BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

MORTEN SKRIVER 

SKÖNHETENS 

BEFRIELSE 

FÖRSLAG TILL EN 

EKOLOGISK ESTETIK

Lösningen på världens problem är inte teknologisk, 

utan kräver ett nytt sätt att se världen på. 

Skönhetens befrielse är full av spännande infallsvinklar, 

tankeväckande upplysningar, svindlande perspektiv och 

originella förslag på lösningar. 

”När förorening och miljöproblem på allvar blev ett tema i den 

offentliga debatten, kände jag mig på ett märkligt sätt lättad. 

För mig gav det djup mening, att den omfattande förstöring 

jag såg i mina omgivningar, hade vittgående konsekvenser; 

att det så att säga var emot livet. Jag fann det tryggt att veta, 

att det som var fult också var sjukt.” 

– Citat från bokens förord. 

Morten Skriver, född 1954. 

Bildkonstnär med särskilt intresse 

för gränsområdet mellan konst, 

vetenskap och religion. 

Han har skrivit böcker, artiklar 

och essäer, samt regisserat 

flera dokumentärfilmer. 

Morten Skriver har 

dessutom undervisat i olika 

sammanhang, bland annat 

en rad år som lektor vid 

Den Kungliga Danska 

Konstakademin. 

ISBN 978-91-977280-9-6 

9 789197 728096

Morten Skriver 

Skönhetens 

befrielse 

Förslag till en ekologisk estetik 

Svensk översättning av Vera Billing 

IgenoM Förlag

Originalets titel: 

Skønhedens befrielse, Forslag til en økologisk estetik 

ISBN 978-87-7973-335-0 

© 2008 Morten Skriver och Tiderne Skifter, København 

www.tiderneskifter.dk 

Av samma författare: 

Mønstre, sammenhæng og gentagelse, 1984 

Vejledning for kunstælskere, 1986 

Forvandlingens kunst, 1988 

Blomsternes Filosofi, 1995 

Skönhetens befrielse, Förslag till en ekologisk estetik 

© 2011 Morten Skriver 

All icke-kommersiell kopiering är tillåten med angivande av källa. 

Översättning från danskan, 

bearbetning och layout 

nära danska utgåvan Vera Billing 

Svensk utgivare Igenom Förlag 

forlag@igenom.se, tel 070-385 33 06 

ISBN 978-91-977280-9-6 

www.igenom.se

Till Ursula 

som gav mig idén 

och Bettina 

som hjälpte mig genomföra den.

Innehåll 

1. Introduktion.............................................. 

2. Livet och den ringlande ån...................... 

3. Animalisk produktion.............................. 

4. Smärtan i frysdisken................................. 

5. Bedövningens logik.................................. 

6. Idéns form................................................. 

7. En verklig katastrof.................................. 

8. Omvändelse............................................... 

9. Naturens värde.......................................... 

10. Skönhetens ursprung................................ 

11. Sanning och upplevelse............................ 

12. Pengar......................................................... 

13. Anti-copyright........................................... 

14. Religion....................................................... 

15. Vetenskap................................................... 

16. Konst.......................................................... 

17. Döden......................................................... 

18. Begränsningens styrka.............................. 

19. Teknologi................................................... 

20. Ett ekologiskt samhälle............................ 

21. Nu............................................................... 

7 

19 

33 

47 

61 

75 

94 

109 

123 

139 

155 

170 

186 

197 

212 

228 

243 

258 

273 

288 

305

1. INTRODUKTION 

1 

Introduktion 

1 

e flesta är iDag klara över att människan på otaliga sätt 

Dhåller 

på att underminera jordens ekologi och därmed också 

förutsättningarna för sin egen fortsatta existens. Mycket tyder på att 

vi kommer att stå inför katastrofala tillstånd om vi inte snart förmår 

vända utvecklingen. Världens problem kan verka oöverskådliga och 

skrämmande, men mitt budskap med denna bok är att vi bör vara 

tacksamma för de tecken på ekologiskt sammanbrott vi bevittnar. 

Utan dem skulle vi alldeles sakna den helt avgörande orienteringspunkt 

som kan hjälpa oss att återskapa skönhet och mening i människans 

tillvaro. Den ekologiska krisen framställs ofta som ett rent 

teknologiskt problem, underförstått att vi kan fortsätta leva som 

hittills när vi väl har funnit de rätta tekniska lösningarna. Men de 

ekologiska olyckorna, från den globala uppvärmningen till utplånandet 

av jordens regnskogar, är endast delar av en sammanhängande 

sjukdomsbild, som också visar sig i vår kultur och vårt samhälle som 

en tilltagande fulhet och upplösning. Vi håller på att förstöra både oss 

själva och våra omgivningar och det är en situation, som endast kan 

ändras genom en radikal förändring av människans livsform och sätt 

att se världen på. 

Det är min förhoppning med denna bok att kunna medverka 

till formuleringen av ett ekologiskt helhetsperspektiv på livet, 

samhället och naturen, för jag tror inte det finns någon annan väg 

ut ur det mörka kaos vi befinner oss i. Mycket förenklat består bokens 

huvudståndpunkt av två motställda element. Den ena sidan är, 

att vi skapat en teknologisk civilisation, som i kraft av sin enorma 

energiförbrukning och krav på konstant materiell tillväxt pressar ut

SKÖNHETENS BEFRIELSE 

skönheten ur världen. Den andra sidan är, att vi genom att få människans 

kultur i överensstämmelse med naturen i vidaste bemärkelse 

kan återfinna kontakten med de universella formskapande krafter 

som är all skönhets upprinnelse. Mina tankar om dessa ting kommer 

till stor del ur konkreta iakttagelser av platser och tillstånd jag gjort 

genom åren. Jag vill därför koncentrera denna introduktion kring en 

kortfattad framställning av några väsentliga mätningspunkter i min 

egen subjektiva undersökning av världens tillstånd. 

2 

Omkring 1960 påminde den förstad till Köpenhamn där jag växte 

upp ännu om en by på landet. I mitten låg en ’kro’, en smedja och 

en affär och i periferin fanns resterna av de jordbruk och handelsträdgårdar 

som ännu inte avvecklats helt. Nybyggnation gick till så 

som den gjort i århundraden. Mycket av grävningsarbetet gjordes 

av arbetslag med spadar och hackor, husen murades från grunden 

och snickarna sågade och fogade med handverktyg. Men på några 

få år ändrades bilden helt och hållet. Entreprenörsmaterial i mängd 

rullade in från alla håll. Skogen delades i två av en fyrfilig motorväg. 

Den gamla byns centrum jämnades med marken och istället byggdes 

två 14-våningshus upp, samt ett köpcenter med tillhörande asfalterad 

parkeringsplats. Slutligen uppfördes en grå stad av prefabricerade betongelement 

på den närliggande mossen. När allt var färdigt och alla 

grävmaskiner och byggkranar körts bort, framstod resultatet som en 

totalt anonym förstad, som kunde ligga vid vilken motorvägsavfart 

som helst, var som helst i Europa. Den acceleration av samhällets 

kraftutveckling som jag under dessa år bevittnade gjorde ett outplånligt 

intryck på mig. Min familj och samtiden över huvud taget var 

fascinerad av den teknologiska utvecklingen. Det gällde också mig 

själv – jag älskade bilar, flygmaskiner och rymdraketer, men det jag 

såg hände runt omkring mig var ändå starkt oroväckande. Världen 

befann sig i en genomgripande, irreversibel och framför allt simultan 

förändring, och det som försvann var till stora delar sådant som jag 

höll av, medan det som kom istället tycktes mig fult, avbesjälat och 

obehagligt. När föroreningarna och miljöproblemen på allvar blev


ett tema i den offentliga debatten runt 1970 kände jag mig på ett 

underligt sätt lättad. För mig fanns det djup mening i att den estetiska 

ödeläggelse jag såg i mina omgivningar också måste få vittgående 

konsekvenser; att det så att säga var mot själva livet. Jag fann det 

betryggande att veta, att det som var fult också var sjukt. 

3 

Efter avslutad skolgång flyttade jag in till stadens mitt för att komma 

så långt ifrån förstäderna jag kunde. Då, för snart 35 år sedan, var det 

kvarter där jag ännu bor tämligen förslummat, men i gengäld rymde 

det ännu många av stadens ursprungliga funktioner. På alla gator 

fanns mataffärer och specialbutiker och på de tätt bebyggda bakgårdarna 

låg hundratals små verksamheter, hantverkare, småindustrier 

och grossister. Många hade anknytning till hamnen som ännu fungerade 

och var full av fartyg. Då och då kunde man ännu se styckegods 

lossas och staplas på kajerna med kranar, handkraft och gaffeltruckar. 

Människor från alla sociala skikt levde och arbetade mellan varandra 

och om sommaren gick de sista gårdsmusikanterna sina rundor med 

dragspel och gitarr. Jag hann precis uppleva resterna av den förtätning 

och komplexitet som var stadens ursprungliga grund. Det jag såg var 

en sinnlig rikedom och variation av liv, texturer, ytor och lukter, som 

framstod som ett slags organisk natur. Man kunde självklart finna alla 

slags affärer över hela staden, men varje bageri eller köttbod hade sin 

egen personlighet som kom till uttryck i butikens namn, skyltning 

och inredning. Några var direkt excentriska. På samma sätt hade 

kvarteret som helhet sin egen själ och nerv som det var svårt att inte 

tycka om. 

Under de första åren på 1980-talet genomgick området en omfattande 

stadsförnyelse. Alla gårdshusen revs och istället anlades små 

trädgårdar med färgglada lekplatser och skjul för soptunnor. Vi som 

stannade kvar var självklart glada att få centralvärme och ordentliga 

badrum, men det pris vi betalade för dessa bekvämligheter var högt, 

för största delen av det som givit stadsdelen dess karaktär försvann. 

Många av de ursprungliga hyresgästerna måste flytta, liksom flertalet


verkstäder och småindustrier. Därefter stängde de gamla affärerna, 

en efter en. 50 år tidigare hade staden börjat flyta ut i landskapet 

som vidsträckta förstadskvarter – nu var det förstadskvarteren som 

sköljde tillbaka in i stadens centrum. Det var samma tomhet som 

bredde ut sig överallt, samma frånvaro av liv. Hamnen, som i 800 

år varit stadens pulserande hjärta där skepp, människor och varor 

från hela världen hade mötts, låg till slut öde. Det som för en kort 

tid sedan hade varit den mest arbetsamma, händelserika och betydelsefulla 

platsen i kungariket hade blivit till en likgiltigt rekreativ zon. 

Det fanns inte längre någon annan plats. På landet dog de små städerna 

eller blev till pendlarsamhällen. Utvecklingen rörde sig enbart 

i en riktning, men för att förstå vad som pågick behövde man bara 

kasta ett öga på Mærsk-rederiets alltmer gigantiska containerfartyg 

som nu lade till i den nya automatiserade hamnen norr om staden. 

Containerfartyget är en jättekloss som flyttar mängder av små klossar 

med extrem effektivitet. Så utformar sig standardiseringen i världen 

som en geometrisk logik. Skillnaden mellan centrum och periferi är 

upplöst. Överallt lever människor i princip i samma globala förstad 

som en allt mer ensidig, homogen massa av konsumenter. 

I filmen ”Play Time” från 1967 av den franske komikern Jaques Tati 

finns en scen där huvudpersonen befinner sig på en resebyrå. Bakom 

disken hänger en rad affischer som gör reklam för olika turistmål, vart 

och en med samma bild av samma stereotypa strandhotell. I slutet av 

1960-talet kom verkligheten ikapp Tatis satir. Överallt i världen, på 

huvudgator och i inköpscentra, ligger samma kedjebutiker, som säljer 

samma varor, producerade av stadigt allt färre antal globala megaföretag. 

Under årtionde efter årtionde tilltog utarmningen av stadens 

estetiska komplexitet, och på samma sätt som med reduktionen av 

naturens artrikedom, verkar orsaken vara en giftig kombination av 

teknologi, ekonomi och girighet. 

4 

Indien spelar en avgörande roll i min bedömning av världen och 

dess utveckling. Jag besökte subkontinenten första gången 1973, då 

10


det ännu var förhållandevis säkert för en tonåring att resa ensam 

landvägen över Iran, Afghanistan och Pakistan. Några år senare återvände 

jag dit tillsammans med en medstudent från Konstakademien 

i Köpenhamn. Vi hade planerat ett större studium av den rituella 

kulturens estetik. Projektet förde oss runt i det mesta av Indien, men 

fältarbetet var fokuserat på en särskild rituell tradition i Tamil Nadu. 

Vi besökte landet flera gånger under de följande åren för att göra 

färdigt vår undersökning. Resultatet blev bland annat offentliggjort i 

boken ”Mönster, sammanhang och upprepning” (Eks-skolens forlag, 

1984). En nära vänskap innebar att min fasta adress i Indien sedan 

1977 varit i Calcutta. Jag har genom åren återvänt regelbundet till 

staden för att studera och arbeta. Det har bland annat fört till en film 

om den danske 1800-talsbotanisten Nathaniel Wallichs liv och arbete 

i Bengalen (Zentropa, 2003), samt en separatutställning om stadens 

stora fester för gudinnorna Durga och Kali (Nationalmuseet, 2004). 

Det Indien jag lärde känna på 1970-talet var självfallet lika mycket 

nutid som alla andra platser på klotet, men jag upplevde ändå sätt att 

leva på som i princip hade varit oförändrade i tusen år eller mer. De 

lerklinade byarna, den oxdragna träplogen och riset som skördades 

med skära. I många mer avsides belägna distrikt fanns det varken tillgång 

till elektricitet eller telefonförbindelser och teve existerade inte 

utanför de större städerna. Jag har inga illusioner om fattigdomens 

eller feodalsystemets välsignelser – jag har sett alltför mycket nöd 

och elände, men å andra sidan har jag aldrig upplevt en så överväldigande 

estetisk rikedom, spontan livsglädje och generositet som i vissa 

traditionella indiska bysamhällen. Den lugna, förtätade livsrytmen, 

samspelet mellan landskap och byggnader, kläder och redskap. Floden 

och kvinnornas skratt vid tvättplatsen. Oxkärran, knarrande på 

väg hem från fältarbetet i den violetta skymningen. När Tagore och 

andra av Indiens stora poeter besjunger den indiska byns hypnotiska 

skönhet tror jag att jag förstår vad de talar om. 

