alla<br />
grävmaskiner och byggkranar körts bort, framstod resultatet som en<br />
totalt anonym förstad, som kunde ligga vid vilken motorvägsavfart<br />
som helst, var som helst i Europa. Den acceleration av samhällets<br />
kraftutveckling som jag under dessa år bevittnade gjorde ett outplånligt<br />
intryck på mig. Min familj och samtiden över huvud taget var<br />
fascinerad av den teknologiska utvecklingen. Det gällde också mig<br />
själv – jag älskade bilar, flygmaskiner och rymdraketer, men det jag<br />
såg hände runt omkring mig var ändå starkt oroväckande. Världen<br />
befann sig i en genomgripande, irreversibel och framför allt simultan<br />
förändring, och det som försvann var till stora delar sådant som jag<br />
höll av, medan det som kom istället tycktes mig fult, avbesjälat och<br />
obehagligt. När föroreningarna och miljöproblemen på allvar blev
1. INTRODUKTION<br />
ett tema i den offentliga debatten runt 1970 kände jag mig på ett<br />
underligt sätt lättad. För mig fanns det djup mening i att den estetiska<br />
ödeläggelse jag såg i mina omgivningar också måste få vittgående<br />
konsekvenser; att det så att säga var mot själva livet. Jag fann det<br />
betryggande att veta, att det som var fult också var sjukt.<br />
3<br />
Efter avslutad skolgång flyttade jag in till stadens mitt för att komma<br />
så långt ifrån förstäderna jag kunde. Då, för snart 35 år sedan, var det<br />
kvarter där jag ännu bor tämligen förslummat, men i gengäld rymde<br />
det ännu många av stadens ursprungliga funktioner. På alla gator<br />
fanns mataffärer och specialbutiker och på de tätt bebyggda bakgårdarna<br />
låg hundratals små verksamheter, hantverkare, småindustrier<br />
och grossister. Många hade anknytning till hamnen som ännu fungerade<br />
och var full av fartyg. Då och då kunde man ännu se styckegods<br />
lossas och staplas på kajerna med kranar, handkraft och gaffeltruckar.<br />
Människor från alla sociala skikt levde och arbetade mellan varandra<br />
och om sommaren gick de sista gårdsmusikanterna sina rundor med<br />
dragspel och gitarr. Jag hann precis uppleva resterna av den förtätning<br />
och komplexitet som var stadens ursprungliga grund. Det jag såg var<br />
en sinnlig rikedom och variation av liv, texturer, ytor och lukter, som<br />
framstod som ett slags organisk natur. Man kunde självklart finna alla<br />
slags affärer över hela staden, men varje bageri eller köttbod hade sin<br />
egen personlighet som kom till uttryck i butikens namn, skyltning<br />
och inredning. Några var direkt excentriska. På samma sätt hade<br />
kvarteret som helhet sin egen själ och nerv som det var svårt att inte<br />
tycka om.<br />
Under de första åren på 1980-talet genomgick området en omfattande<br />
stadsförnyelse. Alla gårdshusen revs och istället anlades små<br />
trädgårdar med färgglada lekplatser och skjul för soptunnor. Vi som<br />
stannade kvar var självklart glada att få centralvärme och ordentliga<br />
badrum, men det pris vi betalade för dessa bekvämligheter var högt,<br />
för största delen av det som givit stadsdelen dess karaktär försvann.<br />
Många av de ursprungliga hyresgästerna måste flytta, liksom flertalet
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
verkstäder och småindustrier. Därefter stängde de gamla affärerna,<br />
en efter en. 50 år tidigare hade staden börjat flyta ut i landskapet<br />
som vidsträckta förstadskvarter – nu var det förstadskvarteren som<br />
sköljde tillbaka in i stadens centrum. Det var samma tomhet som<br />
bredde ut sig överallt, samma frånvaro av liv. Hamnen, som i 800<br />
år varit stadens pulserande hjärta där skepp, människor och varor<br />
från hela världen hade mötts, låg till slut öde. Det som för en kort<br />
tid sedan hade varit den mest arbetsamma, händelserika och betydelsefulla<br />
platsen i kungariket hade blivit till en likgiltigt rekreativ zon.<br />
Det fanns inte längre någon annan plats. På landet dog de små städerna<br />
eller blev till pendlarsamhällen. Utvecklingen rörde sig enbart<br />
i en riktning, men för att förstå vad som pågick behövde man bara<br />
kasta ett öga på Mærsk-rederiets alltmer gigantiska containerfartyg<br />
som nu lade till i den nya automatiserade hamnen norr om staden.<br />
Containerfartyget är en jättekloss som flyttar mängder av små klossar<br />
med extrem effektivitet. Så utformar sig standardiseringen i världen<br />
som en geometrisk logik. Skillnaden mellan centrum och periferi är<br />
upplöst. Överallt lever människor i princip i samma globala förstad<br />
som en allt mer ensidig, homogen massa av konsumenter.<br />
I filmen ”Play Time” från 1967 av den franske komikern Jaques Tati<br />
finns en scen där huvudpersonen befinner sig på en resebyrå. Bakom<br />
disken hänger en rad affischer som gör reklam för olika turistmål, vart<br />
och en med samma bild av samma stereotypa strandhotell. I slutet av<br />
1960-talet kom verkligheten ikapp Tatis satir. Överallt i världen, på<br />
huvudgator och i inköpscentra, ligger samma kedjebutiker, som säljer<br />
samma varor, producerade av stadigt allt färre antal globala megaföretag.<br />
Under årtionde efter årtionde tilltog utarmningen av stadens<br />
estetiska komplexitet, och på samma sätt som med reduktionen av<br />
naturens artrikedom, verkar orsaken vara en giftig kombination av<br />
teknologi, ekonomi och girighet.<br />
4<br />
Indien spelar en avgörande roll i min bedömning av världen och<br />
dess utveckling. Jag besökte subkontinenten första gången 1973, då<br />
10
1. INTRODUKTION<br />
det ännu var förhållandevis säkert för en tonåring att resa ensam<br />
landvägen över Iran, Afghanistan och Pakistan. Några år senare återvände<br />
jag dit tillsammans med en medstudent från Konstakademien<br />
i Köpenhamn. Vi hade planerat ett större studium av den rituella<br />
kulturens estetik. Projektet förde oss runt i det mesta av Indien, men<br />
fältarbetet var fokuserat på en särskild rituell tradition i Tamil Nadu.<br />
Vi besökte landet flera gånger under de följande åren för att göra<br />
färdigt vår undersökning. Resultatet blev bland annat offentliggjort i<br />
boken ”Mönster, sammanhang och upprepning” (Eks-skolens forlag,<br />
1984). En nära vänskap innebar att min fasta adress i Indien sedan<br />
1977 varit i Calcutta. Jag har genom åren återvänt regelbundet till<br />
staden för att studera och arbeta. Det har bland annat fört till en film<br />
om den danske 1800-talsbotanisten Nathaniel Wallichs liv och arbete<br />
i Bengalen (Zentropa, 2003), samt en separatutställning om stadens<br />
stora fester för gudinnorna Durga och Kali (Nationalmuseet, 2004).<br />
Det Indien jag lärde känna på 1970-talet var självfallet lika mycket<br />
nutid som alla andra platser på klotet, men jag upplevde ändå sätt att<br />
leva på som i princip hade varit oförändrade i tusen år eller mer. De<br />
lerklinade byarna, den oxdragna träplogen och riset som skördades<br />
med skära. I många mer avsides belägna distrikt fanns det varken tillgång<br />
till elektricitet eller telefonförbindelser och teve existerade inte<br />
utanför de större städerna. Jag har inga illusioner om fattigdomens<br />
eller feodalsystemets välsignelser – jag har sett alltför mycket nöd<br />
och elände, men å andra sidan har jag aldrig upplevt en så överväldigande<br />
estetisk rikedom, spontan livsglädje och generositet som i vissa<br />
traditionella indiska bysamhällen. Den lugna, förtätade livsrytmen,<br />
samspelet mellan landskap och byggnader, kläder och redskap. Floden<br />
och kvinnornas skratt vid tvättplatsen. Oxkärran, knarrande på<br />
väg hem från fältarbetet i den violetta skymningen. När Tagore och<br />
andra av Indiens stora poeter besjunger den indiska byns hypnotiska<br />
skönhet tror jag att jag förstår vad de talar om.<br />
Även Calcutta framstod som om den existerade i världen helt<br />
utanför tiden, under de många av de år jag besökte denna storstad. En<br />
gång var den brittiska imperiets andra huvudstad näst efter London,<br />
men 1911 flyttade engelsmännen dess administrativa huvudsäte till<br />
New Delhi. Sedan miste staden större delen av sitt naturliga omland<br />
11
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
till Östpakistan vid Indiens delning 1947 och därefter hade den endast<br />
kvar sitt ovanligt rika kulturarv. Det var i Calcutta som det vi<br />
idag kalla globaliseringen började på allvar. Redan omkring 1800 var<br />
det en mångkulturell världsstad. Förutom bengaler och britter var det<br />
hemstad för fransmän, holländare, portugiser, danskar, armenier, greker,<br />
judar, perser och kineser tillsammans med ett stort antal etniska<br />
grupper från subkontinenten själv. Den var den första plats i Asien<br />
där universitet och museer efter europeisk förebild upprättades. Det<br />
var här som de första tidningarna på asiatiska språk utgavs och som<br />
den första industriella produktionen i Asien såg dagens ljus. I Calcutta<br />
kan man steg för steg iaktta hur europeisk kultur bredde ut sig med<br />
vapenmakt, vetenskap och teknologi för att utplundra världens naturresurser<br />
och göra de lokala befolkningarna beroende av europeiska<br />
produkter. Men staden är också ett bevis på den fruktbarhet som kan<br />
uppstå i mötet mellan kulturer. Ingen annan plats i Indien har haft så<br />
stor och betydelsefull andlig och konstnärlig produktion.<br />
Calcutta har genom åren varit en extremt utsatt och drabbad<br />
storstad. Till exempel ökade stadens invånarantal i loppet av några få<br />
år med en tredjedel i samband med de enorma flyktingströmmarna<br />
som uppstod i kölvattnet av Indiens delning 1947. Minst 250 000 sägs<br />
ha bosatt sig i staden efter att Bangladesh lösgjordes från Västpakistan<br />
1971. Därtill kom en rad naturkatastrofer och en oduglig och korrupt<br />
kommunistisk delstatsregering som i årtionden gjorde allt för att köra<br />
stadens ekonomi i sank. Det har aldrig varit ett speciellt trevligt ställe<br />
att leva på. Men i alla år har Calcutta gästfritt tagit emot dem som<br />
kommer till staden och tillsammans har denna intensiva blandning<br />
av människor skapat en tjock aromatisk gryta av liv som inte har sin<br />
like någon annanstans på planeten. Calcutta har genom tiderna varit<br />
den mest lämpliga plats att studera den speciella indiska accepten av<br />
olikheter, det som den bengaliske tänkaren och mottagaren av Nobels<br />
ekonomipris, Amitav Sen, betecknar med ordet heterodoxi. Frågan är<br />
emellertid om inte den globala kapitalismen nu håller på att bryta ned<br />
den kultur, som hittills motstått allt från koleraepidemier till överbefolkning,<br />
hungersnöd, borgarkrig, korruption och översvämningar.<br />
Under loppet av 1990-talet började Indien gradvis öppna<br />
sin ekonomi för världssamfundet. Den tidigare statsstyrda semisocia-<br />
12
1. INTRODUKTION<br />
listiska modellen byttes ut till en rå liberalistisk kapitalism. Resultatet<br />
blev en dramatisk materiell förändring av samma slag som den som<br />
redan hade varit på väg i Kina en tid. Kvartal för kvartal växte den<br />
indiska ekonomin, först långsamt, sedan explosivt och konsekvenserna<br />
är skrämmande. Städer och landskap utsätts för förstörelse i ett<br />
omfång som inget krig eller tsunami skulle kunna orsaka. De gamla<br />
städernas arv av klassisk intelligent och poetisk trope-arkitektur rivs<br />
systematiskt ner och ersätts med täta, identitetslösa höghusbyggnader.<br />
Där det en gång låg vidunderligt luftiga och väldoftande marknadsplatser<br />
står det plötsligt sterila köpcentra med bakgrundsmusik,<br />
fontäner och konstgjorda blommor. Hela stadsdelar genomfars av<br />
motorvägar i flera våningar. Men styrkan och karaktären hos de<br />
krafter som satts igång förstår man först när man beger sig ut från<br />
städerna och ser byggandets hämningslösa och kaotiska spridning<br />
i landskapet. Överallt uppförs bostadshus, fabriker och kraftverk<br />
och anläggs vägar och flygplatser i ett svindlande tempo. Ingen tar<br />
hänsyn till naturen eller de miljoner människor som måste ge vika<br />
för utvecklingens krav. Det ekonomiska tänkandet säger visserligen<br />
att allt detta är nödvändiga omkostnader för att lyfta in den indiska<br />
befolkningen i 2000-talets konsumtionssamhälle. Men kontrasten<br />
mellan det välbeställda fåtal och dem som inget har är mer iögonfallande<br />
och grotesk än någonsin. Samhället håller på att falla isär<br />
och kulturen bleknar långsamt. Indien har nu allt: högteknologiska<br />
industrier som konkurrerar på världsmarknaden, tröstlösa förstäder<br />
och våldsamt expanderade slumstäder, Wall-marknad, trafikkaos, ett<br />
totalt marginaliserat landsproletariat, vattenbrist och oöverskådliga<br />
föroreningsproblem.<br />
1969 kunde den franske regissören Louis Malle beskriva Indien som<br />
en plats bortom tiden i sitt stora dokumentärepos ”L’Inde Fantome”,<br />
men det skulle inte gå idag. Den livsform som i tusentals år burit och<br />
närt Indiens kultur är dömd till en snar död. Under mina senaste besök<br />
i landet har jag känt mig som ett vittne till samma centrifugalkrafter<br />
som förr virvlade genom min barndomsstad och förvandlade den till<br />
oigenkännlighet. Dock har dessa krafter nu tilltagit i styrka tio eller<br />
hundra gånger. Det är en sammanhängande och accelererande global<br />
13
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
transformation som tycks vara helt bortom människans kontroll, men<br />
som i gengäld förbinder oss alla i en ytterst närvarande ödesgemenskap.<br />
Helt nära Calcutta i Bengaliska bukten ligger det enorma deltat<br />
Sunderban med dess tiotusentals mangrovebevuxna öar. Sunderban<br />
är inte endast den sista tillflyktsorten för den bengaliska tigern, utan<br />
också för många utfattiga bengaliska människor. Vid slutet av år 2006<br />
visade satellitfotografier över deltat att den bebodda ön Lochara inte<br />
existerar längre och att tolv andra öar håller på att försvinna. Troligen<br />
är dessa öars försvinnande det första synliga tecknet på den stigning<br />
av världshavsnivån som vi länge vetat skulle kunna bli en trolig konsekvens<br />
av vårt levnadssätt.<br />
5<br />
Första gången jag förstod hur jordens förstörelse är olösligt förbunden<br />
med förbränning och transport var 1976, då jag liftade runt i<br />
USA några månader. Flera gånger gick jag längre sträckor i de stora<br />
städernas periferier och kom då igenom områden med produktionsanläggningar<br />
och infrastruktur, där ingen människa normalt färdas<br />
till fots. Det jag såg där var en ofattbart vidsträckt värld av brutal och<br />
destruktiv fulhet som ingen riktigt lade märke till, eftersom det endast<br />
var något man passerade förbi på väg till något annat. Inne i bilens<br />
stängda förarhytt befinner man sig i ett slags viktlöst tillstånd. Oavsett<br />
vad som visar sig utanför fönstret får det en estetisk kvalitet endast i<br />
kraft av rörelsens dynamik och sceneriets skiftande karaktär. Omvänt<br />
är motorvägen ett skräckinjagande fenomen när man står oskyddad<br />
vid vägkanten och känner tryckvågen från den kontinuerliga massan<br />
av metall, som med stor och dödsbringande kraft skjuter fram<br />
på asfalten. Trafiken pressar sig förbi en likt blodet i en smärtsamt<br />
inflammerad ven. Den enskilda vägen är visserligen ett tunt streck<br />
i landskapet, men den skär det i delar och gör det möjligt för det<br />
urbana kaoset att flyta ut åt alla håll. Vägarna förvandlar världen till<br />
en gigantisk larmande maskin och vi inser det inte, för vi är en del<br />
av maskinen och helt avhängiga av den. Flera gånger på min resa<br />
fick jag klättra runt i jättestora amerikanska motorvägskorsningar när<br />
jag skulle byta från en lift till en annan. Ofta kunde man se rester av<br />
14
1. INTRODUKTION<br />
det landskap som kanske endast 100 år tidigare varit helt oberört av<br />
människan. Ingen annanstans på jorden syns det så tydligt som i USA<br />
hur den teknologiska civilisationen, i kraft av obegränsad tillgång till<br />
billig energi, har mist varje form av självbehärskning.<br />
6<br />
I slutet av 1980-talet besökte jag Japan, dels som gäst hos en nära vän<br />
och dels för att göra en utställning i Tokyo. Det var alldeles innan den<br />
japanska fastighetsbubblan sprack. Japan uppfattades som världens<br />
starkaste ekonomi och många var nervösa över vad japanerna kunde<br />
vara i stånd att göra med alla sina pengar. Tokyo verkade befinna sig<br />
på ett annat teknologiskt plan än resten av världen. Staden hade en<br />
science fiction-aktig kvalitet, men i verkligheten var det japanska samhället<br />
som helhet inte speciellt teknologiskt avancerat. Jag bodde till<br />
exempel i ett av de många områden i Tokyo som inte hade avloppssystem.<br />
Husen var utrustade med septitankar som tömdes regelbundet<br />
med kommunala slamsugare. Iögonfallande i Japan var sättet att<br />
använda elektroniska apparater på. Japanerna verkade välkomna varje<br />
ny teknisk möjlighet med en oförbehållen begeistring. I en gränd alldeles<br />
intill där jag bodde, stod en rad lysande automater med allt från<br />
varm nudelsoppa till kall öl och när man stoppade i pengar talade och<br />
blinkade de vänligt till en. Överallt var man färdades fick man vägledning<br />
av automatiska röster och där fanns videoskärmar, alltifrån helt<br />
små till jättestora, som underhöll med tv-klipp och reklam. På tågen<br />
kunde man se människor i alla åldrar som lyssnade till sina ”discmen”<br />
medan de fördjupade sig i handdataspel. Varje lokalområde i staden<br />
hade sin egen spelhall, fylld med första generationen virtual realitysimulatorer.<br />
Jag hade inte upplevt något liknande någon annanstans<br />
i världen. Det var som om japanerna längtade efter att bli fysiskt och<br />
mentalt förenade med sina maskiner.<br />
Det ligger nära att se förbindelsen med den traditionella<br />
japanska kulturens dyrkan av en perfektionerad yttre form, som i till<br />
exempel den starkt stiliserade klassiska No-teatern och japanernas<br />
närmast kultiska fascination av experimentella humanoida robotar.<br />
Det är som om den starkt ritualiserade umgängesformen gör<br />
15
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
människorna i detta samhälle särskilt försvarslösa inför en alltmer<br />
automatiserad värld. Kanske finner de samma trygghet i maskinernas<br />
programmerade rörelsemönster och fastlagda kodspråk som i den<br />
rituella praxis. Men den elektroniska interaktionen är ingen teceremoni.<br />
Den har ingen andligt frigörande zen-kvalitet. Elektroniken<br />
utgör tvärtom ett starkt reducerat och avskärmat universum. Ett<br />
slutet kretslopp av stimuli och respons. Det var i Tokyo jag för första<br />
gången blev uppmärksam på möjligheten för att världen snart skulle<br />
kunna befolkas av en helt ny sorts omprogrammerad människotyp.<br />
En människa som i en alltmer ändlös urban tristess helt och hållet<br />
ger sig hän åt konsumtionen och teknologin. En människa som själv<br />
önskar bli som en maskin: perfekt och utan känslor som gör ont. En<br />
viljelös, identitetslös konsumentrobot.<br />
7<br />
Just under samma period besökte jag Bali flera gånger, bland annat<br />
för att göra en film om mötet mellan balinesernas traditionella kultur<br />
och massturismen (”Trance Dance”, 1991). Egentligen var det jag<br />
ville berätta om en förfärlig tragedi. Turismen så som den utvecklar<br />
sig på Bali är till största delen både ful och förstörande, men det sinnliga<br />
mötet med resterna av den ursprungliga balinesiska kulturen fick<br />
mig inte desto mindre att hysa hopp för människan. Nyckeln till min<br />
förståelse av skönheten i detta samhälle fann jag under min research,<br />
då jag tillfälligtvis läste om en vetenskaplig undersökning av öns<br />
traditionella bevattningssystem och jordbruksmetoder. Undersökningen,<br />
som publicerades av två forskare från University of Southern<br />
California väckte vid den tidpunkten ganska stor uppmärksamhet.<br />
Den visade hur balineserna, genom att integrera jordbruksskötseln<br />
och religionen i en förfinad rituell ordning hade skapat ett av de mest<br />
stabila och effektiva jordbrukssystem världen någonsin skådat. Då jag<br />
senare stod med fötterna i de terrasserade risfältens mjuka mylla insåg<br />
jag att detta kanske var den högsta form för civilisation någonsin<br />
i människans historia. Medvetenheten om att det jag såg inte bara var<br />
vackert, men också sunt, gott och hållbart gick nästan inte att ta in.<br />
Markernas rytmiska mönster utgjorde en sammanhängande kropp av<br />
16
1. INTRODUKTION<br />
omätbar skönhet. Bevattningskanaler och fördämningar sköttes med<br />
stor kärlek och omvårdnad som om det var en levande organism.<br />
Runt om i landskapet stod tempelpagoderna som förfinade arkitektoniska<br />
ornament. Det var ett slags transcendenta relästationer i det<br />
rituella kommunikationsnätverk som förband jordbruksdriften med<br />
kosmologin, konsten och det sociala livet. Till detta kom att ingen<br />
kultur haft en rikare och mer intensiv estetisk produktion än den<br />
balinesiska (se även kap. 10 och 19). När jag försöker föreställa mig<br />
en förverkligad ekologisk estetik, kommer jag oavlåtligt att tänka på<br />
föreningen av den andliga och den materiella produktionen på Bali.<br />
8<br />
Denna bok är inte i akademiskt hänseende resultatet av systematiska<br />
studier, utan snarare ett slags summa av information, iakttagelser<br />
och tankar som jag ackumulerat genom större delen av mitt liv.<br />
Allt efter som arbetet med texten har skridit fram har böcker som<br />
annars i åratal stått och samlat damm i mitt lilla bibliotek, plötsligt<br />
visat sig vara till stor nytta och samma gäller de många bortglömda<br />
tidningsurklippen och anteckningarna. Det har verkat som om jag<br />
omedvetet genom årtionden har samlat material till just denna bok.<br />
Men när det kommer till kritan hade jag nog knappast fått idén att<br />
skriva den, om inte min vän keramikern Ursula Munch-Petersen för<br />
ett par år sedan hade ställt mig en fråga om sammanhangen mellan<br />
ekologi och estetik, som jag kände mig nödgad att svara på. Ämnet,<br />
så som jag framställer det här, berör i princip människans förhållande<br />
till alla aspekter i livet, samhället och naturen. Därför har svaret också<br />
blivit mer omfattande än jag först hade föreställt mig. Det har varit<br />
min ambition att förmedla mina idéer både genom aktuella exempel,<br />
historiska perspektiv, metaforer och argument. Det är en del siffror<br />
och annan sorts faktisk information i texten, men siffrorna ingår inte<br />
i en vetenskaplig argumentation. Deras funktion är först och främst<br />
att ange storleksförhållandena i de bilder jag försöker ställa fram. Om<br />
det skulle visa sig vara felaktigheter eller missförstånd är det därför<br />
inte avgörande, även om jag självklart har gjort mitt bästa för att alla<br />
fakta jag förmedlar är någorlunda korrekta.<br />
17
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Mina förutsättningar för att skriva om dessa ting är ett ständigt intresse<br />
för ekologiska frågeställningar. Det går tillbaka till början av 1970talet,<br />
den gång miljörörelsens globala karaktär började bli offentligt<br />
känd. Jag är bildkonstnär till yrket och har som sådan i många år<br />
levt av att iaktta och analysera omgivningarnas estetiska framtoning.<br />
Min egen konstnärliga praxis har särskilt fokuserat på gränsområdena<br />
mellan konst och naturvetenskap å ena sidan, och konst och religion<br />
å den andra. Jag har på så vis alltid försökt närma mig en helhetsförståelse<br />
för världen. Mitt ärende är politiskt, det vill säga att jag önskar<br />
att förändra den riktning mänskligheten rör sig i, men jag är inte själv<br />
speciellt aktivistisk till min natur. Mitt eget experiment med ekologisk<br />
estetik har först och främst bestått i en helt personlig strävan att hålla<br />
min egen materiella konsumtion vid ett minimum. Jag har aldrig haft<br />
bil och jag har köpt så kallade ekologiskt producerade matvaror ända<br />
sedan den tid, då man isåfall betraktades som en invigd i något sektliknande.<br />
Jag har dock inte vid någon tidpunkt känt mig som asket.<br />
Den begränsning jag pålagt mig själv har tvärtom medverkat till att<br />
förhöja min sinnliga njutning och min närvaro.<br />
Jag vill avsluta min introduktion med en anmärkning om ordet vi som<br />
används genom hela denna bok. Vi och vår kan i texten betyda den<br />
europeiska människan, den västerländska medelklassen eller mänskligheten<br />
som sådan, allt efter sammanhanget. Det är en fundamental<br />
ekologisk insikt att vi – var och en av oss – inte bara är inställda i, men<br />
också är medverkande och delaktiga i den totala helheten. Vi är alla i<br />
en eller annan grad ansvariga, men det är klart att de som är rika och<br />
i synnerhet de rikaste har det allra största ansvaret för den situation<br />
vi befinner oss i. Det är inte bara dessa som fått huvuddelen av det<br />
ekonomiska utbytet från planetens förstörelse, det är också de som<br />
har de största möjligheterna att förändra tingens tillstånd.<br />
18
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
2<br />
Livet och den ringlande ån<br />
1<br />
åt mig börja meD ett exempel. Fram till 1962 utgjorde Skjern<br />
lÅdal<br />
på Mittjylland ett av de biologiskt mest rika ekosystemen<br />
i Danmark. Skjern Å hade genom årtusenden funnit sitt slingrande<br />
lopp genom landskapet som ett levande väsen i en oupphörlig rörelse<br />
och utveckling. Från sin källa växte den i storlek och kraft för varje<br />
gång den mötte ett nytt tillströmmande vattendrag. Ingen annan å i<br />
Danmark rymde mer vatten. Sedan istiden hade den burit omåttliga<br />
mängder material med sig från landets inre och hade därvid skapat<br />
både den 20 km långa Ådalen, med dess vidsträckta fruktbara ängsmarker<br />
och Nordeuropas enda egentliga floddelta vid åns mynning i<br />
Ringköpingsfjorden. Skjern Å rymde ett stort och artrikt fiskbestånd.<br />
Särskilt berömt var dess vilda laxstam, en av de sista kvarvarande i<br />
denna del av Europa och känd för sina osedvanligt stora enskilda<br />
exemplar. Därtill kom havsöring, ål, vitfisk och nors och talrika vanliga<br />
färskvattensfiskar som till exempel abborre, gädda och bäcköring.<br />
Ån skapade också en plats för uttern som livnärde sig av de många<br />
härliga fiskarna i det strömmande vattnet. Våtängarna i ådalen var<br />
livsplats för en ovanligt varierad fågelmängd. Där fanns många slags<br />
änder och gäss, där fanns stork och rörhöna, strandskata, måsar och<br />
tärnor, ugglor, hök och skarv och talrika andra arter. Ådalen skapade<br />
dessutom livsmöjligheter för många olika kräldjur, paddor, växter<br />
och insekter. De låglänta ängarna tillfördes stora mängder näringsrikt<br />
biologiskt material från åns regelbundna översvämningar och ängarna<br />
renade samtidigt åns vatten, så att det var fullkomligt rent när<br />
det nådde Ringköpingsfjordens stängda jättelagun. Skjern Å, ådalen<br />
19
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
och deltat utgjorde ett omätbart komplext självupprätthållande och<br />
sammanhängande ekologiskt system, som förädlade solens energi till<br />
ett överflöd av liv. Sedan fjärran forntid hade detta område dragit till<br />
sig människor, på grund av de goda möjligheterna till jakt och fiske<br />
och senare också jordbruk. Korna kunde fylla sina magar med hö<br />
från Ådalens ängar, och deras gödsel gav därefter näring till säden<br />
på bondens marker. Höslåttern på ängarna förde dessutom till en<br />
ökning av livsmöjligheterna för ännu fler växtarter och djur. I tusentals<br />
år levde människan och ån på detta sätt tillsammans i den mest<br />
förfinade inbördes balans.<br />
Så kom grävmaskinerna till Ådalen år 1962. Efter 21 års intensivt<br />
lobbyarbete från lokala politiker, jordbruksorganisationer och Det<br />
Danske Hedeselskab (Danska Hedsällskapet) hade staten beslutat<br />
att finansiera dräneringen av ådalens 4000 hektar ängsarealer. Syftet<br />
var att skapa mer plats för tidens industrialiserade jordbruksdrift.<br />
Redan sju år senare var de nedersta 20 km av ån omskapta till en<br />
spikrak, uppdämd kanal. Därutöver hade det grävts sammanlagt 80<br />
km dräneringsdiken som var förbundna med 5 stora pumpstationer,<br />
som var och en kunde lyfta 7 kubikmeter vatten i sekunden upp i<br />
huvudkanalen. Skjern Å blev i praktiken ersatt av ett slags högbana,<br />
vars enda funktion var att transportera vattnet snabbast möjligt bort<br />
från ådalen och ut i Ringköpingsfjorden. När projektet stod färdigt<br />
1969 var det en ögonblicklig ekologisk katastrof. Ådalen förvandlades<br />
till en monokulturell biologisk öken och största delen av det tidigare<br />
så rika fågellivet försvann omgående. Samma dramatiska reduktion i<br />
antalet arter skedde för insekter, paddor, kräldjur, växter och för åns<br />
fisk, men därutöver visade det sig snart att också livet i Ringköpingsfjorden<br />
påverkats våldsamt av ådalens ödeläggning. Dels började de<br />
fiskarter dö ut som likt vitfisk och nors hade haft den slingrande<br />
ån som fortplantningsplats. Dels tillförde den nya gigantiska avvattningskanalen<br />
stora mängder näringsämnen, som förgiftade fjordens<br />
vatten. Orsaken var att våtängarna som förr hade renat vattnet nu<br />
var borta och att jordbruket dessutom tillförde allt ökande mängder<br />
gödningsämnen. I ett slag hade man alltså lyckats underminera livet<br />
i ett av de mest anmärkningsvärt sammanhängande naturområdena<br />
20
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
i Danmark. På endast sju år var 12 000 års intensivt ekologiskt utvecklingsarbete<br />
utraderat till fördel för en obetydlig och överflödig<br />
utvidgning av nationens samlade jordbruksareal.<br />
Uträtandet av Skjern Å representerade kulmen av en rad<br />
landvinningsprojekt som hade börjat redan över hundra år tidigare.<br />
Det första och mest berömda av dessa var strävan att odla upp den<br />
jylländska heden. Sedan följde torrläggningen av Jyllands två största<br />
sjöar Kolindsund och Filsø och av hundratals andra större och<br />
mindre sjöar och fjordar över hela landet. Det är tveksamt om den<br />
jordbruksjord som härmed blev tillgänglig hade någon väsentlig<br />
betydelse för nationens ekonomi. Många av de dränerade jordarna<br />
visade sig i längden vara opraktiska att odla och Danmark producerade<br />
under alla omständigheter redan ett stort överskott av matvaror.<br />
Ändå fortsatte man att dränera mängder av våtmarker, först<br />
och främst för att skapa sysselsättning. Under perioden från 1940 till<br />
1964 gav statens landvinningsråd bidrag till 1605 sådana projekt. Det<br />
motsvarar dräneringen av en sjö, en mosse, en äng eller ett vattendrag<br />
i veckan. Resultatet blev att en hel ekologisk dimension försvann ut<br />
ur det danska landskapet. Bland annat miste vi den rödbenta storken<br />
som för sagoberättaren H.C. Andersen hade varit själva begreppet<br />
för den danska naturens poetiska skönhet. Torrläggningen av Skjern<br />
Ådal föreslogs första gången redan 1887. När det till slut skedde 75<br />
år senare var detta dräneringsprojekt det största av sin sort någonsin,<br />
inte bara i Danmark utan i hela Nordeuropa. Det var också det sista<br />
och mest meningslösa.<br />
För att förstå hur en så iögonfallande destruktiv praxis som dräneringen<br />
av de danska våtmarkerna kunde fortsätta oantastat år efter år,<br />
måste man lära känna de krafter som stod bakom. Landvinningarna<br />
organiserades av Det Danske Hedeselskab (Danska Hedsällskapet).<br />
Denna maktfulla förening hade uppstått som en konsekvens av<br />
Danmarks förlust av det fruktbara Slesvig-Holstein till tyskarna efter<br />
kriget 1864. Stiftaren Enrico Dalgas var ingenjör och officer och<br />
med Hedeselskabet inledde han redan två år efter nederlaget en ny<br />
form av erövringskrig. Som det hette med en populär paroll i tiden:<br />
Vad som utåt förloras skall inåt vinnas. Den organiserade vinningen<br />
21
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
av odlingsarealer för jordbruket var ett symbolisk projekt som förenade<br />
nationalismen med en rationell materialistisk världssyn. I detta<br />
perspektiv hade naturen endast värde i den utsträckning den kunde<br />
skapa grund för en konkret materiell produktion och därmed bidra<br />
till nationens välstånd. Det var en logisk konsekvens av vetenskapens<br />
och teknologins strävan att behärska naturen. Ja, det var till och med<br />
uppfyllelsen av ett urgammalt bibliskt påbud till människan: att utnyttja<br />
naturen efter bästa förmåga. Begreppet landvinning var synonymt<br />
med framsteg. Uppodlingen av hedarna och torrläggningen av<br />
sjöar, åar och fjordar var patriotiska monument. Det var oemotsägliga<br />
bilder på handlingskraft och sunt förnuft. De människor som stod<br />
bakom var inte fiender mot naturen. De uppfattade sig som praktiska<br />
och ansvarsfulla medborgare som endast gjorde det nödvändiga. De<br />
kände otvetydigt att riktigheten i deras handlingar bekräftades av<br />
de senaste 100 årens teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska<br />
utveckling och de blev för övrigt uppbackade av den offentliga och<br />
politiska opinionen, från den yttersta vänster till den yttersta högern.<br />
De få ornitologer, poeter, naturskyddsfolk och nöjesfiskare som protesterade<br />
mot dräneringsprojekten blev av samtiden betraktade som<br />
världsfrånvända romantiker, vilka försökte bekämpa en oundviklig<br />
historisk utveckling.<br />
När den nya spikraka Skjern Å-kanalen stod färdig 1969 var synen<br />
på naturen emellertid på väg att genomgå en radikal transformation.<br />
Det var under de åren världsoffentligheten på allvar började inse,<br />
att människans aktiviteter hade en ödeläggande inverkan på våra<br />
omgivningar (se kap. 19). Naturen föreföll plötsligt som sårbar och<br />
oskyddad och i det perspektivet liknade dräneringen av Skjern Ådal<br />
långtifrån ett framsteg. Tvärtom framstod omläggningen av ett av landets<br />
vackraste vattendrag till en banala dräneringskanal som en direkt<br />
obscen och blasfemisk gest och ett osedvanligt våldsamt övergrepp<br />
på värden, som nu när de försvann syntes uppenbarligen oersättliga.<br />
Efterhand som det visade sig att dräneringen också hotade livet i<br />
Ringköpingsfjorden, blev det klart att hela projektet byggde på en<br />
förbluffande brist på förståelse av naturens ekologiska sammanhang.<br />
Det gick endast några få år innan det uppstod planer på att återföra<br />
22
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
Skjern Å i sitt ursprungliga lopp och låta stora delar av de dränerade<br />
ängsarealerna översvämmas. 1987, knappt 20 år efter det enorma dräneringsprojektets<br />
genomförande, beslöt staten att finansiera det som<br />
skulle bli ett av Nordeuropas största återställningsprojekt av naturen<br />
någonsin. Efter många års förhandlingar med de lokala bönderna<br />
och uppköp av de dränerade ängsarealerna började det omfattande<br />
grävningsarbetet 1999. Den nya versionen av Skjern Å var färdig<br />
2003. Ån slingrade sig åter genom landskapet, ängarna blev återigen<br />
översvämmade vid högvatten och snart började fåglar, fiskar, insekter,<br />
paddor och växter att vända tillbaka.<br />
2<br />
Den otroliga teknologiska arrogans som förde till dräneringen av<br />
Skjern Ådal och de otaliga andra våtmarksområdena i Danmark var<br />
resultatet av ett sätt att betrakta världen på, vilket genomtränger alla<br />
aspekter på vår civilisation. Huvudbeståndsdelarna i denna världsåskådning<br />
är rationalitet och materialism. Det är en tankegång som<br />
verkar ha uppstått tillsammans med naturvetenskapen under den period<br />
vi kallar renässansen. Efterhand som vi nådde industrialismens<br />
tidsålder förde kombinationen rationalitet och materialism till att vi<br />
endast kunde ta på allvar det som lät sig mätas, räknas och vägas.<br />
Till exempel uppstod en ekonomisk logik som inte kände till andra<br />
värden än dem som kunde göras upp i pengar. Men den rationella<br />
materialismen hade ännu en oerhörd aspekt: tankegången om att<br />
söka efter tekniska lösningar på varje mänskligt problem. Därför blev<br />
den konstanta utbyggnaden av den teknologiska apparat som omger<br />
människan till ett självständigt mål för våra kollektiva strävanden.<br />
Steg för steg håller vi på att omforma människans värld till en global<br />
maskin som kräver oupphörlig ekonomisk och materiell tillväxt<br />
för att överhuvudtaget existera. De kulturella gemenskaperna håller<br />
långsamt men säkert på att lösas upp och ersättas av en marknad för<br />
en alltmer individualiserad konsumtion. Vi producerar en överväldigande<br />
mängd saker men mycket lite skönhet och mening. Detta att<br />
vi utan tanke på konsekvenserna gav oss på att dränera Skjern Ådal,<br />
23
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
är en bild som visar hur vi på fatalt vis har förlorat förbindelsen med<br />
grunden för vår existens. Som civilisation är vi desorienterade i absolut<br />
bemärkelse. De omfattande ekologiska ödeläggelser som ådalens<br />
dränering medförde, avspeglar motsvarande sociala, kulturella och<br />
psykologiska ödeläggelser, som de rationella materialistiska tankegångarna<br />
orsakar överallt i samhället och i våra egna liv. Motsatsen<br />
mellan Skjern Ås ringlande lopp och den spikraka dräneringskanalen<br />
kan ses som en grafisk illustration av två bakomliggande principer. På<br />
den ena sidan livets ström som skapar en fritt slingrande, improviserad<br />
rörelse genom landskapet och på den andra sidan den raka, rationella,<br />
geometriska linjen som skär tvärs igenom naturens organiska väsen<br />
och resulterar i monotoni och död.<br />
Allt detta kommer att fördjupas genom hela denna bok. Mitt ärende<br />
är dock endast att resa problemställningen så tydligt och enkelt jag<br />
kan: å ena sidan den rationella materialismen med de konsekvenser<br />
som beskrivits ovan och å andra sidan det jag vill kalla för en ekologisk<br />
estetiks förståelse av livet. Den ekologiska estetiken, så som<br />
jag använder begreppet här, betecknar en uppfattning av världen där<br />
ande och materia utgör en sammanhängande helhet som inte låter sig<br />
åtskiljas. Det är vidare mitt påstående att naturen är människans primära<br />
källa till visdom och skönhet. Ju mer vi isolerar oss från naturen,<br />
desto mer tränger vi ut skönheten ur vår värld. Om vi ska skapa en<br />
kultur som är vacker, sund och hållbar, har vi därför inget annat val<br />
än att söka oss mot ett förenande mellan människans samhälle och<br />
planetens levande ekologi. Gör vi det kommer skönheten i gengäld<br />
att infinna sig av sig själv, liksom flora och fauna vände tillbaka när<br />
Skjern Å återfick sitt ursprungliga fria och ringlande lopp.<br />
3<br />
Till att börja med skiljde naturforskarna världen åt för att kunna<br />
beskriva och namnge varje enskild liten del. De sökte efter ett förståeligt<br />
system i skaparverket och i mitten av 1700-talet lyckades det den<br />
svenske botanikern Carl von Linné att finna en metod, som gjorde det<br />
möjligt att placera alla jordens växter och djur i systematisk ordning.<br />
24
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
Det angelägna att sortera naturens skapelser medförde att Linné och<br />
hans samtida var böjda att se på varje enskild organism som ett ting i<br />
sig självt. Men med tiden blev det klart att naturens fenomen inte lät<br />
sig studeras åtskiljda från deras omedelbara omgivning.<br />
Den som lade grunden till ett sådant mer omfattande studium av samspelet<br />
mellan naturens åtskilda delar sägs vara den tyske vetenskapsmannen<br />
och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt. Redan i<br />
början av 1800-talet gav Humboldt sig på att beskriva de växtarter<br />
han påträffade i samband med de geografiska och geologiska förhållandena<br />
de levde i. Begreppet ekologi blev dock först namngivet som<br />
en självständig vetenskaplig disciplin 1866, av en annan framträdande<br />
tysk naturforskare, Ernst Hackel. Vid den tidpunkten var Darwins<br />
evolutionsteori redan utbredd och det stod ganska klart för de flesta<br />
att djur och växter utvecklade sig genom en anpassning till varandra<br />
och till de geografiska och klimatologiska förhållandena. De levande<br />
organismerna kunde endast förstås som delar av ett sammanhängande<br />
dynamiskt system.<br />
1875 föreslog den österrikiske geologen Eduard Suess, att<br />
man skulle beteckna jordens liv som en biosfär analogt med luftens<br />
atmosfär och jordskorpans geosfär. Men det skulle gå ännu hundra år<br />
innan vetenskapen var mogen att se på jorden med dess biologiska,<br />
geologiska och atmosfäriska aktivitet som en sammanhängande levande<br />
organism. Det skedde med den engelska forskaren James<br />
Lovelocks såkallade Gaia-teori, vilken blev allmänt känd i slutet<br />
av 1970-talet. Genom att namnge sin teori efter den forngrekiska<br />
jordgudinnan Gaia tillkännagav Lovelock en önskan om att förena<br />
den vetenskapliga medvetenheten med en urgammal och intuitiv<br />
uppfattning av jorden som en levande helhet. Begreppet ekologi<br />
blev efterhand också utbrett över helt andra områden i tillvaron. På<br />
1920-talet började man i Amerika till exempel kalla studiet av människans<br />
interaktion med sina sociala omgivningar för humanekologi.<br />
Men den mest radikala utvidgningen av begreppet kan tillskrivas<br />
vetenskapsmannen och tänkaren Gregory Batesons idéer om medvetandets<br />
ekologi (ecology of mind). Bateson tar utgångspunkt<br />
i cybernetiken, en vetenskap som behandlar styrningsprocesser i<br />
25
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
levande organismer, maskiner och samhällen. Cybernetiken, så som<br />
Bateson använder beteckningen, tycks hänvisa till det universum av<br />
kommunikation, interagerande signaler och överföring av information<br />
som skapar och förbinder självupprätthållande system av olika<br />
slag. Livet kan i detta perspektiv ses som ett utbyte av tecken på alla<br />
biologiska nivåer från celler till samhällen; ett slags polyfonisk musik<br />
av DNA-koder, pollenspråk, kärleksdikter och fågelsång. Bateson’s<br />
idéer är ofta endast antydande, men med sin holistiska användning av<br />
ordet ”mind” (tanke, medvetande) såsom täckandes det cybernetiska<br />
rummet i sin helhet, pekar han på att en ekologi i vidaste förstånd<br />
måste vara ett begrepp som betecknar det andliga släktskapet mellan<br />
allt levande. Bateson presenterade summan av sin forskning i en<br />
samling essäer och artiklar, vilka utkom 1972 med titeln ”Steps to an<br />
Ecology of Mind”. Titeln tycktes antyda att det var tal om ett slags<br />
djupare medvetenhetsväg. Hans senaste bok (”Där änglar är rädda<br />
att gå” från 1987) var också ett försök att inringa det heliga som en<br />
fundamental erfarenhet av människans enhet med naturen.<br />
Med utbredningen av miljörörelserna från början av 1970talet<br />
blev ordet ekologi i den allmänna offentligheten först och främst<br />
knutet till samhällets interaktion med den omgivande naturen. I sin<br />
banbrytande bok ”Ekologi, samhälle och livsstil” från 1973 introducerade<br />
den nu avlidne norske filosofen Arne Næss begreppet<br />
djupekologi som en filosofisk och politisk synpunkt. Huvudtanken<br />
är att människan är förpliktad att på alla sätt handla så att naturens<br />
mångfald bevaras och skyddas, eftersom varje livsform har ett värde i<br />
sig själv. Konsekvensen är att vi radikalt måste ändra vårt sätt att leva<br />
på för att ge jordens övriga livsformer den plats det tillkommer dem.<br />
Namnet Arne Næss idéer har genom åren varit bland de viktigaste<br />
inspirationskällorna hos den ekologiska aktivismen.<br />
4<br />
Den allmänna orons utbredning för klotets tillstånd har givit begreppet<br />
ekologi ett avsevärt kommersiellt värde som inte kan undgå att<br />
medverka till att beslöja dess betydelse. Många produkter försöker<br />
man numera sälja som särskilt ekologiska även om man ofta kan<br />
26
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
argumentera för att de är det rent motsatta. Till exempel har det<br />
japanska konglomeratet Toshiba just lanserat en världsomspännande<br />
reklamkampanj för deras nya aircondition-anläggning under mottot<br />
”Advancing the eco-evolution”. Det är möjligt att dessa apparater<br />
förbrukar mindre energi än deras föregångare, men det är i sig självt<br />
inget ekologiskt över elektrisk luftnedkylning och reklamens påstående<br />
om att man genom att köpa dessa artiklar visar på ett särskilt<br />
ekologiskt ansvar är därför direkt osant. Aircondition-kulturen är inte<br />
bara en av de verkligt stora bidragsgivarna till människans produktion<br />
av växthusgaser. Den är också ett graverande exempel på bristande<br />
vilja att leva i överensstämmelse med den natur som faktiskt omger<br />
oss. Därtill kommer att användningen av luftkonditionering har gått<br />
fullständigt över styr i stora delar av världen. På många platser kyler<br />
man så mycket att det är nödvändigt att bära varm tröja inomhus. Man<br />
kyler onödigt stora luftvolymer och ofta rum som är helt oisolerade<br />
och otäta, med en enorm kylförlust som följd. Dessutom har man<br />
under lång tid i de tropiska och subtropiska delarna av världen byggt<br />
hus som är dåligt ägnade för de rådande klimatförhållandena och<br />
därför endast kan användas med tillgång till konstgjord luftkylning.<br />
Om man skulle förena de två fenomenen luftkonditionering<br />
och ekologi, skulle det nödvändigtvis föra till att man försökte få<br />
ner användningen av dessa apparater till ett absolut minimum och<br />
i övrigt strävade efter att inrätta byggnadskulturen och livsrytmen<br />
efter de givna klimatförhållandena ( det är i det sammanhanget värt<br />
att minnas att människan har levt i tropikerna i årtusenden och<br />
här byggt de mest imponerande civilisationer helt utan tillgång till<br />
elektrisk luftnedkylning). En luftkonditioneringsanläggning kan inte<br />
i sig själv vara ekologisk, lika lite som någon annan människoskapad<br />
produkt. Begreppet ekologi får endast mening om ordet används för<br />
att beteckna det sammanhang som varje enskilt föremål ingår i. Det<br />
är därför också vilseledande när vi kallar en viss kategori av matvaror<br />
för ekologiska. Ett äpple som är influget från Argentina till Skandinavien<br />
utgör till exempel en samlad ekologisk belastning, oavsett<br />
hur biologiskt hänsynsfull fruktodlaren varit. På de flesta platser i<br />
världen blir denna form av produkter också märkta som antingen<br />
organiskt – eller biologiskt – odlade. En jordbruksdrift kan emellertid<br />
27
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
i sin helhet mycket väl betecknas som ekologisk om den genom hela<br />
sin produktion strävar efter att berika de ekologiska system som den<br />
är en del av. Till exempel genom att ge plats för ett varierat växt- och<br />
djurliv och samtidigt stärka den sociala och ekonomiska aktiviteten i<br />
lokalsamhället.<br />
5<br />
Produktionen av matvaror behandlas närmare i ett senare kapitel. Här<br />
skall jag bara framhålla ett väsentligt förhållande kring upprinnelsen<br />
till det vi idag förstår som ekologisk jordbruk. Odlingen av grönsaker,<br />
frukt och säd utan användning av konstgödning och besprutningar<br />
började långsamt breda ut sig med den gryende miljömedvetenheten<br />
på 70-talet, men både kulturellt och i praktiken står denna form för<br />
jordbruk på skuldrorna av Rudolf Steiners idéer om biodynamik från<br />
början av 1920-talet. Rudolf Steiner utvecklade sina tankar om biodynamiken<br />
långt innan de ödeläggande ekologiska konsekvenserna av<br />
det industriella jordbruket blev synliga eller möjliga att förutse. Biodynamiken<br />
är en filosofisk idé baserad på rena metafysiska övertygelser<br />
om förbindelsen mellan jorden och de formskapande krafterna i<br />
kosmos. När efterfrågan efter alternativ till de industriellt producerade<br />
jordbruksvarorna växte i början av 70-talet, var biodynamikerna<br />
emellertid de enda som kunde leverera produkter som var garanterat<br />
fria från kemiska giftämnen och dessutom odlade med omsorg för<br />
naturen som helhet. Biodynamikerna, som hitintills uppfattats som<br />
excentriska avvikare, blev nu de som alla skulle lära sig av.<br />
Det vi kallar för ekologiskt jordbruk rymmer således i sitt ursprung<br />
två helt olika motiverande idéer. Dels den objektiva iakttagelsen av de<br />
ekologiska ödeläggelserna och den försämring av produkterna som<br />
industrialiseringen av jordbruket hade medfört. Dels en subjektiv<br />
längtan efter att återskapa en överensstämmelse mellan människan<br />
och naturen. Det ekologiska jordbruket har med andra ord långt ifrån<br />
uppstått som ett entydigt rationellt fenomen. De ekologiska valen både<br />
hos producenten och konsumenten var då kanske ändå uppbyggda av<br />
argument runt hälsa, kvalitet och naturens allmänna välbefinnande.<br />
28
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
Men den drivande kraften i den ekologiska rörelsen var från början<br />
ett sökande efter skönhet och sanning i tillvaron. Utgångspunkten är<br />
intuitiv. Något känns mer riktigt än annat, därför är det ekologiska<br />
valet när det kommer till kritan av estetisk karaktär.<br />
6<br />
Vad är då estetik? Begreppet används i dagligt tal om sinnligt behag<br />
till exempel i förbindelse med konst eller mode, men det har också<br />
en djupare betydelse. Ordet estetik hänvisar i sin grundform till den<br />
medvetenhet människan kan uppnå genom sinnena. Det estetiska<br />
är alltså inte bara ett ytligt behag, utan också behaget av det som<br />
ligger under ytan, om tingens sammanhang och funktion (se kap.<br />
10 och 11). Vi lever emellertid i en epok där världen är splittrad i<br />
osammanhängande enskilda delar. Det är en fragmentering som har<br />
pågått under en mycket lång tid. Vetenskapen har systematiskt skilt<br />
naturen åt för att förstå hur de enskilda delarna verkar tillsammans.<br />
Teknologin har skiljt arbetet åt i ständigt mindre enskilda funktioner<br />
för att skapa en mer effektiv produktion. Vårt samhälle och kultur<br />
har delats upp i isolerade institutioner. Ekonomin gör att mänskliga<br />
mellanhavanden av alla möjliga slag blir gjorda till handelsvaror. Den<br />
enskildas liv är dessutom uppdelat i parceller av arbete, semesterresor,<br />
sport, familj och vänner. Vart och ett av dessa livsområden har karaktär<br />
av föremål som befinner sig sida vid sida utan någon inbördes<br />
förbindelse. Till och med själva människan har vi börjat se på som ett<br />
ting. Marknaden har gjort den enskilda individen till en ekonomisk<br />
enhet vars värde först och främst bestäms av dess funktion som produktiv<br />
kraft i samhällsmaskineriet. (Den ungerska tänkaren György<br />
Lukàcs skapade redan uppmärksamhet över detta fenomen i sin essä<br />
om tingliggörandet av människan, 1923.) Men världen består inte av<br />
åtskilda ting: den är en ström av rörelse där allt hänger samman med<br />
allt annat och det är i detta universella sammanhang som skönheten<br />
har sin upprinnelse.<br />
Konsumtionssamhället avlöste föregående tiders kulturella<br />
och sociala gemenskaper. Men trots den uppenbara individualismen,<br />
lever vi idag i en värld befolkad av ständigt mer identiska massmän-<br />
29
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
niskor. Som konsumenter lever vi i stigande grad isolerade var för<br />
sig utan annat val än att fylla våra egna privata begär, men på grund<br />
av att vi är hänvisade till samma massmarknad har konformiteten<br />
aldrig varit större än idag. Vi strävar efter att uppnå samma saker<br />
och samma upplevelser. Livet har på ett sätt blivit till ett rum som<br />
vi möblerar med döda ting i hopp om att det kommer att likna de<br />
förebilder som reklam och media presenterar för oss. Vi förväxlar<br />
tingen med tillstånden. Istället för att vara önskar vi att ha. Den tyskamerikanske<br />
psykoanalytikern Erich Fromm påpekar detta i sin bok<br />
från 1976 som just har titeln ”Att ha eller att vara”. Det råder inget<br />
tvivel om att det finns en förbindelse mellan tingliggörandet av livet<br />
och den materialism som präglar vår civilisation. Immateriella kvaliteter<br />
som medvetenhet och utveckling av personlighet, kärlek och ande<br />
betraktades en gång som eviga och upphöjda. Men idag förefaller de<br />
overkliga och irrelevanta i förhållande till de konkreta möjligheterna<br />
för konsumtion här och nu.<br />
Genom att se på världen som åtskilda delar och skönhet som<br />
en avgränsad och oförpliktande egenskap hos det enskilda föremålet,<br />
har vi skapat en farlig abstraktion. Ett särskilt tydligt exempel på<br />
denna fragmenterade världssyn finns i reklamen för bilar. Här är bilen<br />
aldrig avbildad i de trafiksituationer som är dess oundvikliga öde. I<br />
reklamen framställs bilen som ett överjordiskt skinande objekt. Den<br />
är alltid ensam, ofta i ett orört natursceneri, så långt från de överfyllda<br />
motorvägarnas verklighet som det över huvud taget är möjligt, men<br />
bilen, motorvägen och naturförstöringen är oåtskiljaktiga fenomen<br />
och det är vår bristande förmåga att se och känna detta sammanhang,<br />
som hindrar oss att uppfatta hur fulheten och förstöringen breder<br />
ut sig runt omkring oss (se kap. 4). Vår olycka är att vi har skapat<br />
en estetisk ordning, där skönheten kan existera endast som lösrivna<br />
småstycken, avskurna från livets organiska helhet.<br />
7<br />
Vetenskapen har två sidor. Där är den teknologiska, som splittrar världen<br />
i atomer för att manipulera den kemiskt, mekaniskt, elektroniskt<br />
30
2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN<br />
och biologiskt. Men där är också vetenskapen som en medvetenhetsdisciplin<br />
vilken pekar direkt mot alla tings oåtskilda sammanhang. Till<br />
exempel tycks det nu vara en insikt att universum i dess minsta partikelnivå<br />
karaktäriseras av det som i fysiken kallas non-lokalitet, det vill<br />
säga att det djupast in i stoffet inte finns varken avstånd eller tid. Vi<br />
är med andra ord på ett helt oförklarligt sätt i omedelbar förbindelse<br />
med allt i universum. Detta fundamentala sammanhang fortsätter upp<br />
igenom de fysiska strukturerna hela vägen till de levande organismernas<br />
interaktion och avhängighet av varandra, samt av de omgivande<br />
geografiska och klimatmässiga förhållandena. Vetenskapen visar oss<br />
hur världen utvecklar sig från det minsta till det största likt en matematisk<br />
musik av mönster på mönster. De dynamiska och komplexa<br />
systemen som ekologin ägnar sig åt existerar på alla nivåer av tillvaron,<br />
från bakteriekulturer till jordbrukssamhällen och det är samma typer<br />
av strukturella förhållanden som går igen. En välfungerande ekologi<br />
karaktäriseras alltid av mångfald, informationsrikedom och stabilitet<br />
oavsett det är i biologin, kulturen, det sociala livet eller idévärlden.<br />
Det ekologiska perspektivet förbinder delen med helheten och<br />
människan med naturen i vidaste bemärkelse. Ekologin är en väg till<br />
förståelse av hur vi kan leva som vackrast och mest fruktbart med<br />
vår omgivning, men den är också en upplagd grund för en världsåskådning<br />
som kan förena vetenskap, religion och konst i ett samlat<br />
kulturellt fält. Ekologin öppnar för ett möjligt möte mellan (1) vetenskapens<br />
analytiska förståelse av naturen som logiska sammanhang<br />
+ (2) religionens upplevelse av naturen som en helig och besjälad enhet<br />
+ (3) konstens intuitiva resonans med universums formskapande<br />
krafter. Denna förening mellan vetenskap, religion och konst ligger<br />
implicit i den ekologiska estetiken. Begreppet används här som en<br />
universell och transcendent estetisk ordning där det vackra, det goda<br />
och det sanna i slutänden är ett och samma fenomen. Den ekologiska<br />
estetiken tar utgångspunkt i människans konkreta interaktion med<br />
hennes omgivning men skapar samtidigt ett estetiskt kontinuum som<br />
omfattar hela vår existens.<br />
Människans sätt att handla på är bestämt av hur vi ser på<br />
världen och oss själva. Den ekologiska estetiken representerar ett<br />
31
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
försök att skissa en sådan konstruktivt förändrad världssyn. Det centrala<br />
elementet är strävan att se och förstå det som förbinder världens<br />
åtskilda delar. Vi ska finna skönheten i tingens sammanhang men<br />
det kräver att vi först tränar vår uppmärksamhet och börjar tänka<br />
över vad vi ser runt omkring oss. Vi skall göra klart för oss inte bara<br />
vad vi tycker är vackert utan varför vi tycker det. Liksom vi måste<br />
försöka förstå varifrån fulheten kommer. Vi måste systematiskt träna<br />
vår känslighet för att se bakom ytan och observera mellanrum och<br />
övergångar. Vi måste undersöka hur de ting som omger oss har blivit<br />
till och vart de sedan tar vägen, men framför allt skall vi titta efter<br />
den mening som förbinder tingen med varandra. För enbart genom<br />
att följa det som ger mening kan vi finna fram till det som på samma<br />
gång är vackert, gott och sant. Meningen fortsätter som en obruten<br />
rörelse från svarta vinbärets sötma och koltrastens sång till höstens<br />
doftande glöd och dödens sorgesamma avsked. Meningen ger sig till<br />
känna överallt i en gåtfull växelverkan mellan helheten och de åtskilda<br />
delarna och den kan upplevas, ses, kännas, luktas och smakas.<br />
Som det kommer att framgå av de följande kapitlen är den ekologiska<br />
estetiken en idé med omfattande politiska, sociala, ekonomiska och<br />
kulturella konsekvenser. Men egentligen är målet endast att befria<br />
skönheten genom att bringa vår civilisation i överensstämmelse med<br />
den övriga biosfären på vår planet. Det är min uppfattning att vi genom<br />
att vända naturen ryggen och utan förbehåll hänge oss till teknologi,<br />
marknad och konsumtion har låtit fulheten breda ut sig obehindrat i<br />
världen. Vi har mist orienteringen och glömt både vem och var vi är.<br />
Människan har en särskild placering bland de levande väsendena på<br />
jorden. Den biologiska evolutionen har givit oss förmågan att tänka<br />
och känna medkänsla. Det är i människan som universum vaknar upp<br />
och börjar se sig självt. Vi har gjort oss till ansvariga medverkande i<br />
skapelseverket. Därför skall vi söka skönheten och sanningen i allt<br />
vad vi gör.<br />
32
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
3<br />
Animalisk produktion<br />
1<br />
är DeN koNgelige VeteriNær- og laNDbohøjskole (Kungliga<br />
Nveterinär-<br />
och jordbrukshögskolan) år 1948 gav ut den andra<br />
upplagan av Johannes Jespersens standardverk om hönsavel och<br />
hönshållning var Danmark ännu en nation dominerad av lantbruk.<br />
Näringen sysselsatte ca 400 000 människor eller knappt 10 gånger<br />
dagens antal. Det fanns ca 200 000 gårdar eller nästan 5 gånger fler<br />
än nu. Jordbruket på den genomsnittliga gården 1948 drevs i princip<br />
så som man gjort i århundraden, med blandad djurhållning och<br />
produktion av en rad olika grödor i ett roterande skifte av grödor.<br />
Djurens foder producerades i stor utsträckning av bonden själv eller<br />
i det lokala omlandet. En typisk gård hade 15 kor, 10 grisar till<br />
uppfödning och kanske en hönshållning med 100 värpande höns och<br />
50 slaktkycklingar.<br />
Produktionen av ägg och slaktkycklingar var redan på den tiden uppdelad<br />
i specialiteter. Några ägnade sig åt det egentliga avelsarbetet,<br />
andra producerade nykläckta kycklingar för vidareförsäljning och<br />
andra åter höll höns för äggläggning och uppfodrade tuppkycklingar<br />
till slakt. Över hela landet fanns det vid denna tidpunkt 50 egentliga<br />
avelscentra som arbetade med förädlingen av 13 olika hönsraser, var<br />
och en med sina särskilda kvaliteter. Det var således enbart i Danmark<br />
ett rikt och varierat genetiskt material i hönsbestånden. Djuren<br />
avlades för att vara både hårdföra och sociala. De skulle kunna klara<br />
sig i alla slags väder och det i stora flockar.<br />
33
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Från de detaljerade anvisningarna i Johannes Jespersens bok kan<br />
man se att hönsgården 1948 var en plats som sagoberättaren H.C.<br />
Andersen med lätthet kunde ha känt igen. Hönsen hade rikligt<br />
med utomhusplats och i hönshuset fanns det reden för var fjärde<br />
höna. Äggen insamlades med handkraft helst tre gånger om dagen i<br />
korgar med halm i botten. De tuppkycklingar som var överflödiga i<br />
äggproduktionen levde fritt, till exempel på en inhägnad stubbmark<br />
där de tillbringade natten i små flyttbara hus. Med metoder av detta<br />
slag producerade det danska jordbruket så många ägg och så många<br />
slaktkycklingar att det mesta kunde gå till export.<br />
2<br />
Blott tio år senare kom de första egentliga industrialiserade anläggningarna<br />
för produktion av ägg och slaktkycklingar till landet. De<br />
äggläggande hönsen blev inspärrade i små burar av metalltråd där<br />
de inte ens kunde vända sig. I den ena änden fanns en foderautomat<br />
och i den andra ett uppsamlingsband som automatiskt transporterade<br />
bort äggen. Besättningarna växte nu till flera tusen i specialiserade<br />
produktionsbyggnader. Priset på ägg sjönk med åren, men det var<br />
inget mot den utveckling som skulle komma inom produktionen av<br />
slaktkycklingar. I Johannes Pedersens bok från 1948 ges inte mycket<br />
plats för det författaren kallar kycklingar till uppfödning. Han omtalar<br />
dessa kycklingar som en säsongsvara som ska betraktas som en biinkomst<br />
till äggproduktionen och han anser att de olika hönsraserna<br />
är alla lika goda till detta. Det mest förbluffande är emellertid att<br />
han räknar med en uppfödningstid för varje kyckling på mellan 4<br />
och 6 månader, allt efter önskad slutvikt. När den industrialiserade<br />
animalieproduktionen började ta form under 1960-talet var det precis<br />
denna långa uppfödningstid som de rationella jordbruksteknikerna<br />
riktade sin uppmärksamhet mot. Var och en kunde se att kycklingarnas<br />
fria liv på stubbåkern var slöseri med pengar. Därför började man<br />
systematiskt avla fram en extremt snabbväxande kycklingtyp som<br />
man sedan gav sig till att utfodra dygnet runt. Genom att fullständigt<br />
se bort från kycklingens välmående, lyckades det till sist att reducera<br />
tiden som detta djur var under uppfödning till endast 5 veckor. På det<br />
34
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
sättet lades grunden till en hittills osedd massproduktion av kött.<br />
Från att ha varit en relativ sällsynt mat för vanliga människor,<br />
blev kycklingköttet under loppet av 1970-talet det billigaste animaliska<br />
födoämnet över huvud taget. Förutsättningarna var inte blott<br />
endimensionell selektiv avel och de intensiva utfodringsmetoderna,<br />
utan också en ständigt allt mer extremt centraliserad produktion. Idag<br />
är hönsaveln för länge sedan försvunnen från Danmark. Det är på<br />
världsplanet endast 3 företag som står för denna avel och i praktiken<br />
är det bara två hönsarter kvar i den kommersiella produktionen: en<br />
till äggläggning och en till slakt. Själva produktionen tas i stigande<br />
grad omhand av globala gigantverksamheter som till exempel thailändska<br />
CPF, världens största producent av slaktkycklingar. Enbart<br />
en av detta företags högteknologiska kycklingfabriker producerar ca<br />
4 miljoner kycklingar om året. På företagets centrala slakteri slaktar<br />
och förbereder 20 000 arbetare dagligen upp till 700 000 kycklingar.<br />
Företaget exporterar stort sett hela sin produktion. Det är bland<br />
annat huvudleverantör till Kentucky Fried Chicken och framställer<br />
dessutom en rad färdigrätter som säljs under många olika märken i<br />
supermarknader över hela världen. När Johannes Pedersens bok om<br />
hönsavel och hönshållning kom ut 1948 var de danska hönsgårdarna<br />
ofta bondhustruns eget lilla företag både vad gällde intäkter och ansvar.<br />
Produktionen var en del av en social, ekonomisk och biologisk<br />
ekologi som gav näring till livet i det lokala samhället. På samma sätt<br />
var djuren ännu en del av gårdens hushållning, och de var inte fler<br />
än att man kände deras väsen, gav dem namn och talade om deras<br />
individuella egenheter.<br />
3<br />
Industrialiseringen av jordbruket har skett med ofattbar hastighet och<br />
konsekvenserna har i det stora hela varit bedrövliga. Om man rör sig<br />
runt i det danska jordbrukslandskapet kan man se hur största delen<br />
av alla bruksvägar och lähägn försvunnit på blott ett par årtionden.<br />
Istället domineras nu landskapet av jättestora, monotona, industriellt<br />
drivna marker. Det är en intensiv och brutal form av jordbruk som<br />
inte bara kräver användning av enorma jordbruksmaskiner och en<br />
35
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
konstant tillförsel av konstgödning och gifter för att förränta sig, men<br />
dessutom efterlämnar mycket litet kvar på plats till fåglar, insekter,<br />
smådjur och vilda växter. Därför kallas denna sorts monokulturella<br />
landskap för biologisk öknar. Alla som följt jordbrukslandskapets<br />
utveckling kan se den estetiska utarmningen. Förlusten av biologisk<br />
mångfald är iögonfallande men det är inte bara ett fenomen synligt<br />
på ytan. Det kan följas hela vägen ned genom de biologiska systemen<br />
ända till det genetiska materialet.<br />
Till nyligen fanns det i världen otaliga varianter av de kända sädesslagen,<br />
grönsakerna och frukterna men detta antal reduceras numera<br />
med stor hastighet. Liksom hönsaveln har också växtförädlingen<br />
idag koncentrerats hos allt färre globala företag och de ekonomiska<br />
mekanismerna arbetar på i alla led mot standardisering och massproduktion.<br />
Möjligheten att patentera genmanipulerade växtsorter<br />
bidrar i hög grad till denna utveckling (se kap. 13). Det vi förlorar<br />
är inte bara variationen i smak och utseende: de gamla sorterna var<br />
förädlade under långa tidsrymder och deras egenskaper reflekterade<br />
den omätbara mångfacetterade olikhet av villkor och omständigheter<br />
som de kommit till i. De var till exempel anpassade efter specifika<br />
klimat, var tåliga och hade god resistens mot sjukdomar. Hela denna<br />
mängd genetisk information och visdom håller vi nu på att sätta<br />
ur spel på mycket kort tid. Mycket är allaredan försvunnet. De nya<br />
sorterna ger större skördeutbyte, men deras motståndskraft är låg<br />
och de är avhängiga kemiska hjälpmedel för att klara tillvaron. Det är<br />
möjligen en god affär här och där, men omkostnaderna på lång sikt<br />
kan bli mycket stora. I massproduktionen av höns och svin är det till<br />
exempel nödvändigt att tillsätta antibiotika som en del av fodret för<br />
att hålla djuren sjukdomsfria. Den groteska konsekvensen är att vi för<br />
att skaffa massor av billigt kött (som vi varken behöver eller mår bra<br />
av), målinriktat accelererar utvecklingen av antibiotikaresistenta bakteriestammar<br />
och därmed helt medvetet underminerar verkningarna<br />
hos det för människan kanske allra viktigaste medlet för att behandla<br />
sjukdomar.<br />
36
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
4<br />
Det industriella jordbrukets fulhet koncentreras på alla sätt i den animaliska<br />
produktionen. En FAO-rapport från 1997 (”Lifestocks’ Long<br />
Shadow”) utnämner produktionen av kött, ägg och mjölkprodukter<br />
som en av de största enskilda orsakerna till flera av våra väsentliga<br />
miljöproblem såsom jorderosion, luftförorening, vattenförorening,<br />
vattenbrist, förlust av biodiversitet och inte minst den globala uppvärmningen<br />
(i synnerhet i form av de samlade utsläppen av växthusgasen<br />
metan från djurens matsmältningssystem).<br />
En särskilt tragisk konsekvens av den industriella animaliska<br />
massproduktionen är den tilltagande ödeläggelsen av regnskogarna i<br />
Syd- och Mellanamerika. Regnskogarna är ett av klotets äldsta, högst<br />
utvecklade och mest mångfaldiga ekologiska system (se kap. 7) och<br />
de spelar förmodligen en viktig roll för livet på jorden som helhet.<br />
Inte desto mindre har det under de senaste trettio åren avverkats i<br />
ett skräckinjagande tempo. Huvudorsaken till denna ödeläggelse var i<br />
början att stora brasilianska konsortier fick lov att fritt röja områden<br />
i Amazonas till betesmarker för köttdjur, men idag skövlas regnskogen<br />
först och främst för att odla sojabönor i jätteskala. Denna gröda<br />
används sedan över hela jorden som kraftfoder i allt från thailändska<br />
hönsfabriker till den stora danska svinindustrin. Massproduktionen<br />
av kött är således en global maskin som transporterar sojaprotein<br />
från till exempel Brasilien till Danmark, där fodret stoppas i grisar<br />
som därefter transporteras halvvägs den andra vägen runt jorden till<br />
exempel till Japan.<br />
De förgörande effekterna av den animaliska produktionen växer<br />
snabbt eftersom produktionsapparatens effekt är självförstärkande.<br />
Ju billigare de animaliska produkterna har blivit, desto mer har efterfrågan<br />
ökat. Prisfallet har dessutom skett samtidigt med den omfattande<br />
global kulturell standardiseringsprocess som följer med den<br />
teknologiska civilisationens utbredning och den generella tillväxten<br />
hos världsekonomin. I Asien och Afrika där intaget av animaliska<br />
produkter traditionellt utgjort en mycket liten del av kosten stiger<br />
denna andel numera dramatiskt, inte minst på grund av intensiv<br />
37
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
marknadsföring och effektiv distribution. Denna ändring av dieten<br />
medför nödvändigtvis en våldsamt ökande press på klotets ekologiska<br />
system. Produktionen av animaliska proteiner kräver tio gånger<br />
så mycket land per enhet som produktionen av växtprotein och den<br />
kräver 200 gånger mer vatten. Därutöver används minst tio gånger<br />
mer energi vid efterbehandlingen av kött i samband med transport,<br />
slakt och nedkylning. FAOs beräkningar visar att 70 % av allt jordbruksland<br />
redan är beslagtaget av animalisk produktion och att detta<br />
utgör ca 30 % av den samlade jordytan. Organisationens prognoser<br />
visar dessutom att vi kan förvänta oss en dubbling av konsumtionen<br />
av animaliska produkter före 2050 om utvecklingen fortsätter oförändrad.<br />
Vi håller helt enkelt på att äta ihjäl biosfären.<br />
(2008 har det skett en markant prisökning av matvarupriserna på<br />
världsmarknaden. Beräkningar från Världsbanken visar, att prisstigningen<br />
först och främst skylls på att produktionen av biobränslen<br />
lägger beslag på allt större landområden. Detta nya scenario ändrar<br />
troligtvis inte på de överordnande tendenserna så som de beskrivits<br />
här, även om de naturligtvis betyder en ökad belastning på planetens<br />
ekologiska system och att villkoren för världens miljarder fattiga blir<br />
ytterligare förvärrade.)<br />
5<br />
Vid sidan av den ödeläggande inverkan på ekologin har industrialiseringen<br />
av matvaruproduktionen dessutom oöverskådliga konsekvenser<br />
för lokalsamhällena överallt i tredje världen. I Danmark upplevde<br />
vi redan på 1970-talet hur jordbrukssamhället i realiteten försvann<br />
framför ögonen på oss, men det var en utveckling som hade pågått sedan<br />
mekaniseringen av jordbruksdriften började i slutet av 1800-talet.<br />
Avvecklingen av by efter by som levande och självständiga samhällen<br />
var säkert en trist syn men ingen chock. Så är det till exempel inte i<br />
Thailand. Här utnyttjade matvarugiganten CPF sin dominerande position<br />
för att få fler än 600 000 små kycklingproducenter stängda på<br />
kort tid i samband med utbrottet av fågelinfluensa 2004. Sammanlagt<br />
har fler än 1,5 miljoner lantbruk lagts ned i Thailand under de senaste<br />
38
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
åren. Huvuddelen var små familjejordbruk som hade upprätthållt en<br />
levande och rik kultur genom hundratals år. De var i relativt god<br />
överensstämmelse med den omgivande ekologin och producerade<br />
en stor variation av delikata matvaror i ett sammansatt, komplext<br />
jordbrukslandskap. Människor, vattenbufflar, grisar och höns trivdes<br />
bland varandra, men de skapade aldrig något särskilt överskott och<br />
därför blev dessa människors urgamla livsform utrotad helt i ett slag.<br />
Överallt där det industriella jordbruket tränger fram följer den multinationella<br />
agrobusiness efter och de små jordbruken hamnar lätt<br />
i situationer där de nödgas sälja sin jord. Många miljoner bönder i<br />
fattiga delar av världen mister numera levebröd, hem och identitet på<br />
detta sätt. De flesta av dem har inget annat val än att flytta mot städernas<br />
slumområden för att erbjuda sig som underbetald arbetskraft.<br />
I Indien har denna utveckling fört till en enorm våg av självmord<br />
bland bönder i hela landet. 2003 uppgick de till 17 000.<br />
6<br />
I absolut centrum för fulheten i vår matvaruproduktion är emellertid<br />
produktionsdjurens förfärliga och fortsatta historia av lidande. Otaliga<br />
miljarder djur, kanske 20 % av den samlade animaliska biomassan<br />
på jorden, tillbringar sina korta liv i produktionssystem som inte har<br />
annat syfte än att pressa djurets biologi till det yttersta. Inget slaktdjur<br />
utsätts för värre lidanden än kycklingen och ingen produceras i större<br />
mängder. Enbart i EU är det 4 miljarder om året. Detta djurs liv är<br />
en enda lång mardröm. Den börjar med att de små nykläckta kycklingarna<br />
i en kontinuerlig ström hamnar direkt från äggen ut på ett<br />
transportband där de hänsynslöst knuffas runt, sorteras och packas<br />
eller, om de inte kan användas, hälls ut i stora avfallskvarnar. Från<br />
kläckeriet fraktas kycklingarna till de industriella uppfödningsanläggningarna,<br />
där de stuvas samman upp till 30-40 000 åt gången i stora<br />
elektriskt upplysta hallar. Endast 35 dagar tar det för kycklingen att<br />
uppnå slaktvikt. Djuret är så att säga en proteinbomb som exploderar<br />
inifrån. Orsaken är en endimensionellt selektiv avel, intensiv utfodring<br />
och det faktum att hallarna är upplysta större delen av dygnet, så att<br />
kycklingarna kan äta hela tiden. Det är emellertid bara deras muskler<br />
39
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
som växer i detta uppskruvade tempo. Skelett, ben, hjärta och lungor<br />
kan inte hänga med.<br />
Ett flertal av kycklingarna lider av smärtsamma, förkrympta ben. De<br />
som har det värst kan inte gå utan får släpa sig fram till foder och<br />
vatten. En del av fåglarna dör av hunger och törst. Många dör för att<br />
hjärtat och andra inre organ fatalt överbelastas av kroppens ohämmade<br />
växande. Efterhand som kycklingarna växer blir utrymmet för<br />
dem i hallarna mindre och mindre och till sist kan djuren knappt röra<br />
sig. Men de kan inte heller vila sig, för de störs konstant av andra<br />
kycklingar som knuffar till dem eller faller över dem. Det strö de sitter<br />
i blir fuktigt och skräpigt och alltmer ammoniakhaltigt av djurens<br />
avföring. Ammoniaken medför smärtfulla bröstutslag och bölder<br />
på fötter och ben, vilka skapar infektioner som sprids med blodet<br />
och förorsakar ledinfektioner. Så lever kycklingarna i ett obegripligt<br />
smärtfullt helvete i 35 dagar till dess hallens portar öppnar sig och<br />
infångarna börjar sitt arbete.<br />
Under den manuella infångningen skadas en stor del av<br />
kycklingarnas vingar, ben och höftleder. De packas tätt i plastsäckar<br />
och fraktas 5-7 000 åt gången. Tusentals kycklingar dör på vägen till<br />
slakteriet och det som överlever plågas våldsamt av rädsla och stress<br />
då denna sista, ofta långa resa är obeskrivligt obehaglig. Djuren är tätt<br />
sammanstuvade i fullkomligt mörker. Temperaturerna kan vara helt<br />
extrema, skakningar, start- och stopprörelser, smärtor i de i förväg inflammerade<br />
och sjuka lederna. De svälter och törstar och är omgivna<br />
av höga okända ljud. När de omsider kommer till slakteriet slutar<br />
kycklingarna sina miserabla liv hängande i ett transportband med<br />
huvudet nedåt. Benen är delvis mosade av de metallklämmor som de<br />
fastgjorts med. Också denna process är smärtfull. Skräckslagna och<br />
invalidiserade förs de mot ett elektriskt vattenbad som har till uppgift<br />
att bedöva djuren. Därefter kommer de automatiska knivbladen och<br />
skär halsen av dem. Moderna slakterier kan slakta 10 000 kycklingar<br />
i timmen. Med en sådan hastighet är felprocenten stor och en del<br />
av kycklingarna blir varken bedövade eller ordentligt ihjälslagna. De<br />
förblöder endast långsamt.<br />
40
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
7<br />
Husdjuren har troskyldigt följt människan sedan äldsta tider. De har<br />
givit oss sina liv och sitt arbete. I gengäld sörjde jordbruket för att de<br />
fick möjlighet att få många av deras viktigaste behov tillfredsställda.<br />
Det har självfallet alltid funnits exempel på djur som blivit vanvårdade,<br />
men jordbrukets metoder var av praktiska orsaker utformade<br />
kring djurens naturliga leverne. Höns och kycklingar gick relativt fritt<br />
omkring och stängdes endast in om natten. Svinen hade öppna ytor<br />
där de kunde rota i jorden och stior där suggorna hade plats att ge<br />
smågrisarna di i lugn och ro. Mjölkkorna hade tid och ro på markerna<br />
att hänge sig åt sina idisslarliv. I det ögonblick teknologin gjorde det<br />
möjligt, valde vi emellertid att bortse från att våra husdjur av naturen<br />
är sociala och livfulla individer som kan känna glädje, smärta, längtan<br />
och förväntning. I stället kategoriserade vi dem som biologiska<br />
produktionsenheter och tvingade deras organismer att hålla steg med<br />
våra krav på konstant produktiv och ekonomisk tillväxt.<br />
Djuren lider i alla delar av den industriella animaliska produktionen.<br />
Tänk på suggan som är ett intelligent, nyfiket väsen med ett högt<br />
utvecklat sinne för vård av ungarna och komplext socialt beteende.<br />
Idag håller vi henne fastspänd hela hennes liv som om hon inte var<br />
annat än en matmaskin. De mest produktiva suggorna föder upp till<br />
30 kultingar om året. Det blir 25 miljoner på årsbasis bara i Danmark.<br />
Suggorna slits ut på kort tid och ca 30 % har till exempel blödande<br />
magsår. Var fjärde dansk sugga var 2006 så förstörd att den avlivades<br />
i stallet och togs ut som en så kallad vrakgris. Också de annars så<br />
flegmatiska mjölkkorna måste leva ett hektiskt och slitsamt liv i de<br />
stora helautomatiserade ladugårdarna. På bara två årtionden har den<br />
redan tidigare, högproduktiva mjölkkons avkastning fördubblats och<br />
många dukar nu under av stress och dör i ladugårdarna (32 000 i<br />
Danmark 2006). Det industriella jordbruket har inget intresse av djurens<br />
välmående utöver den punkt där det påverkar förhållandet mellan<br />
intäkter och omkostnader. Det har visserligen skett begränsade<br />
förbättringar av produktionsdjurens villkor genom åren, eftersom<br />
offentligheten med jämna mellanrum har krävt uppstramningar av<br />
41
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
lagarna om djurens välfärd, men industriell massproduktion är under<br />
alla omständigheter oförenlig med något som ens påminner om ett<br />
gott liv för våra husdjur. Vi producerar smärta i ofattbar utsträckning<br />
– och när det kommer till kritan är de flesta likgiltiga. Denna extrema<br />
ringaktning för våra medskapelser avslöjar en kollektiv brist på förmåga<br />
till inkännande i omgivningarnas tillstånd, karaktäristisk för den<br />
teknologiska civilisationen.<br />
Den ekologiska estetiken måste emellertid ta utgångspunkt<br />
i det faktum att vi är köttätare. Intag av animaliska proteiner i en eller<br />
annan mängd har varit en del av vår näring sedan tidernas morgon.<br />
Det är kanske till och med just ansvaret för husdjurens välfärd och i<br />
samspelet mellan en given djurhållning och de omgivande ekologiska<br />
systemen som vi kan finna den mest kraftfulla utgångspunkten för en<br />
ekologisk estetisk praxis.<br />
8<br />
Låt oss börja med att föreställa oss en liten gul kyckling som precis<br />
tumlat ut ur sitt ägg. Som varje annan punkt i universum är denna lilla<br />
fågelunge ett absolut centrum, i teorin förbundet med vart och ett av<br />
universums oändliga mängd punkter. Det har därför en potentiellt<br />
vidsträckt betydelse vad som sker med kycklingen i dess vidare liv.<br />
Låt oss därnäst föreställa oss att kycklingen växer upp hos en idealistisk<br />
och ekologiskt medveten jordbrukare med känsla för djurens<br />
välmående (och sådana finns faktiskt). Som utgångspunkt är det lilla<br />
djuret nu centrum i ett lustfyllt och förpliktande mönster av hänsyn<br />
och omtanke, vilket har möjlighet att sprida sig åt alla håll i världen.<br />
Den ekologiska bonden tycker om att ha med kycklingar att göra<br />
och intresserar sig för deras välmående. Han eller hon ser på dem<br />
som en medskapelse; ja som väsen man bör bemöta med särskild<br />
respekt och tacksamhet eftersom de ger sitt liv till gagn och glädje<br />
för människan. Därför får kycklingen lov att växa långsamt och lugnt<br />
i sin biologis naturliga tempo. Den får den sömn den behöver och<br />
den mat den kan äta. Den får rikligt med plats där den kan röra sin<br />
kropp, både inomhus där det finns värme, strö och pinnar att sitta<br />
på och utomhus där den kan leta efter insekter i gräset, finna lä och<br />
42
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
skugga under buskar och träd. Kanske är träden dessutom en del av<br />
en liten ekologisk fruktplantage som kycklingarna med sin ivriga jakt<br />
på insekter och larver bidrar till att hålla någorlunda fri från skadedjur.<br />
När kycklingen efter minst 3 månaders uppväxt skall avlivas sker<br />
det under förhållanden som är så lite stressande som det över huvud<br />
taget är möjligt, både under transporten och vid själva slakten.<br />
All denna hänsyn gör att kycklingen i det ekologiska jordbruket<br />
blir ett tyngdfält som omgivningarna nödvändigtvis måste<br />
forma sig runt. Kycklingen är som alla andra biologiska system oändligt<br />
komplex i sin uppbyggnad och sitt väsen. Ju mer vi lär känna<br />
den, desto mer elegant kan därför de omgivningar vi skapar för den<br />
bli, både till funktion och uttryck. Man kan kanske säga att detta<br />
annars inte särkilt tänkande djur, blott med sitt sätt att vara på kan<br />
bli en läromästare i landskapsvård och i den poetiska inredningen av<br />
produktionsanläggningar. Strävan att få fram kycklingar som passar<br />
i det ekologiska jordbruket kommer dessutom att medföra förnyad<br />
variation i aveln, så att djuret kan klara sig under många olika omständigheter<br />
och väderlek och få ett starkt immunförsvar. Kycklingen<br />
i det ekologiska jordbruket blir på det sättet ett centrum i ett nätverk<br />
av små och stora beslut som vart och ett har till syfte att främja livets<br />
artrikedom och som försöker att belasta de ekologiska systemen så<br />
lite som möjligt, ja helst bidra till deras friskhet.<br />
För att jordbruket skall kunna förstås som ekologiskt måste det i<br />
slutänden involvera alla aspekter av produktionen och alltså inte bara<br />
följandet av vissa jordbrukstekniska minimikrav. Kycklingens foder<br />
skall självklart odlas med metoder som ger plats för vilda växter, till<br />
insekter, fåglar, grodor och däggdjur, lähägn och vattenhål, men det<br />
ekologiska valet måste därutöver omfatta allt från underleverantörer<br />
av material och maskiner till de verksamheter som senare förarbetar<br />
varorna och till organiseringen av detaljhandeln. Det betyder med<br />
andra ord att den ekologiska produktionen inte kan undgå att få ett<br />
djupgående inflytande på sin omgivning. Den kommer att stärka lokalsamhället,<br />
både eftersom den är arbetsintensiv och för att avstånd,<br />
transporter och energiförbrukning är viktiga ekologiska parametrar.<br />
Den kommer dessutom att främja en artrikedom av verksamheter,<br />
43
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
eftersom den ekologiska produktionen ägnar sig bäst för små och<br />
överskådliga enheter. Man kan förmodligen också förutse att denna<br />
form av produktion kommer att öka mängden av gemenskap och<br />
tillit i samhället, eftersom konsumtionen av ekologiskt producerade<br />
varor i hög grad baseras på tillit och på känslan av en gemenskap som<br />
en högre etisk idé.<br />
9<br />
Möjligen har en kyckling som vuxit upp i ett ekologiskt jordbruk mätbara<br />
kvaliteter som kan rättfärdiga det starkt förhöjda priset. Kanske<br />
smakar köttet verkligen mer. Kanske är det mer hälsosamt. Kanske<br />
kommer det ekologiska jordbruket på lång sikt att medföra en stor<br />
samhällsekonomisk vinst, eftersom det medverkar till att bevara den<br />
natur som är grunden för våra liv. Men den ekologiska kycklingens<br />
verkliga styrka består i att den är ett estetiskt och ett symboliskt objekt.<br />
De allra flesta människor är tillfreds med smaken och näringsvärdet<br />
hos den industriellt framställda kycklingen. Flertalet verkar också vara<br />
helt trygga med att myndigheterna stiger in om det skulle visa sig att<br />
det konventionella jordbruket utgör ett verkligt hot mot miljön. Den<br />
ekologiska kycklingen existerar eftersom några få människor menar<br />
att dens liv och livet omkring den känns rätt och ser riktigt ut. Det<br />
ekologiska jordbruket representerar drömmen om en civilisation i<br />
fred med naturen.<br />
Hänsyn till djuren i det ekologiska jordbruket innebär dessutom<br />
en förädling av människan. Genom att insistera på att kycklingens<br />
välbefinnande är viktigare än de ekonomiska parametrarna<br />
som annars gäller för vårt samhälle, överskrider de inblandade sina<br />
egna avgränsade själv. På det sättet stärker kycklingen i det ekologiska<br />
jordbruket vår förmåga till medkänsla med andra levande väsen, både<br />
individuellt och kollektivt. För den som köper ekologiskt producerat<br />
kött kan enbart föreställningen om att någon påtagit sig denna form<br />
för produktion vara upplyftande och motiverande. Merpriset på den<br />
ekologiska kycklingen är betydelsefullt. Det är ett offer som har en<br />
oomtvistad andlig och emotionell dimension. Maten är etiskt berikad.<br />
Om köttet från den ekologiska kycklingen till på köpet visar sig smaka<br />
44
3. ANIMALISK PRODUKTION<br />
bättre och vara sundare, så är det endast gärningar som visar, att det<br />
sköna, det goda och det sanna hänger olösligt samman.<br />
10<br />
Mycket förenklat kan man säga att det finns två motsatta rörelser i<br />
världen. En mörk och en ljus. En som ödelägger och en som bygger<br />
upp. Den som förstör kallar jag här i boken för entropisk. Begreppet<br />
entropi kommer från fysiken, där det betecknar den förlust av energi<br />
som sker i stängda system till följd av varje form av rörelse. Överord-nat<br />
skapar entropin en utvecklingsriktning i universum som med<br />
tiden kommer att utjämna alla skillnader till en jämn grå massa. De<br />
fysiska lagarna för termodynamik säger oss vidare att ju mer energi<br />
och därmed materia som omsätts, desto kraftigare är den samlade<br />
entropiska verkningen. Både metaforiskt och i praktiken utgör den<br />
industriella animaliska massproduktionen således ett våldsamt entropiskt<br />
kraftfält. Med centrum i djurens lidanden sprider den ut sig i<br />
världen som en självförstärkande spiral av förstörelse och avstympad<br />
känsloskuld. Det underminerar de ekologiska systemen och för oss<br />
längre och längre ut i standardiseringens och monotonins ödemark.<br />
Entropins motsättning finns emellertid i de krafter som frambringar<br />
livet på jorden. Genom att samla och fasthålla solens energi bygger<br />
livet upp en självförstärkande mångfald av former och skillnader. Sett<br />
i detta perspektiv utgör det ekologiska jordbruket en aktivt lysande<br />
motentropisk rörelse, eftersom det liksom livet självt främjar mångfald,<br />
gemenskap, mening och skönhet.<br />
Den ekologiska estetiken omfattar alla aspekter av existensen<br />
men dess implikationer är särskilt tydliga i jordbruket, eftersom<br />
framställningen av vår mat representerar vår mest direkta och intima<br />
interaktion med jordens ekologi. Om jordbruket skall vara vackert<br />
är vi tvungna att ta hänsyn till våra medskapelser. Vi kan till exempel<br />
inte tillåta oss att massproducera billigt kött för det leder oundvikligen<br />
till lidanden för djuren och ödeläggelse av naturen. Realiseringen<br />
av en ekologisk estetik kräver därför att konsumtionen av animaliska<br />
produkter måste sänkas till en bråkdel av idag. Denna begränsning<br />
öppnar emellertid för nya och djupa estetiska kvaliteter i våra liv (se<br />
45
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
kap. 18). Den reducerade mängden kött kommer inte bara att öka<br />
uppmärksamheten på köttets gastronomiska egenskaper, den kommer<br />
också att ge oss en skärpt insikt i livets betydelse och värde. Kött<br />
representerar den högst tänkbara biologiska förädlingen av solens<br />
energi. Det är förbundet med utvecklingen av nervsystem, känslor<br />
och medvetenhet. När vi slaktar ett djur för att äta det, så offrar vi liv<br />
för livets skull.<br />
Idag är mer än 99 % av de kycklingar som konsumeras i västvärlden<br />
industriellt massproducerade, men vi är inte tvungna att medverka<br />
till detta systematiska djurplågeri och dess fatalt ödeläggande konsekvenser<br />
för jordens ekologi. Vi behöver alls inte äta kött, varken<br />
för att överleva eller för att tillfredsställa våra gastronomiska lustar.<br />
I Sydindien lever till exempel hundratals miljoner människor som är<br />
vegetarianer och de har ett av de mest utsökta kök i världen. Förståelsen<br />
för den avgörande betydelse det har för människans utveckling hur<br />
vi behandlar våra medskapelser går långt tillbaka i tiden. Till exempel<br />
utfäste den indiske kung Ashoka redan år 256 före vår tidräkning ett<br />
dekret, där det förkunnades att ett stort antal tama och vilda djurarter<br />
från den tidpunkten skulle betraktas som skyddade i hela hans rike.<br />
Nutidens industriella massproduktion av slaktdjur visar emellertid att<br />
denna form för medkänsla inte är något som kommer av sig själv. Vi<br />
skall först lära oss att se sammanhangen i världen innan vi kan börja<br />
att sträva efter det sanna och det sköna. Den ekologiska estetiken är<br />
inte naturens ordning. Det är en ordning som människan skall försöka<br />
att skapa tillsammans med naturen.<br />
46
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
4<br />
Smärtan i frysdisken<br />
1<br />
rågaN är varför vi iNte iNtresserar oss för hur världen hänger<br />
fsamman<br />
och varför vi inte reagerar på de sammanhang vi trots<br />
allt är medvetna om. Den djupfrysta kycklingen i supermarknaden<br />
döljer till exempel inte sitt ursprung. Man kan i Danmark ofta få fem<br />
stycken till extrapris, motsvarande en timmes arbete längst ner på<br />
löneskalan. För det beloppet skall dessa fem fåglar utfodras, slaktas,<br />
rensas, packas, transporteras och hållas nedfrusna. Därtill kommer att<br />
både fabrikanten och affärsinnehavaren skall ha sina förtjänster och<br />
att det på detta är lagt 25 % moms.<br />
Priset är ett otvetydigt bevis på att det inte vid någon tidpunkt<br />
tagits hänsyn till kycklingen som ett självständigt levande väsen.<br />
Om man betalar så lite för en slaktad kyckling råder ingen tvivel om<br />
att djuret vuxit upp under förfärliga omständigheter. Förhållandena<br />
i fjäderfäproduktionen har med jämna mellanrum varit ute i media,<br />
men ändå har konsumtionen fortsatt oförändrad. Köparen uppfattar<br />
inte smärtan i frysdisken. Det som finns i den är inte något som en<br />
gång var ett levande djur, utan endast en vara och ett pris bland andra<br />
varor och priser.<br />
Denna förträngning av förbindelsen mellan konsumtionen<br />
av massproducerat kött och djurens lidanden i den industriella produktionsapparaten<br />
är påfallande, i synnerhet som vi samtidigt lever<br />
i en epok där vissa utvalda husdjur spelar en central emotionell roll<br />
i många människors liv. En del konsumenter av billiga kycklingar är<br />
utan tvivel själva ägare till hundar, katter eller fåglar och betraktar sig<br />
47
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
säkert som verkliga djurvänner. Men den kärlek som de visar i förhållande<br />
till deras egna husdjur är inte ett uttryck för en generell känsla av<br />
omsorg för människans medskapelser. Tvärtom verkar det finnas en<br />
parallell mellan ökningen av konsumtion av massproducerat kött och<br />
mängden tid och pengar vi använder till våra husdjur. I USA enbart<br />
omsatte husdjursbranschen år 2005 ca 230 miljarder kronor. Medan<br />
växande mängder av djur utnyttjas till sitt yttersta i den industriella<br />
produktionsapparaten, betraktas husdjuren i stigande grad som ett<br />
slags familjemedlemmar. De passas på och sköts som små barn och<br />
får julklappar. Om djuren blir sjuka offras stora summor på behandling.<br />
Idag är det till exempel inte ovanligt att husdjur behandlas med<br />
den mest avancerade livsförlängande kirurgi. Beräkningar visar att<br />
den genomsnittliga hunden i ett av de rika länderna representerar en<br />
större ekonomisk omsättning än genomsnittet för en människa i till<br />
exempel Bangladesh.<br />
Det groteska missförhållandet mellan vårt sätt att se på husdjur och<br />
produktionsdjur exemplifierar den moderna människans fragmenterade<br />
bild av världen. Åtskillnaden mellan livet i staden och den<br />
industriella matvaruproduktionen på landsbygden spelar självklart<br />
en roll i just denna situation, men förmågan att stänga ute oönskad<br />
information är ett karaktäristiskt drag hos människan i den teknologiska<br />
civilisationen. Som konsumenter har vi vant oss att leva i flera<br />
världar på samma gång. Våra liv är uppdelade i många frånskilda små<br />
och stora rum vid sidan av varandra, likt affärerna i ett köpcenter.<br />
Man skulle kunna säga att vi ser på världen som ett urval av konsumtionsmöjligheter:<br />
saker vi kan köpa, resor, familj och vänner,<br />
heminredning, sociala arrangemang, fitness, arbete och karriär, ny<br />
teknologi, dataspel, film och underhållning. Vi rör oss från den ena<br />
situationen till den andra utan att bekymra oss särskilt mycket om<br />
sammanhang och konsekvenser. Den kultur vi skapat består av punkter<br />
som tycks vara helt utan inbördes förbindelser. Det kan påminna<br />
om kanalerna på teve: en visar bilder på våra soldater som kämpar i<br />
en fjärran krigszon, en annan sänder från ett stort sportevenemang,<br />
en tredje berättar begeistrat om de nya bilmodellerna och en fjärde<br />
upplyser om faran av den globala uppvärmningen.<br />
48
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
Även om den teknologiska civilisationen i vid utsträckning grundar<br />
sig på rationellt tänkande, orkar vi inte ta ställning till de logiska sammanhang<br />
som förbinder världens åtskiljda föremål och situationer.<br />
Vi vet allt och att det inte finns någon effekt utan orsak, samt att<br />
delen och helheten nödvändigtvis måste vara oåtskiljaktiga storheter,<br />
men världen har blivit så pass oöverskådlig att det kan låta som om<br />
det vi gör inte har någon betydelse. Därtill kommer att marknaden<br />
konstant lugnar ner oss och berättar att allt är som det ska vara trots<br />
det tillsynes ökande kaoset. De som hanterar ekonomin och teknologin<br />
lovar att de med tiden nog ska lösa våra problem, men vi lever<br />
i en dimma av overklighet, självbedrägeri och illusioner. Människans<br />
bristande vilja att förstå konsekvenserna av hennes handlingar är den<br />
helt avgörande orsaken till att starka förstörelsekrafter har fått fritt<br />
spelrum i världen. De relationer som förbinder tingen och de processer<br />
som ligger bakom dem är visserligen fördolda, men det betyder<br />
inte att de inte finns. Tvärtemot existerar varje ting uteslutande i kraft<br />
av de logiska och oavvisliga relationerna till andra ting. De logiska<br />
relationerna är lika konkreta som tingen själva men endast osynliga.<br />
Denna formulering har jag lånat från den danske filosofen Peter Zinkernagel.<br />
Han dog 2003 och det är inte många som känner till honom<br />
idag, men Zinkernagel försökte under större delen av sitt liv varna<br />
mänskligheten för de fatala konsekvenserna av det fundamentalt<br />
felaktiga sätt vi tänker och talar om världen på.<br />
2<br />
En väsentlig logisk relation vi haft förmågan att förtränga är den<br />
oåtskiljaktiga förbindelsen mellan den ekonomiska tillväxten och<br />
förstörelsen i våra fysiska omgivningar. Politiker, ekonomer, företagsfolk<br />
och journalister talar i samlad kör om ekonomisk tillväxt som ett<br />
absolut och odiskutabelt gott. Man hör aldrig det minsta förbehåll<br />
från dem som har makten. Inte så mycket som en antydan av att det<br />
kunde vara en indirekt förbindelse mellan de tilltagande ekologiska<br />
problemen och själva tillväxtprincipen. Tvärtom framhävs det ofta att<br />
en fortsatt ekonomisk tillväxt är en helt nödvändig förutsättning, om<br />
vi överhuvudtaget skall göra oss hopp om att lösa de miljöproblem<br />
49
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
som vi redan skapat. Tanken är med andra ord att vi är tvungna att<br />
ödelägga världen för att få råd att rädda den. Själva logiken bakom<br />
den konstanta tillväxten i ekonomin är det ingen som på allvar ställer<br />
frågor kring. Den framställs helt som om den är en oundviklig,<br />
kosmisk rörelseriktning helt utanför människans kontroll, men okontrollerad<br />
tillväxt är överallt i biologin förbunden med sjukdom och<br />
sammanbrott, likt den kaotiska delldelningen i en cancerknuta eller<br />
malariaparasitens explosiva förökning i en infekterad kropp. Ändå är<br />
budskapet att ekonomisk tillväxt är gott och sunt och därmed är varje<br />
tecken på ekonomisk avmattning en fara, som ögonblickligen måste<br />
bekämpas med offentliga investeringar, billiga lån, skattesänkningar<br />
och annat som kan tänkas stimulera den ekonomiska aktiviteten,<br />
oavsett vad denna aktivitet kan komma att medföra.<br />
Alltsedan den industriella revolutionen bröt igenom på allvar under<br />
första delen av 1800-talet har var och en emellertid kunnat se, att<br />
samhällets stigande materiella aktivitet varit förbunden med smärtsamm<br />
förstöring både i naturen och kulturen. Det blev tydligt att<br />
människan hade släppt loss en helt ny kategori av krafter i världen.<br />
Plötsligt skedde förändringarna med så stor hastighet att de snart<br />
framtvingade rörelser i USA och Europa för att försöka rädda de<br />
sista återstående resterna av orörd natur (se kap. 20).<br />
”När girighetens vanvett dagligen dränker våra sjömän, kväver<br />
våra gruvarbetare, förgiftar våra barn och efterlämnar Englands<br />
fruktbara yta som ett avbränt, växtlöst ödeland av aska, har det någon<br />
betydelse, om en flock får drivs bort från backarna vid Helvellyn, eller<br />
att den lilla sjön vid Thilmere fylls med grus?” Så skrev den engelska<br />
estetikteoretikern och tecknaren John Ruskin 1876 i en passionerad<br />
skriftlig protest mot planerna på att dra en järnvägslinje genom det<br />
vackra Lake District. John Ruskin och många med honom såg med<br />
förfäran på konsekvenserna av den industriella revolutionen, men<br />
han visste också väl att han satte sig upp mot krafter som inte gick att<br />
hejda. Ångmaskinen hade skapat en ny och förhöjd ämnesomsättning<br />
i samhället och de flesta älskade det som ett narkotiskt rus. Rykande<br />
skorstenar, dynamit och gruvschakt blev en symbol för drömmen<br />
om det kollektiva materiella framsteget. Ödeläggelsen var något man<br />
50
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
kunde vänja sig vid. Den skedde trots allt bara lite i taget och den<br />
allmänna åsikten var att det fanns tillräckligt med plats.<br />
Ingen hade möjlighet att föreställa sig hastigheten hos de förändringar<br />
den teknologiska utvecklingen skulle medföra. På John Ruskins tid var<br />
enorma områden i Afrika, Asien och Amerika ännu vild natur. Största<br />
delen av planeten var helt orörd av människans aktiviteter. Men blott<br />
100 år senare finns den teknologiska civilisationen närvarande till och<br />
med i de mest avsides belägna trakterna och det finns ingen del av<br />
jorden, från Arktis till ozonlagret där människan inte har satt sina<br />
spår. Vi förbrukade så stora mängder material att havsströmmarna<br />
i Stilla Havet – utan att någon riktigt lade märke till det förrän 2006<br />
– hade kunnat samla på sig en soppa av plastavfall som sträcker sig<br />
över ett område, vilket troligen är dubbelt så stort som USAs samlade<br />
areal. Hastigheten och omfånget av det som skedde var oförutsägbart,<br />
men det var inte desto mindre en logisk konsekvens av den ekonomiska<br />
och teknologiska ordning som tog form i 1800-talets Europa<br />
och USA. John Ruskins oro för vad en järnväg skulle föra med sig i<br />
Lake District skylldes ju just på att han hade sett den förstöring som<br />
järnvägen hade fört med sig på andra platser. Sammanhangen mellan<br />
järnvägens utbyggnad och det industriella samhällets utbredning gick<br />
inte att ta miste på. Den ekonomiska tillväxten och transporten av<br />
människor och material var två sidor av samma sak och i slutet av<br />
1800-talet byggdes järnvägar i ett hektiskt tempo kors och tvärs över<br />
alla jordens kontinenter.<br />
Utbyggnaden av järnvägarna skulle emellertid visa sig endast<br />
vara en späd början, en lätt ouvertyr till det som skulle komma. 1900talet<br />
blev från det första dieseldrivna taktslaget ett oavbrutet och<br />
alltomfattande teknologiskt uppbrott, vars centrala tema var rörelse,<br />
transport och fart. De gigantiska passagerarfartygen som i århundradets<br />
första decennier seglade över Atlanten var symboler för en ny tid,<br />
liksom snabbtågen, zeppelinarna, flygmaskiner och (tack vare Henry<br />
Fords löpande band) en oändlig mängd bilar bilar. Transportmedlen<br />
blev stadigt allt snabbare, större och flera. Genom hela århundradet<br />
var infrastrukturen under konstant och accelererande utbyggnad. Fler<br />
och fler platser blev förbundna med varandra. Vägarnas kapacitet<br />
51
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ökades från två till fyra till sex och ända till tolv filer, vilket bara medförde<br />
att mängden bilar växte ännu snabbare. Framsteget betydde<br />
obegränsad rörlighet för allt och alla. Bit för bit skar vi landskapen i<br />
allt mindre stycken. Vi borrade tunnlar genom bergsmassiv, byggde<br />
gigantiska broanläggningar över dalar och vattenmassor och anlade<br />
flygplatser där vi kom åt. Ingen plats skulle vara utanför människans<br />
räckvidd och alla ting skulle vara tillgängliga var vi än uppehöll oss<br />
och oavsett vilka omkostnader det måste få för våra omgivningar.<br />
Den ekonomiska tillväxten spridde ut civilisationens fysiska fulhet<br />
över hela planeten med explosiv kraft. Det var en uniform teknologisk<br />
struktur som förgrenade sig åt alla håll på en gång. Samma typ<br />
av trafikanläggningar, rörledningar, boendeområden, fabrikskvarter,<br />
köpcentra och parkeringsplatser. Drivmedlet var massproduktion,<br />
masstransport, rikliga mängder av billig energi och en konstant<br />
växande befolkning. Under den senaste halvan av 1900-talet ökades<br />
civilisationens totala materiella volym i vissa områden med något som<br />
liknande en exponentiell faktor. 1 blev till 10 och 10 till 100. Städer<br />
som tidigare varit åtskilda av öppet landskap, växte under loppet av<br />
några få år samman till en kontinuerlig massa av mer eller mindre<br />
kompakt bebyggelse och infrastruktur. På luftfoton och satellitbilder<br />
kunde man följa denna okontrollerade tillväxt. Det var särskilt tydligt<br />
om natten, då det elektriska ljuset liknade en vit fluorescerande mögelsvamp<br />
som spridde sig i ett allt tätare lager ut över kontinenternas<br />
bebodda områden. Det liknade till förväxling en sjukdom och hade<br />
gjort det länge. Under de första åren av det nya årtusendet började en<br />
bred offentlighet alltmer inse att människans utsläpp av växthusgaser<br />
var på väg att skapa stora förändringar i klimatet. Det blev också<br />
allmänt erkänt att den globala uppvärmningen inom en överskådlig<br />
framtid kunde bli ett allvarligt problem för livet på jorden. Men<br />
även om det är uppenbart att det råder en direkt förbindelse mellan<br />
tillväxten i mänsklighetens materiella konsumtion och vetskapen, att<br />
CO 2 -innehållet i atmosfären idag är större än den varit de senaste<br />
650 000 åren, är det ändå mycket få som på allvar ställer frågor om<br />
klokheten i den ekonomiska tillväxtprincipen.<br />
52
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
3<br />
Ingen kan varken se eller lukta sig till den ökande mängden CO2 i atmosfären och för de flesta av de allvarliga ekologiska problem<br />
vi hör om idag gäller att de inte är omedelbart synliga i vår vardag.<br />
Produktionen av fysisk fulhet i den teknologiska civilisationen är<br />
däremot något vi kan konstatera överallt omkring oss. Om man vill<br />
undersöka saken närmare skall man bara ta sig en liten vandringstur<br />
till en av våra större städers infarter och känna hur attraktivt det är<br />
att vistas där bland trafik, byggnader, installationer och överfarter.<br />
Man skall därpå komma ihåg att huvuddelen av civilisationens fysiska<br />
kropp består av osammanhängande identitetslösa områden. Omkring<br />
80 % av världens totala byggnadsmassa och infrastruktur har uppförts<br />
under den korta tidsrymd som varit efter Andra Världskriget.<br />
Det mesta är charmlöst massproducerat skräp som ett fåtal resenärer<br />
skulle uppsöka om de inte hade något specifikt ärende dit. Dessa tusentals<br />
kvadratkilometer bebyggelse existerar knappt på våra mentala<br />
kartor över världen, men det är i denna vidsträckta grå intighet som<br />
största delen av jordens befolkning nu bor.<br />
2007 var det år det stod klart att större delen av mänskligheten<br />
hade flyttat från landet in till städerna, dels på grund av befolkningstillväxten<br />
och dels för att behovet av arbetskraft på landet minskat i<br />
takt med den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Det är en<br />
dramatisk och plötslig utveckling vars konsekvenser är oöverskådliga.<br />
Under det sista halva århundradet har världens befolkning lite mer<br />
än fördubblats, men i en stad som Sao Paulo har den vuxit från 2,5<br />
till knappt 15 miljoner invånare. Hundratals större och mindre städer<br />
över hela klotet har idag en motsvarande extrem procentuell tillväxt,<br />
till exempel växer Chongqing i västra Kina med en halv miljon människor<br />
om året. Den fysiska verkligheten för det stora flertalet i dessa<br />
snabbväxande stadsområden är tämligen tröstlös. Omkring en miljard<br />
människor lever i slumstäder präglade av armod, överbefolkning,<br />
kriminalitet och eländiga hygieniska förhållanden. Också för största<br />
delen av den snabbväxande asiatiska medelklassen saknar boendeförhållandena<br />
väsentliga förmildrande estetiska omständigheter. De<br />
typiska nya stadsområdena i Asien är bullriga, förorenade och tättbebyggda<br />
betonghelveten. Från lägenheternas fönster ser man bara det<br />
53
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ena trista boendeblocket efter det andra så långt ögat når. In emellan<br />
avbryts byggnadsmassan av stora genomfartsvägar som ibland korsar<br />
varandra i flera våningar. Här och där finns kanhända en liten inhägnad<br />
parkanläggning med några kulörta lekredskap, men där finns<br />
ingen skönhet eller själ. Det är ändlös tristess, omåttligt fjärran från<br />
något som mänskligheten någonsin kunnat önska sig eller drömma<br />
om och ändå är det precis sådant det kommit att se ut, det vi kallar<br />
framsteget.<br />
Vi lever med fulheten eftersom vi inte ser den. Vår uppmärksamhet<br />
är riktad mot de åtskilda och isolerade punkter vi valt skall utgöra<br />
vår tillvaro och som vi därför ständigt rör oss mellan. Det vi passerar<br />
på vägen från ett till ett annat uppfattar vi i princip som irrelevanta<br />
mellanräkningar. Ett slags icke-platser. Något som endast ska stås<br />
ut med så snabbt och smärtfritt som möjligt och som på ett eller<br />
annat sätt inte bekommer oss, även om dessa områden måste rymma<br />
funktioner som är viktiga för att upprätthålla det liv vi lever. När<br />
turisten säger att Paris är en vacker stad, talar han eller hon om en<br />
avgränsad del i detta mycket stora urbaniserade område i Frankrike.<br />
Det enorma stadsmassiv som de flesta turister passerar från Charles<br />
de Gaulle-flygplatsen och in till centrum är inte en del av turistens<br />
Paris, men det är i dessa trista förstäder som de flesta av områdets 10<br />
miljoner invånare arbetar och bor. Stort sett alla Europas gamla städer<br />
identifierar vi på samma sätt med deras historiska centra, även om det<br />
bara utgör några få procent av hela stadens samlade bebyggda areal<br />
som till exempel i Aten. På så sätt skapar vi en fiktion om skönheten<br />
i världen, baserad på särskilt utvalda estetiska element.<br />
Den teknologiska civilisationen skapar i stigande grad en<br />
uniform, urbaniserad struktur som sträcker sig ut över planeten, såsom<br />
större eller mindre förtätningar av bebyggelse och infrastruktur<br />
utan något egentligt centrum eller någon uttalad periferi. Av och till<br />
drömmer vi om att komma bort och uppleva något annat, men det<br />
finns inga andra ställen, bara mer av desamma. Turistindustrin lockar<br />
naturligtvis med bilder av exotiska resmål, charmerande småstäder<br />
och oexploaterade stränder. Dessa platser är emellertid en integrerad<br />
del av en omkringliggande apparat av transportsystem, lossningsplat-<br />
54
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
ser, lagerbyggnader och kraftverk och är på sätt och vis ett slags kulisser<br />
som i Disney World. Det är just på grund av att det inte längre<br />
finns några andra platser som det är möjligt för massturismen att<br />
konstant och relativt friktionsfritt pumpa runt människor i världen.<br />
Självfallet kan man köpa sig till en uppenbar idyll. Det finns alltid<br />
plats på första raden för dem som har tillräckligt med pengar och de<br />
rika kan låtsas som om världen ser sådan ut. Men ekonomin bakom<br />
fristäder av denna sort är obönhörligt skapad mot bakgrund av omfattande<br />
förstörelse, gömd i andra delar av världen. Vi kan inte slippa<br />
undan de logiska relationerna. De är sanna eftersom de är oavvisliga.<br />
Vi kan omge oss med utsökta designobjekt, men det finns en direkt<br />
förbindelse från förfinade föremål till ett bakomliggande industriellt<br />
produktionslandskap med gruvdrift, kontainerhamnar och industribyggnader<br />
som inte tagit hänsyn till något annat än förtjänst.<br />
4<br />
Vi försöker medvetet eller omedvetet att ignorera de logiska relationerna,<br />
men därtill kommer att världens sammanhang beslöjas av de<br />
skikt av mediaburen fiktion som ständigt lindar sig allt tätare runt<br />
oss. Vi är utsatta för en oupphörlig ström av bilder, film, tv-serier,<br />
reklam, dataspel, texter, tecken och lösryckta uttalanden som pressar<br />
sig mot oss var vi än är. Platsens och tidens enhet har för länge<br />
sedan lösts upp. En stor del av vår uppmärksamhet är uppslukad av<br />
mediernas parallelluniversa. De flyter ut över världen vi befinner oss<br />
i och täcker den med oupphörligt skiftande betydelser, smaker, toner,<br />
färger och modulerade stämmor. Det är i det sammanhanget ingen<br />
skillnad på underhållningsindustrins produkter och konsumtionssamhällets<br />
kompakta yta av marknadsföring. Båda delarna handlar<br />
om att spegla och stimulera våra begär och drömmar. Vi är omslutna<br />
av en konsumtionssfär, en hypersexualiserad tunn film av reklam som<br />
pirrar och lockar oss likt ett slags alternativ magisk natur. Vår blick<br />
ut i världen bländas av erbjudanden. Ett landskap av mode, livsstil,<br />
ferier och tekniska förbättringar; och om vi skulle mista orienteringen<br />
finns alltid de stora solida varumärkena för att visa oss vägen allt<br />
djupare in i konsumtionens oändliga labyrint.<br />
55
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Denna förförelse av konsumenten förtätas i köpcentret, där varorna<br />
låter sig betraktas och beröras på en blank, anonym och oförpliktande<br />
scen mellan biografer och caféer. Köpcentret eftersträvar en<br />
motståndslös, klimatkontrollerad komfort med viskande rulltrappor,<br />
dämpad musik, blomsterarrangemang och porlande vatten. Det<br />
kunde vara var som helst i världen. En ansvarsfri lustzon som förbinder<br />
flygplatsens transithallar med ett globalt och gränslöst shoppinguniversum<br />
fullt av potentiella och fristående möjligheter. Som<br />
byggnadskomplex har köpcentret inget att erbjuda sina omgivningar.<br />
Det är en jättestor energislukande och larmande teknisk installation<br />
placerad i en infartsmiljö för transportmedel. Köpcentrets verklighet<br />
existerar helt lösriven från den konkreta lokala situation som<br />
det befinner sig i och det suger ut allt ekonomiskt liv ur de mindre<br />
samhällena i närheten. Köpcentrets civilisatoriska sublimering är det<br />
moderna kryssningsfartyget som skapar en ram kring ett hermetiskt<br />
tillslutet universum av konsumtion och underhållning. Allt ombord är<br />
skådespel, till och med själva kaptenen vid middagsbordet i den stora<br />
salongen. Det är ett slags kollektiv autism där varje förbindelse till<br />
omvärlden är avbruten, till fördel för tryggheten i att drivas fram på<br />
havet av enorma dieselmotorer på väg mot absolut ingenting.<br />
Teknologin och de ekonomiska intressena som styr den har fört<br />
människan in i ett konstant flimrande distraktionsfält. Till exempel<br />
försiggår en allt större del av våra liv som en interaktion med lysande<br />
pixlar på en skärm. Vi behöver i princip inte komma i fysisk kontakt<br />
med omvärlden, varken när vi arbetar, handlar eller möter människor.<br />
På så vis försvinner förnimmelsen av den konkreta situationen vi befinner<br />
oss i allt längre och längre bort. Vi vet självklart mycket väl att<br />
det någonstans därute existerar krig, elände och ekologisk förstöring,<br />
men de informationer vi tar emot är kaotiska och motstridiga. Det<br />
enda som verkar säkert är att vi skall konsumera för att ekonomin<br />
ska kunna växa och ekonomin skall växa för att vi ska kunna konsumera.<br />
56
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
5<br />
Konsumtionssfären och den teknologiska utvecklingen har isolerat<br />
människan från den natur som är grundval för vår existens. Vi har<br />
därför allt svårare att värdesätta naturen för dess egen skull. Vi ser<br />
visserligen mängder av tv-film som berättar för oss om livet bland de<br />
vilda djuren och växterna i alla jordens hörn, men lusten att lära känna<br />
naturen på egen hand är ytterst behärskad. Nya siffror från USA visar<br />
en markant minskning av besöksantalet till de stora nationalparkerna<br />
och något liknande verkar göra sig gällande i Europa. Om bergslandskapen<br />
överhuvudtaget skall fånga våra intressen, förväntar vi oss att<br />
de förses med skidliftar, hotell och diskotek. Golfbanan är troligen<br />
en mycket exakt bild på den moderna människans föreställning om<br />
ett idealt landskap. Man kan säga att anledningen till denna sorts<br />
anläggningar är att naturens mysterium tråkar ut oss och därför har vi<br />
skapat en överskådlig och reducerad topografi som kan placeras var<br />
som helst i världen. Golfspelet ger oss därnäst möjligheten att instrumentalt<br />
behärska detta konstgjorda landskap så att vi inte vid någon<br />
tidpunkt behöver öppna oss för omgivningarna. Golf är en enkel,<br />
målinriktad och kvantifierbar förströelse. En vandringstur med ett<br />
inlagt spel. Golfbanans konstbevattnade och kemiskt vidmakthållna<br />
ordning liknar ett slags natur, men dess dragningskraft består i att den<br />
är ett uttryck för en total kontroll över naturen. Det är en konstruktion<br />
som summerar den teknologiska civilisationens systematiska<br />
förvandling av världen till en avgränsad mängd standardiserade och<br />
lättigenkännliga konsumtionsvaror.<br />
Som prototyp har golfbanan en särskild sorts skotskt hedlandskap<br />
där de karaktäristiska sandbunkrarna förekommer naturligt.<br />
Spelet bredde ut sig över världen under loppet av 1800-talet med det<br />
engelska imperiet. De äldsta golfbanorna utanför de brittiska öarna<br />
finns därför i Indien. Golf var länge en oerhört exklusiv sport, förbunden<br />
med de översta klassernas sociala liv. Fram till Andra Världskriget<br />
fanns det endast några få hundra golfbanor i hela världen, men<br />
under sista delen av det 20:e århundradet utvecklade sig golf till en<br />
massport och antalet golfbanor och golfspelare exploderade. År 2006<br />
fanns det 169 registrerade golfbanor bara i Danmark. Av dessa hade<br />
57
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
50 kommit till endast under de senaste tio åren och dessutom hade<br />
många existerande golfbanor utvidgats under samma period. Dessa<br />
golfbanors samlade areal utgjorde omkring 9 000 hektar, motsvarande<br />
12 000 fotbollsplaner eller ca 20 % av den samlade sommarhusbebyggelsen<br />
i Danmark. Det finns idag fler än 30 000 golfbanor runt om i<br />
världen och ca 1 000 nya kommer till varje år.<br />
Det som för den enskilda golfspelaren kan verka som en<br />
harmlös hobby är som massfenomen en entydig destruktiv praxis.<br />
Det är en extremt platskrävande industri som där den tränger fram<br />
i Asien, Afrika, Europa eller Amerika försöker placera sina anläggningar<br />
i de mest intressanta, biologiskt rika och natursköna områdena.<br />
Golfspelet är centrum i en global fritids- och semesterkultur<br />
som på världsplanet har mellan 40-50 miljoner aktivt involverade.<br />
Därför blir nya golfbanor ofta anlagda i förbindelse med etableringen<br />
av semesterbyar och hotell. Golfindustrin kräver en allt mer utbyggd<br />
infrastruktur, den förbrukar stora mängder av energi till transporter<br />
och är en otvetydig belastning på två av livets viktigaste resurser: rent<br />
vatten och fruktbar jord. Samtidigt tvingar golfspelets utbredning ned<br />
en stereotyp kulturell matris över alla planetens hörn. Det är en tom<br />
rastlös rutin där människor i stora mängder reser runt i världen för<br />
att repetera samma ritualiserade handlingsmönster, under omständigheter<br />
som överallt utformats för att likna varandra så mycket som<br />
möjligt. Golfindustrin demonstrerar hur starka kommersiella krafter<br />
främjar den kulturella enkelriktningen och breder ut ett intensivt<br />
konsumentorienterat nöjesparadigm.<br />
6<br />
Jag har i detta kapitel försökt beskriva olika aspekter hos den brist på<br />
sammanhang som karaktäriserar livet i den teknologiska civilisationen.<br />
Det är ett generellt fenomen med vittgående konsekvenser. Vi<br />
har till exempel kunnat se hur människans aktivitet under de senaste<br />
100 åren haft en ödeläggande verkan på stora delar av jordens biosfär.<br />
Ändå har vi svårt att erkänna förbindelsen mellan ekonomisk<br />
tillväxt och de allvarliga konsekvenser som en konstant ökad materiell<br />
omsättning har för vår omgivning. Tvärtemot håller vi kvar åsikten<br />
58
4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN<br />
att tillväxten i ekonomin är själva målet för våra framsteg och vår<br />
välgång. Denna blindhet kan till viss grad skyllas på att vår syn reducerats<br />
av propaganda, medier och reklam, men orsaken är framför<br />
allt att vi har vant oss vid att leva i en värld där ting och situationer<br />
existerar som åtskilda fragment. Om vi ska göra oss förhoppningen<br />
att återskapa skönheten i livet och kulturen är vi nödgade att förbinda<br />
tingen med varandra ett efter ett, långsamt och ordentligt. Vi måste<br />
fokusera uppmärksamheten på de handlingar vi faktiskt företar oss<br />
och försöka förstå vad de innebär.<br />
Supermarknadernas frysdiskar är fyllda med stora asiatiska<br />
räkor och de ser frestande ut, men det är inte ovidkommande hur de<br />
blivit till. Utbredningen av denna mat under de senaste åren har skett<br />
på bekostnad av världens mangroveskogar, vilka fälls i stort omfång<br />
för att ge plats för de enorma räkfarmarna. Mangrove är en skogstyp<br />
som är allmänt förekommande längs kuststräckor med lågvatten i<br />
Asien. Den är bland de rikaste ekologiska systemen i världen och har<br />
stor betydelse för den generella biodiversiteten där. Denna skogstyp<br />
utrotas med stor hastighet de senaste årtiondena, ja faktiskt ännu<br />
snabbare än de tropiska regnskogarna. I Thailand är hälften av mangroveskogarna<br />
redan försvunna. Det är dock inte bara dessa skogar<br />
som de stora räkfarmarna hotar. Produktionen av räkor är också en<br />
kraftig källa till förorening av de lokala vattenmiljöerna, bland annat<br />
genom ohämmad användning av antibiotika och utsläpp av enorma<br />
mängder näringsämnen. När vi köper ett paket av dessa räkor stödjer<br />
vi den förstöring som produktionen har medfört. På detta sätt är allt<br />
i världen förbundet även om förbindelselinjerna inte omedelbart är<br />
synliga.<br />
Den digitala elektroniken kan ge användaren intryck av att<br />
röra sig på gränsen till det immateriella när han eller hon surfar friktionslöst<br />
runt i cyberspace, men elektronikens mikroskopiska täthet<br />
är gjord av hundratals olika ämnen, varav många är giftiga tungmetaller.<br />
Även den minsta handapparat drar en osynlig malström efter sig,<br />
bestående av hundratals kilo material som ingått i dess produktion<br />
och transport. Det är en process som börjar djupt nere i gruvschakt<br />
eller i olje- och vattenborrningar som sträcker sig genom talrika fabriker<br />
spridda över stora delar av världen, för att sluta med varans<br />
59
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
emballering och distribution. Därtill kommer att denna teknologi<br />
föråldras och slängs i ett förbluffande tempo. Det är omfånget av<br />
vår konsumtion som belastar omgivningarna. Sammanblandningen<br />
av jordens molekylära beståndsdelar skapar giftverkningar som inte<br />
kan förutses. Ett exempel är de talrika hormonliknande kemikalier vi<br />
i åratal spridit ut i naturen och som nu påverkar både djurs och människors<br />
fortplantningsförmåga. Ett annat exempel är den katastrofala<br />
förlusten av orienteringsförmåga som numera drabbar honungsbin<br />
över hela världen, troligen som en följd av en lågintensiv påverkan av<br />
flera olika miljögifter.<br />
De logiska relationerna är osynliga, men den härskande ekonomiska<br />
och teknologiska ordningen har inte desto mindre konsekvenser som<br />
är iögonfallande. Liksom biodiversiteten är under press överallt på<br />
planeten, försiggår nu en dramatisk reduktion av den globala kulturella<br />
mångfalden och de enskilda samhällenas estetiska nyansrikedom.<br />
Standardiseringen visar sig inte bara i byggnader och infrastruktur<br />
utan också som en genomgripande kulturell konformitet. Uppenbarligen<br />
är det en oundviklig följd av det vi kallar för den fria marknaden<br />
(se kap. 11). Vi har visserligen en större mängd varor till vårt förfogande<br />
än någonsin förr, men varorna är i ökande grad likadana i alla<br />
världens hörn. Vi lyssnar till samma musik på samma mp3-spelare,<br />
ser på samma film på samma flatskärmar, klär oss i samma sorters<br />
kläder och äter samma slags mat. Först i denna utveckling går de stora<br />
globala producenterna av märkesvaror. För 50 år sedan fanns det åtskilliga<br />
rakbladsfabrikanter i Danmark. Idag kan man stort sett inte<br />
köpa något annat än Gillette-raktillbehör i affärer över hela världen. I<br />
den stad där jag bor, har det under det senaste året öppnat en Seven-<br />
Eleven-affär på ungefär vartannat hörn. Samtidigt har intressanta<br />
detaljhandlare av olika slag försvunnit en efter en. Dessa exempel är<br />
tecken på det skapande av kulturell öken som karaktäriserar den teknologiska<br />
civilisationen. Samhällskroppen töms metodiskt på poetisk<br />
variation och själ till fördel för ett ändlöst kommersiellt maskineri.<br />
De krafter som undergräver naturens ekologiska system är desamma<br />
som dem som utarmar den kulturella mångfalden.<br />
60
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
5<br />
Bedövningens logik<br />
1<br />
ikt slaktkyckliNgeN befiNNer sig mäNNiskaN i en maskin vi inte<br />
lsjälva<br />
har kontroll över. Man kanske till och med kan se djurens<br />
lidanden i den industriella köttproduktionen som ett slags förvrängd<br />
spegelbild av de villkor vi själva underställts i den teknologiska civilisationen.<br />
Kycklingens inflammerade leder och suggans blödande<br />
magsäck är resultat av samma system som pressar människor överallt i<br />
världen med allt mer ökande krav på effektivitet och ekonomiskt tänkande.<br />
Produktionsdjuren är endast de mest förtätade punkterna i ett<br />
slags pulserande mönster av psykologiskt och fysiskt våld som breder<br />
ut sig runt omkring oss. Här i den rika delen av världen behandlar vi<br />
förvisso inte människor som djur, i varje fall bara undantagsvis, men<br />
de som arbetar på kycklingfabrikerna och i slakterierna, de anställda<br />
i matvaruindustrin, lastbilschaufförerna och affärspersonalen står<br />
alla under samma skoningslösa krav på att öka produktiviteten och<br />
förtjänsten, det som också skapat kycklingens helvete. Detta villkor<br />
genomtränger alla delar av vår civilisation. Kycklingens smärta är i<br />
slutänden en smärta som varje människa har del i. Tämligen många<br />
– om än inte flertalet – får hälsan förstörd av det uppskruvade arbetstempot,<br />
men alla utan undantag lider av frånvaron av mening och<br />
sammanhang i en civilisation som har ställt den ekonomiska logiken<br />
över allt annat.<br />
61
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Vi har skapat en samhällsordning, vars centrala styrande mekanism<br />
är kravet på stadigt ökande förräntning av det investerade kapitalet.<br />
Därför skall det vi gör i varje stund göras så snabbt som möjligt.<br />
Omsättningens storlek är viktigare än kvaliteten hos det som blir producerat.<br />
Eftertanke, lugn och omtanke har inget värde i sig självt. Det<br />
handlar inte om att göra sakerna bra eller att ta särskild hänsyn, utan<br />
om att producera så mycket som möjligt. Konkurrensförmågan skall<br />
konstant förbättras, omkostnaderna skall fås ner och förtjänsten stiga<br />
mot skyn. Det skall vinnas marknadsandelar och hela tiden utvecklas<br />
nya produkter. Kodordet är innovation. Människan har själv blivit en<br />
produkt som skall genomgå kontinuerlig utveckling, som var hon ett<br />
slags biomekaniskt verktyg. Det finns inte längre någon förutsägbar<br />
samhällsordning, bara en arbetsmarknad som hela tiden förändrar<br />
sig. Vi kan inte räkna med att något är bra nog som det är. Tvärtemot:<br />
alla arbetsplatser och organisationer är under konstant omformning.<br />
Kapitalismens succé bygger på tidsstudier och rationalisering. Om<br />
en verksamhet inte ger tillräckligt överskott till sin ägare stängs den.<br />
Profitmotivet är det som håller hjulen igång. Mer är alltid bättre. Vad<br />
vi producerar eller vad nytta tingen gör är underordnat, bara de låter<br />
sig omsättas. För endast på så sätt kan vi försäkra oss om att konsumtion<br />
och produktion fortsätter stimulera varandra i en konstant<br />
uppåtgående tillväxtspiral.<br />
Denna evigt accelererande materiella aktivitet har en djupgående<br />
inverkan på hela samhällskroppen. Det är som om vår kollektiva<br />
ämnesomsättning har löpt iväg och nu har en feber som aldrig vill gå<br />
ner. De förhållanden vi lever under rivs hela tiden i bitar. Vi befinner<br />
oss ett tillstånd av oupphörligt uppbrott som var vi på evig, desperat<br />
flykt. Utan någon påvisbar grund måste vi hela tiden bort från där<br />
vi är. Politiker, näringsfolk och experter av alla slag säger oss att det<br />
är påträngande viktigt att vi ständigt förändrar oss. Om vi känner<br />
att situationen är obehaglig, är det inte omständigheterna det är fel<br />
på utan oss själva. Vår civilisation är bortom förmåga att finna lugn<br />
och vila. Det är som om vi är fastlåsta i en självförstärkande mani. Vi<br />
springer utan att vara på väg någonstans. Vi slänger saker omkring<br />
oss utan att ha något att sätta dit istället. När det kommer till kritan<br />
62
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
är vi fullkomligt desorienterade. Den rationella materialismen lämnar<br />
oss utan andra fasta hållpunkter än den konstanta, kvävande tillväxten<br />
i produktion och ekonomi. Det finns ingen särskild mening i det<br />
vi företar oss. Vi försöker inte bygga upp en gemensam form. Vi<br />
söker inte efter djupare insikt eller bemödar oss för att finna skönheten<br />
i livet. Det finns endast ett viljelöst och konstant otillfredsställt,<br />
materialistiskt begär som splittrar samhället och sprider människans<br />
mentala energi för alla vindar.<br />
Vi har vant oss vid att uppfatta den materiella kapplöpningen<br />
som en lagmässig och oundviklig utveckling i mänsklighetens<br />
evolution, men denna förståelse av historien är en idé som blev till<br />
ganska nyligen i samband med kapitalismen och den gryende industrialismen.<br />
Vid denna tidpunkt börjar vi forma en berättelse om<br />
människan, där vårt ursprung beskrivs som ett träsk av elände, där<br />
våra förfäder levde i ett tillstånd av nöd, okunskap och rädsla. Det<br />
stora civilisatoriska projektet kunde därför presenteras som en entydigt<br />
ädel strävan för att förbättra människans materiella levnadsstandard.<br />
Det skulle emellertid visa sig att den epok som skapades med<br />
den industriella revolutionen kom att producera de värsta och mest<br />
förnedrande livsvillkor människan hittills hade upplevt. Det gällde<br />
inte minst för det industriproletariat och de lantarbetare som utgjorde<br />
största delen av befolkningen. Sedan har förhållandena ändrats en<br />
del, men man kan ändå diskutera hur och på vilket sätt människans<br />
villkor har förändrats genom tiden. Om mänskligt lidande till exempel<br />
är något som låter sig kvantifieras så betyder det att lidandet är<br />
större nu än någonsin tidigare, helt enkelt för att det aldrig levt så<br />
många människor i världen som idag. Bara antalet människor som<br />
lider av svält är idag lika stort som världens samlade befolkning runt<br />
år 1800 (se dessutom kap. 18 och 21). Oavsett hur det förhåller sig<br />
med detta utvecklingsperspektiv, råder det emellertid ingen tvivel om<br />
att de rika länderna för länge sedan uppnått en levnadsstandard som<br />
borde kunna tillfredsställa varje behov och ännu mer. Redan på 1960talets<br />
mitt blev det allmänt utbrett i Danmark att prata om att vi levde<br />
i ett överflödssamhälle. Vi hade genomgått en rad år med oavbruten<br />
ekonomisk tillväxt och den fattigdom som nu fanns var uteslutande<br />
resultatet av dålig fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Det stora<br />
63
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
flertalet saknade dock inget. Idag, 40 år senare, är vårt samhälle minst<br />
dubbelt så rikt som då, men ändå är vi mer upptagna av ekonomiska<br />
angelägenheter än någonsin förr.<br />
2<br />
Den teknologiska och ekonomiska apparaten som skulle säkra vår<br />
materiella trygghet och rikedom har för länge sedan tagit makten<br />
över våra liv. Mänskligheten har fångats i sitt eget nät. Vi har skapat<br />
oss ett rus som vi simmar djupare och djupare in i. Det har skett<br />
långsamt och omärkligt. Ingen hade planerat att det skulle gå på det<br />
här sättet, men under loppet av de senaste 50 åren har de teknologiska<br />
och ekonomiska systemen över hela världen förenats till en<br />
sammanhängande global struktur. Alla delar av produktionen, från<br />
utvinningen av råvaror över tillverkningen av varor till deras slutliga<br />
distribution, sker mer och mer som en enda simultan global operation.<br />
Även enkla förbrukningsvaror som skor kan vara hopsatta av<br />
delar av material och halvfabrikat från många länder och kontinenter.<br />
De högeffektiva kommunikations- och transportmedlen medför att<br />
avstånd inte längre har så stor betydelse. Planeten utgör idag en integrerad<br />
produktionsanläggning som aldrig vilar. Handeln av råvaror,<br />
valuta och värdepapper pågår 24 timmar om dygnet. Investeringar<br />
blir konstant växlade och justerade och marknaden blir trimmad och<br />
instämd så att omsättning och produktion kan fortsätta stiga. För<br />
varje dag koncentrerar kapitalet sig i allt färre transnationella enheter.<br />
Dessa enorma sällskap hör inte till någon plats, men deras ekonomi<br />
är större än många nationalstaters. På detta sätt har det ekonomiska<br />
och teknologiska fältet blivit en världsomspännande maskin som<br />
inkapslar människans existens och fullständigt bestämmer de villkor<br />
vi lever på.<br />
Maskinens enda mål är att växa och bli starkare. Den intresserar<br />
sig varken för människan eller för naturens välfärd. Vi har<br />
skapat ett teknologiskt och ekonomiskt system som uppför sig som<br />
ett självständigt muterande väsen. Människan är visserligen maskinens<br />
drivkraft. Vi upprätthåller den och utbygger dess makt genom<br />
vår produktion och konsumtion, men det är inte vi som bestämmer<br />
64
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
utvecklingen. Inte ens de som sitter i de globala koncernernas huvudkvarter<br />
vart varthän vi rör oss. Det enda de har att styra efter är<br />
omsättning och förtjänst. På samma sätt försöker politiker att inrätta<br />
samhället efter detta som kallas de ekonomiska realiteterna. Man kan<br />
säga att människan existerar i ett symbiotiskt förhållande med den<br />
stora maskinen, på samma sätt som de livsnödvändiga bakterierna i<br />
vårt tarmsystem lever med oss. Vi har givit bort kontrollen över våra<br />
egna liv till blinda ekonomiska krafter i hopp om att finna materiellt<br />
skydd, men den maskin vi har skapat är inte i stånd att beskydda<br />
varken oss eller sig själv. Om den inte får fortsätta växa, bryter den<br />
samman. Därför kan den endast accelerera samhällets ämnesomsättning<br />
och öka mängden entropi. Maskinen underminerar på alla sätt<br />
grunden för vår egen existens. Den ödelägger naturen omkring oss,<br />
upplöser vårt samhälle och suger långsamt men säkert själen och<br />
saften ur människans liv.<br />
3<br />
Förlusten av mening är en smärtfull och oavvislig omkostnad för den<br />
förvandling som håller på att ske med vår värld. Vi förs längre och<br />
längre ut i ett kulturellt ökenlandskap där varje spår av betydelse,<br />
känsla och poetisk form dämpas, tills det till slut endast är den råa<br />
ändlösa materialismen kvar. För de som är utstötta och marginaliserade<br />
är förlusten total. Miljarder fattiga i utvecklingsländerna ser<br />
hur materiell rikedom växer runt omkring dem, samtidigt som deras<br />
egen kultur och traditionella tillhörighet fullständigt slås i bitar.<br />
Men meningsförlusten är universell. Endast den lilla privilegierade<br />
gruppen som rider på toppen av den teknologiska och ekonomiska<br />
utvecklingens tidvattensvåg kan ha orsak att känna sig hemma i den<br />
värld vi har skapat. Endast de kan agera fritt i förhållande till vågens<br />
rörelse. Alla andra virvlar maktlösa runt i dess inre.<br />
Också bland de ekonomiskt välbeställda är det många som<br />
upplever tillvaron som fragmenterad, riktningslös och förvirrande.<br />
De naturliga gemenskaper som tidigare skapade ramar runt varje<br />
människas liv har lösts upp. Inte ens familjen har längre en egentlig<br />
funktionell betydelse. Kulturens kollektiva mentala rum har avlösts av<br />
65
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
otaliga små kulturella enklaver, som ligger sida vid sida som affärerna<br />
i ett köpcenter. Några går på linedance, andra till tango, några älskar<br />
yoga och andra åter föredrar bodybuilding. Denna fortsatta uppsplittring<br />
av människans värld är en logisk konsekvens av de ekonomiska<br />
och teknologiska krafter vi har släppt loss. Den globaliserade produktionsapparaten,<br />
massmedierna och de högeffektiva kommunikations-<br />
och transportmedlen fråntar oundvikligt den konkreta platsen, det<br />
lokala samhället och traditionerna den betydelse de haft till för inte<br />
alls länge sedan. Vi delar inte längre på allvar öde med dem som<br />
finns omedelbart omkring oss. Vi får ständigt allt färre gemensamma<br />
referenser och bara ett fåtal har en djupare anknytning till deras<br />
arbetsplats eller det område där de bor. På det sättet är närheten i<br />
samhället överallt i avtagande och den enskilda individen är i stigande<br />
grad utlämnad åt sig själv.<br />
Förlusten av mening är emellertid inte bara förbunden med<br />
de materiella krafterna som härskar i vårt samhälle. Dess egentliga ursprung<br />
är den världssyn som växte fram ur den vetenskapliga praxis,<br />
som rådde i 1500-talets italienska stadsstater. Vid den tidpunkten börjar<br />
européerna systematiskt att dela isär världen för att förstå hur de<br />
enskilda delarna fungerar. Härvid skapade de sig insikt i universums<br />
lagmässigheter, vilket förde till att religionens irrationella mytologiska<br />
kosmologi fick revideras totalt. Vad som dock skulle visa sig få ännu<br />
större betydelse var att den rationella materialistiska förståelsen av<br />
naturen gav människan en hittills osedd makt över hennes materiella<br />
villkor (se bl.a. kap. 19). Vetenskapen gav oss tron på att vi kunde<br />
omforma världen sådan som vi själva drömde om att den skulle<br />
vara. Den rationella materialismen var förutsättningen för den nya<br />
handlingsorienterade individualisten som under renässansen steg ut<br />
ur guds rike för att bli sin egen lyckas smed, men det var samtidigt<br />
en tankegång som skulle visa sig långsamt men säkert tömma människans<br />
värden på andligt innehåll.<br />
Religionen fortsatte att vara en dominerande kulturell institution<br />
till slutet av 1800-talet, men sedan rådde det inte längre något tvivel<br />
om att det var vetenskapens idéer om livet, naturen och universum<br />
som fascinerade och övertygade allmänheten. Vetenskapen hade i<br />
66
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
hundra år skapat det ena teknologiska miraklet efter det andra och<br />
dess auktoritet var obestridlig. Tidens stora hjälte var läkare, kemist<br />
eller ingenjör. För allt fler modernt inriktade människor framstod<br />
den rationella materialismen som religionens logiska avlösare. Problemet<br />
var bara att den naturvetenskapliga bilden av världen som<br />
ersättning för den religiösa metafysiken hade några helt avgörande<br />
begränsningar. Naturvetenskapen kan per definition endast säga<br />
något om det som låter sig mätas eller vägas. Det betyder att den i<br />
sin beskrivning av livet måste reducera det till ett rent biomekaniskt<br />
fenomen. Vetenskapen kan inte förklara våra upplevelser av känslor<br />
och medvetenhet såsom annat än följden av elektriska och kemiska<br />
processer i hjärnan. Förnimmelsen av att något ger mening är utifrån<br />
denna synpunkt blott en illusion som uppstått såsom en eller annan<br />
form av evolutionär överlevnadsmekanism.<br />
Jag diskuterar begränsningarna i det naturvetenskapliga perspektivet<br />
mer detaljerat i kapitel 15. Här skall endast konstateras att den vetenskapligt<br />
grundade rationella materialismen spelar en avgörande<br />
roll för hur vi ser på världen idag. Det talas visserligen rätt ofta om<br />
religionernas återkomst, men den rationella materialismens enkla<br />
budskap är inskrivet överallt i den teknologiska apparat som omger<br />
oss, allt från mobiltelefoner och flygmaskiner till sjukhusens operationsrum.<br />
Det är ingen som går till alternativ behandling med en<br />
blodpropp i hjärtat. Vi tror på empiri, kausalitet och evidens. Bilden<br />
av människan som en maskin som enbart skiljer sig från en datastyrd<br />
robot genom graden av komplexitet, sitter djupt inne i populärkulturen.<br />
De vetenskapliga förklaringarna på allt från människans välfärd<br />
till universums skapelse utgör till på köpet en del av den allmänna<br />
underhållningen med egna tv-kanaler och kulörta tidskrifter. På det<br />
viset blir vetenskapens materialistiska världssyn hela tiden utbredd<br />
och bekräftad som ideologiskt centrum för både konsumentkulturen<br />
och den teknologiska civilisationen.<br />
Vi har skapat ett samhälle där det är allt svårare att finna<br />
andlig och emotionell näring. Resultatet är en växande inre tomhet,<br />
en saknad och en svält som vi söker fylla med många former av<br />
bedövning och intensiv materiell behovstillfredsställelse. Förlusten<br />
67
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
av mening och en accelererad materiell konsumtion är två sidor av<br />
samma sak. Dels ersätter konsumtionen förlusten av de sociala och<br />
kulturella gemenskaperna, dels är den ökade konsumtionen med i att<br />
ytterligare bryta ned både gemenskapen och kulturen. På det makroekonomiska<br />
planet stödjer konsumtionen krafter som inte känner<br />
till någon form av lokal anknytning och i privatlivet köper vi oss<br />
oavhängiga från våra medmänniskor genom tekniska hjälpmedel och<br />
elektronisk underhållning. Därtill kommer att ju mer vi är upptagna<br />
av att skaffa oss döda materiella föremål, desto mindre plats blir det<br />
till den levande anden och känslan i vår tillvaro. Det fullt utvecklade<br />
konsumentsamhället sporrar människan att bygga upp sin identitet<br />
och forma sitt liv omkring konsumtionen av varor. Paradoxen är att<br />
vi är i allt mindre beröring med varandra och har mindre gemensamt,<br />
även om vi som massmänniskor i vårt grundläggande liv blir mer<br />
och mer lika. Man kan kanske säga att människan i konsumtionssamhället<br />
har den identitetslösa ensamheten som utgångspunkt och<br />
grundvillkor.<br />
4<br />
Konsumtionen av varor är det närmaste vi kommer en egentlig religiös<br />
praxis i detta samhälle. Det finns inget budskap som har en<br />
mer framträdande prioritering eller större lyhördhet än uppfordran<br />
att använda pengarna och köpa. Överallt i det offentliga rummet,<br />
i medierna och på gatan talar reklamer till oss. De berättar för oss<br />
vad vi saknar och hur allting kan bli bättre. Var vi än vänder blicken<br />
frestar reklam och lockar oss med bilder och ord. De lovar, att vi kan<br />
få del i märkesvarornas emblematiska kraft och att våra liv kommer<br />
att bli fyllda med ljus och lätthet om vi bara gör de rätta inköpen. Allt<br />
vi behöver är pengar och om vi saknar så fattas det inte erbjudanden<br />
om kreditkort och snabba konsumtionslån, för ingen i detta samhälle<br />
skall behöva gå till sängs med otillfredsställd köplust. Konsumtionen<br />
är ett tillstånd vi befinner oss i, är något som hela tiden finns i våra<br />
tankar. Det har visserligen frivillighetens karaktär men det är också<br />
ett slags påbud, för vad skall vi göra om vi inte konsumerar? Det<br />
samhälle vi lever i producerar ingen annan mening eller någon an-<br />
68
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
nan gemenskap. De stora köpcentra är vår tids verkliga katedraler.<br />
Vi förflyttar oss gärna långt för att få förena oss med deras överväldigande<br />
och koncentrerade utbud av varor. Här kan vi komma bort<br />
från oss själva och låta oss styras av stimuli och respons som viljelösa<br />
disciplar på vägen mot kassaapparatens välsignelse av inköparen och<br />
det inköpta.<br />
Vi går ofta ut för att handla, även om vi inte på allvar saknar<br />
något. Det kan kanske vara på grund av ett akut behov av att lätta<br />
ett tungt sinne, eller tvärtom längtan efter att fira något som gått bra.<br />
Utväxlingen av pengar mot varor har under alla omständigheter en<br />
betydelse som går långt utöver erhållandet av ett specifikt föremål.<br />
Inköpet är en symbolisk handling. Det är en ritual som genom den<br />
konkreta realiseringen av köpkraften tillför livet förnyad energi och<br />
bekräftar människans samhörighet med det materiella universum.<br />
Processen börjar redan vid den tidpunkt där man ser på varorna och<br />
den emotionella energin byggs upp omkring inköpet som en potentiell<br />
möjlighet. Fullständigt som i en förälskelse projicerar vi våra<br />
drömmar och förväntningar på det begärda objektet. Den maximala<br />
spänningsnivån nås i själva köpögonblicket när vi betalar för föremålet<br />
och det blir vårt. Därefter är den livsförnyande kraften stadigt<br />
förbunden med det inköpta föremålet. En människa kan bli fylld<br />
med glädje blott vid tanken på det han eller hon köpt, men magin<br />
försvinner efter några dagar eller kanske redan efter några timmar.<br />
För den som har vant sig vid inköpet som emotionell stimulans måste<br />
handlandet därför ständigt göras om. Resultatet är bland annat att vi<br />
i Danmark producerar 30 % mer avfall nu än vi gjorde för enbart tio<br />
år sedan.<br />
Kulten kring konsumtionen existerar över hela världen. Det<br />
är självklart många som inte riktigt har möjlighet att delta, men alla<br />
drömmer om att vara med. Reklamen för Rolex och Louis Vuitton<br />
när även den fattigaste sluminnevånaren i tredje världen. Bilderna av<br />
överflöd och av varor som svävar skinande och viktlösa genom rummet<br />
är mänsklighetens kollektiva egendom. Det är samma föreställningar<br />
om lyx som härskar överallt och som finner sitt perfekta uttryck<br />
i konsumtionskultens sanna Mekka: staden Dubai på den arabiska<br />
halvön. Denna glittrande metropol av polerat stål och kristallkronor<br />
69
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
växer snabbare än någon annan på vår planet. Men här sker ingen<br />
egentlig produktion, bara en omåttligt opulent konsumtion. Pengar<br />
och människor strömmar till Dubai från hela världen för att få vara<br />
med i denna dröm, denna oljefödda luftspegling i öknen med perfekta<br />
golfbanor och alpina skidpister inomhus där äkta snö faller från stora<br />
kylanläggningar varenda natt. Man kan säga att det som köpcentret<br />
blivit för varje trakt har Dubai blivit för hela mänskligheten.<br />
Liksom pilgrimsresan var den centrala rituella begivenheten i de<br />
gamla religionerna utgör turistresan konsumtionskulturens symboliska<br />
höjdpunkt. Den är den stora befrielsen och belöningen vid slutet<br />
av vardagens trängsel och trivialitet. Turistresan är själva summan av<br />
konsumtionsmänniskans längtan och förväntningar av livet och den<br />
finns konstant som en möjlighet i våra tankar. Det finns ingen annan<br />
förbrukningsvara som är så laddad med förhandsförväntningar,<br />
beslöjade löften, drömmar och hopp. Den är ett slags gestaltning<br />
av konsumentens inre föreställning av paradiset i en yttre konkret<br />
handling. Turisten uppsöker de bilder som i medierna kommit att<br />
symbolisera det goda livet: stranden och palmerna, trottoarrestaurangen,<br />
den gamla stadsdelen, köpgatorna och de antika ruinerna.<br />
På varje plats tar han eller hon ett fotografi och berör därvid mentalt<br />
sin drömbild via kameran, på samma sätt som pilgrimen berör de<br />
heliga relikerna med sina läppar. Det är i denna handling som turisten<br />
bekräftar att livet verkligen är vackert och gott, men framför allt är<br />
turistresan en total hängivenhet för konsumtionen som tillstånd. I<br />
resans avslutade tidsskede är alla relationer med omvärlden av ekonomisk<br />
art. Man kanske kan säga att turisten vattenplanar på ett tunt<br />
skikt av överhettad valuta, utan att på något sätt på allvar komma i<br />
kontakt med världens egentliga realiteter.<br />
För den som bekänner sig till kulten runt konsumtionen är det inte<br />
skamligt att visa sitt begär offentligt. Spel om pengar betraktades<br />
förr i tiden som en av de mest moraliskt korrumperade sociala aktiviteterna,<br />
men idag är det en fullt accepterad fritidsaktivitet som vi har<br />
tillgång till var vi än färdas. Vi jublar med dem som vinner pengarna<br />
i de populära spelshowerna i tv och många följer med i de stora<br />
70
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
internationella pokerturneringarna där miljonbelopp står på spel.<br />
Drömmen om att vinna den stora vinsten är konsumtionskulturens<br />
svar på kyrkans mirakler. När de nationella lotterierna släpper sina<br />
stora potter är det kö i dagar vid kioskernas lottomaskiner. Spelet om<br />
pengar laddar för en stund spelarens liv med en känsla av mening och<br />
potential. Det är en magisk handling. Lottokupongen eller skraplotten<br />
är offergåvor till de tillfälliga sifferradernas gud. Vi investerar ett<br />
litet belopp, i hopp om att från ett ögonblick till ett annat bli ägare av<br />
en förmögenhet som kan ändra vårat liv, men även en mindre vinst<br />
ger oss trots allt känslan av att lyckan ler åt oss. Konsumtionsmänniskan<br />
känner inte till någon annan form av absolut värde än den<br />
som låter sig uttryckas ekonomiskt. Det är ingen tillfällighet att den<br />
väsentligaste religiösa högtiden i vår kultur är en konsumtionsorgie<br />
som år efter år sätter nya rekord i ekonomisk omsättning.<br />
5<br />
Narkomanen är den fulländade konsumenten, liksom narkotika är<br />
den perfekta varan. Det narkotiska medlet är en ren kemisk kod som<br />
skapar en ögonblicklig välfärd hos brukaren. Det är dock inte nog<br />
med det: narkotika är kraftigt fysiskt och psykiskt vanebildande och<br />
kräver att intas i allt större doser för att förbli verksamt. Narkomanen<br />
gör nästan vad som helst för att få fatt i sitt medel. Det tar över hela<br />
hans eller hennes liv. Därför uppfattar vi narkomanen som ynklig<br />
och förtappad, men i princip är vi alla fångade i samma sorts fälla. Vår<br />
materiella överkonsumtion drivs av behovet av att fylla och dämpa<br />
en olidlig tomhet. Det är en djupt beroendeskapande flykt från livets<br />
realiteter och liksom narkomanen är vi utom förmåga att erkänna<br />
många av de ödeläggande konsekvenserna för vår välfärd. Narkomanin<br />
som fenomen skrämmer oss för att vi känner igen oss i narkomanens<br />
förhållande till sitt medel. Det är äcklet av att se det obeslöjade<br />
beroendet som fått oss att stöta ut narkomanerna ur vårt samhälle<br />
och behandla dem som sämre än någon annan människogrupp bland<br />
oss. Patienter under konstant smärtbehandling kan till exempel helt<br />
lagligt medicineras med samma slags narkotika som narkomanen på<br />
gatan måste stjäla eller prostituera sig för att få tag i. Smärtpatienten<br />
71
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
är till på köpet försedd med ett morfindropp, så att han eller hon själv<br />
kan bestämma sin dos. Det anser vi vara humant, men dödssjuka<br />
narkomaner hänvisas till att klara sig själva under de mest förfärliga<br />
och förnedrande villkor. Rädslan för narkomanin ligger så djupt och<br />
är så irrationell att den utöver vår misshandel av narkomanerna också<br />
fått oss att hålla fast vid en narkotikapolitik, som utan jämförelse är<br />
den största enskilda orsaken till organiserad kriminalitet i världen.<br />
Hellre det än att ta ställning till den existentiella meningslöshet som<br />
är upprinnelsen till varje form av missbruk.<br />
Vår civilisation som helhet bygger på intagandet av stimulanser<br />
i stora mängder. De kolossala fysiska krafterna och den konstanta<br />
rastlöshe-ten, som präglar det industriella samhället är resultatet av<br />
ett helt omått-ligt förbrukande av fossila bränslen. På bara några få<br />
generationer har det lyckats oss att bränna upp miljoner års upplagrade<br />
solenergi i form av kol, gas och olja. Utan dessa ämnen vore vi<br />
ingenting. Vår jordbruksproduktion har pumpats upp av konstgödning,<br />
stråförkortning och pesticider. Svinen i den industriella animalieproduktionen<br />
är fulla av antibiotika och köttdjuren är behandlade<br />
med växthormoner. Varje år för vi in tusentals nya kemikalier i vår<br />
produktion, inte minst för att göra framställningsprocesserna snabbare<br />
och billigare. Reklam säger oss att vi inte ska behöva känna några<br />
som helst besvär. Det finns tekniska hjälpmedel som kan minska eller<br />
helt eliminera alla slags praktiska problem. Om vi känner den minsta<br />
smärta finns det medicin som kan dämpa symptomen. Om potensen<br />
sviktar finns Viagra för att väcka den till liv igen. Om vi är bekymrade<br />
över att inta för mycket socker räddar de konstgjorda sötningsmedlen<br />
oss från att skära ner konsumtionen av läskedryck. Vi är omgivna av<br />
dylikt, samt mat i oändliga mängder och allt fler lider av ätstörningar<br />
och kraftig övervikt. Vi har förlorat känslan för våra egentliga behov<br />
och lustar, på samma sätt som vi har förlorat kontakten med den<br />
biosfär vi är en oåtskiljaktig del av. Om vi skall återskapa förbindelsen<br />
mellan oss själva och vår omgivning måste vi, som den tillfrisknade<br />
narkomanen fullständigt lägga om grunden för våra liv.<br />
72
5. BEDÖVNINGENS LOGIK<br />
6<br />
Människan skapade den teknologiska civilisationen för att skydda<br />
sig mot naturens nycker, mot oväder och ovisshet, men ovissheten<br />
har aldrig varit större än idag. Världen omkring oss är kaotisk och<br />
förstöringen ökar. Ingen vet vart det barkar hän, men framsteget blir<br />
av en mer och mer tvetydig storlek för var dag som går.<br />
Enligt opinionsundersökningarna rymmer Danmark en av<br />
de rikaste och lyckligaste befolkningarna i världen. Vi lever i ett relativt<br />
homogent samhälle med en hög grad av social välfärd, men även här<br />
i denna trygghetens oas finns en utbredd känsla av tomhet, vanmakt,<br />
oro och rädsla. Många blir till och med sjuka av det. Vi är storförbrukare<br />
av psykofarmaka. Omkring 50 000 av en befolk-ning på ca 5 miljoner<br />
får årligen olika former av antidepressiva och ångestdämpande<br />
mediciner utskrivna. Därtill kommer en omfattande förbrukning av<br />
sömnpiller, alkohol och illegala narkotiska medel, men det är bara ena<br />
sidan av vårt massiva behov av symptomdämpande behandling. Vårt<br />
samhälle är arbetsplats för en växande skara psykologer, terapeuter,<br />
coacher och healers som vi betalar dyrt för att hjälpa oss anpassa vårt<br />
sinne till den växande psykiska pressen människan idag utsätts för.<br />
Det kunde se ut som om vi är värnlösa offer för det teknologiska<br />
och ekonomiska system vi själva skapat, men om vi bara<br />
beslutar oss för det är det inget som hindrar oss från att försöka<br />
leva på ett annat sätt än vi gör idag. Den teknologiska civilisationen<br />
är produkten av en specifik världsåskådning. De enskilda stegen i<br />
utvecklingen har bestämts av dem som hade makten, men det har<br />
aldrig existerat en överordnad plan. Vårt samhälle har kommit att se<br />
ut som det gör för att alla när det kommer till kritan drömde om att<br />
få del i den materiella tillväxten och ingen tog hänsyn till omkostnaderna.<br />
Idag är bilden mycket tydligare än för bara några få år sedan. Vi<br />
kan se att det vi gör är destruktivt och många kan till och med känna<br />
det i deras egna kroppar, men det har också blivit tydligt att det finns<br />
en annan väg vi kan gå. Problemet visar så att säga på sin egen lösning.<br />
Om förlusten av mening är en logisk följd av uppsplittringen i<br />
människans värld i otaliga lösryckta fragment, så bör det vara möjligt<br />
att återskapa meningen genom att långsamt och tålmodigt förena det<br />
73
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
som en gång skiljdes åt. Om fulheten och ödeläggelsen är produkten<br />
av vår materiella girighet, bör det vara möjligt att återfinna skönheten<br />
genom att systematiskt sänka den materiella förbrukningen. Om vi<br />
följer den ekologiska estetiken kommer vi att hitta tillbaka till den<br />
faktiska grunden för vår existens. En efter en kommer våra handlingar<br />
att förbinda oss med helheten, med naturens levande system, med<br />
platsen där vi bor och med ekonomin i den lokala gemenskapen.<br />
74
6. IDÉNS FORM<br />
6<br />
Idéns form<br />
1<br />
ör DeN vars ögoN är öppNa för sköNheteN i det ekologiska<br />
fperspektivet<br />
kan det verka oförståeligt att inte alla ser världen<br />
på samma sätt. Hur kan någon tvivla på att människans viktigaste<br />
uppgift är att ta vara på den natur som är grunden för våra liv? Varför<br />
fortsätter vi att förstöra våra omgivningar istället för att satsa allt på att<br />
bygga upp ett samhälle som överensstämmer med jordens ekologiska<br />
system? Vi kan ju se att skönheten i världen finns just där – i livets<br />
mångfald såsom den har utvecklat sig på denna planet genom miljoner<br />
år. Det är dock som om vårt samhälle bara blivit alltmer fyrkantigt<br />
och grovt, ju större vetenskaplig insikt och teknologiskt kunnande vi<br />
har skaffat oss. Våra maskiner blir allt mer brutala och gigantiska. Vi<br />
fortsätter av all kraft att pumpa den materiella förbrukningen i höjden,<br />
även om vi kan se att de ekologiska och sociala ödeläggelserna är<br />
ett direkt resultat av vårt sätt att leva på. Ju rikare vi blir, desto girigare<br />
och mer likgiltiga blir vi tydligen också. Hur kan det bara pågå – med<br />
all den kunskap mänskligheten besitter?<br />
I snart 40 år har det stått klart att människans största problem<br />
är civilisationens påverkan på den biosfär vi själva är en oåtskiljaktig<br />
del av. De första samlade beskrivningarna av situationen kom i början<br />
av 1970-talet i form av två stora internationella rapporter om världens<br />
miljö och resurser. Den ena, ”Blueprint for Survival” publicerades av<br />
FN och den andra, ”Limits of Growth” av Club of Rome, en in-<br />
75
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ternationell tankesmedja. Fenomen som förorening, överbefolkning<br />
och hoten mot tigrar, blåvalar och andra stora däggdjur hade redan<br />
så smått börjat ta plats i offentligheten under loppet av det föregående<br />
årtiondet. Med publicerandet av dessa två detaljerade och starkt<br />
alarmerande rapporter blev dock naturens tillstånd plötsligt ett högt<br />
prioriterat ämnesområde i medierna och ett väsentligt ämne i den politiska<br />
debatten. Offentlighetens uppmärksamhet på miljöproblemens<br />
påträngande allvar fortsatte växa under det kommande årtiondet, inte<br />
minst i kraft av aktivistiska miljöorganisationer som Greenpeace,<br />
Friends of the Earth och Noah. Utvecklingen kulminerade i mitten<br />
av 1980-talet. Vid den tidpunkten stod miljöproblemen överst på befolkningarnas<br />
lista över politiska bekymmer i västländerna och som<br />
en konsekvens av detta uppstod gröna politiska partier på många håll<br />
i Europa. En del av dem blev invalda i de nationella parlamenten och<br />
i Tyskland blev Die Grüne dessutom en högt profilerad del i landets<br />
regering.<br />
Under de första åren av 1990-talet föll emellertid intresset för miljöproblemen<br />
plötsligt markant. Det verkade breda ut sig en uppfattning<br />
av att situationen på olika sätt var under kontroll. Kolröken från<br />
kraftverken renades i stigande grad och samma gällde för industriernas<br />
utsläppsvatten. Återvinning hade blivit en allmän företeelse,<br />
man såg fler vindkraftverk i landskapet och alla partier hade fått en<br />
miljöpolitik. När det kom till kritan kunde det se ut som om miljöproblemen<br />
var något vi kunde administrera oss bort från, men i<br />
verkligheten hade det inte hänt mer än ytliga justeringar. De mest<br />
akuta och koncentrerade giftutsläppen stoppades visserligen, men de<br />
lokala förbättringar som vi kunde uppleva blundade för insikten att<br />
miljöproblemet var ett sammanhängande och fortsatt accelererande<br />
globalt fenomen. Därtill kom att miljöproblemen presenterades för<br />
oss som isolerade händelser och inte som delar i ett mönster. Under<br />
en period fokuserade medierna sin uppmärksamhet på syraregnen<br />
över Europa, en annan på utrotningen av den sydamerikanska regnskogen,<br />
en tredje på ozonhålet över Antarktis. Man kan säga att vi<br />
lärde oss leva med miljöproblemen som en kronisk sjukdom av det<br />
slag som ingen orkar tänka på eller tala om.<br />
76
6. IDÉNS FORM<br />
Men så i början av det nya årtusendet fick världsoffentligheten ändå<br />
ögonen på den ekologiska krisen såsom något avgörande för vår kollektiva<br />
framtid. Det hade visserligen rätt länge varit känt att utsläppen<br />
av CO 2 och andra såkallade växthusgaser kunde få mycket allvarliga<br />
konsekvenser för klimatet på jorden, men från mitten av 1990-talet<br />
började vädret att förändra sig på ett sätt som syntes bekräfta teorin<br />
om en människoskapad växthuseffekt. År efter år avlöste det ena<br />
osedvanliga och dramatiska väderfenomenet det andra och samtidigt<br />
utgav FNs klimatpanel en rad omfångsrika rapporter som visade, att<br />
ett flertal av världens experter på klimatförhållanden var eniga om<br />
problemens hotande och akuta karaktär. År 2006 visades den före<br />
detta vicepresidenten Al Gores inflytelserika film ”An Inconvenient<br />
Truth” om klimathoten för en masspublik över hela världen och<br />
Al Gore fick både Oscar och Nobels Fredspris. Samma år utgavs<br />
den engelska regeringens Stern-rapport, som försökte beräkna de<br />
oöverskådliga ekonomiska omkostnaderna som blir resultatet av<br />
den globala uppvärmningen, om utvecklingen fortsätter oförändrad.<br />
Slutligen presenterade FNs klimatpanel 2007 sin fjärde rapport som<br />
definitivt slår fast att de klimatändringar vi kan iaktta är ett resultat<br />
av människans aktiviteter. Statsledare från alla delar av världen stod<br />
nu fram och förklarade att minskningen av det växande utsläppet av<br />
växthusgaser var vår tids viktigaste internationellt politiska uppgift.<br />
Överallt backades de upp av deras befolkningar och i Danmark fick<br />
vi såklart en klimatminister, men heller inte denna gång är det något<br />
som tyder på att vi har förstått problemets allvar och omfång. Hittills<br />
verkar den politiska konsensus vara att det hela ska nog gå, om vi<br />
byter ut några glödlampor och köper tillräckligt många CO 2 -kvoter<br />
i de fattiga länderna. I snart 40 år har vi vetat att vi håller på att undergräva<br />
planetens ekologi, men fortfarande är det bara ett fåtal som<br />
vågar tala om nödvändigheten av att vi ändrar vårt sätt att leva på.<br />
2<br />
Vid första anblicken kunde man få intrycket, att vi idag befinner oss<br />
i början av en ekologisk kulturrevolution. Inte minst försäljningen av<br />
ekologiskt framställda matvaror (jfr s. 28) tycks vara i kraftig framväxt.<br />
77
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
I början av 1970-talet var det bara några få idealistiska specialbutiker<br />
i storstäderna, som sålde sädprodukter och grönsaker odlade utan<br />
användning av besprutningsmedel och konstgödning. Nu kan man<br />
köpa ett växande urval av denna sorts matvaror i vanliga supermarknader<br />
överallt i Danmark. Trots framgången utgjorde försäljningen<br />
år 2006 ändå bara 5 % av den samlade omsättningen av matvaror<br />
och det var dessutom världsrekord. I övriga Europa och i USA låg<br />
siffran på ungefär 2 %. För det vi kallar ekologiskt kött måste marknadsandelen<br />
göras upp i promillen. Ekologiskt producerade matvaror<br />
är fortfarande en specialitet och även om de utgjorde huvuddelen av<br />
vår matkonsumtion, skulle det inte betyda att vi levde i ett ekologiskt<br />
samhälle.<br />
Ekologin omfattar vår totala interaktion med omgivningarna och<br />
därmed vår förbrukning av material, transport och energi som helhet.<br />
Det råder i den bemärkelsen en närmast schizofren motsättning<br />
mellan den utbredda önskan att lösa världens miljöproblem och vårt<br />
faktiska beteende. Miljöpolitiken har genom de senaste 40 åren gått ut<br />
på att dämpa symptomen framför att behandla orsaken till den misär<br />
vi befinner oss i. Därför blir problemet hela tiden värre. I Danmark<br />
medförde en mycket aktiv socialdemokratisk miljöpolitik på 1990talet<br />
att 15,5 % av vår energiförbrukning idag kommer från förnybara<br />
energikällor. Det är mer än dubbelt så mycket som genomsnittet i<br />
EU, men danskarna förbränner ändå samma mängd fossila bränslen<br />
som vi gjorde 1990, eftersom vår samlade förbrukning av energi har<br />
fortsatt stiga. En del av denna ökning är dessutom dold, eftersom vår<br />
nationella energiräkenskap helt låter bli att räkna in energiförbrukningen<br />
i samband med produktion och transport av den stora mängd<br />
varor vi idag får framställda i lågavlönade länder runt om i världen.<br />
Det allmänna intresset för att göra ekologiskt riktiga val<br />
i vardagen har i huvudsak två olika motiv. Dels är det en utbredd<br />
uppfattning att vår överlevnad nödvändiggör vissa hänsyn till miljön<br />
som till exempel avfallssortering och moderata energibesparingar.<br />
Den ekologiska utmaningen framstår på det sättet som en tråkig<br />
förhållningsregel ungefär som cykelhjälmar, försäkringspoliser och<br />
vaccinationer. Å andra sidan förbinder de flesta begreppet ekologi<br />
78
6. IDÉNS FORM<br />
med hälsa och kvalitet. Den ekologiska konsumtionen är därför i hög<br />
grad knuten till den lyxiga sidan av marknaden, där vi finner livsstilsprodukter<br />
som kan främja förnimmelsen av framgång och välmående<br />
i avdelningarna för kosmetik och hudvård, sängkläder eller kläder.<br />
Vare sig vårt motiv för ekologin är motiverat av rationellt nytänkande<br />
eller konsumtionssamhällets allmänna varufetischism är det emellertid<br />
en fortsättning av samma sätt att se på världen på som fört oss dit<br />
där vi är nu. I inget av tillfällena handlar det om en egentlig förståelse<br />
för skönheten i det ekologiska perspektivet, tvärtom gör denna form<br />
av tillsynes ekologiskt korrekt leverne det möjligt att kunna förtränga<br />
de verkliga ekologiska konsekvenserna av vår livsstil. Textilier framställda<br />
av ekologiskt odlad bomull ger en etisk aura och exklusiv feel<br />
good-kvalitet åt modeplagget, men om dessa klädesplagg köps som<br />
en del av den allmänna överkonsumtionen så utgör det inte desto<br />
mindre ett diskutabelt bidrag till förstöringen av jordens ekologiska<br />
system.<br />
Så länge vårt sätt att se världen på styrs av konsumtionssamhällets<br />
materialistiska rationalitet kommer miljöproblemen fortsätta<br />
framstå som olyckliga konsekvenser av ett annars ideellt levnadssätt.<br />
Vi kan inte annat än betrakta varje enskilt problem som isolerad händelse<br />
som bara behöver finna sin respektive tekniska lösning för att<br />
allt skall bli bra igen. Sett i detta perspektiv är den verkliga tragedin<br />
inte miljöförstöringen i sig själv, utan möjligheten att denna förstöring<br />
kommer att tvinga oss att ändra vårt sätt att leva på. Föreställningen<br />
om att naturen skulle visa sig rymma allvarliga fysiska begränsningar<br />
för vår livsutveckling är helt enkelt oförenlig med en civilisation,<br />
vars fundament är idén om kontinuerlig materiell tillväxt. Omvänt<br />
är miljöproblemen, sedda i den ekologiska estetikens perspektiv, en<br />
välkommen möjlighet för att småningom få vårt samhälle att komma<br />
i överensstämmelse med naturen. De krav som ekologin ställer till<br />
människan omfattar alla aspekter av vår existens, inte minst samhällets<br />
ekonomiska inriktning. När Heinz tomatketchup, Nescafé och<br />
Chiquitabananer den senaste tiden marknadsfört ekologiskt odlade<br />
varianter av deras kända varumärken är det ett logiskt försök att få del<br />
i en växande och profitabel ny marknad. Om vi skall skapa ett verkligt<br />
ekologiskt samhälle förutsätter det dock bland annat, att globala kon-<br />
79
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
cerner av detta slag gradvis avvecklas till fördel för lokalt förankrade,<br />
decentraliserade ekonomier (se kap. 12).<br />
3<br />
Civilisationens historia framställs ofta som människans kamp mot<br />
naturen, men denna uppfattning av naturkrafterna såsom människans<br />
motståndare är av sent datum. Under de tiotusentals år vi levde som<br />
jägare och samlare utgjorde naturen och människan en gemensam<br />
kropp. Det var inget avstånd mellan oss och det andra. Vädret och<br />
årstiderna, bergen, floderna, träden, fisk och fåglar var besjälade väsen<br />
liksom människan själv. Inte heller förhistoriens stora jordbrukscivilisationer<br />
såg på naturen som en motståndare som skulle behärskas<br />
eller övervinnas. Naturkrafterna förstods som gudomliga manifestationer<br />
och människorna förärade gudarna offergåvor i tacksamhet<br />
över jordens fruktbarhet och sädens växtkraft. Långt in i Europas<br />
medeltid kände människan sig som en del av ett större samhälle, omfattande<br />
alla levande väsen. Det framgår bland annat av den tidens<br />
många formella rättssaker mot djur. Så sent som år 1587 anklagar<br />
invånarna i den franska staden Saint-Julien-de-Maurienne en svärm<br />
flugor för förstörelse av deras vinodlingar, men flugorna frikänns då<br />
deras advokat Antonione Filiol påpekar att de blott gjort vad de fått<br />
besked av från Gud att göra – nämligen att äta och överleva.<br />
Föreställningen om att människan befinner sig i en kamp<br />
mot naturen börjar ta form först vartefter som våra teknologiska<br />
krafter växer och vetenskapen får knuffa undan Gud i världsbildens<br />
bakgrund. Plötsligt är det inte längre så tydligt att flugorna har rättigheter<br />
eller att människan behöver tacka jorden för dess fruktbarhet.<br />
Den moderna vetenskapen och teknologin har i sitt ursprung i renässansen<br />
två primära mål. För det första att framställa mer slagkraftiga<br />
vapen (se kap. 19) och därnäst att framställa maskiner som kan intensifiera<br />
och expandera människans utnyttjande av naturens resurser.<br />
De två målen är delar av ett sammanhängande offensivt projekt som<br />
handlar om makt, rikedom och prestige. Därför blir tankegången och<br />
terminologin också mer och mer identisk. Det går ut på att besegra<br />
och erövra. De stora europeiska upptäcktsresenärerna, från Magellan<br />
80
6. IDÉNS FORM<br />
och Cook till Bering, skulle kartlägga oceaner och kontinenter för<br />
att öka Europas tillgång till världens naturrikedomar. Ingen verkade<br />
överväga om naturen skulle kunna ha ett självständigt värde och<br />
betydelse utöver den ekonomiska, inte ens de vetenskapsmän som<br />
hade tagit sig före att förstå dess innersta hemligheter. På sin första<br />
stora expedition till Lappland 1732 blir fadern till den systematiska<br />
naturforskningen, svensken Carl von Linné således så förbluffad över<br />
de enorma mängder skog han såg ligga där till ingen nytta.<br />
Denna förståelse av naturen såsom något som finns till<br />
uteslutande för människans skull, finns emellertid som ett frö i ett<br />
ännu äldre europeiskt kulturlager. Den kristna religionen presenterar<br />
i sin skapelseberättelse en entydig människocentrerad världsbild.<br />
Jorden med alla dess växer och djur skapas i denna berättelse endast<br />
till människans gagn och glädje. Ja den första människan får till och<br />
med i uppdrag att namnge varje levande väsen för att manifestera<br />
sitt ägarskap. Det ligger ingen principiell motsättning mellan denna<br />
natursyn och den som presenteras flera tusen år senare av den engelska<br />
naturfilosofen Francis Bacon. I början av 1600-talet formulerade<br />
Bacon grunden för den moderna, empiriskt grundade experimentella<br />
vetenskapen, men det var inte insikt för medvetenhetens skull som<br />
intresserade honom. Målet med vetenskapen var för Bacon och de<br />
flesta av hans efterföljare att skaffa den största möjliga makten över<br />
naturens krafter. Så verkställde människan sin bibliska rätt. Naturen<br />
var vår, men den bjöd motstånd som skulle övervinnas med alla<br />
medel. Dess oframkomlighet och oförutsägbarhet skulle fås under<br />
kontroll och dess resurser utnyttjas till fullo. Människans begär kände<br />
inga gränser och ju starkare vi blev, desto grövre våra metoder.<br />
4<br />
Vi lever i en värld som är formad av pengar. Vetenskapen och teknologin<br />
är våra praktiska redskap, men det är pengarnas makt som<br />
har bestämt åt vilket håll allt skulle gå. Idag uppfattas marknadskrafterna<br />
som ett slags naturlag som vi är tvungna att följa om vi vill det<br />
bästa för oss själva och våra medmänniskor. Det sätt som marknaden<br />
fungerar på är dock något som människan bestämt själv. Den skotske<br />
81
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
tänkaren Adam Smith formulerar såsom den förste en sammanhängande<br />
teori om marknadskrafternas inverkan på samhällsekonomin i<br />
sitt inflytelserika verk ”The Wealth of Nations” från 1776. Det är i<br />
denna bok Adam Smith lanserar sin berömda idé om den osynliga<br />
hand som styr marknaden så att det blir till allas fördel. Principen<br />
är förförande enkel: den fria konkurrensen betyder att produktionen<br />
av varor blir så billig och effektiv som möjligt, vilket nödvändigtvis<br />
måste medföra att samhället som helhet blir rikare. Vad Adam Smith<br />
inte kunde förutse, var emellertid i vilket omfång den så kallade fria<br />
marknaden i framtiden skulle bli manipulerad. Med tiden blev det fler<br />
och fler osynliga händer. Bland annat skaffade sig kapitalets makthavare<br />
möjlighet att forma sällskap, där de ekonomiska intressenterna<br />
var utan direkt ansvar och delvis gömda bakom anonyma aktieposter.<br />
På det sättet uppstod ekonomiska gigantkonstruktioner som kunde<br />
dominera och göra stort sett vad de hade lust till på marknaden, utan<br />
att någon på allvar kunde blanda sig i.<br />
Den kapitalistiska marknadsekonomin fann sin slutliga form i och<br />
med utvecklingen av den borgerliga demokratin. Målet för de stora<br />
revolutionerna i Amerika och Frankrike i slutet av 1700-talet var visserligen<br />
att skapa rättigheter för alla människor, men resultatet blev<br />
ett politiskt system som inte minst kom att gagna näringslivet. Demokratin<br />
gjorde det möjligt för de ekonomiska makthavarna att reglera<br />
samhället så att marknad, produktion och konsumtion fick maximalt<br />
spelrum. Det var en samhällsform som hela tiden kunde röra sig<br />
och som i kraft av handlingsval och yttrandefrihet i vid utsträckning<br />
förmådde absorbera sina egna inre motsättningar. Den enskilda hade<br />
i princip möjlighet att fullfölja individuella, personliga mål samtidigt<br />
som det överordnade maskineriet arbetade med att främja kapitalets<br />
intressen och den samlade materiella tillväxten. Tåget körde bara åt<br />
ett håll. Det fanns ingen rätt som var viktigare än egendomsrätten<br />
och ingen frihet mer betydelsefull än den ekonomiska. Allt större<br />
områden i tillvaron överläts till näringslivet och vi började i ökande<br />
grad betrakta samhället som ett företag. Till sist måste varje fenomen<br />
göras upp i pengar och förvandlas till en vara, för att vi överhuvudtaget<br />
ska kunna erkänna det som verklighet. Kapitalismen har med<br />
82
6. IDÉNS FORM<br />
tiden visat sig vara ett entropiskt fenomen som ödelägger allt. Den<br />
oreglerade marknaden är själva mekanismen som splittrar vårt samhälle,<br />
tömmer kulturen på innehåll och kväver livet på jorden, men<br />
vi har svårt att erkänna det som sker, för vår syn är dimmad av en<br />
ideologi som hyllar materiell rikedom och pengarnas makt. Vi är inte<br />
fria människor utan slavar under vår konsumtion och av tillväxten i<br />
den materiella produktionen.<br />
5<br />
Den tyskfödde filosofen Karl Marx försökte i mitten av 1800-talet<br />
att skapa en motideologi till den ekonomiska liberalismen. Marx tog<br />
utgångspunkt i den tyske tänkaren Hegels idéer om de universella<br />
lagmässigheterna i historiens gång. Hegel menade att varje förändring<br />
hade vad han betecknade som ett dialektiskt förlopp. Ett tillstånd<br />
(tes) måste skapa sin egen motsättning (antites) för att överhuvudtaget<br />
kunna bli till. Därefter skulle de två tillstånden förenas i en syntes,<br />
som återigen skulle orsaka en ny motsättning och så vidare. Enligt<br />
Hegel var den drivande kraften i historien människans behov av bekräftelse.<br />
Denna kraft i människan som mer än något annat skapar<br />
det – önskan om att bli respekterad som en värdig individ – kallade<br />
Hegel för thymos, ett begrepp som ursprungligen användes av Platon<br />
för att beskriva livfullheten i människan.<br />
Hegel föreställde sig att den thymoiska själen i tidernas morgon<br />
satte igång historien genom att driva ut människan i en blodig<br />
kamp för prestige och ära. Denna kamp slutade i första omgången<br />
med att människorna blev uppdelade i en klass av herrar som var<br />
villiga att satsa sina liv på att få bekräftelse och respekt, samt en klass<br />
av slavar som gav efter för sin dödsångest och därför underkastade<br />
sig herrarnas vilja. Historien kom därefter att handla om herremännens<br />
ändlösa kamp för att bli bekräftade av varandra och av deras<br />
respektive folk samt för att vinna ära, territorier, storhet och makt.<br />
De olika förhållandena mellan herrar och undersåtar förde emellertid<br />
aldrig till en verklig tillfredsställelse av bekräftelsebehovet, för den<br />
respekt herremannen fick från de människor som var tvungna till<br />
underkastelse, hade ju inte den äkta bekräftelsens kvalitet.<br />
83
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Det var med andra ord en olöslig inre motsättning i det feodala systemet<br />
och denna motsättning förde till historiens nästa stadium, där<br />
de som förr var slavar nu blev bekräftade som fria och likvärdiga<br />
människor. Det skedde med det stora bonde- och borgarupproret<br />
mot kungen och adeln under den franska revolutionen 1789. Enligt<br />
Hegel markerade denna händelse första steget på det han kallade<br />
historiens avslutning. Resultatet av den franska revolutionen var det<br />
liberala demokratiska system, vars centrala och bärande princip är alla<br />
människors lika rättigheter och därmed deras ömsesidiga bekräftelse<br />
av varandra som likvärdiga individer. Det kunde enligt Hegel inte<br />
tänkas någon annan samhällsform som bättre kunde vara i stånd att<br />
tillfredsställa människans behov av bekräftelse. Historien hade genom<br />
sin dialektiska process, där tes och antites för till syntes, logiskt fött<br />
det samhällssystem som i sitt inre hade minst möjliga motsättningar.<br />
Hädanefter måste all utveckling i princip vara otänkbar.<br />
Marx för Hegels analys och dialektiska tänkande vidare, men<br />
han konstaterar att Hegel förbisett en fundamental inre motsättning<br />
i den liberala borgerliga demokratin, nämligen motsättningen mellan<br />
dem som äger kapitalet och dem som inget har utöver sin arbetskraft.<br />
Marx uppfattar denna motsättning mellan utbytarna och de utbytta<br />
som olöslig. Med tiden måste det betyda en fullständig utarmning<br />
av arbetarklassen och detta tillstånd kommer för eller senare att leda<br />
till en våldsam samhällsomvandling. Först därefter skulle den avslutning<br />
på historien som Hegel föreställt sig kunna ske. Marx kallar<br />
den slutliga sociala och ekonomiska syntesen för det kommunistiska<br />
samhället. Det är ett tillstånd bortom historien, där egendomsrätten<br />
till produktionsmedlen och jorden har tagits över av folket i gemenskap,<br />
och statens maktapparat är avskaffad till fördel för en kollektiv<br />
ledning på alla samhällets nivåer. Ett konfliktfritt paradis, där envar<br />
kan njuta efter behov och arbeta efter förmåga.<br />
6<br />
Karl Marx var inte profet. Han kunde inte förutse, att Henry Ford<br />
skulle komma på att betala arbetarna på sin bilfabrik så höga löner,<br />
att de fick möjlighet att köpa de bilar de själva producerade. Den inre<br />
84
6. IDÉNS FORM<br />
ekonomiska motsättning som Marx trodde skulle riva den liberala<br />
demokratin i stycken, blev förhindrad både av Fords idéer om en<br />
köpkraftig arbetarklass och av arbetarrörelsens politiska kamp som<br />
Marx för övrigt själv hade inspirerat till. Marx kunde heller inte förutse<br />
det tragiska sätt hans idéer skulle komma att realiseras på som en<br />
följd av den ryska revolutionen. Lenins statskupp 1917 var långt ifrån<br />
den arbetarresning som Marx hade sett fram emot och Sovjetunionen<br />
blev så också den absoluta motsättningen till hans vision av ett samhälle<br />
där statsmakten var avskaffad.<br />
Karl Marx var som varje människa ett barn av sin tid. Han<br />
trodde på den befriande kraften i vetenskapen och teknologin. Marx<br />
var en rationell materialist och hans tänkande betecknas därför som<br />
dialektisk materialism i motsättning till Hegels idealistiska eller andligt<br />
grundade dialektik. Det enda som verkligen sysselsatte Marx var de<br />
materiella produktionskrafterna och hans lära tycks sporra till föreställningar<br />
om människans totala kontroll över naturen. Leo Trotskij,<br />
en av den ryska revolutionens huvudkrafter, skriver till exempel i en<br />
essä från 1924 att den nuvarande fördelningen av berg och floder,<br />
marker, ängar, stäpper, skogar och kustlinjer inte kan räknas som<br />
ändliga och han förutser att människan en dag kommer att fullständigt<br />
omforma jordens geografi efter en konstnärlig och industriell<br />
plan ”om inte efter sin egen bild, så efter hennes smak”.<br />
När Sovjetunionen bröt samman i slutet av 1980-talet, låg den uttorkade<br />
Aralsjön i Centralasien kvar som ett monument över det storhetsvansinne<br />
och den bristande förståelse för naturens och samhällets<br />
komplexitet som hade karaktäriserat den kommunistiska regimen. Det<br />
började som en plan om att göra de centralasiatiska sovjetstaterna<br />
till storproducenter av bomull. De torra och ofruktbara landskapen<br />
skulle tillföras vatten från Aralsjöns källor och under loppet av 1930talet<br />
kom byggandet av konstbevattningskanalerna långsamt igång.<br />
Aralsjön var ursprungligen jordens fjärde största färskvattensområde<br />
med en yta omkring 1,5 gånger större än hela Danmark. Runt år 1960<br />
avleddes dock årligen upp emot 50 kubikkilometer vatten från sjön<br />
och under loppet av några få årtionden minskade sjön till en tredjedel<br />
av sin ursprungliga storlek. Vattenståndet föll med 14 meter och till<br />
85
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
slut fanns bara åtskilda småsjöar kvar. Fisken dog ut och tillsammans<br />
med den fiskindustri som hade gett 60 000 människor utkomst. Den<br />
tidigare sjöbottnen kom att ligga kvar som tusentals kvadratkilometer<br />
livlös öken, vilket förde med sig att lokalklimatet förändrades, med<br />
mindre regn och flera kvävande dammstormar till följd. År 1990<br />
utnämnde den brittiska Royal Geographical Society Aralsjön till världens<br />
största enskilda ekologiska katastrof.<br />
7<br />
Trots de iögonfallande missbedömningarna i Marx teoretiska förutsägelser<br />
hade han inte desto mindre rätt i grundläggande aspekter<br />
av sin analys. Det visade sig ju att världens rikedomar under det<br />
kapitalistiska systemet rent faktiskt blev koncentrerade på färre och<br />
färre händer. Skillnaden i rikedom mellan de mest välställda och de<br />
fattigaste länderna i världen var 1820 omkring 3 till 1, 1913 hade den<br />
vuxit till 11 till 1, 1950 var siffran 35 till 1 och 1992 var invånarna<br />
i de mest välbärgade länderna genomsnittligt 72 gånger rikare än<br />
invånarna in de fattigaste. Idag kontrolleras 52 % av den samlade<br />
världsekonomin av de 500 största globala företagen och blott 2 %<br />
av mänskligheten äger 51 % av all den rikedom som finns på vår<br />
planet. De 400 rikaste människorna i världen äger lika mycket som<br />
de tre miljarderna fattigaste tillsammans. Även i de skandinaviska<br />
välfärdsstaterna blir det ett allt större ekonomiskt avstånd mellan<br />
dem som äger det mesta och den breda befolkningen av vanliga löntagare.<br />
Vid sidan av hans samhällsekonomiska analyser är det också<br />
Karl Marx förtjänst att ha introducerat ett mycket precist begrepp<br />
för främlingskap som en beteckning för kommersialiseringens ödeläggande<br />
inverkan på människan och hennes kultur. Enligt Marx är<br />
främlingskapet en logisk effekt av att sammanhangen mellan arbete<br />
och konsumtion i det kapitalistiska systemet blir allt mer otydlig. Allt<br />
blir gjort till varor som köps eller säljs och dessa varor kommer att<br />