Även Calcutta framstod som om den existerade i världen helt 

utanför tiden, under de många av de år jag besökte denna storstad. En 

gång var den brittiska imperiets andra huvudstad näst efter London, 

men 1911 flyttade engelsmännen dess administrativa huvudsäte till 

New Delhi. Sedan miste staden större delen av sitt naturliga omland 

11


till Östpakistan vid Indiens delning 1947 och därefter hade den endast 

kvar sitt ovanligt rika kulturarv. Det var i Calcutta som det vi 

idag kalla globaliseringen började på allvar. Redan omkring 1800 var 

det en mångkulturell världsstad. Förutom bengaler och britter var det 

hemstad för fransmän, holländare, portugiser, danskar, armenier, greker, 

judar, perser och kineser tillsammans med ett stort antal etniska 

grupper från subkontinenten själv. Den var den första plats i Asien 

där universitet och museer efter europeisk förebild upprättades. Det 

var här som de första tidningarna på asiatiska språk utgavs och som 

den första industriella produktionen i Asien såg dagens ljus. I Calcutta 

kan man steg för steg iaktta hur europeisk kultur bredde ut sig med 

vapenmakt, vetenskap och teknologi för att utplundra världens naturresurser 

och göra de lokala befolkningarna beroende av europeiska 

produkter. Men staden är också ett bevis på den fruktbarhet som kan 

uppstå i mötet mellan kulturer. Ingen annan plats i Indien har haft så 

stor och betydelsefull andlig och konstnärlig produktion. 

Calcutta har genom åren varit en extremt utsatt och drabbad 

storstad. Till exempel ökade stadens invånarantal i loppet av några få 

år med en tredjedel i samband med de enorma flyktingströmmarna 

som uppstod i kölvattnet av Indiens delning 1947. Minst 250 000 sägs 

ha bosatt sig i staden efter att Bangladesh lösgjordes från Västpakistan 

1971. Därtill kom en rad naturkatastrofer och en oduglig och korrupt 

kommunistisk delstatsregering som i årtionden gjorde allt för att köra 

stadens ekonomi i sank. Det har aldrig varit ett speciellt trevligt ställe 

att leva på. Men i alla år har Calcutta gästfritt tagit emot dem som 

kommer till staden och tillsammans har denna intensiva blandning 

av människor skapat en tjock aromatisk gryta av liv som inte har sin 

like någon annanstans på planeten. Calcutta har genom tiderna varit 

den mest lämpliga plats att studera den speciella indiska accepten av 

olikheter, det som den bengaliske tänkaren och mottagaren av Nobels 

ekonomipris, Amitav Sen, betecknar med ordet heterodoxi. Frågan är 

emellertid om inte den globala kapitalismen nu håller på att bryta ned 

den kultur, som hittills motstått allt från koleraepidemier till överbefolkning, 

hungersnöd, borgarkrig, korruption och översvämningar. 

Under loppet av 1990-talet började Indien gradvis öppna 

sin ekonomi för världssamfundet. Den tidigare statsstyrda semisocia- 

12


listiska modellen byttes ut till en rå liberalistisk kapitalism. Resultatet 

blev en dramatisk materiell förändring av samma slag som den som 

redan hade varit på väg i Kina en tid. Kvartal för kvartal växte den 

indiska ekonomin, först långsamt, sedan explosivt och konsekvenserna 

är skrämmande. Städer och landskap utsätts för förstörelse i ett 

omfång som inget krig eller tsunami skulle kunna orsaka. De gamla 

städernas arv av klassisk intelligent och poetisk trope-arkitektur rivs 

systematiskt ner och ersätts med täta, identitetslösa höghusbyggnader. 

Där det en gång låg vidunderligt luftiga och väldoftande marknadsplatser 

står det plötsligt sterila köpcentra med bakgrundsmusik, 

fontäner och konstgjorda blommor. Hela stadsdelar genomfars av 

motorvägar i flera våningar. Men styrkan och karaktären hos de 

krafter som satts igång förstår man först när man beger sig ut från 

städerna och ser byggandets hämningslösa och kaotiska spridning 

i landskapet. Överallt uppförs bostadshus, fabriker och kraftverk 

och anläggs vägar och flygplatser i ett svindlande tempo. Ingen tar 

hänsyn till naturen eller de miljoner människor som måste ge vika 

för utvecklingens krav. Det ekonomiska tänkandet säger visserligen 

att allt detta är nödvändiga omkostnader för att lyfta in den indiska 

befolkningen i 2000-talets konsumtionssamhälle. Men kontrasten 

mellan det välbeställda fåtal och dem som inget har är mer iögonfallande 

och grotesk än någonsin. Samhället håller på att falla isär 

och kulturen bleknar långsamt. Indien har nu allt: högteknologiska 

industrier som konkurrerar på världsmarknaden, tröstlösa förstäder 

och våldsamt expanderade slumstäder, Wall-marknad, trafikkaos, ett 

totalt marginaliserat landsproletariat, vattenbrist och oöverskådliga 

föroreningsproblem. 

1969 kunde den franske regissören Louis Malle beskriva Indien som 

en plats bortom tiden i sitt stora dokumentärepos ”L’Inde Fantome”, 

men det skulle inte gå idag. Den livsform som i tusentals år burit och 

närt Indiens kultur är dömd till en snar död. Under mina senaste besök 

i landet har jag känt mig som ett vittne till samma centrifugalkrafter 

som förr virvlade genom min barndomsstad och förvandlade den till 

oigenkännlighet. Dock har dessa krafter nu tilltagit i styrka tio eller 

hundra gånger. Det är en sammanhängande och accelererande global 

13


transformation som tycks vara helt bortom människans kontroll, men 

som i gengäld förbinder oss alla i en ytterst närvarande ödesgemenskap. 

Helt nära Calcutta i Bengaliska bukten ligger det enorma deltat 

Sunderban med dess tiotusentals mangrovebevuxna öar. Sunderban 

är inte endast den sista tillflyktsorten för den bengaliska tigern, utan 

också för många utfattiga bengaliska människor. Vid slutet av år 2006 

visade satellitfotografier över deltat att den bebodda ön Lochara inte 

existerar längre och att tolv andra öar håller på att försvinna. Troligen 

är dessa öars försvinnande det första synliga tecknet på den stigning 

av världshavsnivån som vi länge vetat skulle kunna bli en trolig konsekvens 

av vårt levnadssätt. 

5 

Första gången jag förstod hur jordens förstörelse är olösligt förbunden 

med förbränning och transport var 1976, då jag liftade runt i 

USA några månader. Flera gånger gick jag längre sträckor i de stora 

städernas periferier och kom då igenom områden med produktionsanläggningar 

och infrastruktur, där ingen människa normalt färdas 

till fots. Det jag såg där var en ofattbart vidsträckt värld av brutal och 

destruktiv fulhet som ingen riktigt lade märke till, eftersom det endast 

var något man passerade förbi på väg till något annat. Inne i bilens 

stängda förarhytt befinner man sig i ett slags viktlöst tillstånd. Oavsett 

vad som visar sig utanför fönstret får det en estetisk kvalitet endast i 

kraft av rörelsens dynamik och sceneriets skiftande karaktär. Omvänt 

är motorvägen ett skräckinjagande fenomen när man står oskyddad 

vid vägkanten och känner tryckvågen från den kontinuerliga massan 

av metall, som med stor och dödsbringande kraft skjuter fram 

på asfalten. Trafiken pressar sig förbi en likt blodet i en smärtsamt 

inflammerad ven. Den enskilda vägen är visserligen ett tunt streck 

i landskapet, men den skär det i delar och gör det möjligt för det 

urbana kaoset att flyta ut åt alla håll. Vägarna förvandlar världen till 

en gigantisk larmande maskin och vi inser det inte, för vi är en del 

av maskinen och helt avhängiga av den. Flera gånger på min resa 

fick jag klättra runt i jättestora amerikanska motorvägskorsningar när 

jag skulle byta från en lift till en annan. Ofta kunde man se rester av 

14


det landskap som kanske endast 100 år tidigare varit helt oberört av 

människan. Ingen annanstans på jorden syns det så tydligt som i USA 

hur den teknologiska civilisationen, i kraft av obegränsad tillgång till 

billig energi, har mist varje form av självbehärskning. 

6 

I slutet av 1980-talet besökte jag Japan, dels som gäst hos en nära vän 

och dels för att göra en utställning i Tokyo. Det var alldeles innan den 

japanska fastighetsbubblan sprack. Japan uppfattades som världens 

starkaste ekonomi och många var nervösa över vad japanerna kunde 

vara i stånd att göra med alla sina pengar. Tokyo verkade befinna sig 

på ett annat teknologiskt plan än resten av världen. Staden hade en 

science fiction-aktig kvalitet, men i verkligheten var det japanska samhället 

som helhet inte speciellt teknologiskt avancerat. Jag bodde till 

exempel i ett av de många områden i Tokyo som inte hade avloppssystem. 

Husen var utrustade med septitankar som tömdes regelbundet 

med kommunala slamsugare. Iögonfallande i Japan var sättet att 

använda elektroniska apparater på. Japanerna verkade välkomna varje 

ny teknisk möjlighet med en oförbehållen begeistring. I en gränd alldeles 

intill där jag bodde, stod en rad lysande automater med allt från 

varm nudelsoppa till kall öl och när man stoppade i pengar talade och 

blinkade de vänligt till en. Överallt var man färdades fick man vägledning 

av automatiska röster och där fanns videoskärmar, alltifrån helt 

små till jättestora, som underhöll med tv-klipp och reklam. På tågen 

kunde man se människor i alla åldrar som lyssnade till sina ”discmen” 

medan de fördjupade sig i handdataspel. Varje lokalområde i staden 

hade sin egen spelhall, fylld med första generationen virtual realitysimulatorer. 

Jag hade inte upplevt något liknande någon annanstans 

i världen. Det var som om japanerna längtade efter att bli fysiskt och 

mentalt förenade med sina maskiner. 

Det ligger nära att se förbindelsen med den traditionella 

japanska kulturens dyrkan av en perfektionerad yttre form, som i till 

exempel den starkt stiliserade klassiska No-teatern och japanernas 

närmast kultiska fascination av experimentella humanoida robotar. 

Det är som om den starkt ritualiserade umgängesformen gör 

15


människorna i detta samhälle särskilt försvarslösa inför en alltmer 

automatiserad värld. Kanske finner de samma trygghet i maskinernas 

programmerade rörelsemönster och fastlagda kodspråk som i den 

rituella praxis. Men den elektroniska interaktionen är ingen teceremoni. 

Den har ingen andligt frigörande zen-kvalitet. Elektroniken 

utgör tvärtom ett starkt reducerat och avskärmat universum. Ett 

slutet kretslopp av stimuli och respons. Det var i Tokyo jag för första 

gången blev uppmärksam på möjligheten för att världen snart skulle 

kunna befolkas av en helt ny sorts omprogrammerad människotyp. 

En människa som i en alltmer ändlös urban tristess helt och hållet 

ger sig hän åt konsumtionen och teknologin. En människa som själv 

önskar bli som en maskin: perfekt och utan känslor som gör ont. En 

viljelös, identitetslös konsumentrobot. 

7 

Just under samma period besökte jag Bali flera gånger, bland annat 

för att göra en film om mötet mellan balinesernas traditionella kultur 

och massturismen (”Trance Dance”, 1991). Egentligen var det jag 

ville berätta om en förfärlig tragedi. Turismen så som den utvecklar 

sig på Bali är till största delen både ful och förstörande, men det sinnliga 

mötet med resterna av den ursprungliga balinesiska kulturen fick 

mig inte desto mindre att hysa hopp för människan. Nyckeln till min 

förståelse av skönheten i detta samhälle fann jag under min research, 

då jag tillfälligtvis läste om en vetenskaplig undersökning av öns 

traditionella bevattningssystem och jordbruksmetoder. Undersökningen, 

som publicerades av två forskare från University of Southern 

California väckte vid den tidpunkten ganska stor uppmärksamhet. 

Den visade hur balineserna, genom att integrera jordbruksskötseln 

och religionen i en förfinad rituell ordning hade skapat ett av de mest 

stabila och effektiva jordbrukssystem världen någonsin skådat. Då jag 

senare stod med fötterna i de terrasserade risfältens mjuka mylla insåg 

jag att detta kanske var den högsta form för civilisation någonsin 

i människans historia. Medvetenheten om att det jag såg inte bara var 

vackert, men också sunt, gott och hållbart gick nästan inte att ta in. 

Markernas rytmiska mönster utgjorde en sammanhängande kropp av 

16


omätbar skönhet. Bevattningskanaler och fördämningar sköttes med 

stor kärlek och omvårdnad som om det var en levande organism. 

Runt om i landskapet stod tempelpagoderna som förfinade arkitektoniska 

ornament. Det var ett slags transcendenta relästationer i det 

rituella kommunikationsnätverk som förband jordbruksdriften med 

kosmologin, konsten och det sociala livet. Till detta kom att ingen 

kultur haft en rikare och mer intensiv estetisk produktion än den 

balinesiska (se även kap. 10 och 19). När jag försöker föreställa mig 

en förverkligad ekologisk estetik, kommer jag oavlåtligt att tänka på 

föreningen av den andliga och den materiella produktionen på Bali. 

8 

Denna bok är inte i akademiskt hänseende resultatet av systematiska 

studier, utan snarare ett slags summa av information, iakttagelser 

och tankar som jag ackumulerat genom större delen av mitt liv. 

Allt efter som arbetet med texten har skridit fram har böcker som 

annars i åratal stått och samlat damm i mitt lilla bibliotek, plötsligt 

visat sig vara till stor nytta och samma gäller de många bortglömda 

tidningsurklippen och anteckningarna. Det har verkat som om jag 

omedvetet genom årtionden har samlat material till just denna bok. 

Men när det kommer till kritan hade jag nog knappast fått idén att 

skriva den, om inte min vän keramikern Ursula Munch-Petersen för 

ett par år sedan hade ställt mig en fråga om sammanhangen mellan 

ekologi och estetik, som jag kände mig nödgad att svara på. Ämnet, 

så som jag framställer det här, berör i princip människans förhållande 

till alla aspekter i livet, samhället och naturen. Därför har svaret också 

blivit mer omfattande än jag först hade föreställt mig. Det har varit 

min ambition att förmedla mina idéer både genom aktuella exempel, 

historiska perspektiv, metaforer och argument. Det är en del siffror 

och annan sorts faktisk information i texten, men siffrorna ingår inte 

i en vetenskaplig argumentation. Deras funktion är först och främst 

att ange storleksförhållandena i de bilder jag försöker ställa fram. Om 

det skulle visa sig vara felaktigheter eller missförstånd är det därför 

inte avgörande, även om jag självklart har gjort mitt bästa för att alla 

fakta jag förmedlar är någorlunda korrekta. 

17


Mina förutsättningar för att skriva om dessa ting är ett ständigt intresse 

för ekologiska frågeställningar. Det går tillbaka till början av 1970talet, 

den gång miljörörelsens globala karaktär började bli offentligt 

känd. Jag är bildkonstnär till yrket och har som sådan i många år 

levt av att iaktta och analysera omgivningarnas estetiska framtoning. 

Min egen konstnärliga praxis har särskilt fokuserat på gränsområdena 

mellan konst och naturvetenskap å ena sidan, och konst och religion 

å den andra. Jag har på så vis alltid försökt närma mig en helhetsförståelse 

för världen. Mitt ärende är politiskt, det vill säga att jag önskar 

att förändra den riktning mänskligheten rör sig i, men jag är inte själv 

speciellt aktivistisk till min natur. Mitt eget experiment med ekologisk 

estetik har först och främst bestått i en helt personlig strävan att hålla 

min egen materiella konsumtion vid ett minimum. Jag har aldrig haft 

bil och jag har köpt så kallade ekologiskt producerade matvaror ända 

sedan den tid, då man isåfall betraktades som en invigd i något sektliknande. 

Jag har dock inte vid någon tidpunkt känt mig som asket. 

Den begränsning jag pålagt mig själv har tvärtom medverkat till att 

förhöja min sinnliga njutning och min närvaro. 

Jag vill avsluta min introduktion med en anmärkning om ordet vi som 

används genom hela denna bok. Vi och vår kan i texten betyda den 

europeiska människan, den västerländska medelklassen eller mänskligheten 

som sådan, allt efter sammanhanget. Det är en fundamental 

ekologisk insikt att vi – var och en av oss – inte bara är inställda i, men 

också är medverkande och delaktiga i den totala helheten. Vi är alla i 

en eller annan grad ansvariga, men det är klart att de som är rika och 

i synnerhet de rikaste har det allra största ansvaret för den situation 

vi befinner oss i. Det är inte bara dessa som fått huvuddelen av det 

ekonomiska utbytet från planetens förstörelse, det är också de som 

har de största möjligheterna att förändra tingens tillstånd. 

18

2. LIvET OcH DEN RINgLaNDE åN 

2 

Livet och den ringlande ån 

1 

åt mig börja meD ett exempel. Fram till 1962 utgjorde Skjern 

lÅdal 

på Mittjylland ett av de biologiskt mest rika ekosystemen 

i Danmark. Skjern Å hade genom årtusenden funnit sitt slingrande 

lopp genom landskapet som ett levande väsen i en oupphörlig rörelse 

och utveckling. Från sin källa växte den i storlek och kraft för varje 

gång den mötte ett nytt tillströmmande vattendrag. Ingen annan å i 

Danmark rymde mer vatten. Sedan istiden hade den burit omåttliga 

mängder material med sig från landets inre och hade därvid skapat 

både den 20 km långa Ådalen, med dess vidsträckta fruktbara ängsmarker 

och Nordeuropas enda egentliga floddelta vid åns mynning i 

Ringköpingsfjorden. Skjern Å rymde ett stort och artrikt fiskbestånd. 

Särskilt berömt var dess vilda laxstam, en av de sista kvarvarande i 

denna del av Europa och känd för sina osedvanligt stora enskilda 

exemplar. Därtill kom havsöring, ål, vitfisk och nors och talrika vanliga 

färskvattensfiskar som till exempel abborre, gädda och bäcköring. 

Ån skapade också en plats för uttern som livnärde sig av de många 

härliga fiskarna i det strömmande vattnet. Våtängarna i ådalen var 

livsplats för en ovanligt varierad fågelmängd. Där fanns många slags 

änder och gäss, där fanns stork och rörhöna, strandskata, måsar och 

tärnor, ugglor, hök och skarv och talrika andra arter. Ådalen skapade 

dessutom livsmöjligheter för många olika kräldjur, paddor, växter 

och insekter. De låglänta ängarna tillfördes stora mängder näringsrikt 

biologiskt material från åns regelbundna översvämningar och ängarna 

renade samtidigt åns vatten, så att det var fullkomligt rent när 

det nådde Ringköpingsfjordens stängda jättelagun. Skjern Å, ådalen 

19


och deltat utgjorde ett omätbart komplext självupprätthållande och 

sammanhängande ekologiskt system, som förädlade solens energi till 

ett överflöd av liv. Sedan fjärran forntid hade detta område dragit till 

sig människor, på grund av de goda möjligheterna till jakt och fiske 

och senare också jordbruk. Korna kunde fylla sina magar med hö 

från Ådalens ängar, och deras gödsel gav därefter näring till säden 

på bondens marker. Höslåttern på ängarna förde dessutom till en 

ökning av livsmöjligheterna för ännu fler växtarter och djur. I tusentals 

år levde människan och ån på detta sätt tillsammans i den mest 

förfinade inbördes balans. 

Så kom grävmaskinerna till Ådalen år 1962. Efter 21 års intensivt 

lobbyarbete från lokala politiker, jordbruksorganisationer och Det 

Danske Hedeselskab (Danska Hedsällskapet) hade staten beslutat 

att finansiera dräneringen av ådalens 4000 hektar ängsarealer. Syftet 

var att skapa mer plats för tidens industrialiserade jordbruksdrift. 

Redan sju år senare var de nedersta 20 km av ån omskapta till en 

spikrak, uppdämd kanal. Därutöver hade det grävts sammanlagt 80 

km dräneringsdiken som var förbundna med 5 stora pumpstationer, 

som var och en kunde lyfta 7 kubikmeter vatten i sekunden upp i 

huvudkanalen. Skjern Å blev i praktiken ersatt av ett slags högbana, 

vars enda funktion var att transportera vattnet snabbast möjligt bort 

från ådalen och ut i Ringköpingsfjorden. När projektet stod färdigt 

1969 var det en ögonblicklig ekologisk katastrof. Ådalen förvandlades 

till en monokulturell biologisk öken och största delen av det tidigare 

så rika fågellivet försvann omgående. Samma dramatiska reduktion i 

antalet arter skedde för insekter, paddor, kräldjur, växter och för åns 

fisk, men därutöver visade det sig snart att också livet i Ringköpingsfjorden 

påverkats våldsamt av ådalens ödeläggning. Dels började de 

fiskarter dö ut som likt vitfisk och nors hade haft den slingrande 

ån som fortplantningsplats. Dels tillförde den nya gigantiska avvattningskanalen 

stora mängder näringsämnen, som förgiftade fjordens 

vatten. Orsaken var att våtängarna som förr hade renat vattnet nu 

var borta och att jordbruket dessutom tillförde allt ökande mängder 

gödningsämnen. I ett slag hade man alltså lyckats underminera livet 

i ett av de mest anmärkningsvärt sammanhängande naturområdena 

20


i Danmark. På endast sju år var 12 000 års intensivt ekologiskt utvecklingsarbete 

utraderat till fördel för en obetydlig och överflödig 

utvidgning av nationens samlade jordbruksareal. 

Uträtandet av Skjern Å representerade kulmen av en rad 

landvinningsprojekt som hade börjat redan över hundra år tidigare. 

Det första och mest berömda av dessa var strävan att odla upp den 

jylländska heden. Sedan följde torrläggningen av Jyllands två största 

sjöar Kolindsund och Filsø och av hundratals andra större och 

mindre sjöar och fjordar över hela landet. Det är tveksamt om den 

jordbruksjord som härmed blev tillgänglig hade någon väsentlig 

betydelse för nationens ekonomi. Många av de dränerade jordarna 

visade sig i längden vara opraktiska att odla och Danmark producerade 

under alla omständigheter redan ett stort överskott av matvaror. 

Ändå fortsatte man att dränera mängder av våtmarker, först 

och främst för att skapa sysselsättning. Under perioden från 1940 till 

1964 gav statens landvinningsråd bidrag till 1605 sådana projekt. Det 

motsvarar dräneringen av en sjö, en mosse, en äng eller ett vattendrag 

i veckan. Resultatet blev att en hel ekologisk dimension försvann ut 

ur det danska landskapet. Bland annat miste vi den rödbenta storken 

som för sagoberättaren H.C. Andersen hade varit själva begreppet 

för den danska naturens poetiska skönhet. Torrläggningen av Skjern 

Ådal föreslogs första gången redan 1887. När det till slut skedde 75 

år senare var detta dräneringsprojekt det största av sin sort någonsin, 

inte bara i Danmark utan i hela Nordeuropa. Det var också det sista 

och mest meningslösa. 

För att förstå hur en så iögonfallande destruktiv praxis som dräneringen 

av de danska våtmarkerna kunde fortsätta oantastat år efter år, 

måste man lära känna de krafter som stod bakom. Landvinningarna 

organiserades av Det Danske Hedeselskab (Danska Hedsällskapet). 

Denna maktfulla förening hade uppstått som en konsekvens av 

Danmarks förlust av det fruktbara Slesvig-Holstein till tyskarna efter 

kriget 1864. Stiftaren Enrico Dalgas var ingenjör och officer och 

med Hedeselskabet inledde han redan två år efter nederlaget en ny 

form av erövringskrig. Som det hette med en populär paroll i tiden: 

Vad som utåt förloras skall inåt vinnas. Den organiserade vinningen 

21


av odlingsarealer för jordbruket var ett symbolisk projekt som förenade 

nationalismen med en rationell materialistisk världssyn. I detta 

perspektiv hade naturen endast värde i den utsträckning den kunde 

skapa grund för en konkret materiell produktion och därmed bidra 

till nationens välstånd. Det var en logisk konsekvens av vetenskapens 

och teknologins strävan att behärska naturen. Ja, det var till och med 

uppfyllelsen av ett urgammalt bibliskt påbud till människan: att utnyttja 

naturen efter bästa förmåga. Begreppet landvinning var synonymt 

med framsteg. Uppodlingen av hedarna och torrläggningen av 

sjöar, åar och fjordar var patriotiska monument. Det var oemotsägliga 

bilder på handlingskraft och sunt förnuft. De människor som stod 

bakom var inte fiender mot naturen. De uppfattade sig som praktiska 

och ansvarsfulla medborgare som endast gjorde det nödvändiga. De 

kände otvetydigt att riktigheten i deras handlingar bekräftades av 

de senaste 100 årens teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska 

utveckling och de blev för övrigt uppbackade av den offentliga och 

politiska opinionen, från den yttersta vänster till den yttersta högern. 

De få ornitologer, poeter, naturskyddsfolk och nöjesfiskare som protesterade 

mot dräneringsprojekten blev av samtiden betraktade som 

världsfrånvända romantiker, vilka försökte bekämpa en oundviklig 

historisk utveckling. 

När den nya spikraka Skjern Å-kanalen stod färdig 1969 var synen 

på naturen emellertid på väg att genomgå en radikal transformation. 

Det var under de åren världsoffentligheten på allvar började inse, 

att människans aktiviteter hade en ödeläggande inverkan på våra 

omgivningar (se kap. 19). Naturen föreföll plötsligt som sårbar och 

oskyddad och i det perspektivet liknade dräneringen av Skjern Ådal 

långtifrån ett framsteg. Tvärtom framstod omläggningen av ett av landets 

vackraste vattendrag till en banala dräneringskanal som en direkt 

obscen och blasfemisk gest och ett osedvanligt våldsamt övergrepp 

på värden, som nu när de försvann syntes uppenbarligen oersättliga. 

Efterhand som det visade sig att dräneringen också hotade livet i 

Ringköpingsfjorden, blev det klart att hela projektet byggde på en 

förbluffande brist på förståelse av naturens ekologiska sammanhang. 

Det gick endast några få år innan det uppstod planer på att återföra 

22


Skjern Å i sitt ursprungliga lopp och låta stora delar av de dränerade 

ängsarealerna översvämmas. 1987, knappt 20 år efter det enorma dräneringsprojektets 

genomförande, beslöt staten att finansiera det som 

skulle bli ett av Nordeuropas största återställningsprojekt av naturen 

någonsin. Efter många års förhandlingar med de lokala bönderna 

och uppköp av de dränerade ängsarealerna började det omfattande 

grävningsarbetet 1999. Den nya versionen av Skjern Å var färdig 

2003. Ån slingrade sig åter genom landskapet, ängarna blev återigen 

översvämmade vid högvatten och snart började fåglar, fiskar, insekter, 

paddor och växter att vända tillbaka. 

2 

Den otroliga teknologiska arrogans som förde till dräneringen av 

Skjern Ådal och de otaliga andra våtmarksområdena i Danmark var 

resultatet av ett sätt att betrakta världen på, vilket genomtränger alla 

aspekter på vår civilisation. Huvudbeståndsdelarna i denna världsåskådning 

är rationalitet och materialism. Det är en tankegång som 

verkar ha uppstått tillsammans med naturvetenskapen under den period 

vi kallar renässansen. Efterhand som vi nådde industrialismens 

tidsålder förde kombinationen rationalitet och materialism till att vi 

endast kunde ta på allvar det som lät sig mätas, räknas och vägas. 

Till exempel uppstod en ekonomisk logik som inte kände till andra 

värden än dem som kunde göras upp i pengar. Men den rationella 

materialismen hade ännu en oerhörd aspekt: tankegången om att 

söka efter tekniska lösningar på varje mänskligt problem. Därför blev 

den konstanta utbyggnaden av den teknologiska apparat som omger 

människan till ett självständigt mål för våra kollektiva strävanden. 