skapa en omvärld som den enskilda människan befinner sig mitt i,<br />
utan att kunna säga att det är deras eget eller något som hon själv<br />
skapat. Varornas främmande universum kommer att framstå som<br />
människans sanna verklighet, istället för de konkreta ekonomiska och<br />
86
6. IDÉNS FORM<br />
mänskliga relationer som dessa varor är produkten av.<br />
Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels såg rätt<br />
på ännu en avgörande punkt. De förstod att om människan skulle<br />
förändra sina förhållanden krävdes tydliga bilder och starka idéer.<br />
Marx formulerade en problemställning som de flesta kunde förstå<br />
och han beskrev ett mål som framstod som ett tilldragande och logiskt<br />
alternativ till det tillstånd det stora flertalet befann sig i. Miljoner<br />
människor började under den sista delen av 1800-talet att sluta upp<br />
kring de kommunistiska och socialistiska rörelserna och de gjorde<br />
det för att de såg och kände den utbredda ekonomiska orättvisan och<br />
sociala nöden i världen. Marx idéer tycktes som vägen till ett samhälle<br />
där fred och likhet skulle avlösa krig och utbytande. Problemet var<br />
att många föreställde sig att det kommunistiska samhället var något<br />
som kunde eller skulle realiseras i praktiken här och nu. Men Marx<br />
ideologi var, när det kommer till kritan, en aktivistiskt motbild till<br />
den härskande ordningen och inte ett utprövat recept på hur man<br />
skapar det perfekta samhället. Ett samhälle måste, som varje annat<br />
ekologiskt system, finna sin form inifrån genom den dynamiska och<br />
komplexa interaktionen mellan omgivningarna och samhällets egna<br />
många olika beståndsdelar. De såkallade kommunistiska regimerna<br />
visade sig också föra till så deformerade samhällsorganismer att de<br />
efter en relativt kort tid löstes upp av sig själva.<br />
8<br />
Idag finns en utbredd motvilja mot stora ideologiska konstruktioner<br />
och det med god grund. Ideologier har i tusentals år varit bland<br />
mänsklighetens största plågor. Tänk bara på den hänsynslösa förföljelsen<br />
av oliktänkande som har karaktäriserat de stora monoteistiska<br />
religionerna kristendom och islam. Det är dessa religiösa system som<br />
är den politiska ideologins arketyper. De består av ett sammelsurium<br />
av idéer, traditioner och påbud som får auktoritet endast i kraft av<br />
påståendena om att detta är Guds ord eller vilja. På samma sätt kan<br />
den politiska ideologin söka sin auktoritet genom att upphöja den<br />
bakomliggande tankegången till en universell lag. Faran med den<br />
ideologiska konstruktionen består således inte i den konkreta sam-<br />
87
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
manställningen av idéer, oavsett hur egendomliga ingredienserna må<br />
förekomma. Ideologin blir ett verkligt problem först när helheten får<br />
en dogmatisk och auktoritär karaktär för därmed skapas grogrunden<br />
för demagogi och tyranni av olika slag. Ideologins farliga aspekt ligger<br />
i dess möjligheter att alltid låta målet helga medlen.<br />
Vi är benägna att inte uppfatta den liberala borgerliga demokratin<br />
med dess marknadskrafter och rättsväsen som en ideologiskt<br />
baserad samhällstyp. Den ideologiska dogmatiken är delvis maskerade<br />
av marknadens flexibla och självkorrigerande mekanismer. Inte desto<br />
mindre har dock tillväxtfilosofin och det ekonomiska tänkandet på<br />
alla tillvarons områden fått karaktären av oantastliga dogmer. Vi är<br />
underställda en benhård materialistisk ideologi som ser ödeläggandet<br />
av tradition, levnadssätt, kultur, landskap och biotoper som nödvändiga<br />
steg på vägen mot de överordnade ekonomiska målen. Man kan<br />
kanske till och med säga att kombinationen av kapitalism och rationell<br />
materialism är den mest ödeläggande ideologiska konstruktion<br />
mänskligheten ännu sett, både för att den är så extremt överlevnadskraftig<br />
och aggressiv och för att vår kulturkropp uppenbarligen inte<br />
har några verksamma motmedel mot den.<br />
Fascismen uppstod som politisk ideologi på 1930-talet, bland annat<br />
som ett försök att tillföra det industriella massamhället en ideologisk<br />
överbyggnad, vilken visade fram mot något större och djupare än tillfredsställelsen<br />
av den enskilda individens materiella begär. Liksom de<br />
arga fundamentalistiska religiösa rörelserna vi ser idag, representerade<br />
fascismen en reaktion på meningslösheten i den moderna världen.<br />
För att använda en metafor från psykoanalysen kan man kanske säga<br />
att fascismen var ett uttryck för den liberala borgerliga demokratins<br />
förträngningar. Fascismen var en irrationell och iscensatt ideologi<br />
som byggde på blandningen av maktförhärligande och längtan efter<br />
underkastelse, hatet för det främmande och idén om en abstrakt och<br />
mystisk överensstämmelse mellan folk, nation och öde. Fascismens<br />
inre virrvarr av motsättningar framgår till exempel av nazisternas romantiska<br />
förhärligande av det arkaiska bondesamhället, samtidigt som<br />
man satsade allt på den industriella och teknologiska utvecklingen.<br />
Fascismen skapade en enkelriktad självdestruktiv samhällsform som<br />
88
6. IDÉNS FORM<br />
uttryckte sig extremt våldsamt. Även om den i stort sett utrotades<br />
med Andra Världskriget finns det tydliga fascistiska drag i vårt nutidssamhälle.<br />
Bland annat det sätt som statsmakten använder det diffusa<br />
såkallade ”kriget mot terrorismen” på för att inskränka våra civila<br />
rättigheter och våldsamt utvidga den elektroniska övervakningen av<br />
befolkningen.<br />
Mänskligheten saknar inte dåliga erfarenheter av varken<br />
politiska eller religiösa ideologier. Men ändå är vi tvungna att utveckla<br />
idéer om hur vi önskar att världen skall vara om vi skall företa oss<br />
något som helst förnuftigt i gemenskap. Det råder en stark ideologisk<br />
styrning över vårt sätt att tänka som gör att vi fortsätter förstöra den<br />
värld vi lever i, även om vi länge har känt till både förstörelsen och<br />
dess orsak. Om vi önskar att saker och ting skall förändras måste vi<br />
komma med nya och mer övertygande idéer. De skall kunna samla<br />
människors sinnen och animera till handling, men de skall framför<br />
allt representera ett fundamentalt annat sätt att tänka på än det som<br />
bragt oss dit där vi är idag.<br />
9<br />
Innan jag beskriver hur en sådan ny sorts ideologisk konstruktion<br />
kunde tänkas utforma sig, vill jag kort analysera begreppet ideologi<br />
så som det används i dagligt tal. Vi har vant oss vid att ideologier är<br />
förbundna med en viss grad av dogmatik. Det beror bland annat på<br />
att de olika idéer som utgör en given ideologisk synpunkt, som regel<br />
framställs som om de är logiskt sammanhängande. En liberalist kan<br />
till exempel argumentera för att staten skall ha så lite inflytande som<br />
möjligt därför att människans frihet är det viktigaste av allt. Men de<br />
som förespråkar denna synpunkt kan i andra sammanhang ofta vara<br />
beredda att önska ökad makt åt polisen och därmed staten, istället för<br />
att skapa offentliga sociala insatser som skulle kunna sänka behovet<br />
av mer polismakt. De flesta ideologier utgör på det sättet inte ett logiskt<br />
system, utan en sammansättning av idéer som deras anhängare<br />
intuitivt tycker passar ihop och därmed skapar en helhet. Man kanske<br />
kan säga att ideologin i den bemärkelsen är ett slags estetiskt objekt.<br />
När ideologierna ofta utvecklar sig till något som deras anhängare<br />
89
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
måste frysa fast som dogmatiska sanningar, är det just på grund av de<br />
olika idéernas sköra inre sammanhang.<br />
Den klassiska religiösa eller politiska ideologin kan liknas<br />
vid en bukett snittblommor som endast är förbundna inbördes av det<br />
vatten och den vas som de satts i. Om man däremot föreställer sig<br />
ett system av idéer som bygger på den ekologiska estetiken, så skall<br />
ideologin vara formad som det den försöker att främja: nämligen den<br />
organiska mångfalden i samhället och naturen. Ideologin skall själv<br />
utgöra en levande biotop av tankar och synpunkter för att kunna<br />
ge plats åt ekologins dynamiska komplexitet. Formen och innehållet<br />
skall vara identiska. En sådan öppen och föränderlig ideologisk<br />
konstruktion är endast möjlig om den ekologiska estetiken är förankrad<br />
i en konkret realitet utanför människans egen värld. Grunden är<br />
inte en abstrakt teori, utan de konkreta naturgivna realiteter som är<br />
förutsättningen för vår egen existens och som vi därför måste få oss<br />
att komma i överensstämmelse med. Det handlar i den bemärkelsen<br />
om ett pågående undersökande där vi hela tiden får känna oss fram<br />
och korrigera riktningen, inte för att komma någon annanstans utan<br />
tvärtom för att bli mer närvarande och på plats, just där vi är.<br />
Man kunde kanske inleda definitionen av den livssyn som följer med<br />
den ekologiska estetiken med en kritik av begreppet frihet, såsom<br />
det ofta används av tidens liberalistiska makthavare. Ordet personlig<br />
frihet är i denna härskande tankegång nära förbunden med individens<br />
ekonomiska rättigheter, till exempel rättigheten att äga obegränsade<br />
förmögenheter och landområden. Denna uppfattning om vad frihet<br />
är rymmer flera uppenbara problem. Ett av dem är att friheten för<br />
några få nödvändigtvis måste betyda begränsningar för många andra,<br />
bland annat för att det ju inte finns oändliga mängder av land tillgängligt<br />
och allt land dessutom inte är lika attraktivt. Den avgörande<br />
svagheten med detta sätt att uppfatta begreppet frihet på är dock att<br />
det bygger på en fatal brist på förståelse för livets villkor i det fysiska<br />
universum. Människan är som alla andra levande väsen, från humlan<br />
till akacieträdet fundamentalt begränsad i sina utvecklingsmöjligheter<br />
av den biologi och de naturlagar som vi alla är inställda i. Vi kan inte<br />
fungera utan vatten, mat och rikligt med sömn. Vår kropp är skör, den<br />
90
6. IDÉNS FORM<br />
åldras snabbt och vi dör efter en relativt kort tid. När det kommer till<br />
kritan är vi fullkomligt beroende av våra omgivningar. Det enda ställe<br />
där människan kan finna absolut frihet är i vårt medvetande, för där<br />
kan vi lära oss att släppa alla former av förbindelser om vi arbetar<br />
tillräckligt hårt med det. Som väsen i en kropp är vi ändock tvungna<br />
att finna friheten i de kollektiva former och mönster som vi skapar<br />
med våra omgivningar. Ju tätare och mer kraftfullt detta mönster blir,<br />
ju mer vi förstår samspelets konst och begränsningens styrka, desto<br />
mer frihet kommer vi att uppnå, eftersom den kollektiva formen ger<br />
den enskilda individen möjlighet att växa ut över sig själv och bli en<br />
del i en större helhet (se kap. 18).<br />
Den ekologiska estetiken kan som ideologi på sätt och vis förbindas<br />
med Hegels tankar om den thymoiska själen. Hegel säger att människan<br />
endast kan uppnå verklig bekräftelse genom att själv bekräfta<br />
andra människor som likvärdiga, men det finns ännu ett steg vi måste<br />
ta för att verkligen kunna respektera oss själva och det består i erkännandet<br />
av vår fundamentala gemenskap med allt levande. Endast<br />
genom att skapa en civilisation vars mål är att befrukta och främja<br />
livets mångfald kommer vi att kunna realisera vår fulla skapelsebestämda<br />
potential som människor. Hur vi bäst gör det är omöjligt att<br />
veta på förhand. Det enda vi har att rätta oss efter i denna process<br />
är skönheten. Man kanske kan säga att vi endast kan komma över<br />
det dialektiska motsättningsförhållandet mellan människan och naturen<br />
genom att fälla in vår kultur så vackert som det bara är möjligt i<br />
den ekologiska helheten. Skönheten är den universella måttstocken,<br />
helt enkelt för att den berättar för oss hur sanningen finns i varje<br />
sammanhang, från mänskliga relationer till ekonomi och tekniska<br />
konstruktionsprinciper (se kap. 10 och 11).<br />
Den ekologiska estetiken bygger som ideologi på det enkla faktum att<br />
allt hänger samman med allt annat. Existensen utgör ett kontinuum.<br />
De primära materiella livsfunktionerna låter sig inte skiljas ut från den<br />
mest abstrakta andliga strävan, liksom människan inte är annorlunda<br />
än universum som helhet. Ande och materia är i detta perspektiv två<br />
sidor av samma sak. Känsla och medvetenhet måste nödvändigtvis<br />
91
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
höra till grundämnenas inneboende egenskaper, för var skulle människans<br />
medvetenhet och förmåga till känsla annars komma ifrån?<br />
När vi kan se ljuset och känna vattnets konsistens är det för att vi<br />
känner igen det vi ser och det vi känner. Vi är själva som ljuset och<br />
vattnet, vi har båda delarna i oss. Denna fundamentala släktskap mellan<br />
människan och hennes omgivningar är av avgörande betydelse<br />
för den ekologiska estetiken. Vi är i viss bemärkelse som allt i naturen<br />
och den är som oss, men därtill kommer vår förmåga att känna med<br />
det som är utanför oss själva. Kulturer i alla tider har uppfattat denna<br />
förmåga som människans finaste egenskap, eftersom den demonstrerar<br />
att livet i sin essens är en evig, gränslös och odelbar helhet.<br />
Den ekologiska estetiken representerar en ingång till världen som<br />
är både sinnlig, intellektuell, intuitiv och rationell. Man kunde också<br />
säga att det är en ideologi som på samma gång är konstnärlig, politisk,<br />
religiös och vetenskaplig. Dess funktion är att försöka förbinda<br />
de åtskiljda delarna och skapa sammanhang från det minsta till det<br />
största. Därför är det inte någon egentlig skillnad på vägen och målet<br />
i denna ideologi. Skönheten blir till ur det sätt vi gör saker och ting<br />
på. Den existerar i själva arbetet och i varje enskilt val vi gör, i våra<br />
undersökningar och i våra tvivel.<br />
Till slut skall jag endast fastslå, att den ekologiska estetiken som<br />
ideologi bygger på iakttagelser av människans naturgivna villkor, men<br />
att det inte är ett försök att tillskriva naturens ordning en eller annan<br />
form av totalitär auktoritet. För det första är det ingen entydig samhällslära<br />
man kan dra ut ur naturen och därnäst kommer en ekologisk<br />
estetik under alla omständigheter att ha karaktären av en kulturell<br />
människoskapad konstruktion. När vi skall lyssna till naturen, lära av<br />
den och försöka bli som den är det för att den är vår enda autentiska<br />
källa till skönhet och visdom (se kap. 9-10-11). Naturen visar oss hur<br />
universum utvecklar sig som en oändligt varierad dans av mönster<br />
på mönster, från molnens skiftande formationer till regndropparnas<br />
interfererande vågor i vattnets yta. Överallt omkring oss kan vi se<br />
hur livet blomstrar upp, förfaller och dör bort. Förfallet och döden<br />
är blomstringens förutsättning. På det sättet genomgår varje levande<br />
92
6. IDÉNS FORM<br />
system samma cykliska och pulserande rörelse. Så måste det vara<br />
också för mänskligheten. Vi har under de senaste två århundradena<br />
brett ut oss över planeten med en explosiv kraft och i den processen<br />
använt miljoner års lagrade solenergi i form av kol, gas och olja. Nu<br />
är tiden kommen när vi ska dra oss samman och fortsätta skörda<br />
erfarenheter för en civilisation av förädlad ande och skönhet.<br />
93
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
7<br />
En uppenbar katastrof<br />
1<br />
lla mätNiNgar bekräftar att avsmältNiNgeN av den grönländ-<br />
aska<br />
inlandsisen sker med stor kraft och i oöverskådligt omfång.<br />
En obruten serie satellitobservationer från 2001 till 2007 visar att<br />
avsmältningen av de sydgrönländska glaciärerna accelererat med<br />
omkring 400 % under loppet av denna period. Isen pressas ut från<br />
Kangerdlugssuaq-glaciären med en sådan kraft att det uppstår riktiga<br />
jordskalv i grundfjället därunder. Årligen försvinner nu omkring 300<br />
kubikkilometer is från den grönländska isskölden. Denna mängd<br />
kommer ensam att kunna höja den globala vattenståndet med 60 cm<br />
före utgången av detta århundrade, men det är inte bara på Grönland<br />
som inlandsisen smälter. För endast ett fåtal år sedan var det en utbredd<br />
uppfattning att Sydpolens permafrost skulle förhindra isen på<br />
det antarktiska fastlandet att smälta, men siffror offentliggjorda av<br />
NASA i början av 2008 visar att det här försiggår en avsmältning i<br />
samma omfång och med en acceleration som motsvarar den vi kan<br />
konstatera på Grönland. Härutöver visar mätningar offentliggjorda<br />
av World Glacier Monitoring Service 2008 en starkt accelererande<br />
avsmältning av glaciärerna i världens högst belägna trakter från<br />
Alperna till Himalaya. Avsmältningen av enorma mängder vatten<br />
bundet i jordens issköldar sker nu med en sådan hastighet, att man<br />
hela tiden måste revidera prognoserna för den samlade höjningen av<br />
vattenståndet i världshaven. De siffror som FNs klimatpanel opererar<br />
med i sin senaste rapport från 2007 är förmodligen redan föråldrade.<br />
94
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
Några menar som Dr. Eric Rignot, NASAs ledande specialist i polarsköldarnas<br />
avsmältning, att den troliga stigningen av världshavens<br />
vattenstånd är minst dubbelt stor som den FNs klimatpanel utgår<br />
från.<br />
Det råder ingen tvivel om att jordens klimat håller på att bli<br />
varmare. Vi kan mäta, känna och se det. Den havsis som hittills täckt<br />
de nordliga polarområdena sommaren igenom har på få år reducerats<br />
med 23 %, och mycket tyder på att Nordpolen kommer att vara isfri<br />
under sommarmånaderna redan innan det gått ännu ett årtionde.<br />
Om så verkligen sker, kommer det att vara 100 år tidigare än det<br />
scenario FNs klimatpanel hittills arbetat med. Klimatändringar med<br />
detta omfång kan inte undgå att medföra dramatiska omvälvningar<br />
för livet på jorden, men exakt hur händelserna kommer att utspela<br />
sig är omöjligt att förutse. Det enda vi med rätt stor säkerhet kan<br />
utgå ifrån är att den snabba uppvärmningen av jorden kommer att<br />
medföra ostabila och kaotiska väderförhållanden, helt enkelt för att<br />
de klimatiska systemen blir bragda ur balans med abrupt våldsamhet.<br />
Några områden kommer att drabbas av allvarlig torka, andra av våldsam<br />
nederbörd och kraftiga orkaner. Därtill kommer vattenståndet i<br />
haven att stiga på grund av avsmältningen av jordens issköldar och<br />
eftersom vattnet utvidgar sig när det värms upp. Hur stor stigningen<br />
blir och hur snabbt det kommer att ske är ovisst, men beräkningar<br />
utifrån nuvarande utveckling indikerar att lågt liggande landområden<br />
som till exempel de extremt tättbefolkade floddeltorna vid Ganges<br />
och Brahmaputras utlopp i Bengaliska bukten och Yangtze i Gula<br />
havet kommer att kunna förvänta sig omfattande översvämningar<br />
inom överskådlig framtid.<br />
Förutsättningen för alla dessa beräkningar kan emellertid ändra sig<br />
från det ena ögonblicket till det andra. Kaotiska system karaktäriseras<br />
just av att händelserna utvecklar sig plötsligt, exponentiellt och oförutsett.<br />
Det är till exempel teoretiskt möjligt att den så kallade saltvattenspumpen<br />
som driver Golfströmmen bryter samman på grund av<br />
avsmältningen av färskvatten från den grönländska inlandsisen, vilket<br />
kommer att medföra en markant nedkylning av klimatet i Nordeuropa.<br />
Flera av de klimatiska mekanismer som ingår i den globala uppvärm-<br />
95
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ningen är direkt självförstärkande. Till exempel betyder avsmältningen<br />
av isen vid polerna att de vita värmereflekterande ytorna skrumpnar<br />
in och de mörka värmeabsorberande ytorna istället växer, vilket återigen<br />
för till ytterligare avsmältning av isen. Mycket tyder dessutom på<br />
att uppvärmningen av det globala klimatet nu håller på att töa upp<br />
enorma subarktiska tundraområden i Sibirien. Den sibiriska tundran<br />
är en gigantisk torvmosse som frös till is för omkring 11 000 år sedan.<br />
Tundran täcker en areal i storlek med Frankrike och Tyskland och i<br />
dess frusna inre finns miljarder ton metan, en växthusgas som är 22<br />
gånger effektivare än CO 2 . Om denna mängd växthusgas slipper ut i<br />
atmosfären kommer det radikalt att ändra prognoserna för den globala<br />
uppvärmningen. Hur utvecklingen därefter kommer att förlöpa<br />
är omöjlig att beräkna, därtill är alltför många interagerande element i<br />
spel. Vi kan emellertid se att relativt beskedliga temperaturstegringar<br />
i förhistorien har fått mycket stora konsekvenser. Till exempel ser det<br />
ut som om det var temperaturstigningar som påminner om dem vi<br />
konstaterar redan nu, som vid slutet av senaste istiden fick världshaven<br />
att stiga med 20 % under loppet av 400 år. Den gången var det<br />
visserligen lagrat en del mer is på planetens landmassa än idag, men<br />
enbart på Grönland finns det trots allt tillräckligt med is för att få<br />
havet att stiga 7 meter om allt smälter.<br />
Länge innan Danmark och andra lågt liggande länder helt<br />
försvunnit under havets yta, kommer mänskligheten emellertid att<br />
ha kastats ut i klimatiska omvälvningar av katastrofala dimensioner.<br />
Utbredd torka, missväxt och översvämningar kommer att drabba<br />
hundratals miljoner människor, och det kommer obevekligen att föra<br />
till panik och massemigration från de drabbade områdena. Det kommer<br />
att uppstå politiska och sociala konflikter av alla möjliga slag<br />
och förmodligen också egentliga regionala krig i kampen om plats<br />
och resurser. Därtill kommer ett oundvikligt kaos i och kanske rentav<br />
ett sammanbrott av världsekonomin, eftersom infrastruktur och produktion<br />
kommer att drabbas på otaliga sätt av jorderosion, översvämningar,<br />
oväder och ofred. Tills vidare kan vi bara gissa oss till vad som<br />
kommer att ske. Möjligtvis kommer det att lyckas oss att förhindra<br />
den värst tänkbara utvecklingen genom en kraftig uppbromsning av<br />
utsläppen av växthusgaser. Kanske kommer det dessutom att visa<br />
96
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
sig, att de olika mekanismerna i den globala uppvärmningsprocessen<br />
genom ett eller annat otroligt sammanträffande till viss grad utjämnar<br />
varandra, så att konsekvenserna i slutänden blir överskådliga. Men<br />
det kan också tänkas att vi har satt igång en process som inte låter sig<br />
hejdas och som kommer att få naturen ur balans för tusentals år.<br />
2<br />
Under alla omständigheter är klimatändringarna endast en begränsad<br />
del av den ekologiska oförenligheten vi befinner oss i. Man kunde<br />
kanske bäst beteckna det såsom en av flera sideffekter av det som<br />
otvivelaktigt är problemets kärna, nämligen att vi är för många människor<br />
på planeten och att vår materiella förbrukning är alldeles för<br />
stor. Sett i ett större biologiskt perspektiv har utbredningen av den<br />
teknologiska civilisationen skett med en överväldigande och explosiv<br />
våldsamhet. Så vitt vi kan räkna ut hade jordens befolkning vid början<br />
av vår tidräkning vuxit från omkring 15 miljoner till 200 miljoner<br />
under loppet av 5 000 år, först och främst i kraft av jordbrukskulturens<br />
utbredning och utveckling. Antalet människor steg härefter<br />
till omkring 450 miljoner under loppet av de nästa 1 000 åren och<br />
denna tillväxt fortsatte i någorlunda oförändrat tempo tills det stora<br />
vetenskapliga, teknologiska och industriella genombrottet på 1700talet.<br />
År 1800 hade jordens befolkning nått 1 miljard individer och<br />
redan 100 år senare hade denna siffra ökat till 1,6 miljarder. Men<br />
därefter fördubblades siffran till 3 miljarder på blott 60 år och bara<br />
40 år efter det, år 2000, hade ytterligare en fördubbling skett till 6<br />
miljarder. Ökningstakten har nu jämnat ut sig något, men prognoserna<br />
förutsäger ändå att jordens befolkning kommer att uppgå till<br />
9 miljarder år 2050. Tillväxten av antalet människor har skett med<br />
sådan plötslighet att vi långt ifrån ännu har märkt dess konsekvenser,<br />
men det kan knappast råda tvivel om att vi har överskridit gränsen<br />
för hur många människor jordens biosfär kan rymma under en längre<br />
period utan att den lider obotlig skada. När man därtill lägger att<br />
den globala teknologiska civilisationen inte känner till någon annan<br />
rörelseriktning än den konstant ökande materiella omsättningen, så<br />
ser det inte heller bra ut på kort sikt.<br />
97
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Mänsklighetens storlek har blivit lite mindre än fördubblad under loppet<br />
av de senaste 50 åren, men samtidigt har världsekonomin vuxit<br />
över sju gånger. Våra ingrepp i naturen under denna korta tidsrymd har<br />
varit skräckinjagande, men det är bara en späd och försiktig inledning<br />
till den framtid som väntar oss så länge befolkningstalet fortsätter att<br />
växa, samt varje enskild individs materiella förbrukning fortsätter att<br />
stiga. 1995 fanns det 1,4 miljoner personbilar i Kina. Tio år senare<br />
var siffran 22 miljoner och den kinesiska regeringens prognoser säger<br />
att det år 2020 kommer att finnas 140 miljoner personbilar i landet.<br />
Samtidigt är kineserna i färd med att bygga nya vägar i ett hittills<br />
oskådat tempo. Det projekterade motorvägsnätet har en samlad längd<br />
som skulle räcka fyra gånger runt jorden vid ekvatorn. 20 000 hektar<br />
åkermark blir lagd under asfalt enbart på grund av detta vägbyggande,<br />
men bilar och motorvägar är bara en indikator för de samlade<br />
ekologiska konsekvenserna av den ekonomiska utvecklingen i Kina.<br />
Ödeläggelserna försiggår så att säga mångdimensionellt omkring de<br />
nyanlagda transportnäten och förstärks dessutom av transportmedlens<br />
mängd och effektivitet. Det är en total transformation av jordens<br />
beboeliga landfasta yta som håller på att ske, inte bara i Kina och<br />
Indien utan i alla utvecklingsländer och som kommer att fortsätta så<br />
länge den globala teknologiska och ekonomiska regim vi lever under<br />
idag är intakt. Föreställningen om att det finns tekniska lösningar på<br />
de problem vi befinner oss i är en illusion, för problemens orsak finns<br />
i vår förståelse av livet och naturen. Så länge vi fokuserar på teknologin<br />
kommer det endast att bära mer och mer utför. Om vetenskapen<br />
till exempel skulle lyckas utveckla en föroreningsfri och outtömlig<br />
energikälla skulle vi visserligen inte längre behöva bekymra oss om<br />
växthuseffekten, men en sådan obegränsad makt över materien skulle<br />
med säkerhet resultera i en hämningslös acceleration av människans i<br />
förväg destruktiva materialistiska amok-lopp.<br />
Den anmärkningsvärda ekonomiska tillväxten som numera sker i<br />
världens två folkrikaste nationer Kina och Indien, kunde ge intryck<br />
av att befolkningarna i dessa länder närmar sig en materiell levnadsstandard<br />
som påminner om den vi känner till i Väst. Men världens<br />
rikedomar är extremt olika fördelade. De 20 % rikaste förbrukar<br />
98
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
upp emot 90 % av världens resurser och producerade varor. Om<br />
jordens 80 % fattigaste skulle komma upp till den genomsnittliga<br />
konsumtionen som härskar i de rikaste länderna, skulle det betyda<br />
att mänsklighetens samlade förbrukning blev mer än tre och en halv<br />
gång högre än nu. World Wildlife Foundation har i en omfattande<br />
rapport från 2006 försökt beräkna i vilket omfång mänskligheten<br />
belastar naturens levande system med den förbrukning vi har idag.<br />
WWFs räkneexempel tar utgångspunkt i det rapporten definierar<br />
som jordens biokapacitet, det vill säga den samlade biologiska volymen<br />
av åkermark, betesmark, skogar och fiskebestånd som finns till<br />
förfogande för att möta människans behov. Beräkningen visar att vi<br />
sedan slutet av 1980-talet har haft en överförbrukning på omkring<br />
25 % i förhållande till jordens förmåga att återskapa de resurser vi<br />
förbrukar. Vilket med en ekonomisk metafor betyder att vi för länge<br />
sedan upphört med att leva av jordens räntor och är i färd med att<br />
tömma sparkapitalet. I en ytterligare beräkning försöker WWF att se<br />
hur världens samlade bestånd av ryggradsdjur klarar sig under dessa<br />
förhållanden. Man har under en rad år följt populationerna av 1 311<br />
olika fiskar, paddor, kräldjur, fåglar och däggdjur över hela planeten<br />
och siffrorna visar att den samlade mängden av dessa djur har minskat<br />
med 30 % från 1970 till 2003. WWFs slutsats i rapporten är att vi<br />
behöver två jordklot för att upprätthålla den konsumtion vi har idag.<br />
Vad som kanske är viktigare att fokusera på är att vi skulle behöva<br />
minst 6 jordklot till vårt förfogande om alla i världen skulle ha samma<br />
materiella konsumtion som vi har vant oss vid i de rika länderna, som<br />
till exempel i Danmark.<br />
3<br />
Hastigheten och omfånget av den utveckling vi befinner oss i är svår<br />
att fatta. Större områden av vild natur har under de senaste 50 åren<br />
dragits in i jordbruksproduktionen än under de föregående 200 åren<br />
och mycket av det som dragits in under den senaste perioden hör<br />
till de mest värdefulla och svårersättliga biotoperna på jorden. Bland<br />
annat de tropiska regnskogarna som inte bara är de äldsta och mest<br />
stabila ekologiska systemen på vår planet, utan också de allra mest<br />
99
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
komplexa, förfinade och rikhaltiga. Regnskogarna utgör ett mycket<br />
litet område på vår planet, men ändå är detta troligen levnadsplats<br />
för över hälften av den samlade mängden av kanske 15 miljoner<br />
arter av växter och djur som existerar på jorden. Som helhet måste<br />
regnskogarna betraktas som den högst förädlade formen för liv som<br />
någonsin har existerat på jorden. Fossila avlagringar visar att de har<br />
överlevt naturkrafternas härjningar genom minst 70 miljoner år i mer<br />
eller mindre samma form som de har idag, men regnskogens framtid<br />
är i högsta grad oviss.<br />
Ursprungligen täckte de regnskogarna troligen 12 % av<br />
planetens samlade landmassa, men under loppet av de senaste tusen<br />
åren har detta område minskat till omkring 5 % och hälften av denna<br />
förlust har skett på mindre än 50 år. FAOs beräkningar som baserar<br />
sig på satellitobservationer visar att det varje dag försvinner minst 330<br />
km2 tropisk regnskog från jordens yta. Amazonas, det allra största<br />
sammanhängande regnskogsområdet, är också det område där skogsskövlingen<br />
pågår i störst omfång. Mellan maj 2000 och augusti 2005<br />
försvann således 132 000 km 2 skog från Amazonas, vilket motsvarar<br />
ett område av Greklands storlek. Från 1970 till 2005 har den samlade<br />
förlusten varit över 600 000 km 2 enbart i den brasilianska delen av<br />
Amazonas, och siffror från 2007 visar att skogsskövlingen i Amazonas<br />
det året slog alla rekord hittills. Den systematiska och starkt<br />
accelererade skövlingen av de ursprungliga skogsområdena försiggår<br />
dock överallt i den tropiska världen. I Central- och Västafrika har den<br />
hastighet varmed den ursprungliga skogen röjs fördubblats sedan år<br />
2000 jämfört med det föregående årtiondet. Indonesien har redan<br />
mist omkring 75 % av sina ursprungliga skogsområden och på andra<br />
ställen som i Indien finns det stort sett ingen ursprunglig regnskog<br />
kvar.<br />
Orsakerna till regnskogarnas systematiska ödeläggelse är en kombination<br />
av begär och nöd. Dels är det stora kommersiella krafter.<br />
Det är dessa som röjer ner skogen med jättemaskiner och bränner<br />
av för att skaffa plats till massproduktion av soja och palmolja eller<br />
till betesarealer för köttdjur. De ligger bakom det omfattande<br />
och ofta helt okontrollerade virkesuttaget och ödelägger avsevärda<br />
100
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
regnskogsområden i samband med gruvdrift och oljeutvinning. Dels<br />
är det en utbredd fattigdom och överbefolkning som stadigt pressar<br />
flera av samhällets sämst ställda att försöka sig på jordbruk på den<br />
näringsfattiga regnskogsjorden. Därtill kommer att utplundringen av<br />
de tropiska skogarna förutsätter en konstant växande infrastruktur av<br />
vägar och städer, som gör att skogarna metodiskt blir delade i mindre<br />
bitar. Då och då görs avbränning av den tropiska skogen numera med<br />
sådan våldsamhet att områden i Sydostasien och Sydamerika höljs i<br />
rökdimmor som gör att den reguljära flygtrafiken måste ställas in. Vi<br />
har länge vetat att regnskogens existens var hotad, men trots många<br />
årtiondens politiska strävanden har det ännu inte lyckats oss att sänka<br />
hastigheten hos förstörelsen av dessa urgamla och oändligt komplexa<br />
ekologiska system. Om utvecklingen fortsätter som nu kommer den<br />
tropiska regnskogen i praktiken vara försvunnen om endast 50 år.<br />
4<br />
Korallrevet är förmodligen det enda ekologiska system på jorden,<br />
vars komplexitet tål att liknas vid den man finner i de tropiska regnskogarna.<br />
Korallrevens obegripligt vackra paradisträdgårdar under<br />
vattenytan har dessutom en särskild historia: att de blivit till endast<br />
i kraft av ett oansenligt och omåttligt fredligt polypdjur och dess<br />
symbiotiska partnerskap med en liten encellig alg. Korallreven lever<br />
i områden i världshaven som i sig själva är oerhört fattiga på näring,<br />
men de har förstått konsten att skapa plats och utvecklingsmöjligheter<br />
för en mängd andra djur och växter och har därvid ökat den samlade<br />
mängden näring och trivsel för alla parter inklusive sig själv. Ett enda<br />
korallrev kan rymma tusentals arter fisk och hundratals olika sorters<br />
koraller. Därtill kommer att korallrevet som enda ekologiska system<br />
skapar hem för alla planetens 33 huvudgrupper av liv. Själva revet<br />
uppstår genom att korallernas skelett med tiden bildar sammanhängande<br />
strukturer. En del kan bli enormt stora som det 2 600 kilometer<br />
långa Great Barrier Reef utanför Australiens nordöstkust. Det är det<br />
största byggnadsverk som någonsin skapats av levande väsen på jordklotet.<br />
I motsats till den kinesiska muren kan detta korallrev faktiskt<br />
ses från yttre rymden.<br />
101
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Trots korallrevens storlek och utbredning är också dessa ekologiska<br />
system kraftigt hotade av människans aktiviteter. 20 % av världens<br />
korallrev är idag fullständigt döda och i farvattnen runt Filippinerna<br />
där ödeläggelserna är värst, räknar man med att 70 % är förstörda<br />
och enbart 5 % är i egentligt gott tillstånd. Det finns många orsaker<br />
till korallrevens förstörelse. En är det mycket hårdhänta fiskandet,<br />
bland annat med dynamit och bombtrålare, som försiggått i dessa<br />
områden. En annan är föroreningar med näringsämnen och miljögifter,<br />
som bland annat hänger samman med att mangroveskogarnas<br />
effektiva biologiska filter på många ställen skövlats för att skapa plats<br />
för den industriella produktionen av asiatiska jätteräkor. Men det<br />
absolut största hotet mot korallreven idag är världshavens försurning<br />
– en direkt konsekvens av människans växande utsläpp av koldioxid<br />
i atmosfären. Syran i vattnet dödar korallreven långsamt. The Global<br />
Coral Reef Monitoring Network, bland annat finansierat av australiensiska<br />
regeringen, utgav 2004 en rapport om korallrevens tillstånd<br />
som fastslog att utöver de 20 % av korallreven som redan är fullständigt<br />
förstörda är 24 % omedelbart hotade av sammanbrott och 26 %<br />
i riskzonen för sammanbrott på längre sikt. Ett stort internationellt<br />
forskningsprojekt sponsrat av Världsbanken och FN offentliggjorde<br />
dock 2007 beräkningar som drar slutsatsen att 98 % av världens korallrev<br />
kan vara försvunna år 2050, primärt i kraft av den tilltagande<br />
CO 2 -försurningen.<br />
För både regnskogar, korallrev och en lång rad andra känsliga<br />
biotoper gäller att deras förstöring troligtvis kommer att skyndas<br />
på av den globala uppvärmningen och de förändringar av de generella<br />
förhållanden som vi kan förvänta oss följer med. De flesta ekologiska<br />
system kommer visserligen att vara i stånd att återhämta sig bit för<br />
bit om livsvillkoren vid en tidpunkt åter blir tillräckligt gynnsamma,<br />
men de arter som dött ut innan dess kommer att vara försvunna för<br />
evigt. Reduktionen av de vilda biotopernas livsvillkor på vår planet<br />
sker således inte bara som en inskränkning av deras livsrum, men<br />
också som reduktion av själva artrikedomen. Det är med andra ord<br />
både en reduktion i kvantitet och kvalitet, i utsträckning och djup.<br />
Kartläggningen av jordens biologiska arter är ytterst ofullkomlig. Vi<br />
känner bara till omkring 1,5 miljoner av de kanske 15 miljoner olika<br />
102
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
livsformer som anses existera. Under de senaste 500 åren vet vi att<br />
844 arter dött ut, men just nu är uppemot 16 000 kända arter hotade<br />
av utrotning. Två tredjedelar av världens sköldpaddor kan till exempel<br />
vara försvunna redan före 2025 och enligt World Conservation<br />
Union måste man räkna med att 40 % av den samlade mängden av<br />
djur- och växtarter i Asien kan vara försvunna inom kort. Eftersom vi<br />
bara känner till en liten del av alla existerande arter menar nu de flesta<br />
experter på området att artutrotningen redan nu pågår i stort omfång.<br />
Om vi utgår ifrån den generella utarmningen och reduktionen av de<br />
vilda biotopernas levnadsområden är det troligt att en ovanlig skalbagge<br />
eller okänd blomma dör ut var 20:e minut. Totalt blir det 26<br />
000 arter om året.<br />
Framträdande forskare i biodiversitet och etymologi, såsom Dr.<br />
Norman Meyers från Oxfords universitet och professor Edward O.<br />
Wilson från Harvard har hävdat att vi befinner oss i den inledande<br />
fasen av egentlig massutrotning av jordens biologiska arter. Vår planet<br />
har fem gånger tidigare varit utsatt för händelser av detta slag under<br />
den senaste halva miljarden år. Senaste gången var för 65 miljoner<br />
år sedan då hälften av jordens levande arter inklusive dinosaurierna<br />
försvann på relativt kort tid. Något tyder emellertid på att processen<br />
denna gång sker med större våldsamhet än någonsin tidigare i livets<br />
historia. Redan nu visar insamlade data att den hastighet som vi reducerar<br />
antalet arter med är mellan 1000 och 10 000 gånger snabbare än<br />
vid någon annan tidpunkt sedan den senaste massutrotningen. Men<br />
där de tidigare fem händelserna av detta slag berodde på geologiska<br />
eller kosmiska faktorer som gigantiska vulkanutbrott och meteorkollisioner<br />
är det denna gång livet som så att säga förstör sig självt. En<br />
enda intelligent djurart är på egen hand i färd med att krossa både sin<br />
egen livsgrund och stora delar av biosfären på något som liknar rekordtid,<br />
kanske bara 100 år. Självklart kommer livet att vända tillbaka<br />
med full styrka och det kommer att utvecklas nya arter för att ersätta<br />
dem som försvann, men om man jämför med tidigare händelser av<br />
samma storlek från jordens förhistoria kommer det enligt Norman<br />
Meyers att ta minst 5 millioner år innan biosfären återhämtat sig efter<br />
en kollaps av detta slag.<br />
103
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
5<br />
Katastrofen har varit på väg länge. Den har smugit sig på oss utan<br />
andra yttre tecken än en generell estetik utarmning. Symptomen var<br />
mycket svåra att tolka och omfånget av de ekologiska och kulturella<br />
ödeläggelserna var dessutom många gånger dolda bakom en yta av<br />
skenbar normalitet. Till exempel framstod fisket i Danmark så sent<br />
som i slutet av 1960-talet så som det alltid sett ut, i varje fall för den<br />
utomstående betraktaren. Fiskeflottan präglades ännu av de karaktäristiska<br />
blå kuttrarna som var byggda på lokala träbåtsvarv efter<br />
många hundra år gamla hantverkstraditioner. Det var ett måleriskt<br />
och trevligt fartyg, utstyrt som det var med stödsegel och en långsamt<br />
dunkande dieselmotor i buken. Mycket av fisket utgick från de många<br />
små och stora fiskelägena som fanns längs de danska kusterna. Dessa<br />
små hamnar var som fridfulla och traditionsbundna oaser där tiden<br />
tycktes stå stilla. På sluttningarna hängde garn och burar på tork. Det<br />
luktade av tjära och tång och i hamnbassängerna simmade de färskfångade<br />
fiskarna runt i stora skyddsbassänger av ekträ. Hamnarna var<br />
små självständiga samhällen, ofta med eget fryshus och auktionshall<br />
och ett litet reparationsvarv där kuttrarna kunde få en översyn när de<br />
behövde det. På en del ställen längs den jylländska västkusten kunde<br />
man till och med ännu uppleva fiskelägen där båtarna drogs upp på<br />
stranden, så som man gjort i tusen år.<br />
Fisket följde årstidernas rytm och dygnets gång. Tidigt varje<br />
morgon om vädret tillät lämnade de ljusblå kuttrarna sina små hamnar<br />
och vände så tillbaka senare på dagen med lasten full av fisk och<br />
en flock ivrigt skrikande måsar efter sig. Kustfisket som de små kuttrarna<br />
var byggda för uttryckte ett poetiskt samspel mellan människa<br />
och natur; en skönhet, rytm och ro som alla kunde förstå och hålla<br />
av. Den vanliga dansken hade ingen annan bild av fisket. Det var det<br />
man såg på semestern i sommarlandet och det som sågs på film, men<br />
de blå handbyggda träkuttrarna var som en hägring från en tid som i<br />
verkligheten redan var förbi. Danmark var i slutet av 1960-talet Europas<br />
ledande fiskenation på grund av en helt annan form av intensiv<br />
jakt på havets rikedomar. Utgångspunkten var de tre stora nybyggda<br />
fiskehamnarna längs västkusten: Hanstholm, Hirtshals och inte minst<br />
104
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
Esbjerg. Härifrån hade fisket med trål börjat under de första åren på<br />
1950-talet och det man fiskade var inte först och främst matfisk, utan<br />
fisk av alla slag och storlekar vilka industriellt kunde omvandlas till<br />
olja och mjöl.<br />
Under de första 50 åren av 1900-talet steg mängden fisk infångad<br />
av den danska fiskeflottan långsamt och gradvis från 100 000<br />
till 200 000 ton. Endast tio år senare, 1960, hade dock mängden vuxit<br />
till 600 000 ton och denna siffra mer än fördubblades under de nästföljande<br />
tio åren till 1 400 000 ton. Redan 1975 uppnådde den danska<br />
fiskeflottan sin största fångst någonsin med 1 800 000 ton. Ökningen<br />
i mängd fångad fisk följde utvecklingen av fiskeflottans samlade<br />
storlek och maskinkraft. De små kuttrarna som hade fiskat med garn<br />
och snurrevad avlöstes systematiskt av trålare som kunde lägga stora<br />
tunga nät över havsbottnen och rensa den från allt levande. Dessa<br />
fiskemaskiner utstyrdes dessutom med ekolod och andra former av<br />
elektroniska hjälpmedel som gjorde det möjligt att jaga fisken allt mer<br />
effektivt. 1970 skedde visserligen att plötsligt och oväntat sammanbrott<br />
hos det sillbestånd industrifisket i Nordsjön hade varit baserat<br />
på. Det var det dock vid den tidpunkten ingen som riktigt bekymrade<br />
sig över och industrifisket ersatte snabbt sillen med tobis samt andra<br />
sorters småfisk i den nedersta änden av matkedjan. På så sätt kunde<br />
fisket hela tiden ändra sina metoder efter förhållandena. När de inre<br />
farvattnen blev överfiskade, sökte sig fartygen längre ut till havs och<br />
när bestånden där också tunnade ut, byggde man endast ännu större<br />
fartyg som kunde dra ännu större trålar. Till sist var skeppen seglande<br />
fabriker med egna frysrum och med nästan en halv kilometers längd.<br />
Men trots den allt intensifierade insatsen lyckades man aldrig komma<br />
över fångstsiffrorna från det tidiga 1970-talet, varken för det danska<br />
fisket eller för fisket i Europa som helhet.<br />
Efter att ha tagit bort 25-30 % av havets biomassa år efter<br />
år blev det mot slutet av årtusendet klart att viktiga fiskebestånd i<br />
Nordsjön såsom torsk var nära egentlig kollaps. De fiskar man ännu<br />
tog upp var allt mindre och allt yngre och detta var en tendens som<br />
inte bara var begränsad till europeiska farvatten. Mängden fullvuxen<br />
fisk som fångades i Nordatlanten som helhet under år 2000, minskade<br />
med upp mot 90 % i förhållande till den genomsnittliga storleken<br />
105
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
på den fisk som fångades där 100 år tidigare. Ju yngre de fångade<br />
fiskarna är, desto mindre möjlighet har sorten att kunna fortsätta<br />
föröka sig. Fortsätter man att fånga allt yngre fisk kommer bestånden<br />
därför obevekligt bryta samman. Det skedde 1992 för torskbeståndet<br />
på fiskebankarna utanför New Foundland vid den kanadensiska östkusten.<br />
Dessa fiskbestånd hade genom fyra århundraden varit kända<br />
som de rikaste i världen och hade givit fiskare från så fjärran trakter<br />
som Norge och Portugal en fast utkomst, men under 1980-talet utsattes<br />
de för hämningslöst rovfiske av stora flottor med jättetrålare.<br />
Mängden fångad torsk steg tills plötsligt ingen torsk överhuvudtaget<br />
fanns kvar. Fisket stoppades 1992, men 15 år senare har torsken ännu<br />
inte återvänt till New Foundlands fiskebankar.<br />
Det industriella överfisket har idag brett ut sig till alla delar av planeten.<br />
Till exempel har bestånden av tonfisk i Atlanten sedan 1960<br />
reducerats med omkring 80 % och för den mest efterfrågade arten,<br />
den blåfeniga tonfisken är minskningen 93 %. En omfattande undersökning<br />
av världens fiskebestånd offentliggjord i tidskriften Science<br />
2006 visar att stort sett alla fiskarter utsatta för kommersiell fångst<br />
är på väg att bryta samman och att vi kan förvänta en total kollaps<br />
i bestånden redan i mitten av århundradet om utvecklingen fortsätter<br />
som nu. Den systematiska ödeläggelsen av livet i havet har skett<br />
samtidigt som all skönhet och poesi försvunnit från fisket som yrke.<br />
Träkuttrarna höggs upp och istället fick vi en flotta av fiskemaskiner,<br />
som inte uttryckte annat än iskall, instrumentell funktionalitet av<br />
samma slag som vi förväntar oss av moderna stridsvapen. Där det<br />
gamla fisket berättat om havets själ och naturens rytm, var det nya<br />
endast en illustration av människans girighet och den teknologiska<br />
makten över naturen. När man stod vid kajen och såg supertrålarna i<br />
en av de stora fiskehamnarna behövde man inte vara marinbiolog för<br />
att förnimma att det var något allvarligt fel i det vi företog oss.<br />
6<br />
Orsaken till att idén om en hotande miljökris blev så snabbt utbredd<br />
i början av 1970-talet var varken styrkan i de vetenskapliga argu-<br />
106
7. EN UPPENBAR KATASTROF<br />
menten eller allmänhetens omedelbara upplevelser. Endast ett fåtal<br />
visste vad som stod i FNs ”Blueprint for Survival” och på många<br />
platser framstod luften och vattnet faktiskt renare än de gjort i mannaminne.<br />
Industriproduktionen med dess rykande skorstenar höll<br />
helt på att försvinna från städernas inre och myndigheterna hade<br />
på allvar börjat minska utsläppen av orenat avloppsvatten i havet,<br />
i sjöarna och i vattendragen. Det som emellertid blev mer och mer<br />
tydligt var att mänsklighetens industriella kraft hade nått en kritisk<br />
massa. Omfånget av förändringarna, deras oundviklighet och fysiska<br />
brutalitet gick inte längre att förbise. Många upplevde att vi var på väg<br />
mot något direkt monstruöst och farligt. Mediernas berättelser om<br />
omfattande föroreningsproblem och ekologiska ödeläggelser bekräftade<br />
denna förnimmelse och skapade ett meningsfullt sammanhang<br />
mellan känsla och förnuft.<br />
Miljörörelsen var från början grundad på estetiska värderingar.<br />
Man kunde till exempel inte direkt se att industrialiseringen av<br />
jordbruket medförde att många växter och djur skulle försvinna från<br />
våra landskap, men transformationen av produktionslandskapet från<br />
stor sammansatthet och variation mot en mer och mer endimensionell<br />
och förenklad struktur gjorde det troligt. När vattenhål dränerades<br />
och vattendrag grävdes ned i rör, när lähägn togs bort och markerna<br />
lades samman till allt större monokulturella enheter var skulle det<br />
vilda växt- och djurlivet får plats? Bilden som helhet tycktes utarmad<br />
och verkade på ett eller annat sätt intuitivt hänga samman med en<br />
rad andra obehagliga bilder vi såg runt omkring oss, från fastklämda<br />
burhöns till förstädernas trista betongbyggeri. På samma sätt kunde<br />
man varken se eller smaka de gifter som kemisterna sade trängde ned<br />
genom jordbrukets marker till vårt grundvatten, men tanken på att<br />
det klara och rena källvattnet nu blev förorenat av giftämnen verkade<br />
instinktivt oroande på de flesta, oavsett hur små mängder av dessa<br />
miljöfrämmande kemikalier det än var tal om.<br />
Från mitten av 1970-talet och tio år framåt blev miljöproblematiken<br />
ett av de högst prioriterade ämnena i den offentliga debatten, men<br />
så började vi långsamt vänja oss vid situationen. Jorden gick ju inte<br />
under och många saker blev bättre tack vare nya miljölagar och ny<br />
107
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
teknik. Vi fick bukt med syraregnet som annars hade skapat några av<br />
de mest uppseendeväckande föroreningseffekterna i form av döda<br />
skogar på flera håll i Central- och Nordeuropa. Det såg också ut som<br />
om det lyckats att stabilisera bestånden av till exempel pandabjörnar<br />
och blåvalar. Livet fortsatte och världsekonomin växte. Vi blev allesammans<br />
rikare och både lokalt och på världsscenen uppstod hela<br />
tiden nya problem och fenomen som upptog vår uppmärksamhet.<br />
Därför bredde aldrig någon verklig insikt ut sig om den fundamentala<br />
självdestruktiviteten som trivdes i hjärtat av den teknologiska civilisationen.<br />
Vi lärde oss att leva med de ekologiska ödeläggelserna och vi<br />
lärde oss att leva med den estetiska utarmningen och förlusten av mening.<br />
Det är denna accept av eländet som är den verkliga katastrofen<br />
och inte det sammanbrott av biosfären som väntar oss i framtiden.<br />
Mänskligheten skall ju under alla omständigheter gå under förr eller<br />
senare. Det skall komma nya istider, jorden kommer att drabbas av<br />
jättemeteorer och till sist kommer solen att slockna. Dessutom är var<br />
och en av oss bestämd till att dö och det kan inte vara annorlunda,<br />
men det att vi nu medan vi lever ignorerar att livet på jorden kvävs<br />
av våra egna rastlösa begär, är utan tvivel den största tragedin i människans<br />
historia.<br />
Det är som om vi har sjunkit in i ett tillstånd av kollektiv<br />
autism. Vi kan inte märka världen omkring oss och vi kan inte lägga<br />
märke till oss själva. Industrifisket i Danmark är ett exempel. Det är<br />
en grotesk trafik, där vi först tömmer havet på god matfisk för att<br />
göra om dem till billiga proteinrika fodermedel som därefter används<br />
i landets enorma pälsindustri. Danmark är utan jämförelse världens<br />
största producent av minkpäls. Vi utfodrar, slaktar och flår för närvarande<br />
omkring 1 miljoner av dessa djur om året. Minken är i naturen<br />
ett rörligt, kringströvande och nyfiket rovdjur, men pälsindustrin håller<br />
minken inspärrad i mycket små ståltrådsburar tills de är stora nog<br />
att slaktas och skinnet kan flås av dem. Skinnen används därefter till<br />
att framställa helt onödiga klädesplagg, av vilka en stor del dessutom<br />
säljs till människor som lever i till exempel Dubai, där de endast kan<br />
användas i rum som är nedkylda på konstgjord väg.<br />
108
8. OMVÄNDELSE<br />
8<br />
Omvändelse<br />
1<br />
äNskligheteN har flera gåNger i siN historia med över-<br />
Mraskande<br />
plötslighet och stor kraft brutit med sin förhistoria<br />
för att skapa helt nya sorters samhällen och kulturer. Den period i<br />
Europa vi kallar renässansen representerar till exempel en sådan händelse,<br />
där vårt sätt att leva på förändrades för alltid. Före renässansen<br />
hade européernas uppfattning av världen på väsentliga områden<br />
liknat den som härskat bland de flesta av jordens folkslag genom<br />
de senaste många tusen åren. Man såg på samhällets ordning såsom<br />
något instiftat av Gud och därför evig och oföränderlig. Kulturen var<br />
ett kollektivt mentalt byggnadsverk som alla samhällets medlemmar<br />
delade med varandra och den enskilda individen stod i varje stund<br />
under gemenskapens krav. Tiden rörde sig cirkulärt som dygnets<br />
rytm och årets gång. Det som hade varit förr skulle komma igen.<br />
Det fanns inga skiftande moden och inget annat mål än den enskilda<br />
människans strävan att uppfylla Guds vilja, så som han eller hon bäst<br />
förstod den. Men så skedde i Genua, Florens, Venedig och andra italienska<br />
statsstater en avgörande mental transformation under loppet<br />
av 1400-talet. Nästan från det ena ögonblicket till det andra började<br />
människan se världen på ett nytt sätt och denna fundamentala ändring<br />
i synsätt framgår med stor tydlighet av renässansens teckningar och<br />
målerier. På mycket få år avlöstes föregående tiders subjektiva bildspråk<br />
av en objektiv perspektivistisk konstruktion, som öppnar sig<br />
109
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
likt en scen framför en centralt placerad beskådare. Människan blev<br />
inte längre sedd som en oåtskiljd del av en gudagiven ordning, utan<br />
som en individuell och fri aktör som hade placerat sig mitt i världen<br />
som sin egen herre och mästare. Vi steg så att säga ut ur naturen för<br />
att kunna studera den på avstånd. Målet var att omforma våra villkor<br />
systematiskt och medvetet. Tiden blev inte längre uppfattad som en<br />
cirkel, utan som en linje som rörde sig framåt mot något allt bättre<br />
i kraft av människans initiativ och intelligens. Renässansen markerar<br />
födelsen av den moderna rationella individen som sedan kommit att<br />
dominera hela vår planet.<br />
Men varför skedde en så avgörande och dramatisk kulturhistorisk<br />
begivenhet just vid denna tidpunkt och i denna trakt? Det<br />
var självklart många olika orsaker och kanske också några vi varken<br />
känner till eller förstår, men bland de nödvändiga förutsättningarna<br />
var otvivelaktigt inspirationen från den växande kontakten med omvärlden.<br />
De italienska statsstaterna var viktiga handelscentra dit hela<br />
tiden resande ankom från fjärran och intressanta platser. Några bragte<br />
nyheter från Arabiens islamistiska civilisation som vid denna tidpunkt<br />
hade nått sin utvecklings absoluta höjdpunkt. Andra kunde berätta<br />
om de stora rikena i Asien man nådde om man reste med karavanerna<br />
längs Sidenvägen tillräckligt långt mot öster. Kännedomen om<br />
främmande kulturer och andra sätt att leva på, om nya vetenskaper,<br />
räknesystem och teknologier måste ha fått några människor att tänka<br />
att saker och ting kanske inte behövde vara på ett bestämt sätt, men<br />
uppbrottets alltomfattande radikalitet kan under alla omständigheter<br />
endast förstås i sammanhang med den extremt traumatiska period<br />
som var alldeles innan. Från 1348 till 1351 bredde pesten ut sig över<br />
Europa i en jätteepidemi som verkade vilja utsläta allt mänskligt liv i<br />
dess väg. Sedan vände sjukdomen tillbaka i flera omgångar tills den<br />
efter några årtionden äntligen ebbade ut av sig själv. Den första epidemin<br />
reducerade på två år befolkningsmängden i Florens från 110 000<br />
till 50 000. I andra områden dukade två tredjedelar av befolkningen<br />
under och allt som allt räknar man med att upp mot halva Europas<br />
befolkning blev offer för den svarta döden. Denna ofattbara katastrof<br />
fick samhällsordningen att bryta samman. Många miste tron på<br />
Guds försyn och på traditionella auktoriteter över huvud taget. Det<br />
110
8. OMVÄNDELSE<br />
var inte de teologiskt utbildade läkarna i Venedig som upptäckte hur<br />
pesten kunde fås under kontroll, utan likbärarna som konstaterade<br />
att sjukdomen aldrig kom tillbaka om ett område hade varit sjukdomsfritt<br />
och utan kontakt med omvärlden i fyra veckor. Det var mot<br />
denna bakgrund man införde karantänen, som just betyder 4 veckor<br />
(quarantaine) på italienska. På så sätt fick den praktiska kunskapen<br />
och det konkreta experimentet en ögonblicklig status som vägen till<br />
verklig insikt i världens beskaffenhet. Efter pestens hämningslösa<br />
härjningar var inga institutioner längre heliga. Människan var så att<br />
säga tvungen att ta ödet i sin egenhand.<br />
Stora och plötsliga kulturella omvälvningar kan emellertid också sättas<br />
i verket enbart ur en andlig inspiration, såsom till exempel den<br />
som skapade islams gyllene epok från omkring år 800 till slutet av<br />
1400-talet. Islam utvecklade under denna period en arkitektonisk stil<br />
och en ornamentik som hör till de mest magnifika och raffinerade<br />
som människan någonsin frambragt. Samtidigt skapade den islamska<br />
kulturen världens första sjukhus och universitet. Den producerade<br />
tidens högst utvecklade naturvetenskap och matematik samt något<br />
av den mest vidunderliga poesi. På några få hundra år bredde den<br />
islamska kulturen ut sig över en tredjedel av jordklotet som en oemotståndlig<br />
formskapande kraft och överallt där den trängde fram längs<br />
handelsvägarna i Mellanöstern och Asien uppstod de mest förbluffande<br />
kulturella förvandlingar. Den islamska kulturen stelnade dock<br />
i sin form under loppet av 1400-talet och började därefter långsamt<br />
att mista sitt inre liv och sin skapandeförmåga, tills det enda som<br />
återstod var ett tomt skal omkring religionens ofruktbara dogmatiska<br />
skelett.<br />
Andra kulturer har som den japanska utvecklat sig och<br />
blomstrat i en rituell form, vilken endast mycket långsamt förändrades<br />
över hundratals år. Japanerna försökte länge att begränsa varje kontakt<br />
med omvärlden till ett minimum. Även om kolonihandeln hade<br />
brett ut sig över det mesta av Ostasien var det endast mycket få länder<br />
och utvalda köpmän som fick tillgång till den japanska marknaden.<br />
Situationen ändrades abrupt 1853 då en flotta moderna amerikanska<br />
krigsfartyg kom till Yokusuka i Tokyobukten för att tvinga landet att<br />
111
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
öppna sig för en internationell handel. Japanerna insåg snabbt att<br />
deras samurajer inte kunde ställa upp mot de amerikanska fartygens<br />
överlägsna eldkraft och kejsaren gav snabbt efter för de amerikanska<br />
kraven, men det hände också något annat. Chocken över att se amerikanernas<br />
totala fysiska övermakt fick japanerna att sätta i verket ett<br />
reformprogram av hittills okänt omfång. Under loppet av några få<br />
årtionden under den första delen av kejsar Mijis regeringsperiod, blev<br />
Japans urgamla samhällsordning nedbruten till grunden. Samurajkasten<br />
fråntogs sina privilegier och huvudstaden flyttades från Kyoto till<br />
Tokyo. Ett parlamentariskt politiskt system, fri handel, ett modernt<br />
bankväsen och ett nytt utbildningssystem infördes. Japanerna började<br />
dessutom importera hela fabriker med tillhörande industriarbetare<br />
från Europa och de sände tusentals unga människor till utlandet för<br />
upplärning. Det utverkades dekret om att klädedräkten skulle ändras<br />
till ett mer modernt europeiskt snitt och att den japanska befolkningen<br />
skulle äta en mer proteinrik diet. Man utvecklade ett nytt skriftspråk<br />
och införde arabiska siffror och innan man knappt märkte av det<br />
hade Japan transformerats från ett feodalt jordbrukssamhälle till en<br />
modern industrination och militär stormakt.<br />
Mänsklighetens historiska utveckling, liksom den biologiska evolutionen<br />
karaktäriseras av långa perioder präglade av relativt lugn och<br />
kontinuitet, avlösta av korta intervaller med plötslig och våldsam<br />
förändring. Människan söker som alla levande system sig mot stabilt<br />
pulserande mönster där vi kan förfina och berika livets beståndsdelar,<br />
men historien visar att vi förmår omskapa vår värld på kort tid om<br />
det uppstår en tillräckligt påträngande inre eller yttre nödvändighet.<br />
Det är denna förmåga att släppa det som håller oss fast och att låta<br />
oss inspireras av omständigheterna som är människans sista och enda<br />
hopp.<br />
2<br />
Just nu ser det emellertid ut som om mänskligheten fortsätter röra<br />
sig som i trans mot sin egen undergång. Det finns inget som tyder på<br />
att ett större civilisatoriskt uppbrott är på väg. Visst pratar vi mycket<br />
112
8. OMVÄNDELSE<br />
om den globala uppvärmningen och andra stora miljöproblem och<br />
de flesta vet mycket väl att allt inte är som det skall vara, men vi är<br />
fastlåsta i handlingsmönster som är så starka att vi till synes är ur<br />
stånd att ändra riktning även om varningarna har haglat över oss i<br />
snart 40 år. Otaliga internationella konferenser, symposier och rapporter<br />
har försökt fokusera offentlighetens uppmärksamhet på det<br />
hotande ekologiska sammanbrottet. Det finns överallt internationella<br />
miljöagenturer och tillsatta experturval för att finna lösningar på problemen<br />
och regeringsledare har skrivit under högtidliga miljötraktater<br />
och åtaganden i mängd, men ändå har det inte på allvar skett något<br />
vad gäller det sätt vi lever och producerar på. Vi saknar både viljan<br />
och lusten att på allvar göra något åt situationen även om den hela<br />
tiden förvärras. Därför låtsas vi som ingenting och fortsätter med<br />
att konsumera så mycket som möjligt, i hopp om att teknologin skall<br />
rädda oss innan det är för sent.<br />
Frågan är om det överhuvudtaget finns något medel som<br />
kan väcka mänskligheten från den djupa sömn vi befinner oss i. Vi<br />
har för länge sedan vant oss vid att ta emot en konstant ström av<br />
information om olyckor av alla slag från när och fjärran. Världsbilden<br />
flimrar och det är svårt att finna och hålla fast sammanhangen i det vi<br />
hör och ser. Vår kollektiva uppmärksamhet är extremt kortvarig. Ena<br />
ögonblicket är vi upptagna av offren för en naturkatastrof, nästa i utvecklingen<br />
av priserna på fast egendom. I medierna växlar borgarkrig<br />
och hungersnöd med sport, underhållning och reklam. Så länge vi<br />
inte själva är direkt berörda av situationen är det svårt att känna något<br />
ansvar för det som försiggår. Därtill kommer att människan har en<br />
välsignad förmåga att inte bekymra sig om framtiden, kanske för att<br />
vi sedan tidernas morgon har levt i stor ovisshet. Hoten om möjliga<br />
katastrofer skrämmer oss bara i begränsad omfattning. Inte ens utsikten<br />
mot ett allting förstörande utbyte av atomvapen under det kalla<br />
kriget var på allvar i stånd att ta kål på den allmänna själsfriden. I<br />
Berlin 1945 försökte många upprätthålla en fasad av normalitet ända<br />
tills de ryska och amerikanska trupperna stod i stadens förstäder. På<br />
samma sätt är det inte otänkbart att vi som mänsklighet är dömd att<br />
löpa hela linan ut och vakna först när vi befinner oss mitt i det totala<br />
ekologiska sammanbrottet.<br />
113
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
En person som är beroende av narkotika eller alkohol upphör sällan<br />
med sitt missbruk bara på grund av utsikten mot sjukdom och<br />
tidig död. Det som existerar som ett bekymmer i framtiden kan alltid<br />
glömmas i nuet. Motivationen för att ändra livsföring måste därför<br />
först och främst komma från ett akut obehag under missbrukstillståndet<br />
självt. Missbrukaren skall erkänna sin eländighet, inte bara de<br />
fysiska skadorna utan i synnerhet den psykiska förtappelse som följer<br />
av denna form av beroende. Inte självdestruktiviteten som sådan,<br />
men det självdestruktiva beteendets absoluta avsaknad av värdighet.<br />
Till exempel känslan av att totalt ha svikit sig själv och ens omgivning<br />
för ett meningslöst rus. Det finns exempel på människor som efter<br />
årslångt missbruk i en plötslig klarsyn har funnit modet och krafterna<br />
att riva sig loss från missbruket och skapa sig en helt ny tillvaro. De<br />
har inte bara insett sin egen eländighet, utan också sett ett ljus och en<br />
väg som öppnade sig framför dem samt därigenom funnit ny mening<br />
och ett nytt syfte med tillvaron.<br />
Kanske är en liknande spontan och plötslig omvändelse möjlig för<br />
ett helt samhälle. Om endast tillräckligt många börjar bli medvetna<br />
om deras sjukdomskänsla inför tillståndet hos den teknologiska civilisationen.<br />
Om vi en efter en börjar reagera mot mänsklighetens<br />
kollektiva villfarelse. Kanske i förtvivlan över utrotandet av jordens<br />
biologiska mångfald. Kanske i äckel över tomheten i ett samhälle vars<br />
enda syfte är att öka konsumtionen av varor. Kanske av leda över den<br />
monokulturella fulhet som breder ut sig överallt omkring oss. Kanske<br />
i ånger över människans omättliga materiella girighet. Kanske i vrede<br />
över att se den mest privilegierade delen av mänskligheten rumla runt<br />
som clowner i en manege, köra runt i stora clownbilar och förstöra allt<br />
omkring sig. Kanske av skam över den extrema ekonomiska olikhet<br />
vi har skapat i världen. Kanske i längtan efter en kultur som kunde<br />
producera skönhet och mening genom att förbinda människan med<br />
den natur vi lever i. Kanske i saknaden av ett samhälle präglat av<br />
enkelhet och nära sociala relationer.<br />
Ja, det kan vara ett sådant uppvaknande på gång redan utan<br />
att vi vet om det. Kanske håller det avgörande beslutet just nu på att<br />
forma sig någonstans djupt nere i det kollektivt omedvetna. På ytan<br />
114
8. OMVÄNDELSE<br />
ser allt visserligen ut att fortsätta som det hela tiden gjort, men ute<br />
i världen finns tusen och åter tusen små och stora föreningar som<br />
genom årtionden har arbetat för ny social och ekologisk ordning.<br />
Hundratusentals, kanske miljoner är engagerade i detta projekt och<br />
därtill kommer en ständigt växande skara av mer passiva sympatisörer.<br />
Ingen kan säga hur stark denna rörelse är, men vi vet att stora avbrott<br />
i historien ofta kommer helt oförutsedda som till exempel Berlinmurens<br />
fall 1989. Plötsligt kan hittills dolda underströmmar på det<br />
sättet finna varandra och förlösa stora mängder av uppdämd energi<br />
till en oemotståndlig riktningsbestämd kulturell och social rörelse. En<br />
ohejdbar flod som river allt med sig på vägen och för evigt ändrar det<br />
landskap den passerar.<br />
3<br />
Om människan skall finna den nödvändiga viljan att förändra sin<br />
tillvaro, måste obehaget över situationen som den är förenas med<br />
en föreställning om ett möjligt alternativ som är vackrare och bättre.<br />
Detta alternativ kan gott rymma risken med både stort besvär och<br />
materiella begränsningar så länge det bara är rikt på mening. Genom<br />
historien finns det många exempel på att människor har varit villiga<br />
att ge upp allt vad de ägt för ett sådant slags byte. Ett exempel är<br />
Amish-sekten som likt en del andra radikala protestantiska grupper<br />
flydde från förföljelse i Europa på 1700-talet för att bygga upp sina<br />
egna samhällen i Amerika. Amish-folket är intressant sett från ett<br />
ekologiskt perspektiv, eftersom stora delar av sekten har hållit fast sin<br />
asketiska livsform relativt oförändrad till våra dagar. De har därvid<br />
kommit att utgöra handgripliga bevis för att människan kan leva<br />
utmärkt under villkor som på väsentliga områden liknar dem som<br />
härskade före den industriella revolutionen. Amish-folket driver sitt<br />
eget jordbruk och skogsbruk med hästdragna redskap och bygger<br />
sina hus med handkraft och har ändå överskott till ett rikt socialt<br />
liv. Deras osedvanliga styrka kommer av en tro som inbjuder dem att<br />
utveckla sin andlighet. I detta sammanhang blir teknologiska påhitt<br />
sedda som en distraktion som avleder människans uppmärksamhet<br />
från det som är väsentligt. Genom att insistera på att vissa saker är<br />
115
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
bra nog som de är, demonstrerar Amish-folket att vi inte behöver<br />
vara slavar under den teknologiska utvecklingen eller ha konstant<br />
ekonomisk tillväxt.<br />
För att kunna skapa ett samhälle som är i fred med naturen måste vi<br />
först tro på att det kan låta sig göras i praktiken. Vi måste kunna se det<br />
framför oss och förnimma de sociala, kulturella och estetiska kvaliteter<br />
som det ville innebära, men en verklig ekologisk omvändelse kräver<br />
mer än det. Om vi ska ta steget fullt ut och göra det med övertygelse<br />
och glädje måste denna förvandling framstå för oss som vår egentliga<br />
bestämmelse på jorden. Vi skall erkänna människans fundamentala<br />
enhet med naturen som en helig och oavvisbar sanning. Det rationella<br />
tänkandet säger oss att människan undergräver grunden för sin egen<br />
existens när vi ödelägger jordens biosfär. Vetenskapen kan dessutom<br />
bekräfta att vi är en oåtskiljaktig del av naturen som helhet och att det<br />
därför är oss själva vi misshandlar när vi förstör livet runt omkring<br />
oss. Så länge denna vetskap förblir teoretisk har den emellertid bara<br />
begränsade konsekvenser. Den måste erfaras direkt för att få konkret<br />
betydelse. Vi skall känna att det inte finns något avstånd mellan oss<br />
och det andra, för att verkligen förstå nödvändigheten med att skapa<br />
ett ekologiskt samhälle.<br />
Som tur är, är denna direkta förbindelse mellan jagets avgränsade<br />
subjekt och det omgivande universum mer ofta närvarande än vi<br />
föreställer oss. Ja, den har förmodligen varit helt bestämmande över<br />
det sätt människan upplevde världen på innan våra sinnen modererades<br />
genom civilisationens många kraftfulla språkliga och ideologiska<br />
filter. Under 90 % av vår utvecklingshistoria har vi uppfattat naturen<br />
som besjälad på samma sätt som människan själv. Religionerna har<br />
utsprungit ur denna intuitiva förnimmelse och det finns anledning att<br />
tro att var och en av oss föds med förmågan att uppleva fullkomlig<br />
enhet och identitet mellan sig själv och det omgivande universum.<br />
Det är emellertid en form av förnimmelse som de flesta av oss har<br />
glömt hur vi använder och som det därför krävs uppmärksamhet och<br />
träning att återuppväcka.<br />
116
8. OMVÄNDELSE<br />
Den danske filosofen och ingenjören Ludvig Feilberg försökte i slutet<br />
av 1800-talet utveckla en metod just i detta syfte. Feilberg kallade den<br />
för sin livslära och det var hans övertygelse att alla människor regelbundet<br />
är i öppen kontakt med det han betecknade som universums<br />
levande energi. Han kallade detta tillstånd för ”ligeløb” (ungefär<br />
parallellförlopp, övers. anm.) och skrev genom åren ned tusentals<br />
iakttagelser från vardagen som visade hur denna direkt oförställda<br />
förbindelse mellan människan och anden i naturen kändes för honom<br />
själv och yttrade sig hos andra.<br />
Feilberg inleder sitt verk med en iakttagelse från en vanlig dag i den<br />
botaniska trädgården i Köpenhamn. Han spatserar genom trädgården<br />
när han plötsligt och på oförklarligt vis blir lyft och fylld av energi vid<br />
åsynen av solen som spelar i regndropparna på bladen av en björnbärsbuske.<br />
Det är små glimtvisa uppenbarelser av detta slag Feilberg<br />
menar att människor mycket ofta har. Han beskriver det som korta<br />
ögonblick där själen genomströmmas av ett slags universell energi,<br />
hur världen ett ögonblick verkar genomsiktig och vi känner igen naturens<br />
rörliga mångfald som en del av oss själva. De flesta saknar bara<br />
förmåga att förstå och tolka dessa upplevelser. De går vidare utan att<br />
tänka närmare över varför deras medvetnde ett ögonblick fylldes av<br />
ljus och energi. Feilberg var särskilt upptagen av mentala tillstånd som<br />
med hans egna ord ”minner om växtlivet, vari människan liksom inte<br />
råder över sig själv, utan snarare måste sägas gro, tillhörande naturen<br />
och görandes dens vilja… ett tillstånd där människan glömmer sig<br />
själv och blir satt utanför tiden.”<br />
Det är precis här i denna känsla för vår djupa själsliga förbundenhet<br />
med naturen som den estetiska ekologin har sin grund och det är<br />
samtidigt denna känsla som den ekologiska estetiken skall väcka,<br />
framälska och fasthålla. Liksom känslan för musik blir känslan för<br />
skönheten i naturen starkare ju mer vi sysselsätter oss med den. Skönheten<br />
kallar på oss. Den är ett löfte om en evig pakt mellan människan<br />
och universum. Det är en invitation till att ta del av skapelsen.<br />
117
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
4<br />
Vrede, skuld och längtan är viktiga motiverande faktorer om vi skall<br />
skapa fundamentala förändringar i det sätt vi lever och producerar<br />
på. Den ekologiska medvetenheten kan emellertid först bli till en rörelse<br />
av verklig betydelse när vi lyckas vrida oss fria ur den gigantiska<br />
maskin som idag behärskar våra liv. Mänskligheten är offer för rädsla<br />
och propaganda. Vi har överbevisats om att den konstanta teknologiska<br />
utvecklingen och ekonomiska tillväxten är vår enda räddning<br />
från ett liv i nöd och lidande. Det underförstådda meddelandet är att<br />
vi befinner oss i en permanent stridszon. Konsumtionen och den fria<br />
marknaden skall främjas till varje pris, för endast därvid kan vi få ett<br />
tillräckligt ekonomisk utrymme att lösa den växande mängd problem<br />
som mänskligheten befinner sig i. Därtill kommer att vi i stigande<br />
grad uppfattar teknologins nyskapelser, alltifrån internets virtuella<br />
världar till de nya självrenande nanoteknologiska ytskikten, som något<br />
som i sig självt har en betydelsefull och befriande kvalitet. Vi har<br />
blivit så mentalt och fysiskt beroende av tekniska hjälpmedel och av<br />
en obegränsad tillgång på energi att vi har svårt att föreställa oss hur<br />
vi skulle kunna leva utan. Ja, ibland kan man till och med få intrycket<br />
att det är teknologin som håller oss vid liv, som vore vi astronauter<br />
som befann oss på en främmande och livsfientlig planet.<br />
I många år blev det ekologiska jordbruket utskrattat av matvaruindustrin<br />
och de stora jordbruksorganisationerna som en lyx för<br />
bortskämda hippies i de rika länderna. Vi fick veta att de ekologiska<br />
odlingsmetoderna skulle föra till missväxt och hungersnöd om de<br />
infördes på världsplan. Den enda räddningen för tredje världens<br />
svältande massor var stordrift, konstgödning, besprutningsmedel<br />
och genmanipulerade grödor. De som kontrollerar den industrialiserade<br />
matvaruproduktionen, bland annat de stora producenterna<br />
av pesticider och genmanipulerat utsäde, har hela tiden haft ett<br />
uppenbart kommersiellt intresse i att sprida detta budskap, men<br />
redan den så kallade gröna revolutionen på 1960-talet visade sig ha<br />
mycket blandade konsekvenser för befolkningen i de områden där<br />
den genomfördes. Den resulterade inte bara i en markant minskning<br />
av biodiversiteten i de berörda jordbrukskulturerna genom att tvinga<br />
118
8. OMVÄNDELSE<br />
fram att där endast skulle odlas några få högavkastande sädessorter.<br />
På många platser blev jorden dessutom utarmad och förstörd på<br />
grund av en intensiv användning av konstgödsel. Idag menar en av<br />
världens ledande experter i matvarusäkerhet, Per Pinstrup-Andersen<br />
från Cornelluniversitetet i USA, att ett i alla fall närmast ekologiskt<br />
jordbruk troligen är den enda långsiktiga lösningen på matproblemen<br />
i Afrika och flera andra håll i tredje världen. En väsentlig orsak är att<br />
denna form av jordbruk medverkar till att förbättra jordens kvalitet<br />
och därmed ökar dess fruktbarhet.<br />
Det stora näringslivet är beroende av att vi inte kan klara oss själva och<br />
att vi är utan tillit till vår egen livskraft. Detta behov är särskilt tydligt i<br />
medicinalindustrins propaganda och i dess kommersiella strategi. Allt<br />
större områden av den mänskliga existensen har genom åren blivit<br />
föremål för medicinsk behandling. Vi görs hela tiden uppmärksamma<br />
på nya indikationer och diagnoser. På samma sätt blir vi informerade<br />
om otaliga preparat som kan förebygga, läka eller i varje fall lindra alla<br />
tänkbara sjukdomsbilder. Medicinalindustrin lever på att skapa rädsla<br />
och osäkerhet. Den ser det som sin uppgift att göra oss intoleranta<br />
inför det minsta obehag och den mest obetydliga skavank och den<br />
sörjer för att det hela tiden finns nya symptom vi kan bekymra oss<br />
om. Denna extremt lönsamma parasitverksamhet är underbyggd av<br />
vår rationella materialistiska livssyn. I brist på andlig och emotionell<br />
näring i tillvaron har vi blivit monomant upptagna av människans<br />
kroppsliga funktioner, trots att vi är friskare än någonsin förr. Medicinsk<br />
forskning framställs i mediabilden som civilisationens yttersta<br />
gräns i en andfådd kapplöpning med döden. Man kunde få intrycket<br />
att livet inte går ut på annat än att överleva. Vi har skapat en teknologisk<br />
illusion där medicinalindustrin framstår som det enda verkliga<br />
skyddet vi har mot lidande och död, även om sanningen är att det<br />
långa livet och den goda hälsan många människor idag är välsignade<br />
med, först och främst skylls på förhållningsregler som god näring,<br />
motion och hygien.<br />
Oavsett vad vi gör är vi emellertid förutbestämda att förfalla,<br />
bli sjuka och dö. Behandling och lindring av smärta är självklart viktigt,<br />
men det är ännu viktigare att skapa en djup förståelse för förfallets<br />
119
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
och dödens oundvikliga biologiska nödvändighet och att göra denna<br />
process så vacker och meningsfull som möjligt. Naturen är inte vår<br />
fiende, tvärtemot har den fostrat oss och givit oss allt vad vi behövde<br />
genom miljoner år. Vi har blivit till under dessa förhållanden. Det är<br />
här som livet utvecklat sig steg för mikroskopiskt steg. Människan<br />
är in i den minsta elektron anpassad till denna jordiska existens med<br />
fullkomlig perfektion. Vi är en del av en biologisk och kosmologisk<br />
rörelse av omåttlig komplexitet och räckvidd. Människan skall växa<br />
och utveckla sig i detta integrerade fält av energi, materia och ande,<br />
men för att det ska kunna bli möjligt krävs att vi först gör oss fria från<br />
den endimensionella teknologiska och kommersiella apparat som har<br />
slutit sig omkring oss. I stället skall vi vända oss mot den andra vägen,<br />
mot musiken i livets organiska mångfald.<br />
5<br />
Den växande produktionen av förnybar energi antyder inte i sig själv<br />
att vi är på väg mot ett ekologiskt samhälle. Det har lika mycket med<br />
de stigande priserna på olja och naturgas att göra som med våra bekymmer<br />
för CO 2 -utsläppets förändrande inverkan på jordens klimat.<br />
Produktionen av bioetanol verkar snarare medföra sin helt egen cykel<br />
av ekologiska och sociala ödeläggelser, ända från ökad skogsskövling<br />
och matbrist till ett accelererande utsläpp av växthusgaser atmosfären.<br />
Inte heller den stigande försäljningen av ekologiskt odlade<br />
matvaror eller av kläder som producerats med hållbara metoder är<br />
en entydig indikator för en allmän ekologisk medvetenhet. Det som<br />
förstör planetens biosfär är den samlade påverkan från mänsklighetens<br />
fysiska aktivitet, det vill säga alla de material och all den energi vi<br />
förbrukar till produktion och transport i alla led från råvaruutvinning<br />
över tillverkning till detaljhandel. Matvaror som producerats med<br />
hjälp av stora energislukande maskiner och därefter transporterats<br />
över långa avstånd är en belastning för biosfären som helhet även om<br />
produktionen har hållit sig till de standardiserade riktningslinjerna för<br />
ekologiskt jordbruk. På samma sätt kan kläder som blivit till under så<br />
kallat hållbara produktionsförhållanden mycket lätt bli del av den allmänna<br />
och alldeles ohållbara överkonsumtionen. Vi skall äta mindre<br />
120
8. OMVÄNDELSE<br />
kött, köpa färre klädesplagg, reducera mängden resor och på det hela<br />
taget inskränka vår ekonomiska aktivitet.<br />
Ett av de första tecknen på ett verkligt steg i den kollektiva förståelsen<br />
för problemets karaktär skulle mycket väl kunna visa sig bli en<br />
utbredd ovilja mot kommersiell propaganda i det offentliga rummet.<br />
Sett från det ekologiska perspektivet är reklam i gatubilden och i medierna<br />
starkt anstötliga. De är en central drivkraft i de ödeläggelser<br />
av naturen som försiggår överallt omkring oss. Man kan kanske till<br />
och med säga att reklamen utgör den yttersta fronten i den totalitära<br />
tillväxt- och förbrukningsregim som håller på att få hela mänsklighetens<br />
framtid över ända. Reklamens skadlighet är dubbel för att dess<br />
avsikt både är att mana till fortsatt konsumtion och att förhindra den<br />
enskilda människan att känna och uppleva sina egna egentliga behov.<br />
Den har skapats för att göra oss rastlösa och otillfreds i den värld vi<br />
befinner oss i. På detta sätt är reklamen det mest uppenbara uttrycket<br />
för den moderna människans villfarelser och olycka. Det kan emellertid<br />
långsamt märkas en växande medvetenhet om reklamens skadliga<br />
inverkan. Nästan överallt har förbud mot tobaksreklam införts<br />
och på många håll har begränsningar införts för möjligheterna att<br />
rikta reklam specifikt mot mindre barn. 2007 förbjöd världens fjärde<br />
största stad Sao Paulo i Brasilien de flesta former av utomhusreklam<br />
och i Kanada och USA finns en organiserad rörelse mot det som betecknas<br />
som mental förorening från den kommersiella propagandan<br />
i det offentliga rummet.<br />
En annan viktig indikator på en uppvaknande ekologisk<br />
medvetenhet skulle kunna vara utbredningen av en positiv inställning<br />
till de låga födelsetalen i Europa. Som det är nu blir den demografiska<br />
utvecklingen i denna del av världen omtalad som ett allvarligt och<br />
oönskat problem av politiker, ekonomer och allmänt i medierna. Det<br />
uppenbara faktum att världens överbefolkning är den helt fundamentala<br />
orsaken till den ekologiska krisen vi befinner oss i blir stort sett<br />
aldrig berört. Inte desto mindre är en markant reduktion av världens<br />
befolkning en helt avgörande faktor om vi skall göra oss förhoppningar<br />
om att få mänskligheten i balans med planetens biografi.<br />
Denna reduktion måste med nödvändighet ske även i Europa och<br />
121
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
även om det blir en svår och kanske också smärtsam process är det<br />
med säkerhet det bästa vi kan göra för våra efterkommande. För en<br />
ekologiskt medveten offentlighet kommer ett samhälle med många<br />
äldre och färre unga inte att framstå som döende, utan tvärtom som<br />
ett hoppfullt uttryck för att vi omsider börjat värna om livet på vår<br />
planet.<br />
Transformationen av den teknologiska civilisationen till det ekologiska<br />
samhället kommer att ske när tillräckligt många människor inser<br />
att denna väg inte bara är nödvändig men också vacker, sann och<br />
god. Hur det kommer att gå till kan ingen veta, men övergången<br />
kommer att innebära ett brott med förhistorien av minst samma omfång<br />
som det som förgick den europeiska renässansen. Det kommer<br />
att vara den största och viktigaste uppgift mänskligheten någonsin<br />
har stått inför. Särskilt under den första tiden kommer det att finnas<br />
många allvarliga och oförutsedda faror, för vi har aldrig tidigare<br />
försökt att reducera samhällets materiella omsättning på detta sätt. Vi<br />
får otvivelaktigt användning för allt det mod och all den intelligens,<br />
uppfinningsförmåga och skaparkraft vi kan mobilisera under många<br />
generationer fram i tiden. Ändå är det troligt att vi förr eller senare<br />
kommer att göra försöket, för mänskligheten är numera tvungen<br />
att inse jordens ekologiska begränsning som ett oavvisligt kollektivt<br />
villkor. För första gången någonsin har vi möjlighet att definiera ett<br />
uppenbart gemensamt mål för mänsklighetens samlade strävan.<br />
Omedelbart kan föreställningen om ett samhälle i pakt med<br />
naturen kanske låta som en svärmisk och romantisk fantasi, men<br />
utvecklingen av ett sådant samhälle är å andra sidan den enda möjlighet<br />
vi har för att skapa en meningsfull framtid för människan på<br />
jorden. Det är en romantisk fantasi som är förankrad i en förståelse<br />
av naturens biologiska realiteter. Dess begrundelse är både praktisk,<br />
psykologisk, social och filosofisk. Den romantiska aspekten skylls<br />
enbart på föreningen av vår förnimmelse för skönhet med lösningen<br />
på konkreta materiella problem. Den väg vi går nu håller på att stänga<br />
sig framför oss. För varje teknologisk lösning vi hittar på uppstår<br />
endast nya och större problem. Vi nödgas att vända om för att finna<br />
tillbaka till den natur som vi så ihärdigt försökt fly ifrån.<br />
122
9. NATURENS VÄRDE<br />
9<br />
Naturens värde<br />
1<br />
ivets tillblivelse är eN fullstäNDigt oförklarlig händelse. Det<br />
lverkar<br />
som om allt för många olika fysiska förutsättningar skulle<br />
vara närvarande i exakt den rätta följdordningen för att det överhuvudtaget<br />
skall kunna ske. I sin bok ”The Intelligent Universe” från<br />
1983 går den framstående engelska astronomen Fred Hoyle så långt<br />
som till att likna de statistiska chanserna för att livet skulle kunnat<br />
uppstå som en tillfällighet, med att en storm som virvlar genom en<br />
lossningsplats skulle producera en flygfärdig Boeing 747. Mycket<br />
tyder dock på att det universum vi lever i är precist kalibrerat i minsta<br />
detalj för att göra livet möjligt. Kanske är det därför just så att stormar<br />
på denna lokala lossningsplats inte kan undgå att virvla upp fåglar,<br />
ballettdansare och andra flygande väsen upp ur materien. Livet är ett<br />
mysterium i varje hänseende. Nu söker vetenskapen ihärdigt efter spår<br />
av biologisk aktivitet på Mars i hopp om att förstå vilka förhållanden<br />
som krävs för att grundämnena ska hitta samman och börja röra på<br />
sig, men de platser vi hittills undersökt verkar inte ha vimlat av liv<br />
i större utsträckning. De verkar påfallande ofruktbara i förhållande<br />
till vår egen planet. Här däremot kryllar livet fram var man än är,<br />
från den arktiska permafrosten till det kokande svavelmättade vattnet<br />
som pyser upp från de vulkaniska undervattensprickorna djupt nere<br />
i oceanernas eviga mörker. Oavsett hur livet uppstått kan det därför<br />
inte råda några tvivel om att jorden är ett ställe där det känner sig i<br />
högsta grad hemma.<br />
123
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Jordens geologi berättar för oss att den blev till för omkring 4,6 miljarder<br />
år sedan. Det började med att stoffet från exploderade supernovor<br />
samlade sig till en glödande kula och att denna glödande kula<br />
under sin gradvisa avkylning skapade en fast yta. Under loppet av<br />
de nästkommande hundra miljonerna år träffades jordskorpan emellertid<br />
av återkommande stora meteorsvärmar som sköt in i planeten.<br />
Många av dessa meteorer bestod av is och det var troligen de som<br />
berikade jorden med det överflöd på vatten – en av livets nödvändiga<br />
förutsättningar. För omkring 3,8 miljarder år sedan formade sig en<br />
egentlig stabil jordskorpa och i Isukasia på Västgrönland kan man<br />
ännu finna bergarter som stammar från denna tid. Det är de äldsta<br />
stenarna på jorden och det verkligt förunderliga är att dessa stenar<br />
rymmer omisskännliga tecken på liv. Livet verkar alltså ha uppstått<br />
på jorden så snart den i minsta grad blev beboelig. Atmosfären vid<br />
denna tidpunkt var visserligen utan syre eller ozon för att skydda mot<br />
solens ultravioletta strålning och de material jorden bestod av var<br />
tämligen radioaktiva, men ändå började livet att röra på sig ganska<br />
omgående. De olika aminosyrorna mötte varandra och började bygga<br />
proteiner, cellväggar och arvsanlag. Det är som om livet och jorden<br />
är två sidor av samma sak. Som om klotet från födseln var skapat för<br />
att frambringa biologins levande mirakel och att livet och planeten<br />
härefter ingick in en symbios som var så nära att det verkligen är meningsfullt<br />
att tala om jorden som en levande organism i sin helhet.<br />
Det var denna tanke som den engelska kemisten James Lovelock presenterade<br />
för en större allmänhet med sin bok om Gaiateorin 1979.<br />
Lovelock hade börjat intressera sig för att förstå livet på jorden när<br />
han i början av 1960-talet anställdes av NASA för att delta i förberedelserna<br />
av en framtida undersökning efter liv på Mars. Lovelock gav<br />
sig till att börja med till att studera livet på jorden ur ett planetariskt<br />
perspektiv och det var detta studium som fick honom att inse att<br />
det försiggick något enormt egendomligt på vår egen planet. Jordens<br />
atmosfär och klimat hade skenbart varit förhållandevis stabilt i flera<br />
miljarder år, trots att värmestrålningen från solen avtagit med 30 %<br />
under samma period. Jorden hade inte frusit till is som den då borde<br />
gjort, utan tvärtom förblivit optimalt anpassad till livets utveckling<br />
124
9. NATURENS VÄRDE<br />
och trevnad. Något hade med stor exakthet reglerat planetens överordnade<br />
klimat dag ut och dag in och samma gällde för atmosfärens<br />
stabila innehåll av syre och för övrigt även havens precisa saltinnehåll.<br />
Lovelocks slutsats var att livet och jorden från begynnelsen hade<br />
skapat ett interagerande och självreglerande dynamiskt system. Utvecklingen<br />
hade försiggått som en synkron och förfinad utväxling av<br />
information och feedback mellan de enskilda delarna och helheten,<br />
på samma sätt som vi känner från människans egen kropp.<br />
När Lovelock första gången presenterade sin teori 1969<br />
blev den stort sett ignorerad av vetenskapen. Senare blev den betraktad<br />
som starkt kontroversiell men idag är det i praktiken det sätt<br />
vetenskapen ser på jorden på, till exempel när den försöker förstå<br />
verkningarna av människans utsläpp av växthusgaser i atmosfären.<br />
De teoretiska modellerna beskriver interaktionen mellan atmosfärens<br />
CO 2 -innehåll och plantornas tillväxt i haven och på landjorden<br />
som element i ett globalt självreglerande system. Med namnet på sin<br />
teori öppnar Lovelock emellertid för en betydelse som går utöver en<br />
rent biokemisk och informationsteoretisk förståelse för de levande<br />
systemens interaktion med planetens atmosfär, oceaner och geologi.<br />
Gaia är namnet på jordens gudinna i den grekiska mytologin. Denna<br />
association var otvivelaktigt delaktig i att ge Lovelock’s teori en stor<br />
och ögonblicklig folklig utbredning när den kom ut i bokform.<br />
Många människor kände det som en befrielse att bli presenterade en<br />
vetenskaplig teori som gjorde det möjligt att se på vår planet som ett<br />
levande upphöjt gudomligt väsen. Gaiateorin knöt omedelbart an till<br />
en arketypisk bild av jorden som en livgivande moder och skapade en<br />
vetenskapligt grund för något som kunde likna en animistisk tolkning<br />
av naturen.<br />
Det är en egendomlig paradox att den vetenskap och teknologi som<br />
vi först och främst har utvecklat för att utplundra naturen, samtidigt<br />
har öppnat våra ögon för den vidunderliga planetariska komplexitet<br />
och balans som vi håller på att ödelägga. Rymdfärderna har gjort det<br />
möjligt för oss att se hur jordklotet seglar genom det tomma universum<br />
som ett mycket litet och sårbart paradis. Samtidigt märker vi<br />
dock att den civilisation som har gjort rymdfärderna håller på att un-<br />
125
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
derminera livet på planeten med sin hämningslösa materiella aktivitet.<br />
Ju mer vi forskar i naturens fenomen, desto större förundran och<br />
vördnad måste de avtvinga oss, men ju mer vi förstår helheten och de<br />
ekologiska systemens oändligt precist reglerade sammanhang, desto<br />
tydligare blir också omfånget av mänsklighetens skadliga verkningar<br />
på alla delar av systemet. Frågan är om vi i tid når fram till insikten att<br />
vår enda verkliga rikedom består i allt det som inte tillhör människan<br />
och att livet bara har ett värde i kraft av den planetariska helhet vi är<br />
en oåtskiljaktig del av.<br />
2<br />
Människan är i sig själv natur. Vår andedräkt, hjärtrytm och sömnens<br />
drömmar är i sin essens inte annorlunda än vinden och regnen,<br />
från blommornas doft och fåglarnas sång. Vi är skapta av samma<br />
interfererande mönster och intelligens som härskar överallt i naturen.<br />
Människan är släkt med varenda levande cell på jorden. Det är<br />
nästan ingen genetisk skillnad på oss och våra närmaste släktingar<br />
bland däggdjuren. Vi har omåttligt mycket mer gemensamt med till<br />
exempel vildsvinet än det som skiljer oss åt. Vår fysiologi är i princip<br />
uppbyggd på samma sätt och som vildsvinet är också människans<br />
liv i hög grad styrt av omedvetna impulser, hormoner, drifter och<br />
begär, men det finns självklart en avgörande skillnad mellan oss och<br />
andra däggdjur. Människan är medveten om sig själv och sitt eget<br />
vara. Den värld av redskap och symboler vi har byggt upp omkring<br />
oss är visserligen natur sett ur ett planetariskt perspektiv, men från<br />
vår egen synpunkt framstår det vi själva varit med om att utforma<br />
som en entydig motsättning till naturen. Därför avgränsar vi det<br />
begreppsmässigt från omvärlden med beteckningen kultur. Naturen<br />
är det andra. Det som gror av sig självt och existerar i sig självt. Det<br />
som inte är människa.<br />
Sedan urminnes tider har våra förfäder med alla medel<br />
försökt få kulturen i överensstämmelse med naturens dolda krafter.<br />
Denna strävan har varit kulturens centrala funktion och överordnade<br />
orienteringspunkt genom huvuddelen av vår historia, oavsett om vi<br />
levde som jägare och samlare eller byggde upp stora jordbrukscivi-<br />
126
9. NATURENS VÄRDE<br />
lisationer. De gamla kulturerna uttryckte både i form och innehåll<br />
en målinriktad strävan att balansera människans aktiviteter med det<br />
som man vid varje tid uppfattat som universums lagar och intentioner.<br />
Forntidens människor hade ingen djupare insikt i de biologiska<br />
och fysiska krafter som behärskade deras värld. Det enda man med<br />
säkerhet visste var att allt kom från naturen, både det goda och det<br />
onda. För det mesta var naturen generös, därför var vi i stånd att<br />
skapa vidunderliga kulturer fyllda av musik och skönhet. Naturen var<br />
pålitlig och förutsägbar i sitt cykliska väsen. Man kunde inrätta sig<br />
efter årstidernas skiftande och jaktdjurens vandringar. Man visste när<br />
regnperioden kom, när frukterna mognade och de stora fiskarna vände<br />
tillbaka till floden för att para sig. Olyckan var alltid ett undantag,<br />
men när den infann sig kunde det vara med stor och nådlös vildhet<br />
i form av jordskalv och vulkanutbrott, översvämningar, torka, missväxt,<br />
sjukdom och svält. Kulturens uppgift var att hålla fast naturen<br />
i sin ordning genom ritualer och symboliska förhållningsregler. Man<br />
bad jaktdjuret om lov innan man tog livet av det och man offrade i<br />
tacksamhet till fruktbarhetens gudinna när säden skördades och om<br />
jaktbytet eller regnens uteblev, försökte man att blidka jaktdjurens<br />
moder eller regnens gud med offer, danser och magiska besvärjelser.<br />
Denna magiska praxis i förhistoriens kulturer läggs ofta fram som<br />
uttryck för primitiv rädsla och meningslös vidskepelse, men magin<br />
existerade just för att den gav mening och skapade sammanhang i<br />
världen. Det var ett praktiskt sätt att förbinda människans inre psykologiska<br />
kosmos med det omkringliggande fysiska universum. Våra<br />
förfäder var intelligenta, kompetenta och närvarande. De var inte bara<br />
i stånd att överleva under mycket svåra förhållanden men gjorde det<br />
med ett påfallande mentalt och estetiskt överskott, såsom det framgår<br />
av de byggnader, redskap och konstföremål de har efterlämnat åt oss.<br />
Forntidens människor hade hela sin uppmärksamhet riktad mot det<br />
som försiggick runt omkring dem. De kände varje växt och varje djur<br />
i deras omgivningar. De var förtroliga med landskapet, vädret och<br />
himlakropparnas rörelser och de förstod intuitivt att tingen sammanverkade<br />
och var beroende av varandra. Världen framstod visserligen<br />
i sin helhet som ett oöverskådligt och oförklarligt mysterium, men<br />
127
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
våra förfäder förnam att det minsta och det största måtte vara olösligt<br />
förbundet och att deras handlingar därför hade ett inflytande och en<br />
betydelse som gick långt utöver vad man omedelbart kunde iaktta.<br />
Man kan få ett intryck av strukturen i sådana förvetenskapliga<br />
magiska världsbilder i den kinesiska spådomsboken ”I Ching”<br />
eller ”Förvandlingarnas bok”. Skriften är omkring 3 000 år gammal<br />
och därmed en av världens äldsta kända texter, men den bygger<br />
förmodligen på föreställningar som går ännu längre tillbaka i tiden.<br />
”I Ching” tecknar en bild av naturen som ett universum bestående<br />
av krafter som är ömsom starka och svaga, ljusa och mörka krafter<br />
och som interagerar med varandra i cykliska och dynamiska rörelser.<br />
Allt är förbundet med allt annat och står under samma överordnade<br />
mönsterskapande principer oavsett det är molnens rörelser på himlen<br />
eller förhållandet mellan en regent och hans undersåtar. Människans<br />
uppgift är att förstå och inrätta sig efter dessa mönster för att kunna<br />
medverka till att skapa den harmoni och skönhet allt i universum strävar<br />
efter. Idag är vårt vetande om de faktiska krafterna som härskar<br />
i naturen konkreta och detaljerade på ett helt annat sätt, men förståelsen<br />
för att människan måste anpassa sig till naturens oöverskådliga<br />
och osynliga komplexitet är lika viktig nu som den var för våra allra<br />
äldsta förfäder.<br />
3<br />
Människans förhållande till naturen gick uppenbarligen fel först på<br />
allvar när vi började tro att vi förstod vad som försiggick. Avstånden<br />
mellan oss själva och objekten för våra studier blev allt större<br />
efterhand som den vetenskapliga insikten i naturens krafter växte.<br />
Vår blick blev kyligare och mer kalkylerande. Vi såg inte längre oss<br />
själva som en del av en kosmisk naturgiven gemenskap, utan snarare<br />
som erövrare med uppgift att få mest möjligt ut ur den rådande situationen.<br />
När föreningen mellan vetenskap och teknologi blivit den<br />
drivande samhällskraften i slutet av 1700-talet, kunde det inte längre<br />
råda några tvivel om att våra överordnade mål måtte vara att betvinga<br />
den vilda naturen och så vitt möjligt underlägga den människans vilja.<br />
Naturen var när det kom till kritan ett slags odisciplinerat kaos som<br />
128
9. NATURENS VÄRDE<br />
vi, högre stående förnuftsväsen, hade både rätt och plikt att avrätta i<br />
allmänhetens intresse.<br />
Man kan förnimma tidens självmedvetande på det sätt<br />
den härskande klassen anlade sina parker på, såsom en genomförd<br />
geometrisk ordning. De formklippta träden och buskarna i snörräta<br />
rader framstod som en absolut motsättning till det omkringliggande<br />
landskapets organiska oordning. Man började också anlägga vägar<br />
som var fullständigt räta linjer utan hänsyn till landskapens naturliga<br />
topografiska böjningar, inte för att det var praktiskt utan för att det<br />
demonstrerade människans makt och överblick. Naturen framstod<br />
vid denna tidpunkt alltjämt som oövervinnelig, fylld som den var av<br />
ändlösa skogar, sumpmarker, stäpper, berg och oceaner. De vetenskapliga<br />
och teknologiska angelägenheterna hade därför en heroisk<br />
karaktär som inte minst fann sitt uttryck i de stora upptäcktsfärderna.<br />
Människan ville vara herre i världen och ju större våra teknologiska<br />
krafter blev, desto mer miste vi respekten för den helhet vi var en del<br />
av. Ju fler bakomliggande mekanismer vetenskapen kartlade, desto<br />
mer framstod biologin som tom, själlös mekanik. Till sist verkade det<br />
inte finnas något kvar som förhindrade oss att göra med naturen och<br />
våra medskapelse som vi hade lust till.<br />
Den rationella vetenskapssynen på naturen och de teknologiska<br />
och industriella konsekvenserna som den förde med sig<br />
väckte visserligen en omfattande kulturell motreaktion. Från slutet<br />
av 1700-talet började de så kallade romantiska målarna, diktarna<br />
och kompositörerna i ökande grad dyrka det dåtida, mystiska och<br />
irrationella. Medan fabriker och järnvägar bredde ut sig runt dem<br />
framställde konstnärerna den oberörda naturen som en reservoar av<br />
ande och känsla. Man kan se det i Casper David Friedrich och John<br />
Constables målerier som försöker fånga landskapens outgrundliga<br />
och upphöjda gudomlighet och man kan höra det i Beethovens 6:e<br />
symfoni, Pastorale, som försöker gripa det öppna landskapets myllrande<br />
ström av rörelse och erotisk energi. Den romantiska epokens<br />
naturdyrkan kulminerar med de amerikanska transcendentala diktarna<br />
Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman.<br />
Deras intensiva lovprisande av Amerikas natur var en väsentlig inspiration<br />
för den naturskyddsrörelse som under 1800-talets senare del<br />
129
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
växte fram i USA och senare i Europa (se kap. 20), men bortsett från<br />
denna viktiga bedrift kan man inte säga att romantiken fick mycket<br />
inflytande på samhällets utveckling. Allteftersom tiden gick isolerade<br />
teknologin oss mer och mer från naturen och vi intresserade oss<br />
efterhand endast för dess nyttovärde, antingen det var grunden för<br />
produktion eller som rekreativt område. Nu har förstöringen av de<br />
ekologiska systemen emellertid nått sådant omfång att vi är tvungna<br />
att inse att den rationella materialismen har lett oss på avvägar. Vi kan<br />
inte göra med naturen som det passar oss. Vår uppgift är tvärtom,<br />
liksom den var för våra förfäder, att lära oss av vinden och regnen, av<br />
flyttfåglarna, salamandrarna och skogsmarkerna vad det vill säga att<br />
vara en del av livet på jorden.<br />
4<br />
Naturens verkliga värde är inte av ekonomisk eller praktisk art. Jo,<br />
självklart får vi vår näring och vad mer vi behöver av material från<br />
jorden och dess biosfär, annars kan vi ju inte vara här, men naturen<br />
rymmer en betydelse som når långt utöver människans egen överlevnad.<br />
Om vi ser på den utifrån ett rent nyttoperspektiv reducerar vi<br />
därför i allvarlig grad vår utblick i världen. Flera miljöorganisationer<br />
har till exempel genom åren hävdat att vi skulle skydda regnskogarna,<br />
eftersom de potentiellt rymmer en mängd ännu ouppdagade revolutionerade<br />
läkemedel. Detta argument innebär emellertid att det<br />
kommer att finnas mindre anledning att värna om dessa skogar om<br />
det visar sig att de ändå inte kan bjuda på intressanta ingredienser<br />
till den farmakologiska produktutvecklingen. För en miljöaktivist kan<br />
nyttoargumentet kanske verka strategiskt verksamt på kort sikt, men<br />
det kvarhåller inte desto mindre den tankegång som ursprungligen<br />
förde till utplundringen av den tropiska regnskogen. Därvid blundar<br />
den för en djupare förståelse för varför våra liv skulle bli omåttligt<br />
mycket fattigare utan dessa biotoper.<br />
Den tropiska regnskogens värde består i att den finns. Det<br />
är det högst förädlade, äldsta och mest stabila ekologiska systemet på<br />
jorden. Även om regnskogen bara upptar några få procent av planetens<br />
landmassa är den hemstad för minst hälften av alla levande arter<br />
130
9. NATURENS VÄRDE<br />
som finns på jorden. Det är det mest intensivt koncentrerade fält<br />
av biologisk information och visdom som finns på planeten. Vilda<br />
skogar i de tempererade klimatzonerna domineras typiskt av 5-10<br />
olika slags träd, men i den tropiska regnskogen kan man finna upp<br />
till 400 olika trädsorter på ett enda hektar och en enda av dessa kan<br />
vara uppehållsplats för flera olika arter av myror än det finns i hela<br />
Skandinavien. Livet i den tropiska regnskogen är en tätt sammanvävd<br />
massa av växter och djur som alla är varandras förutsättning.<br />
Skogen skapar sin egen näring och producerar sitt eget klimat. Den<br />
är en djupgrön katedral, där de stora träden reser sig som pelare 40-<br />
50 meter upp i luften och här i denna förtätade fuktiga organiska<br />
arkitektur vecklar livet ut sig som en brusande kör av stämmor, som<br />
lyfter sig i skikt på skikt från skogbottnens mörker till trädkronornas<br />
tak. Färgstrålande papegojor och jättestora fjärilar, blå grodor och<br />
gröna ormar, silkeapor och vandrande pinnar, lianer och orkidéer.<br />
En obegriplig mångfaldig skönhet som har utvecklat och uttryckt sig<br />
genom hundratusentals år. Oavsett om vi som individer får praktisk<br />
gagn av regnskogen eller om vi kommer att få se den i verkligheten,<br />
så är blotta vetskapen om att den finns en omätbar utvidgning av det<br />
rum vi existerar i.<br />
5<br />
En gång bestod valarnas värde för människan först och främst i deras<br />
späcklager som levererade bränsle till miljoner oljelampor i Europa<br />
och USA. När Herman Melville skrev sitt episka verk om jakten på<br />
den vita kaskelotten Moby Dick under första halvan av 1800-talet,<br />
var valfångsten en av tidens viktigaste näringar. Melvilles bok är en<br />
oförbehållen hyllning till valfångarna och den framställer Nantucket<br />
och den amerikanska valfångarflottan på sjuhundra fartyg som den<br />
moderna civilisationens förtrupp. Melville framhäver bland annat att<br />
det är valfångarna som i deras outtröttliga jakt på de stora havsdäggdjuren<br />
banar vägen för en egentlig världsomspännande skeppsfart.<br />
Upptäckten av mineralisk olja i Pennsylvania 1859 medförde emellertid<br />
att petroleum efter hand helt avlöste valoljan som bränsle i världens<br />
oljelampor. Efter år 1900 blir valoljan huvudsakligen använd som<br />
131
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
råvara i margarinindustrin. Man börjar dessutom använda en växande<br />
del av köttet som föda, men som helhet får valfångsten en allt mer<br />
marginell betydelse för världsekonomin. Inte desto mindre fortsätter<br />
fångstmängden stiga år efter år på grund av allt mer industrialiserade<br />
fångstmetoder. Det är japanerna som leder denna utveckling med en<br />
flotta av stora fabriksfartyg som vart och ett matas av många mindre<br />
jaktfartyg. 1961 fångas 66 000 valar, det största antalet någonsin. Vid<br />
den tidpunkten är det tydligt att man håller på att utrota flera av de<br />
stora valarterna, bland dem blåvalen som är det största däggdjuret<br />
som någonsin levt på jorden. Den kommersiella valfångsten fortsatte<br />
ändå i ännu tjugo år, bland annat för att relativt få människor visste<br />
vad som försiggick.<br />
Denna situation ändrades 1978 då den ännu relativt okända<br />
miljöorganisationen Greenpeace presenterade en serie spektakulära<br />
kampanjbilder för världen. Fotografierna visade miljöaktivister som i<br />
små gummibåtar försökte förhindra ett stort isländskt valfångstfartyg<br />
att komma nära sitt byte. Avsikten med denna aktion var att lägga<br />
press på de förhandlingar som samtidigt föregick i den internationella<br />
valfångstkommissionen IWC. Här försökte ett flertal medlemmar att<br />
förhandla sig fram till ett totalt stopp för valfångst. De aktiva valfångstnationernas<br />
motargument var i och för sig bra och rationella.<br />
De kunde hänvisa till att det redan införts förbud mot de mest hotade<br />
arterna och att alla undersökningar dessutom visade att bestånden av<br />
fenvalar och vikvalar var stora nog att kunna klara en reglerad fångst.<br />
Men de talade för döva öron för det hade skett ett avgörande steg i<br />
människans värdesättning av valen som medskapelse. Antivalfångstaktivisterna<br />
och den världsoffentlighet som stödde dem var likgiltiga<br />
inför att vissa valbestånd kunde klara en begränsad kommersiell jakt.<br />
Opinionen mot valfångst drevs av en känsla av förbundenhet med<br />
de stora valarnas lek och sång i världshavens djup. Mänskligheten<br />
hade börjat älska havsdäggdjur av alla slag och den industriella och<br />
brutala jakten på dessa högt utvecklade och försvarslösa djur framstod<br />
därför förnedrande och meningslös. Valen blev ett heligt djur<br />
och en symbol för den långsamt uppvaknande känslan för planetens<br />
biologiska gemenskap. Den framstod som själva förkroppsligandet<br />
av de blå oceanernas själ. När vi såg bilder av de stora valarna måste<br />
132
9. NATURENS VÄRDE<br />
vi fyllas av tacksamhet för att de existerade i samma värld som oss.<br />
Det var som om de summerade hela den underliggande biologins<br />
komplexitet i sina enorma akvadynamiska kroppar. Så länge valarna<br />
levde och färdades fritt verkade det ännu finnas hopp om livet på<br />
jorden. Valens transformation till ett heligt djur demonstrerade att<br />
naturens värde består i dess blotta existens, att den är absolut och inte<br />
på något sätt relativ i förhållande till människan.<br />
6<br />
Naturen är inte någon annanstans. Den är ett obrutet kontinuum som<br />
börjar och slutar i människans kropp. Vi utgör var och en vårt eget<br />
lilla avgränsade ekologiska system. Människans kropp är till exempel<br />
befolkad av bakterier. Deras samlade vikt är kanske inte så stor,<br />
men våra kroppar rymmer minst tio gånger så mycket bakterier som<br />
egentliga människoceller. Vi har utvecklat oss och levt i tät symbios<br />
med dessa små encelliga organismer sedan tidernas morgon. Man kan<br />
rentav säga att de är förutsättningen för våra liv. Till exempel fungerar<br />
kroppens omsättning av föda endast i kraft av de bakterier som bor<br />
i våra tarmsystem. Bakterierna i människans kropp är ett exempel på<br />
den ofattligt komplexa och dynamiska stabilitet som karaktäriserar<br />
biologiskt liv. Bakterierna är en del av människan men de är också<br />
självständiga väsen. Även de mest primitiva encelliga organismer är i<br />
stånd att fatta beslut och handla på egen hand. De kan företa strategiska<br />
val, som till exempel vissa former av arbetsfördelning och flera<br />
olika arter kan slå sig samman för att lösa större uppgifter tillsammans.<br />
Faktiskt är det ofta det som är den egentliga dödsorsaken när<br />
människokroppen försvagas tillräckligt av en allvarlig sjukdom. De<br />
bakterier som hittills har hjälpt till att upprätthålla kroppens vitala<br />
funktioner, förnimmer att uppgiften har blivit hopplös och ger sig<br />
istället på att förtära människokroppen som en sista utväg för deras<br />
egen överlevnad.<br />
Vi befinner oss i ett integrerat fält av liv där vi konstant utbyter näring<br />
och information med våra omgivningar. Även mitt i storstaden är vi<br />
involverade i en intensiv och omfattande biologisk aktivitet, som inte<br />
133
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
minst existerar i kraft av människans enorma produktion av avfall.<br />
Livet tränger sig på överallt som måsar, dammkvalster, svampsporer,<br />
maskrosor, spindlar, kackerlackor, råttor, ekorrar och duvor. Man<br />
kan se biosfären som myriader av små och stora kretslopp som alla<br />
är i färd med att förtära varandra. Förruttnelsens materiella transformation<br />
kan verka oskön, men den är skönhetens logiska förutsättning.<br />
Utan den skulle inget annat kunna blomstra upp, sjunga,<br />
dofta eller dansa. Det skulle varken existera känslor eller kärlek. Om<br />
vi vill förstå naturen skapar det ingen mening att se på den enskilda<br />
delen, för meningen består av helheten liksom i en målad tavla eller<br />
ett musikstycke. Man kan kanske säga att naturen börjar och slutar<br />
i den medvetenhet som ser världen, som berör den och som själv<br />
blir berörd. Den biologiska evolutionen har skapat sina biotoper som<br />
resultatet av otaliga försök, misstag och korrektioner innan de har<br />
funnit deras nuvarande form. På samma sätt prövar sig människan<br />
fram med skisser och modeller när vi skapar en estetisk helhet eller<br />
en teknisk konstruktion. De formskapande krafterna vi upplever<br />
omkring oss påminner till förväxling om dem vi själva besitter. Det<br />
är samma skapande process som kommer till uttryck i mästerkockens<br />
gastronomiska undersökningar som i den ömsesidiga anpassningen<br />
mellan vissa orkidéarter och deras utvalda insektspartners, där insekt<br />
och blomster speglar varandras doft, utseende och begär i en allt mer<br />
vanvettigt specialiserad och erotiskt förfinat lek. Anden i naturen och<br />
naturen i anden är två sidor av samma sak. De många olika växterna<br />
och djuren som utgör en given biotop påminner om det sätt som<br />
språket med dess talrika ord och begrepp låter sig samla till större<br />
idéer och tankar. Shakespeare är en regnskog av språk. Vi förstår<br />
världen omkring oss, eftersom vi känner igen dess beståndsdelar från<br />
oss själva.<br />
7<br />
Begreppet helig kan vara svårt att hantera, eftersom dess betydelse<br />
är så tätt knuten till specifika religiösa traditioner och irrationella<br />
tabuföreställningar, som till exempel hinduernas idé om att kon är<br />
ett särskilt heligt djur. Vårt språk äger emellertid inte något annat<br />
134
9. NATURENS VÄRDE<br />
ord som kan rymma upplevelsen av att en situation eller ett föremål<br />
plötsligt uppenbarar sig för oss och gör oss till ett med det vi ser. Det<br />
är inte situationen eller föremålet i sig självt som är heligt eller upphöjt,<br />
utan det faktum att vi igenom det upplever oss som en del av<br />
helheten. Vilken punkt som helst i naturen pekar på ett sätt mot det<br />
eviga och universella. Den engelska diktaren och mystikern William<br />
Blake skrev i början av 1800-talet om att se världen i ett sandkorn,<br />
himlen i en vild blomma och att hålla oändligheten i sin handflata,<br />
men det som är heligt låter sig när det kommer till kritan inte gripas<br />
med ord, för det uppstår just i överskridandet av avstånden mellan<br />
den som ser och det sedda. Människor kan tala om naturens under<br />
men när dessa verkligen griper oss drabbas vi av stumhet. Betydelsen<br />
av de förstörelser människan i dessa år åsamkar jordens ekologi är<br />
omöjliga att bedöma rationellt. Det enda vi kan säga med säkerhet är<br />
att varje minskning av naturens mångfald också reducerar människan<br />
till något som är mindre än vi var innan. Vi är endast i kraft av det<br />
andra. Det som inte är människa.<br />
Bakom larmet från den tekniska civilisationen är människan<br />
alltjämt olösligt förbunden med naturen. När en samling internationella<br />
vetenskapsmänniskor 2006 helt sensationellt upptäckte ett område<br />
fullt av okända djur- och växtarter i de otillgängliga bergen i det<br />
västligaste av Nya Guinea, blev denna plats i medierna världen över<br />
spontant betecknat som ett oförstört paradis. Det var tydligt att den<br />
blotta vetskapen om ett sådant områdes existens talade till en djup<br />
längtan i människan. De bilder vi skapar oss av lyckan är i alla kulturer<br />
knuten till naturscenerier som solnedgångar över öppna hav, vita snöklädda<br />
bergstoppar eller blomstrande körsbärsträd. Man kan uppleva<br />
denna symboliska användning av naturfenomen som banaliserade<br />
floskler överallt i populärkulturens bildvärld, men naturen är också<br />
ett väsentligt tema i människans mest allvarliga försök att framställa<br />
livets essens i konstnärlig form. Forntidens egyptier avbildade Nilens<br />
djur- och växtliv med stor inlevelse och ackuratess för att fasthålla<br />
och framvisa gudomligheten i dess högsta manifestation. Äldre tiders<br />
kinesiska tuschmålare försökte infånga livsenergin Chi i sina dimmiga<br />
bilder av floder och berglandskap och den moderna franske målaren<br />
Claude Monet anlade en sjö med näckrosor som han målade av under<br />
135
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
de många sista åren avsitt liv för att söka sig in i naturens estetiska<br />
essens. Synen av rika och varierade biotoper har i alla tider spontant<br />
lyft människans sinne. För 100 år sedan blev sanatorier och sjukhus<br />
anlagda i natursköna parkliknande omgivningar, för att man intuitivt<br />
kände att sinnesintryck av detta slag var gagnligt för sjuka och svaga<br />
människor. Idag har empiriska undersökningar visat, att daglig vistelse<br />
i såkallade sjukhusträdgårdar faktiskt har en god terapeutisk effekt<br />
på många sjukdomar. Vi blir obevekligen smittade när vi möter den<br />
rena oförtunnade livsenergin. Inga människor, heller inte dementa<br />
och djupt sinnesförsvagade, kan låta bli att le när de ser två hundvalpar<br />
tumla runt med varandra. Det är ingen tillfällighet att naturfilm<br />
alltsedan tevens barndom varit bland de mest säkra tittarmagneterna.<br />
Vi fascineras av bilderna för att de visar oss en vidunderlig aspekt<br />
av vår egen existens, men naturens heliga väsen är ändå dold för oss<br />
den mesta av tiden, för att vi felaktigt ser naturen som ett ting bland<br />
otaliga andra ting vi har tillgång till i den teknologiska civilisationen.<br />
8<br />
Vi har glömt att naturen är allt som finns. Det finns inte något annat<br />
ställe där vi kan hämta vår materiella och andliga näring. Den<br />
är fundamentet för vår existens. Därför är det genom iakttagelse av<br />
naturen vi måste lära oss vem vi är och hur vi skall leva. Bilden är<br />
självfallet inte entydig. Det finns många element i naturens sätt att<br />
fungera på, som kan vara svåra att förstå och som just därför kan<br />
verka meningslösa, men den visar oss två överordnade principer som<br />
det inte går att ta miste på.<br />
Den ena är den gradvisa evolutionen av medvetenhet, som<br />
når sitt mest framskridna stadium i människan i form av vår förmåga<br />
till medkänsla. Denna förmåga har i alla tider varit den högst värdesatta<br />
mänskliga egenskapen, hur den än kommit till uttryck som<br />
barmhärtighet, omsorg och självuppoffring. Orsaken är att vi genom<br />
medkänslan erkänner vår fundamentala gemenskap med andra människor<br />
och med allt levande på jorden. Det är förmågan till medkänsla<br />
som gör det möjligt för den enskilda att överskrida sitt eget avgränsade<br />
själv och smälta samman med helheten. Härmed är också en<br />
136
9. NATURENS VÄRDE<br />
överordnad riktning angiven i den biologiska evolutionen. Vi är nog<br />
skapta som individer som var och en kämpar för vår egen överlevnad,<br />
men i slutänden utgör livet ju en sammanhängande odelbar enhet.<br />
Biologin tycks därför inte kunna undgå att utveckla en medvetenhet<br />
som gradvis utvidgar sig och inkluderar sina omgivningar och medskapelser<br />
i en allt mer omfattande planetarisk självförståelse.<br />
Den andra är utvecklingen av de ekologiska systemens<br />
sammansatta interaktion. Överallt på jorden kan vi se att ju äldre<br />
och högre utvecklat ett ekologiskt system är, desto större och mer<br />
komplext är dess rikedom av levande arter. Mångfalden av olika<br />
livsformer skapar en hög grad av stabilitet i systemet, eftersom de<br />
enskilda arterna berikar och bygger ut varandras livsgrund. Det<br />
handlar om en egendomlig sorts omedveten altruism som alla sorters<br />
levande väsen, ja även jorden, havet och luften verkar delta i. Oavsett<br />
om det gäller myror eller elefanter medför deras sätt att leva på en<br />
ökning av den mängd plats och näring som finns tillhands för andra<br />
levande väsen. Ingen biologisk organism demonstrerar denna universella<br />
evolutionära princip med större tydlighet än det oansenliga<br />
polypdjur som står bakom konstruktionen av de stora korallrevet.<br />
Polypdjuret är som utgångspunkt omåttligt förnöjsamt och det lever<br />
i en vattenmiljö som är mycket fattig på näring. Ändå har det förmått<br />
att skapa grunden för en av de rikaste, vackraste och mest intensiva<br />
livsvärldarna på vår planet. Korallrevet berättar för oss om de levande<br />
systemens djupaste erfarenhet, nämligen att livets innersta budskap är<br />
generositet och variation.<br />
Om människan vill skapa ett samhälle som är vackert, gott och sunt<br />
måste vi lära oss av naturen. Vi måste lyssna till de väsen som lever<br />
omkring oss. Några av de mest ödmjuka växter som till exempel lavarna,<br />
vet allt som är värt att veta om hur man överlever på vår planet.<br />
Lav är en tålmodig allians mellan två helt olika väsen, en svamp och<br />
en alg, som kompletterar varandra så fullkomligt att denna livsform i<br />
dess otaliga variationer kan trivas och finna näring både i den hetaste<br />
öken och på en vindpinad sten i Arktis. Så har växter överallt på jorden<br />
utvecklat sina sätt att leva på genom att omsorgsfullt samla, omforma<br />
och fasthålla energin från solens ljus. Helt långsamt har de byggt ut<br />
137
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
och intensifierat den omåttliga mängden blomstrande vegetabilisk<br />
produktion som är grunden för alla jordens livsformer alltifrån fjärilar<br />
och grodor till gäss och giraffer. Ända till helt nyligen var människan<br />
med sin jordbrukskultur själv en aktiv deltagare i denna skapande gemenskap.<br />
Husdjurens betande och den utbredda höslåttern skapade<br />
rika landskap av blomstrande ängar som idag nästan försvunnit. Vårt<br />
sätt att leva och producera på gav plats för många andra arter än oss<br />
själva och vi värdesatte betydelsen av detta givmilda överskott. Det<br />
framgår bland annat av den gamla danska skördesången ”Marken är<br />
mejad”, där det står att det är en gammal rätt att marken räfsas lätt,<br />
för fågeln och den fattiga skall också bli mätt. Naturens värde är absolut<br />
och varje livsform har en oantastlig rätt att existera. Människan<br />
är endast en del av sammanhanget. Därför kan vi endast bli oss själva<br />
genom att göra oss till ett med livet i dess helhet.<br />
138
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
10<br />
Skönhetens ursprung<br />
1<br />
etrakta De föremål som forNtiDeNs kulturer har efterlämnat<br />
Btill<br />
oss – de finns i miljontal på museer överallt i världen. En<br />
av de kulturer som fyller ut stora delar av samlingarna är den som<br />
blomstrade längs Nilens stränder i Egypten under nästan 3 000 år.<br />
Mängden konst och konsthantverk som bevarats från denna kultur<br />
är överväldigande, men det märkligaste är den extremt höga estetiska<br />
och hantverksmässiga kvalitet som präglar allt egyptierna framställde<br />
genom dessa årtusenden. Varenda föremål från tempel och gudafigurer,<br />
via smycken och praktmöbler till de allra enklaste vardagsredskap<br />
är framställda med samma fulländade precision och auktoritet i uttrycket.<br />
Den egyptiska kulturen tycks i varje detalj genomströmmas<br />
av en nästan övermänsklig koncentration och mental kraft. Kanske<br />
framgår detta tydligast hos de otaliga kilometrar av sensuellt, perfekt<br />
disponerade och felfria hieroglyfer och reliefbilder som huggits in i<br />
stenväggarna vid de många kungagravarna och templen längs Nilen.<br />
Den upphöjda och välformulerade elegans som kan utläsas i dessa<br />
fysiska spår, måste på ett eller annat sätt ha existerat som en fundamental<br />
aspekt av livet i det egyptiska samhället som helhet.<br />
Forntidens Egypten är nog unikt genom att så mycket bevarats<br />
från denna kultur och för att det är så väldefinierat, men i princip<br />
kan vi se samma grundläggande fenomen i alla de gamla kulturerna<br />
från Maya i Mellanamerika via den kinesiska Tang-dynastin till bronsålderskulturen<br />
i Skandinavien. De kvarlämnade föremålen är med få<br />
139
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
undantag anmärkningsvärt uttrycksfulla och väl bearbetade. En orsak<br />
till den höga kvaliteten hos de kulturföremål vi finner från forntiden,<br />
kan vara att just dessa ting har överlevt för att de varit värda att<br />
bevara, till exempel de praktföremål som kungar och herremän har<br />
fått med sig i graven. Om vi vänder blicken mot naturfolken och de<br />
arkaiska jordbrukssamhällen som existerat i mer eller mindre intakt<br />
form till helt nyligen, kan vi också se att den estetiska nivån som regel<br />
hållit en jämn, hög nivå hela vägen genom varje enskild kultur. Vi kan<br />
dessutom konstatera att kvaliteten i den kulturella produktionen inte<br />
har något samband med ett visst materiellt överflöd. Inget folkslag på<br />
jorden har existerat under hårdare fysiska förhållanden än eskimåerna<br />
i Arktis, ändå var deras få föremål exceptionellt raffinerade både i<br />
formgivning och bearbetning. Från Stilla Havets vidsträckta öriken<br />
via Centralasiens högslätter till Afrikas regnskogar, från Indiens komplexa<br />
civilisation till australienska urbefolkningens minimalkultur<br />
– överallt kan vi se hur jordens folk, oavsett jägare och samlare, renskötande<br />
nomader eller jordbrukare, har visat samma förmåga och<br />
vilja att framälska stor kulturell skönhet. Vi kan se det i teknologiska<br />
underverk såsom stillahavsfolkets katamaraner, eskimåernas kajaker<br />
och vikingarnas långskepp. Vi kan se det i forntidens byggnader,<br />
redskap, kläder, korgflätning och keramik, ornamentik, smycken och<br />
symboliska figurer. Det finns i snart sagt allt som våra förfäder producerade<br />
en uttryckskraft och en estetisk närvaro som vi idag endast<br />
förväntar oss att finna hos de mest utsökta konstföremålen.<br />
2<br />
De gamla kulturerna har ännu ett väsentligt karaktärsdrag som förbinder<br />
tvärs över tid och geografi. Var och en rymmer ett omisskännligt<br />
inre estetiskt sammanhang som genomtränger varje enskild<br />
kultur. Skönheten i dessa kulturella formationer är inte isolerade till<br />
enskilda föremål, utan sträcker sig genom hela samhällskroppen som<br />
ett obrutet estetiskt kontinuum. Föremål förbinder sig med varandra<br />
och passar samman som i en symfoniskt harmoniserad komposition.<br />
Det är som om alla de delar dessa kulturer är, står i ett överordnat<br />
formskapande fält. Detaljen och helheten står i absolut inbördes över-<br />
140
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
ensstämmelse med varandra, så som man kan se det i naturens egna<br />
skapelser. En ek till exempel där barken och stammens knotiga form,<br />
grenarnas buktningar, de flikiga bladen och kulrunda frukterna utgör<br />
en omisskännlig samlad enhet. Den klassiska japanska kulturen är ett<br />
exempel som många känner till på denna typ av kulturellt estetiskt<br />
kontinuum. Japanerna har varit bra på att hålla kvar kulturens bild på<br />
film och i små, isolerade reservat mitt i deras för övrigt högteknologiska<br />
samhälle. Här kan var och en förnimma den distinkta ton och<br />
syntax som sträcker sig genom kulturen från arkitektur, inredning,<br />
klädsel, mat, servisdelar, redskap, emballage och vidare till musikens<br />
tonalitet och sättet människor talar, gestikulerar och rör sig på. Det<br />
är något odiskutabelt japanskt i hela bilden som kan vara svår att<br />
definiera, men som även den som endast känner kulturen helt lite<br />
ändå kan märka även om han eller hon endast presenteras ett mindre<br />
fragment.<br />
Denna morfologiska självreferens, karaktäristisk för alla<br />
förhistoriska kulturella formationer är inte minst anmärkningsvärd<br />
då dessa kulturer ju består av ingredienser från många håll. Ja, man<br />
kan säga att alla kulturer faktiskt har blivit till i mötet mellan och<br />
sammanblandningen av olika kulturdrag. Till exempel är allt från<br />
byggnadskonst till kalligrafi i den japanska kulturen starkt präglat<br />
av kulturelement från Kina, som i sin tur färgats av dessas väg över<br />
den koreanska halvön. Buddhismen som var ett väsentligt element i<br />
denna kulturella import, stammar dessutom inte alls från Kina utan<br />
har indiskt ursprung. Ändå utvecklar sig buddhismen och arkitekturen<br />
i Japan till något helt eget under inflytandet av den animistiska<br />
religionen shintoismen och många andra lokala bruk. Även de kinesiska<br />
skrivtecknen verkar få ett säreget uttryck när de uppträder på<br />
japanska träsnitt. Det är som om kulturens estetiska rum utgör ett<br />
dynamiskt system av relationer som simultant korrigerar och påverkar<br />
varandra, så att varje nytt element oundvikligt blir en del av den<br />
kulturens karakteristiska väsen.<br />
De gamla kulturerna utgör formskapande fält som i påfallande<br />
grad liknar dem vi känner till hos de biologiska organismerna.<br />
Det är som om de är underställda en osynlig kollektiv kraft som inte<br />
kan annat än söka sig mot en sammanhängande estetisk identitet.<br />
141
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Kulturerna blandar sig, men ur blandningen uppstår nya distinkta<br />
skillnader. Man kan kanske likna denna morfologiska differentiering<br />
med det naturfenomen som framgår med stor tydlighet i aveln av olika<br />
husdjursraser, till exempel hundar. En tax, en pudel och en vinthund<br />
är mycket närbesläktade djur. Ändå har aveln fått fram former som<br />
inte bara är markant olika, men som också är i morfologisk överensstämmelse<br />
med dem själva. De enskilda formelementen från nosen<br />
till tassarna som tillsammans utgör en tax, känns igen som något som<br />
hör till just den speciella rasen och inte en pudel eller en vinthund.<br />
Hundraserna har troligen blivit till genom urval av karaktärsdrag som<br />
människan funnit tillfredsställande, men dispositionen för att skapa<br />
en överordnad morfologiskt sammanhang existerar i förväg i den biologiska<br />
organismen. På samma sätt har de gamla kulturerna utvecklat<br />
sig till estetiska helheter, eftersom de varit öppna och mottagliga för<br />
den formskapande kraft som härskar överallt i naturen.<br />
3<br />
Människans kulturer har genom huvuddelen av vår historia framstått<br />
som ett slags levande organismer som vuxit fram ur naturen. Den<br />
enskilda kulturen utgjorde ett självupprätthållande och självreproducerande<br />
mönster av information. Man kunde kanske beskriva det som<br />
ett delvis slutet resonansrum som gjorde det möjligt för alla element<br />
att klinga i överensstämmelse med helheten, men kulturen levde och<br />
utvecklade sig samtidigt i intim kontakt med dess omedelbara omgivningar.<br />
Den lokala geografin, platsens klimat, geologi, flora och<br />
fauna utgjorde den klangbotten som formade kulturernas individuella<br />
rytm, ton, färg, doft, stämning och smak. Alla kulturer i forntiden<br />
var rituella. Deras liv och form var strukturerade kring upprepningen<br />
av symboliska handlingar, figurer och tecken. Den rituella strukturen<br />
speglade naturens ordning och cykliska rytm såsom mönster inuti<br />
mönster. Årets gång var uppdelad i rituella händelser som på olika<br />
sätt markerade årstidernas förändringar, solvarv, månens faser, jaktdjurens<br />
vandring, flod och ebb, sådd och skörd, allt efter kulturens<br />
karaktär. Inuti detta mönster fanns något annat som var centrerat<br />
omkring utvecklingsstadierna i den enskilda människans liv: födseln,<br />
142
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
övergången från barn till vuxen, giftermål och död. Därutöver fanns<br />
ritualer som var förbundna med särskilda situationer och avsikter:<br />
offer till naturkrafter eller gudomar som krävde extraordinär hänsyn,<br />
magiska ritualer som motverkade otur och olyckor, invigningsceremonier<br />
för krigare, hövdingar och präster. Ritualen var ett kulturellt<br />
ornament som placerade individen och samhället i en större kosmisk<br />
ordning. Det var också en estetisk produktion som med hjälp av<br />
alla sinnliga verkningsmedel från ljud, färg och doft till rörelse och<br />
beröring fick människornas sinnen att smälta samman i ett fält av<br />
gemensam känsla och insikt. Handlingens betydelse såsom ett utbyte<br />
av energi med naturens dolda krafter frambragte det estetiska allvar<br />
som kännetecknar forntidens kulturer. Genom den rituella strukturen<br />
förenade kulturen sig med naturen och kom därvid att framstå med<br />
samma outgrundliga självklarhet och auktoritet som kännetecknar<br />
naturens egna skapelser.<br />
Den höga estetiska kvaliteten som karaktäriserar de gamla kulturerna<br />
var således förbunden med en uthållig strävan att närma sig naturens<br />
fördolda väsen. De var produkter av en djup vördnad för livets mysterium,<br />
så som det framgår med stor tydlighet av dessa kulturers symboliska<br />
byggnadsverk. Angkor Wat, stupan i Sanchi, Karnaktemplet,<br />
Stonehenge och Chichen Itza var mer än blott den härskande elitens<br />
maktdemonstration. De var kollektiva samlingspunkter som uppsummerade<br />
hela kulturens själ och känsla, vetande och tekniska förmåga<br />
i en tredimensionell fysisk form. Kultplatsen markerade övergången<br />
mellan ande och materia och mellan människans och gudarnas värld.<br />
Omfånget hos detta slags byggnader visar vilken avgörande betydelse<br />
de tillägnats, liksom deras koncentrerade estetiska energi avslöjar<br />
styrkan hos den bakomliggande andliga kraften. Se till exempel på<br />
de talrika gotiska katedralerna från Europas medeltid. Spetsbågarna<br />
i Chartres, Kölndomen eller Sankt Knud i Odense står som övernaturliga<br />
formationer av förstenad korsång, skapade av en kollektiv<br />
känsla för form, som vi aldrig verkar ha uppnått därefter. Dessa<br />
enorma byggnadsverk blev till i en tid med en befolkning, som var en<br />
bråkdel av idag och där de tillgängliga materiella medlen var otroligt<br />
begränsade. Inte desto mindre valde dessa människor att byta ut hela<br />
143
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
sitt överskott av arbetskraft till estetiskt värde. Överallt har de gamla<br />
kulturerna efterlämnat byggnadsverk av detta slag som framvisar en<br />
andlig styrka, vilken transcenderar både den enskilda människan och<br />
materian, tiden och språket.<br />
4<br />
Den estetiska rikedomen i forntidens kulturer var med andra ord resultatet<br />
av flera samtidigt förstärkande orsaker. Helt överordnad stod<br />
den enskilda kulturen i omedelbar överensstämmelse med naturens<br />
formskapande krafter. Dels på grund av det sätt som produktionen<br />
i det förindustriella samhället direkt var förbunden med naturförutsättningarna.<br />
Dels för att den rituella strukturen förband kulturens<br />
form och innehåll med naturens rytm och rörelse. Därtill kom att<br />
forntidens kulturer var präglade av en stark strävan att förena den<br />
materiella och den andliga världen. Man kan säga att dessa kulturer<br />
växte inifrån. Bakom den yttre formen existerade ett slags kollektiv<br />
mental arkitektur som med tiden blev allt mer utbyggd och förfinad<br />
genom den rituella transmissionen av vetskap, känsla och hantverk.<br />
Kulturen skapade en stor sammanhängande form, ett mönster av<br />
gemensam andlig resonans som gjorde det möjligt för individen att<br />
växa långt ut över sig själv och sin egen avgränsade kapacitet. Därför<br />
kunde hela befolkningar förr agera som obesvärade och suveräna<br />
konstnärer i så många av deras göromål.<br />
Ett av de mest förbluffande exemplen på detta senast nämnda fenomen<br />
kunde man till helt nyligen se välbevarade fragment av på den<br />
indonesiska ön Bali. Det är en kultur som grundligt beskrivits och<br />
studerats av ett otal forskare, men den bästa helhetsbilden tecknades<br />
av den mexikanska målaren Miguel Covarrubias i hans standardverk<br />
om ön från 1937. Den kultur Covarrubias beskriver har i viss mening<br />
sitt ursprung långt från Bali, i den variant av hinduismen som kom<br />
från Indien till Java en gång under det andra århundradet. Efter att<br />
ha frodats på Java i tusen år blev denna indonesiska hinduism förträngd<br />
av islam, men kulturen har ändå bevarats eftersom dess mest<br />
hårdnackade representanter emigrerade till den lilla glesbefolkade ön<br />
144
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
Bali. Här blev den javanesiska hinduismen starkt influerad av den ursprungliga<br />
balinesiska befolkningens animistiska världsuppfattning.<br />
Bali låg dessutom vid en av de viktigaste handelsrutterna i Sydostasien<br />
och balineserna var därför konstant under inflytande av intryck från<br />
omvärlden. Ändå utvecklades sig den balinesiska kulturen till att bli<br />
en absolut säregen organism som efterhand tycktes ha grott direkt i<br />
den lokala vulkaniska naturen.<br />
Risodling var den primära förutsättningen för balinesernas samhälle.<br />
De terrasserade risfälten sträckte sig upp på bergssidorna på den<br />
fruktbara västliga delen av ön likt ett vibrerande organiskt mönster<br />
av obegriplig skönhet. Hela kulturen var organiserad runt skötseln av<br />
dessa fält och deras komplexa bevattningssystem. Samma människor<br />
som planterade ris ena dagen framförde den mest förfinade musik i<br />
templet nästa. Det var inget avstånd mellan arbetet på fältet och den<br />
upphöjda dansen för gudarna, båda delar tillhörde samma mentala<br />
och estetiska rum. Kulturen var vävd kring naturförutsättningarnas<br />
konkret framträdande form. Den orienterade sig mot havet på den<br />
ena sidan och de stora vulkanerna Gunung Batur och Gunung Aguns<br />
mäktiga kraft på den andra. Kulturens centrum var det heliga och<br />
livgivande vattnet från de stora reservoarerna i vulkanernas kratersjöar.<br />
Vattnet härifrån ingick i alla rituella sammanhang. Det stänktes<br />
över deltagarna vid de stora offerfesterna och offrades till markerna<br />
vid planteringen av riset. Jordbruket, bevattningssystemen och den<br />
sociala och kulturella ordningen styrdes av olika slags föreningar som<br />
i sin tur var knutna till och koordinerade av prästerna i de lokala<br />
templen. Systemet utgjorde förutsättning för en av de mest stabila<br />
och effektiva formerna för jordbruk människan någonsin har känt till<br />
(se kap. 20), men det var också utgångspunkt för en kulturell produktion<br />
av ett överväldigande omfång. Det kulturella livet bredde ut sig<br />
runt templen såsom konstant pulserande och interfererande rituella<br />
ornament med varierande storlek och frekvens. Vid de små familjetemplen<br />
utfördes offerhandlingar flera gånger om dagen, medan den<br />
rituella aktiviteten avtog i yppighet efterhand som man rörde sig från<br />
de lokala till de regionala templen och vidare till de stora centrala<br />
helgedomarna på vulkanbergens topp.<br />
145
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Blott byggandet och vidmakthållandet av de otaliga små och stora<br />
templen var en anmärkningsvärd kulturell prestation. Inte två av<br />
templen var likadana. Vart och ett skapades för sin egen plats och med<br />
individuella karaktärsdrag som fångade upp just denna plats särskilda<br />
ande. Den rytmiska strukturen i pagodtornen som strävade mot himlen<br />
accentuerade landskapets form och uttryckte kulturens inre musik<br />
och rytm. Byggandet utfördes av den lokala befolkningen i gemenskap<br />
och karaktäriserades av extrem omsorg i varje ornamenterad detalj.<br />
Templen skapade ramen för det intensiva rituella livet av fester och<br />
högtidligheter. Ett väsentligt element var gamalanmusiken, en avancerad<br />
sorts symfonisk slagverksmusik. När Covarrubias beskriver ön<br />
på 1930-talet observerar han att varje någorlunda fungerande ’banjar’<br />
eller byorganisation rådde över minst två eller tre gamalanorkestrar,<br />
vilka fullt besatta bestod av ungefär 30 musiker. Många av dessa<br />
orkestrar hade en musikalisk och teknisk förmåga på samma nivå<br />
som det bästa vi känner från den europeiska klassiska musiken. De<br />
flesta byar kunde dessutom ha en eller flera dansensembler, av vilka<br />
många på samma sätt i teknik och uttrycksfullhet var på likvärdig<br />
nivå som de mest professionella balletgrupperna i väst. Utöver dessa<br />
kärnområden fanns hos balineserna sublim skuggteater, mästerliga<br />
masksnidare, bildhuggare, målare, vävare och andra hantverkare. Det<br />
balinesiska samhället verkar ha utgjort ett slags permanent extatisk<br />
kulturfestival, bortsett från att det inte fanns någon egentlig publik,<br />
för alla från små barn till tandlösa gamlingar var på ett eller annat<br />
sätt inblandade i den kulturella produktionen. Musik och dans, bilder<br />
och byggnader var en del av det rituella livet som vecklade ut sig som<br />
mönster på mönster av koncentrerad estetisk hängivenhet, från de<br />
många små blomsterutsmyckade offerhandlingarna i vardagen till de<br />
stora och praktfulla processionerna och festerna för gudarna.<br />
Den balinesiska kulturen är ett slående exempel på hur den<br />
rituella kulturen kan skapa ett samhälle som framstår som ett sammanhängande<br />
konstverk i perfekt estetisk harmoni med den natur<br />
det befinner sig i.<br />
146
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
5<br />
Utöver de redan nämnda förhållandena finns det ännu en viktig<br />
bakgrund för den skönhet vi finner i de gamla kulturernas fysiska<br />
kvarlåtenskap. Det har att göra med det sätt som ting framställdes på.<br />
Den förindustriella produktionsformen, hantverket, långsamheten<br />
och materians motstånd främjar en överföring av känsla och mental<br />
energi från människan till objektet genom dess bearbetning. Befinner<br />
man sig helt nära föremål av detta slag kan man inte undgå att<br />
förnimma den betydelse de haft, liksom den omsorg och allvar som<br />
finns inlagd i framställandet av dem. Denna besjälning av det fysiska<br />
objektet är bland annat förbundet med mängden mikroinformation<br />
som ligger i de små irregulariteter vilka kännetecknar även det finaste<br />
hantverk. Det är alltså inte tal om något magiskt fenomen, utan om<br />
konkreta spår av mänsklig närvaro fångad i den fysiska formen.<br />
Därtill kommer att den långsammare teknologiska utvecklingen<br />
förr medförde att föremålen kom att innehålla en stor mängd<br />
levande och erfaren kunskap. Den ligger inskriven i materialens<br />
hantering och den djupa förståelsen för deras praktiska och estetiska<br />
egenskaper. De traditionella framställningsmetoderna, skick och bruk<br />
byggde på en ingående kännedom om vad som var bra och önskvärt i<br />
långa loppet. Därav kommer den ro och säkerhet som man kan utläsa<br />
från konstruktioner, samlingar och ytor hos alla sorters föremål från<br />
de gamla kulturerna. Skönheten är naturgiven i den bemärkelsen att<br />
materialens inneboende motstånd i förening med naturkrafternas<br />
yttre belastning i varje tid har varit människans viktigaste inspirationskälla.<br />
Ju tydligare denna inspiration är synliggjord i föremålen, desto<br />
mer uttrycksfullt och elegant kommer den också att vara. Skönheten<br />
i stillahavsfolkets havsgående katamaraner beror på den ingående<br />
kunskapen de rymmer om havets natur och materialens hållbarhet.<br />
På samma sätt som skönheten i de gotiska valven har att göra med det<br />
sätt de berättar om tryckets fördelning i den bärande konstruktionen.<br />
Det gäller för alla de gamla kulturerna att de i deras föremål skapar en<br />
förening av konstruktiv, sinnlig och symbolisk skönhet.<br />
147
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Ett exempel på en sådan syntes mellan teknologi, ande och materia<br />
är de lerklinade byarna som man till helt nyligen kunde se i relativt<br />
intakt form på flera ställen i Indien, bland annat hos Santhalfolket i<br />
Västbengalen. Denna byggnadstyp går tusentals år tillbaka i tiden och<br />
överlevde för att den var hållbar, praktisk och ekonomisk. Husen var<br />
hygieniska, lätta att rengöra och svala i den tropiska värmen och så<br />
var de dessutom mycket vackra. Den lerklinade byn framstod som en<br />
organisk skulptur där hus, gårdsplaner och de omgivande murarna<br />
hängde fullkomligt samman som en mjuk kropp som omslöt och<br />
skyddade sina invånare. Allt var format för hand, berört och smekt.<br />
Det fanns inga medvetna estetiska beslut i byggandet. Skönheten<br />
uppstod enbart på grund av det nedärvda byggnadssättet och i sättet<br />
det gjordes på. Den var resultat av tradition och evolution, av upprepning<br />
och kollektiv kunskap. Den lerklinade byn utgjorde inte bara ett<br />
estetiskt kontinuum, där varje bruksföremål alltifrån den storhjuliga<br />
oxkärran till den keramiska vattenkrukan ingick i en perfekt helhetsbild.<br />
Den fällde samtidigt in sig som en självklar estetisk mening i det<br />
omgivande landskapet. Därtill kom att varje enskilt hus var en del av<br />
en större rituell och kosmologisk ordning. Eldstaden var husets symboliska<br />
hjärta och genom rökhålet i taket förband det familjen med<br />
himlen och gudarnas värld. Byggnaden behandlades som ett slags<br />
levande väsen. När kvinnorna i Orissa målade de lerklinade väggarna<br />
med rituella ornament med rismjölspasta sade de att de matade deras<br />
hus. Ornamenten var både en dekoration och ett offer till gudinnan<br />
Lakshmi. Den tvättades bort av sensommarens monsunregn och betydde<br />
att huset behövde en ny ytbehandling med lera, ibland blandad<br />
med kogödsel. Blandningens fiberinnehåll förbättrade lerans styrka,<br />
men den hade också ett symboliskt värde eftersom kon och alla dess<br />
utsöndringar betraktades som heliga.<br />
Den estetiska kvaliteten hos de lerklinade indiska byarna är i princip<br />
likadan som den vi kan finna i en traditionell vitkalkad by på de grekiska<br />
öarna, eller de flesta andra sorters förindustriell byarkitektur.<br />
De gamla byarna har en charm och tilldragningskraft som beror på<br />
att de alla har blivit till likt levande organismer, där den ena formen<br />
vuxit fram ur den andra. De framstår som improviserade musikaliska<br />
148
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
kompositioner, eftersom varje enskild byggnad och byn som helhet är<br />
uppbyggd av delelement, material och storleksförhållanden som nog<br />
är ensidiga, men samtidigt hela tiden kombinerade på nya sätt. Därtill<br />
kommer att hantverket i sig självt tillförde byggandet rytm och musik.<br />
Det berodde dels på det sätt materialen sattes samman och byggdes<br />
upp på i en hårfin balans mellan ordning och oregelbundenhet. Dels<br />
på traditioner för markering av övergångar, avslutningar och pauser<br />
med små ornamentala accentueringar. Hantverket producerar denna<br />
musik oavsett om det handlar om vävning, krukmakeri, timring eller<br />
murning. Rytmen är en del av arbetets gång, likt smedens mellanslag<br />
på städet. Den förindustriella bebyggelsen summerar det liv som har<br />
skapat den, likt en samlad berättelse om glädje och smärta. Det är en<br />
personlighet som talar till oss med sin omisskännliga stämma.<br />
Om man vill finna en överordnad gemensam nämnare för<br />
den estetiska kvaliteten hos de artefakter och byggnader forntidens<br />
kulturer har efterlämnat till oss, kunde det vara dessa samhällens<br />
energiförbrukning. Det verkar i alla fall finnas ett direkt samband<br />
mellan den uppskruvade materiella ämnesomsättningen i den industriella<br />
civilisationen och fulhetens utbredning. Man kunde därför<br />
tänka sig att det existerar ett precist resonansförhållande mellan den<br />
solenergi som når jorden och jordens inneboende fruktbarhet, vilket<br />
ger skönheten de optimala växtbetingelserna. Alla förhållanden på<br />
vår planet är på ett sätt kalibrerade med allra största exakthet för att<br />
frambringa en biologisk evolution och därmed kultur och estetik. Det<br />
gäller till exempel avståndet mellan jorden och solen, jordens storlek<br />
och det faktum att vår planet är utstyrd med en måne, som fasthåller<br />
den i en fullkomligt stabil rotation runt sin egen axel.<br />
6<br />
Det vetenskapliga, teknologiska och ekonomiska tänkandet som<br />
utformade sig i Europa efter renässansen betydde en systematisk avveckling<br />
av kulturen som ett kollektivt rituellt rum. Det var emellertid<br />
först i mitten av 1800-talet som det började ske ett iögonfallande<br />
förringande av kulturens estetiska kvalitet. En av orsakerna var den<br />
växande massproduktionen av billiga industrivaror. Det blev visserli-<br />
149
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
gen mer av allting, men det som framställdes fick en allt mindre omsorgsfull<br />
behandling. Bland de första som uppmärksammade denna<br />
allvarliga kulturella förlust var engelsmännen William Morris och John<br />
Ruskin. Morris var grafiker, diktare och politisk agitator. Han tillhörde<br />
den första generationen marxister och såg ett direkt samband mellan<br />
kapitalens makt och den estetiska utarmningen av vanliga människors<br />
liv. Inspirerad av tecknaren och teoretikern John Ruskins teori om<br />
en medeltid där alla hantverkare också var konstnärer, skapade han<br />
begreppet konsthantverk och etablerade flera arbetsgemenskaper<br />
med hantverkare, vilka skulle fungera som en direkt motrörelse till<br />
den ödeläggande kapitalistiska samhällsordningen. Morris’ arbete för<br />
en förening av konst och hantverk fick långvarig betydelse för den<br />
europeiska designkulturen (bland annat den moderna danska möbelkonsten),<br />
men hans politiska dröm om att bekämpa kapitalismen och<br />
den industriella revolutionen med handgjorda bruksföremål visade<br />
sig snabbt vara en illusion.<br />
Efter Första Världskriget uppstod en ny kraftfull estetisk<br />
och kulturpolitisk rörelse som i motsats till Morris tog utgångspunkt<br />
i samtidens teknologi, vetenskap och rationalitet. Dess ideologiska<br />
rötter var den tyska och österrikiska reformrörelsen som önskade<br />
frigöra och omforma människan genom vegetarisk kost, nudism<br />
och löst sittande kläder. Där reformrörelsen var präglad av art noveau<br />
och naturromantik hade istället den nya rörelsen maskinernas<br />
funktionella, dynamiska skönhet som ideal. Den manifesterade sig<br />
som en reaktion mot den borgerliga klunkestilens sentimentala och<br />
överdekorerade formspråk. Arkitekten Adolf Loos från Österrike<br />
kallade rentav ornamentet för en förbrytelse. Denna nya estetiska<br />
rörelse blev känd som den internationella modernismen eller (i Skandinavien)<br />
som funktionalism. Liksom reformrörelsen drevs den av en<br />
dröm om att frigöra människan fysiskt, andligt och socialt genom att<br />
ändra vårt sätt att leva på, men modernisterna föreställde sig att det<br />
skulle ske genom att få den estetiska kulturen i överensstämmelse med<br />
den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Centrum för denna<br />
rörelse var Bauhausskolan, som öppnade i Weimar 1929 och senare<br />
flyttade till Dessau, där den stängdes av nazisterna 1933. Det var här<br />
arkitekter, målare och konsthantverkare i samarbete utvecklade det<br />
150
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
ideal för klara och rena former, som skulle bli en dominerande stilart<br />
ända till våra dagar.<br />
De skapelser som kom ur den internationella modernismen<br />
under tiden fram till och efter Andra Världskriget representerar den<br />
estetiska höjdpunkten i den teknologiska civilisationens utvecklingshistoria.<br />
Vår kultur har aldrig framstått mer modern och säker på sig<br />
själv än i Mies van der Rohes paviljong till världsutställningen Barcelona<br />
1929. Denna epoks många mästerverk exemplifierar hur starkt<br />
bakomliggande kulturellt ideal inte kan undvika att visa sig i den yttre<br />
formen såsom en omisskännlig estetisk kraft. Innehållet och formen<br />
utgjorde ett sammanhängande helt, men den internationella modernismen<br />
byggde inte i mindre grad på en illusion än Morris rörelse<br />
för konst och hantverk. Dess hus och möbler var inte de industriellt<br />
framställda vidunder de skulle föreställa, utan kostbara handgjorda<br />
konstverk. Tidens teknologi gjorde det helt enkelt inte möjligt att<br />
framställa dem på ett annat sätt. När teknologin äntligen var tillräckligt<br />
utvecklad blev funktionalismens rationella tillgång till formgivningen<br />
det perfekta startskottet för de totalt tröstlösa betongbyggnationer<br />
som sedan bredde ut sig över världen. I stället för att frigöra människan<br />
kom den internationella modernismen att spärra in henne i en<br />
massproducerad fysisk konformitet. Marknadskrafterna var likgiltiga<br />
inför de bakomliggande idealen. Marknaden absorberade de element<br />
från de kulturella rörelserna som kunde utnyttjas kommersiellt och<br />
fortsatte därefter oantastat med sin upplösning av kulturens mening<br />
och sammanhang. Morris konsthantverk och Bauhaustraditionens<br />
produkter slutade därför som bara ännu en kategori av lyxvaror.<br />
7<br />
Vi lever inte längre i en egentlig kultur. Det finns ingen stor form vi<br />
delar med varandra. Allt vad vi har gemensamt är vår identitet som<br />
konsumenter. Världen omkring oss är skapad av marknadskrafterna<br />
och är i den bemärkelsen utan för vår kontroll. Vi rör oss mellan<br />
åtskiljda rum. Små fickor av betydelse som ligger sida vid sida likt<br />
butikerna i köpcentret med var och en sitt sortiment, språk och<br />
regler. Vi försöker finna mening där vi kan, i arbetet och familjen, i<br />
151
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
sport och underhållning. Något har vi gemensamt med någon, annat<br />
med en annan. Vi är förbundna kors och tvärs, eller kanske inte alls,<br />
i ett flimrande universum av transport och mobilkommunikation.<br />
Den enskilda människan hör inte till någon särskild plats, liksom våra<br />
omgivningar heller inte har någon egentlig fast form. På huvudgatan<br />
i den danska småstaden ligger en irländsk pub helt naturligt vid sidan<br />
av en pizzeria och en mexikansk cantina. Det är en del av den såkallade<br />
upplevelseekonomin som försöker förvandla vårt samhälle till en<br />
nöjespark. Människan är i ökande grad beskådare av sitt eget liv. Vi<br />
skall hela tiden informeras om hur saker och ting skall göras. Hur vi<br />
skall klä oss, hur bostaden skall inredas, hur man lagar mat, hur trädgården<br />
skall se ut, hur barnen skall uppfostras, hur man får motion,<br />
hur man slappnar av, hur man utövar sex. Vi kan eller vet tydligen<br />
inte särskilt mycket, men det är inte heller nödvändigt, för vi lever i<br />
en värld där marknaden och teknologin kan leverera prefabricerade<br />
svar på vart och ett av människans behov.<br />
För bara några få århundraden sedan bar en vanlig europeisk<br />
människa den kulturella formen i sitt inre som en sammanhängande<br />
mängd av vetande och kunskap. Därför var de franska sjömännen i de<br />
engelska fånglägren under Napoleonkrigen i stånd att bygga extremt<br />
detaljerade modeller av sina segelfartyg med hjälp av kycklingben, hår<br />
och tygbitar. De hade inga teckningar med sig, men skeppet existerade<br />
inuti dem som en klar och konkret realitet. De gamla kulturerna<br />
byggde upp och förstärkte på det sätt den enskilda människans inre<br />
styrka. Kulturen var likt livet självt ett motentropiskt fenomen. Den<br />
samlade energin i sig och fasthöll och förfinade sin form. Vi lever idag<br />
i en civilisation som fungerar helt motsatt. Den sprider ut energin och<br />
utjämnar den kulturella variationen. Den upplöser oupphörligt sin<br />
egen form och främjar på alla sätt förlusten av betydelse, visdom<br />
och gemenskap. Det råder en direkt förbindelse mellan vår accelererande<br />
förbrukning av jordens lagrade energiresurser och den kulturella<br />
entropin och denna entropiska förlust av energi och ordning<br />
förstärks ytterligare av kommersialismen, marknaden och pengarnas<br />
makt. Masskonsumtionen och omräkningen av varje värde i pengar<br />
driver oss systematiskt mot den minsta gemensamma nämnaren.<br />
Civilisationens dominerande dynamik tränger med obönhörlig kraft<br />
152
10. <strong>SKÖNHETENS</strong> URSPRUNG<br />
ut skönheten och poesin från vår värld till fördel för en desorienterad,<br />
identitetslös medelmåttighet.<br />
Mediernas stora intresse för design, arkitektur och konst<br />
är omvänt proportionell med kvaliteten hos de ting som omger oss.<br />
Den estetiska utarmning som William Morris uppmärksammade<br />
på 1800-talet har fortsatt alltsedan dess. De enskilda, förhärligade<br />
ikonografiska designobjekten existerar som lösrivna atomer utan<br />
sammanhang med det uttryckslösa massiv av produktionsfaciliteter<br />
och infrastruktur de uppstått ur. Vi kan skapa isolerade, superkomplexa,<br />
teknologiska konstruktioner med en stor estetisk kraft som till<br />
exempel flygmaskiner och hängbroar, men den civilisation som dessa<br />
redskap binder samman är berövad själ och känsla. Den fysiska och<br />
kulturella produktionen berättar inte om något annat än kvantitet,<br />
omsättning, tillgänglighet och förtjänst. Vi uppför visserligen massor<br />
av nya pretentiösa museer och operahus, men dessa kulturbyggnader<br />
övertäcker en växande inre tomhet. Det är till exempel samma 20<br />
föreställningar som spelas år ut och år in på världens operascener.<br />
Själva konsten har mist sin förmåga att skapa betydelse. Det sanna<br />
uttrycket för den estetiska kultur vi lever i finns inte bakom glaset<br />
i designmuseets polerade monter, utan i den omkringliggande apparaten<br />
med ventilationsanläggningar, kloaker, avfallskontainrar,<br />
kraftverk, parkeringskällare och larmande trafikådror.<br />
Naturförstöringen och kulturens upplösning är två sidor av samma<br />
sak. Det är samma ekonomiska och teknologiska mekanismer som<br />
ligger bakom och det är samma rationella materialistiska världssyn,<br />
men det betyder också att vi genom att bringa samhället i närmare<br />
överensstämmelse med planetens ekologi kan främja skapandet av<br />
vackra och mer hållbara kulturella formationer. Medvetenheten om<br />
att människan har ett odiskutabelt ansvar för naturens välbefinnande,<br />
kommer med tiden att skapa ett allt klarare gemensamt fokus för<br />
mänsklighetens insatser. Därnäst kommer en växande förståelse av<br />
vårt fundamentala sammanhang med allt levande och med naturen<br />
som helhet i ökande grad befrukta kulturen med mening. Efterhand<br />
som vi förmår sänka samhällets ämnesomsättning och puls, kommer<br />
det att bli allt större plats för människans andliga och musikaliska<br />
153
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
utveckling. Ju mer vi kommer att dämpa det teknologiska larmet,<br />
desto lättare kommer det att bli att höra och känna naturens formskapande<br />
krafter så att vi åter kan ingå i en skapande dialog med<br />
vädret och molnen, med djur och växter, med floder och berg, med<br />
havet, himlen och jorden. Den biologiska evolutionens historia visar<br />
hur alla levande organismer söker sig mot stabilt pulserande morfologiska<br />
mönster. Korta perioder med plötslig förvandling avlöses<br />
av långa tidsrum där organismerna vilar fullkomligt i sina former av<br />
samlad evolutionär visdom, likt havssköldpaddan eller gingkoträdet.<br />
Mänskligheten har länge befunnit sig i en våldsam expansiv förvandlingsprocess<br />
och det är hög tid att vi finner en form som kan bära<br />
oss helskinnade genom det nästa årtusendet eller två. Först måste<br />
vi dock släppa föreställningen om människans teknologiska allmakt<br />
och underkasta oss den natur som under alla omständigheter är förutsättningarna<br />
för vår existens, våra sinnesförnimmelser, känsla och<br />
intelligens, för allt vad vi vet och kan. Vi måste ge upp drömmen om<br />
att uppnå total kontroll över våra liv. I gengäld får vi möjlighet att låta<br />
oss förenas med all skönhets outtömliga källa.<br />
154
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
11<br />
Sanning och upplevelse<br />
1<br />
köNheteNs Natur har förmoDligeN diskuterats av människan i<br />
salla<br />
tider. Vad är det egentligen som gör att somligt är vackert och<br />
annat är fult? Vi vet idag att skönhetsbegreppet är föränderligt och<br />
har manifesterat sig med stora olikheter från kultur till kultur, men<br />
ändå verkar det genom hela vår historia rått enighet om att skönheten<br />
berättar något avgörande viktigt om den värld vi lever i. Människan<br />
har intuitivt känt att det som är vackert också i en eller annan bemärkelse<br />
är sant och gott. Den grekiske filosofen Platons tankar om<br />
ämnet är bland de äldsta vi känner till. Platon menade att skönheten<br />
nådde sitt högsta uttryck i geometrin, eftersom vi där finner de<br />
grundformer och matematiska idéer alla andra element i universum<br />
är uppbyggda av. Platon var dessutom övertygad om att de fenomen<br />
som människan har tillgång till via sina sinnen endast är en oklar och<br />
skugglik projektion av idéernas fullkomliga värld. Skönheten kunde<br />
därför påträffas på de platser där idéernas sfär lyste klarast igenom<br />
stoffets kompakta massa.<br />
Många har genom tiderna upptagits av sammanhanget<br />
mellan skönhet och matematik. Det märks med särskild tydlighet<br />
i musiken där både tonernas inbördes relationer och de rytmiska<br />
strukturerna kan beskrivas i siffror, men också arkitekturen är full<br />
av geometriska relationer och talförhållanden, vilka verkar avslöja<br />
en bakomliggande matematisk ordning. Geometrin har otvivelaktigt<br />
spelat en central, symbolisk och magisk roll för dem som uppförde<br />
155
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
de egyptiska pyramiderna, liksom matematik och geometri var viktig i<br />
konstruktionen av hinduernas tempel och i deras gudabilders precisa<br />
proportioner. Det så kallade gyllne snittet är ett enkelt förhållande<br />
mellan två talstorlekar, vilket i renässansens Europa blev upphöjt till<br />
en universell estetisk formel och använt i proportionerna för böcker,<br />
arkitektur, måleri och skulptur. Gyllne snittet beskrevs första gången<br />
av den forngrekiske matematikern Euklides och har sedan upptagit<br />
många människor på grund av dess anmärkningsvärda matematiska<br />
och geometriska egenskaper. Under 1800-talet började tysken<br />
Adolph Zeising leta efter gyllne snittet i naturen och det visade sig<br />
dyka upp på ett otal ställen, bland annat i relationen mellan stammen<br />
och grenarna hos många olika sorters träd samt i sidornas inbördes<br />
storleksförhållanden hos en lång rad kristallstrukturer. Problemet<br />
med gyllne snittet är att världen är full av vackra fenomen som dessa<br />
talförhållanden inte passar på.<br />
Ljus representerar till exempel en kategori av skönhet som<br />
inte alls låter sig beskrivas matematiskt och ändå har ljus av många<br />
genom tiderna uppfattats som ett uttryck för skönhetens innersta<br />
väsen. Den grekiske filosofen Plotin såg elden som den skönaste av<br />
alla kroppar, eftersom elden rymmer idéns oförkroppsligade ljus. Han<br />
betonade dessutom hur elden överstrålar allt annat och i sig rymmer<br />
alla färger, former och skuggor och därmed avslöjar det identiska<br />
i det olikartade. I många religioner har ljuset en central symbolisk<br />
placering. När den kristna medeltida mystikern Hildegard af Bingen<br />
skulle beskriva sina visioner av Gud, berättade hon att det hon såg<br />
var det renaste, klaraste och brännande ljuset. I hinduernas tempel är<br />
gudabilden omkransad av många tända oljelampor och i den kristna<br />
kyrkan står det tända stearinljus på altaret. De extremt påkostade<br />
glasmosaikerna i de gotiska kyrkorna var inte bara dekorationer. De<br />
var budskap som visade de troende hur gudomligheten genomlyser<br />
världen och fyller den med ljus och färg.<br />
Den tyska filosofen Immanuel Kant ägnade sig åt det estetiska såsom<br />
den sinnliga bekräftelsen för förbindelsen mellan människan och<br />
den bakomliggande ordningen. Även för Kant var världen på ett sätt<br />
genomsiktig eller transcendent och skönheten något som visade sig,<br />
156
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
där som genomsiktigheten var som störst. Han delade sin samtids<br />
begeistring för det överväldigande i den stora och vilda naturen. Här i<br />
det som betecknades som det sublima eller upphöjda, där människan<br />
kunde känna sig överrumplad och uppslukad av sceneriet, såg Kant<br />
världen öppna sig direkt för gudomlighetens väsen. I viss mening är<br />
detta samma upplevelse av förening med naturen som Ludvig Feilberg<br />
fann i en regndroppe på en björnbärsbuske i Botaniska Trädgården.<br />
Skillnaden verkar endast vara en fråga om skala. Vår förmåga att uppleva<br />
skönheten i naturen visar vår absoluta identitet med universum<br />
runt omkring oss. Kanske var det detta Buddha försökte peka på,<br />
när han efter att ha använt alla ord höll upp en blomma framför sina<br />
lärjungar som sitt sista och avslutande budskap.<br />
2<br />
Trots de talrika teorier som under tidernas lopp ställts fram i ämnet<br />
råder ännu stor oenighet om vad som är vackert och varför. Det<br />
kan verka som om den estetiska bedömningen blott är en fråga om<br />
tillvänjning, uppfostran, kulturella referenser och det vi kallar smak,<br />
men skönheten är å andra sidan något vi kan känna igen i objekt från<br />
alla slags kulturer tvärs igenom tid och geografi. Oenighet om vad<br />
som är vackert eller fult ser därför ut att bero på att vi har förmåga<br />
att blanda samman olika nivåer av estetiskt värde. För att befria sig<br />
från denna oklarhet kanske man med fördel kan analysera begreppet<br />
skönhet på samma sätt som Platon gör med begreppet Eros i sin<br />
skrift Symposion. Här låter han Sokrates och sex personer till i ett<br />
sällskap framlägga deras syn på kärlekens gud. En efter en utvidgar<br />
de begreppet Eros med allt nya skikt och aspekter. Först är den enkla<br />
fysiska dragningskraften, sedan kommer sammanhållningen och offerviljan<br />
och därnäst en strävan efter helhet och själens perfektion,<br />
vilken leder till en abstrakt himmelsk Eros, såsom den universella<br />
harmoniserande och sammanbindande kraften. Till sist kulminerar<br />
det hela i Sokrates egen utläggning om Eros likt en visionär förening<br />
med det gudomliga.<br />
På samma sätt som Platon låter sina personer tala om Eros,<br />
är det möjligt att tala om skönheten. Liksom Eros är skönhetens<br />
157
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
utgångspunkt den basala sinnligheten, men ju närmare man kommer<br />
skönheten och ju mer man förstår den, desto tydligare blir det att<br />
dess betydelse måste sträcka sig ut över det enskilda isolerade estetiska<br />
föremålet och omfatta allt större områden av existensen. En av<br />
den europeiska medeltidens viktigaste tänkare, Thomas ab Aquino,<br />
fastslog otvetydigt att skönheten består i tingens sammanhang, både<br />
i sättet de har anpassats i sina syften och i överensstämmelsen mellan<br />
form och stoff. I traktaten ”Om Guds namn” talar han om huset som<br />
skapas av många stenar, vilka ömsesidigt passar samman på samma<br />
sätt som alla universums delar passar samman och förklarar dess vara.<br />
Han drar också slutsatsen att skönheten består i: ”att alla ting, allt<br />
efter det enskildas egenskaper, tillsammans upprättar en ömsesidig<br />
gemenskap.”<br />
Ju bättre tingen passar samman, understödjer varandra och<br />
bidrar till helheten, desto större bör skönheten vara enligt denna definition.<br />
Det gäller inte bara materiella objekt, utan också människans<br />
ande och beteende. Thomas ab Aquino talar om en andlig skönhet<br />
som består i att människans handlingar är: ”välproportionerade på<br />
grund av förståndets ljus.” Skönheten har således i alla tider uppfattats<br />
som ett fenomen med många dimensioner. Begreppen etik och<br />
estetik har visat sig omöjliga att skilja åt i längden. I slutänden måste<br />
det sköna och det goda vara två sidor av samma sak. Om det goda<br />
är fult är det ju inte riktigt gott och om det vackra är ont är det inte<br />
vackert på allvar. Som den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques<br />
Rousseau säger, är det goda endast det vackra såsom handling. I människans<br />
värld är det estetiska en oundviklig aspekt av det etiska och<br />
omvänt. Ju högre grad av överensstämmelse det är mellan dessa båda,<br />
desto högre är det estetiska värdet.<br />
För naturen förhåller det sig annorlunda. Dess skönhet är i princip<br />
betingningslös och absolut. Naturen är där som skönheten finner<br />
sin form och varifrån alla våra begrepp om skönhet kommer. När<br />
vi ändå anser vissa naturområden besitta en större skönhet än andra<br />
beror det på mängden visuell stimulans. Det kan till exempel vara de<br />
dramatiska landskap romantikerna dyrkade där som naturens överväldigande<br />
krafter blir synliga i livets yttersta gränsområden: vassa<br />
158
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
bergstoppar, ismassor och öknar, stormen och det upprörda havet.<br />
Det kan också helt motsatt vara den koncentrerade frodigheten i en<br />
ådal med blomstrande ängsbackar och ett rikt fågelliv eller en gammal<br />
blandskog med gläntor och kullfallna träd, men går vi längre tillbaka<br />
i historien blir bilden komplex. De aspekter av naturen som romantikerna<br />
fann vackra var till exempel något man tidigare uppfattat som<br />
fult, eftersom det ofta talades om ofruktbara och ohälsosamma landskap<br />
och livshotande klimatiska förhållanden. På samma sätt kunde<br />
man tala om vargar och huggormar som osköna djur, eftersom de<br />
betraktades som farliga. Uppfattningen av skönheten och dess motsättning<br />
har i alla tider varit sammansatt av aspekter som är inbördes<br />
relativa och avhängiga omständigheterna.<br />
3<br />
För att närmare bestämma karaktären hos det estetiska värdet, kan<br />
man kanske föreställa sig fenomenet inskrivet i ett diagram med två<br />
axlar. En lodrät som beskriver värdet av det estetiska innehållet i det<br />
enskilda föremålet och en vågrät som beskriver det estetiska värdet<br />
hos det sammanhang som tingen ingår i. Nederst på den lodräta axeln<br />
kommer vi att finna föremål där ingen bekymrat sig om formen,<br />
bearbetningen eller materialets kvalitet. Ett exempel kunde vara souveniren,<br />
vars enda syfte är att fånga kundens uppmärksamhet ett helt<br />
kort ögonblick. De är framställda billigast möjligt för att maximera<br />
förtjänsten, men de försöker ändå att framstå som något fint, kanske<br />
till och med dyrbart. I realiteten är de endast tecken i syfte att stimulera<br />
beskådarens köplust. Deras verkan är en kalkylerad lögn, liksom den<br />
prostituerades intresse för sin kund. Om ett föremål av detta slag skall<br />
uppfattas som vackert eller det motsatta hänger uteslutande på vilka<br />
associationer som är förbundna med sinnesintrycket. Värdefullheten<br />
är därför också av helt subjektiv karaktär. Om en souvenir påminner<br />
ägaren om en lycklig episod, kommer han eller hon ofta att uppfatta<br />
föremålet som vackert oavsett utseendet.<br />
Denna lägsta form av estetiskt värde trivs i kraft av traditionellt nedvärderat,<br />
ytligt och vulgärt verkningsmedel. Vid mitten av 1980-talet<br />
159
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
blir ytligheten emellertid för en period upphöjd till att vara en kvalitet<br />
i sig själv. Det sker genom att den europeiska kulturen de åren når<br />
en avgörande vändpunkt. Sedan det moderna genombrottet omkring<br />
1950 hade den ena stilarten avlöst den andra inom konst, musik och<br />
mode i en linjär och väldefinierad ordningsföljd. Ingen kände det<br />
minsta tvivel om vad som var det allra senaste, men möjligheterna<br />
för formmässig variation var uttömda och genomtröskade till den<br />
grad att det enda man kunde komma på var att låta alla stilarter finnas<br />
närvarande, tillgängliga på samma gång (se kap. 16). Tiden döpte<br />
sig själv till postmodernism och i arkitekturen blev denna eftermodernism<br />
faktiskt ett slags självständig stilart. Den lät sig bland annat<br />
inspireras av Las Vegas kulissarkitektur och karaktäriserades av en<br />
sammanblandning av många olika historiska formspråk och ett flitigt<br />
bruk av förstärkta visuella effekter.<br />
Postmodernismen var knuten till en tid som hade blivit<br />
trött på att tänka. De komplicerade moraliska och politiska problemställningar<br />
som präglat den västliga diskursen sedan 1960-talet stod<br />
många människor upp i halsen. De var trötta på att känna ansvar för<br />
nöden i tredje världen, trötta på att höra om ekologi och återvinning,<br />
feminism, fredsrörelser och socialister. De nya politiska ikonerna var<br />
Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Den ena blandade obesvärat<br />
fiktion och verklighet i sin framtoning och retorik. Den andra vann<br />
sitt första val med en kampanj designad i minsta detalj av tidens ledande<br />
internationella reklambyrå Saatchi & Saatchi. Budskapet var,<br />
att den kapitalistiska världen var entydigt bra och att girighet gjorde<br />
alla rikare. Det unga framstormande näringslivsfolket, yuppiesarna,<br />
fick en central kulturell placering och i intellektuella kretsar började<br />
man diskutera vad det egentligen var för fel med att vara ytlig. Vi<br />
lever ju i en värld av bilder, av begär och tillfredsställelse så varför<br />
överhuvudtaget bekymra sig om substans? Det ena kunde väl vara<br />
lika bra som det andra.<br />
Resultatet blev bland annat att 1980-talet kom att karaktäriseras<br />
av en starkt ironisk språkton och av ett utbrett intresse för<br />
användning av begreppet kitsch, ett tyskt ord som hänvisar till tarvligt<br />
framställda föremål och dålig smak. I princip är det självfallet<br />
inte något fel med varken ironi eller kitsch. En självlysande jungfru<br />
160
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
Maria-figur av plast kan rymma en charmerande naivitet i kraft av sina<br />
billiga och sentimentala verkningar, men det enskilda kitschföremålet<br />
kan endast uppbära estetiskt värde som kommentar till något annat,<br />
liksom ironin endast fungerar så länge det är någon som tar något<br />
på allvar. Problemet med den postmoderna ytligheten var att den ignorerade<br />
att världen har mer än en dimension. Utan djupet mister vi<br />
förbindelsen till det som skapar mening och sammanhang i tillvaron.<br />
På samma sätt mister vi förbindelsen till naturförutsättningarna, när<br />
matvaruindustrin förfalskar vår mat med kemiska tillsatsämnen och<br />
får oidentifierbart biologiskt material att smaka och se ut som något<br />
det inte är.<br />
4<br />
På den vågräta axeln som beskriver det estetiska värdet hos föremålens<br />
inbördes sammanhang, kan vi finna nollpunkten där möjligheten att<br />
etablera ett estetiskt kontinuum angrips som hårdast. Det kunde till<br />
exempel vara många av de fenomen som förknippas med reklam och<br />
marknadsföring. Reklamens syfte är ju ofta att manipulera mottagarens<br />
verklighetsuppfattning med alla tillgängliga medel. Istället för att<br />
skapa klarhet och insikt försöker den medvetet förvränga bilden och<br />
desorientera beskådaren. Ingen annan påverkan på våra sinnen och<br />
upplevelser är så underminerande för den enskildes förnimmelsen av<br />
de egna egentliga behoven eller förståelse för tingens betydelse och<br />
sammanhang. Reklamen har ytligheten som sitt exklusiva territorium.<br />
Den packar så att säga in världen i en tunn folie av lögn, illusion och<br />
förförelse och de stimulerar de mest primitiva och självcentrerade<br />
instinkterna hos människan. Reklamens uppgift är att göra oss permanent<br />
otillfredsställda med oss själva och det liv vi lever, så att det<br />
hela tiden kan genereras nya ouppfyllda behov.<br />
Den enskilda reklambilden kan sägas ha en hög estetisk<br />
kvalitet, men reklam och marknadsföring är som helhet en central<br />
drivande kraft i konsumismen och den kommersiella upplösningen<br />
av vår kultur. Därutöver är marknadsföringen en överallt förekommande<br />
störningskälla. Var vi än vänder blicken i det offentliga rummet<br />
tränger den sig på med högröstade hänvisningar vi aldrig bett om,<br />
161
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
men inte har möjlighet att undvika. Detta är emellertid bara den yttersta<br />
fronten i reklamens verkan. Symbiosen mellan massmedier och<br />
marknadsföring har medfört att en väsentlig del av alla mediaprodukter<br />
är skapade specifikt som transportmedel och avlämningsplatser<br />
för kommersiella budskap. Vi är således i ökande grad instängda i ett<br />
universum av merkantil medvetenhetsmanipulation. Med reklamens<br />
dominerande kulturella position har det överordnade budskapet i vår<br />
civilisation blivit att människan inte har annat att sträva efter än en<br />
konstant ökad materiell konsumtion.<br />
Den oupphörliga störningen av människans förmåga att<br />
känna och förstå sina egna behov, gör oss allt mer sårbara inför<br />
reklamens manipulation och bedrägeri. Ju mer påverkade vi blir av<br />
reklamen, desto mer kommer vi att anse de kommersiella budskapen<br />
vara vår primära kultur. Marknadsföringen blir den stimulans som<br />
ger näring åt människans livslust. En virtuell, sexualiserad och pirrande<br />
sinnlighet som fasthåller den enskilde i ett permanent tillstånd<br />
av längtan efter att konsumera. Reklamen säger oss att det alltid finns<br />
något nytt och mer som vi kan ha begär till. De framvisar världen<br />
som en ström av attraktiva livsförbättrande produkter som flyter<br />
emot oss. Lysande föremål omgivna av de mest attraktiva bilder och<br />
begrepp lämnar oss snabbt tomma, förvirrade, rastlösa och hungriga<br />
efter mer.<br />
Märkesvarufetischismen som på allvar bröt igenom på 1980-talet<br />
är det mest direkta uttrycket för reklamens makt. Varumärkena är<br />
enbart tecken och därför utan annan substans än den vi läser in i dem.<br />
På grund av de associationer reklamen har byggt upp omkring dessa<br />
tecken är de i stånd att förläna ett särskilt förhöjt symboliskt värde<br />
på den vara de pryder. Den emblematiska kraften hos varumärket<br />
är således en illusion, skapad genom ihärdig propaganda. Det finns<br />
inget egentligt sammanhang mellan föremålet och det märke det påförts.<br />
Märket kan obesvärat flyttas från den ena produkttypen till den<br />
andra, likt Virgin som en gång var ett skivmärke, men som nu också<br />
är ett flygbolag och en läskedryck. På detta sätt representerar märkesvarorna<br />
ett osedvanligt primitivt stadium i mänsklighetens historia.<br />
Märket är en fetischistisk amulett som, i motsättning till exempelvis<br />
162
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
den eskimåiska fångstmannens jakttalisman, är utan någon form av<br />
djupare existentiell mening. Dess dragningskraft är uttryck för en<br />
betingningslös mental kapitulation för de kommersiella krafternas<br />
propagandistiska övermakt.<br />
5<br />
Det tidigare diagrammet förklarar hur den enskilda reklamen kan ha<br />
ett högt estetiskt värde, samtidigt som fenomenet marknadsföring<br />
som helhet utgör en utomordentligt giftig form av estetisk och mental<br />
förorening. Reklamens estetiska kvalitet är inte förbunden med<br />
dess verkningar, utan är av formell och språklig karaktär och har med<br />
begrepp som elegans, precision, syntax och uttryckskraft att göra. De<br />
formella skönhetskriterierna är generella egenskaper, vilka i princip<br />
finns överallt i den kulturella produktionen. Ju högre grad dessa förhållanden<br />
uppfyllts, ju mer intelligens, vetande, känsla och omsorg<br />
som inskrivs i föremålet, desto större enighet kommer det att vara<br />
om att den är vacker. Den formella estetiken har inte någon direkt<br />
förbindelse med innehållets art, men det betyder inte att den är utan<br />
eget etiskt värde.<br />
Även när den används i de mest omoraliska sammanhang<br />
finns det en etisk aspekt i den formella estetiken, som till exempel i<br />
Leni Riefenstahl’s propagandafilm för det tyska nazistpartiet. Hennes<br />
film ”Triumph des Willens” från 1934 om partidagarna i Nürnberg<br />
räknas bland dokumentärfilmkonstens estetiska höjdpunkter. Inte på<br />
grund av budskapet, utan för att den demonstrerar en stor visuell<br />
intelligens och en kompromisslös vilja att skapa ett precist och sammanhängande<br />
filmiskt uttryck. Filmens etik består i den omtanke som<br />
lagts in i formspråket. Arbetet representerar en konstnärlig moral som<br />
tar beskådaren på allvar som medmänniska. Genom den formella<br />
estetiska disciplinen tillför människan på det sättet sina omgivningar<br />
en viss mängd andlig närvaro och värdighet, även om syftet kan betecknas<br />
som ont.<br />
En vacker kniv kan användas till att begå ett brutalt mord,<br />
men det betyder inte att det råder en överensstämmelse mellan det<br />
vackra och det onda. Om man tycker atombombens svamphattsmoln<br />
163
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
är obeskrivligt vackert eller fascineras av bilderna på de elegant sammanstörtande<br />
tvillingtornen i New York, kan man kanske lätt tro att<br />
det är ondskan de bär i sin egen skönhet, men det estetiskt tilldragande<br />
hos de två fenomenen består till synes av de överväldigande<br />
naturkrafter de är inblandade i och inte i händelsernas konsekvenser.<br />
På samma sått kan grovt våld i den filmiska fiktionen framstå som<br />
ett förfinat estetiskt verkningsmedel, för att det man ser inte är våld,<br />
utan ett vackert koreograferat förlopp av rörelser – som i en balett.<br />
Det onda, förstått såsom det som gör ont: lemlästning, tortyr, allvarlig<br />
sjukdom eller svält är omöjligt att uppleva som vackert om man<br />
befinner sig mitt i det. Inte ens tortyrbödeln är estetiskt attraherad av<br />
ondskan, för om han verkligen såg lidandet och kände med det skulle<br />
inte heller han vara i stånd att fortsätta med sina handlingar.<br />
6<br />
När de första levande organismerna började röra på sig smakade och<br />
luktade de sig fram i världen, molekyl för molekyl. Det som lät sig<br />
omsättas i deras egen biologiska kemi intog de som föda och allt<br />
annat undgick de. Det var i den bemärkelsen en fullständig överensstämmelse<br />
mellan sanning och sinnesintryck. Livet var identiskt med<br />
det som smakade och luktade gott. Idag befinner vi oss på en något<br />
mer komplicerad plats i den biologiska evolutionen och vi är långt<br />
ifrån så beroende av våra sinnen som människan var för blott några<br />
få generationer sedan. Ja, emellanåt kan man till och med höra att vår<br />
sinnesapparat beskrivs som föråldrad, eftersom det sätt vi uppfattar<br />
omvärlden på utvecklats för att vägleda oss under villkor, som var<br />
mycket annorlunda än de vi lever under idag. Inte desto mindre är<br />
sinnena det enda instrument vi har för att precist bedöma karaktären<br />
hos vår omgivning. Om vi vill förstå den värld vi lever i är vi nödgade<br />
att komma på vad vi inte tål genom smak och lukt, beröring, syn och<br />
hörsel. Det är via denna primära erfarenhet som världen får sin form,<br />
innehåll och mening. De direkta sinnesintrycken av de materiella<br />
kvaliteterna är där vårt medvetande om världens beskaffenhet måste<br />
börja.<br />
164
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
Människans sinnen har emellertid förslöats efterhand som vi har lagt<br />
över ett allt större ansvar för vår välfärd på teknologin. Vi reagerar<br />
fortfarande spontant på våldsamma sinnesintryck som plötsligt högt<br />
ljud, brännande värme och skärande ljud, men vi har inte användning<br />
av uppmärksamhet på de små nyansskillnader som tidigare kunde<br />
vara avgörande för människans överlevnad. Den skarpa insiktsfulla<br />
sinnesupplevelsen av landskap, väder och material har avlösts<br />
av skyltar, varudeklarationer, väderprognoser och satellitnavigation.<br />
Temperaturen omkring oss är automatiskt reglerad mesta delen av<br />
dygnet. Våra omgivningar är i stor utsträckning doftlösa och sterila eller<br />
maskerade av syntetiska lukter. Även människans egen kroppslukt<br />
försöker många förtränga med deodorant och parfym. De matvaror<br />
vi köper är ofta gömda bakom flera lager av emballage. Det mesta<br />
är standardiserade industriprodukter, vilkas upphov är svårt att bestämma.<br />
Frukt och grönsaker är i stor utsträckning utsatta för kemisk<br />
behandling som tar bort deras smak och doft till förmån för ett felfritt<br />
utseende. Man kan säga att våra sinnesintryck på väsentliga områden<br />