Steg för steg håller vi på att omforma människans värld till en global 

maskin som kräver oupphörlig ekonomisk och materiell tillväxt 

för att överhuvudtaget existera. De kulturella gemenskaperna håller 

långsamt men säkert på att lösas upp och ersättas av en marknad för 

en alltmer individualiserad konsumtion. Vi producerar en överväldigande 

mängd saker men mycket lite skönhet och mening. Detta att 

vi utan tanke på konsekvenserna gav oss på att dränera Skjern Ådal, 

23


är en bild som visar hur vi på fatalt vis har förlorat förbindelsen med 

grunden för vår existens. Som civilisation är vi desorienterade i absolut 

bemärkelse. De omfattande ekologiska ödeläggelser som ådalens 

dränering medförde, avspeglar motsvarande sociala, kulturella och 

psykologiska ödeläggelser, som de rationella materialistiska tankegångarna 

orsakar överallt i samhället och i våra egna liv. Motsatsen 

mellan Skjern Ås ringlande lopp och den spikraka dräneringskanalen 

kan ses som en grafisk illustration av två bakomliggande principer. På 

den ena sidan livets ström som skapar en fritt slingrande, improviserad 

rörelse genom landskapet och på den andra sidan den raka, rationella, 

geometriska linjen som skär tvärs igenom naturens organiska väsen 

och resulterar i monotoni och död. 

Allt detta kommer att fördjupas genom hela denna bok. Mitt ärende 

är dock endast att resa problemställningen så tydligt och enkelt jag 

kan: å ena sidan den rationella materialismen med de konsekvenser 

som beskrivits ovan och å andra sidan det jag vill kalla för en ekologisk 

estetiks förståelse av livet. Den ekologiska estetiken, så som 

jag använder begreppet här, betecknar en uppfattning av världen där 

ande och materia utgör en sammanhängande helhet som inte låter sig 

åtskiljas. Det är vidare mitt påstående att naturen är människans primära 

källa till visdom och skönhet. Ju mer vi isolerar oss från naturen, 

desto mer tränger vi ut skönheten ur vår värld. Om vi ska skapa en 

kultur som är vacker, sund och hållbar, har vi därför inget annat val 

än att söka oss mot ett förenande mellan människans samhälle och 

planetens levande ekologi. Gör vi det kommer skönheten i gengäld 

att infinna sig av sig själv, liksom flora och fauna vände tillbaka när 

Skjern Å återfick sitt ursprungliga fria och ringlande lopp. 

3 

Till att börja med skiljde naturforskarna världen åt för att kunna 

beskriva och namnge varje enskild liten del. De sökte efter ett förståeligt 

system i skaparverket och i mitten av 1700-talet lyckades det den 

svenske botanikern Carl von Linné att finna en metod, som gjorde det 

möjligt att placera alla jordens växter och djur i systematisk ordning. 

24


Det angelägna att sortera naturens skapelser medförde att Linné och 

hans samtida var böjda att se på varje enskild organism som ett ting i 

sig självt. Men med tiden blev det klart att naturens fenomen inte lät 

sig studeras åtskiljda från deras omedelbara omgivning. 

Den som lade grunden till ett sådant mer omfattande studium av samspelet 

mellan naturens åtskilda delar sägs vara den tyske vetenskapsmannen 

och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt. Redan i 

början av 1800-talet gav Humboldt sig på att beskriva de växtarter 

han påträffade i samband med de geografiska och geologiska förhållandena 

de levde i. Begreppet ekologi blev dock först namngivet som 

en självständig vetenskaplig disciplin 1866, av en annan framträdande 

tysk naturforskare, Ernst Hackel. Vid den tidpunkten var Darwins 

evolutionsteori redan utbredd och det stod ganska klart för de flesta 

att djur och växter utvecklade sig genom en anpassning till varandra 

och till de geografiska och klimatologiska förhållandena. De levande 

organismerna kunde endast förstås som delar av ett sammanhängande 

dynamiskt system. 

1875 föreslog den österrikiske geologen Eduard Suess, att 

man skulle beteckna jordens liv som en biosfär analogt med luftens 

atmosfär och jordskorpans geosfär. Men det skulle gå ännu hundra år 

innan vetenskapen var mogen att se på jorden med dess biologiska, 

geologiska och atmosfäriska aktivitet som en sammanhängande levande 

organism. Det skedde med den engelska forskaren James 

Lovelocks såkallade Gaia-teori, vilken blev allmänt känd i slutet 

av 1970-talet. Genom att namnge sin teori efter den forngrekiska 

jordgudinnan Gaia tillkännagav Lovelock en önskan om att förena 

den vetenskapliga medvetenheten med en urgammal och intuitiv 

uppfattning av jorden som en levande helhet. Begreppet ekologi 

blev efterhand också utbrett över helt andra områden i tillvaron. På 

1920-talet började man i Amerika till exempel kalla studiet av människans 

interaktion med sina sociala omgivningar för humanekologi. 

Men den mest radikala utvidgningen av begreppet kan tillskrivas 

vetenskapsmannen och tänkaren Gregory Batesons idéer om medvetandets 

ekologi (ecology of mind). Bateson tar utgångspunkt 

i cybernetiken, en vetenskap som behandlar styrningsprocesser i 

25


levande organismer, maskiner och samhällen. Cybernetiken, så som 

Bateson använder beteckningen, tycks hänvisa till det universum av 

kommunikation, interagerande signaler och överföring av information 

som skapar och förbinder självupprätthållande system av olika 

slag. Livet kan i detta perspektiv ses som ett utbyte av tecken på alla 

biologiska nivåer från celler till samhällen; ett slags polyfonisk musik 

av DNA-koder, pollenspråk, kärleksdikter och fågelsång. Bateson’s 

idéer är ofta endast antydande, men med sin holistiska användning av 

ordet ”mind” (tanke, medvetande) såsom täckandes det cybernetiska 

rummet i sin helhet, pekar han på att en ekologi i vidaste förstånd 

måste vara ett begrepp som betecknar det andliga släktskapet mellan 

allt levande. Bateson presenterade summan av sin forskning i en 

samling essäer och artiklar, vilka utkom 1972 med titeln ”Steps to an 

Ecology of Mind”. Titeln tycktes antyda att det var tal om ett slags 

djupare medvetenhetsväg. Hans senaste bok (”Där änglar är rädda 

att gå” från 1987) var också ett försök att inringa det heliga som en 

fundamental erfarenhet av människans enhet med naturen. 

Med utbredningen av miljörörelserna från början av 1970talet 

blev ordet ekologi i den allmänna offentligheten först och främst 

knutet till samhällets interaktion med den omgivande naturen. I sin 

banbrytande bok ”Ekologi, samhälle och livsstil” från 1973 introducerade 

den nu avlidne norske filosofen Arne Næss begreppet 

djupekologi som en filosofisk och politisk synpunkt. Huvudtanken 

är att människan är förpliktad att på alla sätt handla så att naturens 

mångfald bevaras och skyddas, eftersom varje livsform har ett värde i 

sig själv. Konsekvensen är att vi radikalt måste ändra vårt sätt att leva 

på för att ge jordens övriga livsformer den plats det tillkommer dem. 

Namnet Arne Næss idéer har genom åren varit bland de viktigaste 

inspirationskällorna hos den ekologiska aktivismen. 

4 

Den allmänna orons utbredning för klotets tillstånd har givit begreppet 

ekologi ett avsevärt kommersiellt värde som inte kan undgå att 

medverka till att beslöja dess betydelse. Många produkter försöker 

man numera sälja som särskilt ekologiska även om man ofta kan 

26


argumentera för att de är det rent motsatta. Till exempel har det 

japanska konglomeratet Toshiba just lanserat en världsomspännande 

reklamkampanj för deras nya aircondition-anläggning under mottot 

”Advancing the eco-evolution”. Det är möjligt att dessa apparater 

förbrukar mindre energi än deras föregångare, men det är i sig självt 

inget ekologiskt över elektrisk luftnedkylning och reklamens påstående 

om att man genom att köpa dessa artiklar visar på ett särskilt 

ekologiskt ansvar är därför direkt osant. Aircondition-kulturen är inte 

bara en av de verkligt stora bidragsgivarna till människans produktion 

av växthusgaser. Den är också ett graverande exempel på bristande 

vilja att leva i överensstämmelse med den natur som faktiskt omger 

oss. Därtill kommer att användningen av luftkonditionering har gått 

fullständigt över styr i stora delar av världen. På många platser kyler 

man så mycket att det är nödvändigt att bära varm tröja inomhus. Man 

kyler onödigt stora luftvolymer och ofta rum som är helt oisolerade 

och otäta, med en enorm kylförlust som följd. Dessutom har man 

under lång tid i de tropiska och subtropiska delarna av världen byggt 

hus som är dåligt ägnade för de rådande klimatförhållandena och 

därför endast kan användas med tillgång till konstgjord luftkylning. 

Om man skulle förena de två fenomenen luftkonditionering 

och ekologi, skulle det nödvändigtvis föra till att man försökte få 

ner användningen av dessa apparater till ett absolut minimum och 

i övrigt strävade efter att inrätta byggnadskulturen och livsrytmen 

efter de givna klimatförhållandena ( det är i det sammanhanget värt 

att minnas att människan har levt i tropikerna i årtusenden och 

här byggt de mest imponerande civilisationer helt utan tillgång till 

elektrisk luftnedkylning). En luftkonditioneringsanläggning kan inte 

i sig själv vara ekologisk, lika lite som någon annan människoskapad 

produkt. Begreppet ekologi får endast mening om ordet används för 

att beteckna det sammanhang som varje enskilt föremål ingår i. Det 

är därför också vilseledande när vi kallar en viss kategori av matvaror 

för ekologiska. Ett äpple som är influget från Argentina till Skandinavien 

utgör till exempel en samlad ekologisk belastning, oavsett 

hur biologiskt hänsynsfull fruktodlaren varit. På de flesta platser i 

världen blir denna form av produkter också märkta som antingen 

organiskt – eller biologiskt – odlade. En jordbruksdrift kan emellertid 

27


i sin helhet mycket väl betecknas som ekologisk om den genom hela 

sin produktion strävar efter att berika de ekologiska system som den 

är en del av. Till exempel genom att ge plats för ett varierat växt- och 

djurliv och samtidigt stärka den sociala och ekonomiska aktiviteten i 

lokalsamhället. 

5 

Produktionen av matvaror behandlas närmare i ett senare kapitel. Här 

skall jag bara framhålla ett väsentligt förhållande kring upprinnelsen 

till det vi idag förstår som ekologisk jordbruk. Odlingen av grönsaker, 

frukt och säd utan användning av konstgödning och besprutningar 

började långsamt breda ut sig med den gryende miljömedvetenheten 

på 70-talet, men både kulturellt och i praktiken står denna form för 

jordbruk på skuldrorna av Rudolf Steiners idéer om biodynamik från 

början av 1920-talet. Rudolf Steiner utvecklade sina tankar om biodynamiken 

långt innan de ödeläggande ekologiska konsekvenserna av 

det industriella jordbruket blev synliga eller möjliga att förutse. Biodynamiken 

är en filosofisk idé baserad på rena metafysiska övertygelser 

om förbindelsen mellan jorden och de formskapande krafterna i 

kosmos. När efterfrågan efter alternativ till de industriellt producerade 

jordbruksvarorna växte i början av 70-talet, var biodynamikerna 

emellertid de enda som kunde leverera produkter som var garanterat 

fria från kemiska giftämnen och dessutom odlade med omsorg för 

naturen som helhet. Biodynamikerna, som hitintills uppfattats som 

excentriska avvikare, blev nu de som alla skulle lära sig av. 

Det vi kallar för ekologiskt jordbruk rymmer således i sitt ursprung 

två helt olika motiverande idéer. Dels den objektiva iakttagelsen av de 

ekologiska ödeläggelserna och den försämring av produkterna som 

industrialiseringen av jordbruket hade medfört. Dels en subjektiv 

längtan efter att återskapa en överensstämmelse mellan människan 

och naturen. Det ekologiska jordbruket har med andra ord långt ifrån 

uppstått som ett entydigt rationellt fenomen. De ekologiska valen både 

hos producenten och konsumenten var då kanske ändå uppbyggda av 

argument runt hälsa, kvalitet och naturens allmänna välbefinnande. 

28


Men den drivande kraften i den ekologiska rörelsen var från början 

ett sökande efter skönhet och sanning i tillvaron. Utgångspunkten är 

intuitiv. Något känns mer riktigt än annat, därför är det ekologiska 

valet när det kommer till kritan av estetisk karaktär. 

6 

Vad är då estetik? Begreppet används i dagligt tal om sinnligt behag 

till exempel i förbindelse med konst eller mode, men det har också 

en djupare betydelse. Ordet estetik hänvisar i sin grundform till den 

medvetenhet människan kan uppnå genom sinnena. Det estetiska 

är alltså inte bara ett ytligt behag, utan också behaget av det som 

ligger under ytan, om tingens sammanhang och funktion (se kap. 

10 och 11). Vi lever emellertid i en epok där världen är splittrad i 

osammanhängande enskilda delar. Det är en fragmentering som har 

pågått under en mycket lång tid. Vetenskapen har systematiskt skilt 

naturen åt för att förstå hur de enskilda delarna verkar tillsammans. 

Teknologin har skiljt arbetet åt i ständigt mindre enskilda funktioner 

för att skapa en mer effektiv produktion. Vårt samhälle och kultur 

har delats upp i isolerade institutioner. Ekonomin gör att mänskliga 

mellanhavanden av alla möjliga slag blir gjorda till handelsvaror. Den 

enskildas liv är dessutom uppdelat i parceller av arbete, semesterresor, 

sport, familj och vänner. Vart och ett av dessa livsområden har karaktär 

av föremål som befinner sig sida vid sida utan någon inbördes 

förbindelse. Till och med själva människan har vi börjat se på som ett 

ting. Marknaden har gjort den enskilda individen till en ekonomisk 

enhet vars värde först och främst bestäms av dess funktion som produktiv 

kraft i samhällsmaskineriet. (Den ungerska tänkaren György 

Lukàcs skapade redan uppmärksamhet över detta fenomen i sin essä 

om tingliggörandet av människan, 1923.) Men världen består inte av 

åtskilda ting: den är en ström av rörelse där allt hänger samman med 

allt annat och det är i detta universella sammanhang som skönheten 

har sin upprinnelse. 