reducerats till smalast möjliga bandbredd.<br />
När vi luktar på något ruttet äcklas vi instinktivt, för rutten mat är<br />
farlig för oss, men vi har inte samma effektiva försvarsmekanismer<br />
för industriellt standardiserade och kemiskt manipulerade matvaror.<br />
De konstgjorda smak- och färgämnena har ju just utvecklats för att<br />
lura vår sinnesapparat. Vi kan inte direkt smaka den estetiska utarmningen<br />
eller lukta oss till den ekologiska förstöring som produktionen<br />
bidragit till. Fast kanske kan vi ändå förnimma att det är något som<br />
inte är som det skall vara, liksom djuren i Köpenhamns Zoologiska<br />
Have som alltid föredrar ekologiskt odlade grönsaker och frukt om de<br />
får välja. Ett uttryck för en sådan intuitiv förnimmelse kunde vara det<br />
anmärkningsvärt utbredda intresset för kök, kockar och kokböcker<br />
av alla slag. Vi har visserligen aldrig i mänsklighetens historia använt<br />
så lite tid och uppmärksamhet på vår mat, men vi tycker om att se på<br />
tevebilder av färska grönsaker som tillreds och höra på gastronomer<br />
som talar om mjölk som smakar av den äng där kon gått och betat.<br />
Innerst inne förnimmer de flesta bristen på det sinnligas närvaro i<br />
deras liv. Men närvaron kan bara uppstå genom en uthållig använd-<br />
165
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ning av sinnena, i förening med en aktiv ansträngning att förstå varför<br />
världen känns och ser ut som den gör.<br />
Lukt och smak såväl som beröring, akustik och synintryck<br />
berättar för oss om saker och ting passar samman och om vi passar<br />
med dem. Utan de grundade reflekterande sinnesupplevelserna är vi<br />
ur stånd att bedöma i vilken grad de material som omger oss, hjälper<br />
till att förankra oss i världen eller det motsatta. Syntetiska material<br />
kan till exempel omedelbart verka snygga och praktiska. Teflon, goretex<br />
och de många nya nanoimpregneringsämnena är kända för deras<br />
otroliga förmåga att avvisa vatten, fett och smuts, men den avvisande<br />
kvaliteten verkar också gälla mer generellt för de syntetiska materialens<br />
estetiska verkan. Det finns ofta en endimensionalitet i materialen,<br />
som gör dem starkt monotona i större mängder. Syntetiska material<br />
åldras dessutom i allmänhet med mycket lite behag. Från det ögonblick<br />
de börjar mista sin industriella glans kommer de snabbt att likna<br />
avfall. Detta är helt motsatt hos naturmaterialen som ofta åldras på<br />
ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet. Det<br />
är som om de rymmer en stor mängd upplagrad erfarenhet, som om<br />
detaljrikedomen först på allvar avslöjas i förfallsprocessen.<br />
Våra sinnesupplevelsers primära funktion är att få oss i kontakt<br />
med omvärlden. Ju djupare denna kontakt är, desto större är vår<br />
livskänsla. En människa kan försöka lura sinnena med konstgjorda<br />
sötningsmedel, kanske för att hon söker sötmans stimulans utan<br />
att vilja kännas vid kolhydraternas verkningar på kroppen, men det<br />
konstgjorda sötningsmedlet lämnar vår ämnesomsättning förvirrad<br />
och otillfredsställd och med ett starkt ökat krav på näring. Liksom<br />
plastavfall är onedbrytbart i naturen interagerar molekylerna i det<br />
syntetiska sötningsmedlet överhuvudtaget inte med människans biologi<br />
och hamnar till slut i oförtunnad form som kemisk förorening<br />
i vattenmiljön omkring oss. Den äkta sötman i honung och mogen<br />
frukt är inte bara en tillfällig och meningslös smak, utan essensen<br />
av de förädlade sockerämnenas värde för livets kraft och utveckling.<br />
Njutningen av sockrets sötma kan inte skiljas från dess verkan som<br />
oförtunnat bränsle för våra kroppsliga funktioner.<br />
166
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
En stad av ler- eller trähus består av idel kommunicerande och inbjudande<br />
ytor, fulla av taktila nyanser, färgspel och liv. Deras doft skiftar<br />
med luftens fuktighet och de tillför ljuden mellan husen en varm och<br />
vänlig klang. En stad av glas och stål består däremot av ytor som är<br />
avvisande och livlösa. De har ingen lukt, varken god eller dålig och<br />
deras akustik är hård och larmande. Om vi vill förstå den värld vi<br />
skapat måste vi anstränga oss för att registrera hur den känns. Vi<br />
måste till exempel lära oss att lyssna på det intensiva oljudet i städerna<br />
från motorfordon, ventilationsanläggningar, maskinverktyg och högtalare.<br />
Hälften av världens befolkning lever idag i stadsområden och<br />
på många håll är oväsendets nivå direkt sjukdomsframkallande. Om<br />
människor kan föredrar de att bo på ställen där det är lugnt, liksom<br />
de föredrar natursköna omgivningar. Det framgår av priserna på<br />
bostadsmarknaden. Det är viktigt att vi lyssnar på oväsendet, för det<br />
vi hör är ljuden från vår civilisations desorienterade rastlöshet. Det<br />
hjälper inte att fly eller att sätta ljuddämpande glas i fönstren. Bara<br />
genom att ändra de förhållanden som producerar larmet kan vi finna<br />
det lugn som de flesta innerst inne längtar efter. När så många betalar<br />
dyrt för madrasser och sängkläder av de finaste naturmaterial är det<br />
för att det känns riktigt. Just i sömnen, där vi slipper civilisationen<br />
och överlämnar oss till nattens svarta kosmos, vill vi gärna vara nära<br />
något som våra kroppar omedelbart förstår. Naturmaterialen känns<br />
som en del av livet självt. Det är som om deras biologiska struktur<br />
talar direkt till och in i vår egen biologi. På det viset kan vi genom den<br />
uppmärksamma sinnesupplevelsen tillägna oss en vetskap, som når<br />
långt ut över språkets räckvidd.<br />
7<br />
Skönheten är sammansatt av element som pekar mot en större helhet.<br />
Redan under medeltiden fastslog Thomas ab Aquino att skönheten<br />
inte bara består i föremålens proportioner och överensstämmelsen<br />
mellan material, form och föremål, utan också i sammanhanget mellan<br />
föremålen och deras omgivningar. Det kallades av Peter Zinkernagel<br />
för de logiska relationerna. Inget objekt existerar isolerat som<br />
ett ting i sig självt. Betydelsen och det estetiska värdet är bestämt<br />
167
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
av omständigheterna, liksom av de materiella och formella elementen<br />
som ligger under helhetsbilden. Till exempel kunde en teknisk<br />
anläggning för industriell massproduktion av svin vara uppfört av<br />
de bästa material och ritat av den mest framstående arkitekt, men<br />
anläggningens mål skulle ändå få det att framstå som en isolerad,<br />
hemlighetsfull och tillstängd dödsfabrik. Ju mer man förstod vad som<br />
försiggick i fabriken och om produktionens konsekvenser för livet på<br />
jorden, desto fulare skulle bilden bli. Skönheten kan inte skiljas från<br />
vårt vetande om det vi ser. Även guld kan mista något av sin glans<br />
när man vet att utvinningen av denna metall förorenar gruvområdena<br />
med stora mängder av det extremt giftiga ämnet cyankalium.<br />
Thomas ab Aquino var kristen teolog på 1400-talet. Hans ärende<br />
var att förklara hur Gud manifestar sig i världen. När han säger att<br />
skönheten uppstår av tingens ömsesidiga anpassning och gemenskap,<br />
kunde det dock lika väl vara ett försök att definiera förutsättningarna<br />
för en ekologisk estetik. Thomas ab Aquino ser Gud i förbindelsen<br />
mellan helheten och de enskilda delarna och för honom är skönheten<br />
ett uttryck för en gudomlig ordning, men man behöver inte ge orsaken<br />
till denna ordning ett namn. Vi kan nöja oss med att konstatera att<br />
om man uppmärksamt följer skönhetens väg, lyfter den ens sinne från<br />
behaget i det isolerade sinnesintrycket och vidare till allt större cirklar<br />
av sammanhang och interaktion. Ekologi är läran om organismernas<br />
ömsesidiga anpassning till varandra och de naturgivna villkoren. Begreppet<br />
omfattar hela livssfären från den mest fundamentala biologi<br />
till människans samhälle, språk och kultur. Den ekologiska estetiken<br />
består i tingens sätt att fungera tillsammans på. Man kan kanske säga<br />
att det är ingången till en kärleksaffär av samma slag som den Platon<br />
beskriver i Symposion. Det börjar med den fysiska attraktionen och<br />
en vänskap, som till slut för till mötet med existensens absoluta och<br />
kosmiska enhet.<br />
Tänkande och rationalitet har begränsad räckvidd. Det är bara ett<br />
visst antal steg vi kan gå på den vägen innan vi stöter på paradoxer,<br />
motstridiga informationer och oförenliga storheter. Orsaken är att<br />
allt i världen är förbundet med allt annat. I ett sådant fält av oändlig<br />
168
11. SANNING OCH UPPLEVELSE<br />
komplexitet kan det endast låta sig göra att överskåda områden och<br />
händelseförlopp, vilka i förväg är noga definierade och reducerade till<br />
minst möjliga. Om vi skall försöka förstå livet som ett sammanhängande<br />
helt är vi tvungna att använda vår egen intuition och förnimmelse,<br />
det vill säga vi måste finna ut hur saker och situationer vid<br />
varje tillfälle känns. Skönheten är vårt viktigaste pendelutslag. Den<br />
berättar för oss om vad som är gott och sant genom att visa oss<br />
förbindelsen mellan den enskilda delen och helheten. Skönheten gör<br />
oss uppmärksamma på en gemenskap som är mer betydelsefull än vår<br />
egen isolerade existens. Ja, som är själva den bakomliggande universalitet<br />
varifrån all betydelse kommer. Genom att följa skönheten kan<br />
vi inte undgå att skapa ett samhälle som står i överensstämmelse med<br />
naturens innersta väsen, men för att gå den vägen fordras det att vi<br />
utvecklar och förfinar vår förmåga att känna om allt är som det skall<br />
vara, om livet trivs omkring oss och om vi själva trivs med livet.<br />
169
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
12<br />
Pengar<br />
1<br />
eNgar är fruset liv. Det är koncentrerat bränsle som kan omsät-<br />
Ptas<br />
till vad som helst, bra eller dåligt. Pengar är makt i ren kemisk<br />
form. Det är en rå materiell kraft som med största lätthet kan korrumpera<br />
en människa och förvrida hennes förmåga att känna och se<br />
klart och därför har mänsklighetens gamla visdomstraditioner alltid<br />
uppmanat oss att umgås med pengar med största varsamhet. I det<br />
avsnitt i Matteusevangeliet som kallas för Bergspredikan, säger Jesus<br />
direkt att människan inte kan tjäna både Gud och Mammon på samma<br />
gång. Han prisar fattigdomen och inskärper att människan inte skall<br />
samla på sig skatter på jorden, för livet är mer än mat och kläder. Det<br />
berättas om det indiska helgonet Sri Ramakrishna på 1800-talet att<br />
han rös av köldfrossa om man berörde honom med pengar, även när<br />
han sov. Pengasaker har en tendens att göra människans hjärta hårt<br />
och sinnet själviskt och därför är det en allmän erfarenhet att det inte<br />
är bra om det kommer pengar mellan vänner.<br />
Går man några få generationer tillbaka var personliga ekonomiska<br />
angelägenheter inte något anständiga människor talade om.<br />
Det ansågs vara ett vulgärt och opassande samtalsämne. Ekonomiska<br />
förhållanden spelade visserligen samma centrala roll för människors<br />
materiella levebröd som idag, men det fanns en förståelse för att<br />
kulturellt och andligt skapande representerade de egentliga värdena<br />
i tillvaron. Många rika handelsfolk och fabrikanter använde således<br />
170
12. PENGAR<br />
sina förmögenheter på arkitektur, konst och musik för att härigenom<br />
framvisa en personlighet som lyfte sig utöver den råa ekonomiska<br />
sfären. Affärerna betraktades som en nödvändig bas för den egentliga<br />
tillvaron och inte som något bra i sig. Tvärtom rådde en utbredd uppfattning<br />
att affärslivet hade en förgrovande inverkan på människan.<br />
Stora förtjänster och höga räntor ansågs som ett obehagligt tecken på<br />
girighet och det var inte ovanligt, att människor utanför affärsvärlden<br />
betraktade förtjänster på aktier och andra spekulationsvinster som<br />
mindre aktningsvärda än lönen för ett ärligt arbete. Det var en utbredd<br />
uppfattning att en människas värdighet gick före hennes/hans<br />
ekonomiska förmåga. Så sent som i mitten av 1900-talet varnade den<br />
inflytelserika ekonomen John Maynard Keynes mot ”att övervärdera<br />
viktigheten av ekonomiska problem eller ignorera saker av större<br />
och mer permanent betydelse till fördel för en påstådd ekonomisk<br />
nödvändighet.”<br />
Ju rikare vi med tiden blev, desto mer har pengarna emellertid<br />
kommit att betyda i våra liv. Det är inte längre någon skam att<br />
tala om snabba förtjänster och lukrativa investeringar. Vi är rentav<br />
vana att värdera en människas personliga framgång efter hans eller<br />
hennes ekonomiska förmåga, precis som professionella golfspelare<br />
som rankas efter årlig förtjänst.<br />
Det finns en allmän beundran för rikedom. Det sätt förmögenheten<br />
kommit till på spelar en mindre roll, liksom det saknar<br />
betydelse vad pengarna används till. Det är ingen som förväntar sig<br />
att nutidens välbärgade skall visa något särskilt intresse för andligt eller<br />
kulturellt skapande. De behöver endast demonstrera sin köpkraft<br />
genom en iögonfallande konsumtion. Det ekonomiska tänkandet har<br />
blivit en helt dominerande aspekt av vårt sätt att se världen på. Medierna<br />
håller oss konstant orienterade om utvecklingen i näringslivet.<br />
Vi hör om exportframgångar, verksamhetsfusioner och överskott. Vi<br />
informeras dagligen om kurserna på aktier och obligationer, om räntans<br />
rörelser och prisutvecklingen på fast egendom. För den enskilda<br />
människan har livet antagit formen för en ekonomisk kalkyl. Vi börjar<br />
investera i pensionsfonder från den dag vi träder in på arbetsmarknaden<br />
och tecknar fler och fler försäkringar mot oförutsedda händelser.<br />
Världen omkring oss är i ökande grad prismärkt. I stället för kultur<br />
171
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
har vi fått en såkallad upplevelseekonomi, där pengar och omsättning<br />
är de enda värden som verkligen tas på allvar. Till och med när det<br />
offentliga bidraget till konsten skall rättfärdigas hänvisas det till de<br />
kreativa processernas ekonomiska ”spin-off ”.<br />
Mänskligheten har blivit offer för en ödeläggande ekonomisk<br />
logik. Från att en gång ha varit ett sekundärt redskap har<br />
ekonomin blivit själva målet för vår existens. I detta perspektiv är<br />
ekonomisk tillväxt ett odiskutabelt gott, oavsett vilka konsekvenser<br />
det kan ha för livet på jorden. Detta är den rationella materialismens<br />
avslutande fas. Varje försök att fasthålla illusionen om en djupare mening<br />
i tillvaron ges upp till fördel för en ren och oförfalskad nihilism.<br />
Sanningen är det som betalar sig bäst. En absurd lågpunkt i denna<br />
ekonomiska logik kom 1998 med utgivningen av ”Världens sanna<br />
tillstånd” av Bjørn Lomborg. Denna lektor i statistik förtrollade för<br />
en kort stund en hel värld med sin sifferkonst som kunde översätta de<br />
mest skilda fenomen till samma ekonomiska måttstock. Han lyckades<br />
på det sättet prissätta resultatet av 3,5 miljarder års evolutionshistoria.<br />
Slutsatsen var till mångas överraskning att det skulle vara en dålig affär<br />
att försöka rädda jordens biologiska mångfald. Det Lomborg visade<br />
var emellertid först och främst att varken livets komplexitet eller dess<br />
substans låter sig infångas av lineära ekonomiska beräkningar.<br />
2<br />
Ingen ekonomisk felkalkylering har visat sig vara större än hur vi<br />
genom tiderna har bokfört naturens resurser. Den engelska ekonomen<br />
E. F. Schumacher framställde problemet med stor enkelhet i sitt<br />
huvudverk ”Small is Beautiful” från 1973. Han konstaterade att det<br />
ekonomiska värdet hos jordens geologi och biosfär figurerar i våra räkenskaper<br />
såsom en intäkt, men i verkligheten är det vårt kapital och<br />
det vi tar av när vi tömmer jorden från mineraler, olja och färskvatten,<br />
när vi fäller skogarna, överfiskar havet och utpinar det fruktbara<br />
mullagret. Till omkring Andra Världskriget var detta räknefel inte så<br />
uppenbart, skriver Schumacher, men sedan har produktionen vuxit<br />
sådant omfång att vi på tre årtionden har förbrukat lika mycket av<br />
jordens rikedomar som mänskligheten gjorde i hela den samlade his-<br />
172
12. PENGAR<br />
torien fram till denna tidpunkt. Kapitalet utplundras framför ögonen<br />
på oss. Vi håller på att köra verksamheten Jorden i sank, även om<br />
räkenskaperna ser nog så strålande ut. Schumacher uppmärksammar<br />
också att vi gör om det fel som har fört till sammanbrott i de flesta civilisationer<br />
som föregått vår. Förr eller senare kom de att överbelasta<br />
den ekologi de levde av då. Skillnaden är bara att vi idag inte bara vet<br />
vad som försiggår, utan också genomför förstöringen i global skala.<br />
Jorden är förutsättningen för våra liv. Den är ett gemensamt<br />
villkor för allt levande och en oåtskiljelig del av detta att vara vid liv.<br />
Jorden har fostrat människan. Den är vårt arv och vårt ansvar. Dess<br />
rikedomar tillhör av uppenbara orsaker alla. Ingen kan med någon<br />
logisk rätt peka på ett område på jorden och säga att det är mitt och<br />
ingen annans, men inte desto mindre lever vi med en ordning där det<br />
mesta av jorden är underlagd privat egendomsrätt. Så har det inte<br />
alltid varit. Det är bara några få årtusenden sedan som beväpnade<br />
feodalherrar med våld började stjäla jorden från allmänheten. Även<br />
under lång tid därefter förblev stora landområden i Europa kollektiv<br />
egendom som alla i en by hade brukningsrätt av. Privatiseringen av<br />
landskapet såsom vi känner det idag är resultatet av den så kallade enclosure-rörelsen,<br />
vilken bredde ut sig från England över kontinenten<br />
under tiden från 15- till 1700-talet. Här delade den landbesuttna klassen<br />
upp de tidigare allmänna arealerna mellan sig och gjorde jorden<br />
till ett ekonomiskt objekt som kunde köpas och säljas som vilken<br />
vara som helst. Äganderätten till jorden medförde att en liten grupp<br />
människor blev omåttligt mer välbärgade och maktfulla än alla andra.<br />
Det var bland annat denna ojämlikhet som de republikanska revolutionerna<br />
i Frankrike och USA var tänkta att göra upp med. Idealet<br />
för dessa uppror var att alla fötts likvärdiga och därför hade krav på<br />
likvärdiga möjligheter. När de nya författningarna dock skulle skrivas<br />
kom de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, för det var ju trots<br />
allt jordägarna själva som höll i pennan. En av den amerikanska författningens<br />
huvudförfattare, Madison, sa direkt att avsikten var ”att<br />
säkra den välbärgade minoriteten mot flertalet.” På detta vis kom de<br />
moderna demokratierna att grundas på en lag som var fundamentalt<br />
och genomgripande odemokratisk.<br />
173
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Jord är inte som andra varor på marknaden. Man kan inte öka dess<br />
mängd genom ökad produktion när efterfrågan stiger i vädret. Jorden<br />
har en begränsad utsträckning och hos den areal som finns tillgänglig<br />
är bruksvärdena mycket olika. Stora områden är inte annat än<br />
ofruktbar öken och otillgängliga bergsområden, andra ställen är det<br />
betesmarker, skogar och vattendrag. Där som samhällets utveckling<br />
är som mest intensiv stiger också landets värde mest. De som äger<br />
jord just där, skördar utan att röra ett finger, resultatet av samhällets<br />
kollektiva arbetsinsats. Den amerikanske samhällsekonomiska tänkaren<br />
Henry George uppmärksammade i slutet av 1800-talet denna<br />
orimlighet och skapade en omfattande ekonomisk teori grundad på<br />
kollektiv äganderätt till all jord. Henry George publicerade sin teori<br />
i det banbrytande verket ”Framsteg och fattigdom” 1880. Många av<br />
de ekonomiska förutsättningarna för hans tankar gäller inte längre<br />
idag, men hans huvudsynpunkt är lika kraftfull och övertygande nu<br />
som då den ställdes fram första gången. Den privata äganderätten<br />
av jorden är själva utgångspunkten för allt ekonomiskt feltänkande<br />
och all orättvisa. Den är en samhällsupplösande kraft som för till stigande<br />
avstånd mellan dem som har och dem som inget har i världen.<br />
De som äger jorden kan i princip plundra dess resurser efter eget<br />
godtycke. Henry George var av goda skäl inte uppmärksam på de<br />
ekologiska implikationerna av detta förhållande, men det råder ingen<br />
tvivel om att den privata äganderätten till jord är en väsentlig orsak till<br />
att vi har haft så svårt att förstå naturens organiska sammanhang och<br />
människans fundamentala gemenskap med allt liv på jorden.<br />
3<br />
Demokrati länkas ofta samman med existensen av en fri marknad,<br />
som om de två tingen är en förutsättning för varandra. Tanken är<br />
att den fria marknaden liksom demokratin arbetar för allas fördel.<br />
Problemet är bara att det inte finns någon marknad som är riktigt<br />
fri. Marknaden har i alla tider kontrollerats och manipulerats av de<br />
ekonomiska makthavarna, vilket bland annat den amerikanske samhällskritikern<br />
och professorn vid MIT, Noam Chomsky, redogjort<br />
grundligt för i flera böcker. Storbritannien blev till exempel försvars-<br />
174
12. PENGAR<br />
advokat för internationell liberal marknadsekonomi och frihandel<br />
1846, först efter att man genom 150 års våld, protektionism och<br />
statsmakt kommit långt före alla konkurrenter och därför kunde<br />
kontrollera världsmarknaden fullständigt. 100 år senare upprepade<br />
USA detta brittiska recept. Landet var vid den tidpunkten världens<br />
utan jämförelse rikaste och mäktigaste nation och kunde plötsligt se<br />
fördelarna i att alla spelade efter samma regler. Samtidigt som de rika<br />
länderna har kämpat för att få de fattiga att öppna sig för vår handel<br />
och kapital har vi skyddat våra egna intressen när det varit nödvändigt,<br />
till exempel genom jordbruksstöd, copyright-lagstiftning och<br />
enorma offentliga investeringar i militär utveckling och produktion.<br />
Nu när de stora gamla ekonomierna i USA och Europa i ökande grad<br />
blir pressade av Asiens nya ekonomiska giganter har protektionismen<br />
dessutom återigen blivit ett politiskt accepterat projekt.<br />
Marknadskrafterna är inte demokratiska. Det är tvärtom<br />
deras natur att motarbeta fria och lika villkor. Den som opererar på<br />
marknaden är ju där för att uppnå så stora och så snabba förtjänster<br />
som möjligt. Därför kommer det alltid att vara ett överväldigande intresse<br />
hos den enskilda aktören att själv kunna bestämma priset på sina<br />
varor. Detta kan ske genom att man antingen helt dominerar marknaden,<br />
eller genom att man ingår avtal om varornas pris med andra<br />
erbjudare. För att hålla konkurrensen åtminstone någorlunda fri har<br />
det visat sig vara nödvändigt att reglera marknaden med en hårdhänt<br />
lagstiftning mot monopol och kartellbildning. Ändå ser vi ständigt<br />
hur den så kallade fria marknaden blir kontrollerad av verksamheter<br />
som stort sett kan sätta priset som de vill. Det mest iögonfallande<br />
exemplet är Microsoft som genom de senaste årtiondena i praktiken<br />
har ägt världsmarknaden för styrsystem för PC, persondatorer, vilket<br />
måste vara ett av alla tiders mest profitabla affärsmonopol. Friheten<br />
på marknaden är proportionell mot den enskilda verksamhetens<br />
tillgång på kapital. Ju större ekonomisk makt, desto fler möjligheter<br />
finns det att manipulera marknadskrafterna till egen fördel.<br />
Marknaden är manipulerad på alla nivåer. Politiskt kan det vara genom<br />
initiativ som främjar en bestämd utveckling i samhället framför<br />
någon annan, till exempel privatbilismen framför kollektivtrafiken.<br />
175
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Näringslivet använder hela sin ekonomiska tyngd för att påverka detta<br />
slags beslut och de största ekonomiska intressena får som regel sin<br />
vilja igenom. Helt på det nära planet där den enskilda konsumenten<br />
möter marknaden är manipulationen mer direkt och i öppen dager.<br />
Dels kan de stora producenterna i stor utsträckning bestämma varornas<br />
tillgänglighet genom sin makt över distributionsapparaten. Dels<br />
har de i hög grad möjlighet att påverka konsumentens val genom<br />
olika former av reklam. Det som liknar valfrihet är i realiteten en<br />
tillrättalagd situation. Vi ser det bara inte, eftersom den förförståelse<br />
vi har av möjligheterna att tillfredsställa våra materiella och emotionella<br />
behov är under inflytande av marknaden själv. De medier som<br />
berättar för oss om världen är en oåtskiljaktig del av det samlade<br />
kommersiella maskineriet.<br />
Gigantiska globala mediamonopol som Rupert Murdochs<br />
News Corp och Time Warner kontrollerar allt större delar av informationsströmmen.<br />
Deras budskap är entydigt: marknadskrafterna<br />
kommer alla till godo och kapitalismen är frihetens och demokratins<br />
garant. Sanningen är dock att den frihet och det demokratiska inflytande<br />
vi trots allt har, har erövrats i kamp mot de krafter som härskar<br />
på marknaden. Kapitalet har aldrig varit i stånd att påföra sig själv<br />
någon form av begränsning, det vill säga visa frivillig återhållsamhet.<br />
Tvärtom söker den sig mot en konstant ökande koncentration av dess<br />
ekonomiska makt och bekämpar med alla medel varje demokratiskt<br />
inflytande på dess rörelsefrihet. På 150 år har kapitalismen gjort det<br />
möjligt att skapa stängda ekonomiska megaorganismer, vilkas aktivitet<br />
påverkar varje levande väsen på jorden utan att de dock har något<br />
egentligt offentligt ansvar. I viss bemärkelse äger de världen. Siffror<br />
som tagits fram av FN år 2006 visar att de 500 största globala verksamheterna<br />
nu kontrollerar 52 % av den samlade världsekonomin.<br />
40 % av världens rikedom ägs av endast 1 % av jordens befolkning<br />
och 85 % av rikedomen är i händerna på de rikaste 10 %-en. Omvänt<br />
råder de fattigaste 50 %-en över mindre än 1 % av den totala människoskapta<br />
rikedomen. Detta är den frihet marknadskrafterna har givit<br />
mänskligheten. För varje dag som går blir kapitalet kontrollerat av allt<br />
färre individer och skillnaden på rika och fattiga blir allt större.<br />
176
12. PENGAR<br />
4<br />
Näringslivets trivsel och den generella ekonomiska tillväxten i samhället<br />
hänger olösligt samman, men det betyder inte att det privata<br />
näringslivets intressen är identiska med allmänhetens. En näringsverksamhet<br />
har som redan nämnts som enda syfte att skapa största<br />
möjliga förtjänst för sina ägare. Det kan vid vissa tillfällen visa sig<br />
vara till allas fördel, men i andra det helt motsatta. Till exempel är<br />
det privatägda amerikanska sjukvårdsväsendet många många gånger<br />
dyrare och långt mindre effektivt än sjukvårdsväsendet i Danmark,<br />
som drivs som en ren offentlig verksamhet. Orsaken är den enkla<br />
att försäkringssällskap och sjukhuskoncerner i USA skall tjäna så<br />
mycket som möjligt på den enskilda behandlingen. Näringslivet är<br />
bara i stånd att ta hänsyn till sin omgivning i den utsträckning som<br />
det kan betala sig.<br />
BP och Shell har under de senare åren framställt sig själva som<br />
uppriktigt bekymrade för naturens tillstånd. Utifrån deras annonsmaterial<br />
har man kunnat få intrycket att de två firmorna utgör ett<br />
slags ny miljörörelse, men det är självklart en ren fasad skapad av<br />
duktiga kommunikationsavdelningar. Det har inte plötsligt uppstått<br />
en etiskt bekymrad själ djupt inne i dessa gigantiska organisationers<br />
strukturella komplexitet. Oljesällskapen har bara insett att den växande<br />
medvetenhet om växthuseffekten kommer att föra till krav<br />
på en ökad användning av CO 2 -neutrala bränslen. Därtill kommer<br />
vissheten om att oljan under alla omständigheter snart kommer att bli<br />
en bristvara. Därför investerar man stora summor i utvecklingen av<br />
biobränslen och andra alternativa energikällor. BP och Shell har insett<br />
att allt måste förändras om tingen skall fortsätta vara vad de är.<br />
Oljesällskapen föreställer sig inte att vi skall företa radikala<br />
ändringar i vårt sätt att leva på. De önskar bara byta ut ett slags bränsle<br />
mot ett annat. Användningen av bioetanol kommer därför nog att<br />
minska på utsläppet av CO 2 i atmosfären, men det kommer inte på<br />
något sätt att förhindra den systematiska ödeläggelse av naturen som vi<br />
i övrigt är vittnen till. Tvärtom är det mycket sannolikt att övergången<br />
från bensin till bioetanol kommer att innebära en ökad belastning på<br />
177
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
jordens ekologiska system. Utrotningen av den ursprungliga skogen<br />
i tropikerna kommer att accelerera och den biologiska produktionen<br />
kommer överallt att intensifieras ytterligare, med en ökad förbrukning<br />
av vatten, konstgödning och gifter till följd. Dessutom kommer<br />
användningen av jordbruksmark till framställning av biobränslen att<br />
betyda stigande priser på matvaror till stor skada för världens fattiga.<br />
Vi ser redan nu de första tecknen på att detta sker, men oljesällskapen<br />
kommer erfarenhetsmässigt att göra allt för att bagatellisera oönskade<br />
konsekvenser av deras verksamhet så länge det bara är möjligt.<br />
De stora företagens historia är en fortsatt berättelse om ekonomiska<br />
intressen, vilka konsekvent varit överordnade varje annan hänsyn.<br />
Endast vid ytterst sällsynta tillfällen har företagen visat empati för de<br />
samhällen och lokalområden som de var en del av. Så snart det kunnat<br />
betala sig har de flyttat sin produktion till där arbetslönen varit som<br />
lägst. De har aldrig heller dragit sig för att överföra sina vinster till<br />
platser där de helt eller delvis kunnat slippa betala skatt. Idag när<br />
allt större områden i produktionen sker i tredje världen, profiterar<br />
verksamheterna gladeligt på dessa länders avsaknad av skydd för<br />
arbetskraften och frånvaron av effektiv miljölagstiftning. Det stora<br />
näringslivet har aldrig hållit sig tillbaka från någon möjlighet att tjäna<br />
pengar och när eventuella fatala konsekvenser av deras agerande<br />
senare har måst förklaras, har det inte sparats på mängden lögn och<br />
ansvarsflykt.<br />
Ett exempel är giftutsläppet från den världsomspännande kemikaliekoncernen<br />
Union Carbides fabrik i den indiska byn Bhopal<br />
1984. 15 000 människor dog och mer än 500 000 blev allvarligt<br />
förgiftade. Idag mer än 20 år efter är området starkt förorenat av<br />
giftiga kemikalier. Katastrofen skylldes frånvaron av helt elementära<br />
säkerhetsföreskrifter i kombination med användningen av en riskbetonad<br />
experimentell teknologi. Union Carbides moderföretag, det<br />
gigantiska Dow Chemicals, frånskrev sig ändock allt ansvar och dess<br />
här av sakförare förhandlade sig fram till en minimal skadeersättning.<br />
Därefter övergav verksamheten ögonblickligen området och överlät<br />
det åt sitt eget öde.<br />
178
12. PENGAR<br />
Näringslivet är en maskin för att driva fram ekonomisk förtjänst.<br />
Amoralen ligger därför i verksamhetens natur och har inget att göra<br />
med den enskilda medarbetaren eller medägarens personliga moral<br />
att göra. Till exempel är Århus Universitet känt för sina utbildningar<br />
i teologi, filosofi och statskunskap och universitetet har haft några<br />
av Danmarks samlade humanistiska och etiska tänkare anställda som<br />
forskare och undervisare. Ändå är denna hederskrönta institution<br />
huvudaktör i Cheminova, som genom tiderna har spridit mer dödsbringande<br />
gift i världen än någon annan skandinavisk verksamhet.<br />
Det började med att fabriken under en rad år släppte ut stora mängder<br />
giftiga ämnen i sitt omedelbara närområde. Ännu 25 år efter att<br />
utsläppen upphörde utgör dessa giftansamlingar fortfarande ett allvarligt<br />
och olöst miljöproblem. Senare avslöjades det att Cheminova<br />
tillverkade jordbruksgifter som för länge sedan förbjudits i Europa.<br />
Nu exporterade man emellertid till Mellanamerika där talrika arbetare<br />
i de stora bananplantagerna förgiftades, invalidiserades och dödades.<br />
Efter påtryckningar utifrån upphörde denna produktion, men nyligen<br />
har det kommit fram att Cheminova i sin fabrik i Indien framställer<br />
en rad bekämpningsmedel på samma sätt som för länge sedan blivit<br />
olagliga i Europa. Dessa kemikalier har visat sig inte bara medföra<br />
en allvarlig förorening av grundvattnet i det indiska bomullsbältet<br />
i Bihar och Rajastahn, utan också orsakat talrika förgiftningar och<br />
dödsfall bland de dåligt skyddade indiska jordbruksarbetarna. Cheminova<br />
och dess huvudaktör Århus Universitet lovade efter en intensiv<br />
presskampanj att produktionen skulle fasas ut, men som det korrekt<br />
påpekades hade Cheminova aldrig gjort något olagligt eller medvetet<br />
försökt skada andra människor. Verksamheten hade endast strävat<br />
efter att tjäna pengar till sina ägare, vilket ju trots allt är dess syfte.<br />
Ju större de transnationella verksamheterna blir, desto större<br />
makt får de över livet på jorden. Steg för steg har det lyckats dem att<br />
göra varje aspekt på människans interaktion med sin omvärld till en<br />
ekonomisk angelägenhet. Nestlé som är världens största producent<br />
av matvaror arbetar således helt öppet med att få jordens begränsade<br />
mängd rent dricksvatten privatiserad. Det mest ambitiösa försöket<br />
på att tilltvinga sig kommersiell makt över livet kommer dock från<br />
verksamheten Pioneer, världens största producent av utsäde. Denna<br />
179
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
firma har utvecklat ett genetiskt manipulerat frö som skapar grödor,<br />
vilka inte bara är resistenta mot växtgift (Roundup Ready, som det<br />
kallas), utan samtidigt är sterila, det vill säga fröna från de plantor<br />
Pioneers utsäde producerar har ingen egen groningskraft.<br />
Denna så kallade utsädeshybrid markerar slutet på tiotusen års jordbrukshistoria.<br />
Från åkerbrukets begynnelse till idag har människorna<br />
kunnat odla sina grödor genom att så de frön som sparats från föregående<br />
skörd. På detta vis har naturen generöst givit människan av<br />
sitt överskott och gjort oss till deltagare i själva skapelseprocessen.<br />
Fröets fruktbarhet och groningskraft har sedan äldsta tider framstått<br />
som helig och mirakulös. I den grekiska forntiden var gudinnan Demeter<br />
själva personifikationen av sädeskornet och det var hon som<br />
varje vår förde livet åter till fälten och till människan. Denna roll vill<br />
Pioneer mer än gärna ta på sig idag, om inte annat så för att skydda<br />
upphovsrätten till sin genmanipulerade produkt. Om det samtidigt<br />
betyder undergång för den traditionella jordbrukskulturen, som alltjämt<br />
existerar i många av världens fattiga områden, är det enbart en<br />
välkommen sidointäkt. Den strategiska visionen för de stora spelarna<br />
på denna marknad är ett genomindustrialiserat jordbruk, ägt och<br />
kontrollerat av globala verksamheter på samma sätt som varje annan<br />
råvaruproduktioon.<br />
5<br />
Ingen människa kan undgå att bli inblandad i kapitalets dynamik.<br />
Vi virvlas med i den strida ekonomiska floden oavsett vi önskar det<br />
eller ej. Alla är en del av marknaden. Var och en med den minsta<br />
penningbesparing är i princip medägare av det stora näringslivet och<br />
ingen kan undgå att i olika omfattning vara konsument av dess varu-<br />
och tjänsteyttringar. Samhället är näringslivets scen. Framgångsrika<br />
firmalogos har blivit emblem med ett slags transcendent styrka och<br />
det offentliga rummet är dominerat av kommersiella budskap som<br />
hyllar konsumismens frälsande inverkan. Vi har vant oss vid att livet<br />
handlar om ekonomi. De finansiella transaktionernas upphaussade<br />
sfär fyller vårt medvetande med diffus förväntan och pumpar en<br />
180
12. PENGAR<br />
konstant ström av adrenalin ut i samhällskroppen. Om vi inte har<br />
ekonomi för att spekulera i fast egendom eller aktier, finns det spel<br />
om pengar överallt som vi kan delta i: skraplotter, lottokuponger och<br />
pokerspel på nätet. Det finns en narkotisk dragning i den konstant<br />
närvarande potentialen hos arbetsfri förtjänst, tillfälliga vinster och<br />
snabba konsumtionslån, men pengarnas mentala och fysiska kraft<br />
upplöser världen omkring oss och tömmer den på varje djupare<br />
mening.<br />
Den växande ekonomin har medfört en ökande desorientering och<br />
rastlöshet. Ju fler pengar vi har till vårt förfogande, desto mer kommer<br />
allt att handla om pengar och konsumtion. Vi betalar för att bli<br />
oberoende av varandra och fyller istället världen med döda föremål.<br />
Pengarna ökar avstånden mellan människor samt mellan människan<br />
och naturen. När ekonomin växer betyder det en ökad belastning<br />
på de ekologiska systemen, men det medför också obönhörligt en<br />
försvagning av människans egen kultur. ”Världen har blivit platt”<br />
skrev den amerikanska författaren Thomas Friedman begeistrat<br />
om globaliseringens välsignelser i sin bestseller ”The World is Flat”<br />
som utkom 2005. Denna försäljningsfras greps med detsamma av<br />
globaliseringsadvokater över hela världen. Det sorgliga är att det är<br />
en god metafor. Jorden håller faktiskt på att bli platt, men på ett annat<br />
sätt än Thomas Friedman menade. Den ekonomiska, industriella<br />
och teknologiska dynamiken håller med oemotståndlig kraft på att<br />
utjämna jordens kulturella mångfald till fördel för en standardiserad<br />
kommersiell global monokultur. Vi har skapat ett ekonomiskt system<br />
som i varje hänseende främjar de entropiska processerna i världen<br />
och pengarnas framträdande plats i våra liv är en symbol på detta<br />
drivande mot döden.<br />
6<br />
Entropin är ett begrepp från fysiken. Det betecknar den utjämning<br />
av energiskillnader mellan åtskiljda stängda system all rörelse medför.<br />
Entropin betyder att universum en gång långt in i framtiden kommer<br />
att sluta som en formlös massa med ensartad strålning. Livet är emel-<br />
181
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
lertid ett slags uppror mot entropin. Det samlar energin från solen<br />
och omformar den till blommor och elefanter på ett sådant sätt att<br />
förlusten av energi blir minimal. Man kan säga att livet uppnår sin<br />
form genom att röra sig mot strömmen istället för att flyta med och<br />
flyta ut. Människans kultur upprepar samma morfologiska process.<br />
Den kulturella produktionen är ett försök att forma och fasthålla<br />
en estetisk ordning, såsom motsats till livets konstanta rörelse mot<br />
upplösning och död. Kulturen har ingen praktisk funktion. Byggandet<br />
av de gotiska domkyrkorna på medeltiden är ur rent ekonomisk<br />
synpunkt en fullständigt absurd investering. Det kunde endast bidra<br />
till att förvärra de redan i förväg eländiga levnadsvillkoren, såsom det<br />
faktiskt står i en lärobok om Europas ekonomiska historia. Kyrkobyggandets<br />
andiga och emotionella värde är omöjligt att beräkna ekonomiskt,<br />
men det har förmodligen representerat själva livets mening i<br />
de samhällen där det försiggick. Därtill kommer den meningsgivande<br />
kraft dessa byggnadsverk har haft för människor i de många hundra<br />
år som gått sedan dess. Om vi vill bringa skönhet och mening tillbaka<br />
i våra samhällen, är vi nödgade att utveckla ett mot-entropiskt tänkande<br />
som tar hänsyn till de centrala värden som inte låter sig mätas<br />
och vägas.<br />
Den engelska ekonomen E.F. Schumacher försökte under den senaste<br />
delen av sitt liv formulera en ny syn på ekonomin med utgångspunkt<br />
i naturens välfärd och i människans andliga och emotionella behov.<br />
Under en vistelse som ekonomisk rådgivare i Burma vid mitten av<br />
1950-talet hade han gjort iakttagelsen att ju mindre teknologi och<br />
ju lägre ekonomisk aktivitet det fanns i ett samhälle, desto mer fri<br />
tid hade människorna till lek, socialisering, konstnärlig utveckling<br />
och religiös praxis. Denna iakttagelse fick honom att inse att det var<br />
något allvarligt fel med de ekonomiska prioriteringarna i de industriella<br />
samhällena. Schumacher kallade sitt förslag för ett alternativ<br />
till ”buddistisk ekonomi” (även efter det att han själv konverterade<br />
till katolicismen). Hans bärande idé framgår av titeln på huvudverket<br />
”Small is Beautiful”. Enligt Schumacher kommer människan att<br />
uppnå största möjliga rikedom i egentlig mening genom att sträva<br />
efter så små och överskådliga enheter som möjligt både politiskt,<br />
182
12. PENGAR<br />
administrativt och ekonomiskt. På samma sätt menar han att vi skall<br />
sträva efter att använda en teknologi som är så enkel som möjligt i<br />
förhållande till det givna syftet. Estetiken spelade en avgörande roll i<br />
Schumachers syn på ekonomin. Det var hans övertygelse att människans<br />
beteende bara ger ekonomisk mening om det främjar skönhet,<br />
godhet och hållbarhet.<br />
E.F. Schumacher’s tankar fick stor utbredning på 1970-talet,<br />
där de till exempel blev en viktig inspirationskälla för det framträdande<br />
danska debattforumet ”Uppror från mitten”. Schumacher<br />
glömdes dock snart bort igen i den globala kapplöpningen om pengar,<br />
konsumtion och ekonomisk makt. Samma öde mötte Henry George<br />
tidigare under samma hundraårsperiod. Hans böcker lästes över hela<br />
världen och tände för en tid seriösa politiska rörelser, bland annat<br />
Rättsförbundet, som var representerat i det danska folketinget från<br />
1923 till 1960. Idag är det emellertid inte många som över huvud taget<br />
känner till namnet Henry George. Det enda ekonomiska nytänkandet<br />
med verklig betydelse för det moderna samhället stammar från Karl<br />
Marx. Det var i hög grad hans idéer som inspirerade utvecklingen<br />
som skapade det europeiska välfärdssamhället. Socialismen förde<br />
emellertid bara vidare den rationella materialismen på ett nytt sätt.<br />
Därför blev det samma ekonomiska ideal som kom att regera i såväl<br />
socialdemokratiska som i helt liberala ekonomier. Karl Marx tänkande<br />
blev dessutom allvarligt komprometterat av det totalitära politiska<br />
system som följde i kölvattnet på revolutionen i Ryssland 1917. När<br />
de efterföljande kommunistiska regimerna definitivt bröt samman i<br />
slutet av 1980-talet kunde det se ut som om kapitalismen och den<br />
liberala marknadsekonomin ändå var den enda möjliga ekonomiska<br />
ordningen.<br />
Men det ekonomiska system som styr världen idag är extremt ohållbart.<br />
De ekologiska sammanbrotten, kulturernas upplösning, fulhetens<br />
utbredning, meningsförlusten och den växande skillnaden mellan<br />
rika och fattiga är omisskännliga tecken. Det föreligger ett akut och<br />
ofrånkomligt behov av ett annat sätt att betrakta ekonomin på. Vi<br />
befinner oss mitt ute i ett avgrundsdjupt träsk och har inget annat val<br />
än att vända om. Det är nödvändigt att vi tänker vidare från där Karl<br />
183
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Marx, Henry George och E.F. Schumacher lämnade. De frågor vi<br />
skall ställa oss själva är i stor utsträckning desamma som de ställde sig.<br />
Hur kan vi motarbeta att den ekonomiska makten koncentreras i allt<br />
mer gigantiska koncerner? Hur kan vi avveckla den privata äganderätten<br />
till jorden så att vi i gemenskap får del av naturens resurser och<br />
ansvar för dess välfärd? Hur kan vi utforma en ekonomi som främjar<br />
hälsa, skönhet och hållbarhet i världen?<br />
Svaren på dessa frågor är inte enkla, men vi kan börja med att göra klart<br />
för oss vilken väg vi skall gå och vilka steg som är nödvändiga. Den<br />
ekologiska estetiken anvisar ett enkelt överordnat mål för människans<br />
strävanden. Vi skall främja och återskapa den ekologiska mångfalden<br />
på jorden och samtidigt stimulera den kulturella mångfalden i vårt<br />
samhälle. Marknaden som den fungerar idag verkar helt motsatt. Den<br />
är en blind och formlös maskin som accelererar världens förstöring.<br />
Vi måste därför finna sätt med vilka vi kan begränsa marknaden i<br />
mindre, självupprätthållande och interagerande ekonomiska fält. Ett<br />
slags ekonomiska biotoper där livet kan finna lugn och förtätas. För<br />
att komma till detta måste vi försöka uppnå en så hög grad av lokal<br />
självförsörjning som möjligt, både materiellt och kulturellt. Den ekologiska<br />
ekonomin skall vara motentropisk, i den bemärkelsen att den<br />
återför och fasthåller en väsentlig del av den ekonomiska energin i de<br />
samhällen där den skapats. Därvid kommer den enskilda kulturen att<br />
få möjlighet att finna sin egen form och ta färg av det landskap den<br />
växer i, men samtidigt är det nödvändigt att vi utvecklar en handel<br />
som befruktar livet på hela planeten. Vi skall känna oss fram lugnt<br />
och välövervägt så att vi skapar så få olyckor som möjligt på vägen.<br />
Den verkligt stora uppgiften blir att minska vår samlade ekonomiska<br />
aktivitet (se kap. 18 och 20). Skönhetens befrielse kräver en avsevärd<br />
minskning av människans materiella förbrukning. I gengäld kommer<br />
det att bli plats för samhället att växa inåt till djup och kvalitet. De<br />
grundläggande ekonomiska förhållandena kommer att fortsätta vara<br />
desamma. Människan producerar genom sitt arbete värden som kan<br />
säljas med förtjänst och storleken på denna förtjänst bestäms av vad<br />
köparen är villig att betala, men där finns betydande vinster som inte<br />
går att bokföra eftersom de inte är av ekonomisk art. Sann ekonomisk<br />
184
12. PENGAR<br />
frihet består i att ekonomin får en sekundär betydelse i förhållande till<br />
människans egentliga behov (som är av emotionell och andlig karaktär).<br />
Sann rikedom är förmodligen ett liv i enkelhet tillsammans med<br />
människor som man håller av, nära kärleken, arbetet och naturen.<br />
185
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
13<br />
Anti-copyright<br />
1<br />
tbreDNiNgeN av DeN privata ägaNDerätteN till områden där<br />
Uden<br />
inte hör hemma kväver livet på jorden. Problemet består<br />
inte bara i att människan har tagit sig rätten att köpa och sälja stora<br />
områden av vår gemensamma planet, utan i lika hög grad i den allt<br />
mer omfattande lagstiftning, som skall säkra äganderätten till det<br />
som saknar materiell substans. Rätten till intellektuell egendom kallas<br />
denna lagstiftning internationellt. Begreppet täcker upphovsrätten till<br />
idéer av alla möjliga slag: en konstruktion, en symbol, en melodi eller<br />
en form. På det viset har den ekonomiska sfären vidgat sig djupt<br />
in i människans sinne och känsloliv. Inte på en gång, utan långsamt<br />
och gradvis. De första fröna uppstod under renässansen, där furstar<br />
vid enstaka tillfällen utfäste lokala produktionsmonopol för att hålla<br />
kvar hantverkare med särskilda förmågor och specialiteter. Den lagstiftning<br />
för upphovsrätt, patent och mönsterskydd som vi känner<br />
till idag kom dock till under loppet av 1800-talet, samtidigt som<br />
massproduktion och transnationella verksamheter uppstod på allvar.<br />
Före denna tid var idévärlden allas egendom. Mozart komponerade<br />
sin musik utan hänsyn till att vem som helst i all framtid skulle kunna<br />
spela den alldeles gratis och det var ingen som hade patent på varken<br />
violinen eller notpapperet.<br />
När de stora internationella traktaten för skydd av intellektuell<br />
äganderätt en efter en blev ratificerade i slutet av 1800-talet<br />
presenterades det som ett otvetydigt framsteg. Vad kunde vara mer<br />
rimligt än att en författare fick pengar för varje exemplar av de böcker<br />
186
13. ANTI-COPYRIGHT<br />
en förläggare sålde? Vad kunde vara mer rättvist än att en uppfinnare<br />
kunde motta en avgift om andra tjänade pengar på det han hade kommit<br />
på? En sådan säkring av upphovsrättigheter förklarades som den<br />
nödvändiga förutsättningen för en vidhållen kulturell och teknologisk<br />
utveckling, på samma sätt som lagstiftningen för skydd av varumärken<br />
hävdades såsom nödvändig för den stigande världshandelns<br />
sunda och naturliga framåtskridande. I USA fanns det dock i slutet<br />
av 1800-talet flera röster som skarpt kritiserade dessa strävanden att<br />
införa äganderätt och ekonomisk spekulation i idévärlden, bland dem<br />
samhällstänkaren Henry George, men debatten dog hastigt ut. Med<br />
tiden kom de flesta att uppfatta intellektuell äganderätt som ett slags<br />
naturlag.<br />
Förbudet mot den fria och allmänna rätten att kopiera idéer stred<br />
emellertid från början direkt mot naturen. Var och en kan förstå att<br />
ett konkret fysiskt föremål kan tillhöra en människa och vara dennas<br />
personliga och okränkbara egendom. Om en tjuv till exempel<br />
stjäl pianot från en kompositör saknar komponisten ett instrument<br />
att spela på, men om en av kompositörens melodier kopieras av en<br />
annan människa är det ingen som har mistat något alls. Melodin är en<br />
idé, och idéer är gjorda av samma stoff som drömmar görs av. Det<br />
är ren immateriell information. Om en melodi kan fortsätta existera<br />
inne i huvudet på en människa länge efter att hon/han har lyssnat<br />
på den, hur kan den då vara en annans privata egendom? Hur skulle<br />
någon rättsmässigt kunna äga det som finns inne i en annan människas<br />
huvud? Det finns ingen naturlig grund för ägandet av idéer. I det<br />
ögonblick de har sänts ut i det kollektiva medvetanderummet tillhör<br />
de av logiska orsaker var och en som kommer i beröring med dem<br />
och de kommer aldrig att kunna kallas tillbaka. Goda idéer önskar att<br />
bli mångfaldigade, likt DNA och blomsterpollen. Fri kopiering är helt<br />
enkelt den bärande principen i livet. Idéer är lika flyktiga som den luft<br />
vi andas in. Det ligger i deras natur att spridas för alla vindar och de<br />
kommer att göra det, om inte polis, domstolar och en växande skara<br />
sakförare förföljer och straffar var och en som förbryter sig mot den<br />
intellektuella äganderätten.<br />
187
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Man kan säga att det finns två områden i tillvaron där vi möter livets<br />
universalitet. Det ena är där vår fysikalitet knyter an till jorden och<br />
det andra är där medvetenheten öppnar sig mot idéernas sfär. I båda<br />
tillfällena går det inte att ta miste på mänsklighetens grundläggande<br />
samhörighet. Jorden tillhör oss alla, liksom idéerna nödvändigtvis<br />
måste göra det. När vi låser in objekt i dessa två kompletära territorier<br />
såsom privat egendom avskär vi oss från att vara ett med<br />
det som är större än oss själva. Samtidigt blir vi offer för en fatalt<br />
förvrängd uppfattning av världen. Vi ser inte att jordens begränsning<br />
och medvetenhetens obegränsning är de två poler som livet vecklar<br />
ut sig mellan. Det enda vi ser är möjligheten till snabba, stora och<br />
arbetsfria förtjänster. För jordens del på grund av det begränsade<br />
utbudet. För idéernas del för att de kan reproduceras i obegränsad<br />
mängd utan särskild omkostnad.<br />
Det har i alla tider funnits musiker som levt av sin konst. En<br />
del har till och med blivit relativt välbärgade, men det var först när<br />
massmarknaden för musik på allvar organiserades under 1960-talet<br />
som musiker och kompositörer plötsligt kunde bli bland planetens<br />
rikaste människor. En enda tre minuter lång poplåt som spelades över<br />
hela världen gav på några få år lika mycket som 1 000 människors<br />
arbete. Det ligger en viss ironi i att många av periodens största kassasuccéer<br />
var varianter av den musik som utvecklades av utarmade,<br />
svarta jordbruksarbetare i de sydamerikanska sydstaterna under det<br />
förra århundradet. Denna kapitalisering av värden som är vårt gemensamma<br />
arv gäller i princip för alla former av upphovsrätt. Varje<br />
uppfinning bygger på den föregående teknologiska utvecklingen. Vilken<br />
som helst formgivning är inspirerad av tidigare epokers stilarter<br />
och hantverk. Även den mest geniala idé skulle inte finnas förutan det<br />
berg av idéer på vars skuldror den kravlat sig upp.<br />
2<br />
Forntidens kulturer uppnådde sin skönhet genom upprepning och<br />
kopiering. Människan levde i ett kollektivt mentalt fält där idéerna<br />
ständigt fasthölls, preciserades och byggdes ut. De unga lärde av de<br />
äldre och varje ny generation såg det som deras uppgift att föra vidare<br />
188
13. ANTI-COPYRIGHT<br />
det kulturella byggnadsverket. Glädjen i att härma och leva upp till<br />
en gemensam standard ligger i vår natur, men utöver att imitera är<br />
människan också skapad till att låta sig inspireras. Därför har kulturerna<br />
konstant utvecklat sig i mötet med andra kulturer, tankegångar<br />
och livsformer. De nya idéernas utbredning bestämdes endast av vad<br />
människorna kunde känna gemenskap med och av vilken mening de<br />
gav i den konkreta situationen. Kulturen var en resonanskammare där<br />
idéerna tog form likt pulserande mönster av ande och stoff. Kulturen<br />
var gemenskapens upphöjda boning. En immateriell kollektiv kropp<br />
vars ämnesomsättning alla deltog i. På så sätt skapade och upprätthöll<br />
människan genom tusentals år de mest olikartade, komplexa och vidunderligt<br />
vackra kulturella formationer.<br />
Lagstiftningen mot fri kopiering representerar en rörelse<br />
i helt motsatt riktning. Genom att införa den privata äganderätten<br />
i idéernas värld undergräver den själva förutsättningarna för en<br />
livskraftig kulturell ekologi. Kontrollanstalternas omfång och den<br />
aggressiva förföljelsen av även små överträdelser av denna lagstiftning<br />
demonstrerar intensiteten hos de ekonomiska blockader, som<br />
är insatta i kulturens fria blodomlopp. Därtill kommer att den privata<br />
äganderätten till kopieringsrättigheter har gjort det möjligt för kommersiella<br />
krafter att invadera och dominera allt större områden av<br />
den kollektiva medvetenheten. Copyright, patent och mönsterskydd<br />
upplöser på detta sätt systematiskt kulturens inre sammanhang. I stället<br />
för ett kollektivt, andligt byggnadsverk har vi fått en fragmenterad,<br />
global marknad där huvudparten av all den kommunikation vi tar<br />
emot motiveras av utsikten till ekonomisk förtjänst.<br />
Möjligheten att äga kopieringsrättigheter till det som är i våra huvuden,<br />
gör att den kommersiella sfären idag är utan gränser. Marknadsföringen<br />
av varumärken flyter samman med underhållningsindustrins<br />
produkter med musik, film och sport i en allt mer förtätad dimma av<br />
merchandising, logotyper och produktplacering. Den kommersiella<br />
kontrollen över de tecken och symboler som omger oss är konsumtionskulturens<br />
centralt styrande mekanism. Den har skapat ett allomfattande,<br />
känslomanipulerande distraktionsfält. Det inte bara underminerar<br />
den enskildas förnimmelser för sina egna behov, kontrollen<br />
189
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
över kopieringsrättigheter suger dessutom ut den skapande energin ur<br />
lokala, kulturella sammanhang överallt i världen. I stället inplanteras<br />
med enorm mediakraft en internationellt standardiserad masskultur.<br />
Denna kulturella ersättning måste nödvändigtvis sikta mot den lägsta<br />
gemensamma nämnaren, eftersom det är ett rent ekonomiskt projekt.<br />
Den är inte motiverad inifrån som uttryck för allmänhetens sociala<br />
och andliga strävanden. Det är en fiktion som fjärmar närvaron i den<br />
konkreta situation människan befinner sig i och gör henne hemlös i<br />
sin egen värld.<br />
3<br />
Den intellektuella äganderätten har dock inte bara ett ödeläggande<br />
inflytande på kulturen. Möjligheten att patentera uppfinningar är en<br />
drivande mekanism i det riktningslösa och förhastade teknologiska<br />
utformandet av människans samhälle vi länge varit vittne till. Dels<br />
framkallar den potential för omåttliga förtjänster ett lyckat patent kan<br />
innebära en våldsam press på allt mer och oreflekterad teknologisk<br />
utveckling. Dels främjar patenträttigheterna den falska föreställningen<br />
att teknologisk utveckling i sig själv är något gott och något samhället<br />
under alla omständigheter skall skydda och belöna. Människan lever<br />
emellertid inte i något slags kapplöpning med tiden. Vårt problem är<br />
inte att utvecklingen går för långsamt. Tvärtom är huvuddelen av de<br />
problem vi idag slåss med skapta av människans teknologiska och<br />
ekonomiska uppfinnande.<br />
Patentlagstiftningens samhällsskadliga verkan är särskilt<br />
tydlig i samband med den farmaceutiska industrin. Här är den ekonomiska<br />
vinningen direkt förbunden med människans rädsla för<br />
smärta, sjukdom och död. Denna möjlighet att spekulera i människans<br />
fundamentala existentiella villkor har skapat en liten skara gigantiska<br />
koncerner som fasthåller världssamhället i ett skoningslöst och<br />
omåttligt profitabelt, farmakologiskt styrgrepp. Patentlagstiftningen<br />
betyder att medicinindustrin i vid utsträckning själv bestämmer priset<br />
på sina varor. Detta medför inte bara enorma utgifter för världens<br />
sjukvårdssystem, men också att miljoner fattiga inte kan få den<br />
medicin de behöver. Medicinindustrin försvarar sina astronomiska<br />
190
13. ANTI-COPYRIGHT<br />
förtjänster med att de är nödvändiga för att finansiera utvecklingen<br />
av nya och effektivare medikamenter, men några av de viktigaste<br />
medicinska upptäckterna i människans historia har gjorts av forskare<br />
som tillsynesvis inte alls var motiverade av pengar.<br />
Ett framträdande exempel är Howard Flory, som tillsammans<br />
med Flemming och Chain fick nobelpris för upptäckten av<br />
penicillinet. Flory utvecklade den metod som gjorde penicillinet<br />
praktiskt användbart, en upptäckt som enligt några beräkningar har<br />
räddat 200 miljoner människors liv. Flory avstod emellertid från att<br />
ta patent på sin upptäckt och metod, eftersom han menade att den<br />
skulle komma mänskligheten till godo. Ett annat exempel är Banting<br />
och Best, som kom på hur man kunde isolera och producera insulin<br />
och därmed gjorde det möjligt för miljontals diabetiker att leva ett<br />
normalt liv. De gav sin upptäckt till universitetet i Toronto och för<br />
övrigt också till den danske forskaren August Krogh, eftersom de<br />
ansåg att en upptäckt av detta slag måste höra till alla diabetiker.<br />
Medicinindustrins primära intresse är inte att bota utan att tjäna<br />
pengar. Därför använder den tre gånger så mycket på marknadsföring<br />
som på att forska. Det innebär att den allra största delen av de medel<br />
patenträttigheterna inbringar används för att övertyga läkare och<br />
potentiella kunder om att det överhuvudtaget finns användning för<br />
de nyutvecklade produkterna. En avsevärd del av medicinindustrins<br />
forskning går ut på att skapa nya versioner av redan känd medicin,<br />
enbart för att kunna hålla priset uppe, för att utvidga marknadsandelen<br />
och för att kunna förnya patenträttigheterna. Detta betyder att<br />
vi översvämmas av växande mängder av allt dyrare mediciner, med<br />
marginellt förbättrade botande effekter och oförutsägbara biverkningar.<br />
Medicinindustrin har dessutom ett uppenbart intresse i att<br />
utveckla nya diagnoser och framhäva hittills förbisedda symptom<br />
som deras produkter kan lindra. På detta sätt bidrar industrin med att<br />
öka sjukligheten, eller i varje fall känslan av sjuklighet i vårt samhälle.<br />
Samtidigt har det medicinindustriella komplexet haft makt att skänka<br />
mänskligheten den felaktiga övertygelsen att vår hälsa och vårt välbefinnande<br />
är avhängigt konsumtionen av medicinindustrins kemiska<br />
produktion.<br />
191
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
4<br />
Patenteringens perversion blir helt uppenbar i genteknologin, där<br />
förutsättningarna för patenträttigheterna är manipulation med livets<br />
fundamentala beståndsdelar. Här är det inte bara tal om åsidosättning<br />
av det förhållande att varje idé har uppstått ur mänsklighetens kollektiva<br />
vetande. Själva materialet som idén manifesteras i är dessutom<br />
en del av livets grundläggande organiska gemenskap. Äganderätten<br />
till en DNA-sekvens eller en hel livsform som en sort av ett sädesslag<br />
eller ett fruktträd, innebär en total avveckling av föreställningen<br />
om livet såsom annat än en rent mekanisk massa. Om man kan äga<br />
delar av livets uttryck och sätt att fungera på, medför det ett absolut<br />
underkännande av världens helhet och sammanhang. Ingen livsform<br />
stor eller liten kan därefter sägas ha någon form av självständig betydelse.<br />
De patenterade generna själva har emellertid demonstrerat<br />
att de inte låter sig underordnas lagstiftningen mot den fria och allmänna<br />
rätten till kopiering. Talrika försök visar att växtriket helt enkelt<br />
inte förstår betydelsen av patenträttigheter. Oavsett vad Monsanto<br />
eller andra gör för att bevara sin kopieringsrätt är de närbesläktade<br />
arterna till de genmanipulerade likgiltiga. När växternas pollen sprids<br />
i luften, sprids de och deras arvsegenskaper och arvsegenskaperna<br />
från besläktade arter blandar sig om de har möjlighet. På så vis har<br />
naturen sedan tidernas morgon nyfiket undersökt livets möjligheter.<br />
Det betyder dock också att de genmanipulerade egenskaperna, som<br />
till exempel skulle göra en sädessort resistent för ett särskilt växtgift,<br />
kommer att sprida sig i naturen och främja utvecklingen av nya superresistenta<br />
ogräsplantor.<br />
Möjligheten att patentera gener har framtvingat en kapplöpning<br />
för att utveckla produkter vars nödvändighet långtifrån är<br />
uppenbar och vilkas konsekvenser är totalt oöverskådliga, men de är<br />
framför allt bidragande till att fjärma mänsklighetens uppmärksamhet<br />
från våra mest påträngande uppgifter på jorden. Människans olycka är<br />
att den råa ekonomiska vinsten har blivit ett självständigt mål för våra<br />
strävande, istället för grundläggande värden såsom hälsa, skönhet och<br />
hållbarhet. Just nu behöver vi inte invecklad bioteknologi, utan insikt<br />
192
13. ANTI-COPYRIGHT<br />
och inkännande i de ekologiska systemen och vårt sammanhang med<br />
livet på jorden. Vi är nödgade att lära känna naturen så att vi åter kan<br />
bli en fruktbar del av den organiska helheten.<br />
5<br />
Den ekologiska estetiken är oåtskiljaktigt förbunden med naturens<br />
morfologiska processer. Det är i naturen som skönheten uppenbarar<br />
sitt väsen. Kulturen finner sin form genom människans förmåga att<br />
lyssna efter och sjunga med – och att variera sången och skapa nya<br />
klangmönster ut ur de allaredan givna. Upprepning och kopiering är<br />
livets och skönhetens bärande princip. Om skönheten och livet skall<br />
bringas tillbaka i kulturen kräver det därför att människan återerövrar<br />
sin naturgivna rätt att kopiera idéer av alla slag. Omedelbart kan det<br />
kanske verka drastiskt, men låt oss försöka föreställa oss vilka konsekvenser<br />
en sådan frigörelse från kopieringsförbudet kommer att<br />
få för den kulturella ekologin. Det kommer till exempel att medföra<br />
en kollaps för den globala underhållningsindustrin och därmed de<br />
stora mediamonopolen. Från det ögonblick de inte längre har den<br />
ekonomiska kontrollen över informationsströmmen, kommer deras<br />
ekonomiska förutsättningar att smulas sönder och talrika former<br />
av teveshower, sportbegivenheter, film och musik kommer att sluta<br />
produceras eller i varje fall dramatiskt ändra form. Något av det som<br />
på så vis försvinner kommer otvivelaktigt att saknas och det kommer<br />
säkert att förekomma allvarliga abstinenser hos en del människor. I<br />
det uppstådda kulturella vakuumet kan det dock inte undgås att bli<br />
en våldsam efterfrågan efter ett annat slags kulturproduktion och<br />
den måste nödvändigtvis bli av mer lokal karaktär. Frigörelsen från<br />
kopieringsförbudet kommer med andra ord att få en mot-entropisk<br />
effekt på kulturen, eftersom den skapande energin kommer att bli<br />
återförd till och kvarhållen i de lokala kulturella fälten. När det inte<br />
längre finns pengar att tjäna på en massmarknad för kopiering av<br />
idéer, finns förutsättningen således närvarande för framväxten av en<br />
ny rikedom av olika självorganiserade, kulturella biotoper.<br />
Denna ometablering av närvaron i mänsklighetens kultur är<br />
emellertid begränsad till en omstrukturering av underhållningsindu-<br />
193
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
strins ekonomi. Upphävningen av förbudet mot fri kopiering kommer<br />
också att betyda slutet för varumärkena, för man kan inte äga<br />
ett grafiskt tecken eller ett ljud. Varumärket är en tom symbol. Det<br />
är varken beteckningen på en specifik plats där en vara framställts<br />
eller på en särskild sorts föremål. Det är inte heller en deklaration<br />
som berättar för oss om varans innehåll. Ett varumärke svävar fritt i<br />
luften, ett magiskt emblem som kan knytas till vad som helst. Därför<br />
måste varumärkets logogram också tillhöra alla, liksom det kristna<br />
korset eller tecknet för yin och yang.<br />
Den första konsekvensen av varumärkenas frigivande kommer att<br />
vara en avsevärd begränsning av mängden kommersiell manipulation<br />
i det offentliga rummet. Därnäst kommer det att uppstå behov för<br />
ett nytt sätt att orientera sig på när vi köper förbrukningsvaror, för<br />
det är inte längre varans namn utan dess substans vi ska lära känna.<br />
Konsumtion utan varumärke och den form av reklam som följer med<br />
kommer att betyda att människan i högre grad själv måste finna sin<br />
väg i världen. Det kommer att nödvändiggöra en ökad personlig tillit<br />
mellan kund och distributör. Det kommer också att medföra en stärkt<br />
uppmärksamhet och sinnesnärvaro, för om vilken läskedryck som<br />
helst kan kalla sig Coca Cola, så är det nödvändigt för den enskilda<br />
individen att känna efter vad han eller hon egentligen tycker om. Ju<br />
mindre möjlighet det blir för kommersiell spekulation i idévärlden,<br />
desto tydligare kommer den konkreta situationen vi lever i att aktualisera<br />
sig för oss.<br />
6<br />
De ekonomiska omvälvningar avskaffningen av den intellektuella<br />
äganderätten kommer att medföra kommer inte att beröra en enda<br />
livsviktig funktion i samhället. Några konstnärer kommer visserligen<br />
att se deras intäktsförutsättningar försvinna och för dem måste det<br />
skapas en övergångsordning. Vi kunde till exempel återvända till den<br />
ursprungliga lagen om copyright, ”The Statute of Anne” från 1710,<br />
som gav bokutgivningar 14 års skydd från kopiering. Det stora antalet<br />
musiker, författare och andra som sysslar med estetisk produktion har<br />
194
13. ANTI-COPYRIGHT<br />
emellertid endast en mycket begränsad intäkt från upphovsrättigheter<br />
och kommer därför inte att märka någon särskild ekonomisk effekt<br />
av kopieringsförbudets upphävande. Det kommer att uppstå en ny<br />
kulturell ordning med nya sätt att leva och livnära sig på som konstnär.<br />
Konsten själv kommer att förändra sig. Den kommer i högre<br />
grad utspringa från och reflektera det samhälle där den produceras,<br />
men den kommer inte att minska. Det finns i varje fall ingenting<br />
i historien som tyder på ett samband mellan copyrightintäkter och<br />
konstnärlig kvalitet.<br />
Avskaffandet av den intellektuella äganderätten kommer<br />
att få ekonomin att ändra form. Verksamheter vars intäkter varit<br />
grundade på patenträttigheter måste finna andra sätt att tjäna pengar<br />
på. Det betyder dock inte att den teknologiska utvecklingen kommer<br />
att stanna upp, bara att tempot sannolikt kommer att sänkas en del.<br />
Med lite tur kan det till och med hjälpa till att skapa det lugn, som<br />
kommer att göra det möjligt för oss att finna svar på några av de<br />
verkligt seriösa teknologiska frågorna vi står inför. Till exempel hur<br />
vi på enklast möjliga sätt kan bygga upp ett ekologiskt jordbruk som<br />
kan ge oss vår brödföda, eller hur vi med så enkla medel som möjligt<br />
kan skapa sjukvårdssystem som sprider fysiskt och mentalt välbefinnande<br />
genom hela samhällskroppen. Det är människans bestämmelse<br />
att förr eller senare blottlägga varje teknologisk möjlighet i universum,<br />
men just därför behöver vi inte skynda oss. Utan att människan<br />
lyckas förstöra själva förutsättningarna för sin egen existens, kommer<br />
idéerna en efter en att komma till oss när tiden är mogen, likt elden,<br />
hjulet och skriften.<br />
När Tim Berners-Lee tillsammans med Robert Cailliau<br />
utvecklade sitt epokgörande internetprotokoll för World Wide Web<br />
1989, kunde han inte veta att han därmed skapade förutsättningarna<br />
för en total, teknologisk transformation av sättet våra samhällen<br />
fungerar på, både globalt och lokalt. Han insåg emellertid från första<br />
stund att det var uteslutet att patentera en sådan uppfinning, för det<br />
skulle motarbeta själva dess grundläggande idé. Internet skulle möjliggöra<br />
den fria, obehindrade och direkta kommunikationen mellan<br />
alla människor. Genom att göra World Wide Web öppet för var och<br />
en som önskade använda sig av det, underströk Tim Berners-Lee den<br />
195
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
fundamentala skillnaden på informationsteknologin och de teknologier<br />
som varit innan. De binära koderna som styr datorn och bär<br />
dess innehåll är fullständigt utan materiell substans. Det är så nära<br />
att vara rena mentala konstruktioner som något människoskapat kan<br />
bli. Programmets kodspråk påminner om sättet som idéer bearbetas<br />
och kommuniceras på av människan själv. Dess informationer kan<br />
vidare överföras i alla riktningar till ett oändligt antal mottagare med<br />
ljusets hastighet oavsett om det är i form av ljud, text eller bilder.<br />
Den digitala teknologin demonstrerar på detta vis absurditeten med<br />
den intellektuella äganderätten. Idéernas natur är att bli spridda för<br />
vinden och det kräver omfattande och ödeläggande ingrepp, både i<br />
teknologin och i människans frihet för att förhindra att det sker. Den<br />
digitala teknologin visar också att när människor delar med sig av sitt<br />
vetande får alla mer och inte mindre. Till exempel har brukarna av det<br />
öppna styrsystemet Linux i åratal utvecklat gratisprogram långt mer<br />
effektivt, flexibelt och elegant än tusentals av högt betalda medarbetare<br />
i Microsofts stängda digitala bunkrar.<br />
Skönhetens befrielse är nära förbunden med idéernas frihet. Från<br />
proteinkoderna i våra celler till språkets syntax är allt vad vi är och<br />
kan, givet oss i förväg av livet och av dem som kom före oss. Idéerna,<br />
oavsett vilken form de har är inte någons egendom, utan element<br />
i den gemensamma ocean av medvetenhet, kunskap och känsla vi<br />
är födda in i. Den ekologiska estetiken förutsätter att livet yttrar sig<br />
spontant och informationen kan flyta fritt från ett mönster till ett<br />
annat. Skönheten växer fram ur människors samarbete och av tidens<br />
och platsens enhet. För att befria skönheten måste vi förstå att människan<br />
ingenting är i sig själv. Vi är barn av jorden och av universums<br />
skapande ande.<br />
196
14. RELIGION<br />
14<br />
Religion<br />
1<br />
NNaN vi uppfaNN religioNeN var naturen besjälad såsom människan<br />
isjälv.<br />
Det var ingen skillnad på oss och det andra. Morgonrodnaden<br />
och vinden, regnen och månen, berget och fåglarna, floden och<br />
trädet var alla väsen, vars intention och egenskaper vi fick lära oss att<br />
förstå och anpassa oss till. Människan levde i en värld som talade och<br />
ropade, viskade och sjöng till oss. Dröm och verklighet flöt samman.<br />
Det var ingen skillnad på det subjektiva och det objektiva. Det som<br />
var inuti människan var lika verkligt som det som var utanför. Våra<br />
detaljerade iakttagelser av naturen förenades med de mytologiska<br />
berättelserna och skapade grogrund för de mest uttrycksfulla, kulturella<br />
formationer. Vi levde i ett sinnligt erotiskt universum befolkat<br />
av andeväsenden av alla möjliga slag. Medvetenheten och stoffet var<br />
förbundna likt två sidor av samma sak. Det ena syntes utspringa ur<br />
det andra.<br />
Genom historien har kosmologi, myter, tabuföreställningar,<br />
symbolbruk och rituell praktik varierat från den ena jägar- och samlarkulturen<br />
till den andra. Utgångspunkten var dock överallt samma<br />
djupa känsla av ödesgemenskap och identitet mellan människan och<br />
naturens biologiska, mineraliska och klimatiska manifestationer. Andetron<br />
eller animismen tog form efter dess omgivningar, deras färger,<br />
ljud, topografi, djurliv och vegetation. Det fanns ingen annan bok än<br />
naturen själv. Människan lyssnade till den, lärde av den och imiterade<br />
dess väsen i mimisk sång och dans. Naturreligionerna hade ingen<br />
197
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
självständig organisation eller hierarki. Alla hade samma möjligheter<br />
att kontakta andevärlden, men några visade sig ha särskilda förmågor<br />
och de fick den centrala och nödvändiga rollen som shamaner eller<br />
andeframkallare. Shamanen förenade konsten, vetenskapen och<br />
religionen i en person. Han eller hon var budbärare mellan människan<br />
och naturens osynliga krafter. Det var shamanens roll att blidka<br />
jaktdjurens moder, att påkalla hjälpandar, att tillverka lyckobringande<br />
talismaner, att se in i framtiden och berätta historier fulla av märklig<br />
visdom. Förmågan att vara shaman visade sig ofta hos en människa<br />
som hade överlevt en dödlig sjukdom eller annan allvarlig olycka och<br />
som genom denna erfarenhet hade lärt sig att resa i andarnas rike.<br />
Shamanen var dock inte förmedlare av ett religiöst budskap. Han eller<br />
hon utförde blott en nödvändig funktion i en värld, där människans<br />
ande och anden i naturen ännu ingick i ett sammanhängande ekologiskt<br />
system.<br />
För omkring tiotusen år sedan började människan radikalt att ändra<br />
sitt sätt att leva på. Vi gav oss i kast med att odla jorden med frön från<br />
växter som vi förädlade genom att välja ut och korsa de bästa exemplaren<br />
med varandra. På samma sätt tämjde och kultiverade vi hästen,<br />
den vilda oxen, svinet och hönan och sakta blev vi själva bofasta.<br />
Åkerbruket bredde ut sig överallt på klotet och skapade de materiella<br />
förutsättningarna för de komplexa civilisationer som sedan växte<br />
fram vid de stora floderna Eufrat och Tigris, Nilen och Indus. Arbetet<br />
på fälten, den feodala ordningen och de nya städerna förvandlade<br />
människans syn på världen. Naturens besjälade manifestationer blev<br />
till gudar och gudarna bosatte sig i himlen, dock inte längre bort än<br />
att de ibland gick på jorden och blandade sig i människornas affärer.<br />
De var starkt knutna till solen och månen, vädret och landskapet,<br />
till särskilda djur och växter, till årstidernas skiftningar, födsel och<br />
död. Deras tempel anlades där man kände att den andliga kraften<br />
samlade sig i landskapet, kanske vid en flod eller ett berg. Kosmologin<br />
kom att avspegla en ny hierarkisk samhällsordning. Gudarnas<br />
tempel svarar till furstens palats och omkring gudarna uppstod ett<br />
prästerskap som påminde om furstens hov. Några tempel blev med<br />
tiden mycket kraftfulla institutioner, men ännu kände mänskligheten<br />
198
14. RELIGION<br />
inte till någon generaliserad religiös dogmatik eller egentliga religiösa<br />
organisationer. Varje enskilt tempel var en självständig verksamhet,<br />
finansierad av offergåvor och slutet om sina gudomar och sitt eget<br />
magiska syfte. En inflytelserik helgedom kunde bli förebild för andra<br />
liknande institutioner i ett område, men det uteslöt inte att många<br />
olika sorters kultisk verksamhet kunde existera sida vid sida som<br />
likvärdiga religiösa institutioner. Gudarna och de heliga platserna var<br />
ett slags naturfenomen som växte fram ur det kollektivt omedvetna<br />
och därför hade sitt eget liv och sin egen mytologisk ekologi.<br />
Omkring 500 år före vår tideräkning började långt mer abstrakta former<br />
för metafysiskt tänkande dyka upp i Grekland, Indien och Kina,<br />
men andetron fortsatte oförsvagad. Religionen förblev en metod att<br />
bringa människan och samhället i överensstämmelse med naturens<br />
osynliga krafter. Buddhas lära var till exempel en total uppgörelse<br />
med varje föreställning om existensen av små och stora gudar. I stället<br />
introducerar den idén om tomhet och medkänsla som universums<br />
fundamentala beståndsdelar. Denna svårtillgängliga filosofi bredde ut<br />
sig under loppet av några få hundra år över det mesta av Östasien,<br />
men överallt där buddhismen slog rot genomfärgades den av lokala<br />
traditioner. I Tibet av tantrisk shamanism. I Kina av många olika<br />
lokala förfaders- och fruktbarhetskulter. I Japan av den arkaiska naturreligionen<br />
shinto. Buddhas lära kom på alla ställen att fungera som<br />
en filosofisk överbyggnad på en grundläggande animistisk tolkning<br />
av universum. På det viset har känslan av en djup andlig förbundenhet<br />
med naturen varit ett konstant element i människans världsbild<br />
genom den allra största delen av vår historia.<br />
2<br />
Hur den mellanöstliga monoteismen uppstod är dold i dimmor.<br />
Kanske började det med den fanatiska kulten kring solguden Aten<br />
under den egyptiska farao Akhenaten. Under hans regeringstid blev<br />
alla andra gudabilder borttagna från templen och användningen av<br />
ordet Gud i flera fall förbjudet. Just under samma period och i samma<br />
geografiska område förenade det judiska folket sig kring idén, att<br />
199
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
världen är skapad och styrd av en och endast en Gud. Den monoteistiska<br />
religionen så som den formuleras i forntidens judiska texter,<br />
representerar ett avgörande brott med det urgamla bandet mellan<br />
människans kultur och naturen. Djur och växter, floder och berg är<br />
inte längre heliga. Tvärtom säger skriften att den som tillbedjer den<br />
förgyllda bilden av en kalv drabbas av Guds obönhörliga vrede. Den<br />
monoteistiska Gud befinner sig utanför naturen. På andra sidan av<br />
skapelsen så att säga. Jorden med alla dess djur och växter, solen och<br />
himlen har skapats som bakgrund för människan. Adam och Eva<br />
är skaparverkets enda syfte och det är Guds vilja att de och deras<br />
efterkommande skall utnyttja naturen efter eget gottfinnande. Människolivet<br />
och människosjälen är inte en del av naturens väsen utan<br />
snarare dess motsättning. Jorden med dess myriader av livsformer är<br />
en scen för det drama av prövningar som Gud har iscensatt för att<br />
testa om vi är värdiga att bo med honom för evigt i himmelriket. Jorden<br />
är bara en tillfällig uppehållsplats. Därför finns det ingen egentlig<br />
förpliktelse mellan oss och det andra.<br />
Så länge monoteismen förblev en stängd judisk stamreligion hade<br />
den inga stora konsekvenser för omgivningarna, men kristendomen<br />
och senare islam verkliggjorde den monoteistiska teologin som en<br />
alltomvälvande, revolutionär och mycket våldsam kraft. De nya religionerna<br />
tog utgångspunkt i den judiska idén om boken som trons<br />
fundament och gjorde den till en universell lag, vilken skulle gälla för<br />
alla människor på jorden. Härefter bredde de ut sig explosivt över<br />
kontinenterna, med missionen som befallning och domedagen vid<br />
horisonten. Monoteismen var en förenklad och därför mycket stark<br />
samlande idé. Dess entydighet gav religionens förkunnare en osedvanlig<br />
makt och stark entusiasm. Genom att uppdela mänskligheten i<br />
de rättroende och de vantroende, i vänner och fiender av Gud, gjorde<br />
den historien till en simpel kamp mellan det goda och det onda, men<br />
mer än något annat var det boken själv som var budskapet. En kosmisk<br />
lagtext, full av varningar om straff och löften om belöning som<br />
vände sig direkt till människan från universums skapare. Skriften,<br />
prästerskapet, de standardiserade dogmatiska förordningarna och<br />
den religiösa organisationen gjorde den katolska kyrkan till världens<br />
200
14. RELIGION<br />
första multinationella sällskap med egna arméer, domstolar, banker<br />
och enorma landbesittningar.<br />
Den värld vi lever i idag är en produkt av de monoteistiska religionernas<br />
framgång. Man kan säga, att de själva bar på fröet till det som<br />
sedan skulle göra dem till en irrelevant kraft i samhället. Det gällde<br />
i synnerhet för kristendomen. På paradoxalt sätt kom dess teologi<br />
att skapa förutsättningarna för den rationella materialismen och konsumtionskulturen.<br />
En av orsakerna är de kristna dogmatikernas kamp<br />
mot föreställningen om en besjälad natur. En annan är strävan att<br />
exakt fastlägga den rätta och logiska kristna läran utifrån bibelns<br />
begreppsvärld. Tillsammans utgjorde de två tingen goda förutsättningar<br />
för det som senare skulle bli till en analytisk, vetenskaplig<br />
materialism. Därtill kom de universitet som européerna lärde känna<br />
i den muslimska världen, tillsammans med matematiken och de första<br />
översättningarna av antikens grekiska tänkare. Studiet av dessa<br />
skrifter blev en viktig sysselsättning för nyfikna kristna lärda och<br />
därifrån var det inte så långt till en mer systematisk undersökning av<br />
naturens beskaffenhet. Renässansens vetenskapsmän, såsom Galilei<br />
och Tycho Brahe, var gudfruktiga personer som själva inte såg någon<br />
motsättning mellan deras tro och vetenskapen, men det de upptäckte<br />
och det tänkande de representerade kom under loppet av kort tid att<br />
fullständigt undergräva religionens auktoritet.<br />
När naturvetenskapen i slutet av 1800-talet övertog religionens<br />
plats som centrum för människans medvetenhet om världen<br />
resignerade den kristna kyrkan. För att överleva ingick den i en outtalad<br />
pakt med vetenskapen, vilket innebar att kyrkan och vetenskapen<br />
delade världen mellan sig. Kyrkan fick råda över de obesvarbara frågorna<br />
om Guds beskaffenhet och livets mening. Naturvetenskapen<br />
skulle ta hand om resten eller i varje fall det som kunde mätas och<br />
vägas. På så vis fortsatte religionen sin existens i ett slags parallellt<br />
universum som om ingenting hade hänt, medan naturvetenskapen på<br />
sin sida slapp ta ställning till sitt eget metafysiska fundament (se kap.<br />
15). Konsekvensen var att vi kom att leva i en schizofren civilisation.<br />
Dels fanns budskapet om Gud och himmelriket och dels fanns naturvetenskapens<br />
beskrivning av livet som ett rent materiellt fenomen<br />
201
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
styrt av blinda mekaniska krafter. Kristendomen upphörde att vara<br />
det andliga alibit för en civilisation, som inte förmådde skapa annan<br />
existentiell mening än tillfredsställelsen av individens outsläckliga<br />
begär.<br />
3<br />
En efter en har världens religioner långsamt stelnat i sina former. Islam<br />
förblev blott i intellektuell och kulturell rörelse under några få hundra<br />
år efter sin födsel, kanske på grund av koranens mycket endimensionella<br />
teologi. Kristendomen med dess mer outgrundliga treenighet<br />
var i stånd att förnya sig själv under en längre period. Senast med<br />
stor effektivitet under reformationen, som var ett nödvändigt svar<br />
på tidens teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska förändringar,<br />
men idag är den kristna kyrkan liksom de andra religionerna utan<br />
konstruktiv betydelse för utvecklingen i världen. Den är ett teologiskt<br />
museum som i Europa har förlorat sitt grepp om befolkningen. Endast<br />
ett försvinnande fåtal förbinder något som helst konkret med<br />
kyrkans tal om arvsynden, Jesu frälsning eller köttets uppståndelse.<br />
Det finns fortfarande en viss efterfrågan av kyrkans rituella yttringar<br />
och vi betecknar oss själva som kristna nationer, men de vackra gamla<br />
kyrkorna är välbehållna kulisser som döljer ett bakomliggande andligt<br />
tomrum.<br />
Idén om den rätta tron och skriftens gudomliga auktoritet har medfört<br />
ofattbara lidanden genom historien. Det finns inga gränser för det<br />
maktmissbruk som utförts i Guds namn. Förföljelse, tortyr och dråp<br />
av oliktänkande. Krig och folkmord. Ändå fortsätter monoteismen<br />
att breda ut sig som en totalitär tankegång i stora delar av världen.<br />
Den levererar bränsle till hat och konflikter och är en fruktbar grund<br />
för radikal politisk och kulturell fascism, såsom man kan se hos<br />
präststyret i Iran och de maktfulla kristna fundamentalisterna i USA.<br />
Kyrkans mainstream har visserligen dämpat sitt tal om domedag och<br />
förtappelse, men även i sin mest moderata form måste dogmatiken<br />
i slutänden nödvändigtvis medföra ett avvisande av andra sätt att<br />
se världen på. Om man vill förstå den mellanöstliga monoteismens<br />
202
14. RELIGION<br />
innersta väsen skall man blott se på islam, kristendomens lillebror.<br />
Islam döljer inte att den är ett instrument för att likrikta människors<br />
sinnen. Var de än befinner sig skall alla muslimer fem gånger om<br />
dagen vända sig i bön mot precis samma geografiska punkt på klotet.<br />
Islam betyder rätt och slätt underkastelse och i princip är det dödsstraff<br />
på att lämna rörelsen.<br />
Man kan känna sig frestad att ge den framträdande engelske<br />
biologen och ateisten Richard Dawkins rätt när han beskriver religion<br />
som ett smittsamt och elakartat mentalt virus, men problemet med<br />
denna synpunkt är att alla starka idéer har denna smittsamma och<br />
förförande karaktär. Det gäller inte specifikt för religionen. Man kan<br />
heller inte säga att allt hos religionen är förmörkat och destruktivt. En<br />
gång bjöd religionerna meningsfulla svar på påträngande frågor och<br />
fyllde en väsentlig och produktiv samhällsfunktion. Annars hade de<br />
aldrig blomstrat upp och brett ut sig som de gjorde. Nej, religionernas<br />
största synd består i att de har undlåtit att utveckla sina idéförutsättningar<br />
i förhållande till de förändringar som med tiden skett i människans<br />
medvetenhet och livsvillkor. Prästerskapets rädsla att mista<br />
sin institutionella makt har förhindrat vårt samhälle att producera en<br />
funktionell motbild till den rationella materialismen. Religionen har<br />
blivit den mur som spärrar civilisationens andliga utsikt.<br />
4<br />
Den religiösa känslan, tolkningen och praktiken är emellertid uttryck<br />
för en grundläggande existentiell nödvändighet. Inte dogmatiken<br />
eller den sociala konventionen, men religionen såsom uttryck för<br />
människans längtan efter att transcendera sitt avgränsade jag och<br />
finna en djupare andlig mening i universum. Därför har religionerna<br />
genom historien, vid sidan av ondskan också skapat ramar kring<br />
människans ädlaste och mest oegennyttiga strävanden. Religionerna<br />
har inspirerat till den djupaste visdom och den mest upphöjda konst.<br />
Det är omöjligt att föreställa sig en egentlig kultur som inte har en<br />
religiös eller metafysisk dimension i sitt centrum. Människan behöver<br />
en fokuseringspunkt utanför sig själv att rikta strävanden emot och<br />
samlas kring. Därför är ometableringen av en fungerande kollektiv<br />
203
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
metafysik förutsättningen för en verkligt genomgripande förändring<br />
av konsumtionskulturen och den teknologiska civilisationen. För att<br />
det ska kunna ske, krävs dock en fullkomlig omdefiniering av religionens<br />
roll i samhället och av religionen själv.<br />
Denna process har i viss bemärkelse redan varit igång i flera<br />
årtionden. Särskilt i den västliga världen där ett växande antal människor<br />
har sökt efter metafysisk mening utanför den klassiska, kristna<br />
förståelseramen. Mängder av healers, terapeuter samt yoga- och tai<br />
chi-lärare har genom åren fyllt den kollektiva medvetenheten med<br />
orientaliskt inspirerade metafysiska idéer. Populärkulturen är genomströmmad<br />
av en kalejdoskopisk blandning av astrologi, tibetansk<br />
buddhism, auraläsning, reinkarnationslära, meditation, tantrisk sex<br />
och feng shui. Man kan säga att det i kristendomens skugga har brett<br />
ut sig en ny och vildväxande folktro. En marknad för religiösa och<br />
ockulta idéer, som nog är öppen för kvacksalveri och humbug av<br />
olika slag, men som inte desto mindre utgör ett konkret alternativ till<br />
både religionens dogmatik och naturvetenskapens rationella materialism.<br />
Tendensen att vilja komponera en personlig religiös kosmologi<br />
är lätt att misskrediteras som ett uttryck för en narcissistisk konsumtionsmentalitet,<br />
men oavsett hur naivt resultaten visar sig är det trots<br />
allt en del förnuft i att försöka skapa mening i tillvaron utifrån de<br />
idéer, bilder och symboler som ju ändå finns tillgängliga. När varken<br />
kyrkans eller vetenskapens förklaringar fungerar tillfredsställande<br />
är envar överlämnad att finna sin egen metafysiska väg efter bästa<br />
förmåga.<br />
Denna nya folktro är inte minst en produkt av den insikt i folkslagens<br />
kulturella likvärdighet som resor, handel och massmedier har gett oss<br />
under de senaste 50 åren. Vi vet nu hur det på alla platser på jorden<br />
har utvecklats kulturer med samma grad av djup och uttryckskraft.<br />
Överallt kan vi se samma intelligens och skönhet stråla ut från konst<br />
och byggnadsverk. Det är ingenting som tyder på att en religion<br />
framför någon annan skulle vara bättre på att bringa den enskilda troende<br />
närmare Gud eller till att skapa bättre grogrund för människans<br />
moraliska egenskaper och kärlek till nästan. Den visdom som finns<br />
i världens religioner verkar vara mer eller mindre likalydande. Goda<br />
204
14. RELIGION<br />
människor igenkänner det goda och önskar handla därefter, oavsett<br />
vad de tror eller inte tror. För många som söker en religiös eller metafysisk<br />
mening i tillvaron förefaller det därför logiskt att alla religioners<br />
symboler, bilder, ritualer och språk nödvändigtvis måste peka mot<br />
samma bakomliggande realitet. Det har brett ut sig en intuitiv accept<br />
av att världen inte kan påstås vara på ett bestämt sätt, utan att många<br />
olika beskrivningar kan täcka samma obeskrivbarhet. Härvid har det<br />
uppstått en oformell eklektisk metafysik som är i stånd att blanda<br />
allt från indiansk shamanism och islamsk mystik till populär fysik,<br />
medicin och psykologi i en utpräglad labyrintisk kosmologi. Problemet<br />
med den nya folktron är emellertid att den är fragmenterad och<br />
förvirrad både i form och innehåll. Den saknar ett brett fundament.<br />
Dels är den förbunden med alla möjliga sekteristiska och kommersiella<br />
intressen och dels är den isolerad från samhällets intellektuella,<br />
religiösa och vetenskapliga huvudström. För att komma vidare måste<br />
vi försöka skapa en metafysisk helhetsförståelse som kan:<br />
1) förbinda de olika religionerna med varandra<br />
2) förbinda religionen med vetenskapen<br />
3) förbinda religion och vetenskap med anden i naturen.<br />
5<br />
Utgångspunkten för en ekologisk, religiös reformation måste vara där<br />
som alla religioner redan möts. Dels texter, traditioner och dogmatik<br />
i den direkta insikten om existensens enhet, dels det som kallas Gud.<br />
Denna form av erfarenhet betecknas allmänt sett som mysticism för<br />
att beskrivningen av den ofta är gåtfull och tvetydig. En väsentlig<br />
orsak till denna uppenbara oklarhet är att språket faller isär i medvetandets<br />
yttersta gränsområden. Religionen har inte ord som precist<br />
kan förklara vad som sker när objekt och subjekt flyter samman och<br />
blir ett, liksom fysiken har svårt att förklara hur ljus på samma gång<br />
kan vara en våg och en partikel. Man kan emellertid inte tvivla på att<br />
de som berättar om världen sett ur detta erfarenhetsperspektiv talar<br />
om samma sak. Deras ord och begrepp är likalydande, även om de<br />
tillhör helt olika kulturkretsar och tidsåldrar, såsom till exempel den<br />
205
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