Konsumtionssamhället avlöste föregående tiders kulturella 

och sociala gemenskaper. Men trots den uppenbara individualismen, 

lever vi idag i en värld befolkad av ständigt mer identiska massmän- 

29


niskor. Som konsumenter lever vi i stigande grad isolerade var för 

sig utan annat val än att fylla våra egna privata begär, men på grund 

av att vi är hänvisade till samma massmarknad har konformiteten 

aldrig varit större än idag. Vi strävar efter att uppnå samma saker 

och samma upplevelser. Livet har på ett sätt blivit till ett rum som 

vi möblerar med döda ting i hopp om att det kommer att likna de 

förebilder som reklam och media presenterar för oss. Vi förväxlar 

tingen med tillstånden. Istället för att vara önskar vi att ha. Den tyskamerikanske 

psykoanalytikern Erich Fromm påpekar detta i sin bok 

från 1976 som just har titeln ”Att ha eller att vara”. Det råder inget 

tvivel om att det finns en förbindelse mellan tingliggörandet av livet 

och den materialism som präglar vår civilisation. Immateriella kvaliteter 

som medvetenhet och utveckling av personlighet, kärlek och ande 

betraktades en gång som eviga och upphöjda. Men idag förefaller de 

overkliga och irrelevanta i förhållande till de konkreta möjligheterna 

för konsumtion här och nu. 

Genom att se på världen som åtskilda delar och skönhet som 

en avgränsad och oförpliktande egenskap hos det enskilda föremålet, 

har vi skapat en farlig abstraktion. Ett särskilt tydligt exempel på 

denna fragmenterade världssyn finns i reklamen för bilar. Här är bilen 

aldrig avbildad i de trafiksituationer som är dess oundvikliga öde. I 

reklamen framställs bilen som ett överjordiskt skinande objekt. Den 

är alltid ensam, ofta i ett orört natursceneri, så långt från de överfyllda 

motorvägarnas verklighet som det över huvud taget är möjligt, men 

bilen, motorvägen och naturförstöringen är oåtskiljaktiga fenomen 

och det är vår bristande förmåga att se och känna detta sammanhang, 

som hindrar oss att uppfatta hur fulheten och förstöringen breder 

ut sig runt omkring oss (se kap. 4). Vår olycka är att vi har skapat 

en estetisk ordning, där skönheten kan existera endast som lösrivna 

småstycken, avskurna från livets organiska helhet. 

7 

Vetenskapen har två sidor. Där är den teknologiska, som splittrar världen 

i atomer för att manipulera den kemiskt, mekaniskt, elektroniskt 

30


och biologiskt. Men där är också vetenskapen som en medvetenhetsdisciplin 

vilken pekar direkt mot alla tings oåtskilda sammanhang. Till 

exempel tycks det nu vara en insikt att universum i dess minsta partikelnivå 

karaktäriseras av det som i fysiken kallas non-lokalitet, det vill 

säga att det djupast in i stoffet inte finns varken avstånd eller tid. Vi 

är med andra ord på ett helt oförklarligt sätt i omedelbar förbindelse 

med allt i universum. Detta fundamentala sammanhang fortsätter upp 

igenom de fysiska strukturerna hela vägen till de levande organismernas 

interaktion och avhängighet av varandra, samt av de omgivande 

geografiska och klimatmässiga förhållandena. Vetenskapen visar oss 

hur världen utvecklar sig från det minsta till det största likt en matematisk 

musik av mönster på mönster. De dynamiska och komplexa 

systemen som ekologin ägnar sig åt existerar på alla nivåer av tillvaron, 

från bakteriekulturer till jordbrukssamhällen och det är samma typer 

av strukturella förhållanden som går igen. En välfungerande ekologi 

karaktäriseras alltid av mångfald, informationsrikedom och stabilitet 

oavsett det är i biologin, kulturen, det sociala livet eller idévärlden. 

Det ekologiska perspektivet förbinder delen med helheten och 

människan med naturen i vidaste bemärkelse. Ekologin är en väg till 

förståelse av hur vi kan leva som vackrast och mest fruktbart med 

vår omgivning, men den är också en upplagd grund för en världsåskådning 

som kan förena vetenskap, religion och konst i ett samlat 

kulturellt fält. Ekologin öppnar för ett möjligt möte mellan (1) vetenskapens 

analytiska förståelse av naturen som logiska sammanhang 

+ (2) religionens upplevelse av naturen som en helig och besjälad enhet 

+ (3) konstens intuitiva resonans med universums formskapande 

krafter. Denna förening mellan vetenskap, religion och konst ligger 

implicit i den ekologiska estetiken. Begreppet används här som en 

universell och transcendent estetisk ordning där det vackra, det goda 

och det sanna i slutänden är ett och samma fenomen. Den ekologiska 

estetiken tar utgångspunkt i människans konkreta interaktion med 

hennes omgivning men skapar samtidigt ett estetiskt kontinuum som 

omfattar hela vår existens. 

Människans sätt att handla på är bestämt av hur vi ser på 

världen och oss själva. Den ekologiska estetiken representerar ett 

31


försök att skissa en sådan konstruktivt förändrad världssyn. Det centrala 

elementet är strävan att se och förstå det som förbinder världens 

åtskilda delar. Vi ska finna skönheten i tingens sammanhang men 

det kräver att vi först tränar vår uppmärksamhet och börjar tänka 

över vad vi ser runt omkring oss. Vi skall göra klart för oss inte bara 

vad vi tycker är vackert utan varför vi tycker det. Liksom vi måste 

försöka förstå varifrån fulheten kommer. Vi måste systematiskt träna 

vår känslighet för att se bakom ytan och observera mellanrum och 

övergångar. Vi måste undersöka hur de ting som omger oss har blivit 

till och vart de sedan tar vägen, men framför allt skall vi titta efter 

den mening som förbinder tingen med varandra. För enbart genom 

att följa det som ger mening kan vi finna fram till det som på samma 

gång är vackert, gott och sant. Meningen fortsätter som en obruten 

rörelse från svarta vinbärets sötma och koltrastens sång till höstens 

doftande glöd och dödens sorgesamma avsked. Meningen ger sig till 

känna överallt i en gåtfull växelverkan mellan helheten och de åtskilda 

delarna och den kan upplevas, ses, kännas, luktas och smakas. 

Som det kommer att framgå av de följande kapitlen är den ekologiska 

estetiken en idé med omfattande politiska, sociala, ekonomiska och 

kulturella konsekvenser. Men egentligen är målet endast att befria 

skönheten genom att bringa vår civilisation i överensstämmelse med 

den övriga biosfären på vår planet. Det är min uppfattning att vi genom 

att vända naturen ryggen och utan förbehåll hänge oss till teknologi, 

marknad och konsumtion har låtit fulheten breda ut sig obehindrat i 

världen. Vi har mist orienteringen och glömt både vem och var vi är. 

Människan har en särskild placering bland de levande väsendena på 

jorden. Den biologiska evolutionen har givit oss förmågan att tänka 

och känna medkänsla. Det är i människan som universum vaknar upp 

och börjar se sig självt. Vi har gjort oss till ansvariga medverkande i 

skapelseverket. Därför skall vi söka skönheten och sanningen i allt 

vad vi gör. 

32

3. ANIMALISK PRODUKTION 

3 

Animalisk produktion 

1 

är DeN koNgelige VeteriNær- og laNDbohøjskole (Kungliga 

Nveterinär- 

och jordbrukshögskolan) år 1948 gav ut den andra 

upplagan av Johannes Jespersens standardverk om hönsavel och 

hönshållning var Danmark ännu en nation dominerad av lantbruk. 

Näringen sysselsatte ca 400 000 människor eller knappt 10 gånger 

dagens antal. Det fanns ca 200 000 gårdar eller nästan 5 gånger fler 

än nu. Jordbruket på den genomsnittliga gården 1948 drevs i princip 

så som man gjort i århundraden, med blandad djurhållning och 

produktion av en rad olika grödor i ett roterande skifte av grödor. 

Djurens foder producerades i stor utsträckning av bonden själv eller 

i det lokala omlandet. En typisk gård hade 15 kor, 10 grisar till 

uppfödning och kanske en hönshållning med 100 värpande höns och 

50 slaktkycklingar. 

Produktionen av ägg och slaktkycklingar var redan på den tiden uppdelad 

i specialiteter. Några ägnade sig åt det egentliga avelsarbetet, 

andra producerade nykläckta kycklingar för vidareförsäljning och 

andra åter höll höns för äggläggning och uppfodrade tuppkycklingar 

till slakt. Över hela landet fanns det vid denna tidpunkt 50 egentliga 

avelscentra som arbetade med förädlingen av 13 olika hönsraser, var 

och en med sina särskilda kvaliteter. Det var således enbart i Danmark 

ett rikt och varierat genetiskt material i hönsbestånden. Djuren 

avlades för att vara både hårdföra och sociala. De skulle kunna klara 

sig i alla slags väder och det i stora flockar. 

33


Från de detaljerade anvisningarna i Johannes Jespersens bok kan 

man se att hönsgården 1948 var en plats som sagoberättaren H.C. 

Andersen med lätthet kunde ha känt igen. Hönsen hade rikligt 

med utomhusplats och i hönshuset fanns det reden för var fjärde 

höna. Äggen insamlades med handkraft helst tre gånger om dagen i 

korgar med halm i botten. De tuppkycklingar som var överflödiga i 

äggproduktionen levde fritt, till exempel på en inhägnad stubbmark 

där de tillbringade natten i små flyttbara hus. Med metoder av detta 

slag producerade det danska jordbruket så många ägg och så många 

slaktkycklingar att det mesta kunde gå till export. 

2 

Blott tio år senare kom de första egentliga industrialiserade anläggningarna 

för produktion av ägg och slaktkycklingar till landet. De 

äggläggande hönsen blev inspärrade i små burar av metalltråd där 

de inte ens kunde vända sig. I den ena änden fanns en foderautomat 

och i den andra ett uppsamlingsband som automatiskt transporterade 

bort äggen. Besättningarna växte nu till flera tusen i specialiserade 

produktionsbyggnader. Priset på ägg sjönk med åren, men det var 

inget mot den utveckling som skulle komma inom produktionen av 

slaktkycklingar. I Johannes Pedersens bok från 1948 ges inte mycket 

plats för det författaren kallar kycklingar till uppfödning. Han omtalar 

dessa kycklingar som en säsongsvara som ska betraktas som en biinkomst 

till äggproduktionen och han anser att de olika hönsraserna 

är alla lika goda till detta. Det mest förbluffande är emellertid att 

han räknar med en uppfödningstid för varje kyckling på mellan 4 

och 6 månader, allt efter önskad slutvikt. När den industrialiserade 

animalieproduktionen började ta form under 1960-talet var det precis 

denna långa uppfödningstid som de rationella jordbruksteknikerna 

riktade sin uppmärksamhet mot. Var och en kunde se att kycklingarnas 

fria liv på stubbåkern var slöseri med pengar. Därför började man 

systematiskt avla fram en extremt snabbväxande kycklingtyp som 

man sedan gav sig till att utfodra dygnet runt. Genom att fullständigt 

se bort från kycklingens välmående, lyckades det till sist att reducera 

tiden som detta djur var under uppfödning till endast 5 veckor. På det 

34


sättet lades grunden till en hittills osedd massproduktion av kött. 

Från att ha varit en relativ sällsynt mat för vanliga människor, 

blev kycklingköttet under loppet av 1970-talet det billigaste animaliska 

födoämnet över huvud taget. Förutsättningarna var inte blott 

endimensionell selektiv avel och de intensiva utfodringsmetoderna, 

utan också en ständigt allt mer extremt centraliserad produktion. Idag 

är hönsaveln för länge sedan försvunnen från Danmark. Det är på 

världsplanet endast 3 företag som står för denna avel och i praktiken 

är det bara två hönsarter kvar i den kommersiella produktionen: en 

till äggläggning och en till slakt. Själva produktionen tas i stigande 

grad omhand av globala gigantverksamheter som till exempel thailändska 

CPF, världens största producent av slaktkycklingar. Enbart 

en av detta företags högteknologiska kycklingfabriker producerar ca 

4 miljoner kycklingar om året. På företagets centrala slakteri slaktar 

och förbereder 20 000 arbetare dagligen upp till 700 000 kycklingar. 

Företaget exporterar stort sett hela sin produktion. Det är bland 

annat huvudleverantör till Kentucky Fried Chicken och framställer 

dessutom en rad färdigrätter som säljs under många olika märken i 

supermarknader över hela världen. När Johannes Pedersens bok om 

hönsavel och hönshållning kom ut 1948 var de danska hönsgårdarna 

ofta bondhustruns eget lilla företag både vad gällde intäkter och ansvar. 

Produktionen var en del av en social, ekonomisk och biologisk 

ekologi som gav näring till livet i det lokala samhället. På samma sätt 

var djuren ännu en del av gårdens hushållning, och de var inte fler 

än att man kände deras väsen, gav dem namn och talade om deras 

individuella egenheter. 

3 

Industrialiseringen av jordbruket har skett med ofattbar hastighet och 

konsekvenserna har i det stora hela varit bedrövliga. Om man rör sig 

runt i det danska jordbrukslandskapet kan man se hur största delen 

av alla bruksvägar och lähägn försvunnit på blott ett par årtionden. 

Istället domineras nu landskapet av jättestora, monotona, industriellt 

drivna marker. Det är en intensiv och brutal form av jordbruk som 

inte bara kräver användning av enorma jordbruksmaskiner och en 

35


konstant tillförsel av konstgödning och gifter för att förränta sig, men 

dessutom efterlämnar mycket litet kvar på plats till fåglar, insekter, 

smådjur och vilda växter. Därför kallas denna sorts monokulturella 

landskap för biologisk öknar. Alla som följt jordbrukslandskapets 

utveckling kan se den estetiska utarmningen. Förlusten av biologisk 

mångfald är iögonfallande men det är inte bara ett fenomen synligt 

på ytan. Det kan följas hela vägen ned genom de biologiska systemen 

ända till det genetiska materialet. 

Till nyligen fanns det i världen otaliga varianter av de kända sädesslagen, 

grönsakerna och frukterna men detta antal reduceras numera 

med stor hastighet. Liksom hönsaveln har också växtförädlingen 

idag koncentrerats hos allt färre globala företag och de ekonomiska 

mekanismerna arbetar på i alla led mot standardisering och massproduktion. 

Möjligheten att patentera genmanipulerade växtsorter 

bidrar i hög grad till denna utveckling (se kap. 13). Det vi förlorar 

är inte bara variationen i smak och utseende: de gamla sorterna var 

förädlade under långa tidsrymder och deras egenskaper reflekterade 

den omätbara mångfacetterade olikhet av villkor och omständigheter 

som de kommit till i. De var till exempel anpassade efter specifika 

klimat, var tåliga och hade god resistens mot sjukdomar. Hela denna 

mängd genetisk information och visdom håller vi nu på att sätta 

ur spel på mycket kort tid. Mycket är allaredan försvunnet. De nya 

sorterna ger större skördeutbyte, men deras motståndskraft är låg 

och de är avhängiga kemiska hjälpmedel för att klara tillvaron. Det är 

möjligen en god affär här och där, men omkostnaderna på lång sikt 

kan bli mycket stora. I massproduktionen av höns och svin är det till 

exempel nödvändigt att tillsätta antibiotika som en del av fodret för 

att hålla djuren sjukdomsfria. Den groteska konsekvensen är att vi för 

att skaffa massor av billigt kött (som vi varken behöver eller mår bra 

av), målinriktat accelererar utvecklingen av antibiotikaresistenta bakteriestammar 

och därmed helt medvetet underminerar verkningarna 

hos det för människan kanske allra viktigaste medlet för att behandla 

sjukdomar. 

36


4 

Det industriella jordbrukets fulhet koncentreras på alla sätt i den animaliska 

produktionen. En FAO-rapport från 1997 (”Lifestocks’ Long 

Shadow”) utnämner produktionen av kött, ägg och mjölkprodukter 

som en av de största enskilda orsakerna till flera av våra väsentliga 

miljöproblem såsom jorderosion, luftförorening, vattenförorening, 

vattenbrist, förlust av biodiversitet och inte minst den globala uppvärmningen 

(i synnerhet i form av de samlade utsläppen av växthusgasen 

metan från djurens matsmältningssystem). 

En särskilt tragisk konsekvens av den industriella animaliska 

massproduktionen är den tilltagande ödeläggelsen av regnskogarna i 

Syd- och Mellanamerika. Regnskogarna är ett av klotets äldsta, högst 

utvecklade och mest mångfaldiga ekologiska system (se kap. 7) och 

de spelar förmodligen en viktig roll för livet på jorden som helhet. 

Inte desto mindre har det under de senaste trettio åren avverkats i 

ett skräckinjagande tempo. Huvudorsaken till denna ödeläggelse var i 

början att stora brasilianska konsortier fick lov att fritt röja områden 

i Amazonas till betesmarker för köttdjur, men idag skövlas regnskogen 

först och främst för att odla sojabönor i jätteskala. Denna gröda 

används sedan över hela jorden som kraftfoder i allt från thailändska 

hönsfabriker till den stora danska svinindustrin. Massproduktionen 

av kött är således en global maskin som transporterar sojaprotein 

från till exempel Brasilien till Danmark, där fodret stoppas i grisar 

som därefter transporteras halvvägs den andra vägen runt jorden till 

exempel till Japan. 

De förgörande effekterna av den animaliska produktionen växer 

snabbt eftersom produktionsapparatens effekt är självförstärkande. 

Ju billigare de animaliska produkterna har blivit, desto mer har efterfrågan 

ökat. Prisfallet har dessutom skett samtidigt med den omfattande 

global kulturell standardiseringsprocess som följer med den 

teknologiska civilisationens utbredning och den generella tillväxten 

hos världsekonomin. I Asien och Afrika där intaget av animaliska 

produkter traditionellt utgjort en mycket liten del av kosten stiger 

denna andel numera dramatiskt, inte minst på grund av intensiv 

37


marknadsföring och effektiv distribution. Denna ändring av dieten 

medför nödvändigtvis en våldsamt ökande press på klotets ekologiska 

system. Produktionen av animaliska proteiner kräver tio gånger 

så mycket land per enhet som produktionen av växtprotein och den 

kräver 200 gånger mer vatten. Därutöver används minst tio gånger 

mer energi vid efterbehandlingen av kött i samband med transport, 

slakt och nedkylning. FAOs beräkningar visar att 70 % av allt jordbruksland 

redan är beslagtaget av animalisk produktion och att detta 

utgör ca 30 % av den samlade jordytan. Organisationens prognoser 

visar dessutom att vi kan förvänta oss en dubbling av konsumtionen 

av animaliska produkter före 2050 om utvecklingen fortsätter oförändrad. 

Vi håller helt enkelt på att äta ihjäl biosfären. 

(2008 har det skett en markant prisökning av matvarupriserna på 

världsmarknaden. Beräkningar från Världsbanken visar, att prisstigningen 

först och främst skylls på att produktionen av biobränslen 

lägger beslag på allt större landområden. Detta nya scenario ändrar 

troligtvis inte på de överordnande tendenserna så som de beskrivits 

här, även om de naturligtvis betyder en ökad belastning på planetens 

ekologiska system och att villkoren för världens miljarder fattiga blir 

ytterligare förvärrade.) 

5 

Vid sidan av den ödeläggande inverkan på ekologin har industrialiseringen 

av matvaruproduktionen dessutom oöverskådliga konsekvenser 

för lokalsamhällena överallt i tredje världen. I Danmark upplevde 

vi redan på 1970-talet hur jordbrukssamhället i realiteten försvann 

framför ögonen på oss, men det var en utveckling som hade pågått sedan 

mekaniseringen av jordbruksdriften började i slutet av 1800-talet. 

Avvecklingen av by efter by som levande och självständiga samhällen 

var säkert en trist syn men ingen chock. Så är det till exempel inte i 

Thailand. Här utnyttjade matvarugiganten CPF sin dominerande position 

för att få fler än 600 000 små kycklingproducenter stängda på 

kort tid i samband med utbrottet av fågelinfluensa 2004. Sammanlagt 

har fler än 1,5 miljoner lantbruk lagts ned i Thailand under de senaste 

38


åren. Huvuddelen var små familjejordbruk som hade upprätthållt en 

levande och rik kultur genom hundratals år. De var i relativt god 

överensstämmelse med den omgivande ekologin och producerade 

en stor variation av delikata matvaror i ett sammansatt, komplext 

jordbrukslandskap. Människor, vattenbufflar, grisar och höns trivdes 

bland varandra, men de skapade aldrig något särskilt överskott och 

därför blev dessa människors urgamla livsform utrotad helt i ett slag. 

Överallt där det industriella jordbruket tränger fram följer den multinationella 

agrobusiness efter och de små jordbruken hamnar lätt 

i situationer där de nödgas sälja sin jord. Många miljoner bönder i 

fattiga delar av världen mister numera levebröd, hem och identitet på 

detta sätt. De flesta av dem har inget annat val än att flytta mot städernas 

slumområden för att erbjuda sig som underbetald arbetskraft. 

I Indien har denna utveckling fört till en enorm våg av självmord 

bland bönder i hela landet. 2003 uppgick de till 17 000. 

6 

I absolut centrum för fulheten i vår matvaruproduktion är emellertid 

produktionsdjurens förfärliga och fortsatta historia av lidande. Otaliga 

miljarder djur, kanske 20 % av den samlade animaliska biomassan 

på jorden, tillbringar sina korta liv i produktionssystem som inte har 

annat syfte än att pressa djurets biologi till det yttersta. Inget slaktdjur 

utsätts för värre lidanden än kycklingen och ingen produceras i större 

mängder. Enbart i EU är det 4 miljarder om året. Detta djurs liv är 

en enda lång mardröm. Den börjar med att de små nykläckta kycklingarna 

i en kontinuerlig ström hamnar direkt från äggen ut på ett 

transportband där de hänsynslöst knuffas runt, sorteras och packas 

eller, om de inte kan användas, hälls ut i stora avfallskvarnar. Från 

kläckeriet fraktas kycklingarna till de industriella uppfödningsanläggningarna, 

där de stuvas samman upp till 30-40 000 åt gången i stora 

elektriskt upplysta hallar. Endast 35 dagar tar det för kycklingen att 

uppnå slaktvikt. Djuret är så att säga en proteinbomb som exploderar 

inifrån. Orsaken är en endimensionellt selektiv avel, intensiv utfodring 

och det faktum att hallarna är upplysta större delen av dygnet, så att 

kycklingarna kan äta hela tiden. Det är emellertid bara deras muskler 

39


som växer i detta uppskruvade tempo. Skelett, ben, hjärta och lungor 

kan inte hänga med. 

Ett flertal av kycklingarna lider av smärtsamma, förkrympta ben. De 

som har det värst kan inte gå utan får släpa sig fram till foder och 

vatten. En del av fåglarna dör av hunger och törst. Många dör för att 

hjärtat och andra inre organ fatalt överbelastas av kroppens ohämmade 

växande. Efterhand som kycklingarna växer blir utrymmet för 

dem i hallarna mindre och mindre och till sist kan djuren knappt röra 

sig. Men de kan inte heller vila sig, för de störs konstant av andra 

kycklingar som knuffar till dem eller faller över dem. Det strö de sitter 

i blir fuktigt och skräpigt och alltmer ammoniakhaltigt av djurens 

avföring. Ammoniaken medför smärtfulla bröstutslag och bölder 

på fötter och ben, vilka skapar infektioner som sprids med blodet 

och förorsakar ledinfektioner. Så lever kycklingarna i ett obegripligt 

smärtfullt helvete i 35 dagar till dess hallens portar öppnar sig och 

infångarna börjar sitt arbete. 

Under den manuella infångningen skadas en stor del av 

kycklingarnas vingar, ben och höftleder. De packas tätt i plastsäckar 

och fraktas 5-7 000 åt gången. Tusentals kycklingar dör på vägen till 

slakteriet och det som överlever plågas våldsamt av rädsla och stress 

då denna sista, ofta långa resa är obeskrivligt obehaglig. Djuren är tätt 

sammanstuvade i fullkomligt mörker. Temperaturerna kan vara helt 

extrema, skakningar, start- och stopprörelser, smärtor i de i förväg inflammerade 

och sjuka lederna. De svälter och törstar och är omgivna 

av höga okända ljud. När de omsider kommer till slakteriet slutar 

kycklingarna sina miserabla liv hängande i ett transportband med 

huvudet nedåt. Benen är delvis mosade av de metallklämmor som de 

fastgjorts med. Också denna process är smärtfull. Skräckslagna och 

invalidiserade förs de mot ett elektriskt vattenbad som har till uppgift 

att bedöva djuren. Därefter kommer de automatiska knivbladen och 

skär halsen av dem. Moderna slakterier kan slakta 10 000 kycklingar 

i timmen. Med en sådan hastighet är felprocenten stor och en del 

av kycklingarna blir varken bedövade eller ordentligt ihjälslagna. De 

förblöder endast långsamt. 

40


7 

Husdjuren har troskyldigt följt människan sedan äldsta tider. De har 

givit oss sina liv och sitt arbete. I gengäld sörjde jordbruket för att de 

fick möjlighet att få många av deras viktigaste behov tillfredsställda. 

Det har självfallet alltid funnits exempel på djur som blivit vanvårdade, 

men jordbrukets metoder var av praktiska orsaker utformade 

kring djurens naturliga leverne. Höns och kycklingar gick relativt fritt 

omkring och stängdes endast in om natten. Svinen hade öppna ytor 

där de kunde rota i jorden och stior där suggorna hade plats att ge 

smågrisarna di i lugn och ro. Mjölkkorna hade tid och ro på markerna 

att hänge sig åt sina idisslarliv. I det ögonblick teknologin gjorde det 

möjligt, valde vi emellertid att bortse från att våra husdjur av naturen 

är sociala och livfulla individer som kan känna glädje, smärta, längtan 

och förväntning. I stället kategoriserade vi dem som biologiska 

produktionsenheter och tvingade deras organismer att hålla steg med 

våra krav på konstant produktiv och ekonomisk tillväxt. 

Djuren lider i alla delar av den industriella animaliska produktionen. 

Tänk på suggan som är ett intelligent, nyfiket väsen med ett högt 

utvecklat sinne för vård av ungarna och komplext socialt beteende. 

Idag håller vi henne fastspänd hela hennes liv som om hon inte var 

annat än en matmaskin. De mest produktiva suggorna föder upp till 

30 kultingar om året. Det blir 25 miljoner på årsbasis bara i Danmark. 

Suggorna slits ut på kort tid och ca 30 % har till exempel blödande 

magsår. Var fjärde dansk sugga var 2006 så förstörd att den avlivades 

i stallet och togs ut som en så kallad vrakgris. Också de annars så 

flegmatiska mjölkkorna måste leva ett hektiskt och slitsamt liv i de 

stora helautomatiserade ladugårdarna. På bara två årtionden har den 

redan tidigare, högproduktiva mjölkkons avkastning fördubblats och 

många dukar nu under av stress och dör i ladugårdarna (32 000 i 

Danmark 2006). Det industriella jordbruket har inget intresse av djurens 

välmående utöver den punkt där det påverkar förhållandet mellan 

intäkter och omkostnader. Det har visserligen skett begränsade 

förbättringar av produktionsdjurens villkor genom åren, eftersom 

offentligheten med jämna mellanrum har krävt uppstramningar av 

41


lagarna om djurens välfärd, men industriell massproduktion är under 

alla omständigheter oförenlig med något som ens påminner om ett 

gott liv för våra husdjur. Vi producerar smärta i ofattbar utsträckning 

– och när det kommer till kritan är de flesta likgiltiga. Denna extrema 

ringaktning för våra medskapelser avslöjar en kollektiv brist på förmåga 

till inkännande i omgivningarnas tillstånd, karaktäristisk för den 

teknologiska civilisationen. 

Den ekologiska estetiken måste emellertid ta utgångspunkt 

i det faktum att vi är köttätare. Intag av animaliska proteiner i en eller 

annan mängd har varit en del av vår näring sedan tidernas morgon. 

Det är kanske till och med just ansvaret för husdjurens välfärd och i 

samspelet mellan en given djurhållning och de omgivande ekologiska 

systemen som vi kan finna den mest kraftfulla utgångspunkten för en 

ekologisk estetisk praxis. 