tyska prästen Meister Eckehardt, den persiska sufipoeten Rumi, den<br />
indiska diktaren och mystikern Kabir eller den kinesiska visdomsmannen<br />
Lao Tse.<br />
Mysticismens medvetande baseras inte på tro, utan på direkt insikt i<br />
materians, medvetenhetens och livets fundamentala enhet. Det är en<br />
erfarenhet som människan glimtvis haft i alla tider. Religionshistorien<br />
berättar om särskilt begåvade och talangfulla siare och profeter, men<br />
den mystiska erfarenheten är förmodligen något som alla människor<br />
i en eller annan grad har tillgång till. Den danska filosofen och ingenjören<br />
Ludvig Feilberg påvisade med sitt arbete i slutet av 1800-talet,<br />
hur det i de mest vardagliga situationer kunde förekomma en spontan<br />
förening mellan den enskilda individen och universums ande (se kap.<br />
8). Orsaken till att vi inte är uppmärksamma på dessa ändrade sinnestillstånd<br />
är, enligt Feilberg, att vi inte har utvecklat ett språk eller<br />
uppbyggt referenser som kan sätta in dem i sammanhang. Det finns<br />
emellertid anledning att anta att denna mer eller mindre omedvetna<br />
förnimmelse av djup, kommunicerande kraft med universum omkring<br />
oss är förutsättningen för att människan överhuvudtaget kan<br />
överleva mentalt. Vi är väsen som är isolerade i våra egna kroppar,<br />
men vi kan samtidigt känna att vi är en oåtskiljaktig del av helheten.<br />
Religionerna kan betraktas som kulturella och språkliga formationer,<br />
uppvuxna omkring denna primära mänskliga upplevelse.<br />
Ett verkligen förenande möte mellan världens religiösa traditioner<br />
förutsätter emellertid en genomgripande dekonstruktion av<br />
religionernas självförståelse. Vi nödgas erkänna att de var och en på<br />
sitt sätt är människans verk. Jesus är till exempel inte i vetenskaplig<br />
bemärkelse en historisk figur. Han blev till för ett par tusen år sedan<br />
som en bild i människans medvetande. Beskrivningarna av hans liv<br />
och gärningar, från födseln i Betlehem till korsfästelsen på Golgata,<br />
är fiktiva som alla andra av människans mytologiska berättelser. Jesusfiguren<br />
och de ord som tillagts honom är sammansatta från många<br />
olika inspirationsskällor, liksom den kristna religionen som helhet är<br />
uppbyggd av element från många olika kulturella traditioner. Sanningen<br />
och skönheten i Nya Testamentet är dock inte avhängig om<br />
Jesus har existerat eller ej. Tvärtom kan man säga, att just det att Jesus<br />
206
14. RELIGION<br />
har uppstått som en idé i människans medvetande ger budskapet en<br />
särskild betydelse och vikt, eftersom det visar hur djupt i själen vår<br />
strävan och längtan efter det goda är inlagrat.<br />
En universell, ekologisk metafysik måste dessutom bygga<br />
på en tät förbindelse mellan religion och naturvetenskap. Det är vetenskapen<br />
som skall ge de olika religiösa perspektiven en förenande<br />
grund. Inte vetenskapens tolkning av naturen, utan dess konkreta<br />
iakttagelser. Människans existens går inte att skilja från den fysiska<br />
världen. Vi är väsen av kött, blod, molekyler, atomer och partiklar.<br />
Därför måste den metafysiska tolkningen nödvändigtvis förhålla sig<br />
till den bästa vetskapen vi har om kosmos och livets biologi. I viss<br />
bemärkelse talar vetenskapen och religionen om samma sak, endast<br />
med olika språk. Liksom mystiken berättar vetenskapen för oss om<br />
att vi lever i ett universum där allt hänger samman med allt från det<br />
minsta till det största. Den berättar för oss hur energin som brinner<br />
i stjärnornas inre är av samma natur som den som får hjärtat att slå<br />
i människans bröst. Den berättar om hur varje enskild människas<br />
okända X uppgår i en kosmisk ekvation av oändlig komplexitet och<br />
skönhet. Det finns varken något utanför eller något innanför. Livet<br />
vecklar ut sig i ett kontinuum av rum och tid som ett sökande mot<br />
intelligens, medvetenhet och medkänsla.<br />
Den mystiska upplevelsen, naturvetenskapens iakttagelser och förståelsen<br />
av religionen som en kulturell konstruktion är förutsättningen<br />
för att skapa en ekologisk, religiös reformation. Målet skall vara en<br />
fruktbar metafysisk ekologi där många olika slags religiösa praxis och<br />
tolkningar kan trivas sida vid sida. Religionen är nödvändig för att<br />
ge oss ett symbolspråk som förbinder individen och samhället med<br />
det som är utanför människan. Den skall ge oss en praxis som kan<br />
frammana livets heliga dimension och handgripliggöra det eviga och<br />
upphöjda i naturen. Endast därmed kan vi få tillräcklig andlig näring<br />
och styrka för att frigöra oss från konsumismens narkotiska frestelser,<br />
men människor har många olika temperament och förförståelser om<br />
världen. För några är hängivenheten till gudabilder, mytologi och set<br />
av regler djupt meningsfullt. För andra finns det bara en abstrakt och<br />
filosofisk väg till medvetenhet. Vi måste därför skapa en metafysisk<br />
207
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
medvetenhetsram, som fungerar på olika abstraktionsnivåer och som<br />
kan vara gemensam för människor med helt olika uppfattningar av<br />
tillvaron.<br />
6<br />
Man kan kanske betrakta hinduismen som modell för en sådan<br />
komplex religiös ekologi. Hinduismen är inte i den bemärkelsen en<br />
religion, men en samlingsbeteckning för många olika former för religiös<br />
praxis och tänkande. Den är ett slags vildväxande och omätbar<br />
artrik andlig regnskog, där alla delelement utgör en omisskännlig<br />
organisk helhet. Ursprunget till denna kulturella tradition förs allmänt<br />
tillbaka till omkring 2 000 år före vår tidräkning. Vid denna tid<br />
tränger folk av ariska boskapsnomader från nordvästliga Centralasien<br />
in i dalen omkring floden Indus i nuvarande Pakistan. Med sig hade<br />
de inspirationen till den vediska filosofin. Veda betyder vetande på<br />
det indoeuropeiska språket sanskrit och ordet hänvisar till en samling<br />
filosofiska och rituella texter som utgör hinduismens ursprungliga<br />
idégrund. Den vediska kulturen var emellertid från början öppen för<br />
inspiration från omvärlden. Först tog den upp element från resterna<br />
av Indusdalens kultur, en av forntidens mest avancerade civilisationer.<br />
Sedan fortsatte den blanda sig med de lokala traditioner den stötte på<br />
efterhand som den bredde ut sig över den indiska subkontinenten.<br />
Till sist uppstod ett kulturellt landskap som kom att rymma alla möjliga<br />
religiösa uttrycksformer och uttryckssätt. Den vediska filosofin<br />
fortsatte att vara en djup klangbotten under det hela, men från denna<br />
gemensamma utgångspunkt växte talrika olika mytologier, tusentals<br />
små och stora gudar och många former för religiös praxis och tänkande.<br />
Hinduismens fulla spektrum kom att sträcka sig från magi<br />
och shamanism till abstrakt filosofi, från sinnlig hedonism till sträng<br />
askes, från panteism till monoteism, från extatiskt tillbedjande till rationellt<br />
logiskt tänkande och en världssyn som närmar sig ren ateism.<br />
Alla dessa traditioner och idéer har i mycket långa perioder existerat<br />
sida vid sida av varandra i ständigt inbördes, dynamiskt samspel och<br />
underlagt en kollektiv förförståelse för att detta var olika individuella<br />
208
14. RELIGION<br />
vägar till samma mål. En av de finaste beskrivningarna av hinduismens<br />
mångfald finns i den introduktionsbok till hinduismen, som den<br />
bengaliska sanskritforskaren Kshiti Mohan Sen skrev på uppmaning<br />
av förlaget Penguin 1961. Denna bok kom nyligen ut som nyutgåva<br />
med ett längre förord av Sens barnbarn ekonomen, samhällstänkaren<br />
och nobelpristagaren Armartaya Sen. I sin introduktion till boken<br />
framhäver A. Sen, hur den indiska traditionen för det han betecknar<br />
som heterodoxi erbjuder världen ett väsentligt argument för möjligheterna<br />
till en fruktbar flerkulturell samexistens.<br />
Hinduismen har genom historien utgjort ett religiöst fält som hela<br />
tiden verkat integrera och absorbera motsättningar i sin metafysiska<br />
ämnesomsättning. Till exempel uppstod buddhismen i Indien och blev<br />
till statsreligion under kejsar Ashoka (som var den förste att samla det<br />
mesta av subkontinenten till ett rike). Buddhismen försvann emellertid<br />
som självständig religiös rörelse i Indien. Buddha blev till en<br />
inkarnation av guden Vishnu, men väsentliga idéer från buddhismen<br />
och dess systerreligion jainismen kom att prägla indisk kultur, till exempel<br />
vegetarianismen och ickevåldsfilosofin ahimsa. De upprepade<br />
muslimska invasionerna av landet fick många indier, särskilt allra<br />
längst ner i kastsystemet att omvända sig till islam, men hinduismens<br />
heterodoxa tradition utövade också ett starkt inflytande på islamiskt<br />
tänkande. Akbar, den störste av Indiens muslimska härskare, gick så<br />
långt som till att samla ett råd av representanter för alla subkontinentens<br />
många religiösa riktningar inklusive kristna, judar och ateister.<br />
Tanken var att de skulle försöka skapa förutsättningar för en helt<br />
ny gemensam religion. Projektet misslyckades, men i Punjab hade<br />
gurun Nanak vid den tidpunkten skapat sikhismen, en hybrid mellan<br />
islam och hinduismen och i Bengalen nekar de kringvandrande baulsångarna<br />
alltjämt att ha något med någon av religionerna att göra,<br />
eftersom de menar att Gud bor i varje människa hjärta.<br />
Hinduismen är en modell som visar hur kulturen kan skapa<br />
en andlig ekologi, vilken både är en helhet och öppen för mycket<br />
stora inre olikheter. Den har uppstått genom att uppta alla religionernas<br />
utvecklingssteg likt element i en samlad organisk kropp, precis<br />
som människokroppen rymmer element från hela den biologiska<br />
209
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
evolutionens historia. På det sättet har den religiösa kulturen blivit<br />
i stånd att tillgodose stort sett varje psykologiskt temperament. Det<br />
finns i princip ingen dogmatik, bara fria val, men om denna modell<br />
för vildväxande religiösa biotoper skall överföras på nutiden kräver<br />
det etablerandet av ett kraftfullt gemensamt fokus på mänsklighetens<br />
strävanden.<br />
7<br />
För att finna en sådan universell utgångspunkt måste vi återvända<br />
till början. Före vetenskapen och före religionen. Vi måste åter upptäcka<br />
vår fundamentala förbundenhet med det som är grunden för<br />
vår existens: jorden, månen och solen. Naturen är förutsättningen<br />
för allt vi är och kan. Det är denna basala insikt som skall förena<br />
mänskligheten. Våra liv är en kollektiv resa genom tid och rum. Det<br />
finns bara denna enda planet och allt levande är vår närmaste släkt. Vi<br />
är som det andra och det andra är som vi. Berg och floder, vind och<br />
regn, växter och djur. Vi behöver en form av vetenskaplig, upplyst<br />
animism så att vi kan förstå oss själva som delar av ett universum<br />
genomströmmat av ande och känsla (om inte annat som en poetisk<br />
möjlighet). Oavsett hur svårt det kan vara för en modern människa<br />
att se naturen som besjälad skall vi handla som om den är det. För<br />
bara då kan vi bli i stånd att överskrida våra egna isolerade själv och<br />
skapa en verklig planetarisk gemenskap.<br />
Uppgiften för den ekologiskt reformerade religionen är att<br />
hjälpa oss att greppa det obegripliga. Den skall förse oss med ett<br />
rituellt språk som gör att vi kan beröra det som är heligt och uttrycka<br />
det som inte låter sig sägas med ord. I den kristna kyrkans tradition<br />
är nådgivandet den centrala rituella handlingen. Vinet och brödet<br />
symboliserar Kristi blod och lekamen. Genom att intaga denna<br />
symboliska föda blir den kristna människan förenad med Gud både<br />
fysiskt och andligt. Det rituella intagandet av symbolisk föda finns<br />
i många kulturer. Hinduerna kallar det för prassad. De offrar mat<br />
till gudabilden och denna mat blir till en del av gudens immateriella<br />
kropp, som hindun därefter förenar sig med genom ätandet. I den<br />
fornindiska texten Bhagavad-Gita förklarar guden Krishna betydel-<br />
210
14. RELIGION<br />
sen av hinduernas eldoffer så här: ”Jag är offerhandlingen, jag är den<br />
heliga elden och jag är offergåvan som blir förtärd av elden.” Det är<br />
aktualiseringen av denna existentiella enhet som är religionens avsikt.<br />
Den skall ge oss möjlighet att erfara det heliga som en upphöjd förening<br />
av objektet och subjektet. Att maten och munnen som äter den<br />
är ett och detsamma.<br />
Den ekologiska estetiken bygger på en förståelse av världens<br />
sammanhang. Liksom vissa religioner skiljer ren och oren föda åt<br />
kommer den ekologiska utmaningen att tvinga oss att göra åtskillnad<br />
mellan det som främjar naturens levande mångfald och det som verkar<br />
motsatt. På det viset anger det ekologiska perspektivet en orienteringspunkt<br />
i världen som inte är mindre tydlig än muslimernas haram<br />
och hallal. Den ekologiska skillnaden grundar sig dock dessutom<br />
på konkreta iakttagelser och förenar därför det rationella intellektet<br />
med känsla och intuition. Medvetenheten om det ekologiska sammanhanget<br />
gör att människan genom praktiska vardagshandlingar<br />
och val kan förbinda sig med och erkänna det som är större än oss<br />
själva. Vi skall anstränga oss att göra det som är riktigt. Inte för egen<br />
vinnings skull eller för att vi är rädda för bestraffning, utan för att det<br />
känns vackert och sant. I en tid när så många kulturer skall lära sig att<br />
leva tillsammans och lära sig att i gemenskap ta vara på planeten är<br />
det religionernas plikt att mötas kring det som förenar hela mänskligheten.<br />
Skönhetens befrielse förutsätter en upplyst, universell och<br />
ekologisk, reformerad, metafysisk ram som är i stånd att omfamna<br />
den vetenskapliga beskrivningen av naturen, samtidigt som den låter<br />
konsten hålla bilden öppen och närvarande.<br />
211
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
15<br />
Vetenskap<br />
1<br />
viss bemärkelse har NaturveteNskapeN tömt livet på mening.<br />
iDet<br />
har självklart inte varit en överlagd strategi, men efterhand som<br />
våra vetenskapliga insikter vuxit har den systematiskt medverkat till<br />
att förtränga varje förnimmelse vi skulle kunna ha av ett högre syfte<br />
i universum. Människan har gjorts till en främling i världen, styrd av<br />
naturlagarnas blinda statistiska tillfälligheter, men denna tro på ett<br />
materiellt och mekanistiskt universum är av förhållandevis nytt datum.<br />
Under huvuddelen av vetenskapens historia har dess upptäckter setts<br />
och tolkats såsom bevis på Guds underbara verkan i naturen. Den<br />
svenska naturforskaren Carl von Linné, som i mitten av 1700-talet<br />
såsom den första ordnade växt- och djurriket i en sammanhängande<br />
systematik, berättade att Gud hade lärt honom att läsa skapelsens alfabet.<br />
Så sent som 1850 utgav elektromagnetismens upptäckare, den<br />
danska fysikern H.C. Ørsted, en samling essäer som bar titeln ”Anden<br />
i naturen”. För honom var de lagmässigheter han fann i fysiken en<br />
direkt inblick i den kristallklara skönheten hos skapelsens gudomliga<br />
ande. När Darwins teori om arternas uppkomst publicerades några<br />
få år senare ändrade sig dock situationen på ett avgörande sätt. Nu<br />
blev det plötsligt möjligt att förklara jorden biologiska mångfald som<br />
resultatet av en enda, otroligt enkel mekanism. Allt som behövdes<br />
var tillfälliga genetiska mutationer och det naturliga urvalet av de<br />
mest överlevnadsdugliga organismerna. Paradisets trädgård hade inte<br />
längre användning av Guds skapande ande. Människan kunde lika<br />
gärna ha blivit till av sig själv.<br />
212
15. VETENSKAP<br />
Andens utdrivande ur naturen var inte en absolut nödvändig konsekvens<br />
av varken evolutionsläran eller den vetenskapliga metoden.<br />
Den var snarare resultatet av människans allmänna begär efter makt<br />
och kontroll. Naturvetenskapens förklaringskraft växte exponentiellt<br />
i slutet av 1800-talet. För varje dag blev vi i stånd att se längre och<br />
längre ut i universum och djupare in i stoffet. Det tycktes inte finnas<br />
någon ände på vetenskapens segrar. Det ena vördnadsinbjudande<br />
teknologiska miraklet avlöste det andra. Elektricitet, röntgenstrålar,<br />
radiovågor, telefoner, dynamit, vaccin, ubåtar och luftskepp. Naturens<br />
krafter var inte längre oövervinnliga. Vetenskapen hade gjort oss till<br />
herrar i vårt eget hus. Den lovade att uppenbara alla naturens heligheter<br />
för oss och föra mänskligheten fram till ett lysande teknologiskt<br />
Utopia. Den skulle göra oss fria från materians tyngd och naturens<br />
villkorlighet. Vetenskapen hade blivit samhällets högsta auktoritet.<br />
Den lovade hopp och frälsning. Hur skulle den kunna undgå att<br />
utveckla sig till ett slags rationell materialistisk religion?<br />
Vetenskapen som religion visade sig emellertid rymma totalitära och<br />
dogmatiska drag som inte stod långt ifrån de religiösa institutioner<br />
den avlöste. Den framställde sig själv som allsmäktig och ofelbar.<br />
Varje fråga skulle ha en vetenskaplig förklaring och varje problem en<br />
rationell, vetenskaplig och teknologisk lösning. Vetenskapen kunde<br />
ställa frågor om allt men det kunde inte ställas frågor om grunden för<br />
dess egen medvetenhet. Efter att ha erövrat civilisationens centrum,<br />
begränsade vetenskapen diskussionen till det som kunde mätas, vägas<br />
och räknas. Ande och själ var metaforer som nog kunde användas<br />
i poetiska sammanhang, men i verklighetens värld gällde endast en<br />
mekanisk och deterministisk beskrivning av naturen. Med sitt rationella,<br />
materialistiska evangelium producerade vetenskapen en ny<br />
ortodoxi. En ren lära som likt de monoteistiska religionerna inte tillät<br />
någon form av flertydighet, utan endast gav plats för en särskild sorts<br />
förklaring, oavsett vad människor för övrigt kunde tänka och känna.<br />
Först blev anden fördriven från naturen och sedan också från människan<br />
själv. I den naturvetenskapliga bilden av världen kom livet att<br />
framstå som en meningslös rad av biologiska, kemiska och elektriska<br />
begivenheter i ett universum av död materia. Vetenskapen hade för<br />
213
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
att bevara sin makt över världsbilden måst ignorera den ocean av<br />
metafysik som omgav den. Den sade att det som låter sig mätas, vägas<br />
och beräknas är det enda som kan sägas ha verklig existens, men<br />
universum självt hade ju en gång blivit till av fullständigt ingenting<br />
som ett mirakel i en saga. Därtill kom att materien i kvantmekanikens<br />
yttersta gränsland verkade hoppa ut och in i samma intighet helt efter<br />
eget gottfinnande. Till sist finns där medvetandet som på samma<br />
gång ser på världen och är en oåtskiljelig del av det som blir sett.<br />
Medvetandet är vetenskapens egen förutsättning, men vetenskapen<br />
kan inte förklara och knappt ens beskriva vad medvetande är för ett<br />
fenomen, likt en kniv inte är istånd att skära i sig själv. Genom att<br />
låta som om verkligheten utanför det mätbara rummet inte existerar,<br />
miste naturvetenskapen som religion all ödmjukhet inför existensens<br />
mysterium. Den kom att sakna självbekräftelse, självkritik och självkontroll<br />
och denna arrogans skulle med tiden visa sig få fruktansvärda<br />
konsekvenser för livet på jorden.<br />
2<br />
Den moderna naturvetenskapen liknade i begynnelsen ett tveeggat<br />
svärd. Det framgår med stor tydlighet av den roman som den<br />
19-åriga Mary Shelley skrev om vetenskapsmannen Frankenstein<br />
år 1818. Romanen som är historiens första science fictionlitteratur,<br />
handlar om hur vetenskapens försök att uppnå herradöme över livet<br />
slutar i en skräckinjagande katastrof. Redan forntidens greker visste<br />
att nemesis för eller senare kommer att drabba hybris, såsom i myten<br />
om ynglingen Ikaros. Trots alla varningar flög han högre och högre<br />
på sina konstgjorda vingar av vax och fjädrar, men störtade i havet<br />
när han till slut kom så nära solen att vingarna smälte bort. Självklart<br />
visade det sig vara omöjligt att kontrollera konsekvenserna av de krafter<br />
vetenskapen satte i verket. När atombomben 1945 släpptes över<br />
Hiroshima var den det slutliga avslöjandet av vilket extremt riskfyllt<br />
territorium mänskligheten hade rört sig in på. Vi hade blivit i stånd att<br />
i ett enda slag kunna göra jorden obeboelig i all överskådlig framtid.<br />
Radioaktiv strålning var dock bara en av talrika metoder vi funnit<br />
på för att förgöra oss själva och våra omgivningar. Under loppet av<br />
214
15. VETENSKAP<br />
1960-talet stod det klart att alla delar av livet på jorden var påverkade<br />
av människans aktiviteter. Vi rörde oss rakt mot en serie ekologiska<br />
katastrofer som var och en kunde föras tillbaka till naturvetenskapens<br />
upptäckter, oavsett om det var jordens överbefolkning, klimatändringar<br />
eller utrotningen av de stora tropiska regnskogarna. Varje ny<br />
teknologisk lösning tycktes bara skapa fler och allt mer oöverskådliga<br />
problem. Vetenskap och teknologi hade gjort det möjligt för oss att<br />
utveckla ofattbara materiella krafter, men den hade inte försett oss<br />
med motsvarande klokhet. Vår inverkan på jorden hade tvärtom blivit<br />
allt mer självdestruktiv, desorienterad och rastlös.<br />
Vetenskapen hade lovat bringa människan från mörkret<br />
in i ljuset, men efter 300 års vetenskapliga upptäcktsresor framstår<br />
världen minst lika oförståelig som den alltid gjort. Vår bild av naturen<br />
har visserligen ändrats dramatiskt. Vi vet att jorden rör sig omkring<br />
solen och att solen bara är en av universums oändliga mängd stjärnor.<br />
Vi vet också att det som bestämmer hur livet kommer att se ut är en<br />
mikroskopisk spiralformad inrättning som kallas DNA. För den som<br />
följer med det allra minsta lagras ny information hela tiden ovanpå<br />
den gamla. Vi hör om sträckfåglarnas magnetiska sinnesapparat,<br />
svarta hål, supernovor, neuroner och frontallober. Naturvetenskapen<br />
producerar en ström av vidunderliga bilder, intressanta begrepp och<br />
bra metaforer, men den har inte gjort oss mycket klokare på vem och<br />
var vi är. Tvärtom har de komplicerade, teoretiska modellerna skapat<br />
en otroligt diffus, oöverskådlig och fragmenterad världsbild. På ett<br />
sätt producerar vetenskapen enorma mängder icke-vetande, som till<br />
exempel upptäckten av den mörka energin och det mörka stoffet som<br />
många fysiker nu menar utgör 96 % av universums samlade massa.<br />
Mörk energi och mörkt stoff kan inte ses eller mätas på något som<br />
helst sätt, men båda delar måste finnas där för att få beräkningarna<br />
att stämma med våra observationer. Vetenskapens senaste upptäckt<br />
är med andra ord att 6 % av universum inklusive oss själva består av<br />
”något” som vi kanske aldrig finner vad det är. På detta sätt insamlar<br />
vetenskapen enorma mängder data, utan att man kan säga att det ökar<br />
skärpan i den överordnade bilden. Till exempel har ett världsomfattande<br />
forskningsprogram nyligen kartlagt de 3 miljarder grundpar<br />
DNA som utgör människans samlade genmassa, men därefter är vi<br />
215
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
endast ännu mer villrådiga över hur en människa egentligen blir till.<br />
Varje svar avlöses av frågor som ger nya svar som skapar nya frågor<br />
ad infinitum.<br />
Vid slutet av denna tunnel av frågor och svar hoppas vetenskapen<br />
att bli i stånd till att skapa en teori som kan förklara alla tings<br />
sammanhang, en förening av naturkrafterna i en enkel symmetrisk<br />
formel. Även om en sådan uträkning verkligen skulle finnas, vad skulle<br />
den dock egentligen säga oss? Drömmen om att fånga sanningen om<br />
världen i ett arrangemang av symboler påminner om den avslutande<br />
scenen i H.C. Andersens saga om Snödrottningen. Här finner den lilla<br />
Gerda till slut sin älskade Kay i de enorma, kalla och tomma salarna i<br />
Snödrottningens slott. Han är förlorad för omvärlden och blå, nästan<br />
svart av kyla, men han märker inget för Snödrottningen har kysst all<br />
känsla ifrån honom och gjort hans hjärta till en isklump. Hela Kays<br />
uppmärksamhet är koncentrerad på något som Snödrottningen kallar<br />
förstånds-isspelet. Det går ut på att släpa omkring på flata, vassa isstycken<br />
och lägga dem i alla möjliga säregna formationer. För Kay är<br />
varje figur av allra största viktighet och ändå kan han inte finna fram<br />
till den han egentligen letar efter: den som uttalar ordet: ”evigheten”<br />
och som Snödrottningen har lovat honom friheten, hela världen och<br />
ett par nya skridskor för i belöning.<br />
Naturvetenskapen är som Snödrottningen iskall och omåttligt<br />
maktfull. Den har givit oss medlen till ödeläggande av allt omkring<br />
oss och samtidigt behovet att göra det. Genom att reducera livet till<br />
en biologisk tillfällighet i ett universum av död materia har den tömt<br />
världen på mening. Det finns ingenting som är upphöjt eller heligt.<br />
Inget att särskilt vara rädda om eller sträva efter. Återstår bara tillväxten<br />
i den materiella konsumtionen. Ting, transport och motorvägar.<br />
Viagra och plastikoperationer. Den oupphörliga tillfredsställelsen av<br />
begär och stimulering av sinnen.<br />
3<br />
Snödrottningen är en episk berättelse som börjar med att Kay får en<br />
flisa av trollspegeln i sitt öga. Flisan gör att allt han ser blir förvridet<br />
och fel. När hans bästa vän Gerda vill ge honom en blomma hon<br />
216
15. VETENSKAP<br />
plockat, bryter han bara av den och visar henne istället en isros, sedd<br />
genom förstoringsglas, för den är mer perfekt än en verkig blomma<br />
någonsin kan bli. Det är samma slags förvridna perspektiv som<br />
får oss att tro att sanningen om världen skall finnas inom sinnenas<br />
räckvidd. Vetenskapen kan visserligen med sina instrument avtäcka<br />
orsakssammanhang som är osynliga för människans blotta öga, men<br />
den kan bara se de isolerade delarna och deras inbördes växelverkan.<br />
Om vi liknar naturen med en tavla av van Gogh, kan vetenskapen<br />
berätta för oss att målningen består av pigment, linolja och linneduk.<br />
Den kommer även att kunna kartlägga färgernas placering så att det<br />
skulle bli möjligt att framställa en till likadan bild, men den kommer<br />
inte att kunna tala om för oss vad måleriet går ut på, vad det föreställer<br />
eller varför det är så gripande. Naturen liksom måleriet ger sig<br />
till känna i sin helhet. Vi befinner oss mitt i den och kommer den<br />
aldrig närmare än helt enkelt här, i storleksförhållandet 1:1. Detta är<br />
på en och samma gång universums yttersta gräns och dess absoluta<br />
centrum. Bilden blir inte tydligare, mer detaljerad eller knivskarp än<br />
just i denna projektion. Det finns ingen annanstans där naturen ger<br />
mer mening eller där informationsmängden är större. Hur skulle det<br />
kunna vara annorlunda, när det helt enkelt är här som universum valt<br />
att öppna sinnena och se sig själv i medvetenhetens spegel?<br />
Vetenskapen har skapat illusionen att naturen i sin helhet<br />
är ett föremål som låter sig studeras och beskrivas objektivt och på<br />
avstånd. Den kan dock själv bara överskåda ett helt litet avgränsat<br />
område eller en förenklad generell mekanism åt gången. Det är till<br />
exempel därför vi har så svårt att förutsäga vädret mer än några få<br />
dagar framåt i tiden. I verkligheten hänger allt i naturen samman<br />
med allt, tvärs över tid och rum och det som ser (medvetandet) är en<br />
oåtskiljaktig del av denna helhet. Det finns i den bemärkelsen ingen<br />
annan plats, inget utanför eller innanför och ingenting som existerar<br />
avskilt och för sig självt. Världen som vi ser den – och talar om den<br />
– är en begreppslig konstruktion som blir till i vårt medvetande.<br />
Naturvetenskapen försöker förklara medvetandet som en sekundär<br />
produkt av kemiska och elektriska processer i hjärnan. En sorts körtelutsöndring<br />
som utvecklats genom miljoner års evolutionär press.<br />
Problemet med denna förklaring är dock att medvetandet är radikalt<br />
217
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
annorlunda än något annat fenomen som vetenskapen ägnar sig åt.<br />
Det är immateriellt, osynligt och oändligt rymligt. Med den vetskap vi<br />
har idag är det omöjligt att skapa någon form av teoretisk förståelse<br />
för hur medvetandet skulle kunna uppstå av biologiska processer. Vi<br />
är knappt i stånd att definiera vad medvetande överhuvudtaget är för<br />
slags fenomen, men samtidigt är medvetandet det enda i världen vi<br />
med säkerhet vet existerar. Allt annat kommer till oss genom sinnena<br />
som sekundär och filtrerad information.<br />
4<br />
Utdrivandet av anden ur naturen kan föras tillbaka till den franske<br />
1600-talsfilosofen och matematikern René Descartes. Det var han<br />
som lade grunden till den rationella materialismen genom att påstå<br />
att stoff och ande är två kategoriskt åtskiljda fenomen. I Descartes<br />
bild av världen kan den levande kroppen liknas med en maskin.<br />
Denna maskin är vad gäller människan utstyrd med en ande som<br />
skänkts oss av Gud. Ande är ett fenomen som bara existerar i människan.<br />
Den finns ingen annanstans eller för den skull i andra väsen.<br />
En av konsekvenserna är att djur måste betraktas som omedvetna<br />
mekaniska objekt som varken kan tänka, känna smärta eller lida på<br />
annat sätt. Hundens ylande när den blir slagen skulle enligt denna<br />
uppfattning inte vara något annat än en automatisk reaktion, likt<br />
ljudet som kommer ur en tramporgel när man trycker på en av dess<br />
tangenter. Descartes sätt att betrakta naturen på fick stort inflytande<br />
på vetenskapen de efterföljande tre århundradena. Så sent som på<br />
1960-talet var det en allmänt utbredd uppfattning att djur oavsett utvecklingsgrad<br />
inte kunde tillskrivas något egentligt medvetande. Deras<br />
beteende betraktades som styrt uteslutande av instinkter, prägling,<br />
stimuli och respons, men bland annat inspirerat av den framträdande<br />
österrikiska djurpsykologen Konrad Lorentz’ forskning har det sedan<br />
skett en fundamental ändring i uppfattningen om djurens psyke och<br />
subjektivitet.<br />
Det är visserligen lika vanskligt att definiera vad medvetande<br />
är hos ett djur som hos en människa. Studiet av djurens reaktionsmönster<br />
och kommunikation verkar ändock i ökande grad avslöja nå-<br />
218
15. VETENSKAP<br />
got som till förväxling liknar det vi uppfattar som medvetet beteende<br />
hos oss själva. Inte bara högt utvecklade djur som schimpanser och<br />
delfiner, utan också råttor och fåglar visar tecken på att kunna tänka<br />
och förstå. De kan planera strategiskt och känna glädje och rädsla.<br />
Högt utvecklade däggdjur vet att de finns till och kan känna igen sig<br />
själva i en spegelbild och på film, men försök visar också att primitiva<br />
ryggradsdjur som fiskar uppenbarligen är i stånd att uppleva något<br />
som liknar en smärtfull längtan. I förhållande till den descartianska<br />
dogmatiken är vetenskapen således i full gång med att återbesjäla ett<br />
väsentligt område av naturen. Forskningen av djurens beteende bekräftar<br />
en förnimmelse som alltid varit utbredd bland människor med<br />
kärlek och förståelse för djur, men kanske är detta bara början på en<br />
långt mer radikal utvidgning av vår uppfattning av fenomenet medvetande.<br />
Vi kan till exempel se att bläckfisken visar en förbluffande<br />
uppfinnings- och initiativrikedom i sitt beteende, trots att den inte har<br />
något centralt nervsystem. Fjärilen, som knappt ens har någon hjärna,<br />
verkar inte desto mindre kunna känna en viss njutning när den flyger<br />
från blomma till blomma. Även encelliga organismer verkar röra sig<br />
runt på ett spontant och inspirerat sätt och vi vet att de vid vissa<br />
tillfällen kan ändra beteende och börja samarbeta med varandra tvärs<br />
över artskillnaderna om situationen så kräver. Kanske speglar den<br />
urgamla förnimmelsen av en andlig närvaro i naturen en djupare sanning.<br />
Kan det tänkas att medvetande är ett universellt fenomen som<br />
genomtränger allt stoff? Att medvetande helt enkelt är en egenskap<br />
hos stoffet eller kanske till och med stoffets förutsättning?<br />
5<br />
Människor har i alla tider och i alla kulturer berättat om en särskild<br />
sorts medvetandeupplevelser som gjort intryck för att de verkat överskrida<br />
naturens allmänna ordning. Det kan till exempel vara i form av<br />
en chockerande dröm som väcker den sovande. Drömmen handlar<br />
om en nära släkting i fruktansvärd livsfara och senare visar det sig<br />
att personen i drömmen faktiskt dött i en olycka långt därifrån, just<br />
i det ögonblick den sovande vaknade upp. Det finns många olika<br />
typer av detta slags upplevelser, men gemensamt för dem är att de<br />
219
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
tyder på djupare osynliga förbindelser mellan människor, samt mellan<br />
människor och händelser och att dessa förbindelser går tvärs genom<br />
tid och rum. Forskare har under mer än 1 100 år systematiskt samlat<br />
stora mängder berättelser om denna typ av erfarenheter från hela<br />
världen. Det finns därför tiotusentals nedskrivna ”case stories” som<br />
är bekräftade av trovärdiga vittnen och som inte i övrigt haft något<br />
intresse för det ockulta. Oavsett hur utbrett och väldokumenterat<br />
fenomenet verkar vara har dock naturvetenskapen med stor energi<br />
avvisat fenomen som dessa såsom ren inbillning.<br />
Det finns flera orsaker till avvisandet. En av dem är att inget<br />
i de naturvetenskapliga standardmodellerna kan förklara förekomsten<br />
av denna typ av ovanliga medvetandefenomen. En annan är att dessa<br />
fenomen uppenbarligen är utan materialitet och därför betydelselösa<br />
för beskrivningen av egenskaperna av det fysiska universum. De kan<br />
inte mätas eller vägas varken direkt eller indirekt. På grund av deras<br />
karaktär av anormalitet kan man inte ens göra försök där deras existens<br />
kan fastslås under objektiva och repeterbara omständigheter.<br />
Om vetenskapen skulle erkänna att det finns medvetandefenomen<br />
som transcenderar den enskilda individen, skulle det betyda ett erkännande<br />
av att en väsentlig dimension av universums ligger helt utom<br />
den vetenskapliga metodens räckvidd. Avvisandet av dessa fenomens<br />
konkreta existens är således förståelig, men bygger inte på någon form<br />
av vetenskaplig bevisföring. Det är en ideologisk kamp. Den kristna<br />
kyrkan bekämpade tron på tomtar, andar och lyktgubbar, eftersom<br />
den undergrävde den monoteistiska religionens auktoritet. På samma<br />
sätt betecknar naturvetenskapen som institution varje uppfattning,<br />
som kan hota dess makt över världsbilden, såsom vidskepelse eller<br />
inbillning.<br />
Kampen mot vidskepelsen har i den vetenskapliga självförståelsen<br />
framställts som en konfrontation mellan ljusets och mörkrets<br />
krafter, men rationalitet är inte nödvändigtvis ett skydd mot förmörkelse.<br />
Det var till exempel några av samtidens bästa kemister, läkare<br />
och ingenjörer som utvecklade nazisternas teknologi för massutrotning<br />
av människor. Ondska i det omfånget har vidskepelsen trots<br />
allt aldrig varit inblandad i. Vetenskapens framsteg har inte skett i<br />
kamp mot tomtar och lyktgubbar, utan med dess egna feltolkningar<br />
220
15. VETENSKAP<br />
av naturens orsakssammanhang. Ett berömt exempel är sjukvårdsmyndigheten<br />
i London som fastställde att kolera spriddes med dålig<br />
luft, även efter det att läkaren John Snow år 1854 med världens första<br />
epidemiologiska undersökning hade påvisat att smittokällan var<br />
infekterat dricksvatten. Rationaliteten är ett effektivt instrument för<br />
att genomskåda och lösa konkreta problem, men dess räckvidd är begränsad.<br />
Världen är sammansatt och paradoxal. Det finns sådant som<br />
inte låter sig mätas och vägas som till exempel medvetenhet, glädje<br />
och sorg. När vetenskapen avvisar människans subjektiva erfarenheter<br />
som inbillning, avvisar den sin egen utgångspunkt. Människans<br />
känslor och intuition är inte bara en oåtskiljaktig del av universum,<br />
det är vår primära källa till information och därmed det andliga fundament<br />
från vilket allt annat måste tolkas och förstås.<br />
6<br />
När Charles Darwin publicerade sin teori om arternas uppkomst år<br />
1859 hade idén om livets evolutionära utveckling legat och pyrt en<br />
längre tid. Dels hade geologerna för länge sedan visat hur jorden<br />
måtte vara omåttligt gammal för att se ut som den gjorde. Dels<br />
skapade den snabba teknologiska utvecklingen en tydlig bild av en<br />
evolutionär process som var och en kunde bevittna. Den franska<br />
naturforskaren Lamarck framlade en sammanhängande teori om biologins<br />
evolution så tidigt som år 1800, men det var först med Darwins<br />
version som offentligheten förstod budskapet i all dess lysande enkelhet.<br />
De levande arternas mångfald har skapats genom anpassning<br />
till de ständigt föränderliga livsvillkoren. Den drivande mekanismen<br />
är arvsanlagens tillfälliga variation och trycket från omgivningarna.<br />
Endast de starkaste överlever. På så sätt väljer naturen hela tiden de<br />
mest lämpade individerna till den ena eller den andra specialiserade<br />
uppgiften. Det är en vacker och allomfattande teori som forskningen<br />
endast har kunnat bekräfta under de 150 år som gått sedan den lades<br />
fram.<br />
Begränsningen hos evolutionsläran är emellertid att den<br />
inte kan säga något om varför de levande väsendena ser ut som de<br />
gör. På den frågan kommer svaret alltid att bli samma cirkelgång,<br />
221
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
nämligen att varje drag hos den enskilda organismen utvecklats som<br />
konsekvens av den evolutionära kampen för artens överlevnad. Om<br />
en fågel är ett aerodynamiskt under, likt stormfågeln, skylls det på<br />
fördelarna av att kunna hålla sig vävande i luften med en minimal<br />
användning av muskelkraft. Om fågeln har ett jättefyrverkeri på stjärten,<br />
som påfågeln, skylls det på att stjärten är ett evolutionärt handikapp<br />
hannen utvecklat för att kunna visa sin överlevnadsförmåga<br />
för den intresserade honfågeln. Ju större stjärt, desto större styrka.<br />
Denna extremt reducerade förklaringsmodell är nog sann, men också<br />
otillräcklig. Den förklarar inte stormfågelns eller påfågelns betagande<br />
och betydelsemättade skönhet och leder, om den står ensam, till en<br />
banalisering av vår bild av naturen. Om vi endast kan fokusera på den<br />
isolerade evolutionära mekanismen, förbiser vi att varje enskild atom<br />
i påfågelns stjärt är en del av en oändlig omfattande och koordinerad<br />
rörelse av energi och information som sträcker sig från världens<br />
begynnelse till dess avslutning. Vi kan överskåda pyttesmå lösrivna<br />
stumpar och bitar av sammanhangen, men från varje punkt utgår en<br />
ändlös rad frågor och förklaringar i alla riktningar. Mysteriet är därför<br />
intakt trots av de oavvisliga kvaliteterna hos Darwins teori.<br />
Koltrastens sång en tidig sommarmorgon är så full av jublande musikalisk<br />
fröjd att den omöjligt låter sig reduceras till att vara blott en<br />
territoriell markering. På samma sätt handlar svalornas extatiska lek i<br />
luften inte bara om fångsten av insekter. Den riktigt stora felbedömningen<br />
i biologin är att livet existerar för reproduktionens skull – som<br />
om det att vara till inte har någon betydelse, men man kan ju inte skilja<br />
livet och reproduktionen åt på det sättet. De två tingen är varandras<br />
förutsättning och därmed lika betydelsefulla. Den evolutionära standardteorin<br />
säger att de levande cellerna söker sig samman till större<br />
enheter för att det gagnar överlevnaden hos artens arvsmaterial. I<br />
denna bild är en blåval inget annat än ett jättetransportmedel för en<br />
hop mikroskopiska gener, men blåvalen är trots allt något i sig själv.<br />
Den är mer än summan av de enskilda delarna. Livet är en rörelse i<br />
tid och rum, där delen och helheten utgör ett förenat homogent fält.<br />
Den molekylära driften att överleva och ständigt utveckla nya former<br />
har mer karaktären av intention och vilja, kanske till och med lust, än<br />
222
15. VETENSKAP<br />
bara fysisk lagmässighet. Huvudparten av universums stoff finner sig<br />
ju passivt i att eroderas bort, förångas eller brännas upp, men livet<br />
rör sig genom att samla och kanalisera solens energi i helt motsatt<br />
riktning. Vad var det som fick proteinerna att skapa den encelliga<br />
organismens hyperkomplicerade molekylära universum och vad fick<br />
den att utvidga projektet genom miljontals år? Bakterierna var ju en<br />
jättesuccé från första gång och de utgör ännu den mest utbredda<br />
livsformen på jorden. Vad fick dem att drömma om att bli papegojor,<br />
orkidéer och silkeapor?<br />
7<br />
Naturvetenskapen springer fram ur samma källa som religionen och<br />
konsten. Den är i sin utgångspunkt en strävan att närma sig existensens<br />
mysterium och finna sammanhang mellan helheten och de<br />
åtskiljda delarna. När de indiska matematikerna i forntiden uppfann<br />
talet 0 och därmed det talsystem vi i Europa lärt känna som det arabiska,<br />
använde de det för att beskriva universums oändliga storleksförhållanden,<br />
såsom de borde se ut i gudarnas perspektiv. Pythagoras,<br />
matematikens och fysikens fader i forntidens Grekland önskade med<br />
sina beräkningar visa hur all skönhet är gjord av relationer mellan<br />
heltal. På detta sätt har nyfikenheten efter en högre medvetenhet och<br />
insikt i alla tider varit vetenskapens själ. Einstein hade inget praktiskt<br />
syfte med att skapa en teori för universums generella relativitet och<br />
han var inte främmande för metafysiska tolkningar av vad en sådan<br />
teori skulle kunna innebära.<br />
Vetenskapens huvudström har visserligen bundit sig vid vad<br />
den engelske vetenskapstänkaren Gregory Bateson kallade för materialistisk<br />
vidskepelse, men ju mer vetande vi får, desto mer mysteriefull<br />
blir den bild vi skapar oss av naturens väsen. Biologin har otvivelaktigt<br />
mekaniska aspekter, men det som är iögonfallande är den intensiva<br />
kommunikation och utbytande av signaler som föregår på alla nivåer.<br />
Det finns en utpräglad musikalitet som genomtränger livets sfärer,<br />
från människans konsertsalar via bikupornas honungssamhällen till<br />
den eleganta atomära koreografin i cellernas mikroskopiska proteinkatedraler.<br />
Ju längre vi kommer ned i stoffet, desto mer verkar univer-<br />
223
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
sums materialitet helt upphöra. Det är som om partiklarna uppstår ut<br />
ur intet, i ett dansande obestämt mönster som transcenderar både tid<br />
och rum. Det finns ingen grund i att se naturvetenskapens upptäckter<br />
som en motsättning till den förnimmelse av andlig närvaro och<br />
synkronicitet i universum som människor överallt och i alla tider har<br />
haft. Tvärtom kan man säga att forskningen grundläggande bekräftar<br />
att stoff och medvetande är två sidor av samma sak.<br />
Inget visar emellertid med större tydlighet att människans<br />
ande är identisk med den ande som härskar i naturen än vetenskapens<br />
viktigaste verktyg: matematiken. Hur skulle vår medvetenhet annars<br />
kunna rymma ett oändligt, abstrakt och immateriellt universum av<br />
tal som gör oss i stånd att beräkna och beskriva vilken som helst<br />
fysiskt relationsförhållande i det universum vi lever i? Matematiken är<br />
orsak till att vi kan skapa mikroskopiska, elektroniska kretslopp och<br />
navigera satelliter som befinner sig miljoner kilometer ute i rymden.<br />
Teknologin och vår förståelse för naturens lagar är samlad i lager på<br />
lager av matematik, men vi kan också finna matematiken i alla former<br />
av musik. Detta nära samband mellan matematikens mönster och<br />
materians beskaffenhet och mellan matematik och skönhet demonstrerar<br />
mer övertygande än något i den heliga skriften, att människan<br />
är delaktig i en gudomlig kosmisk ordning.<br />
Om vi skall återskapa skönheten i människans kultur behöver vi en<br />
metafysisk tolkning av vetenskapens upptäckter och vi behöver en vetenskap<br />
som erkänner människans subjektiva erfarenheter såsom en<br />
oåtskiljaktig del av det fysiska universum. Det betyder inte att den vetenskapliga<br />
metoden komprometteras, men bilden skall utvidgas och<br />
bringas i överensstämmelse med människans intuitiva förnimmelse<br />
av världen. Utvecklingsläran behöver till exempel inte uppfattas som<br />
ett bevis för att livet är en produkt av blinda mekaniska tillfälligheter.<br />
Vi kan i stället se på evolutionen som ett uttryck för att universum<br />
är genomströmmat av en sökande, improviserande och formgivande<br />
kraft, helt såsom människan själv. På så sätt blir bilden meningsfull<br />
och angelägen. Darwins lära är den samma, men den visar nu att<br />
människans skapande förmågor avspeglar en fundamental aspekt av<br />
universums som helhet.<br />
224
15. VETENSKAP<br />
Vetenskapen kan inte säga om naturen är besjälad eller ej, men den<br />
berättar att vi befinner oss i ett universum där alla krafter från de<br />
mindre till de största är oändligt precist justerade på så sätt att livet<br />
och människan blev möjligt, ja som om just det var själva skapelsens<br />
mål. Därför finns det ingen anledning att betrakta vår existens som<br />
annat än betydelsefull. Vi är här för att vi skall vara här. Vetenskapen<br />
ger oss emellertid bara en liten del av bilden. För att förstå världen i<br />
dess helhet måste vi inkludera alla typer av mänsklig erfarenhet, både<br />
objektiva mätningar och subjektiva intryck. Vi måste förena rationalitet<br />
och känsla. Empiri och estetisk intuition. Mänskligheten behöver<br />
en vetenskap som följer de tolkningar av hennes forskning som är<br />
vackrast, mest upplyftande och meningsfulla (kanske kommer de<br />
dessutom visa sig komma närmast sanningen). En sådan vetenskap<br />
kommer att kunna bli en omåttlig, produktiv, kulturell kraft. Dels genom<br />
att öppna för bilder av världen där det människan gör och sättet<br />
vi gör det på har universell betydelse. Dels genom att understödja<br />
förnimmelsen av syfte och mening i naturen. Evolutionen är inte<br />
blind, tvärtom kan vi ju se hos människan själv att livet söker sig mot<br />
upplysning, insikt och medkänsla.<br />
8<br />
Den vetenskap som hade sitt ursprung i Europas renässans tjänade<br />
först och främst som ett instrument för att behärska naturen och<br />
uppnå materiell rikedom. Francis Bacon som skapade den experimentella<br />
empirins teoretiska grund sade rakt ut 1595: ”Kunskap är<br />
makt”. Astronomin tjänade till att förbättra sjöfartens förmåga att<br />
navigera exakt. Geografer, geologer och botanister hade till uppgift<br />
att kartlägga världens naturresurser. Fysiken och kemin lade grunden<br />
för den industriella revolutionen, men med tiden visade det sig<br />
att den makt vetenskapen hade givit människan var utom kontroll.<br />
Överallt på planeten försiggick omfattande ekologiska ödeläggelser.<br />
Biosfären blev sjuk, vädret ändrade sig och djur- och växtarter började<br />
i stora mängder dö ut. Dessa katastrofer var direkt förbundna<br />
med naturvetenskapens upptäckter, men samtidigt var vetenskapen<br />
den enda instans som kunde upplysa oss om konsekvenserna av sin<br />
225
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
egen verkan och säga oss vad vi skulle göra för att undvika det totala<br />
ekologiska sammanbrottet. Härvid fick naturvetenskapen en uppgift<br />
med en helt ny form av allvar och värdighet.<br />
I trehundra år har vetenskapen försökt bända loss människan ur naturen<br />
och isolera oss från dess omväxlande tillstånd, men nu tvingar<br />
omständigheterna oss att återupptäcka den faktiska grunden för vår<br />
existens. De bilder som sänds oss från satelliter i yttre rymden visar<br />
hur skör och utsatt vår planet egentligen är. På många hundra kilometers<br />
avstånd kan vi se hur våldsamt människan påverkar livet på<br />
jorden och hur skrämmande snabbt utvecklingen går. Ju mer vi lär oss<br />
om naturen, desto tydligare blir det att jorden i sin helhet utgör ett<br />
sammanhängande, självupprätthållande levande system. Alla delarna<br />
i detta system inverkar på varandra och håller varandra i balans precis<br />
som James Lovelock påstod i sin teori om Gaia (se kap. 9). Det är<br />
denna miljarder år gamla balans som människan under loppet av få<br />
generationer har rubbat, till akut fara för ett flertal av jordens livsformer.<br />
Därför är det inte längre vetenskapens uppgift att behärska<br />
naturen, utan helt tvärtom att bringa människan i överensstämmelse<br />
med naturens egen ordning.<br />
Naturvetenskapen är det logiska fundamentet för en ekologisk estetik.<br />
Själva idén om ekologi har ju sitt ursprung i den vetenskapliga<br />
utforskningen av naturen. Allt vad vi vet om de ekologiska systemens<br />
dynamiska komplexitet kan skyllas på tålmodigt och systematiskt<br />
vetenskapligt arbete genom många, många år. Det krävs dock en<br />
uppgörelse med den rationella materialismen, innan vetenskapen kan<br />
bli en konstruktiv förvandlande kraft i vårt samhälle. Vetenskapens<br />
territorium är långt ifrån oändligt. Vid dess yttersta gräns möter iakttagaren<br />
sig själv, frågor och förklaringar smälter samman och kvar blir<br />
endast ren förundran. Det är också här vetenskapen möter mystiken.<br />
Vetenskapen måste erkänna att känslor och fysik är lika verkliga fenomen<br />
och att objektet och subjektet inte låter sig skiljas åt. Endast<br />
därvid kan den föra oss till det som den belgiske nobelpristagaren<br />
i kemi Ilya Prigogine kallade för en ny pakt mellan människan och<br />
naturen. Vetenskapen skall berätta för oss om universums underlig-<br />
226
15. VETENSKAP<br />
gande mönster och hjälpa oss att verkliggöra vårt evolutionära öde,<br />
men vi behöver en metafysisk tolkning för att peka på det Allt, om<br />
vilket inget kan sägas, samt konsten att ge form åt denna intuitiva<br />
insikt.<br />
227
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
16<br />
Konst<br />
1<br />
oNsteN uppstoD När mäNNiskaN för första gåNgeN såg sina<br />
kegna<br />
spår i världen. Kanske tecknet i sanden med ett finger. Ett<br />
streck eller en cirkel som gjorde att inget längre var som förut.<br />
Människan upptäckte sig själv genom konsten och från det<br />
ögonblicket blev de spår vi satte i världen laddade med betydelse.<br />
Vi speglade anden i stoffet som mönster ristade på hjorthorn och<br />
djurben. Som tecken av blod och färgad jord ristade på en klippvägg.<br />
Som blomster strödda över en avsjälad kropp. Konsten var från första<br />
stund en magisk angelägenhet. Vi kunde ju se att minsta handling<br />
vi företog oss förändrade världen och därför krävde allt vi gjorde<br />
estetisk närvaro och omsorg. Det gällde inte bara shamanens påkallande<br />
av naturens andar, utan också tillverkningen av redskap och<br />
användningen av språk. Konsten genomträngde människans värld<br />
och genom sin symboliska kraft blev den upphov till kulturens övriga<br />
grundelement.<br />
De 35 000 år gamla teckningarna av noshörningar och hästar<br />
i Chauvet-grottorna i Frankrike visar oss hur religionen började.<br />
Grottorna var en kultplats ungefär som ett tempel eller en kyrka. Vi<br />
kan inte veta exakt vad som försiggått i denna och andra liknande<br />
rum i Sydeuropa, men man kan föreställa sig att teckningarna använts<br />
för att få våra förfäder i kontakt med djurens ande och kraft, alldeles<br />
som människan i senare tider kontaktade gudarna genom bilder<br />
och figurer. Konsten skapade en konkret yttre form för människans<br />
228
16. KONST<br />
känslor och intuition. Bilden var ett slags mottagare vari gudomen<br />
infann sig när hans eller hennes namn blev framsagt med tillräcklig<br />
styrka och innerlighet. Hur skulle gudarna kunna undgå att lyssna<br />
när de magiska ramsorna mässades hypnotiskt till deras ära i tempelrummens<br />
resonanskammare? Konsten öppnade stoffet för anden så<br />
att människan kunde transcendera sitt isolerade själv och bli ett med<br />
gudarnas värld, men det var också genom den rituella konsten människan<br />
började sitt analytiska studium av naturens beståndsdelar. För<br />
att tala gudarnas språk behövde man känna språkets beståndsdelar<br />
och verkningssätt. Offerhandlingens magiska manipulation med eld,<br />
olja, vatten, rökelse, färger, blomster, frukt och säd utgjorde en symbolisk<br />
kemi. Inget i ritualens konstruktion lämnades åt slumpen. Det<br />
var en metafysisk vetenskap som helt sökte orientera sig i förhållande<br />
till himlens och jordens dolda lagar. Den rituella konsten skulle säkra<br />
att kulturen blev inskriven i en högre kosmologisk ordning.<br />
Under de första många åren av vår historia skapade varje enskild<br />
kultur ett sammanhängande konstverk. Det vibrerade av estetiska fält<br />
som växte fram ur människans kollektiva medvetande. Konsten kom<br />
inifrån som en formskapande kraft. Den förband alla kulturens element.<br />
De enskilda tingen var utan betydelse i sig själva. Deras skönhet<br />
bestod i sammanhangen och förstärktes av dem. Konsten existerade<br />
inte som begrepp. Det fanns visserligen berättare och figurmakare<br />
och några som var specialiserade i att dansa och sjunga, men det<br />
som dansade och sjöng var inte så mycket personen själv som den<br />
ande alla delade i gemenskap. Konsten gjorde det mentala rummet<br />
synligt. Klädernas skapande, språkets syntax och byggnadsverkens<br />
konstruktion var ett svar från människan till naturen. De bevisade att<br />
vi hade del i universums skapande kraft. Människan transformerade<br />
sitt överskott av energi till konst, eftersom konsten var själva meningen<br />
med livet och dess egentliga rikedom. Form och rytm, färger,<br />
toner, dofter, språk och symboler förenade våra förfäders känslor och<br />
transporterade denna känsla vidare från generation till generation<br />
Det fanns inget avstånd mellan konst och liv. Alla kulturens delar<br />
fungerade tillsammans såsom de olika delarna gör det i människans<br />
kropp. Bilden var hel.<br />
229
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
2<br />
Renässansen var en begivenhet av lika stor betydelse för kulturens<br />
historia som kontinenternas tillblivelse var för jordens geografi. Plötsligt<br />
började den europeiska människan att skilja världen åt i otaliga<br />
enskilda delar. Ingen vet varför. Kanske var det pestens härjningar,<br />
kanske var det upptäckten av högt utvecklade kulturer i orienten,<br />
kanske var det endast ett logiskt och oundvikligt steg i vår evolution.<br />
Under alla omständigheter skedde under 14- och 1500-talen med utgångspunkt<br />
i de italienska statsstaterna Venedig, Genua och Florens<br />
ett radikalt brott med allt som varit tidigare. Samhället delades upp<br />
i avgränsade territorier, vart och ett med sitt språk och syfte. Konst<br />
vid sidan av religion, vid sidan av vetenskap, vid sidan av ekonomi,<br />
vid sidan av juridik, vid sidan av politik. På samma sätt blev arbetet<br />
skiljt från människans bostad och därpå åter indelat i många olika<br />
specialiserade funktioner. Ja, till och med tiden blev indelad i timmar,<br />
minuter och sekunder. Allt i naturen, kulturen och samhällslivet<br />
skulle sönderdelas, precis som renässansens kirurger i sina anatomiska<br />
teatrar systematiskt skiljde människokroppens organ, muskler,<br />
senor och benknotor från varandra. Genom att förstå hur naturens<br />
enskilda delar fungerade samman kunde man justera deras inbördes<br />
förhållanden, eller kombinera dem på nya sätt så att de kom att verka<br />
mer effektivt. Vi lärde oss att skapa urverk och andra komplicerade<br />
maskiner, och maskinen blev en metafor för hur allt i världen fungerade<br />
bäst och mest ändamålsenligt. Det var under renässansen som<br />
människan uppfann framsteget. Kulturen utgjorde inte längre ett<br />
stabilt pulserande och organiskt mönster. Renässansmänniskan hade<br />
stigit ut ur den kollektiva ordningen och ur släktskapet med naturen,<br />
för att skapa sin egen lycka.<br />
Renässansen ändrade fullständigt vårt sätt att se världen på.<br />
Fram till denna tidpunkt hade man framställt bilder som återgav motiven<br />
så som de upplevdes subjektivt. Tingens inbördes storleksförhållanden<br />
bestämde deras betydelse inför beskådaren. I en bibelillustration<br />
från medeltiden var Jesus typiskt mycket större än lärjungarna<br />
och dessa var i sin tur större än vanliga bönder och borgare, oavsett<br />
den enskilda figurens relativa avstånd till bildens förgrund. Så uppfat-<br />
230
16. KONST<br />
tar människan spontant den visuella världen omkring sig. Om vi till<br />
exempel lägger märke till en god vän i en stor människoskara, kommer<br />
han eller hon ögonblickligen att fylla ut det mesta av synfältet. Vi<br />
ser med våra känslor och intuition, därför är det så svårt att lära sig<br />
teckna objektivt, naturalistiskt. Under renässansen införde man dock<br />
en helt ny princip för konstruktion av bilder, där utgångspunkten<br />
var den vetenskapliga iakttagelsen av det visuella rummets tre dimensioner.<br />
Genom att teckna in ett geometriskt system av linjer, vilka<br />
alla utgick från bildytans periferi mot en försvinnande punkt i dess<br />
centrum blev det möligt att skapa en objektiv, perspektivistisk verkan.<br />
Det var som att iaktta världen med samma neutrala, analytiska och<br />
distanserade blick som den Galilei riktade mot stjärnorna genom sin<br />
kikare. Centralperspektivet är konstruerat så att betraktaren alltid befinner<br />
sig i bildens centrum. Världen ligger så att säga öppen likt ett<br />
sceneri som betraktaren kan överskåda och behärska med sin blick.<br />
Härvid kom bilden att bekräfta renässansmänniskans förnimmelse av<br />
individualitet, handlingsfrihet och makt. Centralperspektivet representerade<br />
en ideologi och ett ideal. Bilderna visade världen som den<br />
sågs av en rationellt tänkande människa som gjort sig fri från naturen<br />
och den kollektiva samhällsordningen för att omforma båda delar<br />
efter sina egna önskemål och behov.<br />
3<br />
Även om renässansen ändrade konsten fortsatte de som producerade<br />
bilder och skulpturer att vara hantverksmästare. Några blev visserligen<br />
högt betalda stjärnor inom sina fack, men deras sociala status var<br />
inte annorlunda än de andra specialiserade näringsidkarna i dåtidens<br />
samhälle. Bilderna var beställningsarbeten vars storlekar och motiv,<br />
till och med färgval som regel bestämdes på förhand av kunden. I<br />
den bemärkelsen hade målarnas och bildhuggarnas funktion inte<br />
ändrat sig sedan antiken. Målerier och skulpturer var nog ett slags<br />
mediala highlights i den allmänna ornamenteringen av den fysiska<br />
samhällskroppen, men de var inte desto mindre en oåtskiljaktig del<br />
av en allt genomträngande estetisk ordning. Även i tillverkningen av<br />
skjutvapen och krigsfartyg fortsatte den konstnärliga utsmyckningen<br />
231
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
att utgöra en väsentlig del av de samlade omkostnaderna. Den utveckling<br />
som börjar under renässansen visade sitt rätta ansikte först under<br />
loppet av 1800-talet. Under denna period togs världen definitivt över<br />
av vetenskap, teknologi, köpmän och fabrikanter. Den industriella<br />
revolutionen körde på högsta växel. Fransmannen Diderot hade för<br />
länge sedan skapat en encyklopedi som skulle innehålla all mänskligt<br />
vetande i ett samlat bokverk och en här av upptäcktsresande var i<br />
färd med att kartlägga de sista okända trakterna på klotet. 1700-talet<br />
kallades för upplysningstiden, men omedelbart efter den följde den<br />
romantiska epoken som en direkt reaktion på den rationella civilisationens<br />
utarmning av kulturen. Pengar, produktion och praktiska<br />
anläggningar kom att fylla allt mer av samhällslivet med resultat att<br />
den upplysta borgaren började söka tillfredsställelse för sina andliga<br />
behov på annat håll. Inte minst i en intensiv dyrkan av konstens<br />
mystik.<br />
Romantikens kult kring konstnären och konstverket saknade<br />
föregångare. Kulten omfattade alla konstarter (inte minst diktarna,<br />
som producerade den tidens största idoler), men fenomenet<br />
som sådant var tydligast i bildkonsten. Måleriet hade fram till denna<br />
tidpunkt varit ett medium som skulle förmedla ett budskap eller förhärliga<br />
maktfulla personer. Under loppet av 1800-talet började man<br />
emellertid att dyrka konstverket för sin egen skull som ett estetiskt<br />
och andligt berikat objekt. Konstnären rörde sig från att ha varit blott<br />
en specialiserad hantverkare till att bli ett mysteriefullt, skapande<br />
geni. Det var inte längre kunden som skulle bestämma motivet utan<br />
konstnärens inspiration. Den upplysta rationella borgaren uppsökte<br />
konsten för att på säkert avstånd möta sinnets irrationella djup. I<br />
gengäld fick konstnären rollen som en särskilt besjälad individ, som<br />
kunde leva ut sina känslor å gemenskapens vägnar. Han skulle förmedla<br />
naturens mysterium och överföra sin andliga och erotiska kraft<br />
till materien. Konstnären blev en ny tids shaman: en människa som<br />
på en gång befann sig i samhällets periferi och i dess centrum och<br />
som själv utfärdade reglerna för sitt liv och arbete.<br />
Det var under denna period det konstbegrepp vi än idag använder<br />
blev till. Det går en rak linje från de livliga hyllningsscenerna<br />
vid bildhuggaren Bertel Thorvaldsens hemkomst till Köpenhamn<br />
232
16. KONST<br />
1838 till våra dagars dyrkande av masskulturens ikoner, men den<br />
romantiska kulturen var samtidigt extremt bakåtskådande. Alltmedan<br />
den industriella revolutionen tornade upp sig utanför de tunga sammetsgardinerna<br />
förväntades det att konstnärer, arkitekter och poeter<br />
skulle finna sin inspiration i en fjärran romantiserad forntid, befolkad<br />
med grekiska sagohjältar. Ju snabbare samhället förändrade sig,<br />
desto mer desperat försökte det borgerskap som var förändringens<br />
egentliga agenter att hålla fast illusionen om den europeiska kulturens<br />
urgamla kontinuitet.<br />
4<br />
Det måste sluta med en explosion och den kom med det moderna<br />
genombrottet vid tiden runt år 1900. Modernismen var en total uppgörelse<br />
med den borgerliga kulturens tillstånd och självbedrägeri, satt<br />
i verket av en liten skara otåliga konstnärer. Deras mål var att erövra<br />
den sanna nutiden och mer än det: de ville förändra världen och<br />
människan genom sin konst. I måleriet började det uppenbarligen<br />
fredligt med Paul Cézannes studier av enkla uppställningar av frukter<br />
och skålar på ett bord, men dessa bilder var revolutionerande för<br />
de handlade i verkligheten endast om den rena kompositionen, om<br />
färger, linjer och former. Cézanne frigjorde materialet från sitt motiv<br />
och härifrån kunde allt hända. Det gick också bara några få år innan<br />
Picasso målade sin helt förvrängda, afrikanskt inspirerade, abstrakta<br />
bild ”Flickorna från Avignon” och ytterligare några få år senare<br />
försvinner motivet fullständigt ut ur bilden. Det sker runt utbrottet<br />
av Första Världskriget med den ryska konstnären Kasimir Malevichs<br />
geometriska målningar, till exempel en svart och en röd kvadrat på en<br />
vit bakgrund med titeln: ”Färgmassor i den fjärde dimensionen”.<br />
Den moderna konsten manifesterade sig som en okontrollerbar<br />
lavin av energi, en kedjereaktion av undersökningar och<br />
händelser. Allt skulle skiljas åt och sättas ihop på nytt. Konsten blev<br />
ett slags vetenskap, en upptäcktsresa och en stridsplats. Det var ingen<br />
tillfällighet att de första modernisterna använde den militäriska beteckningen<br />
avantgarde om sig själva. Det formulerades heroiska manifest<br />
och invecklade teorier inspirerade av psykoanalys, atomfysik,<br />
233
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
teosofi och marxism. De moderna konstnärerna uppfattade sig som<br />
en förtrupp i en kulturell befrielserörelse, men deras revolution kulminerade<br />
redan under tiden efter det första världskriget. Detta krigs<br />
absurda, industrialiserade människoslakt kom att bli bakgrund för en<br />
internationell, konstnärlig rörelse som kallade sig Dada. I dadaisternas<br />
perspektiv framstod världen som sinnessjuk och fragmenterad och de<br />
försökte genom sin konst skapa mening i sinnessjukan och fragmenten.<br />
Dada tog det sista steget bort från konstens traditionella medier<br />
och material och blickade ut i världen. Deras bilder kunde bestå av<br />
vad som helst som konstnären fann användbart. Galgar, biljetter och<br />
tidningsurklipp. Det kunde vara en text av ord som saknade betydelse,<br />
en film utan handling, några människor som agerar obegripligt på en<br />
scen, men det kunde också vara otvetydigt politiska karikatyrer.<br />
Den moderna konsten fick från början en väsentlig del av<br />
sin kulturella betydelse genom den konstanta förnyelsen av formen,<br />
men om man ser noga efter är det tydligt att konstens formella utveckling<br />
i princip var avslutad redan vid mitten av 1930-talet. Vid den<br />
tidpunkten hade all möjlig bildkonstnärlig uttryckskategori kartlagts,<br />
även om det självklart var i grova drag. Det fanns fortsatt rika möjligheter<br />
att variera, fördjupa och precisera de enskilda genrerna. Under<br />
de följande årtiondena visade sig igen och återigen överraskande<br />
stilgenombrott och nya chockerande sätt att agera på som konstnär.<br />
I slutet av 1980-talet var detta emellertid definitivt förbi. Den moderna<br />
konsten hade kretsat runt sin repertoar så många gånger att det<br />
inte längre fanns någon dominerande stilriktning. Alla sorters konst<br />
kunde ställas ut vid sidan av varandra på en och samma gång och<br />
ingen verkade mer nutida än den andra. Konstens historia hade nått<br />
sin logiska och oundvikliga avslutning.<br />
5<br />
Endast ett fåtal föreställer sig idag att konsten skulle kunna ändra<br />
på något som helst i samhället. Den är tvärtom, oavsett form eller<br />
uttryck, integrerad som en utomordentligt framgångsrik del av det vi<br />
idag kallar för upplevelseekonomin. Konstens värld glider omärkligt<br />
över i mode, design och reklam och näringslivet använder i stigande<br />
234
16. KONST<br />
grad konst för att stimulera de anställdas kreativitet och därmed<br />
verksamheternas vinster. I ett samhälle dominerat av konsumtion<br />
och ekonomiskt tänkande måste konst nödvändigtvis framstå som<br />
ett delvis magiskt fenomen. Den förvandling av ande till pengar som<br />
konstnären gör i sin ateljé är ett väsentligt element i konstverkets<br />
fascinationskraft. Konstverkets ekonomiska värde är en oåtskiljaktig<br />
del av den betydelse det ges och när auktionspriserna går upp extra<br />
mycket, omtalas det på nyheterna på samma sätt som spektakulära<br />
sportprestationer. Det har i modern tid aldrig handlats så mycket<br />
med konst som nu. Konstverket är en eftertraktad livsstilsprodukt.<br />
Ett kulturellt emblem som likt andra exklusiva accessoarer tillför<br />
brukaren en förnimmelse av social kontroll, självkänsla och närvaro,<br />
men konsten som sådan har tömts på betydelse. Även de mest politiska<br />
konstverken är en del av en estetisk kod som visar tillbaka till<br />
konstens egen historia, teori och utställningsverksamhet i ett stängt<br />
sterilt kretslopp.<br />
Från att ha varit en dedicerad upprorsrörelse blev den moderna<br />
konsten den teknologiska civilisationens officiella kulturella<br />
centrum och kom som sådan att utgöra en specialiserad sektor i samhället.<br />
Universitet och akademier utbildar idag en ström av konstnärer<br />
och teoretiker, som på samma gång kan producera verk, tolka och<br />
katalogisera dem. Det är en bransch i konstant tillväxt. I varje större<br />
stad uppförs dyrbara museer för modern konst. Museet är ett sekulariserat<br />
tempel för anden och det irrationella, men dess betydelse är<br />
av en rent symbolisk karaktär. Den moderna konsten har inte i den<br />
bemärkelsen allmänhetens intresse. Museernas växande publik beror<br />
först och främst på att de passar bra som utflyktsmål. När konsten<br />
stöds offentligt är det för att den är den enda rent andliga produktion<br />
som försiggår i våra samhällen. Om vi inte stödde konsten skulle det<br />
vara ett implicit erkännande av att människan när det kommer till<br />
kritan enbart är ett komplicerat ämnesomsättningssystem. Konstens<br />
symboliska värde består i att den visar människan som fri och irrationell<br />
ande, men i praktiken är konstverkets funktion av rent dekorativ<br />
karaktär, likt ett guldsmycke eller en sidenslips.<br />
När William Morris skapade sin rörelse för konst och<br />
hantverk under senare delen av 1800-talet kunde man ännu tro att<br />
235
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
det var möjligt att bevara konsten som integrerad del av den allmänna<br />
produktionen. Sedan har de sista dropparna konst pressats<br />
ut ur samhällets kropp. Stort sett allt vad vi ser omkring oss idag<br />
är uttryck för kortsiktiga ekonomiska dispositioner. De handlar om<br />
produktionsvolym, minimering av omkostnader och den lägsta estetiska<br />
gemensamhetsnämnaren. Konst är något som distribueras som<br />
dyrbara destillat och stängs inne i museer och privata samlingar under<br />
intensifierat skydd av alarm, reflexfritt glas och luftfuktare. Konst är<br />
inte ett fenomen som flyter fritt i samhället. De skulpturer som strös<br />
ut i det offentliga rummet är blott en form av kulturell kosmetik som<br />
skall dölja den generella estetiska utarmningen. Samtidigt främjar<br />
konstmarknadens krav om originalitet en fragmenterad språklig individualism<br />
som undergräver varje möjlighet att skapa ett gemensamt<br />
kulturellt rum. Den modernas konsten ville öppna människans sinnen,<br />
men istället slutade det med att konsten stängde sig hermetiskt<br />
om sin egen lilla värld.<br />
Avslutningen på konstens historia personifierades av popkonstnären<br />
Andy Warhol som gjorde det till en poäng att han ingenting<br />
hade på hjärtat. Andy Warhol var den sista moderna konstnär<br />
vars namn var känt i den breda offentligheten. Hans verk summerar<br />
tidsandan på ett sätt som alla intuitivt kunde förstå. Det fanns inget<br />
avstånd mellan hans konst och världen omkring honom. Andy Warhol<br />
hyllade oförbehållet konsumtionen och varukulturen. Han drogs till<br />
kopior av massproduktion och hans verk producerades i huvudsak<br />
av assistenter under fabriksliknande förhållanden. Med Andy Warhol<br />
tonade konsten ut i intigheten och blev till en fullständigt transparent<br />
yta. Han älskade tingen som de var och hade egentligen inget att<br />
tillfoga, utöver att kanske framhäva deras konturer med ett färgstift.<br />
6<br />
Föreställningen om en värld av gränslösa möjligheter har sitt ursprung<br />
i renässansen. Det var där människan upptäckte hur hon själv kunde<br />
forma sina livsvillkor. Vi började se tiden som en linjär rörelse där<br />
något fanns framför och annat bakom. På så sätt uppstod en växande<br />
medvetenhet om senaste nytt och det blev viktigt för samhällets<br />
236
16. KONST<br />
elit att demonstrera denna insikt i sitt beteende, sina kläder och i de<br />
ting man omgav sig med. Alla kulturer som varit dessförinnan hade<br />
uppfattat tiden som cirkulär rörelse. Deras struktur var rituell och<br />
kulturens form var något man fasthöll, upprepade och fördjupande. I<br />
generation efter generation bar människan samma sorts kläder, som<br />
till exempel kvinnorna i Indien, vilkas dräkt sarin i princip varit oförändrad<br />
i tusentals år, men efter renässansen kunde det som den ena<br />
dagen var högsta mode framstå som hopplöst gammaldags nästa. När<br />
Darwin i mitten av 1800-talet presenterade sin evolutionslära hade den<br />
europeiska människan under lång tid kunnat se hur teknologin och<br />
vetenskapen medförde stora och plötsliga förändringar i samhället.<br />
Teorin om arternas uppkomst tycktes bekräfta att livets grundvillkor<br />
är en kontinuerlig och konstant accelererande utveckling. Senare har<br />
studiet av de evolutionära processerna i naturen emellertid visat att<br />
utvecklingen inte har en sådan kontinuerlig karaktär. Tvärtom är det<br />
vi ser ett mönster där kortvarig och plötslig förändring avlöses av<br />
långa perioder med stor morfologisk stabilitet. Varken örnbräken,<br />
gingkoträdet eller komodovaranen har till exempel haft behov av att<br />
ändra sig på många miljoner år. Kortvariga perioder med stor förändring<br />
avlöses av långa tidsrum där de enskilda kulturerna har existerat<br />
som relativt stabila formationer.<br />
Allting i världen följer en form. Liksom varje rörelse förr<br />
eller senare når sitt slut. Detta oundvikliga villkor börjar ändock att<br />
kunna ses i naturvetenskapen som annars är själva utgångspunkten<br />
för vår tro på konstant förändring och utveckling. Max Planck<br />
skapade det teoretiska fundamentet för kvantfysiken mot bakgrund<br />
av ett experiment som inte krävde annan teknisk utrustning än en<br />
bunsenbrännare och ett köksbord. För att få mikrofysiken blott ett<br />
litet steg vidare är det idag nödvändigt att konstruera en underjordisk<br />
cirkulär tunnel med 2 kilometers omkrets, packad med elektronik<br />
för miljarder kronor. Detta gigantiska experiment på försökscentret<br />
CERN i Schweiz kräver tusentals vetenskapsfolk och tekniker för<br />
att genomföra försöken och analysera de inkomna data. En av de<br />
stora förhoppningarna för projektet är att det skall avslöja den så<br />
kallade Higgs-partikeln som sägs binda samman allt i universum,<br />
men oavsett om Higgs-partikeln kommer att påträffas eller ej är det<br />
237
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
svårt att se hur fysiken skulle kunna fortsätta utveckla sitt vetande den<br />
vägen. Partikelacceleratorn i CERN rör vid den yttersta gränsen både<br />
i universum och i den experimentella vetenskapen. Den demonstrerar<br />
hur vi överallt är omgivna av osynliga gränsytor som i varje avseende<br />
definierar livets fysiska utvecklingsmöjligheter.<br />
Bildkonsten hade helt öppet avtäckt hela det fulla spektret av möjliga<br />
uttrycksformer någon gång under loppet av 1980-talet, men det var<br />
inte bara ett fenomen som visade sig inom denna konstform. Kulturen<br />
tycktes dessa år som helhet närma sig yttersta gränsen för sina<br />
formella utvecklingsmöjligheter. Mode, musik, arkitektur och design<br />
hade nått en punkt där samma stilistiska figurer hela tiden upprepades<br />
i olika kombinationer. Den nyaste sensationen var allt oftare<br />
tillbakablickande retro-stilarter. Stora delar av ungdomskulturen fann<br />
sig rentav tillrätta i en serie kulturella matriser som likt hip hop och<br />
graffiti fram till nu funnits oavbrutet i 30 år. (Som jämförelse skapade<br />
hippiekulturen mode i högst 5-10 år.) Inte desto mindre låter vi som<br />
om det som försiggår fortfarande är fullt av förnyelse. Vi har vant<br />
oss vid att den konstanta förändringen av vårt kulturella uttryck är ett<br />
avgörande tecken på liv. Förändringen uppfattas som betydelsefull i<br />
sig själv och trendsättare, livsstilsexperter och framtidsforskare lever<br />
av att piska upp förväntningarna på de saker som hela tiden är på<br />
väg. Det som på nära håll kan se ut som ett konstant skiftande bombardemang<br />
av former och färger kan dock på avstånd visa sig vara<br />
en karusell som bara snurrar runt, runt, medan det som på håll liknar<br />
stillestånd på nära håll kan visa sig vara en flod där nytt vatten oupphörligt<br />
strömmar förbi. Kanske är den teknologiska civilisationen på<br />
väg att nå ett ställe där mänskligheten kan finna en form att vila i en<br />
tid. Vi behöver det, för hur skall vi annars få möjlighet att samla de<br />
krafter som skall till för att förstå vem och var vi är?<br />
7<br />
Den viktigaste utvecklingen inom bildkonsten i det 20:e århundradet<br />
var i verkligheten osynlig. Det var något som skedde under ytan<br />
och den yttre formen, ja helt utanför konstverkets fysiska föremål.<br />
238
16. KONST<br />
Konsten hade hittills varit förbunden med verkan hos ett specifikt<br />
konstnärligt medium. Men 1914 beslöt den franske målaren Marcel<br />
Duchamp sig för att göra något osedvanligt. Han gick in i ett stort<br />
parisiskt varuhus och valde bland de många olika varorna att köpa ett<br />
flaskställ som han därefter signerade och ställde ut som konstverk.<br />
Med detta enkla grepp ändrade Duchamp totalt villkoren för vår<br />
förståelse av konsten som fenomen. Flaskstället hade inte skapats av<br />
Marcel Duchamp. Det blev till konst endast genom att vara utvalt av<br />
honom och taget till en konstutställning. Duchamp demonstrerade<br />
härmed att konstens fundamentala element är själva valet. Människans<br />
fria, opåverkade val mellan det ena och det andra.<br />
Egentligen var det självklart: när en målare står med penseln<br />
vid sin palett väljer han eller hon ju också den ena färgen framför den<br />
andra utifrån hans eller hennes förnimmelser. Det är dessa val som<br />
bestämmer hur konstverket kommer att verka. Medvetenheten om<br />
att valet är konstens essens innebär emellertid att det blir nödvändigt<br />
att definiera konsten såsom ett fenomen som existerar i människan<br />
och inte i föremålet som sådant. Om vi uppfattar en teckning som<br />
konst är det för att verket registrerar en bakomliggande andlig och<br />
emotionell närvaro. Vi blir berörda av ett konstverk eftersom vi delar<br />
känslor med den som skapat det. Sinnets rörelse kan beskrivas<br />
som ett resonansfenomen av samma slag, som när två samstämda<br />
stränginstrument klingar samman om blott det ena slår an en ton.<br />
Teckningen är bärare av denna resonans likt spåren på en grammofonskiva.<br />
Om vi återför konstbegreppet från konstföremålet och<br />
det specifika yrket tillbaka till människan som ett generellt fenomen,<br />
innebär det att konst är något som kan existera överallt i tillvaron.<br />
Varje val måste i princip kunna vara av konstnärlig karaktär om det<br />
företas med tillräcklig insikt och intuitiv närvaro. Valet av grönsaker<br />
till kvällsmaten eller sättet vi väljer våra ord på i ett allvarligt samtal.<br />
Om valet känns rätt kommer det oundvikligen att manifestera sig<br />
som en stämning som samlar och lyfter sinnet, men det konstnärliga<br />
valet förutsätter att den som väljer både känner sina egna behov och<br />
lyssnar uppmärksamt på sina omgivningar. Man kan säga att konsten<br />
går ut på att förstå vad det finns användning för och inte i en given<br />
situation.<br />
239
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Den utvidgning av konstbegreppet som Duchamp skapade med sitt<br />
flaskställ är irreversibel. Konst kan visserligen alltjämt uppfattas som<br />
något som praktiseras i en särskilt koncentrerad form i den enskilda<br />
konstarten, men det utvidgade konstbegreppet tvingar oss att se hela<br />
samhället och vårt sätt att leva och producera på i ett konstnärligt<br />
perspektiv. Fulheten i vår civilisation måste förstås som ett uttryck för<br />
en generell frånvaro av konstnärlig närvaro. Genom att isolera den<br />
konstnärliga produktionen i ett avgränsat kulturellt reservat har det<br />
varit möjligt att omforma resten av samhällskroppen till en okänslig<br />
och grov konsumtionsmaskin. Medvetenheten om konsten som ett<br />
allmänt förekommande fenomen i människan och i tillvaron som<br />
helhet är det första steget mot en omfattande estetisk och kulturell<br />
transformation.<br />
8<br />
Efter Duchamp har många konstnärer försökt arbeta med det utvidgade<br />
konstbegreppet. Bland de viktigaste var den tyske konstnären<br />
Joseph Beuys, som var en central figur på den internationella konstscenen<br />
från slutet av 1960- till början 1980-talet. Beuys livsverk var<br />
ett ambitiöst försök att skapa sammanhang mellan konst, natur, ekonomi,<br />
vetenskap och religion. Han var djupt intresserad av Rudolf<br />
Steiners naturförståelse och starkt politisk i sitt arbete. Hans egen<br />
tillgång till konsten kan beskrivas som ett slags shamanistisk mystik.<br />
De enskilda konstverken bestod ofta av de materiella kvarlåtenskapen<br />
från symboliska och rituella aktioner. Ämnet var utbyte av andlig och<br />
fysisk energi mellan människan och hennes omgivningar. Verkens<br />
estetiska styrka kom av den intensifierade sinnligheten i sammanställningen<br />
av de material han använde. Bland annat fett, filt, koppar, vax<br />
och honung.<br />
Man kan säga att Beuys avslutade det projekt som Duchamp<br />
satte igång, även om de som konstnärer var diametralt motsatta. Duchamp<br />
var en tillbakadragen intellektuell som större delen av sitt liv<br />
höll sig på säkert avstånd från konstvärlden. Beuys däremot var en<br />
romantisk, våldsamt produktiv och offentlig person. En stor del av<br />
hans verk blev till under omständigheter med karaktär av seminarier<br />
240
16. KONST<br />
och föreläsningar. Beuys praktiserade det utvidgade konstbegreppet.<br />
Det var ingen distans mellan hans liv och konsten. Han betraktade<br />
konstverken som blev utställda i det offentliga rummet såsom en<br />
främlingsskapande, kulturell förorening. Istället drömde han om att<br />
med sina aktioner och sin undervisning skapa en form för sociala<br />
skulpturer eller konstnärliga handlingsmönster som kunde breda ut<br />
sig i samhället såsom en generell ekologisk estetik. Han lyckades<br />
hålla fast en internationell offentlighets intresse för sitt projekt i flera<br />
årtionden. Tiden var mogen för denna form av konstnärlig manifestation,<br />
inte minst i Tyskland där die Grühne var på väg fram som en<br />
alternativ politisk rörelse. Beuys var ett språkrör för förnimmelser<br />
som rörde sig i en bredare offentlighet, men då konstnären dog kom<br />
verken att bli liggandes på all världens museer likt kvarlåtenskap från<br />
en glömd kult. För konstvärlden hade han nu endast blivit en vara på<br />
hyllan. Beuys exempel visade att den formaliserade konsten hade nått<br />
en punkt där den inte kunde komma vidare av sig själv. Den hade<br />
blivit ett tomt skal. Bilderna kunde bara peka i en riktning. De kunde<br />
leverera en form eller ett uttryck, men innehållet behövde strömma<br />
till utifrån, likt vatten till en flodstrand.<br />
9<br />
Konsten i religionen består av det sätt den religiösa handlingen förbinder<br />
människan med universum som helhet och gör det heliga konkret<br />
och handgripligt. Konsten i vetenskapen består av försöket att skapa<br />
rationella bilder av världen, vilka kan rymma dess mångtydighet samtidigt<br />
som det ger en intuitiv mening. Konsten i vardagen är strävan att<br />
förstå varför tingen känns som de gör. Det utvidgade konstbegreppet<br />
förenar kulturens åtskiljda delar till en sammanhängande helhet. För<br />
att detta skall kunna ske måste dock konsten först befrias från sina<br />
institutioner, sin historia och teori och göras till en universell praxis.<br />
Konstverket är ett förtätat exempel som visar oss att även den minsta<br />
handling kan vara full av betydelse, eftersom allt är förbundet med<br />
vartannat. Musiken i en stråkkvartett av Schubert utgör en odelbar<br />
helhet. Den består inte bara av tonernas inbördes sammanhang, utan<br />
också av varje musikers temperament och motorik, av akustiken och<br />
241
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
temperaturen i det rum den framförs i, av instrumentens bearbetning<br />
och beskaffenheten hos det trädslag som instrumenten är byggda av.<br />
Transformationen av livet till konst är en gemensam angelägenhet. Vi<br />
är inte bara förpliktade att var och en undersöka vad som känns bäst<br />
för oss själva, utan också vad vi kan känna tillsammans med andra.<br />
Konsten är en övning i andlig uppmärksamhet och sinnesnärvaro.<br />
Det är inte en fråga om förmågor utan om behov. Alla människor är<br />
konstnärer då och då. Ingen är det hela tiden.<br />
Autenticitet är en vanlig beteckning på hög kvalitet hos ett<br />
konstverk. Ordet betyder äkthet eller trovärdighet, men i förbindelse<br />
med konst menas att verket verkar direkt i sitt uttryck, fritt från baktankar<br />
och spekulation på samma sätt som en människa kan verka<br />
äkta utan att vara medveten om det själv. Det autentiska i konsten<br />
består i verkets överensstämmelse med sitt eget väsen. Härvid får föremålet<br />
en auktoritet som vi annars endast känner från naturens egna<br />
frambringelser. Man kan därför kanske säga att människan genom<br />
konsten förvandlar sig själv till natur. Den konstnärliga handlingen<br />
förbinder oss med de bakomliggande och dolda formskapande krafterna.<br />
Det var dem som forntidens kinesiska tuschmålare försökte<br />
fånga i bilder av dimhöljda bergsformationer, vindpinade träd och<br />
buktande floder. Chi heter dessa krafter på kinesiska. Det idealiska<br />
konstverket skulle framstå som om det var skapt av naturen själv.<br />
Den kalligrafiska penseln registrerade likt en seismograf universums<br />
dynamiska rörelsemönster i ett kraftfullt poetiskt moment. Det var<br />
inte konstnären som uttryckte sig. Den gode konstnären var tvärtom<br />
i stånd att hålla sitt eget jag i bakgrunden och låta naturen tala genom<br />
sin konst.<br />
Det utvidgade konstbegreppet och den ekologiska estetiken<br />
är nära förbundna fenomen. Vi kommer inte att kunna sammanstämma<br />
civilisationen med naturen med mindre än att den konstnärliga<br />
praxis blir utbredd som intuition, omsorg och inkännande på alla<br />
nivåer i samhället. Konstens estetiska konsekvens och fokus är det<br />
ideal vi skall sträva efter men hur kan ingen säga på förhand. Vi kan<br />
inte göra annat än känna oss fram med skönheten i den ekologiska<br />
mångfalden, variationen och nyansrikedomen såsom den viktigaste<br />
av alla ledtrådar.<br />
242
17. DÖDEN<br />
17<br />
Döden<br />
1<br />
ur skulle vi kuNNa förstå livet, om vi inte också försöker<br />
Hförstå<br />
döden? De tu låter sig inte skiljas åt. Ju närmare vi kommer<br />
döden, desto mer synligt blir livet. Döden är livets monumentala<br />
och orubbliga bakgrund. Endast genom att erkänna dödens natur<br />
kan vi fatta tillvarons verkliga värde och betydelse. Döden är absolut<br />
och evig. Den definierar alla människors fundamentala likhet och vårt<br />
släktskap med allt levande. Det finns endast detta nu och därför är<br />
varje handling vi företar oss viktig. Döden är livets avgörande inspiration,<br />
inte bara för människans andliga närvaro, men för själva<br />
ursprunget för den biologiska aktiviteten i atomernas mikrokosmos.<br />
Livet uppstår ur den döda materian. Den blir till som en direkt motrörelse<br />
till den generella entropiska förlusten av energi. Alla andra<br />
begivenheter i universum underlägger sig utan motstånd termodynamikens<br />
gradvisa utjämning av de strukturella skillnaderna. Dock inte<br />
livet som samlar energin och låter den strömma igenom sig. Det håller<br />
fast energin och formar den till pulserande mönster av biologisk<br />
rörelse. Livet framtvingar skillnader och variation just genom att röra<br />
sig mot den entropiska strömmen. Det växer så att säga ur döden.<br />
Döden är den form som stöper livet och ger det näring och därför är<br />
det inget som kan stoppa livet. Det spirar, växer, blomstrar och sätter<br />
frö som återigen kan spira, växa och blomstra. Livet är i sig självt<br />
243
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ren, jublande, odelad glädje, likt hundvalpar som tumlar runt med<br />
varandra, likt ett barn som jollrar i mors famn. Döden finns dock<br />
även i varenda andetag och i varje hjärtslag. Själva födelsen av liv har<br />
döden som sin förutsättning och klangbotten. Dödens lag regerar<br />
såsom entropi överallt i universum. Så länge vi existerar som fysiska<br />
kroppar är vi dömda att förfalla och förgå. Lidandet är en nödvändig<br />
beståndsdel av livet, men döden står framför oss som ett löfte om<br />
befrielse. Vår existens har utvecklats ur dödens oändliga okända och<br />
till slut kommer dess hemlighet att uppenbara sig för oss.<br />
Dödens rituella markering utgjorde alla de gamla kulturernas symboliska<br />
centrum. I Danmark finns det till exempel omkring 35 000<br />
gravhögar registrerade av vilka de flesta uppfördes under äldre bronsålder.<br />
Varje gravsättning representerar en omåttlig arbetsinsats. De<br />
största är 10 meter höga och 60 meter i diameter. Utöver hanteringen<br />
av de stora stenar som utgör själva gravkammaren har varje hög krävt<br />
omåttligt ekologiskt offer i kraft av den enorma mängd fruktbar jord,<br />
som använts för att bygga den yttre formen. Vi kan se på de rika arkeologiska<br />
fynden från denna period att uppförandet av gravhögarna<br />
sammanfaller med en absolut höjdpunkt i Nordens kultur, men det<br />
är dock inget mot vad som försiggick ungefär samtidigt i forntidens<br />
Egypten. Här markerade faraonerna döden i helt ofattlig monumental<br />
skala. De stora pyramiderna i Giza var under nästan 4 000 år de största<br />
byggnadsverken på jorden. Forntidens egyptier verkade ha varit<br />
nästan fanatiska i sin dyrkan av dödsriket. Balsameringen av lik (och<br />
inte bara mänskliga utan också olika slags djur som katter, fiskar och<br />
ormar) måste ha varit en av den tidens stora industrier, tillsammans<br />
med tillverkningen av mumiekistor och den omfattande utrustning<br />
av bruksvaror och symboliska föremål som de döda fick med sig i<br />
graven. Nordbornas och egyptiernas kolossala materiella investering<br />
i symboler kring döden visar den livskraft och det överskott av energi<br />
som fanns närvarande i dessa kulturer. Markeringen av döden är ett<br />
otvetydigt tillkännagivande av livets betydelse. Det finns en direkt<br />
relation mellan dessa två, liksom det på en segelbåt är ett logiskt förhållande<br />
mellan seglets areal och kölens djup och tyngd. Människor<br />
har alltid vetat att de kunde finna livskraft och visdom genom att<br />
244
17. DÖDEN<br />
hålla sig nära de dödas rike. På Nya Guinea fanns det till helt nyligen<br />
stamfolk som sov med deras förfäders kranier under huvudet, liksom<br />
man ännu kan se tantriska yogier som mediterar mellan eldarna på<br />
likbränningsplatserna i Bengalen. Döden gör livet närvarande och ger<br />
det djup. Mexikanernas fest för de döda i november är en munter<br />
och uppstämd begivenhet där man framställer humoristiska, groteska<br />
papier-maché-figurer av dansande skelett och äter kakor formade<br />
som kranier. I den tibetanska buddhismen är många rituella redskap<br />
framställda av benknotor och skallar från människa, för att tydliggöra<br />
kontrasten mellan den oförgängliga anden och köttets oundvikliga<br />
förfall. Till 1800-talet låg gravplatserna centralt placerade tillsammans<br />
med kyrkorna i Europas städer. På så sätt blev döden och evigheten<br />
ständigt kvar inom synhåll. Så sent som på 1950-talet fanns det affärer<br />
med sorgeutstyrsel i de större danska städerna och när det körde<br />
förbi ett likfölje stannade trafiken och fotgängarna tog av sig hatten.<br />
Döden var ännu en offentlig angelägenhet.<br />
2<br />
Idag är döden en mycket mer otydlig del av bilden. Konsumtionssamhället<br />
har gjort det till en privat affär som så mycket annat av det<br />
vi gör. Därtill kommer att döden verkar vara i direkt konflikt med allt<br />
vad den teknologiska civilisationen står för. Kroppens och sinnenas<br />
förfall är en pinsam och obekväm påminnelse om människans maktlöshet.<br />
Ett slags biologiskt funktionsfel. Föreställningen om att vi<br />
skulle kunna lära oss något viktigt av åldringsprocessen är meningslös<br />
i den rationella materialismens perspektiv. Döden är blott en påminnelse<br />
om tidens nådlösa strupgrepp. Det är ett mörkt irrelevant intet<br />
som omsluter livets flackande låga och därför försöker vi med all vår<br />
makt fly från döden och det den representerar. Hela syftet med den<br />
teknologiska civilisationen är att uppnå så stor kontroll över livet som<br />
överhuvudtaget är möjligt. Det finns en direkt förbindelse mellan den<br />
kemiska bekämpningen av skadedjur i jordbruket, motorvägssystemens<br />
konstanta tillväxt och försäljningen av smärtstillande medel. Vi<br />
önskar minimera varje fysiskt motstånd, varje form av sinkande och<br />
varje obehag. Vår tillvaro är inskriven i otaliga statistiska scheman,<br />
245
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
som kan berätta för oss om alla slags risker vi skulle kunna utsätta oss<br />
för. Vi är försäkrade mot alla former av oförutsedda händelser. Även<br />
om vårt klimat som regel är milt och vi sällan är utomhus särskilt<br />
länge i taget klär vi oss vintertid i ytterkläder utvecklade för expeditioner<br />
i arktiska trakter. Döden är det vi inte har kontroll över. Naturens<br />
oberäknelighet och nattens mörker.<br />
I en viss bemärkelse har vi allaredan segrat. Det finns inte en<br />
biotop i världen som vi inte kan underlägga oss om vi så önskar. Ingen<br />
plats på jorden är utom räckhåll för människan. Våra fotavtryck finns<br />
överallt. Vi har anlagt oljeledningar tvärs över hela kontinenter. Vi har<br />
byggt moderna städer i fjärran polarområden. Våra broar korsar över<br />
öppna vatten kilometer efter kilometer. Vi har dämt upp de största<br />
floderna och borrat tunnlar genom varenda berg som stod i vår väg.<br />
Fysiska avstånd, årstidernas växlingar och dygnets rytm betyder allt<br />
mindre för oss. De som lever under den teknologiska civilisationens<br />
beskydd äger tryggheten att få stabil och ensidig försörjning av livets<br />
förnödenheter och kan räkna med att de mest allmänna formerna<br />
av sjukdom och skavanker kan lindras eller botas, men ändå tycks<br />
situationen osäker. Förfallet och förruttnelsen, muterande bakteriestammar,<br />
genetiska defekter, naturkatastrofer och människans eget<br />
våldsamma kaos finns alltjämt därute. Mitt i konsumtionen och<br />
behovsuppfyllelsen sticker döden ständigt fram sitt grinande anlete.<br />
Därför är vi alltid på väg någon annanstans, som om vi var skrämda<br />
av vår egen skugga. Där vi befinner oss är aldrig tillräckligt bra. Allt<br />
skall hela tiden göras om. Vi är rastlösa och ur stånd att låta stillheten<br />
falla över oss. Det är som om vi skulle drunkna om vi slappnade av<br />
blott ett ögonblick.<br />
Den biologiska överlevnaden har blivit civilisationens centrala projekt.<br />
Vi har gjort vår kropp till front i en intensiv kamp mot naturens<br />
villkorlighet. Det är här vi satsar största delen av vår ekonomi och<br />
här forskningen är som mest intensiv. Målet är enkelt och rationellt:<br />
så många människor skall leva så länge som möjligt. Ingen annan<br />
samhällsuppgift är lättare att kvantifiera och att förstå, därför upptar<br />
det som har med sjukdom, läkare och sjukhus den offentliga uppmärksamheten<br />
i så hög grad. Vi följer med som var det ett krig som<br />
246
17. DÖDEN<br />
utkämpades. Nyhetsmedierna lämnar löpande berättelser om medicinska<br />
genombrott, om nya lovande mediciner och behandlingsformer,<br />
spektakulära kirurgiska ingrepp och diagnostiska tekniker, men<br />
vi blir naturligtvis också ständigt hållna ajour med fiendens positioner.<br />
Vi hör om smittsamma sjukdomar som breder ut sig och ökningen<br />
av antalet diabetessjuka, om fetma, cancer, kretsloppsstörningar, hiv,<br />
malaria, tuberkulos, depressioner, allergi och stress. Antalet diagnoser<br />
är oändligt och ökande. Ju sundare vi blir, desto mer har våra liv<br />
kommit att handla om sjukdom. Vår organism är under ständig kontroll.<br />
Vi mäter regelbundet blodtryck, kolesterolhalt, hjärtrytm och<br />
lungornas funktion och skannar kroppens inre för synliga defekter.<br />
Vi tar dagliga kosttillskott av vitaminer, mineraler och växtutdrag och<br />
hänger med i en ström av skiftande råd och varningar om vad vi skall<br />
göra och inte göra för att bevara vår hälsa. Livet framställs som en<br />
kapplöpning med döden, en kamp där alla medel är tillåtna inklusive<br />
den systematiska tortyren av tiotusentals försöksdjur i forskningens<br />
och medicinindustrins tjänst.<br />
Det är dock ett krig som aldrig kan vinnas. Läkarvetenskapens<br />
avdelning för framtidsscenarier förutser visserligen att vi vid en<br />
viss tidpunkt kommer att känna den enskilda individens genmassa så<br />
bra att varje möjligt systemfel kan korrigeras på förhand. Defekta organ<br />
kommer att bli utbytta mot splitternya och perfekta ersättningar<br />
uppodlade av stamceller från patientens egen kropp. Våra fysiska<br />
funktioner kommer att övervakas dygnet runt av mikroelektroniska<br />
sensorer och om något är det minsta galet kommer nanoteknologiska<br />
maskiner att reparera kroppen på cellnivå, utan att vi över huvud<br />
taget lägger märke till det. Den medicinteknologiska visionen för<br />
människan är en genetiskt perfekt individ, befriad från känslor som<br />
gör ont och med en förväntad levnadstid på 150 år eller mer. Kanske<br />
kan det låta sig göras, men i så fall finns det inget kvar av det vi förstår<br />
med en människa. Vi håller på att offra livets innehåll till fördel för<br />
kontroll av dess yttre biologiska form. Helt långsamt och obemärkligt<br />
för den medicinska teknologin oss mot ett existentiellt tomrum, där<br />
meningen med livet endast är att överleva. Av fruktan för döden är vi<br />
i färd med att omforma människan till en identitetslös laboratorieapparat,<br />
som dock ändå till sist skall dö.<br />
247
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
3<br />
Den medicinteknologiska mobiliseringen kunde ge intrycket att naturen<br />
på jorden är fientligt stämd mot oss, men det förhåller sig helt<br />
motsatt. Människan har blivit till just här för att allt här var exakt som<br />
det skulle vara. Vår organism är oändligt väl justerad för villkoren på<br />
denna planet. Vi har när det kommer till kritan mycket få fiender. Det<br />
finns en del större rovdjur och ett mindre antal giftiga ormar, insekter<br />
och växter som kan vara farliga för oss om vi har otur. Därutöver<br />
finns det vissa sällsynta bakterier och virus som kan göra oss dödligt<br />
sjuka, särskilt om vårt immunförsvar i förväg är försvagat, men liksom<br />
för flertalet djur och växter är också huvudparten av alla mikroorganismer<br />
våra medarbetare och hjälpare i livet på jorden. Ja, åtskilliga<br />
bakterier ingår till och med som en vital del av våra egna kroppsfunktioner.<br />
Det goda hälsotillståndet och den höga levnadsålder som är<br />
utbredd bland människor idag beror inte på någon speciell medicinsk<br />
teknologi, utan är i huvudsak ett resultat av helt enkla saker som rent<br />
vatten, avloppssystem, varierad näring och lagom fysisk aktivitet.<br />
Man kan säga att det har lyckats oss att rekonstruera några<br />
av de hälsoförhållandena vi levde under i de tiotusentals år när vi var<br />
jägare och samlare. Mänskligheten utgjorde då kanske bara en hundradel<br />
av vad den är idag. Vi hade därför gott om plats, rent vatten och<br />
god mat och eftersom vi levde i så spridda grupper hade smittsamma<br />
sjukdomar svårt att få grepp om oss. Till skillnad från nu behövde<br />
vi inte arbeta mer än ett par timmar om dagen för att skaffa vad<br />
som behövdes för livsuppehället. Vi var fria, friska, starka, intelligenta<br />
och fylla av liv till bristningsgränsen. Naturen var allt nyckfull, men<br />
den var också generös. Det finns därför ingen anledning att tro att<br />
människan blev åkerbrukare av lust. De som först utvecklade denna<br />
livsform blev snarare tvungna till det på grund av våldsamt ändrade<br />
ekologiska omständigheter en gång för omkring 10 000 år sedan.<br />
Åkerbruket betydde att vi fick arbeta mycket hårdare för födan än vi<br />
gjort tidigare. Under goda år blev det visserligen ett större överskott<br />
av matvaror, men bofastheten medförde i gengäld att lokal missväxt<br />
och torka kunde få fatala konsekvenser. Dessutom främjade den<br />
tilltagande befolkningstätheten utbredningen av smittsamma sjukdo-<br />
248
17. DÖDEN<br />
mar. När vi nådde den sena medeltiden i Europa hade människorna<br />
en genomsnittshöjd som var avsevärt lägre än den varit 20 000 år<br />
tidigare. Efterhand som städer, infrastruktur och produktionsmedel<br />
utvecklade sig, blev det allmänna näringstillståndet uppenbarligen<br />
allt mindre. Ständigt växande befolkningsgrupper kom att leva i en<br />
permanent bristsituation. Boendeförhållandena blev mer och mer<br />
ohygieniska och mot slutet av 1800-talet var epidemiska sjukdomar<br />
ett återkommande ont, särskilt som dricksvatten och avloppsvatten<br />
på många håll inte hölls isär.<br />
Idag har vi delvis fått kontroll över situationen. Det lever<br />
visserligen miljarder människor under eländiga och sjukliga förhållanden<br />
i den teknologiska civilisationens periferi, men vi som befinner<br />
oss i dess kärnområde har återvunnit den genomsnittshöjd som<br />
våra fjärran stenåldersförfäder hade. Vi har all mat vi kan äta och<br />
slits inte längre ner av hårt fysiskt arbete. Det sätt som detta materiella<br />
överskott uppstått på har emellertid skapat ett antal farofyllda<br />
omständigheter som är långt mer skrämmande än något vi någonsin<br />
tidigare sett. Dels finns atombomben och den globala krigsindustrin,<br />
dels vår konsekventa och brutala destruktion av planetens ekologi. Vi<br />
har så att säga flyttat sjukdomen från vår egen biologiska kropp ut i<br />
samhället och i naturen. Om vi vill skapa en egentlig hälsa måste vi<br />
därför koncentrera oss mer på de sammanhang vi lever i än på den<br />
enskilda individen. Medicinens uppgift är självklart att bota och att<br />
lindra, men vi är allesammans förutbestämda att dö och det kommer<br />
läkarvetenskapen aldrig att kunna ändra på. Överlevnaden som<br />
sådan är ett meningslöst mål i sig självt. Ett långt liv är inte nödvändigtvis<br />
bättre än ett kort. Livets innehåll och mening växer endast<br />
ur den enskildas förnimmelse av kontakt med andra människor och<br />
med universum som helhet. Därför kräver skönhetens befrielse en<br />
medicinsk praxis som intensifierar människans förnimmelse av sammanhang<br />
med hennes omgivningar. Livet kan inte skiljas åt i enstaka<br />
delar. Varje helande består just i att de åtskiljda delarna kommer att<br />
fungera tillsammans som en välbalanserad dynamisk ekologi. Hälsa är<br />
ett tillstånd av fysisk och andlig överensstämmelse mellan människan<br />
och naturen i vid bemärkelse. Vi har inget att frukta annat än rädslan<br />
själv. Döden och förfallet är livets logiska förutsättning.<br />
249
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
4<br />
Vår tidigare extremt energikonsumerande överlevnadsstrategi har visat<br />
sig vara självdestruktiv på snart sagt alla områden. Medan vi bekämpar<br />
den fysiska döden i medicinteknologins laboratorier, vissnar andens<br />
och känslornas liv gradvis tvärs igenom hela samhällskroppen. Den<br />
teknologi vi har utvecklat för att underlätta arbetet och göra tillvaron<br />
fri från friktion, tömmer samtidigt det offentliga rummet på spontan<br />
kommunikation och närvaro. Steg för steg ersätter automatiseringen<br />
den oformella gemenskap vi tidigare hade med andra människor,<br />
oberoende av ålder, arbete och intressen när vi till exempel möttes<br />
på posten, banken eller i lokala affärer. Vi behöver i allt mindre grad<br />
hälsa på främmande och säga tack för hjälpen. Inte heller i de offentliga<br />
transportmedlen upplever vi att vi sitter i intim samvaro med<br />
våra medmänniskor. Vi befinner oss inte längre i samma rum, utan<br />
var och en för sig parallellförbundna via mobiltelefoner med vår egen<br />
personliga umgängeskrets eller instängda i musikmaskinens privata<br />
sfär.<br />
Teknologin medför en generell och logisk uttunning av<br />
samhällets mänskliga närvaro. Den känslomässiga kompressionen är i<br />
avtagande, liksom sinnligheten och den sociala komplexiteten. Det är<br />
inte bara människans fysiska omgivningar som utsätts för en genomgripande<br />
och global standardisering. Den entropiska utjämningen av<br />
alla skillnader försiggår i hög grad också i samhällslivet. De enskilda<br />
individerna blir mer och mer lika, samtidigt som avstånden mellan oss<br />
blir allt större. En gång för inte så länge sedan var människan i långt<br />
högre grad präglad av sitt individuella öde, trots att de flesta levde<br />
tätt samman i någon form av arbetsgemenskap. På landet var alla till<br />
exempel ute på fälten när det skulle skördas. Gemenskapen gjorde att<br />
humöret hölls uppe, inte minst när arbetet gick bra. Det var fysiskt<br />
hårt, men man sjöng under tiden och efteråt festade man. Många<br />
olika slags människor var tillsammans i ur och skur och vara arga på<br />
varandra och glada tillsammans. Män, kvinnor, barn och gamla. Det<br />
var en värld, där det nog fanns mycket fattigdom och våld, men den<br />
var också emotionellt förtätad, sinnlig och erotisk, full av liv och lukt,<br />
ljud och texturer.<br />
250
17. DÖDEN<br />
Vi har sluppit ifrån det mesta av fattigdomen och en del av våldet,<br />
men priset har varit en dramatisk förlust av närhet och substans i<br />
tillvaron. Idag sitter skördearbetaren ensam i den ljudisolerade och<br />
vibrationsfria kabinen på en högteknologisk skördetröska. Han är<br />
isolerad från varje kontakt med omvärlden eller andra människor<br />
och på det sättet utför allt fler sina arbeten i ensamhet. Man hör sällan<br />
spontan sång på arbetsplatsen. Många kommunicerar först och<br />
främst med datorer och andra maskiner. Våra omgivningar är ofta<br />
sterila och uttryckslösa. Hermetiskt slutna byggnader av glas och betong,<br />
där belysningen är konstgjord och klimatet automatiskt styrt så<br />
att man undgår att komma i beröring med vädret eller dygnets rytm.<br />
Människans kropp är inaktiv i de flesta arbetssituationer och därför<br />
är det stor efterfrågan på motionscentrens maskiner som simulerar<br />
fysiskt arbete. Cyklar och löparband som inte flyttar sig någonstans,<br />
men bara absorberar den överskuggande oanvända livskraften. Sedan<br />
ger vi kanske huden en ton av sommarens glöd i solariets elektriska<br />
ljussarkofag och döljer kroppens lukt med kemiska kamouflage från<br />
en deodorantspray.<br />
Det råder en flytande övergång från kosmetik till kosmetiska<br />
operationer, men den kirurgiska omformningen av kroppens<br />
framtoning representerar ändå ett avgörande steg på väg mot något<br />
som inte har med livet att göra. Utbredningen av kosmetisk kirurgi är<br />
ett förstadium till en mer permanent förstening i människans syn på<br />
sig själv. Det kirurgiska ingreppet förvandlar kroppen till ett föremål<br />
bland andra föremål, ett slags levande vaxfigur vars yttre framtoning<br />
är långt viktigare än den person som finns där bakom. Livet blir till en<br />
bild som till varje pris skall hållas fast och kontrolleras, men resultatet<br />
blir att det som inte är liv breder ut sig, likt konserveringsmedlet i<br />
de långtidshållbara matvarorna. Naturens mångfald, variation och rikedom<br />
av sinnlig information avlöses av monotona, standardiserade<br />
och stumma ytor. De tränger sig på men vill inget särskilt, såsom ett<br />
stereotypt skinande vitt leende och ögonhud som aldrig blir rynkig.<br />
Diktaren Baudelaire skriver i ”Les Fleures de Mal” om en ung kvinnas<br />
skönhet, att den är skön just därför att den förgår. Det är av<br />
samma orsak vi föredrar riktiga blomster framför plastblommor.<br />
251
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Livet är en konstant pulserande rörelse där våren och uppblomstringen<br />
är olösligt förbunden med höst och förruttnelse. Flyktigheten<br />
gör ögonblickets enastående karaktär sinnlig och närvarande. Därtill<br />
kommer att åldrande, förvittring och slit ofta ökar ett föremåls uttrycksfullhet,<br />
eftersom slitaget berättar om livet och om materialens<br />
beskaffenhet. Det gäller också för människans kropp att den genom<br />
tiden kan forma sig till en omåttligt vacker berättelse om tillvarons<br />
glädje och smärta. Livet är cykliskt till sin natur. Därför är förfallet<br />
och döden en integrerade del av ekologins organiska estetik.<br />
5<br />
Ju mer döden hålls på avstånd i livet, desto mer förvandlas vi till<br />
levande döda. Ju närmare inpå döden vi är, desto mer kommer livet<br />
att betyda för oss. Andra världskriget varade i fem år, men även för<br />
personer som befann sig långt borta från de egentliga krigshandlingarna<br />
kom denna korta tid att fylla mer än något annat i deras liv.<br />
Varubrist och mörkläggning påminde alla om de yttre svårigheterna<br />
Det fanns ett tydligt överordnat gemensamt öde som stärkte människornas<br />
närvaro och sammanhållning.<br />
Konsumtionssamhället verkar helt motsatt. Det försöker<br />
döva varje obehag och tillfredsställa varje enskilt behov. Det finns<br />
inget som påminner oss om att livets ljus är förankrat i mörker och<br />
lidande. Tillvaron har gjorts till ett banalt tomrum vi var för sig måste<br />
fylla med inköp, arbete, underhållning och semestrar så gott vi nu kan.<br />
Några söker sig nära döden i extrema sportgrenar för att uppleva att<br />
de är i livet. Andra köper varje vecka en lottokupong och en skraplott<br />
för att skänka vardagen en smula spänning och oförutsägbarhet, men<br />
i konsumtionssamhället är vi först och främst turister och åskådare<br />
i våra egna liv. Vi har allesammans blivit genomskinliga likt Andy<br />
Warhol. Den tid vi lever har ingen självständig form. Den är utan öde<br />
och ansikte. Vi måste ständigt fotografera oss själva och andra som<br />
en dokumentation på att vi överhuvudtaget existerar. Vår civilisation<br />
ackumulerar på så sätt oupphörligt sin egen dåtid. Föremål av alla slag<br />
samlas in, ordnas, registreras och arkiveras. Till och med internets<br />
miljarder hemsidor göms för framtida granskning. Varje tänkbart<br />
252
17. DÖDEN<br />
fenomen har sitt eget museum. På så sätt släpar den teknologiska<br />
civilisationen runt på ett ständigt växande bagage av dåtida kvarlåtenskap.<br />
Det är likt en människa i upplösning som krampaktigt håller på<br />
sina ägodelar och sitt avfall av rädsla för att helt försvinna.<br />
Vi producerar oändliga mängder underhållning och spel<br />
som kan slå ihjäl tiden, men kulturen förstådd som en gemensam<br />
andlig strävan existerar inte längre i vårt samhälle. De klassiska<br />
konsterna som presenteras i våra teatrar, konsertsalar och museer<br />
är inte en egentligt levande kultur utan snarare ett slags kulturell<br />
protes som tjänar till att dölja kulturens frånvaro. Denna funktion<br />
är särskilt tydlig i museet för modern konst. Konstverken här är i<br />
princip skapade som museiföremål. Man kan kanske säga att det är<br />
ett slags kulturell imitation. I motsättning till objekten i en etnografisk<br />
samling har de aldrig haft någon egentlig funktion i samhället utöver<br />
att betraktas. Konstverket blir från det ögonblick det lämnar konstnärens<br />
verkstad, behandlat och beskrivet som ett musealt objekt. Det<br />
blir studerat och tolkat av konstkritiker och insatt i ett historiskt och<br />
teoretiskt sammanhang och kommer alltså inte vid någon tidpunkt ut<br />
ur konstmaskinens egen, slutna cirkel. På museet ingår det sedan i en<br />
ordning, som ursprungligen skapades av den svenska naturforskaren<br />
Carl von Linné för att systematisera samlingar av naturalier såsom<br />
stenar, uppstoppade djur och pressade blommor, men senare också<br />
förhistoriska och andra kulturföremål. Mycket lite har ändrat sig sedan<br />
dess. Vi ser på nutidskonsten med samma distanserade blick som<br />
på forntidens artefakter och i deras respektive museer blir de båda<br />
kategorierna av föremål behandlade på samma sätt. När ett modernt<br />
konstverk skall flyttas, hanteras det med bomullsvantar och inspiceras<br />
av konservatorer precis som man skulle gjort med den mest sköra<br />
faraoniska papyrusrulle. Omsorgen för det enskilda konstverkets<br />
fysiska tillstånd i museet för modern konst är uttryck för vår totala<br />
brist på tillit till kulturens reproduktiva förmågor.<br />
En levande kultur är som vilket annat ekologiskt system<br />
som helst. Den återskapar sin form inifrån med rytmiskt pulserande<br />
kraft. I den indiska miljonstaden Calcutta kan man ännu bevittna<br />
en arkaisk rituell begivenhet som illustrerar den rituella kulturens<br />
självreproducerande egenskaper. Varje år efter monsunen firar hela<br />
253
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
staden och det mesta av Västbengalen de två gudinnorna Durga och<br />
Kali med två separata rituella fester. Under månaderna innan har<br />
stadens figurmakare slitit med att framställa stora tablåer som visar<br />
de två gudinnorna i centrala mytologiska situationer. Gudabilderna<br />
är gjorda av halm och lera från den heliga floden Ganges redd och<br />
små portioner av den lera som ingår i figurerna har genomgått en<br />
särskild välsignelseritual. När festen börjar anbringas gudabilderna<br />
i interimistiska tempel där de i fyra dagar är mittpunkt för konstant<br />
och odelad uppmärksamhet. De äts tillsammans med, offras till och<br />
det spelas musik och dansas till deras ära. Till slut bärs de tusentals<br />
otroligt detaljerade och omsorgsfullt gjorda figurerna i en nattlig<br />
process till floden. Där nedsänks de i det strömmande vattnet under<br />
rörande avskedsceremonier, varefter de långsamt löses upp och vänder<br />
åter till den formlöshet de ursprungligen kom ur. Framställningen<br />
av gudabilderna av flodens lera och deras senare upplösning är en<br />
sammanhängande händelse, liksom Durga och Kali är två aspekter av<br />
samma gudinna. De representerar båda Shakti, den skapande kraften<br />
i universum. Durga är den beskyddande modern och Kali den hämnande,<br />
blodtörstiga dräparen. Den som ger livet och den som tar det<br />
kan inte skiljas från varandra. Det finns dessutom en inkarnation av<br />
Kali som heter Chinamasta, där dualismens illusion helt är upphävd. I<br />
denna form står hon med sitt eget avhuggna huvud i handen, medan<br />
hon begärligt dricker blodet som strömmar ur den avskurna halsen.<br />
Festerna för de två gudinnorna i Calcutta är idag först och främst en<br />
jättefolkfest och årets stora konsumtionsorgie, men de har ändå bibehållit<br />
sina två viktigaste karaktärsdrag. För det första demonstrerar ritualerna<br />
den enorma energi som uppstår genom att låta tingen förgås.<br />
Nedsänkningen av de omsorgsfullt utförda figurerna i floden efter<br />
blott fyra dagars användning är en kollektiv bekräftelse på kulturens<br />
vitalitet och överskott och det skapar ett momentum som för direkt<br />
fram mot nästa års fest. Därefter visar ritualen genom sin ikonografi<br />
och struktur hur den symboliska beskrivningen av livets och dödens<br />
enhet kan skapa en omedelbart förståelig och meningsgivande kulturförutsättning.<br />
254
17. DÖDEN<br />
6<br />
Genomförande av en ekologisk estetik kräver att vi inviterar döden in<br />
i vår kultur och gör den till hedersgäst i de kommande generationerna.<br />
Den explosiva ökningen av mängden människor på jorden under de<br />
senaste 150 åren är utan motstycke mänsklighetens största problem.<br />
Överbefolkningen är den primära orsaken både till den systematiska<br />
förstöringen av naturen och den omgripande civilisatoriska fulheten.<br />
Det finns ingen som helst möjlighet att vi med en befolkning som ens<br />
är i närheten av sin nuvarande storlek kan skapa stabila, hälsosamma<br />
och vackra villkor för livet på jorden. Överbefolkningen kommer<br />
oundvikligt att betyda fortsatt utarmande av planetens upplagrade<br />
reserver av energi, mineraler, färskvatten och fruktbar mylla. Vi kommer<br />
att fortsätta förstöra de ekologiska systemen och tränga bort allt<br />
fler djur- och växtarter från jordens yta. Människans egen lott kommer<br />
att bli ökad ofred och elände. Endast om vi reducerar vårt antal<br />
dramatiskt, kommer det att bli plats för livets skönhet att åter kunna<br />
veckla ut sig mellan oss.<br />
Under största delen av den tid vi levt på jorden har människan<br />
med all sannolikhet använt sig av möjligheten att reglera sitt antal.<br />
Våra förfäder var kringvandrande jägare och samlare i tiotusentals<br />
år. Det var ett gott, rikt och fritt liv, men man kunde inte vara för<br />
många. Stammens välfärd var avhängig av dess rörelsefrihet och det<br />
ekologiska rum som fanns tillgängligt för varje individ. Vi vet från<br />
de jägar- och samlarfolk som grundligt studerats av etnografer under<br />
förra århundradet att alla känt till mer eller mindre effektiva metoder<br />
för att hålla födelsetalen nere. Vi vet också att befolkningsregleringen<br />
om så krävdes skedde med dråp av spädbarn, till exempel genom<br />
medveten vanvård av individer som från början var svaga. Andra<br />
handfasta metoder att bibehålla befolkningssiffran i överensstämmelse<br />
med tillgängligheten av föda, kunde vara som dem vi känner<br />
till från det grönländska samhället, där de äldsta under tider med dålig<br />
fångst tog sina egna liv. Strategier av detta slag gjorde dessa kulturer<br />
till de mest stabila, ekologiskt flexibla och välfungerande mänskligheten<br />
känt till.<br />
255
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Vi är idag i stånd att reducera världens befolkning endast genom att<br />
hålla en konstant kontrollerat låg födslokvot. Världssamhället har<br />
också under ett halvt århundrade försökt dämpa befolkningstillväxten<br />
på just detta sätt. I världen som helhet har växtkurvan börjat plana ut,<br />
men i Europa och Japan har födslosiffran spontant fallit till en nivå<br />
som ligger under det som behövs för att en befolkning ska kunna<br />
reproducera sig själv. Denna situation beskrivs ofta som ett allvarligt<br />
ekonomiskt och socialt problem, men borde istället framställas som<br />
en förebild för världen. Den ökande mängden gamla människor med<br />
ett eller inget barn är en absolut nödvändig förtrupp i civilisationens<br />
ekologiska förvandling. Vårt antal skall förmodligen decimeras till en<br />
femtedel av vad den är idag för att skapa den nödvändiga balansen<br />
mellan människans konsumtion och biosfärens produktion. Detta<br />
kommer att bli det svåraste kulturella projekt människan någonsin<br />
har påtagit sig, men det finns ingen annan väg.<br />
De första stegen skall tas med största försiktighet, för det vi<br />
nu gör har vi aldrig prövat förr. Vi skall komma på hur vi överlever<br />
med en allt mindre mängd arbetskraft. Vi skall också skapa möjligheter<br />
för att en fortsatt åldrande befolkning ska kunna ta hand om sig<br />
själv, så att minoriteten unga inte kvävs under de gamlas tyngd, men<br />
först och främst skall vi lära oss att åldras och dö med värdighet och<br />
glädje, så att vi genom döden ger plats för livet.<br />
7<br />
Åldringsprocessen och döden betraktas som en intensifierad ekologisk<br />
begivenhet. Med kroppens tilltagande förfall blir dess karaktär<br />
av natur tydligare för varje dag. Årens framträdande förgreningar<br />
och djupa fåror i huden liknar en gradvis förberedelse på kroppens<br />
förening med landskapet. Upplösningen av den fysiska kroppen är<br />
en resa tillbaka mot mineralernas tysta kristallinska rike. Samtidigt<br />
blir andens immateriella karaktär allt tydligare. Människor som snart<br />
skall dö kan få en märkligt lysande kvalitet i deras väsen. Det är som<br />
om deras ande börjar lysa igenom kroppen. På så sätt synliggör<br />
döden livets heliga och oförklarliga karaktär. Den förenar oss med<br />
allt i världen. Ingen undgår döden. Människan och den minsta myra<br />
256
17. DÖDEN<br />
rör sig mot samma oundvikliga öde. Till och med himlens stjärnor<br />
brinner ut. När vi släpper världen släpper vi oss själva, men livet är<br />
evigt. Det förs vidare från människa till människa. Vi är oåtskiljaktigt<br />
förbundna med dem som kom före oss och med dem som kommer<br />
sedan. Döden demonstrerar detta obrutna sammanhang. Den visar<br />
oss att det vi gör har en betydelse som sträcker sig långt utöver oss<br />
själva och vår egen tid.<br />
Kulturen har sitt ursprung i människans möte med döden. Den äldsta<br />
kultiska handling vi känner till utspelade sig för kanske 80 000 år<br />
sedan i en håla i Shanidar i nordliga Irak. Här upptäckte arkeologer i<br />
slutet av 1950-talet liket av en neanderthalman, som efter sin död blev<br />
beströdd med en stor mängd olika slags blomster. Neandertalarna<br />
var knappast människor i nutida mening, men genom att lägga den<br />
döda i en håla och täcka liket med blommor visade de en andakt och<br />
en innerlighet som varje människa omedelbart kan känna igen idag.<br />
Döden är kulturens naturliga centrum, för den fasthåller uppmärksamheten<br />
på livets absoluta betydelse. De är också här den ekologiska<br />
estetiken har sin begynnelse: genom förståelsen av livets kretslopp<br />
som ett heligt och upphöjt mysterium. Vi skall inte söka döden, men<br />
tanken på den ska inte vara oss ovälkommen. Skönhetens styrka och<br />
allvar är helt förbunden med dödens närhet.<br />
257
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
18<br />
Begränsningens styrka<br />
1<br />
oleNs strålar värmer upp jorDeNs oceaNer och får därvid vatt-<br />
snet<br />
att förångas och skapa moln. En del av dessa moln driver in<br />
över land där vattenångan sedan förtätas och faller som regn. Något<br />
av vattnet sjunker ned genom jordlagren och blir till grundvatten,<br />
men en stor del rör sig på ytan, från de högre belägna landområdena<br />
mot de lägre. Små bäckar finner större tills de till sist skapar regelrätta<br />
floder, som löper i sina ringlande fåror mot havet. Flodens ström är<br />
koncentrerad solenergi av högsta kvalitet. Dess oupphörliga rörelse<br />
skänker liv och näring till växter och djur var den än rinner fram.<br />
Människans första civilisationer uppstod kring de stora floderna. Det<br />
var floden som skapade förutsättningarna för ett fruktbart och stabilt<br />
jordbruk. Dess rena syrerika vatten var fyllda av delikata matfiskar.<br />
Längs dess bredder klumpade kristaller av silikater sig samman och<br />
blev till mjuk formbar lera, som man kunde använda till husbyggen<br />
och framställning av krukor och kar. Floden var en källa för ständig<br />
förnyelse. Varor, material och idéer kunde obehindrat färdas uppoch<br />
nedför dess ringlande förlopp, samt vidare från flodmynningen<br />
ut i världen.<br />
Kanaliseringen och omformningen av den energi som solen<br />
tillför jorden är förutsättningen för livets utveckling och skönhet.<br />
Därför blev den arabiska oasen den arketypiska bilden för paradisets<br />
258
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
trädgård. Motsättningen mellan den ofruktbara omgivande öknen<br />
och oasens koncentrerade, frodigt gröna biotop illustrerar med överväldigande<br />
tydlighet livets mirakel. Oasen har skapats ur tillgången<br />
på vatten, kanske en fritt rinnande källa eller ett lokalt högt liggande<br />
grundvattenstånd. Vattnet är livets medium. Som floden i landskapet<br />
rör det sig genom organismen och tillför näring till cellerna och leder<br />
bort deras avfallsämnen. Det är vattnets särskilda egenskaper som gör<br />
att livet ständigt kan reproducera sig självt, men energin kommer från<br />
solen. Växterna omformar solens strålar till biologiskt liv i kraft av sin<br />
form och fysiologi. Det är växtens precisa struktur och avgränsning<br />
som skapar den genomströmning och det inre tryck, vilket ger kraft<br />
till rötter, stammar, stjälkar, blad, frukter och blommor. En växt kan<br />
ses som ett långsamt kontrollerat, biologiskt källsprång. Oasen är ett<br />
paradis eftersom det rymmer en självförstärkande, symfonisk, förtätad,<br />
organisk aktivitet. Vegetationen håller kvar fuktigheten och ger<br />
plats för många former av liv, från fåglar och insekter till människor<br />
som kan vila sig i palmernas svalkande skugga.<br />
Begränsningens styrka är ett fenomen som kan iakttas i<br />
alla livets aspekter. Ja, den ligger inlagrad såsom en del av själva det<br />
sätt vi talar om världen på. Om vi säger att något är utflytande eller<br />
konturlöst är det sällan positivt menat. Däremot är det en kvalitet om<br />
något är väldefinierat och enkelt. Få men väl valda ord är som regel<br />
mer övertalande än en lång omständlig redogörelse. Det är som med<br />
överföringen av mekanisk kraft: ju mer direkt den sker, desto mindre<br />
blir förlusten av energi. En relativt liten mängd krut kan ge en kanonkula<br />
en våldsam riktningsbestämd framfart, eftersom explosionen är<br />
pressad inne i kanonrörets tryckkammare. När vi skall skapa klarhet<br />
i ett ämne måste vi först avgränsa det område vi talar om. På samma<br />
sätt skall vi först sikta för att kunna träffa målet. Ju mindre område vi<br />
ser på åt gången, desto tydligare blir detaljerna. För att förstå något<br />
mycket komplext måste vi förenkla bilden.<br />
Alla konstarter har som estetisk grundregel att välja sina verkningsmedel<br />
adekvat. I en målning är en neddämpad bakgrund nödvändig<br />
om man vill framhäva betydelsen hos en figur i förgrunden. Utan de<br />
tysta och lyriska passagerna i ett musikstycke vore det inte möjligt<br />
259
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
att skapa ett temperamentsfullt crescendo. Pausen är lika viktig som<br />
tonen. Den konstnärliga genren i sig själv är en formell begränsning,<br />
vilken svarar till den morfologi vi känner till från djur- och växtvärlden.<br />
Genom att underlägga sig formen i en given genre eller stilart<br />
får konstnären sig förärad en ram som kan kanalisera och förstärka<br />
hans eller hennes känslor. I diktkonsten skapade man förr ett stramt<br />
formaliserat schema av versmått och rim som språket skulle passas<br />
in i för att skapa så stor uttryckskraft som möjligt. Man kan kanske<br />
likna det vid bollspel, där man genom att begränsa de inblandades<br />
frihetsgrad med fasta regler intensifierar och koncentrerar det fysiska<br />
interagerandet. Begränsningen framtvingar skönhet, kraft och precision.<br />
Vi kan se det i naturens egna konstruktioner, till exempel i ett<br />
korsspindelnät eller en fågelvinge där ett minimum av material skapar<br />
största möjliga styrka och funktionalitet. Det är samma elegans vi<br />
finner i de vackraste människoskapta tingen. När det gäller estetik är<br />
mindre nästan alltid mer.<br />
2<br />
Livet är så att säga definierat av avgränsningen som princip. Den biologiska<br />
cellen uppstod genom att en grupp proteinmolekyler i tidernas<br />
morgon kom på att skapa ett kollektiv som stängde in sig bakom<br />
ett tunt, endast delvis genomträngligt membran. Det finns emellertid<br />
en annan form av begränsning, vars styrka består i medvetenheten<br />
om det svårtillgängliga eller kanske till och med ouppnåeliga. Vi vet<br />
till exempel att ting som är sällsynta också har en tendens att anses<br />
som värdefulla bara på grund av deras sällsynthet. Detta att något<br />
befinner sig utom vår räckvidd, kan ofta göra det särskilt tilldragande.<br />
Några gånger kan de känslor som är knutna till föreställningen om en<br />
plats eller en person gå långt utöver vad som kommer att uppstå vid<br />
ett faktiskt möte med föreställningens föremål. Den nu döde danske<br />
konstnären Richard Winther hade en period i sitt liv, där han var totalt<br />
uppslukad av tibetansk kultur. Han lärde sig att läsa språket och satte<br />
sig minutiöst noga in i tibetansk ikonografi och rituell praxis och inredde<br />
ett tibetanskt rum i sitt hus. När han en gång blev tillfrågad om<br />
han inte kunde tänka sig en resa till landet nu när det blivit möjligt,<br />
260
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
svarade han bestämt nej, för det Tibet han intresserade sig för fanns<br />
inte längre, om det ens någonsin hade existerat. Richard Winther visste<br />
att föreställningskraften och känslan många gånger kan stärkas,<br />
just genom att upprätthålla avstånd till det begärliga objektet.<br />
Den emotionella laddningen mellan människan och hennes<br />
omgivningar är i hög grad bestämd av de begränsningar kulturen lägger<br />
på oss. Därför verkar förbjuden frukt tilldragande och därför är<br />
den delvis täckta kroppen mer erotiskt eggande än den helt nakna.<br />
Religionerna har alltid känt och utnyttjat styrkan i det dolda och hemliga.<br />
Ett kraftfullt exempel på förståelsen av denna funktion är Isetemplet,<br />
sedan 600-talet den japanska shintoismens rituella centrum.<br />
Detta tempel har i hela denna period rivits ned och återuppbyggts<br />
ungefär vart tjugonde år i fullständigt identisk form. Tempelområdet<br />
består av fyra inhägnade gårdar, den ena i den andra. På den innersta<br />
gården står en tempelbyggnad som rymmer solgudinnan Amaterasus<br />
reliker. Denna byggnad kan inte ses utifrån och den är otillgänglig från<br />
det ögonblick relikerna läggs in i det. Relikerna är extremt hemliga.<br />
De bärs från den gamla till den nya byggnaden helt dolt av skärmar<br />
vid en nattlig ceremoni och den spegel som symboliserar solgudinnan<br />
har ingen människa sett sedan den för första gången packades<br />
in, troligen på trehundratalet. Allmänheten har bara tillträde till den<br />
första av de fyra tempelgårdarna och ingen utöver de högsta prästerna<br />
och kejsaren själv kan beträda den innersta. Rekonstruktionen<br />
vart tjugonde år av templets omfattande och förnäma byggnadsverk<br />
tillsammans med dess otillgänglighet, har genom 1 400 år skapat ett<br />
kollektivt mentalt spänningsfält och en omåttlig styrka. Ise är ett<br />
kulturellt kraftverk, vars energi växer fram ur vissheten om att denna<br />
omfattande apparat endast existerar för att skapa överensstämmelse<br />
mellan människan och universums oförklarliga mysterium.<br />
3<br />
Begränsningen gav sig själv under de tiotusentals år som omfånget av<br />
människans aktivitet betingades av den tillgängliga solenergin, samt<br />
av hennes förmåga och möjlighet att omsätta denna energi för egna<br />
syften. Om vi skulle röra oss i landskapet fick vi göra det till fots eller<br />
261
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
låta oss transportera av tämjda djur. Vid båda tillfällena kom energin<br />
från växternas fotosyntetiska omformning av solljus till organiskt<br />
material. När segelfartygen kunde röra sig över planetens oceaner, var<br />
det i kraft av solens energi som fick vinden att blåsa. På samma sätt<br />
blev solens energi indirekt samlad av väderkvarnar och vattenkvarnar,<br />
som omformade vindens och vattnets rörelse till mekanisk kraft, för<br />
att så än en gång kunna användas i bevattningsanläggningar, sädeskvarnar<br />
och sågverk. När vi skulle bränna keramik, smälta järn eller<br />
glasmassa var trä den enda energikällan som fanns tillgänglig. I de<br />
tätast bebodda områdena var trä en begränsad resurs som förnyade<br />
sig långsamt och hade många användningssyften. På några få ställen<br />
i England hade man visserligen redan under medeltiden börjat gräva<br />
upp kol ur jorden och använda den till uppvärmning, men mängderna<br />
var små och fossilt bränsle fick först verklig betydelse när den<br />
organiserade gruvdriften kom igång under slutet av 1600-talet. Till<br />
dess var den energi människan hade tillgång till en direkt reflexion av<br />
de infallande solstrålarnas verkan på planeten jorden. När solen gick<br />
ned var skymningen en tid som delades av alla. Medlen för belysning<br />
var sparsamma och dyrbara, till exempel vax från bin eller olja från<br />
de stora valarnas lager av späck, men när vaxljuset eller oljelampan<br />
tändes kunde alla se och känna, att det var solens dyrbara gyllne droppar<br />
som nu än en gång flammade upp och fick människans ögon att<br />
lysa.<br />
Så sent som år 1700 existerade de flesta samhällen i Europa i relativ<br />
ekologisk jämvikt med deras omgivningar. Det vi idag kallar globaliseringen<br />
var visserligen redan i full gång. Köpmännen i Europa<br />
beställde rutinmässigt varor i Kina, Indien och Sumatra. Siden och<br />
porslin, kaffe, te och kakao, peppar och kanel var utbredda handelsvaror.<br />
Industrialismen väntade bakom hörnet, men produktionen var<br />
ännu i det stora hela baserad på energiformer som ännu förnyades<br />
av solen. De flesta samhällen försåg sig själva med de viktigaste<br />
förnödenheterna. Matvaror, material till byggande av hus och en<br />
stor del av de nödvändiga redskapen kom från det närliggande omlandet.<br />
Varje trakt skapade en sammanhängande organism med sin<br />
egen avgränsade ämnesomsättning. Överskottet av råmaterial rörde<br />
262
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
sig från periferins jordbruk, skogsbruk och fiskelägen mot lokala<br />
centra varifrån bearbetade och förfinade föremål kom tillbaka till de<br />
omkringliggande byarna. Endast en mycket liten del av den samlade<br />
produktionen fann vägen vidare ut i världen som export till andra<br />
områden eller andra länder.<br />
Den materiella begränsningen formade kulturerna och gav<br />
dem tyngd och kraft, på samma sätt som materialens motstånd och<br />
karaktär är det det som inspirerar till nyter precision i hantverkets<br />
formgivning. Om man hade rest genom Europa år 1700, skulle man<br />
ha upplevt hur de kulturella mönstren ändrade sig i en rikedom av<br />
skiftande nyanser. Även om mycket på en överordnad, strukturell nivå<br />
var likadant fanns det överallt små individuella skillnader i hantverk<br />
och byggnadssätt, i tillberedningen av matvaror och klädernas sammansättning,<br />
i språkets dialekter, i danser och sånger och lokalt skick<br />
och bruk. Var man än kom fram skulle man mött människor som<br />
visste vilka de var och vad de kunde. Allt arbete gjordes med största<br />
allvar och omsorg, för inget fick gå till spillo. Det fanns en nödvändig<br />
koncentration i varje mänskligt förehavande. Befolkningsmängden<br />
på den tiden var kanske en tiondel av vad den är idag och tillgången<br />
till maskinkraft och information ytterst sparsam. Betraktar vi dock<br />
kvarlåtenskapen från dessa människors arbete, de skepp de byggde<br />
och hus de uppförde, deras konst och hantverk, är det inte begränsningen<br />
som faller en i ögonen, utan överskottet av liv, uttryckskraften<br />
och det ofattbara kunnandet.<br />
Innan upplysningstiden var det ännu möjligt att uppmärksamma världens<br />
magiska och sagolika karaktär. Det rationella tänkandet hade<br />
ännu inte helt förmått avveckla det urgamla bandet mellan anden<br />
och materian. Tingen hade därför alltjämt en djupare alkemistisk<br />
och symbolisk betydelse som framgick av deras egenskaper. Guldets<br />
ädelhet bestod till exempel inte bara av att det lyste som solen själv,<br />
utan också det faktum att guld aldrig anlöptes eller missfärgades<br />
såsom andra kända metaller. Genom att förbli obesmittat av sina<br />
omgivningar visade guldet en upphöjd renhet av samma slag som den<br />
som uttrycktes i det heliga i människans själ. Skaparverkets essens<br />
kunde således finnas överallt i naturen, där den manifesterade sig i en<br />
263
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
särskild förtätad form. En köpman i Amsterdam betalade till exempel<br />
13 000 floriner för en enda lök av den rödflammiga tulpanen Semper<br />
Augustus år 1637. Det var på den tiden mer än priset på de finaste husen<br />
längs kanalen i stadens centrum. Detta pris var självklart uttryck<br />
för att spekulationen i tulpanlökar hade utvecklat sig till ett vanvettigt<br />
pyramidspel, men ursprunget till detta ekonomiska amoklopp var ett<br />
betagande av tulpanblommans skönhet som var så djup att vi idag<br />
omöjligt kan sätta oss in i den. Jorden var ännu oändligt stor och<br />
labyrintisk och höll endast långsamt på att bli kartlagd i sin helhet.<br />
Sällsynta naturalier stod högt i kurs. Vissa snäckskal var mer dyrbara<br />
än guld och ädelstenar. De sattes tillsammans med fornsaker och<br />
föremål från fjärran kulturer i det rika borgerskapets raritetskabinett<br />
där de blev betraktade som mysteriefyllda reliker, men även vanliga<br />
vardagssaker som en mursten eller en flätad korg var på den tiden<br />
laddad med betydelse. Man förnam deras innehåll av transformerad<br />
solenergi, för man visste vilket arbete det låg bakom och kanske till<br />
och med vem som utfört det. Ett ornament var inte bara en dekoration,<br />
det var ett offer till skönheten och ett tecken på värdighet och<br />
livskraft.<br />
4<br />
När Thomas Newcomen byggde ångmaskinen år 1712, vilken under<br />
de kommande åren skulle komma att pumpa upp vatten ur kolgruvorna<br />
i Staffordshire i Nordengland, markerade det början på en helt<br />
ny tidsålder. Det var första gången en självkörande maskin på det<br />
sättet hade utfört ett arbete som annars skulle gjorts av människor<br />
eller dragdjur.<br />
Ångmaskinens kraft kom att ändra allt i världen. Den representerade<br />
det största civilisatoriska uppbrottet någonsin. Förutsättningen<br />
för uppbrottet var emellertid inte teknologin i sig själv,<br />
utan de enorma lager av uppdämd solenergi som fanns nere i jorden i<br />
form av kol och olja. Genom miljoner år hade organiskt material omskapats<br />
till fossila bränslen och gömts undan, som om de endast hade<br />
väntat på att människan skulle komma på något att använda dem till.<br />
De fossila bränslena utgjorde en högt koncentrerad, lätt tillgänglig<br />
264
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
och lätt antändlig energi. Särskilt oljan skulle visa sig bli en explosivt<br />
samhällsomdanande substans. Den självkörande maskinen och lagren<br />
av sparat bränsle gjorde det möjligt för en tid att helt se bort från den<br />
formskapande begränsning som de ekologiska systemen hittills hade<br />
satt för livet på jorden.<br />
Den utveckling som inleddes med Newcomens ångdrivna<br />
pump var exponentiell i sin karaktär. Det skulle gå mer än hundra<br />
år innan industrialismen på allvar kom igång men då började det gå<br />
undan. Metoderna för att omsätta energin från de fossila bränslena<br />
till mekaniskt arbete blev alltmer effektiva och i slutet av 1800-talet<br />
var den industriella revolutionen en realitet. Fabrikerna spydde ut<br />
överväldigande mängder av varor, det byggdes järnvägar tvärs över<br />
kontinenterna och större och snabbare fartyg fraktade gods och passagerare<br />
från den ena sidan av planeten till den andra. När Jules Verne<br />
1873 skrev ”Jorden runt på 80 dagar” var det inte science fiction. Det<br />
han beskrev var konkreta teknologiska möjligheter som blott uppstått<br />
så plötsligt att de fullständigt förbluffade samtiden.<br />
Den kol- och oljebaserade civilisationen bröt systematiskt och med<br />
accelererande hastighet ned alla hittills kända gränser för människan.<br />
Industrialiseringen var en expansiv rörelse omöjlig att stoppa. Produktionsvolymen<br />
växte samman med medlen för transport och distribution.<br />
I tusentals år hade närhet varit städernas förutsättning: det<br />
korta avståndet mellan människor, funktioner och faciliteter. Staden<br />
komprimerade vetande och kapital. Den var ett centrum för utbytande<br />
och tillverkning av varor. Stadens intensitet existerade som en absolut<br />
kontrapunkt till det omgivande landets avspända lugn, men under<br />
1960-talet förlorade det fysiska avståndet på allvar betydelse och<br />
städerna tömdes inifrån. Plötsligt var det inte längre någon skillnad<br />
på stad och land. Det var samma industriella och teknologiska logik<br />
som härskade överallt. Rör man sig idag genom Europa, upplever<br />
man en allt mer ensidig, kontinuerlig, urban struktur med endast en<br />
gradvis skillnad i materiell täthet. Det är likadana trafikanläggningar,<br />
bostadskvarter, kontorsbyggnader, lagerlokaler och köpcentra som<br />
återupprepas i olika blandningsförhållanden endast avbrutet av<br />
agroindustrins monotona produktionslandskap. Tillgången på obe-<br />
265
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
gränsade mängder av fossil energi fick den teknologiska civilisationen<br />
att breda ut sig över planeten som ett urskillningslöst och larmande<br />
massamhälle.<br />
Industrialiseringen innebar en våldsam ökning av människans utvecklingsmöjligheter,<br />
men förde samtidigt med sig en upplösning av<br />
kulturens form. Spridningen av vår aktivitet resulterade i en markant<br />
minskning av livets intensitet per kubikmeter samhälle. Ju mer effektiv<br />
kommunikations- och transportteknologi vi fick tillgång till,<br />
desto större tycktes avstånden bli mellan de enskilda människorna.<br />
Dessutom hade den ständiga expansionen av den totala byggnationsvolymen<br />
karaktär av ett slags förstenad livlöshet som bredde ut sig<br />
mellan oss. Ett exempel är ett sommarstugeområde på Västsjälland,<br />
dit jag brukat åka i hela mitt liv. En gång bestod det av små fantasifulla<br />
badhytter som var mer eller mindre hembyggda. Varje hus<br />
hade ett karaktäristiskt och ofta romantiskt uttryck och det rådde<br />
en stämning av strandäng och sommar över hela området, men så<br />
är det inte längre. En efter en har hytterna av trä under de senaste<br />
åren bytts ut till prefabricerade åretrunthus i en lätt skrytsam stil med<br />
tvättlineställningar, trädgårdsflis och carport. Området har blivit ett<br />
banalt villakvarter, likt dem folk i förorterna bor i. Massproduktionen<br />
har gjort att samma saker i princip har blivit tillgängliga överallt<br />
hela tiden. Platsens betydelse har försvunnit mer och mer, liksom<br />
betydelsen hos dygnets rytm och årstidernas ändringar. Vi kan köpa<br />
samma grönsaker året runt. Färska äpplen flygs in från Sydamerika<br />
och supermarknaden har extrapris på jordgubbar mitt i januari. Efterhand<br />
som produktionskraften ökar, dalar kurvan för livets poetiska<br />
innehåll hastigt mot noll.<br />
300 år efter att Thomas Newcomen hade konstruerat sin lilla ångdrivna<br />
pump är människan fångad i en gigantisk global produktionsanläggning.<br />
Gruvdrift utförs med maskiner stora som engelska domkyrkor.<br />
Material och varor transporteras kors och tvärs över oceanerna i<br />
fartyg som obesvärat kan rymma en bondby från 1700-talet. Dygnet<br />
runt grävs ofattbara mängder råvaror upp ur jorden, blandas samman,<br />
omformas och sprids ut i biosfären. Resultatet är att vi kan<br />
266
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
finna främmande, icke-nedbrytbara kemikalier i cellerna på varenda<br />
fisk, padda, fågel och däggdjur i varenda trakt på planeten. Sammanblandningen<br />
försiggår på alla nivåer. Djur- och växtarter flyttas runt<br />
från den ena kontinenten till den andra och från ocean till ocean och<br />
skapar i stigande grad kaos överallt i de lokala biotoperna. Ju mer<br />
fossilt bränsle vi har förbrukat, desto mer har den totala entropin<br />
tilltagit på planeten jorden.<br />
5<br />
Turismen var ett barn av upplysningstiden och av upptäcktsresornas<br />
romantik. Den närdes av ett djupt betagande av det främmande och<br />
exotiska. De första turisterna var en exklusiv flock som uppsökte<br />
forntida ruiner, dramatiska landskap och egendomliga lokala traditioner<br />
lika mycket av längtan efter kunskap om världens mångfald<br />
som av äventyrslust, men turismen rymde också från begynnelsen<br />
ett element av eskapism. Turisten längtade efter att komma bort från<br />
civilisationens åtstramande band, för att leva livet och andas fritt.<br />
Idag är turismen den största av alla industrier på klotet och den växer<br />
snabbt. Förutsättningen är först och främst en våldsamt expanderande<br />
flotta av passagerarflygplan. Tiotusentals superkraftiga jetturbiner<br />
från Pratt and Whitney och Rolls Royce pumpar miljoner och åter<br />
miljoner människor runt i evigt globalt kretslopp. En ström av konstant<br />
exalterade konsumenter som befinner sig i oupphörlig transit,<br />
alltid på väg hit eller dit; på jakt efter upplevelser, utsvultna efter att<br />
bli uppassade och shoppa, att fotografera och sola sig. Turismen har<br />
brett ut sig över hela planeten, från de mest avlägsna bergssluttningar<br />
i Himalaya till Sydamerikas djungler, från Europas snöklädda alper<br />
till Stilla havets korallöar. Överallt blir sevärdheter belägrade av trottoarserveringar<br />
och souvenirbodar. Det är jämna köer på vägen till<br />
Kilimanjaros topp. Turismen har systematiskt ödelagt, kannibaliserat<br />
och korrumperat det som var tilldragande, alltifrån orörda tropiska<br />
stränder till färgstarka lokalbefolkningar.<br />
Massturismen representerar den gränslösa spridningen av civilisationens<br />
energi. Det är en ostoppbar utåtgående rörelse, likt den ofrivil-<br />
267
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
liga öppningen hos de ytliga blodkärlen hos en människa som håller<br />
på att frysa ihjäl. Vi reser för att vi inte vet vad annat vi ska göra.<br />
Turistresan är ett materialistiskt paradis vi när som helst kan realisera<br />
om vi bara behöver det. Föreställningen om två veckors imiterad lyx i<br />
turistzonens ansvarsfria viktlöshet är den dröm som kan bära oss genom<br />
massamhällets tristess och frånvaro av poesi. Det verkar vara en<br />
rimlig kompensation för konsumtionssamhällets generella meningsförlust,<br />
men turismen gör oss samtidigt till människor utan egentligt<br />
ärende. Konturlösa individer som önskar få ut något av livet, men<br />
inte kan erbjuda något annat i gengäld än pengar. Ju mer marknaden<br />
tömmer kulturen på närvaro och substans, desto mer blir turismen<br />
dessutom till ett mentalt tillstånd som vi permanent befinner oss i. Vi<br />
blir till åskådare som vill se allt, men egentligen inte är intresserade i<br />
någonting alls. Underhållning och nya produkter flyter förbi oss som<br />
om vi konstant var på resa. Själva konsumtionssfären får i ökande<br />
grad semesteruppehållets karaktär. Vi söker samma förströelser och<br />
samma utbud var vi än reser. Som turister inkarnerar vi den tekniska<br />
civilisationens desorienterade rastlöshet. Turistmänniskan är den<br />
kulturella entropins drivande kraft, en homogeniserande agent som<br />
slungar samman alla olikheter till en ensidig karaktärslös massa.<br />
6<br />
Alla levande system pulserar. Utvidgning och sammandragning följer<br />
ständigt varandra likt hjärtats rytmiska pumpande. Efter utandningen<br />
kommer inandningen. Samma princip återfinner vi också i större och<br />
mer komplexa system. Antalet individer av en given art växer ofta<br />
tills populationen undergräver sina egna ekologiska förutsättningar<br />
och därför plötsligt bryter samman. Mängden individer reduceras då<br />
till det endast finns några få kvar, vartefter processen kan börja igen.<br />
Ett år kan det därför krylla av nyckelpigor, medan det året efter finns<br />
mycket få. Mänskligheten är en art som är mycket nära att nå den yttersta<br />
punkten för sin möjliga expansion. Vi har för längesedan överskridit<br />
gränsen för vad jordens ekologiska system kan bära och det<br />
sker med en omätbar hastighet tack vare tillgången på fossila bränslen.<br />
På de relativt få generationer som gått sedan Thomas Newcomen<br />
268
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
byggde sin ångdrivna pump har det lyckats oss att förbränna miljoner<br />
års ackumulerad solenergi. Oljan som är den allra mest allsidiga av de<br />
fossila energikällorna kommer snart att vara helt förbrukad. Vi har<br />
under samma period tiodubblat människornas antal och vår totala<br />
materiella förbrukning är tusen gånger vad den var omkring år 1700.<br />
Om vi fortsätter denna expansion är det inte osannolikt att det sker<br />
en ekologisk kollaps i global skala inom loppet av de kommande femtio<br />
åren. Även om vi fryser mänsklighetens materiella förbrukning på<br />
den nuvarande nivån, kommer sammanbrottet att komma inom en<br />
förhållandevis överskådlig framtid, men det finns en annan möjlighet.<br />
I motsättning till alla våra medskapelser på jorden kan människan<br />
själv påverka sitt öde. Det är upp till oss att bestämma om vi ska<br />
låta det fortsätta, eller försöka göra en organiserad tillbakadragning.<br />
Beslutet borde vara lätt att ta. Vart enda litet steg vi går i riktning mot<br />
ekologisk jämvikt kommer att föra oss bort från ödeläggelsen och<br />
närmare ett samhälle som både är vackert och gott.<br />
Expansionen ligger visserligen i vårt blod. Det har sedan begynnelsen<br />
varit en del av logiken i den rationella materialismens civilisation.<br />
Samtidigt med att vi byggde ut vår teknologiska apparat och kartlade<br />
världen, erövrade vi land överallt var vi tog oss fram. Nödvändigheten<br />
av den ökande produktionen och ständig ekonomisk tillväxt<br />
rättfärdigade varje övergrepp på naturen och på livsformer som inte<br />
passade in i vårt maskineri. Vi har vant oss vid att högre byggnader,<br />
snabbare bilar och fler konsumtionsmöjligheter är målet för vår framgång.<br />
Det har blivit själva bilden på civilisationens vitalitet och hälsa.<br />
Jordens hälsa har inte vid någon tidpunkt ingått i denna kalkyl. Det<br />
är som om vi har levt i ett slags teknologisk hallucination. Under en<br />
övergångstid drömde vi rentav om att överge planeten i jättestora<br />
rymdskepp, men nu börjar vi långsamt vakna upp och ser vad det<br />
egentligen är för en plats vi befinner oss på. Det vi håller på med kan<br />
vi helt uppenbart inte fortsätta med. I gengäld har vi möjligheten att<br />
ge oss ut på en helt ny upptäcktsresa. För att överleva skall vi hitta<br />
tillbaka till jorden och till långsamheten, till platsen och tidens enhet.<br />
Vi skall vända hem till där vi kom ifrån, men med all den vetskap och<br />
kunnande vi har tillägnat oss på den långa resan bort. Uppgiften är att<br />
269
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
genomföra en medveten och systematisk reduktion av den materiella<br />
konsumtionen i alla delar av vårt samhälle. Härvid kommer vi att bli<br />
i stånd att skapa ett kulturellt fundament som förbinder människan<br />
direkt med naturen. Ju närmare vi kommer en förbrukning som svarar<br />
till den mängd energi som solen tillför jorden, desto mer precist<br />
kommer samhället att fällas in i den planetariska ekologin. Denna<br />
balanspunkt definierar dessutom ett estetiskt maximum för kulturen<br />
i sin helhet. Livet så som det vecklar ut sig på vår planet, är en uppsummering<br />
av universums samlade strävanden ned i minsta atomära<br />
detalj. Livsutvecklingens gyllne snitt skall därför finnas i den speciella<br />
relationen mellan solens utstrålning, avståndet till jorden och arealen<br />
av jordens yta.<br />
Skönhetens befrielse går genom en radikal omläggning av våra livsvillkor.<br />
Helt konkret måste vi avveckla stora delar av den maskinkraft<br />
vi vant oss vid att ha tillgänglig. Vi skall lära oss att använda så lite<br />
rörelseenergi som möjligt. Inte endast för att förbränningen av den<br />
upplagrade solenergin främjar entropi och ödeläggelse, utan också för<br />
att de reserver vi har, särskilt av den värdefulla oljan, gärna skall vara<br />
till glädje för våra efterkommande de nästa tusen åren. I stället skall vi<br />
framälska en ny sorts jordbrukssamhälle, där produktionen av matvaror<br />
åter blir kulturens centrala utgångspunkt. Civilisationens nödvändiga<br />
sammandragning kan endast ske såsom en långsam förtätning av<br />
samhället runt den primära produktionen. Det betyder att avstånden<br />
mellan produktionen och konsumtionen kommer att bli allt mindre.<br />
Därmed kommer sammanhangen i det vi gör att bli tydligare och det<br />
kommer vidare att främja den ekologiska estetiken, eftersom skönheten<br />
består i sättet som tingen hänger samman på. Minskningen av<br />
valmöjligheter kommer att kompenseras av att de ting vi har att välja<br />
mellan rymmer en starkt ökad mängd information. Om vi utgår från<br />
produktionen av mat, betyder den minskade energiförbrukningen att<br />
vi skall äta lokalt odlade grödor i så stor utsträckning som möjligt,<br />
vilket vidare medför att vi kommer närmare det landskap och det<br />
klimat vi bor i. Jordbruksprodukter som kommer längre bort ifrån<br />
kommer att bli mer sällan gjorda bekantskaper, men därför också mer<br />
betydelsefulla. Det samma gäller för kött. Ett gram animaliskt protein<br />
270
18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA<br />
representerar ungefär 20 gånger så mycket omformad solenergi än<br />
ett gram växtprotein. Därtill kommer den energi och plats som krävs<br />
för att ge djuren bra livsbetingelser. Begränsningen av den materiella<br />
förbrukningen har som konsekvens att komponerandet av vår diet<br />
(och av de ting vi omger oss med i det hela taget) kommer att skapa<br />
en nyanserad bild, som berättar om livets faktiska naturgivna villkor.<br />
Civilisationens sammandragning är en mot-entropisk rörelse. I stället<br />
för att sprida energin, skall vi föra så mycket som möjligt av den<br />
energi vi använder tillbaka i det lokala samhället och dess kultur och<br />
produktionsapparat. Det är en cirkulär, självförstärkande process<br />
på samma sätt som när vi göder jorden med vårt biologiska avfall.<br />
Material av alla slag skall återbrukas, men ännu viktigare blir det att<br />
producera ting som är hållbara och har ett högt nyttovärde. Om vi<br />
utvecklar apparater som är lätta att reparera, behöver vi inte ständigt<br />
slösa bort den energi som ingått i produktionen. Färre och mer<br />
hållbara föremål kommer dessutom att medföra en ökad betydelse<br />
för det enskilda föremålets form och funktion, samt av materialens<br />
uttryck och egenskaper. Ju färre föremål vi omger oss med, desto mer<br />
både praktiskt och emotionellt värde kommer de att få för oss. Den<br />
minskade maskinkraften och det ökande behovet av vidmakthållande<br />
kommer dessutom att medföra en intensifierad social gemenskap, på<br />
grund av att vi kommer att bli mer avhängiga av varandras hjälp och<br />
samarbete.<br />
Begränsningen av den materiella konsumtionen kommer att förenkla<br />
människans liv och minska mängden av oljud i begreppets alla olika<br />
bemärkelser. Detta kommer vidare att medföra en förbättrad mental<br />
och fysisk hälsa. Dessutom kommer en markant ökad närvaro i den<br />
enskilda människans liv inte att kunna undvikas. Färre valmöjligheter<br />
kommer nödvändigtvis att medföra en högre grad av allvar och omtanke<br />
i de val vi gör: om vi till exempel skall resa långt, måste resan<br />
ha ett särskilt syfte. Användningen av stora mängder energi kräver<br />
en handling av motsvarande betydelse för att bevara den estetiska<br />
balansen. Vi bli nödgade att lära oss känna efter vilka våra egentliga<br />
behov är. Alla ting och alla ställen behöver inte vara tillgängliga för<br />
271
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
oss. Tvärtom kan det visa sig vara en stor frihet, att finna sig till rätta<br />
inom ett avgränsat och fokuserat område av livet. Fördjupning, insikt<br />
och kärlek följs som regel åt. Verklig frihet existerar bara som ett<br />
fenomen i tanken. Ju mer vi är närvarande där vi är, desto mer kommer<br />
vi att kunna glädja oss över tanken på andra platser som vi aldrig<br />
kommer att uppleva på nära håll. Civilisationens sammandragning<br />
och koncentration skall som en av sina viktigaste avsikter ha, att ge<br />
plats till det som inte är människa: till vildhet och oberörd biologisk<br />
mångfald. Genom att reducera den materiella förbrukningen skapar<br />
vi på samma sätt plats för en utvidgning av det andliga och emotionella<br />
rummet. Ju färre föremål som finns där och distraherar oss,<br />
desto mer plats finns där för det rena oförstörda varandet.<br />
Skönhet och begränsning är direkt förbundna med varandra. Uttrycksfullheten<br />
i språk, musik och bilder består i den precisa avgränsningen<br />
av form. Det är konstruktionens ekonomi som gör ett tekniskt<br />
redskap elegant. En människa som visar måttfullhet och självkontroll<br />
lyfter och berikar sina omgivningar. När en katt ligger utsträckt i solen<br />
och slickar sina tassar är det inte för att den är lat. Den sparar bara<br />
aktivt på sin energi. Det är samma form för inre, uppbyggligt lugn<br />
som den ekologiska estetiken skall lära oss. Vi kan bara skapa skönhet<br />
i världen, genom att söka oss mot ett minimum av entropi i det sätt<br />
vi lever och producerar på.<br />
272
19. TEKNOLOGI<br />
19<br />
Teknologi<br />
1<br />
ekNologiN är eN Naturlig fortsättNiNg på biologiN. Det<br />
tfinns<br />
inga klara gränser mellan de två. Många djur använder<br />
redskap som en del av deras instinktiva beteende. På den franska ön<br />
Nya Caledonien i Stilla havet existerar till exempel en kråkart som<br />
kan framställa flera olika sorters krokar, fiske- och skärredskap av<br />
material som finns till hands. Den kan dessutom komma på att ta ett<br />
redskap med sig när den söker efter föda. Havsuttern simmar ofta<br />
runt med en sten, som både hjälper den med extra tyngd när den<br />
dyker efter musslor och därefter som redskap för att öppna musslorna<br />
med. Myrorna bygger komplicerade stackar med många olika<br />
inbyggda funktioner, bland annat otroligt exakt klimatkontrollerade<br />
rum för deras larver. Användningen av redskap är en del av dessa<br />
djurs universum. Det är något de gör utan att tänka på, precis som de<br />
putsar sina fjädrar och vässar sina klor.<br />
Människan är annorlunda inrättad. Vi visste från första gång att de<br />
redskap vi framställde var föremål som existerade utanför vår egen<br />
kropp. Därför fick de en symbolisk och självständig betydelse. Vi utsmyckade<br />
dem och gav dem namn. Det kan knappast råda tvivel om<br />
att människan genom största delen av sin historia har känt vördnad för<br />
den makt teknologin gav redskapet. Vår förmåga att lysa upp natten<br />
med eld och framställa kastvapen som kunde döda på stort avstånd<br />
273
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
gjorde oss till gudarnas allierade på jorden, men vi blev samtidigt en<br />
konkurrent som kunde väcka svartsjuka och vrede. Än idag är det<br />
alltjämt vanligt i stora delar av Indien att söka välvilja hos hantverkets<br />
gud Vishwakarma, genom att en gång om året ge små offergåvor i<br />
hans namn till redskap av alla slag, från plogen i marken till datorn i<br />
callcentret. Med teknologin blev människan liksom gudarna i stånd<br />
att omforma världen efter sin egen vilja. De ting vi gjorde med våra<br />
händer blev till en symbolisk kropp mellan oss själva och naturen.<br />
Det var en värld som på samma gång var vår egen och en oåtskiljaktig<br />
del av landskapet och biologin runt omkring oss. Teknologin ökade<br />
människans frihet många gånger om, men om denna magiska kraft<br />
inte också skulle förstöra oss själva måtte vi göra allt för att undgå att<br />
störa universums balans. Därför blev de finaste yxorna under stenåldern<br />
framställda som offergåvor till gudarna och nedsänkta i sjöar<br />
och mossar, liksom de största byggnadsverken i årtusenden blev resta<br />
som förbindelsepunkter mellan människan och den bakomliggande,<br />
osynliga ordningen.<br />
Människan i sin nuvarande form har blivit till genom hanteringen av<br />
redskap. Våra händer är hjärnans direkta förlängning i fysikens tre<br />
dimensioner. De är de mest fullkomliga finmotoriska instrumenten<br />
i djurriket. Människohanden är ett flexibelt och starkt gripredskap<br />
som kan bearbeta alla slags material. I den stora Rift-dalen i Afrika<br />
har man funnit hugg- och skrapredskap av sten, framställda av människans<br />
första förfader Homo erectus så tidigt som för 2,5 miljoner<br />
år sedan. Omkring 2 miljoner senare lärde sig dessa våra mest avlägsna<br />
släktingar uppenbarligen att använda elden, men det skulle gå<br />
ytterligare 300 000 år innan den moderna människan som befolkar<br />
jorden idag tog form. När vi för 100 000 år sedan lämnade Afrika<br />
och långsamt började sprida oss ut över Europa och Asien hade vi<br />
lärt oss att framställa kläder av skinn och bygga skydd mot regn och<br />
kyla. För omkring 40 000 år sedan befolkade människan största delen<br />
av den eurasiska kontinenten och det är från denna period vi finner<br />
exempel på egentliga kulturella yttringar. Grottmålningar, såsom dem<br />
i Chauvet och Lascaux i Frankrike, visar att människan nu hade nått<br />
en absolut perfektion i det koordinerade samspelet mellan anden och<br />
274
19. TEKNOLOGI<br />
handen. Teckningstekniskt är dessa bilder på nivå med det bästa människan<br />
någonsin presterat.<br />
Man kan diskutera när människans utveckling egentligen<br />
kulminerar. Från Mullerupkulturen i Danmark finns det till exempel<br />
8 000 år gamla jaktredskap, vilkas raffinerade detaljering inte överträffats<br />
i någon hantverksmässigt framställd produkt. Den 146 meter<br />
höga Khufu-pyramiden i Giza som uppfördes för omkring 5 000<br />
år sedan, framstår alltjämt som en av alla tiders mest förbluffande<br />
tekniska prestationer. När bronsåldern i Norden var på sin höjdpunkt<br />
förmådde man stöpa meterlånga, ornamenterade, rituella blåsinstrument<br />
i metall med en så förfinad millimetertunn godstjocklek att det<br />
nu 3 000 år senare är närmast omöjligt att göra efter. Människan tycks<br />
från tidigaste tider ha varit ett med teknologin. Den gjorde det möjligt<br />
för oss att omforma naturen efter våra behov och förnimmelser, men<br />
genom påverkningarna från det som omgav oss kom vi samtidigt att<br />
ändra på vår syn både på världen och på oss själva.<br />
På samma sätt som för evolutionen av de levande biologiska<br />
systemen, har också teknologin i sin utveckling rört sig från relativ<br />
enkelhet mot en ökande komplexitet. Ingen av dessa två evolutionära<br />
processer verkar emellertid ha skapat konstant linjära förlopp. Människans<br />
historia karaktäriseras av långa perioder med en hög grad av<br />
teknologisk stabilitet, avlösta av plötsliga språng i utvecklingen, precis<br />
som det ser ut att gälla inom den biologiska evolutionen. Teknologin<br />
har typiskt ändrat sig simultant på flera områden över en relativt kort<br />
tidsrymd, för att därefter åter komma in i en långvarig, permanent<br />
form. De arkeologiska beteckningarna jägarstenålder, jordbrukarstenålder,<br />
bronsålder och järnålder refererar just till sådana långvariga<br />
perioder med teknologisk kontinuitet. Det finns inte mycket i<br />
människans historia som tyder på att vi har haft ett särskilt behov<br />
av att ändra på tingens tillstånd med mindre än att de varit högst<br />
nödvändigt. Tvärtom är teknologins historia kännetecknet på människans<br />
glädje över att fasthålla och förädla redskapens form. Fälten<br />
i Europa blev från åkerbrukets införande och många tusen år fram i<br />
tiden skördade med en skära som först var av flinta, sedan av brons<br />
och sist av järn. På medeltiden började smederna att förlänga skärans<br />
blad och monterade på ett skaft, så det blev en mer effektiv lie och<br />
275
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
denna försvann ut ur jordbruket först på allvar i början av 1900-talet.<br />
På avsides belägna grusvägar i Indien kan man ännu möta en mycket<br />
vacker storhjulig oxkärra som har varit i bruk i stort sett i oförändrad<br />
form i mer än tretusen år.<br />
2<br />
Hjulets egenskaper har karaktär av ett slags magi. Det är som om det<br />
upphävde både tyngd, tid och avstånd. Första gången denna uppfinning<br />
togs i bruk var samtidigt som de stora civilisationerna uppstod<br />
för 5-6 000 år sedan. Hjulet var såsom ett heligt tecken från gudarna.<br />
I många kulturer blev det knutet direkt till solen, för den var själv<br />
som ett lysande hjul som passerade över himlen. Några menade till<br />
och med att solen kördes på en fyrhjulig vagn, så som man kan se<br />
det i forntidens nordiska ikonografi. Hjulet var vagnens förutsättning<br />
och vagnen var det transportmedel gudarna föredrog. Både Zeus och<br />
Tor lät sig transporteras över himlen i snabba stridsvagnar, liksom<br />
härskarna i forntidens stora civilisationer använde stridsvagnen som<br />
symbol för deras makt och styrka. I Sydindien blir gudarna under de<br />
årliga processionerna alltjämt transporterade i enorma tempelvagnar<br />
av trä. Vagnen är inte en del av jorden. Den rullar över sitt underlag,<br />
frigjord ur materien som en ren idé. Kombinationen av hjul och axlar<br />
liknar ingenting som annars finns i naturen. Man kan därför säga, att<br />
vagnen var den första egentliga maskin människan tog i bruk, men<br />
hjulet fick snart många nya funktioner. Krukmakarna började använda<br />
ett snurrande hjul för att snabbt och lätt forma likformade behållare<br />
av lera och forntidens grekiska byggmästare uppfann taljblocken,<br />
som gjorde det möjligt med komplicerade upphissningsanordningar<br />
för att lyfta stora tyngder. När vi kom till renässansen i Europa blev<br />
hjulet själva navet i den teknologiska revolutionen och det var hjulet<br />
som gjorde att teknologin mycket långsam började få sitt eget liv.<br />
Det symboliska och praktiska centret i denna utveckling var<br />
det mekaniska urverket. Galileis introduktion av pendeln som en styrande<br />
taktpinne skapade en självkörande automat av samarbetande<br />
tandhjul, vars hållbarhet och precision vida övergick människans<br />
egen. Urets komplexitet påminde på flera sätt om naturens egna orga-<br />
276
19. TEKNOLOGI<br />
nismer. Liksom djurets inre innehåll och yttre framtoning tycktes som<br />
två olika fenomen, rymde uret ett invändigt mörker, där de snurrande<br />
hjulen levde sitt eget mekaniska och oförståeliga liv medan visarna på<br />
den yttre skivan med stor klarhet mätte och delade in tiden. Uret blev<br />
en oangripbar auktoritet och en kollektiv fixpunkt i den teknologiska<br />
civilisation som nu snabbt var på väg. De outtröttliga taktfasta slagen<br />
från den svängande pendeln skulle anslå rytmen för en ny och hektisk<br />
epok i människans historia. På kyrktornen som tidigare hade pekat<br />
ostörda upp mot Gud och evigheten, blev nu ditsatt klockvisare som<br />
gjorde det möjligt för stadens borgare att synkronisera sina arbeten<br />
och förehavanden. Ingen tid måtte gå till spillo, för under renässansen<br />
upptäckte man också att tid är pengar. Uret var det mekaniska fröet<br />
ur vilken teknologin och det teknologiska tänkandet utkristalliserade<br />
sig, så att det till slut kom att omfatta alla delar av samhället och av<br />
den enskilda människans liv.<br />
Leonardo da Vinci personifierar det vi kallar en renässansmänniska.<br />
Han dyrkade konst, vetenskap och teknologi som om det var ett<br />
och detsamma. Leonardo lärde sig själv om maskiners konstruktion<br />
genom att kopiera sin tids yppersta teknologiska skapelser,<br />
bland annat de speciella hissanordningar och tekniska inrättningar<br />
som guldsmeden och arkitekten Brunelleschi hade konstruerat i<br />
samband med byggandet av den banbrytande och jättestora dubbelvalviga<br />
kupolen i Florens domkyrka. I motsats till Brunelleschi<br />
var Leonardo dock mer intresserad av maskineriets konstruktion än<br />
i dess konkreta användningsmöjligheter. Leonardos arbete, som vi<br />
stort sett bara känner till genom hans skissböcker, har karaktär av<br />
ett slags intuitiv framtidsforskning. Han iakttog systematiskt vattnets<br />
och luftens dynamiska fysik och studerade människans och djurens<br />
anatomi. Därefter översatte han naturens konstruktionsprinciper till<br />
tekniska skisser, av vilka en del var ren science fiction, som till exempel<br />
de olika flygande maskinerna. Leonardos arbete fick inte mycket<br />
praktiskt inflytande, varken i hans samtid eller senare, men med den<br />
koppling han gjorde mellan maskinen och den levande organismen<br />
förekom han en mekanisk uppfattning av naturen som senare skulle<br />
komma att helt dominera vår värld.<br />
277
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Leonardo verkar inte ha haft minsta antydning av människans urgamla<br />
vördnad för teknologins förvandlande kraft. Han verkar över huvud<br />
taget inte ha varit rädd för knappt någonting. Till exempel fortsatte<br />
han med sina obduktioner av halvruttna människokroppar trots kyrkans<br />
skarpa misstyckande. Tillägnandet av vetenskaplig insikt och<br />
teknologiska färdigheter var uppenbarligen själva tillvarons mening<br />
för Leonardo da Vinci. Han drömde rentav om att helt överskrida<br />
gränsen mellan liv och teknologi. I en av hans anteckningsböcker<br />
finns en skiss av konstruktionen av en mekanisk soldat som kunde<br />
röra alla sina kroppsdelar, men idén förblev på skissplanet, likt de<br />
flesta andra av Leonardos konstruktioner.<br />
Det skulle gå ytterligare 200 år innan teknologin hade nått<br />
den nivå som gjorde det möjligt att bygga maskiner av detta slag som<br />
verkligen fungerade. Det skedde på 1700-talet när rörliga mekaniska<br />
dockor blev ett stort modedille i de välbeställda kretsarna. Den mest<br />
berömda var en mekanisk and skapad av den franske urmakaren Jacques<br />
de Vaucanson 1737. Anden hade 400 rörliga delar. Den kunde<br />
slå med vingarna, dricka vatten, smälta säd och skita till publikens<br />
stora munterhet, men den mekaniska anden var mer än blott en<br />
harmlös leksak. Den var också en övertygande illustration av att livet<br />
och biologin när det kom till kritan var ett själlöst maskineri, precis<br />
som rationalismens grundläggare, filosofen och matematikern René<br />
Descartes för längesedan fastslagit.<br />
Teknologin formade det sätt vi såg naturen och oss själva på och<br />
detta fick inflytande på den teknologiska utvecklingen. Tidigare hade<br />
denna teknologisk/mentala feedback resulterat i kulturella formationer<br />
som först och främst speglade människans ande och psyke,<br />
men efterhand vände bilden och människan började i ökande grad<br />
att se sig själv i teknologins spegel. Under de första åren av 1980-talet<br />
bredde datorteknologin ut sig med en explosiv kraft till alla samhällets<br />
avkrokar. Plötsligt blev det vanligt att tala om intelligenta maskiner<br />
som en verklig möjlighet och inte bara som en metafor. Några började<br />
till och med mena att det bara var en fråga om tid innan datorn<br />
skulle uppnå eget medvetande. Andra talade om sannolikheten för att<br />
innehållet i människans hjärna en dag skulle komma att överföras på<br />
278
19. TEKNOLOGI<br />
en hårddisk. Orsaken till dessa vilda spekulationer var den snabbhet<br />
som kapaciteten från elektroräknemaskiner med tons tyngd blev till<br />
något som kunde skrivas in fotografiskt på ett siliconchip på några<br />
få kvadratmillimeter. Varje år fördubblade de elektroniska kretsloppen<br />
sin kapacitet. Det var som om den mikroelektroniska teknologin<br />
hade funnit en arbetsriktning, som förde direkt mot något som till<br />
förväxling liknade de biologiska systemen. När neurobiologerna<br />
skulle förklara vad de menade försiggick i människans hjärna, sa de<br />
nu att den fungerade som en avancerad dator. Alla hade blivit besatta<br />
av maskinen och dess möjligheter och kom därför att förväxla teknologin<br />
med livet. Vi glömde att även den mest avancerade dator, när<br />
det kommer till kritan endast är en elektronisk kulram, som nog kan<br />
spela schack, men som är likgiltig för om den vinner. Datorn kommer<br />
aldrig att hysa känslor, tänka eller reproducera sig själv. Teknologin<br />
kan imitera livet som Vaucansons and. Vi kommer otvivelaktigt att<br />
få datorstyrda robotar som kan tala till oss med skenbar empati, men<br />
ju mer teknologi vi omger oss med, desto mer kommer vi att stänga<br />
livet ute.<br />
I sagan ”Näktergalen” berättar H.C. Andersen om en underbar fågel,<br />
som sjöng så vackert att kejsaren av Kina och alla andra som hörde<br />
den fick tårar i ögonen. Så en dag förärades den kinesiske kejsaren en<br />
fantastisk, mekanisk juvelbesatt näktergal av kejsaren av Japan. Den<br />
konstgjorda fågeln fängslade kejsaren och hela hans hov med sin strålande<br />
skönhet och musikaliska ackuratess. De beundrade särskilt dess<br />
förmåga att exakt upprepa samma musikstycke om och om igen utan<br />
att någonsin bli trött. Det kunde den verkliga näktergalen alls inte<br />
leva upp till och till sist blev den körd på porten. Det gick nu fem år<br />
och kejsaren låg sjuk med döden tungt sittande på sitt bröst. Kejsaren<br />
tiggde och bad den konstgjorda näktergalen att sjunga för honom,<br />
men den blev sittande orörlig och stum i sin glasbur, för det var ingen<br />
som kunde skruva upp den. Då kom den riktiga näktergalen flygande<br />
för att sjunga för den sjuke kejsaren och den sjöng om tröst och<br />
hopp och om den stilla kyrkogården där de vita rosorna växer och där<br />
flädern doftar och det färska gräset vattnas av de efterlevandes tårar.<br />
Då fick döden längtan efter sin trädgård och svävade bort som en kall<br />
279
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
vit dimma. Den konstgjorda näktergalen var en maskin som varken<br />
hade med livet eller döden att göra. Maskinen är ett avgränsat stumt<br />
teknologiskt objekt som skapats av människan. Livet däremot är en<br />
intensiv, kommunicerande rörelse som uppstår inifrån sig själv.<br />
3<br />
Framsteget som idé var från första stund identisk med den teknologiska<br />
utvecklingen. De som dristade sig till att kritisera nya former<br />
av teknologi var per definition motståndare till framsteget. Maskinstormare<br />
kallades de ibland. Begreppet hade sitt ursprung i en rörelse<br />
bland engelska vävare, som i början av 1800-talet förstörde vävmaskinerna<br />
i de nya fabrikerna i protest mot att deras hantverk togs ifrån<br />
dem. Maskinstormarna blev efter några år nedslagna av den engelska<br />
armén, men deras uppror var under alla omständigheter förlorat i<br />
förväg. Historien skulle i övermått komma att visa att oavsett vilka<br />
ödeläggelser den teknologiska utvecklingen medförde, var det inte<br />
mycket att göra än att sucka och låta utvecklingen ha sin gång.<br />
Det var som ett tåg som inte gick att stoppa. Saker hände med<br />
en så förbluffande hastighet att frågor om projektens berättigande<br />
överhuvudtaget verkade löjliga. Varför skulle allting inte i slutändan<br />
bli bättre? Vi kunde ju se hur det ena problemet efter det andra löstes<br />
och hur fri människan blev av bilar och flygmaskiner, telefoner och<br />
radioapparater. Den teknologiska utvecklingen framstod som ett öde,<br />
en oändlig potential av möjligheter vi inte kunde undvara oss, men<br />
med tiden kom ändå några av teknologins mest spektakulära huvudspår<br />
att rinna ut i sanden helt av sig själva.<br />
I början av 1960-talet rådde en utbredd uppfattning att vi<br />
befann oss vid ingången till en fantastisk ny epok som döptes till<br />
rymdåldern. Det fanns regelbundet bemannade rymdkapslar i banor<br />
runt jorden och John F. Kennedy hade lovat att landsätta en amerikan<br />
på månen före årtiondets slut. Människans kolonisering av<br />
yttre rymden framstod som en logisk och oundviklig konsekvens av<br />
den accelererande teknologiska utvecklingen. Dagspress och veckoblad<br />
levererade artiklar och ritningar som beskrev inredningen i de<br />
stora rymdkolonierna, vilka vetenskapen föreställde sig skulle stå<br />
280
19. TEKNOLOGI<br />
färdiga på Mars vid årtusendets slut. När Stanley Kubrick i mitten av<br />
1960-talet skulle designa det enorma interplanetariska rymdskeppet<br />
Discovery One till filmen ”2001”, gjorde han det med bakgrund i<br />
konkreta utvecklingsprojekt hos NASA. Utvecklingen skulle emellertid<br />
komma att gå annorlunda än de flesta nog tänkt sig och trott.<br />
Amerikanerna fick visserligen landsatt några få astronauter på månen.<br />
Det blev också byggt en liten internationell rymdstation som kretsar<br />
runt jorden, utan att någon dock riktigt vet vad den skall uträtta för<br />
något bra. Rymdfartsorganisationerna talar alltjämt om sina planer<br />
på bemannade flygningar till Mars, men idag när de astrofysiska och<br />
kosmologiska undersökningarna kan göras med små smarta robotskepp,<br />
verkar det meningslöst att sända människans sköra kropp ut<br />
på årslånga resor till främmande planeter. Drömmen om att upprepa<br />
dåtidens upptäcktsresor och koloniäventyr i yttre rymden visade sig<br />
vara en naiv och romantisk illusion.<br />
I början av 1960-talet tvivlade ingen på att det fredliga bruket av<br />
atomkraft skulle bli framtidens energikälla. Efter att atombomben<br />
först konstruerats var det förhållandevis okomplicerat att skapa en<br />
kontrollerad fissionsprocess som kunde fungera som ett slags doppkokare.<br />
Värmen omformades till elektricitet genom att skapa ånga,<br />
som under tryck drev en turbin, vilken i sin tur var kopplad till en<br />
elgenerator. I stunden liknade det en enkel lösning på mänsklighetens<br />
exploderande energibehov. Problemet var bara att fissionsprocessen<br />
skapade en mängd radioaktiva material som var fundamentalt<br />
främmande och därför giftiga för livet på jorden. För vissa materials<br />
vidkommande var nedbrytningstiden dessutom 50 000 år. Atomkraftverken<br />
var farliga klossliknande installationer, som dessutom skulle<br />
komma att bli extremt dyrbara att demontera när de var utslitna. Fissionsteknologin<br />
var emellertid bara tänkt som en övergångslösning.<br />
Det verkligt mirakulösa teknologiska svaret på människans omättliga<br />
energibehov skulle vara fusionsreaktorn. Fusionsprocessen är relativt<br />
föroreningsfri och får i princip sin energi från vanligt vatten. Försöket<br />
att skapa en användbar fusionsreaktor började ungefär samtidigt som<br />
arbetet med fissionsreaktorn, men problemet med fusionsprocessen<br />
var att den skulle försiggå vid samma temperatur som i solens inre. Det<br />
281
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
är svårt nog att hantera de 5 000 graderna i en fissionsreaktor, men de<br />
50 miljonerna grader nödvändiga för att hålla fusionsprocessen igång<br />
får även de mest värmebeständiga material att ögonblickligen förångas.<br />
Försök efter försök med att fasthålla fusionsprocessen i olika<br />
typer av magnetfält har nu misslyckats genom ett halvt århundrade.<br />
Det finns alltså inget som tyder på att en användbar fusionsreaktor<br />
blir en realitet inom överskådlig framtid, om överhuvudtaget någonsin.<br />
Uppförandet av fissionskraftverk, som under några årtionden<br />
delvis gått i stå, håller nu istället på att komma igång igen. Orsaken<br />
är en kombination av det konstant växande energibehovet och de<br />
obehagliga klimatförändringarna förbundna med förbränningen av<br />
fossila bränslen. Fissionskraftens avfallsproblem är emellertid fortfarande<br />
olöst och därtill kommer att användningen av uran är en starkt<br />
begränsad resurs som kommer att tömmas ut snabbare än jordens<br />
oljereserver. Realiteten är att den teknologiska civilisationen bygger<br />
på energikällor som dels håller på att ta slut och dels är våldsamt<br />
skadliga för livet på vår planet.<br />
När penicillinet blev vanligt efter andra världskriget framstod detta<br />
antibiotiska medel som det största bioteknologiska genombrottet i<br />
medicinens historia. Pasteurs vacciner kunde visserligen skydda mot<br />
många smittsamma och dödliga sjukdomar och kanske helt utrota<br />
dem. Här var dock en medicin som verkade mot alla sorters infektioner<br />
och inte minst de sekundära inflammationstillstånd, vilka hittills<br />
varit en av mänsklighetens största plågor. Från ena ögonblicket till<br />
det andra övergick lunginflammationen från att ha varit bland de mest<br />
fruktade sjukdomarna, till att betraktas som en ganska ofarlig och<br />
banal affär. Vi har nu känt till och använt de antibiotiska medlen i lite<br />
mer än 50 år. Under denna tid har det varit nödvändigt att konstant<br />
introducera nya sorters antibiotika för att följa med i bakteriestammarnas<br />
utveckling av resistens. Idag ser vi fler och fler bakteriestammar<br />
som är motståndskraftiga mot alla kända antibiotika. Vi har<br />
otvivelaktigt själva främjat denna utveckling, inte minst genom att<br />
tillsätta antibiotika direkt i fodret i den industriella massproduktionen<br />
av svin, kycklingar, lax och tigerräkor. De resistenta bakterierna hade<br />
dock förmodligen uppstått under alla omständigheter. 50 år är en<br />
282
19. TEKNOLOGI<br />
nanosekund i det biologiska utvecklingsperspektivet. Bakteriernas<br />
förmåga att mutera sig med stor hastighet och intuition har gjort<br />
dem till jordens verkliga härskare genom tre miljarder år. Det verkar<br />
därför naivt att tro att det skulle finnas bioteknologiska medel som<br />
kan hålla människan fri från sjukdomsframkallande bakterier under<br />
en längre tid.<br />
Dessa exempel kunde antyda att det finns en yttre gräns för möjligheterna<br />
i det tekniska rummet. Kanske rör teknologin sig till på köpet<br />
mot en färdig och avslutad form, såsom andra fenomen i naturen; ett<br />
slags färdigvuxet teknologiskt träd med stammar, grenar, kvistar och<br />
blad. Det vi ser och lär i teknologins yttersta gränsland är de absoluta<br />
villkoren för livet på jorden. De tidigt bemannade rymdflygningarna<br />
visade oss hur jordklotet svävar som en liten, skör blå oas genom ett<br />
oändligt, öde och ogästvänligt universum. De försök som förgäves<br />
velat kontrollera den kraft som härskar i stjärnornas inre, visar oss<br />
hur tacksamma vi skall vara för den generösa energi som strömmar<br />
mot oss från solsystemets lysande centrum. Bakteriernas tilltagande<br />
resistens mot antibiotika lär oss att vi existerar i en gemenskap med<br />
allt levande och därför är tvungna att finna en väg till fredlig samexistens<br />
även med våra värsta fiender.<br />
4<br />
Historien i Aldous Huxleys roman ”Du sköna, nya värld” (från<br />
1932) försiggår i det 26:e århundradet men nu, bara 75 år efter att<br />
romanen utgavs, verkar väsentliga aspekter av hans profetia redan ha<br />
blivit verklighet. Huxley beskriver ett högteknologiskt samhälle där<br />
genetiskt perfektionerade människor försöker att få tiden att gå med<br />
en kombination av sex, psykofarmaka och något som till förväxling<br />
liknar dataspel. Den tragiska poängen i boken är att människorna blir<br />
slavar under teknologin, samtidigt som teknologin tömmer deras liv<br />
på innehåll. Huxley kan ha känt på sig att den teknologiska sfären<br />
långsamt höll på att bli till en ny natur för människan. Ungefär samtidigt,<br />
i boken ”Technics and Civilization” från 1934, introducerade<br />
den amerikanska vetenskaps- och teknologihistorikern Lewis Mum-<br />
283
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ford begreppet megamaskinen. Mumfords tanke är att ett samhälle<br />
kan fungera som ett gigantiskt integrerat teknologiskt system, som i<br />
sin helhet är bortom någon enskild individs inflytande eller kontroll.<br />
Den teknologiska civilisationen har för länge sedan utvecklat sig till<br />
en sådan global megamaskin. Alla mänskliga förhållanden från badsemestrar,<br />
bröllop och barnafödslar till naturkatastrofer, hungersnöd<br />
och krig ingår som produktiva stimulanser i det samlade ekonomiska<br />
systemet.<br />
Det finns teknologiska svar på varje bekymmer oavsett<br />
om det är befogat eller ej. Ju mer osäker den enskilda individen<br />
känner sig, desto mer makt får den stora maskinen över samhället.<br />
En väsentlig del av näringslivets produktutveckling är riktad mot<br />
att uppfinna behov och användningsmöjligheter som kan driva den<br />
fortsatta efterfrågan på nya tekniska inrättningar. Den elektroniska<br />
utrustningen blir mer och mer komplex och absorberar en allt större<br />
del av människans uppmärksamhet, men man kan inte säga sig att<br />
teknologin medför ett egentligt berikande av våra liv. Flatskärmarna<br />
växer allt i storlek och bilden blir skarpare, men det de förmedlar är<br />
inte av motsvarande högre kvalitet. Vi har inte fått bättre musik, vackrare<br />
ord eller mer gripande filmiska berättelser, tvärtom är människan<br />
i ökande grad omgiven av tomma, larmande, kommersiella signaler.<br />
Ofta har de tekniska apparaterna rentav ensamheten och isoleringen<br />
inbyggda i sig, eftersom de minskar individens direkta kontakt med<br />
andra människor. Mobiltelefonerna får allt fler funktioner och det<br />
finns ett växande antal mötesplatser på nätet, men närheten i de<br />