8 

Låt oss börja med att föreställa oss en liten gul kyckling som precis 

tumlat ut ur sitt ägg. Som varje annan punkt i universum är denna lilla 

fågelunge ett absolut centrum, i teorin förbundet med vart och ett av 

universums oändliga mängd punkter. Det har därför en potentiellt 

vidsträckt betydelse vad som sker med kycklingen i dess vidare liv. 

Låt oss därnäst föreställa oss att kycklingen växer upp hos en idealistisk 

och ekologiskt medveten jordbrukare med känsla för djurens 

välmående (och sådana finns faktiskt). Som utgångspunkt är det lilla 

djuret nu centrum i ett lustfyllt och förpliktande mönster av hänsyn 

och omtanke, vilket har möjlighet att sprida sig åt alla håll i världen. 

Den ekologiska bonden tycker om att ha med kycklingar att göra 

och intresserar sig för deras välmående. Han eller hon ser på dem 

som en medskapelse; ja som väsen man bör bemöta med särskild 

respekt och tacksamhet eftersom de ger sitt liv till gagn och glädje 

för människan. Därför får kycklingen lov att växa långsamt och lugnt 

i sin biologis naturliga tempo. Den får den sömn den behöver och 

den mat den kan äta. Den får rikligt med plats där den kan röra sin 

kropp, både inomhus där det finns värme, strö och pinnar att sitta 

på och utomhus där den kan leta efter insekter i gräset, finna lä och 

42


skugga under buskar och träd. Kanske är träden dessutom en del av 

en liten ekologisk fruktplantage som kycklingarna med sin ivriga jakt 

på insekter och larver bidrar till att hålla någorlunda fri från skadedjur. 

När kycklingen efter minst 3 månaders uppväxt skall avlivas sker 

det under förhållanden som är så lite stressande som det över huvud 

taget är möjligt, både under transporten och vid själva slakten. 

All denna hänsyn gör att kycklingen i det ekologiska jordbruket 

blir ett tyngdfält som omgivningarna nödvändigtvis måste 

forma sig runt. Kycklingen är som alla andra biologiska system oändligt 

komplex i sin uppbyggnad och sitt väsen. Ju mer vi lär känna 

den, desto mer elegant kan därför de omgivningar vi skapar för den 

bli, både till funktion och uttryck. Man kan kanske säga att detta 

annars inte särkilt tänkande djur, blott med sitt sätt att vara på kan 

bli en läromästare i landskapsvård och i den poetiska inredningen av 

produktionsanläggningar. Strävan att få fram kycklingar som passar 

i det ekologiska jordbruket kommer dessutom att medföra förnyad 

variation i aveln, så att djuret kan klara sig under många olika omständigheter 

och väderlek och få ett starkt immunförsvar. Kycklingen 

i det ekologiska jordbruket blir på det sättet ett centrum i ett nätverk 

av små och stora beslut som vart och ett har till syfte att främja livets 

artrikedom och som försöker att belasta de ekologiska systemen så 

lite som möjligt, ja helst bidra till deras friskhet. 

För att jordbruket skall kunna förstås som ekologiskt måste det i 

slutänden involvera alla aspekter av produktionen och alltså inte bara 

följandet av vissa jordbrukstekniska minimikrav. Kycklingens foder 

skall självklart odlas med metoder som ger plats för vilda växter, till 

insekter, fåglar, grodor och däggdjur, lähägn och vattenhål, men det 

ekologiska valet måste därutöver omfatta allt från underleverantörer 

av material och maskiner till de verksamheter som senare förarbetar 

varorna och till organiseringen av detaljhandeln. Det betyder med 

andra ord att den ekologiska produktionen inte kan undgå att få ett 

djupgående inflytande på sin omgivning. Den kommer att stärka lokalsamhället, 

både eftersom den är arbetsintensiv och för att avstånd, 

transporter och energiförbrukning är viktiga ekologiska parametrar. 

Den kommer dessutom att främja en artrikedom av verksamheter, 

43


eftersom den ekologiska produktionen ägnar sig bäst för små och 

överskådliga enheter. Man kan förmodligen också förutse att denna 

form av produktion kommer att öka mängden av gemenskap och 

tillit i samhället, eftersom konsumtionen av ekologiskt producerade 

varor i hög grad baseras på tillit och på känslan av en gemenskap som 

en högre etisk idé. 

9 

Möjligen har en kyckling som vuxit upp i ett ekologiskt jordbruk mätbara 

kvaliteter som kan rättfärdiga det starkt förhöjda priset. Kanske 

smakar köttet verkligen mer. Kanske är det mer hälsosamt. Kanske 

kommer det ekologiska jordbruket på lång sikt att medföra en stor 

samhällsekonomisk vinst, eftersom det medverkar till att bevara den 

natur som är grunden för våra liv. Men den ekologiska kycklingens 

verkliga styrka består i att den är ett estetiskt och ett symboliskt objekt. 

De allra flesta människor är tillfreds med smaken och näringsvärdet 

hos den industriellt framställda kycklingen. Flertalet verkar också vara 

helt trygga med att myndigheterna stiger in om det skulle visa sig att 

det konventionella jordbruket utgör ett verkligt hot mot miljön. Den 

ekologiska kycklingen existerar eftersom några få människor menar 

att dens liv och livet omkring den känns rätt och ser riktigt ut. Det 

ekologiska jordbruket representerar drömmen om en civilisation i 

fred med naturen. 

Hänsyn till djuren i det ekologiska jordbruket innebär dessutom 

en förädling av människan. Genom att insistera på att kycklingens 

välbefinnande är viktigare än de ekonomiska parametrarna 

som annars gäller för vårt samhälle, överskrider de inblandade sina 

egna avgränsade själv. På det sättet stärker kycklingen i det ekologiska 

jordbruket vår förmåga till medkänsla med andra levande väsen, både 

individuellt och kollektivt. För den som köper ekologiskt producerat 

kött kan enbart föreställningen om att någon påtagit sig denna form 

för produktion vara upplyftande och motiverande. Merpriset på den 

ekologiska kycklingen är betydelsefullt. Det är ett offer som har en 

oomtvistad andlig och emotionell dimension. Maten är etiskt berikad. 

Om köttet från den ekologiska kycklingen till på köpet visar sig smaka 

44


bättre och vara sundare, så är det endast gärningar som visar, att det 

sköna, det goda och det sanna hänger olösligt samman. 

10 

Mycket förenklat kan man säga att det finns två motsatta rörelser i 

världen. En mörk och en ljus. En som ödelägger och en som bygger 

upp. Den som förstör kallar jag här i boken för entropisk. Begreppet 

entropi kommer från fysiken, där det betecknar den förlust av energi 

som sker i stängda system till följd av varje form av rörelse. Överord-nat 

skapar entropin en utvecklingsriktning i universum som med 

tiden kommer att utjämna alla skillnader till en jämn grå massa. De 

fysiska lagarna för termodynamik säger oss vidare att ju mer energi 

och därmed materia som omsätts, desto kraftigare är den samlade 

entropiska verkningen. Både metaforiskt och i praktiken utgör den 

industriella animaliska massproduktionen således ett våldsamt entropiskt 

kraftfält. Med centrum i djurens lidanden sprider den ut sig i 

världen som en självförstärkande spiral av förstörelse och avstympad 

känsloskuld. Det underminerar de ekologiska systemen och för oss 

längre och längre ut i standardiseringens och monotonins ödemark. 

Entropins motsättning finns emellertid i de krafter som frambringar 

livet på jorden. Genom att samla och fasthålla solens energi bygger 

livet upp en självförstärkande mångfald av former och skillnader. Sett 

i detta perspektiv utgör det ekologiska jordbruket en aktivt lysande 

motentropisk rörelse, eftersom det liksom livet självt främjar mångfald, 

gemenskap, mening och skönhet. 

Den ekologiska estetiken omfattar alla aspekter av existensen 

men dess implikationer är särskilt tydliga i jordbruket, eftersom 

framställningen av vår mat representerar vår mest direkta och intima 

interaktion med jordens ekologi. Om jordbruket skall vara vackert 

är vi tvungna att ta hänsyn till våra medskapelser. Vi kan till exempel 

inte tillåta oss att massproducera billigt kött för det leder oundvikligen 

till lidanden för djuren och ödeläggelse av naturen. Realiseringen 

av en ekologisk estetik kräver därför att konsumtionen av animaliska 

produkter måste sänkas till en bråkdel av idag. Denna begränsning 

öppnar emellertid för nya och djupa estetiska kvaliteter i våra liv (se 

45


kap. 18). Den reducerade mängden kött kommer inte bara att öka 

uppmärksamheten på köttets gastronomiska egenskaper, den kommer 

också att ge oss en skärpt insikt i livets betydelse och värde. Kött 

representerar den högst tänkbara biologiska förädlingen av solens 

energi. Det är förbundet med utvecklingen av nervsystem, känslor 

och medvetenhet. När vi slaktar ett djur för att äta det, så offrar vi liv 

för livets skull. 

Idag är mer än 99 % av de kycklingar som konsumeras i västvärlden 

industriellt massproducerade, men vi är inte tvungna att medverka 

till detta systematiska djurplågeri och dess fatalt ödeläggande konsekvenser 

för jordens ekologi. Vi behöver alls inte äta kött, varken 

för att överleva eller för att tillfredsställa våra gastronomiska lustar. 

I Sydindien lever till exempel hundratals miljoner människor som är 

vegetarianer och de har ett av de mest utsökta kök i världen. Förståelsen 

för den avgörande betydelse det har för människans utveckling hur 

vi behandlar våra medskapelser går långt tillbaka i tiden. Till exempel 

utfäste den indiske kung Ashoka redan år 256 före vår tidräkning ett 

dekret, där det förkunnades att ett stort antal tama och vilda djurarter 

från den tidpunkten skulle betraktas som skyddade i hela hans rike. 

Nutidens industriella massproduktion av slaktdjur visar emellertid att 

denna form för medkänsla inte är något som kommer av sig själv. Vi 

skall först lära oss att se sammanhangen i världen innan vi kan börja 

att sträva efter det sanna och det sköna. Den ekologiska estetiken är 

inte naturens ordning. Det är en ordning som människan skall försöka 

att skapa tillsammans med naturen. 

46

4. SMÄRTAN I FRYSDISKEN 

4 

Smärtan i frysdisken 

1 

rågaN är varför vi iNte iNtresserar oss för hur världen hänger 

fsamman 

och varför vi inte reagerar på de sammanhang vi trots 

allt är medvetna om. Den djupfrysta kycklingen i supermarknaden 

döljer till exempel inte sitt ursprung. Man kan i Danmark ofta få fem 

stycken till extrapris, motsvarande en timmes arbete längst ner på 

löneskalan. För det beloppet skall dessa fem fåglar utfodras, slaktas, 

rensas, packas, transporteras och hållas nedfrusna. Därtill kommer att 

både fabrikanten och affärsinnehavaren skall ha sina förtjänster och 

att det på detta är lagt 25 % moms. 

Priset är ett otvetydigt bevis på att det inte vid någon tidpunkt 

tagits hänsyn till kycklingen som ett självständigt levande väsen. 

Om man betalar så lite för en slaktad kyckling råder ingen tvivel om 

att djuret vuxit upp under förfärliga omständigheter. Förhållandena 

i fjäderfäproduktionen har med jämna mellanrum varit ute i media, 

men ändå har konsumtionen fortsatt oförändrad. Köparen uppfattar 

inte smärtan i frysdisken. Det som finns i den är inte något som en 

gång var ett levande djur, utan endast en vara och ett pris bland andra 

varor och priser. 

Denna förträngning av förbindelsen mellan konsumtionen 

av massproducerat kött och djurens lidanden i den industriella produktionsapparaten 

är påfallande, i synnerhet som vi samtidigt lever 

i en epok där vissa utvalda husdjur spelar en central emotionell roll 

i många människors liv. En del konsumenter av billiga kycklingar är 

utan tvivel själva ägare till hundar, katter eller fåglar och betraktar sig 

47


säkert som verkliga djurvänner. Men den kärlek som de visar i förhållande 

till deras egna husdjur är inte ett uttryck för en generell känsla av 

omsorg för människans medskapelser. Tvärtom verkar det finnas en 

parallell mellan ökningen av konsumtion av massproducerat kött och 

mängden tid och pengar vi använder till våra husdjur. I USA enbart 

omsatte husdjursbranschen år 2005 ca 230 miljarder kronor. Medan 

växande mängder av djur utnyttjas till sitt yttersta i den industriella 

produktionsapparaten, betraktas husdjuren i stigande grad som ett 

slags familjemedlemmar. De passas på och sköts som små barn och 

får julklappar. Om djuren blir sjuka offras stora summor på behandling. 

Idag är det till exempel inte ovanligt att husdjur behandlas med 

den mest avancerade livsförlängande kirurgi. Beräkningar visar att 

den genomsnittliga hunden i ett av de rika länderna representerar en 

större ekonomisk omsättning än genomsnittet för en människa i till 

exempel Bangladesh. 

Det groteska missförhållandet mellan vårt sätt att se på husdjur och 

produktionsdjur exemplifierar den moderna människans fragmenterade 

bild av världen. Åtskillnaden mellan livet i staden och den 

industriella matvaruproduktionen på landsbygden spelar självklart 

en roll i just denna situation, men förmågan att stänga ute oönskad 

information är ett karaktäristiskt drag hos människan i den teknologiska 

civilisationen. Som konsumenter har vi vant oss att leva i flera 

världar på samma gång. Våra liv är uppdelade i många frånskilda små 

och stora rum vid sidan av varandra, likt affärerna i ett köpcenter. 

Man skulle kunna säga att vi ser på världen som ett urval av konsumtionsmöjligheter: 

saker vi kan köpa, resor, familj och vänner, 

heminredning, sociala arrangemang, fitness, arbete och karriär, ny 

teknologi, dataspel, film och underhållning. Vi rör oss från den ena 

situationen till den andra utan att bekymra oss särskilt mycket om 

sammanhang och konsekvenser. Den kultur vi skapat består av punkter 

som tycks vara helt utan inbördes förbindelser. Det kan påminna 

om kanalerna på teve: en visar bilder på våra soldater som kämpar i 

en fjärran krigszon, en annan sänder från ett stort sportevenemang, 

en tredje berättar begeistrat om de nya bilmodellerna och en fjärde 

upplyser om faran av den globala uppvärmningen. 