sociala gemenskaperna avtar generellt. Likt personerna i ”Du sköna<br />
nya värld” har vi tillgång till alla möjliga former av tekniska stimulanser<br />
och avancerad ångestdämpande medicin, men vi får allt mindre<br />
inflytande över den värld vi lever i.<br />
Man hör ofta de härskande teknologiska omständigheterna<br />
betecknas som ett kunskapssamhälle och det är sant att internet i<br />
princip har gett oss tillgång till människans samlade informationsbas.<br />
Vår möjlighet att samla tankarna är dock inte desto mindre starkt<br />
förminskad på grund av den växande mängden av fragmentarisk<br />
information som strömmar mot oss. Därtill kommer att den teknologiska<br />
utvecklingen har medfört, att hela kontinenter av praktisk<br />
284
19. TEKNOLOGI<br />
kunskap i dessa år försvinner från jordens yta. För varje dag som går<br />
glömmer vi ännu ett nytt område av det hantverksmässiga kunnande<br />
mänskligheten mödosamt har byggt upp under många hundra år. Den<br />
tekniska kunskap vi mister är inte mindre avancerad än den nya vi<br />
genererar, endast mindre komplex. Till exempel är den ursprungliga<br />
eskimåkulturen teknologiskt sett inte så lite överlägsen vår, om energiförbrukningen<br />
tas med i räkningen. Eskimåerna kunde överleva,<br />
upprätthålla och utveckla sin kultur under de hårdaste och mest livsfarliga<br />
klimatiska förhållandena på jorden. Deras redskap var gjorda<br />
av små stycken drivved och skinn, benknotor och tänder från djuren<br />
de levde av, men de var funktionella i varje avseende. Den slanka<br />
akvadynamiska kajaken med elfenbensbesatta jaktredskap monterade<br />
på däck är bland de mest eleganta designobjekt människan någonsin<br />
har frambragt. Överhuvudtaget framstår den eskimåiska storviltjägaren,<br />
iförd figursydda skinnkläder och handskurna snöglasögon, med<br />
en stilsäkerhet, som vi idag endast förväntar oss finna hos de bästa<br />
produkterna från verksamheter som Pininfarina och Gucci.<br />
Den moderna människan har givit sitt liv åt ett globalt teknologiskt<br />
system. Skulle det bryta samman skulle ett flertal av oss<br />
förmodligen gå under. Vi är inte längre istånd att klara oss själva,<br />
varken lokalt eller regionalt. Människan har under flera hundra år låtit<br />
sig imponeras och bländas av den teknologiska utvecklingen, av vetenskapen<br />
och den ekonomiska makten. Vi har följt med vart än denna<br />
treenighet har fört oss. Kanske för att vi inte orkade ställa frågor om<br />
något som verkade så kraftfullt. Kanske för att vi verkligen trodde att<br />
framsteget var en väg vi kunde gå med stängda ögon, men nu visar<br />
teknologins ödeläggelser sig överallt omkring oss: från skadorna på<br />
de ekologiska systemen till den industriella fulhet som breder ut sig<br />
i landskapet, från masskulturens entropiska standardisering till den<br />
allmänna förlusten av mening. Teknologin är förvisso en förlängning<br />
av biologin, men den har inte livets egenskaper. Tvärtom kväver den<br />
livet som en cancer om den får lov att växa och utveckla sig okontrollerat.<br />
Vi har glömt det som våra äldsta förfäder visste. Människans<br />
förmåga att framställa redskap som kan omforma världen medför<br />
ett vördnadsfullt ansvar. Besittandet av denna kraft tvingar oss att<br />
komma på vad vi vill, skall och kan i världen.<br />
285
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
5<br />
Teknologins skönhet ligger i dess funktionalitet. När vi ser det<br />
strömlinjeformade, metallskimrande passagerarflyget ensamt mot en<br />
blå himmel framstår denna maskin som ett fulländat estetiskt objekt.<br />
Allt verkar passa samman, varje enskild mekanisk del, formen och de<br />
fysiska krafter som den skall övervinna, men så ser det ut endast så<br />
länge vi väljer att ignorera de sammanhangen flygmaskinen ingår i.<br />
Passagerarflyget är en oåtskiljaktig del av ett omfattande och konstant<br />
växande globalt trafikhelvete. Bilköer, buller, luftföroreningar, gruvdrift,<br />
fabriksanläggningar, avfallsberg och städernas okontrollerade<br />
tillväxt är alltsammans likvärdiga ingredienser i samma bild. Man kan<br />
inte undgå att förnimma vad det rör sig om när man passerar genom<br />
de tröstlösa, suburbana ingenmansland som omger storstädernas<br />
flygplatser från Heathrow och Charles de Gaulle till Newark och<br />
Narita. I den stora bilden är flygmaskinen liksom bilen en dysfunktionell<br />
teknologi, som ödelägger allt omkring sig. Den enskilda strykninmolekylen<br />
rymmer möjligtvis en estetiskt tilldragande geometri,<br />
men giftets verkan är inte vacker. Det är denna sorts sammanhang vi<br />
skall lära oss att se för att kunna framälska en teknologi som låter sig<br />
inflätas i ekologins estetiska kontinuum.<br />
Människans tekniska strävanden har under de senaste århundraden<br />
haft som mål att göra oss fria från naturen. Vi har medvetet<br />
vänt oss bort från den organiska ordningen vi en gång uppstod ur,<br />
för att finna materiell trygghet, stabilitet och lycka i teknologins rike.<br />
Därvid har vi gradvis blivit instängda i ett teknologiskt universum<br />
som gjort det svårt för oss att förnimma tillståndet både i oss själva<br />
och i våra omgivningar. Den riktning vi länge rört oss i, underminerar<br />
systematiskt förutsättningarna för vår egen existens. Vi nödgas inte<br />
bara till att stanna, utan till att vända om. Vi måste komma tillbaka<br />
till utgångspunkten som vi kom ifrån. Paradoxalt nog är det den enda<br />
vägen framåt. Den mänskliga civilisationen kan bara räddas, om vi<br />
börjar från början och utvecklar en ny teknologi helt från grunden.<br />
Hur en sådan teknologisk strategi skall utformas och fungera i praktiken<br />
är omöjligt att säga på förhand, men riktlinjerna finns ändå<br />
286
19. TEKNOLOGI<br />
någorlunda uppdragna. För det första skall vi vänja oss vid att använda<br />
så lite teknologi som över huvud taget är möjligt. Istället för att<br />
försöka kontrollera naturen är det vår uppgift att samarbeta med den<br />
på så många sätt vi kan. Därnäst skall den teknologi vi använder vara<br />
så enkel som det kan låta sig göras i förhållande till de uppgifter som<br />
skall lösas. Teknologin skall förbruka ett minimum av energi som till<br />
exempel ett klädstreck istället för en torktumlare och de teknologiska<br />
lösningarna skall så vitt det är möjligt förankras i lokal kunskap och<br />
produktion. Till sist skall de material och enskilda delar som ingår i<br />
våra redskap och produktionsmetoder kunna återanvändas ned till<br />
minsta molekyl. Idealet måste vara en teknologi som ingår i naturens<br />
materialomsättning med samma obesvarade självklarhet som<br />
eskimåns kajak. Går det den vägen, kommer maskinen bit för bit<br />
att mista sin makt över människan och vi kommer långsamt att åter<br />
kunna se var det egentligen är vi befinner oss.<br />
Teknologin är ingenting i sig själv, utan blott ett redskap som skall<br />
hjälpa människan att uppfylla sina behov. För att utveckla de rätta<br />
redskapen är vi därför tvungna att först förstå vad vi egentligen behöver<br />
och vart vi vill. Vi är tvungna att i viss mening se igenom teknologin<br />
till den andra sidan, till där skönheten, sanningen och sundheten<br />
börjar tona fram. Det är en väg vi skall söka i alla våra strävanden.<br />
Genom att orientera oss efter det som är vackert kommer vi också<br />
att finna det som fungerar bäst. Skönheten i en ekologisk teknologi<br />
består i dess funktionella integration med omvärlden. Ju mer tekniken<br />
kommer i överensstämmelse med de ekologiska systemen, desto mer<br />
kommer sammanhangen mellan de åtskiljda delarna att bli synliga och<br />
förståeliga. Därmed kan vi skapa en teknologi som inte skiljer människan<br />
från naturen, utan förbinder oss med den. Vi kommer att bli<br />
i stånd att precist förnimma och reagera på de ekologiska systemens<br />
skiftande tillstånd och därmed främja livets organiska mångfald. En<br />
ekologisk teknologi är förutsättningen för att anpassa den mänskliga<br />
civilisationen till våra naturgivna villkor med samma musikalitet, visdom<br />
och skönhet som korallrevet med dess tusen livsformer.<br />
287
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
20<br />
Ett ekologiskt samhälle<br />
1<br />
aNske har mäNNiskaN reDaN fråN allra tiDigaste tid känt,<br />
katt<br />
vårt agerande i naturen skulle kunna få oöverskådliga och<br />
fatala konsekvenser. Det sumeriska eposet Gilgamesh från ca år<br />
2 700 före vår tidräkning är den äldsta nedskrivna berättelsen i människans<br />
historia. Häri förekommer en beskrivning av stora områden<br />
av cederträdsskogar i det som nu är det sydliga Irak. När hjälten<br />
Gilgamesh sätter sig upp mot gudarna och fäller skogarna mot deras<br />
vilja förbannas sumererna med brand och torka. Arkeologin har<br />
sedan visat att denna berättelse inte är helt utan verklighetsgrund.<br />
Cederträdsskogarna i sydliga Irak blev faktiskt fällda och jorden blev<br />
med tiden utarmad och förstörd av inträngande saltvatten. Efter 500<br />
år tvangs den sumeriska civilisationen överge området och flytta långt<br />
mot norr till Babylon och Assyrien.<br />
Likt i det sumeriska eposet uttrycker de mytologiska föreställningarna<br />
och tabusystemen hos många naturfolk uppfattningen<br />
att människan måste visa jorden och dess medskapelser respekt om<br />
saker och ting skall gå bra. En intuitiv förståelse av samma slag verkar<br />
också ha funnits hos den buddhistiska kung Ashoka, som var den<br />
första som förenade det mesta av den indiska subkontinenten i en<br />
samlad nation. Ashoka utfäste år 256 före vår tidräkning ett dekret<br />
som förkunnade att ett stort antal både tama och vilda djurarter från<br />
då och framåt skulle betraktas som skyddade i hela hans utstakade<br />
288
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
rike. Det gick emellertid mer än två årtusenden innan idén om att<br />
ge statligt skydd åt människans medskapelser (och i naturen överhuvudtaget)<br />
åter framstod som en relevant politisk idé. Det skedde<br />
i mitten av 1800-talet i USA. Nordamerika uppfattades visserligen<br />
alltjämt som den nya världen. Indiankrigen var ännu inte förbi och<br />
kolonialiseringen av det enorma området var långtifrån till ända, men<br />
samtidigt stod det klart att den snabba utbyggnaden av järnvägslinjerna<br />
betydde att även de mest avsides belägna territorierna snart<br />
skulle komma inom civilisationens räckvidd. De oändliga orörda vidderna<br />
som hittills hade skapat en tidlös och majestätisk bakgrund för<br />
amerikanernas historia var i ökande grad hotade av skogshuggning,<br />
gruvdrift och jordbruk.<br />
Den första som på allvar såg problemen var målaren George Catlin,<br />
som på 1830-talet företog flera långa resor bland nordamerikanska<br />
indianstammar för att dokumentera deras liv i målningar och teckningar.<br />
1832 framställde han idén att staten borde upprätta stora nationalparker<br />
för att den vilda naturen och dess ursprungliga bebyggare<br />
skulle kunna bevaras intakt. Den första fredningen blev realitet när<br />
den amerikanska kongressen 1872 beslöt att ett större naturområde<br />
omkring Yellowstone i Wyoming, på grund av platsens helt speciella<br />
geologi skulle hållas utanför de offentliga utauktioneringarna av land.<br />
Naturskydd som en egentlig förpliktelse blev emellertid utbrett först<br />
några år senare. Upphovsmannen var den skotska emigranten John<br />
Muir som vandrade till fots kors och tvärs över Amerika och skrev<br />
om den upphöjda skönheten i det amerikanska landskapet. John<br />
Muir instiftade ”The Sierra Club”, den första föreningen för naturbevarande<br />
i världen. När kongressen 1890 antog den lag som lade<br />
grunden för etableringen av det omfattande amerikanska systemet av<br />
nationalparker och fågelreservat, skedde det mot bakgrund av hans<br />
detaljerade anvisningar. Rörelsen för att freda de vilda orörda naturområdena<br />
hade en djup återklang i den amerikanska kulturen. Det var<br />
ett estetiskt och andligt projekt, inte minst inspirerat av den tidens<br />
inflytelserika transcendentala lyriker och författare Ralph Waldo<br />
Emerson, Henry David Thoreau och Walt Whitman. Dessa diktare<br />
hade alla med stor styrka besjungit naturen som en manifestation av<br />
289
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
universums skapande ande. Platser som Yosemite-dalen skulle fridlysas,<br />
inte för att rädda enskilda hotade djur- eller växtarter utan för att<br />
området i sin helhet sågs som en helig, kosmisk katedral.<br />
Industrialismen utgjorde den direkta motsättningen till skönheten<br />
och friden i de stora skogarna. Fabrikerna och de larmande maskinerna<br />
bragte en hittills okänd form av brutalitet in i världen. Den<br />
framträdande engelske diktaren William Wordsworth observerade<br />
redan i början av 1800-talet att den industriella revolutionen var en<br />
förbrytelse mot naturen och att den utarmade vanliga människors liv.<br />
År 1835 beskrev den betydelsefulla franska historikern Alexis de Tocqueville<br />
industristaden Manchester med dess 40 jättestora fabriker,<br />
som ett helvete av buller, smuts, dålig luft och mänskligt elände. Industriarbetarnas<br />
förfärliga slit och slavliknande livsvillkor medförde en<br />
inte obetydlig offentlig förargelse. Det gällde i synnerhet det utbredda<br />
utnyttjandet av barnarbetare i gruvdriften. Redan 1842 antogs en lag<br />
som förbjöd barn under tio år att arbeta i gruvorna. Allmänhetens<br />
uppmärksamhet var dessutom starkt upptagen av kampen mot de<br />
epidemier av dödliga infektionssjukdomar som kom att härja den<br />
tidiga industrialismens överbefolkade och ohygieniska städer. Till<br />
slut uppstod under loppet av 1800-talet en ökande uppmärksamhet<br />
på den akuta faran med industriverksamheternas spridning av giftämnen<br />
i den omedelbara närmiljön. År 1863 kom i England en lag<br />
som skulle försöka reducera utsläppet av klorgaser i förbindelse med<br />
produktionen av basiska salter, till exempel den sodiumkarbonat som<br />
användes i glasproduktionen.<br />
Svårigheterna med att bekämpa den industriella föroreningen<br />
framgår av Henrik Ibsens drama ”En folkfiende” från 1882.<br />
Stycket börjar med att en läkare vid en kurort i en liten norsk kuststad<br />
får ett ökande antal patienter med samma symptom. Läkaren<br />
upptäcker att orsaken är infekterar spillvatten som släpps ut från ett<br />
närliggande garveri, men när han gör offentligheten uppmärksam på<br />
problemet och försöker ändra på förhållandena, visar det sig att de<br />
kortsiktiga ekonomiska intressena i slutänden erövrar makten över<br />
den offentliga åsikten. Läkaren hotas till slut med att bli avrättad som<br />
folkfiende och avskedas från sitt arbete. Till slut har han valet mellan<br />
290
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
att ta till flykten, eller att fortsätta sin kamp på nya sätt. Ibsen låter<br />
honom välja det sista.<br />
Första halvan av 1900-talet präglades av de två världskrigen, vilkas<br />
omfång, förstörelse och ondska bedövade allt annat, men efter att<br />
röken från kanonerna hade lagt sig blev industrisamhällets självförgiftning<br />
återigen ett närvarande problem. I London kulminerade år<br />
1952 hundra års återvändande smogproblem med att omkring 12 000<br />
människor dog, när en oigenomsiktig, giftig rökdimma lade sig över<br />
staden i fem dagar. Denna händelse förde 1956 till världens första<br />
egentliga lagstiftning mot luftförorening. Samma år blev två små<br />
stadsområden söder om Tokyo drabbade av en fruktansvärd förgiftningsolycka.<br />
67 dog, 330 blev invalidiserade och 3 000 barn föddes<br />
under de kommande åren med allvarliga fysiska defekter. Orsaken var<br />
utsläpp av kvicksilver i havet från en närliggande industriverksamhet.<br />
I stället för att försvinna hade kvicksilvret tagits upp av fisken som<br />
områdets invånare levde av. Minamata-katastrofen, som den kom att<br />
kallas, medförde överallt i världen en starkt förhöjd uppmärksamhet<br />
på faran med utsläpp av industrispillvatten. Den offentliga medvetenheten<br />
om kemisk förorening som ett viktigt samhällsproblem blev<br />
dock först på allvar väckt av den amerikanska biologen Rachel Carsons<br />
uppseendeväckande bok ”The Silent Spring” (Tyst vår, övers.<br />
anm.) från 1962. Häri dokumenterade författaren att bruket av DDT<br />
i jordbruket var i färd med att utrota fågellivet i stora delar av USA.<br />
Bokens budskap kom som en chock för den allmänna offentligheten<br />
och den förde till att varje användning av DDT, som dittills betraktats<br />
som ett kemiskt undermedel, nu förbjöds över hela världen.<br />
Under de första åren på 1960-talet gick det upp för en allt<br />
bredare krets, att många förgiftningsolyckor inte skulle ses som isolerade<br />
händelser, utan som delar av ett sammanhängande problemkomplex<br />
av global karaktär. Naturen pressades av människan från<br />
alla håll. Även Afrikas och Asiens stora vilda biotoper, vars existens<br />
man tills dess bara tagit för given, hade nu på allvar börjat lida av<br />
människans aktiviteter. Flera av de mest spektakulära djurarterna från<br />
den afrikanska noshörningen till de indiska tigrarna och de kinesiska<br />
pandabjörnarna var direkt hotade av utrotning. Det förde år 1961 till<br />
291
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
att biologen Julian Huxley tog initiativ till stiftelsen World Wildlife<br />
Fund, som blev den första globala organisationen för naturskydd.<br />
År 1965 höll FN en stor befolkningskonferens där det konstaterades<br />
att människornas antal sedan år 1900 fördubblats från 1,6 till 3,3<br />
miljarder, men vad värre var kunde man förutse ännu en fördubbling<br />
av detta antal innan århundradets utgång. ”Befolkningsbomben”<br />
döpte den amerikanska författaren Paul R. Ehrlich detta fenomen till<br />
och associerade härmed till atombombens totalförstörelsepotential.<br />
Knappt 200 år tidigare, 1798, när världen bara var befolkad med ca<br />
en miljard människor, hade den engelska ekonomen Thomas Malthus<br />
ställt fram teorin att en fortsatt ohämmad befolkningstillväxt skulle<br />
föra människan ut i djupt elände. Malthus hade räknat sig fram till,<br />
att befolkningstillväxten skulle underminera resursunderlaget och<br />
skapa konstant hungersnöd. Nu tydde allt på att hans bekymmer var<br />
välgrundade, bara av mer komplicerade orsaker än dem teorin hade<br />
förutsagt. Vi kunde nog kanske producera tillräckligt med mat, men<br />
samtidigt såg det ut som om vi förstörde själva förutsättningarna för<br />
livet på jorden. Under den senare delen av 1960-talet blev begrepp<br />
som förorening, miljöproblem och hotade djurarter allmänt utbredda.<br />
Det var en dedicerad väckelse av den offentliga medvetenheten som<br />
kulminerade i etableringen av flera starkt aktivistiska miljöorganisationer,<br />
bland annat Noah i Danmark (1969), Friends of the Earth<br />
i USA (1969) och Greenpeace i Kanada (1971). Ungefär samtidigt<br />
utgav FN och tankesmedjan Club of Rome kännetecknande de<br />
första stora internationella tvärvetenskapliga rapporterna om klotets<br />
tillstånd ”Blueprint for Survival” (1972) och ”Limits to Growth”<br />
(1972).<br />
De följande 20 åren var präglade av en intensiv kamp för<br />
att förbättra relationerna mellan människan och naturen och det<br />
rådde ingen brist på händelser som kunde hålla kampandan uppe:<br />
Den första oljekrisen 1973, vilken påminde oss om att civilisationens<br />
energiresurser är begränsade. Den utbredda kommersiella jakten på<br />
flera av de stora valarterna. Dioxinutsläppet i den norditalienska industristaden<br />
SEVESO (1976). Konstaterandet av ett samband mellan<br />
uttunningen av ozon i atmosfären och bruket av CFC-gaser (1976)<br />
292
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
och senare upptäckten av det gigantiska ozonhålet över Arktis (1985).<br />
Härdsmältan i det amerikanska kärnkraftverket Three Miles Island<br />
(1979). Syreregnen som under hela denna period medförde en omfattande<br />
och mycket synlig skogsdöd i stora områden i Europa.<br />
Omkring 1990 kunde det emellertid se ut som om den politiska<br />
insatsen faktiskt höll på att få styr på de flesta av de pressande miljöproblemen.<br />
Valarna var vid den tidpunkten för länge sedan fredade.<br />
Bruket av CFC-gaser höll på att fasas ut över hela klotet efter en<br />
internationell överenskommelse 1987. Effektiva reningsanläggningar<br />
gjorde att floder och vattendrag som i årtionden varit förgiftade och<br />
nästan döda nu höll på att få liv igen. Reningen av industriskorstenarnas<br />
rök och av utsläppen från bilar medförde en väsentligt förbättrad<br />
luftkvalitet i många städer. Till och med skogsdöden var på retur.<br />
På det hela taget kände många att de katastrofala tillstånd som det<br />
talades om på 1960-talet nog var ett tämligen överdrivet scenario.<br />
Offentlighetens intresse för naturens tillstånd föll lugnt<br />
och stilla under mer än tio år. Man kunde bland annat se det på miljöorganisationernas<br />
medlemsantal och på den prioritering av olika<br />
samhällsproblems viktighet som befolkningen gav till känna i den<br />
tidens opinionsundersökningar, men i verkligheten hade inget skett<br />
med miljöproblemens djupare orsaker. Det vara bara symptomen<br />
som hade dämpats, eller åtminstone några av dem. Efterhand som<br />
vi närmade oss det nya årtusendet började allt fler att lägga märke<br />
till något som skulle vända stämningen återigen. Planeten verkade<br />
drabbas av ett hittills osett stim av extrema väderhändelser. Orkaner<br />
och våldsamma regn följdes av värmeböljor och torka. Plötsligt<br />
kände människor överallt att något var allvarligt galet. Möjligheten att<br />
våra utsläpp av växthusgaser i atmosfären kunde föra till katastrofala<br />
klimatändringar hade visserligen varit en del av miljödebatten sedan<br />
1970-talet. Ja, faktiskt hade den svenske kemisten Svante Arrhenius<br />
redan 1908 ställt fram teorin om att produktionen av CO 2 från förbränningen<br />
av kol och olja skulle komma att medföra en uppvärmning<br />
av jordens klimat. Växthuseffekten hade denna verkning döpts<br />
till så tidigt som 1937, men fenomenet hade förekommit tämligen<br />
långt borta och abstrakt – ända tills vädret på allvar började urarta.<br />
293
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Från omkring år 2000 tunnade det på allvar ut i tvivlarnas rader. Med<br />
en större och större grad av sannolikhet kunde vetenskapen bekräfta<br />
sambanden mellan människans utsläpp av växthusgaser och jordens<br />
uppvärmning. De insamlade data om föregående tiders atmosfäriska<br />
förhållanden, mätningar av avsmältningen av de arktiska issköldarna<br />
och allt bättre datorsimulatorer för de globala vädersystemen pekade<br />
alla i samma riktning. Den överväldigande vetenskapliga konsensus<br />
på området framgick bland annat av fyra stora rapporter från FNs<br />
klimatpanel, varav den sista kom ut i november 2007. Bilden i dessa<br />
analyser är entydig. Människan har bragt sig in i en situation som<br />
sannolikt kommer att få katastrofala konsekvenser för allt liv på<br />
jorden, om inte utsläppen av växthusgaser mycket snart kommer<br />
under kontroll. I det nya årtusendet är det inte längre excentriska<br />
domedagsprofeter eller aktivistiska balladskrivare som varnar oss om<br />
jordens undergång (eller något liknande), utan istället väsentliga delar<br />
av det vetenskapliga och politiska etablissemanget. Till exempel fick<br />
den tidigare amerikanska vice presidenten Al Gore år 2007 Nobels<br />
fredspris för att ha varnat om en förestående klimatkatastrof bland<br />
annat i filmen ”An Unconvenient Truth” och samma år vann Kevin<br />
Rudd preimiärministerposten i Australien med en kampanj som hade<br />
klimathoten som sitt centrala tema.<br />
2<br />
Den första spirande grodden till en medveten ekologisk praxis planterades<br />
av den österrikiske mystikern och filosofen Rudolf Steiner 1924.<br />
På anmodan av en liten grupp antroposofiskt orienterade jordbrukare<br />
höll han den sommaren en kurs som bestod av 8 föredrag på godset<br />
Koberwitz i Breslau. Här framkom Steiner med en rad anvisningar<br />
för odlingsmetoder, baserade på hans teori om den interaktion mellan<br />
jordiska och kosmiska formskapande krafter som härskar i naturen.<br />
Huvudidén var att jordbruket i sin helhet skulle utgöra en dynamisk<br />
verksamhetsorganism, där jord, kulturväxter och djurhållning var förenade<br />
i en sund växelverkan med varandra, det omgivande landskapet<br />
och kosmos. Steiner hade inte själv någon erfarenhet av jordbruk,<br />
men hans föreskrifter visade sig vara verksamma och de bredde un-<br />
294
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
der de följande åren ut sig över världen tillsammans med hans andra<br />
tankar. Med tiden blev hundratals jordbruk och handelsträdgårdar<br />
omlagda till det som kom att kallas biodynamisk jordbruksmetod.<br />
Under de första många åren blev Steiner-jordbrukens produkter<br />
företrädesvis avsatta till en liten exklusiv skara idealister. De<br />
flesta var på olika sätt knutna till den antroposofiska rörelsen, men<br />
andra var till exempel upptagna av de idéer om naturren näring som<br />
kom från den tyska reformkoströrelsen, eller det kunde vara vegetariska<br />
pacifister som önskade leva i harmoni med alla skapelser. De få<br />
butiker som köpte in Steiner-jordbrukens Demetermärkta produkter<br />
hade ofta en omisskännligt sekteristisk prägel, men vid slutet av sextiotalet<br />
blev kundkretsen plötsligt i avsevärd grad utvidgad. Orsaken<br />
fanns i den romantiska delen av ungdomsupproret, som under inflytande<br />
av euforiskapande ämnen och/eller orientaliska religioner hade<br />
börjat dyrka idén om en kosmisk kollektiv medvetenhet som skulle<br />
förvandla världen. Många upptogs av förbindelsen mellan näringens<br />
beståndsdelar och en helhetssyn på naturen, bland annat inspirerade<br />
av den japanska näringsgurun George Oshawas invecklade mikro/<br />
makro-system. Giftfria jordbruksprodukter blev plötsligt efterfrågade<br />
symboler för drömmen om en vackrare värld, där människan skulle<br />
leva i pakt med kosmos och sin egen kropp.<br />
Jordbruket i Danmark och det mesta av Västeuropa var vid<br />
denna tidpunkt helt omlagt till en kemiskt kontrollerad, industriell<br />
produktion, bortsett från de Steiner-inspirerade jordbruken och handelsträdgårdarna<br />
som under 50 år hade finjusterat den biodynamiska<br />
odlingsmetoden. Deras erfarenheter kom under 1970-talet att skapa<br />
förutsättningarna för etableringen av ett ökande antal jordbruk som<br />
på olika sätt försökte skapa en ekologisk bärkraftig matvaruproduktion.<br />
Den första generationen ekologiska jordbrukare var idealister<br />
som hade svårt att bli tagna på allvar av den övriga jordbruksnäringen.<br />
Många av jordbruken var produktionskollektiv, befolkade med bybor.<br />
Både producenter och distributörer av de organiskt odlade produkterna<br />
var i stor utsträckning amatörer. De flesta inblandade, inklusive<br />
kunderna uppfattade sig själva som del i en alternativ ekonomi, vilket<br />
det i hög grad också var under de första åren. Det skulle dock visa sig<br />
komma ett momentum i efterfrågan på organiskt odlade matvaror,<br />
295
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
som ingen hade kunnat föreställa sig. Tidsandan under det följande<br />
årtiondet var visserligen dominerad av en radikal uppgörelse med den<br />
föregående epoken. Håret klipptes kort, de platta, fotriktiga skorna<br />
avlöstes av spetsiga tår och höga klackar. Yuppierna köpte Porchesportbilar<br />
och drack champagne – stilen hette hightech, neon och<br />
storstadsmedvetande. Ändå var produktionen och distributionen av<br />
de organiska matvarorna vid årtiondets slut så välorganiserade att de<br />
började ingå i de stora supermarknadernas sortiment. En produkt<br />
som ekologisk mjölk, som tio år tidigare bara hade kunnat köpas i<br />
mycket få specialiserade hälsokostaffärer fanns plötsligt tillgänglig<br />
överallt, till och med i många lokala kiosker.<br />
Omkring år 2000 kunde den ytliga iakttagaren gott få intrycket att<br />
Danmark var på väg att bli ett hållbart ekologiskt samhälle. Landets<br />
avvisande av kärnkraft och en framsynt offentlig energipolitik hade<br />
gjort uppställandet av vindkraftverk till en folksak. Det var i Danmark,<br />
på Askov folkhögskola, som världens första elekticitetsframställande<br />
väderkvarn ställdes upp 1892. Nu hundra år senare var landet världens<br />
ledande producent av vindkraftverk och Danmark var det land<br />
i världen som producerade den absolut största mängden vindkraft i<br />
förhållande till sin samlade energiförbrukning. Medan vindkraftverken<br />
reste sig i landskapet som symboler för en ny tid, blev städernas<br />
nätverk av cykelbanor konstant utbyggda. Återvinningssystemen blev<br />
efterhand alltomfattande och industriverksamheter konkurrerade om<br />
att bli mest miljövänliga. Kommun efter kommun beslöt att de offentliga<br />
köken skulle använda ekologiskt framställda matvaror. Den<br />
gigantiska mjölkproducenten Arla, som ursprungligen hade försökt<br />
förlöjliga de ekologiskt orienterade mjölkproducenterna så mycket<br />
som möjligt, hade nu själva blivit världens största producent av ekologiska<br />
mejeriprodukter och Urtekram, som startade som en makrobiotisk<br />
hippieverksamhet 1972, hade blivit en av Europas ledande<br />
distributörer av organiskt odlade matvaror.<br />
Det som kunde likna en ekologisk revolution var dock snarare en<br />
kosmetisk illusion. Såg man djupare i bilden visade det sig att världen<br />
på de flesta områden rörde sig i helt motsatt riktning. Konsumtio-<br />
296
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
nen i Danmark och på alla andra ställen fortsatte att växa. Vårt sätt<br />
att leva och producera på krävde allt större mängder råmaterial och<br />
transporter. I förstone var det industriella svineriet inte så synligt som<br />
det hade varit, men det berodde inte minst på att produktionen hade<br />
flyttats till Kina och andra låginkomstområden. För varje år som gick<br />
förbrände vi alltmer kol, olja och gas. Danmark var trots alla sina<br />
vindkraftverk en av världens ledande CO 2 -förorenare så sent som år<br />
2007. Vi åt nog fler ekologiskt producerade matvaror än befolkningen<br />
i något annat land, men de utgjorde ändå bara en bråkdel av den<br />
samlade konsumtionen av jordbruksprodukter. På det hela taget såg<br />
det ut som om begrepp som ekologiskt, grönt och hållbart höll på att<br />
förlora varje mening. Det kom hela tiden nya miljövänliga produkter<br />
på marknaden, men de som köpte dessa produkter var benägna att<br />
endast lägga sina inköp ovanpå all den existerande förbrukningen.<br />
Många tvättade till exempel kläder med ett miljöskonsamt tvättmedel,<br />
men därefter torkade de kläderna i en torktumlare. Just torktumlaren,<br />
som har blivit en fast inventarie i de flesta hushåll, är ett tydligt tecken<br />
på frånvaron av en mer djupgående ekologisk medvetenhet. Torktumlaren<br />
är en maskin som inte bara använder stora mängder energi<br />
till ingen nytta, för våta kläder kan som bekant torka alldeles av sig<br />
själva, men den reducerar också den estetiska närvaron i vardagen:<br />
att hantera den rena och fuktiga och doftande tvätten och hänga<br />
upp den med klädnypor på en lina är en fysisk, hälsobringande, taktil<br />
och sensuell handling som dessutom, om det görs utomhus, får en i<br />
uppmärksam kontakt med vädret.<br />
3<br />
Det ekologiska samhället är ännu långt borta, men det håller trots allt<br />
på att litet i taget forma sig, såsom en motentropisk rörelse i hjärtat av<br />
den teknologiska civilisationen. Språket och det kollektiva medvetandet<br />
ändrar sig helt långsamt, påskyndat av det konkreta förvärrandet<br />
av de ekologiska förhållandena. Hur länge vi ännu skall vänta går<br />
inte att säga. Det är avhängigt av när flertalet börjar se bilden i dess<br />
helhet och när sammanhangen blir lika kända och förstådda som<br />
de åtskiljda delarna. Den avgörande transformationen sker, när den<br />
297
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
ekologiska utmaningen rör sig från att vara ett nödvändigt ont till att<br />
bli själva meningen med livet, men från den tidpunkten och framåt<br />
kommer förvandlingen i gengäld att ske med stor och målinriktad<br />
styrka. Tröskeln till det ekologiska samhället finns i våra huvuden.<br />
Det är en estetisk och intuitiv angelägenhet i lika hög grad som en<br />
rationell. Å ena sidan finns där begäret efter att ha. Å andra sidan en<br />
längtan efter att vara. Å ena sidan tingen. Å andra sidan tillstånden.<br />
Det är detta val ekologin ställer oss inför. Vi kan endast träda in i det<br />
ekologiska samhället om vi förstår att vrida oss loss ur den materiella<br />
rationalismen och den stora konsumtionsmaskinen som håller<br />
oss fast. Skapandet av ett ekologiskt samhälle kommer att kräva allt<br />
vårt vetande och snille, allt vårt mod, energi och viljestyrka, men det<br />
kommer också att vara den största och mest ärofulla, kulturella och<br />
teknologiska prestationen i människans historia.<br />
Howard T. Odum, den banbrytande amerikanska ekologen<br />
och professorn vid University of Florida, skrev alldeles före sin död<br />
och i samarbete med hans fru Elisabeth C. Odum en bok med titeln<br />
”A Prosperous Way Down”. Boken som kom ut 2001, är ett slags<br />
manual för hur den teknologiska civilisationen drastiskt kan sänka<br />
sin energiförbrukning och sin ekonomiska aktivitet, utan att vi mister<br />
den grundläggande välfärd vi känner idag. Utgångspunkten för de<br />
betraktelser som paret Otum lägger fram är studiet av pulserande<br />
system, det vill säga den växelverkan mellan expansion och sammandragning,<br />
tillväxt och reduktion som är en universell lagmässighet<br />
på alla nivåer i naturen från det minsta till det största. Författarna<br />
argumenterar för att den teknologiska civilisationen håller på att<br />
närma sig sin expansions absoluta yttre punkt. En väsentlig orsak är<br />
att vi inom kort kommer att stå utan de energikällor som har möjliggjort<br />
tillväxtsamhället. Därför är det nödvändigt att vi i tid grundligt<br />
planerar och börjar sammandragningen så att vi undviker en plötslig<br />
och total kollaps, likt den som till exempel drabbade mayakulturen i<br />
Mellanamerika när dess ekologiska existensgrund försvann.<br />
”A Prosperous Way Down” är en av de mycket konkreta<br />
guideböcker som finns för den resa mot ett ekologiskt samhälle vi står<br />
framför. De teoretiska modellerna och praktiska förslagen i boken<br />
bygger på en metod att exakt beräkna innehållet av solenergi i varje<br />
298
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
form för produktion och i varje samhällsaktivitet. Idag är omkostnaderna<br />
för våra aktiviteter starkt förvridna av den tillfälliga, kortsiktiga<br />
prissättningen på jordens fossila bränslen. Odums system, som han<br />
utvecklade under 1970-talet, gör det möjligt att förstå och jämföra<br />
det egentliga värdet av de ting vi konsumerar. Denna omräkning till<br />
solenergienheter kallas för emergy. Det är en objektiv fysisk standard<br />
som gör det möjligt att få människans aktivitet i överensstämmelse<br />
med de faktiska, naturgivna förhållandena på jorden. En sådan solekonomi<br />
är den grundläggande förutsättningen för att skapa ett<br />
verkligt ekologiskt samhälle.<br />
H.T. Odums system för energiberäkning bringar oss tillbaka<br />
till utgångspunkten, nämligen solen som livets förutsättning och evigt<br />
närande energikälla. Dess strålar är en valuta som inte kan spekuleras<br />
i. Varje foton växlas direkt till liv genom växternas fotosyntes och<br />
genom vattnets och luftens dynamiskt virvlande aktivitet. Solen är<br />
allt levandes odelade gemensamma nämnare. Det är inte konstigt att<br />
den i de flesta gamla kulturer har varit betraktad som universums<br />
högsta gudom. Om vi börjar beräkna värdet av de varor och tjänster<br />
vi utbyter med bakgrund av deras innehåll av omformad solenergi,<br />
blir solen återigen kulturens centrum. En solekonomi kommer inte<br />
bara att bekräfta den fundamentala enheten mellan människan och<br />
universum, den kommer att kunna förvandla oss till ett högteknologiskt<br />
naturfolk, vars liv är baserat på den mest förfinade materiella<br />
balansen mellan oss själva och våra omgivningar.<br />
4<br />
Vi kan inte veta hur övergången till ett ekologiskt samhälle kommer<br />
att förlöpa och alls inte hur ett sådant kommer att se ut, men det<br />
finns kanske ändå vissa förhållanden som är möjliga att förutse. Till<br />
exempel kommer ett ekologiskt samhälle sannolikt att kräva att vi<br />
skall lära oss slappna av och ge oss gott om tid. Vi behöver först finna<br />
lugnet i oss själva om vi skall få ner pulsen i samhällskroppen, så att<br />
den passar exakt med den energi vi på lång sikt har tillgång till. Ett<br />
annat förhållande som verkar sannolikt är att de stora städerna och<br />
deras ändlösa förstäder så som vi känner dem idag, skall reduceras<br />
299
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
kraftigt i omfång. Ekologin kräver att invånarna i ett givet samhälle<br />
måste kunna täcka största delen av sitt materiella behov inom ett<br />
överskådligt närområde. Långsamt, bit för bit, skall den teknologiska<br />
civilisationen därför skiljas ut så att det kan byggas upp en ny struktur<br />
baserad på regionala kulturer med hög grad av självförsörjning. Avstånden<br />
mellan dem som producerar och dem som konsumerar skall<br />
vara så kort som möjligt. Det blir en värld av provinser, präglade av<br />
mindre städer med marknader, specialiserad produktion, utbildning<br />
och kulturella institutioner, omgivna av jordbruk, handelsträdgårdar,<br />
skogar, fiskelägen och fiskeodlingar. Mellan de enskilda provinserna<br />
kommer det att växa större och större områden av sammanhängande<br />
vild natur, som en gemensam ekologisk reservoar. Varje region<br />
kommer att framälska sin egen kulturella identitet och kanske i viss<br />
utsträckning stänga om sig själv, men en ekologisk civilisation kommer<br />
samtidigt att kräva en mycket hög grad av global kommunikation<br />
och koordination.<br />
En sak är säker. Avvecklingen av stora delar av vår gemensamma<br />
teknologiska bas blir en farofylld affär. Det ekologiska samhället<br />
förutsätter dock inte desto mindre en systematisk och kontrollerad<br />
nedtrappning av energikonsumtionen för alla former av produktion<br />
och transport. Denna avveckling skall göras med stor försiktighet<br />
och omtanke för att undgå sociala sammanbrott, anarki och onödigt<br />
lidande. Vi måste hela tiden sörja för att ha tillräckligt med resurser<br />
för att upprätthålla livsnödvändiga samhällsfunktioner inom bland<br />
annat infrastruktur, elektroniska kommunikationsnätverk och medicinsk<br />
teknologi. Vi skall dessutom förstå att avgränsa och utveckla de<br />
delar av högteknologin som är mest värdefulla för oss. Det ekologiska<br />
samhället nödvändiggör att vi finner fram till teknologiska lösningar,<br />
som låter sig reparera och vidmakthållas på regional och lokal nivå.<br />
En decentraliserad folkteknologi som kan medverka till att främja den<br />
ekologiska estetiken. Solida och eleganta tekniska lösningar, skapta<br />
för en civilisation med starkt nedsatt evolutionshastighet.<br />
Den ekologiska rekonstruktionen av samhället kommer att<br />
få avgörande betydelse för vårt sociala liv, först och främst för att vi<br />
blir mer direkt beroende av varandra. Vi kommer att umgås tätare,<br />
300
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
bland annat för att vi blir tvungna att lära oss att arbeta tillsammans<br />
om större kollektiva projekt. Det betyder inte nödvändigtvis att den<br />
enskilda får mindre privatliv, men det är tänkbart att vi kommer att<br />
leva i nya typer av utvidgade familjegrupper där individerna får ett<br />
större ansvar för de andras välfärd. Det ekologiska samhället kommer<br />
att rymma långt mer praktiskt manuellt arbete i förbindelse<br />
med produktion och underhåll än vi är vana med idag. Det kommer<br />
att ge plats för många av dem som nu faller utanför det snäva karriärorienterade<br />
normalitetsbegreppet och som därför hålls utanför<br />
gemenskapen. I det ekologiska samhället finns det användning för<br />
alla slags människor.<br />
Den betydande minskningen av befolkningsmängden som är helt<br />
nödvändig för att skapa en ekologisk balans mellan människan och<br />
naturen, kommer dessutom att medföra att det i många generationer<br />
fram i tiden kommer att vara överskott på gamla individer i den samlade<br />
populationen. Denna dramatiska förskjutning i åldersfördelningen,<br />
från ett stort flertal av unga framstormande, ivriga men oerfarna<br />
individer till ett flertal människor som fysiologiskt och mentalt är i<br />
färd med att sakta ner farten, kommer i sig själv att bidra till att ändra<br />
civilisationens kurs.<br />
Den ekologiska rörelsen springer fram ur en syn på världen,<br />
som nödvändigtvis måste leda människan fram mot en egentlig<br />
global civilisation. Sett i det ekologiska perspektivet utgör jorden en<br />
enda sammanhängande biologisk och geologisk organism. Människan<br />
är en oseparerbar del av detta planetväsen och vi har därför ett<br />
fundamentalt, gemensamt intresse i att främja ett ekologiskt världssamhälle.<br />
Den ekologiska idén är icke-våldsam. Den bygger på en<br />
önskan om att ge plats till alla former av liv och på en djup känsla<br />
av glädje över att se olikheterna blomstra. Den praktiska ekologin<br />
försöker överkomma konkreta problem genom en förståelse av deras<br />
orsak och sammanhang. Strategien består i att ändra förhållandena så<br />
att problemet får en mindre näringsrik grogrund, antingen det gäller<br />
kriminalitet eller växsjukdomar.<br />
301
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
5<br />
Med det ekologiska samhället beger sig människan ut på en upptäcktsresa,<br />
så äventyrlig som ingen annan vi varit på. Människan har<br />
redan en gång kartlagt planeten in i minsta detalj, men nu skall vi upptäcka<br />
den igen för att bli ett med dess väsen. Såsom vi förr försökte<br />
dämma upp och kontrollera floderna skall vi nu låta dem återfinna<br />
sina ursprungliga lopp. Människans uppgift blir att dra sig tillbaka<br />
och ge plats för översvämningar, sumpmarker och igenomträngliga<br />
skogar. Efterhand som vårt antal minskar, kommer stora delar av de<br />
enorma byggnadsmassor som idag utgör civilisationens fysiska ram<br />
att ligga öde, men under många år fram i tiden kommer dessa lämningar<br />
från den teknologiska civilisationen att göra gagn som ett slags<br />
öppna gruvor där vi kan finna dyrbara och nyttiga mineraler. De nya<br />
bostäder vi anlägger kommer att bli konstruerade och placerade så att<br />
människans samhälle och den omkringliggande ekologin ömsesidigt<br />
förstärker varandras livskraft. Efterhand kommer samhällets och naturens<br />
rytmer långsamt att börja svänga i fas med varandra. Därefter<br />
kommer produktion och vetenskap, ekonomi och konst, religion och<br />
rationalitet att smälta samman i rituella mönster, såsom vi kan se att<br />
det skett många gånger tidigare i våra förfäders stora kulturer.<br />
Ett anmärkningsvärt exempel på en sådan kulturell helhet är det<br />
jordbrukssamhälle som till helt nyligen existerade någorlunda intakt<br />
på den indonesiska ön Bali. De balinesiska bönderna har genom 1000<br />
år odlat ris och grönsaker på minutiöst terrasserade marker, likt de<br />
man kan se i bergrika trakterna överallt i Sydasien. Fälten på Bali<br />
ligger som ett tätt organiskt mönster längs efter de fruktbara bergssluttningarna<br />
mot söder från de vulkaniska bergen på öns mitt helt<br />
ut till Indiska oceanen. Vattnet på ön är en starkt begränsad resurs.<br />
Det mesta av det kommer från en sjö i vulkanen Baturs krater och<br />
blir därifrån fördelat till många tusen fält genom en otroligt komplext<br />
system av kanaler och slussar. Bevattningssystemets reglering och<br />
underhåll är det centrala organiserande elementet i det balinesiska<br />
samhället. Varje bondby är organiserad omkring ett bevattningskollektiv,<br />
kallat en subak. Dessa är i sin tur förbundna och koordinerade<br />
302
20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE<br />
genom ett system av tempel från vulkanens topp och ut till kusten.<br />
Om en subak önskar göra några ändringar i systemet av bevattningskanaler<br />
vänder de sig till Jero Gde, översteprästen vd Ulun Danu<br />
Batur, vulkansjöns huvudtempel. Jero Gde avgör så saken efter att ha<br />
undersökt förhållandena hela vägen ned genom bevattningssystemet<br />
och avvägt alla inblandade parters olika intressen. Prästerna i vattentemplen<br />
hjälper dessutom den enskilda subaken med att planera<br />
deras odlingsprogram, spara vatten, bevara jordens fruktbarhet och<br />
förhindra spridningen av skadedjur och växtsjukdomar. Det är på så<br />
sätt omöjligt att skilja den praktiska jordbruksdriften och religionen<br />
åt i den balinesiska kulturen.<br />
Odlingen av jorden på Bali är en integrerad del av en religiös och<br />
rituell praxis som kallades Agama Tirtha, ett begrepp som kanske kan<br />
översättas med Det heliga vattnets religion. Balineserna är ett slags<br />
hinduer och alla delar av deras kultur utgör en intuitiv helhet i pakt<br />
med öns ekologi. De många gudarna och gudinnorna som ständigt är<br />
centrum för små och stora offerfester, representerar samtidigt naturens<br />
krafter. Templens arkitektur och bevattningssystemens tekniska<br />
utformning är – liksom dansen i templet och arbetet på fälten – två<br />
sidor av samma sak.<br />
Den balinesiska kulturens estetiska aspekter finns beskrivna<br />
på flera ställen i denna bok. I slutet av 1980-talet stod det klart, att det<br />
balinesiska samhällets materiella bas var minst lika högt utvecklad som<br />
dess förfinade kultur. Vid den tidpunkten offentliggjorde forskare<br />
från University of Southern California resultatet av en omfattande<br />
undersökning av de balinesiska jordbruksmetoderna. Undersökningens<br />
bakgrund var en önskan om att jämföra effektiviteten hos det<br />
traditionella sättet att bedriva jordbruk på med en serie moderna<br />
teknologiska lösningar, vilka sedan en tid introducerats på ön av den<br />
Asiatiska Utvecklingsbanken. Undersökningen involverade bland annat<br />
en avancerad datasimulator av öns traditionella bevattningssystem<br />
som gjorde det möjligt att studera förloppet av många olika ekologiska<br />
scenarier. Resultatet av det amerikanska forskningsprojektet var<br />
uppseendeväckande. De visade för det första att den rituella metoden<br />
för regleringen av bevattningssystemet var absolut optimerad i för-<br />
303
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
hållande till öns resurser och därnäst att balinesernas tusen år gamla<br />
jordbruksmetoder som helhet var bland de mest stabila, effektiva och<br />
ekologiskt hållbara som någonsin funnits på jorden.<br />
Idag är kulturen och ekonomin på Bali absorberad av den<br />
globala turistindustrin och det finns bara rester kvar av den ursprungliga<br />
samhällsformen, men den balinesiska kulturen så som den en<br />
gång var, är en obeskrivligt inspirerande bild som visar människans<br />
möjligheter på vår planet. Vi kan inte kopiera denna eller någon annan<br />
förhistorisk kultur för världen är i konstant rörelse, men de egenskaper<br />
som karaktäriserade denna kultur är något vi kan sträva efter<br />
när vi skall utforma framtidens ekologiska samhälle. Lärdomen från<br />
Bali är att människans verkliga rikedom finns i det kompromisslösa<br />
sökandet efter skönhet, sanning och visdom.<br />
304
21. NU<br />
21<br />
Nu<br />
1<br />
NgeN civilisatioN har varit så koNsekveNt vålDsam, som den<br />
isom<br />
växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig<br />
i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många<br />
former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och<br />
mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner<br />
och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand.<br />
Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den<br />
mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och<br />
kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen<br />
kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form,<br />
den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och<br />
självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk<br />
makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart<br />
orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen<br />
hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta<br />
ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det<br />
som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget<br />
som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första<br />
conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El<br />
Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som<br />
möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar<br />
sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att<br />
omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare<br />
till upplysningens civilisation.<br />
305
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
Rationalismens materiella, vetenskapliga och teknologiska kultur<br />
rymde samma övertygelse om egen ofelbar överlägsenhet som den<br />
monoteistiska religion vi hade haft. Vi representerade den rätta tron<br />
och var vi än tog oss fram var vårt budskap till de människor vi mötte<br />
att det sätt att leva på och de tankar de tänkte var fel och att allting<br />
därför måste göras om.<br />
Om det var möjligt försökte vi utrota, eller i varje fall tränga<br />
undan de människor som redan bodde i de områden vi var intresserade<br />
av. Så gick det till exempel till i Australien och på största delen<br />
av den amerikanska kontinenten. De ursprungliga befolkningarna<br />
hade inte en chans. I Afrika nöjde vi oss inte bara med att anlägga<br />
gruvor och plantager efter eget gottfinnande, vi såg också till att en<br />
stor del av den manliga befolkningen infångades och skeppades över<br />
till Nya Världen för att användas som gratis arbetskraft i produktionen<br />
av bomull, tobak och socker. Mellan 1650 och 1850 bortförde<br />
slavhandeln kanske närmare 30 miljoner individer från Central- och<br />
Västafrika. Härav nådde bara en tredjedel fram levande till sina bestämmelseorter<br />
i Amerika eller Karibien. Det går en rak linje från det<br />
totala människoföraktet i den atlantiska slavhandeln till lidandet för de<br />
kanske 8 miljoner judar, zigenare och andra som dog i Nazitysklands<br />
utrotnings- och arbetsläger. Det är samma avstympade, rationella<br />
systematik och samma avsaknad av förmåga till medkänsla som går<br />
igenom hela den teknologiska civilisationens utvecklingshistoria. Allt<br />
vad vi ansåg hindrade vår fria utveckling blev utan eftertanke röjt ur<br />
vägen: människor, kulturer, landskap och djurarter. År 1900 fanns det<br />
till exempel bara knappt 40 exemplar kvar av den vilda amerikanska<br />
bisonoxen. Hundra år tidigare hade beståndet varit 30 miljoner eller<br />
mer. Större delen av bisonoxarna sköts för skojs skull eller för att få<br />
indianerna att försvinna.<br />
Det fanns emellertid områden i världen som under lång<br />
tid var stängda för de västliga erövrarna. Både Kina och Japan höll<br />
stånd i flera hundra år, men den teknologiska civilisationen var mer<br />
än kanonfartyg och expeditionstrupper. Den var ett sätt att tänka på<br />
som det skulle visa sig vara omöjligt att motstå i längden. Förr eller<br />
senare blev alla som kom i beröring av detta virus smittade. Först när<br />
japanerna sett eldkraften från de amerikanska krigsfartygen i Tokyo-<br />
306
21. NU<br />
bukten 1853, omskapade de utan vidare motstånd sitt samhälle till en<br />
industriell makt under loppet av bara några få årtionden. De efterliknade<br />
metodiskt allt vad de såg i väst – från klädedräkten och det<br />
ekonomiska systemet till militärapparaten och viljan att använda den.<br />
Från 1933 till 1945 kostade Japans imperiekrig i Östasien förmodligen<br />
10 miljoner civila liv varav närmare 100 000 var kinesiska offer<br />
för den japanska arméns experiment med biologiska vapen. Senare<br />
blev denna siffra dock långt överskriden av de kanske 20 miljoner<br />
kinesiska bönder som dog av svält under perioden 1958 till 1961, på<br />
grund av ledaren Mao Tse Tungs totalt förfelade försök att industrialisera<br />
landet i det så kallade ”Stora språnget framåt”. De lidanden,<br />
som den japanska fascismen och Maos despoti förorsakade Östasiens<br />
befolkningar var, likt stalinismens brutalitet som kanske kostade 15<br />
miljoner döda, inte en konsekvens av de politiska systemen i sig. Våldet<br />
låg inlagrat i den rationella materialistiska tankegången som låg<br />
bakom, såsom en drivande vilja att behärska och omforma naturen,<br />
både människans egen och den omkring oss.<br />
2<br />
Naturvetenskap som systematisk, experimentell forskningsdisciplin<br />
var redan i sitt ursprung tätt förbunden med utövandet av våld. Det<br />
började på Arsenalön i Venedig på 1500-talet. Venedigborna hade<br />
knappt lärt känna krutet förrän de var i full gång med att utveckla<br />
kanoner och andra skjutvapen. Det visade sig emellertid vara svårt att<br />
förutsäga var kanonkulorna skulle träffa efter att de fyrats av. Därför<br />
måste man finna på nya matematiska och geometriska beräkningsmetoder<br />
som svarade till de konkreta iakttagelserna. Galilei, som lade<br />
grunden till den exakta vetenskapen om kroppars rörelser genom<br />
rummet, framhäver själv i sin bok ”De två nya vetenskaperna” hur<br />
hans beräkningsmetoder kommer att bli till gagn för kommande generationer<br />
av artillerister. Sättet att använda krutet på visar med stor<br />
tydlighet skillnaden mellan den rituella och den rationella kulturen.<br />
Kineserna hade känt till framställningen av krut i 400 år utan att ha<br />
haft behov av att använda den till annat än festfyrverkeri. För dem<br />
var krutet ett rent estetiskt verkningsmedel, likt målarens tuschfärg<br />
307
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
eller musikerns flöjt, men den rationella och rastlösa renässansmänniskan<br />
såg med detsamma att krutets explosivitet kunde bli bas för ett<br />
hittills okänt förstörelsevapen. Där den rituella kulturen vilade i sin<br />
form, letade den rationella européen hela tiden efter nya former av<br />
funktionalitet och maktutövande.<br />
Krig var en central angelägenhet för många av renässansens största<br />
personligheter. Brunelleschi var nog mest känd för sin kyrkkupol i<br />
Florens och Leonardo da Vinci målade den mest berömda av alla<br />
nattvardsbilder, men en väsentlig del av bådas arbetsinsats bestod i<br />
att utveckla försvarsverk och angreppsvapen till de konstanta stridigheterna<br />
mellan Norditaliens statsstater. Krigen bestod vid denna<br />
tidpunkt av relativt begränsade drabbningar mellan privata arméer<br />
och kamperna ställdes som regel in, så snart det inbördes styrkeförhållandet<br />
mellan de stridande parterna var avgjort. Efterhand som<br />
den teknologiska civilisationen utvecklade sig fick Europas krig<br />
emellertid en allt mer omfattande, brutal och intensivt destruktiv<br />
karaktär. Napoleonkrigen från 1799 till 1815 var första gången som<br />
den begynnande industrialiseringen fick inflytande på krigföringen.<br />
Massproduktionen av vapen gjorde det möjligt att beväpna enorma<br />
arméer av värnpliktiga soldater och denna ökning av de krigförandes<br />
kraftpotential resulterade i ett blodbad, vars omfång man aldrig tidigare<br />
sett. Omkring 2 500 000 soldater och 1 000 000 civila menar man<br />
miste livet under de 16 år som krigen höll på, men det vara bara en<br />
början. Teknologin utvecklade sig och den rationella materialismen<br />
blev allt mer dominerande för vårt sätt att tänka. Hundra år efter<br />
Napoleon skulle världen få erfara hur ett verkligt industrialiserat krig<br />
såg ut. På bara fyra år, från 1914 till 1918 blev omkring 15 miljoner<br />
människor dödade på slagfälten i Europa. Masslakten under Första<br />
Världskriget var en intensiv, mekanisk och kemisk affär, där maskinkanoner,<br />
tanks och giftgaser användes för första gången. Krigen<br />
försiggick ändock trots allt på avgränsade områden, där armé mötte<br />
armé och de civila förlusterna utgjorde fortfarande bara en mindre<br />
del av de döda och sårade. Det var först med Andra Världskriget<br />
som krig blev liktydigt med total destruktion. På bara fem år dödades<br />
omkring 60 miljoner människor, varav ca 40 millioner civila. Därtill<br />
308
21. NU<br />
kom att städer och infrastrukturer blev förstörda i ett omfång, som<br />
ingen människa tidigare hade kunnat föreställa sig.<br />
Andra Världskriget var en människoskapt, apokalyptisk katastrof.<br />
Den totala sprängkraften av de avfyrade vapnen översteg den samlade<br />
effekten av alla tidigare krig i människans historia. Kriget var<br />
en rödglödgad industriell, teknologisk och vetenskaplig kapplöpning<br />
mellan världens ledande nationalstater. På rekordtid utvecklades<br />
sensationella nya tekniker såsom raketdrivna missiler, radar och till<br />
sist atombomben, det ultimata alltförstörande vapnet. Mot krigets<br />
slut hade den amerikanska militärproduktionen nått ett oövervinnligt<br />
momentum. Det hade börjat relativt fredligt 1941 med serieproduktionen<br />
av de såkallade ”liberty”-fraktfartygen, som skulle kompensera<br />
för de handelsfartyg som sänktes i Atlanten av den tyska ubåtsblockaden,<br />
men 1945 ankom splitter nya och fullt bemannade, jättestora och<br />
högeffektiva bombmaskiner till England i ett sådant antal att ingen<br />
kunde få sig till att stoppa bombmattorna av de tyska städerna, även<br />
om kriget för länge sedan var vunnet. På samma sätt blev den militärt<br />
betydelselösa staden Hiroshima under krigets sista dagar vald som<br />
mål för sprängningen av den första atombomben, helt enkelt för att<br />
alla de andra större städer i Japan redan var jämnade med marken.<br />
3<br />
Militärproduktionen fortsatte med oförminskad styrka efter slutet<br />
av Andra Världskriget och utvecklade sig efterhand till det okontrollerbara<br />
militär-industriella komplex den amerikanska presidenten<br />
Dwight D. Eisenhower redan 1961 varnade världen för. Det var en<br />
sorts våldsam dynamik som nu växte fram i hjärtat av den teknologiska<br />
civilisationen. Militärindustrin var beroende av en konstant<br />
produktion av rädsla, fiendebilder och skärpta motsättningar. Den<br />
behövde stora och små krig som kunde konsumera sina produkter<br />
och ständigt bevisa deras nödvändighet. År efter år blev krigstillstånden<br />
med tung brutal inerti hållen vid liv på alla områden på planeten.<br />
Den ena blodiga och absurt meningslösa beväpnade konflikten<br />
avlöste den andra. På sista tiden har vi bevittnat kriget i Irak, där<br />
309
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
också Danmark var aktivt involverat under en period. Detta oprovocerade<br />
angrepp startades under påtryckningar som snabbt skulle<br />
visa sig vara lögn. Sedan skapades flera mer idealistiska anledningar.<br />
Det enda som kan fastslås med säkerhet är emellertid att USA, den<br />
mest oljeförbrukande nationen på planeten, knappast hade investerat<br />
i omsättningen av ettusen miljarder dollar i detta äventyr om det inte<br />
var för att Irak var placerat på världens tredje största oljereserver. Det<br />
är en tragisk ironi i att vi har tillåtit oss att totalförstöra ett helt samhälle<br />
för att säkra oss om kontrollen över den olja, vars förbränning<br />
samtidigt är en väsentligt bidragande orsak till ödeläggelsen av både<br />
vårt eget samhälle och jordens ekologiska system. Kriget är entropi<br />
i ren form. Militärmaskineriet med dess bomber, missiler, granater<br />
och patroner har inget annat syfte än att förstöra mest möjligt. Den<br />
tragedi som nu utspelar sig i Irak, från de hundratusentals döda och<br />
miljoner flyktingar, till upplösningen av den sociala ordningen och<br />
plundringen av landets kulturskatter, kan inte undgå att öka mängden<br />
kaos, lidande, rädsla och hat i världen. På så sätt skapar det ena kriget<br />
förutsättningarna för nästa.<br />
Våldet har blivit en del av vårt sinnestillstånd. Det genomströmmar<br />
underhållningsindustrins produkter som våld för våldets skull. I flera<br />
av de mest populära dataspelen deltar spelarna aktivt i dödande och<br />
krigshandlingar. Under de senaste årtiondena har militära kamouflagemönster<br />
dessutom varit en mer eller mindre konstant del av modebilden.<br />
De egentliga krigen är blott ett koncentrat av det våld som<br />
är fundamentet för den teknologiska civilisationen. Till och med den<br />
konstanta fysiska expansionen av vårt samhälle är en våldsam process<br />
som spränger, fläker upp, borrar och gräver sin väg genom landskapet.<br />
Vi ödelägger världen omkring oss eftersom vi inte tolererar någon<br />
form av materiella begränsningar. Den teknologiska civilisationen har<br />
gjort människans liv till en kamp mot naturen, både den inne i oss<br />
själva och den utanför. Vi har inte andra överordnade mål än störst<br />
möjliga materiella konsumtion. Därför accepterar vi massutrotningen<br />
av de vilda biotoperna och misshandeln av miljarder husdjur i den<br />
industrialiserade animaliska produktionen. Därför accepterar vi ett<br />
ekonomiskt system som lämnar en tredjedel av jordens befolkning i<br />
310
21. NU<br />
djupt och hopplöst armod. Vi känner inte de andras smärta och ser<br />
inte fulheten, för våldet är överallt.<br />
Våld föder våld. Det är en ond cirkel som endast kan brytas<br />
med handlingskraft och mod. Om krigens logik skall kortslutas,måste<br />
vi delvis blottlägga oss själva. Vi skall rusta ned, visa tillit och tolerans<br />
och gå dialogens och samarbetets väg. Det är en strategi som inte är<br />
utan risker för ingen kan veta vad det slutar med, men det är å andra<br />
sidan den enda möjligheten vi har att undgå att förstöra oss själva. Så<br />
egentligen är det inte alls tal om något val, utan snarare ett nödvändigt<br />
erkännande av situationens allvar. Det finns en omedelbar förbindelse<br />
mellan ekologisk estetik och militär nedrustning. Båda delarna<br />
kräver en radikal uppgörelse med våldet som civilisationsgrund. Man<br />
kan kanske säga att det ekologiska samhället förutsätter en universell<br />
nedrustning av både militär och civil våldsteknologi. Liksom den ekologiska<br />
praxis, måste freden växa fram ur människans förmåga att ha<br />
medkänsla med allt som lever. Världens skönhet består i förhållandet<br />
mellan två komplettära aspekter. Å ena sidan mångfald och olikheter<br />
och å andra sidan enhet och sammanhang. För att befria skönheten<br />
måste vi lära oss att tycka om mångfalden, genom en förståelse för<br />
den bakomliggande enheten.<br />
4<br />
Föreställningen om framsteget är en kulturell konstruktion, delvis<br />
inbillning och delvis propaganda. Idén bygger på uppfattningen att<br />
historien är en entydig och linjär rörelse genom tiden och att människan<br />
är bestämd till att hela tiden förbättra sin värld och sig själv<br />
genom vetenskap, teknik, handel och flit. Men vad består framsteget<br />
av egentligen? Något har visserligen blivit bättre, men annat har otvivelaktigt<br />
blivit värre. Om den teknologiska och ekonomiska utvecklingen<br />
resulterar i att de naturliga förutsättningarna för vår existens<br />
bryter samman, så kan framstegets summa väl påstås vara negativ,<br />
men framsteget verkar också vara en problematisk beteckning på<br />
andra områden. Vår produktivitet har ökat enormt genom åren, men<br />
det är långt ifrån säkert att livet i allmänhet har blivit rikare av den<br />
orsaken. Om vi ser på de gamla kulturernas kvarlåtenskaper, oavsett<br />
311
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
om det är konstverk eller bruksföremål, strålar de av en livskraft och<br />
andlig närvaro som är svår att finna i vår tid. Tar vi dessutom i beaktande<br />
att den kulturella produktionen i Europa skapades av relativt<br />
små befolkningar med starkt begränsade materiella medel, bestyrker<br />
det ytterligare förnimmelsen av ett kraftigt mentalt och emotionellt<br />
överskott. Om en kulturell produktionen är en avspegling av människans<br />
inre liv är det en väsentlig indikator för kvaliteten hos livet<br />
i det moderna samhället, att den kulturella produktionen i många<br />
avseenden kan sägas vara mindre nu än någonsin förr i människans<br />
historia.<br />
Ett centralt element i konstruktionen av framstegsbegreppet<br />
var föreställningen att befolkningen i jordens olika kulturer befann<br />
sig på olika utvecklingsstadier. Den som gick först och banade vägen<br />
för alla andra var den rationella, europeiska upplysningsmänniskan.<br />
I denna bild av historien hade våra förfäder ursprungligen levt som<br />
halvnakna, förmörkade idioter i kalla, fuktiga grottor och i evig rädsla<br />
för en nyckfull och ondsint natur. Från denna trista utgångspunkt<br />
hade livet varit en lång kamp mot svält, sjukdom och vilda djur ända<br />
till den grekiska civilisationen med sin filosofi, vetenskap och konst<br />
omsider fick människan satt på rätt bana.<br />
Naturfolk representerade i denna bild våra rasers lägsta utvecklingsstadium.<br />
Den moderna naturforskningens fader, botanikern<br />
Carl von Linné, gjorde emellertid en intressant upptäckt 1732, just när<br />
industrialismen och upplysningstiden så smått hade börjat finna sin<br />
form. Linné som i varje avseende var framstegets man, lärde på sin<br />
stora resa till Lappland känna de samiska, renskötande nomadernas<br />
efterblivna kultur. Tvärtom blev Linné så imponerad av samefolkets<br />
hälsa, goda humör och påfallande höga levnadsålder att han senare<br />
försökte introducera element ur den samiska dieten och levnadssättet<br />
i det svenska samhället. Linnés samiska uppenbarelse glömdes snart<br />
bort, men hans iakttagelser visar att framstegsbegreppet från början<br />
byggde på en felaktig och endimensionell uppfattning av människans<br />
möjligheter på jorden.<br />
Om vi skall bedöma människans liv utifrån dåtidens berättelser och<br />
bilder, tyder allt på att livet i forntiden har varit en sammansatt af-<br />
312
21. NU<br />
fär av glädje och sorg, precis som vi känner det idag, men det finns<br />
anledning att anta att existensens intensitet tidigare har varit större<br />
än i vår nutid. Döden var också mer närvarande och därmed också<br />
livet. Platsens och tidens enhet var tydligare. Konsekvenserna av<br />
människans godhet och ondska långt mer uttalade. Därtill kommer<br />
också att människan en gång levde i omedelbar kontakt med en helt<br />
oförstörd natur. Det var friskt vatten i floderna och källornas var<br />
kristallklart och rent. Det var stillhet, lugn och tid. Man kan kanske<br />
till och med anta att livet för en stor del av mänskligheten har upplevts<br />
som både gott och generöst. I boken ”The City in History”<br />
från 1961, gör historiken Lewis Mumford det till exempel troligt att<br />
medeltidens städer på grund av deras lantliga och öppna karaktär<br />
med stora gemensamma allmänningar, mycket väl hade kunnat vara<br />
bland de behagligaste stadsområden att vistas i som människan någonsin<br />
har känt till. Den primitiva saniteten har på grund av den låga<br />
befolkningstätheten förmodligen inte skapat större problem än det<br />
för övrigt var för friliggande gårdar på landet. Mumford citerar en<br />
reseberättelse från Italien och England som starkt kritiserar enskilda<br />
ställen och städer såsom smutsiga och äckliga, vilket indikerar att det<br />
var anmärkningsvärt och ovanligt i samtiden.<br />
Samma nivå måste för övrigt gälla för alla berättelser om<br />
lidande, olycka och råhet i forntiden. Människan har alltid berättat<br />
om undantagen och inte om det allmänna hav av vardag, när allt gick<br />
som det skulle.<br />
5<br />
Även om det kom en tid när ordet framsteg kom på allas läppar,<br />
utgjorde den industriella revolutionen en absolut lågpunkt för människans<br />
levnadsvillkor på jorden. Aldrig har så stor del av ett samhälles<br />
invånare varit så uselt ställd som den slavhär som producerade<br />
framstegets mätbara materiella värden från slutet av 1700-talet till<br />
början av 1900-talet. Det var ingen ände på den förnedring och de<br />
lidanden som drabbade det explosivt växande industriproletariatet.<br />
Familjerna levde sammanträngda i tröstlösa, kalla, fuktiga och mörka<br />
hyreskaserner. Arbetare i fabriker och gruvor fick knoga i upp till 15<br />
313
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
timmar om dagen för en lön, som knappt kunde försörja deras familjer.<br />
Kvinnor och barn i stort antal blev tvungna att arbeta med hårt och<br />
smutsigt arbete. Våld och sexuellt missbruk hörde till dagordningen.<br />
Ofta var arbetsvillkoren obeskrivligt osunda, präglade av infernaliskt<br />
buller, giftig och dammig luft och livsfarliga maskiner. Om man inte<br />
råkade ut för någon olycka, skedde nedslitningen av kroppen under<br />
alla omständigheter snabbt. Många fick lungorna förstörda eller hörseln<br />
eller båda delarna. Näringen för industriarbetarna var dessutom<br />
ensidig och deras boendeförhållanden osunda, präglade som de var<br />
av otillräcklig sanitet, dålig luft och knapp vattenförsörjning. Barndödligheten<br />
var mycket hög och levnadsåldern låg. Därtill kom att<br />
det inte existerade någon form av socialt skydd. De fattiga straffades<br />
extremt hårt för minsta lagöverträdelse. Industriproletariatet såg,<br />
liksom de motsvarande grovt utnyttjade lantarbetarna, inte så mycket<br />
av framsteget. De upplevde bara det råa, våldsamma utnyttjandet,<br />
generation efter generation efter generation.<br />
Den materiella levnadsstandarden blev gradvis bättre för arbetarklassen<br />
under loppet av 1900-talet. Det fanns två väsentliga orsaker. Dels<br />
arbetarrörelsens långa kamp för en mer rättvis fördelning av samhällets<br />
rikedomar. Dels bilfabrikanten Henry Fords upptäckt av den<br />
ekonomiska fördelen med att höja arbetarnas löner, så att de kunde<br />
konsumera de produkter som de själva producerade. När århundradet<br />
närmade sig sitt slut, levde flertalet i den teknologiska civilisationens<br />
kärnområden i stort materiellt överflöd. Utvecklingen av hypereffektiva<br />
nätverk för kommunikation och transport betydde att världens<br />
ekonomi växte i ett närmast explosivt tempo. Efterhand bredde det<br />
luftkonditionerade konsumtionsparadiset ut sig till växande grupper<br />
i de så kallade u-länderna och samtidigt spred sig det industriella helvetet<br />
till alla delar av planeten. Den mest smutsiga och arbetsintensiva<br />
produktionen flyttades till Asien och andra låginkomstområden. Här<br />
lever miljoner människor idag under villkor som påminner om dem<br />
vi känner till från den industriella revolutionens värsta epok. Många<br />
bor i överfyllda och osunda slumstäder och ett fåtal har någon form<br />
av social försäkring. Miljoner barn och kvinnor lever av att sortera<br />
avfall på lossningsplatser. Föroreningen av luft och vatten är bortom<br />
314
21. NU<br />
kontroll. I Kina dör tusentals gruvarbetare varje år på samma sätt som<br />
i 1800-talets Europa. Därtill kommer att flertalet av dem som njuter<br />
gott av den ekonomiska tillväxten i de stora städerna är tvungna att<br />
leva i en ödemark av tät och trist våningsbebyggelse, där livlösheten<br />
systematiskt breder ut sig omkring dem.<br />
Lidande är svårt att mäta, men om vi väljer att se på antalet människor<br />
drabbade av reell nöd, innebär den våldsamma tillväxten av<br />
jordens befolkning att den samlade mängden lidande är större idag<br />
än vid någon annan tidpunkt i vår historia. Till exempel uppger FAO<br />
antalet människor som dagligen svälter till 850 miljoner år 2006. Det<br />
svarar någorlunda mot den samlade befolkningen på jorden i slutet<br />
av 1700-talet. Utöver de som direkt svälter finns dock också extremt<br />
fattiga, vilka i Asien kanske utgör en tredjedel av befolkningen och i<br />
Afrika ännu mer. Det finns de som drabbats av allvarliga smittsamma<br />
sjukdomar som malaria, tuberkulos och aids och det finns en hastigt<br />
växande grupp som lider av ångest och depressioner. Framsteget<br />
redovisas vanligen såsom den statistiska, genomsnittliga tillväxten i<br />
materiell levnadsstandard och livslängd, men genomsnittet döljer att<br />
olikheterna i världen är i våldsamt tilltagande. 2 % av världens befolkning<br />
äger hälften av all tillgänglig rikedom. 20 % använder 80 % av<br />
jordens resurser. Ingenstans är skillnaderna mer groteska än i Indien<br />
och Kina, där en mindre del av befolkningen i dessa år håller på att<br />
lyfta sig upp i de övre luftlagren i det globala välståndets sfär. Det är<br />
som om de befinner sig i ett slags rymdkapsel helt isolerade från sina<br />
omgivningar. På så sätt håller världen överallt på att falla isär. Medierna<br />
berättar i ena ögonblicket om klimatförändringarnas katastrofala<br />
konsekvenser och i nästa om konsumtionssamhällets lycksaligheter.<br />
Vi märker inte sammanhangen mellan den ekonomiska tillväxten och<br />
de ekologiska sammanbrotten. Vi ser inte ödeläggelsen och möter<br />
inte dem, vars liv blivit krossade i megamaskinens kugghjul. Det finns<br />
inga framsteg utan förändring. Teknologin och tillgången på fossila<br />
bränslen har visserligen givit oss enorma materiella krafter, men kulturen<br />
och människans ande, vår kollektiva visdom och förmåga till<br />
medkänsla har inte genomgått en motsvarande utveckling.<br />
315
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
6<br />
Nu är produkten av det som var innan. Vår värld idag är summan av<br />
val tagna av alla människor i alla tider. På samma sätt bestäms framtiden<br />
av de val vi företar oss i detta ögonblick. Nutid, dåtid och framtid<br />
utgör ett sammanhängande och obrutet kontinuum. Man kan därför<br />
inte säga att människor förr gjorde det riktiga och att vi idag gör det<br />
felaktiga eller omvänt, men det betyder också att det inte finns någon<br />
annanstans än just här, där vi redan är. Vi kan inte komma bort hur vi<br />
än försöker att fly. Om vi skall bryta förstörelsens onda cirkel måste<br />
vi tvärtom helt stanna upp och göra klart för oss var vi befinner oss.<br />
Vi måste förstå vad det är för en värld vi har skapat och hur tingen<br />
hänger samman. Det är inte en framtid vi skall erövra och ingen dåtid<br />
vi skall söka oss tillbaka till. Det finns bara denna plats och detta<br />
nu. Det är här skönheten skall befrias. Det är här vi skall demontera<br />
den stora maskinen inifrån, del för del. Vi är förvisso bundna av de<br />
givna villkoren, men vi är också fria. Människan är inte bestämd till<br />
att upprepa historiens misstag. Framtiden ligger omkring oss likt ett<br />
öppet rum. När som helst kan vi ändra historiens gång och tingens<br />
tillstånd. Vi behöver bara välja.<br />
Våra handlingar är i vid utsträckning styrda av föreställningar, förväntningar,<br />
önskningar och drömmar som planterats i oss genom den<br />
kultur vi växer i. Vi är benägna att se världen sådan som den blir<br />
beskriven för oss. I mycket lång tid har vår uppfattning om oss själva<br />
och världen omkring oss dominerats av den rationella materialismen.<br />
Även Mekka och Vatikanen, den religiösa irrationalitetens högborgar,<br />
är genomsyrade av denna tankegång, för när det kommer till kritan<br />
härskar den teknologiska civilisationen överallt i världen. Vi söker säkerhet<br />
och mening i den materiella tillväxten och teknologins kontroll<br />
över livet och naturen. Vår produktion och konsumtion är lösriven<br />
från varje djupare hänsyn till planeten som helhet. Det enda vi tar på<br />
allvar är det som låter sig kvantifieras och omsättas ekonomiskt, allt<br />
annat är av sekundär betydelse. Skönheten och anden måste ständigt<br />
vika undan för det som betalar sig ekonomiskt, oavsett om fulheten,<br />
dumheten och olyckorna ständigt blir alltmer iögonfallande. Hur det<br />
316
21. NU<br />
har kunnat gå så långt är omöjligt att förklara entydigt. Kanske låg<br />
fröet i kristendomen som predikade att jorden var skapat endast för<br />
människan lust. Kanske beror helt enkelt på vår allmänna okunskap,<br />
rädsla och begär.<br />
Det var ingen som ville förstöringen. Ingen hade längtat efter att ett<br />
inferno av trafikanläggningar och bebyggelse skulle breda ut sig över<br />
jordens landskap. Ingen hade önskat sig regnskogens utrotning eller<br />
korallrevens död. Ingen hade föreställt sig att Arktis plötsligt skulle<br />
smälta framför ögonen på oss. Dock vi vet idag att det alltsammans<br />
är oundvikliga och logiska konsekvenser av våra drömmar och önskningar.<br />
Alla som vågar, kan se vad som försiggår. Den teknologiska<br />
civilisationen är en sjukdom som hotar med att kväva stora delar av<br />
livet på jorden. Om vi inte reagerar nu medan det ännu är tid, hur<br />
skulle vi då kunna kalla oss människor? Hur skulle vi kunna beteckna<br />
oss själva som väsen med intelligens och samvete? Oavsett hur smärtfullt<br />
och oroande det kan vara, är vårt enda hopp att vi kan släppa<br />
på det sätt att se världen på som bragt oss till detta. Det finns ingen<br />
annan möjlighet. Vi är nödgade att upptäcka jorden, himlarummet<br />
och oss själva en gång till för att bryta den cirkel av materialism, våld<br />
och destruktion, som vi är fångade i.<br />
7<br />
Kanske kan hotet om en ekologisk katastrof väcka mänskligheten<br />
i sista ögonblick. I så fall har vår tid på jorden inte varit till spillo.<br />
Förstöringen var nödvändig för att få oss vid våra fulla sinnen. Vi<br />
var nödgade att finna ut vilken av vägarna som slutar i återvändo,<br />
för att förstå begränsningens natur. Vi var nödgade att stirra ned i<br />
katastrofens svarta avgrund, för att inse konsekvenserna av vårt eget<br />
otämjda begär. Om vi vaknar nu har vi ännu chansen att ta på oss det<br />
ansvar som obestridligt är vårt. Vi kan ännu rädda människans ära<br />
och värdighet.<br />
Det vi skall göra är i princip enkelt: vår uppgift består i<br />
att skapa ett samhälle som existerar i balans med jorden ekologiska<br />
system. Vi skall vakna till och bli närvarande i samspelet med geo-<br />
317
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
login, vädret och våra medskapelser. Inte bara för att överleva utan<br />
för att vara så tätt inpå livets och visdomens källa som möjligt. Den<br />
blommande ängen och fåglarnas sång. Skogen och den kristallklara<br />
fjällbäcken. De bilder som avspeglar vår djupaste längtan finner vi i<br />
naturen, var skulle de annars komma ifrån? All skönhet utspringer av<br />
dess levande dynamik. Den oändliga variationen av former och färger,<br />
av ljud och ljus, alltid skiftande och ändå konstant vidmakthållen.<br />
Naturen är vårt verkliga hem. Det är en fundamental sinnlig, erotisk<br />
och andlig anknytning som utvecklats genom miljontals år.<br />
Den människoskapta förstöringen av jordens ekologiska system visar<br />
oss hur allt i världen hänger samman med allt annat. Budskapet är att<br />
vi istället för att göra oss fria från naturen skall försöka att bli som<br />
den. Genom att följa skönheten kommer vi inte bara att närma oss<br />
en förståelse för vem och var vi är, utan också gradvis bli förenade<br />
med det som är skönhetens ursprung. Om vi tvivlar på hur livet skall<br />
levas, behöver vi bara se oss omkring för vi är omgivna av suveräna<br />
läromästare. En av de största av dem alla är den primitiva grupp av<br />
polypdjur som kallas för koraller. De lever i områden i världshav som<br />
i sig själva är otroligt fattiga på näring, men ändå förmår koralldjuret<br />
att skapa något av de mest omfattande komplexa och ofattbart vackra<br />
ekologiska systemen på jorden. Korallerna har förstått att de genom<br />
att skapa plats och utvecklingsmöjligheter för andra djur och växter,<br />
också själva kommer att trivas och utveckla sig. De visar oss att överlevnad,<br />
samexistens och mångfald är olösligt förbundna fenomen på<br />
planeten jorden. Människan håller i dessa år med stor hastighet på<br />
att utrota havens korallrev. Ett stort internationellt forskningsprojekt,<br />
sponsrat av Världsbanken och FN, offentliggjorde 2007 en rapport<br />
som drog slutsatsen att 98 % av världens korallrev kan vara försvunna<br />
år 2050. Orsaken är först och främst den försurning av världshaven<br />
som är ett resultat av de växande utsläppen av koldioxid i atmosfären.<br />
På mindre än hundra år kommer det kanske att ha lyckats oss att ödelägga<br />
dessa ekologiska under som det tagit naturen hundratusentals<br />
år att bygga upp, men kanske når vi trots allt att förstå korallrevets<br />
budskap innan det är för sent.<br />
318
21. NU<br />
8<br />
För att förändra världen måste vi först förändra det sätt vi ser världen<br />
på. Ekologisk estetik, så som begreppet tas upp i denna bok, är ett<br />
försök att formulera en sådan förändrad världssyn. Jag har igenom<br />
boken betecknat de krafter som är i färd med att ödelägga livet på<br />
jorden såsom entropiska, det vill säga de accelererar den utveckling<br />
mot upplösning och olikhetslös monotoni som fysiken säger oss är<br />
universums överordnade rörelseriktning. I motsättning härtill har de<br />
levande organismerna på jorden förmått skapa ett slags mot-entropisk<br />
rörelse, genom att samla, forma och fasthålla den inströmmande solenergin.<br />
Formuleringen av en ekologisk estetik är ett försök att förstå<br />
hur vi kan bringa mänskligheten i överensstämmelse med livets förfinade<br />
och musikaliska mot-entropiska organisering. Utgångspunkten<br />
är att allt i naturen hänger samman med allt annat. Det är en tankegång<br />
som har sitt ursprung i de konkreta, fysiska livsvillkoren på planeten<br />
jorden. Ekologin omfattar dock inte bara den fysiska interaktionen<br />
mellan olika organismer och deras geologiska och atmosfäriska omgivningar.<br />
Den består i lika hög grad av det utbytande av tecken och<br />
signaler som försiggår på alla nivåer i biologin, från DNA-koder via<br />
växternas doftspråk till symfoniska partitur. Människans kultur utgör<br />
i den bemärkelsen ett slags immateriellt ekologiskt system, vars liv<br />
först och främst utspelar sig i det allmänna medvetandet. Det finns<br />
också en väsentlig metafysisk aspekt hos den ekologiska estetiken, för<br />
om naturens skönhet betyder något alls måste det vara för att den pekar<br />
på en bakomliggande mening eller ordning i universum. Det var<br />
det som de transcendentala diktarna, bland andra Henry David Thoreau<br />
och Walt Whitman upplevde så starkt och som gjorde att deras<br />
ord kunde inspirera till fredandet av de sista orörda naturområdena i<br />
Nordamerika. Överensstämmelsen mellan det vackra, det sanna och<br />
det goda blir uppenbar först när man ser den. Den egentliga skönheten<br />
består i tingens sätt att passa samman på, som Thomas ab Aquino<br />
uttryckte det för snart tusen år sedan.<br />
Den ekologiska insikten om livets enhet borde kunna<br />
förena människans tankar och känslor tvärs över alla kulturgränser,<br />
men förutsättningen för att det uppstår en sådan universell ekologisk<br />
319
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
metafysik är att människan gör sig fri från varje form av dogmatisk<br />
tro. De organiserade religionerna är förstenade i sina föreställningsvärldar<br />
och omöjliggör därför ett verkligt kulturellt uppbrott. Istället<br />
behöver vi en öppen och upplyst poetisk animism som kan inspirera<br />
människan att känna sig förbunden med allt liv på jorden. Det ligger<br />
i den ekologiska tanken att det måste finnas plats för många olika sätt<br />
att se världen på. Den indiske tänkaren och ekonomen Amitav Sen<br />
kallar denna accept av flertydigheten för heterodoxi. Man kan kanske<br />
säga att världen inte är på något bestämt, ändligt definierbart sätt,<br />
men just därför behöver vi ett symboliskt och rituellt språk som kan<br />
förena människors känslor och peka på den bakomliggande osynliga<br />
ambanden. Vi behöver ett språk som kan fatta och uttrycka livets<br />
och naturens fundamentalt heliga karaktär. Naturvetenskapen ger<br />
oss paradoxalt nog en grund för en sådan öppen, andlig tolkning<br />
av naturens väsen. I varje fall av två orsaker. Dels visar fysiken att<br />
universum på den helt fundamentala partikelnivån uppenbarligen blir<br />
till ur intet och av tid och rum, orsak och verkan, där ande och stoff<br />
utgör ett oåtskiljaktigt helt, där det är omöjligt att säga var det ena<br />
börjar och det andra slutar. Dels demonstrerar vetenskapens avtäckning<br />
av universums utvecklingshistoria vårt absoluta släktskap och<br />
identitet med allt i naturen.<br />
Naturvetenskapen är en av våra viktigast källor till faktisk insikt. Den<br />
är orsaken till att vi har en detaljerad förståelse av de ekologiska systemens<br />
funktion och den kommer att vara av avgörande betydelse för<br />
våra strävanden att rädda människan från att ödelägga livet på jorden,<br />
men naturvetenskapen ha också en annan och mörkare sida. Den är<br />
en maktstruktur som på många sätt minner om de gamla religionerna.<br />
Den har i flera hundra år försökt kontrollera vårt sätt att se världen på<br />
genom att inskränka vår utblick till det som låter sig mätas och vägas.<br />
I den härskande vetenskapliga bilden är anden fördriven från naturen<br />
och livet reducerat till blinda mekaniska processer. Genom att entydigt<br />
breda ut den materiella rationalismens budskap, har vetenskapen<br />
medverkat till att tömma livet på mening och bana väg för den ohämmade<br />
konsumismen. Därtill kommer att naturvetenskapen först och<br />
främst befattar sig med teknologiskt utvecklingsarbete, vilket tjänar<br />
320
21. NU<br />
till att accelerera samhällets materiella omsättning. I sin inkarnation<br />
som naturens behärskare har vetenskapen visat sig som den mest<br />
förstörande och omoraliska kraft som hittills skådats på jorden.<br />
En ekologisk estetikreformation kräver en radikal uppgörelse<br />
med den ortodoxa naturvetenskapens inskränkta materialism.<br />
Vi behöver en vetenskap som förstå sin egen begränsning och därmed<br />
gör det möjligt för människan att se anden i naturen, inte blott<br />
som metafor, utan som en konkret realitet. Vetenskapen måste i det<br />
ekologisk estetiska perspektivet knytas till en upplyst metafysik, på<br />
samma sätt som livet är en förening mellan ande och stoff. För att<br />
skapa en sammanhängande ekologisk kultur behöver vi dock dessutom<br />
konsten, för det är genom den konstnärliga praxis som intuition<br />
och insikt förvandlas till liv. Också konsten är emellertid inspärrad i<br />
sin egen dogmatiska stängdhet, liksom religionen och vetenskapen.<br />
Det mesta av nutidskonsten är i realiteten endast ett slags estetiskt<br />
berikad handelsvara och en förfinad garnering på den kommersiella<br />
masskulturen. Om konsten skall ha en transformerande betydelse för<br />
alla måste den göras till en del av tillvaron i allmänhet. Det innebär<br />
bland annat en utvidgning av konstbegreppet så att vi blir i stånd<br />
att förstå konsten som en generell metod för att träna upp våra sinnen<br />
och vår intuition. Människans tre grundläggande insiktsvägar<br />
vetenskap, religion och konst har blivit skiljda åt av historiska orsaker,<br />
men de måste förenas igen i ett samlat mentalt fält, både om vi skall<br />
göra oss hopp om att bringa kulturen tillbaka i kontakt med naturens<br />
formskapande krafter och om vi skall producera en andlig näring,<br />
stark nog att ersätta vår materiella överkonsumtion.<br />
9<br />
Sedd i ett ekologiskt perspektiv måste estetiken skapa ett kontinuum,<br />
vilket från varje given punkt sträcker sig obruten åt alla sidor tvärs<br />
igenom tid och rum. Ett äpple som har flugits halvvägs runt jorden<br />
från Argentina till Danmark har ett mycket litet ekologiskt värde,<br />
även om det är odlat efter de bästa ekologiska principer. Den ekologiska<br />
utmaningen omfattar livet och samhället i dess helhet, inte<br />
bara sättet vi odlar våra jordbruksvaror på utan också hur de förädlas,<br />
321
<strong>SKÖNHETENS</strong> <strong>BEFRIELSE</strong><br />
emballeras, transporteras och säljs. I alla led gäller samma ekologiska<br />
krav om att stärka artrikedom och mångfald, både biologiskt och<br />
kulturellt. Följer vi den ekologiska estetiken kommer det därför att<br />
få vidsträckta politiska konsekvenser. Till exempel måste de centraliserade<br />
globala kapitalintressena sättas åt sidan till fördel för en långt<br />
högre grad av lokal kontroll över produktion och ekonomi än det vi<br />
ser idag. Den privata äganderätten till jord måste gradvis avvecklas,<br />
dels för att jorden tillhör alla människor och allt levande och dels<br />
för att denna äganderätt både förvränger den ekonomiska ordningen<br />
och vår uppfattning av naturens värde. På samma sätt skall idéernas<br />
värld sättas fri från copyright och patent, eftersom äganderätten till<br />
idéer förhindrar framväxten av en levande kulturell ekologi. Vi skall<br />
dessutom begränsa samhällets materiella omsättning och, såsom det<br />
svåraste av allt, minska människornas antal radikalt. Det är några av<br />
de mål som den ekologiska estetiken pekar mot, men hur vi kommer<br />
dithän kan ingen veta i förväg.<br />
Den ekologiska estetiken så som begreppet presenteras här<br />
är en ideologisk konstruktion. Det vill säga det är en samling idéer<br />
som rent intuitivt verkar utgöra en helhet. Ingen av dessa idéer är i sig<br />
själv ny. Många av dem har redan förbundits med olika ideologiska<br />
och filosofiska system av andra, bland annat den norske filosofen<br />
Arne Næss i den banbrytande boken ”Ekologi, samhälle och livsstil”<br />
från 1973. Det jag har försökt göra här, är blott att vidareföra detta<br />
arbete ut ur en specifikt ekologisk-estetisk synpunkt. I viss bemärkelse<br />
är ideologin i sig själv både ett estetiskt objekt och ett ekologiskt<br />
system. De enskilda idéerna är valda ur en känsla av att de passar<br />
samman och förstärker varandra, men det är inte tänkt som en sluten<br />
form. Tvärtom hoppas jag att bokens överväganden kan fungera som<br />
en öppen odogmatisk utgångspunkt för reflexion, samtal och kanske<br />
till och med handling.<br />
Drömmen om en ekologisk civilisation är otvivelaktigt romantisk,<br />
men den är också djupt realistisk. De ofattbara ödeläggelser som<br />
människan har förövat på jorden under bara de senaste 50 åren visar<br />
med odiskutabel tydlighet att vår enda chans att överleva är att omforma<br />
civilisationen, så att den kommer i överensstämmelse med de<br />
322
21. NU<br />
naturgivna förhållanden som vi är underställda. Det är denna boks<br />
huvudpoäng att den väg som omständigheterna tvingar oss att gå,<br />
också på alla sätt är den vackraste och den mest meningsfulla. Den<br />
biologiska evolutionen visar oss en utveckling som rör sig mot en<br />
allt mer omfattande medvetenhet och insikt. Vi har blivit till ansvarsbärande<br />
deltagare i utvecklingen av livet på jorden i kraft av vår<br />
förmåga att reflektera och ha medkänsla. Ju mer vi förstår vad detta<br />
öde innebär och ju bättre vi blir att välja i överensstämmelse med våra<br />
egentliga behov, desto närmare kommer vi skönhetens befrielse.<br />
323
Originalets titel:<br />
Skønhedens befrielse, Forslag til en økologisk estetik<br />
ISBN 978-87-7973-335-0<br />
© 2008 Morten Skriver och Tiderne Skifter, København<br />
www.tiderneskifter.dk<br />
Av samma författare:<br />
Mønstre, sammenhæng og gentagelse, 1984<br />
Vejledning for kunstælskere, 1986<br />
Forvandlingens kunst, 1988<br />
Blomsternes Filosofi, 1995<br />
Skönhetens befrielse, Förslag till en ekologisk estetik<br />
© 2011 Morten Skriver<br />
All icke-kommersiell kopiering är tillåten med angivande av källa.<br />
Översättning från danskan,<br />
bearbetning och layout<br />
nära danska utgåvan Vera Billing<br />
Svensk utgivare <strong>Igenom</strong> Förlag<br />
forlag@igenom.se, tel 070-385 33 06<br />
ISBN 978-91-977280-9-6<br />
www.igenom.se