48


Även om den teknologiska civilisationen i vid utsträckning grundar 

sig på rationellt tänkande, orkar vi inte ta ställning till de logiska sammanhang 

som förbinder världens åtskiljda föremål och situationer. 

Vi vet allt och att det inte finns någon effekt utan orsak, samt att 

delen och helheten nödvändigtvis måste vara oåtskiljaktiga storheter, 

men världen har blivit så pass oöverskådlig att det kan låta som om 

det vi gör inte har någon betydelse. Därtill kommer att marknaden 

konstant lugnar ner oss och berättar att allt är som det ska vara trots 

det tillsynes ökande kaoset. De som hanterar ekonomin och teknologin 

lovar att de med tiden nog ska lösa våra problem, men vi lever 

i en dimma av overklighet, självbedrägeri och illusioner. Människans 

bristande vilja att förstå konsekvenserna av hennes handlingar är den 

helt avgörande orsaken till att starka förstörelsekrafter har fått fritt 

spelrum i världen. De relationer som förbinder tingen och de processer 

som ligger bakom dem är visserligen fördolda, men det betyder 

inte att de inte finns. Tvärtemot existerar varje ting uteslutande i kraft 

av de logiska och oavvisliga relationerna till andra ting. De logiska 

relationerna är lika konkreta som tingen själva men endast osynliga. 

Denna formulering har jag lånat från den danske filosofen Peter Zinkernagel. 

Han dog 2003 och det är inte många som känner till honom 

idag, men Zinkernagel försökte under större delen av sitt liv varna 

mänskligheten för de fatala konsekvenserna av det fundamentalt 

felaktiga sätt vi tänker och talar om världen på. 

2 

En väsentlig logisk relation vi haft förmågan att förtränga är den 

oåtskiljaktiga förbindelsen mellan den ekonomiska tillväxten och 

förstörelsen i våra fysiska omgivningar. Politiker, ekonomer, företagsfolk 

och journalister talar i samlad kör om ekonomisk tillväxt som ett 

absolut och odiskutabelt gott. Man hör aldrig det minsta förbehåll 

från dem som har makten. Inte så mycket som en antydan av att det 

kunde vara en indirekt förbindelse mellan de tilltagande ekologiska 

problemen och själva tillväxtprincipen. Tvärtom framhävs det ofta att 

en fortsatt ekonomisk tillväxt är en helt nödvändig förutsättning, om 

vi överhuvudtaget skall göra oss hopp om att lösa de miljöproblem 

49


som vi redan skapat. Tanken är med andra ord att vi är tvungna att 

ödelägga världen för att få råd att rädda den. Själva logiken bakom 

den konstanta tillväxten i ekonomin är det ingen som på allvar ställer 

frågor kring. Den framställs helt som om den är en oundviklig, 

kosmisk rörelseriktning helt utanför människans kontroll, men okontrollerad 

tillväxt är överallt i biologin förbunden med sjukdom och 

sammanbrott, likt den kaotiska delldelningen i en cancerknuta eller 

malariaparasitens explosiva förökning i en infekterad kropp. Ändå är 

budskapet att ekonomisk tillväxt är gott och sunt och därmed är varje 

tecken på ekonomisk avmattning en fara, som ögonblickligen måste 

bekämpas med offentliga investeringar, billiga lån, skattesänkningar 

och annat som kan tänkas stimulera den ekonomiska aktiviteten, 

oavsett vad denna aktivitet kan komma att medföra. 

Alltsedan den industriella revolutionen bröt igenom på allvar under 

första delen av 1800-talet har var och en emellertid kunnat se, att 

samhällets stigande materiella aktivitet varit förbunden med smärtsamm 

förstöring både i naturen och kulturen. Det blev tydligt att 

människan hade släppt loss en helt ny kategori av krafter i världen. 

Plötsligt skedde förändringarna med så stor hastighet att de snart 

framtvingade rörelser i USA och Europa för att försöka rädda de 

sista återstående resterna av orörd natur (se kap. 20). 

”När girighetens vanvett dagligen dränker våra sjömän, kväver 

våra gruvarbetare, förgiftar våra barn och efterlämnar Englands 

fruktbara yta som ett avbränt, växtlöst ödeland av aska, har det någon 

betydelse, om en flock får drivs bort från backarna vid Helvellyn, eller 

att den lilla sjön vid Thilmere fylls med grus?” Så skrev den engelska 

estetikteoretikern och tecknaren John Ruskin 1876 i en passionerad 

skriftlig protest mot planerna på att dra en järnvägslinje genom det 

vackra Lake District. John Ruskin och många med honom såg med 

förfäran på konsekvenserna av den industriella revolutionen, men 

han visste också väl att han satte sig upp mot krafter som inte gick att 

hejda. Ångmaskinen hade skapat en ny och förhöjd ämnesomsättning 

i samhället och de flesta älskade det som ett narkotiskt rus. Rykande 

skorstenar, dynamit och gruvschakt blev en symbol för drömmen 

om det kollektiva materiella framsteget. Ödeläggelsen var något man 

50


kunde vänja sig vid. Den skedde trots allt bara lite i taget och den 

allmänna åsikten var att det fanns tillräckligt med plats. 

Ingen hade möjlighet att föreställa sig hastigheten hos de förändringar 

den teknologiska utvecklingen skulle medföra. På John Ruskins tid var 

enorma områden i Afrika, Asien och Amerika ännu vild natur. Största 

delen av planeten var helt orörd av människans aktiviteter. Men blott 

100 år senare finns den teknologiska civilisationen närvarande till och 

med i de mest avsides belägna trakterna och det finns ingen del av 

jorden, från Arktis till ozonlagret där människan inte har satt sina 

spår. Vi förbrukade så stora mängder material att havsströmmarna 

i Stilla Havet – utan att någon riktigt lade märke till det förrän 2006 

– hade kunnat samla på sig en soppa av plastavfall som sträcker sig 

över ett område, vilket troligen är dubbelt så stort som USAs samlade 

areal. Hastigheten och omfånget av det som skedde var oförutsägbart, 

men det var inte desto mindre en logisk konsekvens av den ekonomiska 

och teknologiska ordning som tog form i 1800-talets Europa 

och USA. John Ruskins oro för vad en järnväg skulle föra med sig i 

Lake District skylldes ju just på att han hade sett den förstöring som 

järnvägen hade fört med sig på andra platser. Sammanhangen mellan 

järnvägens utbyggnad och det industriella samhällets utbredning gick 

inte att ta miste på. Den ekonomiska tillväxten och transporten av 

människor och material var två sidor av samma sak och i slutet av 

1800-talet byggdes järnvägar i ett hektiskt tempo kors och tvärs över 

alla jordens kontinenter. 

Utbyggnaden av järnvägarna skulle emellertid visa sig endast 

vara en späd början, en lätt ouvertyr till det som skulle komma. 1900talet 

blev från det första dieseldrivna taktslaget ett oavbrutet och 

alltomfattande teknologiskt uppbrott, vars centrala tema var rörelse, 

transport och fart. De gigantiska passagerarfartygen som i århundradets 

första decennier seglade över Atlanten var symboler för en ny tid, 

liksom snabbtågen, zeppelinarna, flygmaskiner och (tack vare Henry 

Fords löpande band) en oändlig mängd bilar bilar. Transportmedlen 

blev stadigt allt snabbare, större och flera. Genom hela århundradet 

var infrastrukturen under konstant och accelererande utbyggnad. Fler 

och fler platser blev förbundna med varandra. Vägarnas kapacitet 

51


ökades från två till fyra till sex och ända till tolv filer, vilket bara medförde 

att mängden bilar växte ännu snabbare. Framsteget betydde 

obegränsad rörlighet för allt och alla. Bit för bit skar vi landskapen i 

allt mindre stycken. Vi borrade tunnlar genom bergsmassiv, byggde 

gigantiska broanläggningar över dalar och vattenmassor och anlade 

flygplatser där vi kom åt. Ingen plats skulle vara utanför människans 

räckvidd och alla ting skulle vara tillgängliga var vi än uppehöll oss 

och oavsett vilka omkostnader det måste få för våra omgivningar. 

Den ekonomiska tillväxten spridde ut civilisationens fysiska fulhet 

över hela planeten med explosiv kraft. Det var en uniform teknologisk 

struktur som förgrenade sig åt alla håll på en gång. Samma typ 

av trafikanläggningar, rörledningar, boendeområden, fabrikskvarter, 

köpcentra och parkeringsplatser. Drivmedlet var massproduktion, 

masstransport, rikliga mängder av billig energi och en konstant 

växande befolkning. Under den senaste halvan av 1900-talet ökades 

civilisationens totala materiella volym i vissa områden med något som 

liknande en exponentiell faktor. 1 blev till 10 och 10 till 100. Städer 

som tidigare varit åtskilda av öppet landskap, växte under loppet av 

några få år samman till en kontinuerlig massa av mer eller mindre 

kompakt bebyggelse och infrastruktur. På luftfoton och satellitbilder 

kunde man följa denna okontrollerade tillväxt. Det var särskilt tydligt 

om natten, då det elektriska ljuset liknade en vit fluorescerande mögelsvamp 

som spridde sig i ett allt tätare lager ut över kontinenternas 

bebodda områden. Det liknade till förväxling en sjukdom och hade 

gjort det länge. Under de första åren av det nya årtusendet började en 

bred offentlighet alltmer inse att människans utsläpp av växthusgaser 

var på väg att skapa stora förändringar i klimatet. Det blev också 

allmänt erkänt att den globala uppvärmningen inom en överskådlig 

framtid kunde bli ett allvarligt problem för livet på jorden. Men 

även om det är uppenbart att det råder en direkt förbindelse mellan 

tillväxten i mänsklighetens materiella konsumtion och vetskapen, att 

CO 2 -innehållet i atmosfären idag är större än den varit de senaste 

650 000 åren, är det ändå mycket få som på allvar ställer frågor om 

klokheten i den ekonomiska tillväxtprincipen. 

52


3 

Ingen kan varken se eller lukta sig till den ökande mängden CO2 i atmosfären och för de flesta av de allvarliga ekologiska problem 

vi hör om idag gäller att de inte är omedelbart synliga i vår vardag. 

Produktionen av fysisk fulhet i den teknologiska civilisationen är 

däremot något vi kan konstatera överallt omkring oss. Om man vill 

undersöka saken närmare skall man bara ta sig en liten vandringstur 

till en av våra större städers infarter och känna hur attraktivt det är 

att vistas där bland trafik, byggnader, installationer och överfarter. 

Man skall därpå komma ihåg att huvuddelen av civilisationens fysiska 

kropp består av osammanhängande identitetslösa områden. Omkring 

80 % av världens totala byggnadsmassa och infrastruktur har uppförts 

under den korta tidsrymd som varit efter Andra Världskriget. 

Det mesta är charmlöst massproducerat skräp som ett fåtal resenärer 

skulle uppsöka om de inte hade något specifikt ärende dit. Dessa tusentals 

kvadratkilometer bebyggelse existerar knappt på våra mentala 

kartor över världen, men det är i denna vidsträckta grå intighet som 

största delen av jordens befolkning nu bor. 

2007 var det år det stod klart att större delen av mänskligheten 

hade flyttat från landet in till städerna, dels på grund av befolkningstillväxten 

och dels för att behovet av arbetskraft på landet minskat i 

takt med den teknologiska och ekonomiska utvecklingen. Det är en 

dramatisk och plötslig utveckling vars konsekvenser är oöverskådliga. 

Under det sista halva århundradet har världens befolkning lite mer 

än fördubblats, men i en stad som Sao Paulo har den vuxit från 2,5 

till knappt 15 miljoner invånare. Hundratals större och mindre städer 

över hela klotet har idag en motsvarande extrem procentuell tillväxt, 

till exempel växer Chongqing i västra Kina med en halv miljon människor 

om året. Den fysiska verkligheten för det stora flertalet i dessa 

snabbväxande stadsområden är tämligen tröstlös. Omkring en miljard 

människor lever i slumstäder präglade av armod, överbefolkning, 

kriminalitet och eländiga hygieniska förhållanden. Också för största 

delen av den snabbväxande asiatiska medelklassen saknar boendeförhållandena 

väsentliga förmildrande estetiska omständigheter. De 

typiska nya stadsområdena i Asien är bullriga, förorenade och tättbebyggda 

betonghelveten. Från lägenheternas fönster ser man bara det 

53


ena trista boendeblocket efter det andra så långt ögat når. In emellan 

avbryts byggnadsmassan av stora genomfartsvägar som ibland korsar 

varandra i flera våningar. Här och där finns kanhända en liten inhägnad 

parkanläggning med några kulörta lekredskap, men där finns 

ingen skönhet eller själ. Det är ändlös tristess, omåttligt fjärran från 

något som mänskligheten någonsin kunnat önska sig eller drömma 

om och ändå är det precis sådant det kommit att se ut, det vi kallar 

framsteget. 

Vi lever med fulheten eftersom vi inte ser den. Vår uppmärksamhet 

är riktad mot de åtskilda och isolerade punkter vi valt skall utgöra 

vår tillvaro och som vi därför ständigt rör oss mellan. Det vi passerar 

på vägen från ett till ett annat uppfattar vi i princip som irrelevanta 

mellanräkningar. Ett slags icke-platser. Något som endast ska stås 

ut med så snabbt och smärtfritt som möjligt och som på ett eller 

annat sätt inte bekommer oss, även om dessa områden måste rymma 

funktioner som är viktiga för att upprätthålla det liv vi lever. När 

turisten säger att Paris är en vacker stad, talar han eller hon om en 

avgränsad del i detta mycket stora urbaniserade område i Frankrike. 

Det enorma stadsmassiv som de flesta turister passerar från Charles 

de Gaulle-flygplatsen och in till centrum är inte en del av turistens 

Paris, men det är i dessa trista förstäder som de flesta av områdets 10 

miljoner invånare arbetar och bor. Stort sett alla Europas gamla städer 

identifierar vi på samma sätt med deras historiska centra, även om det 

bara utgör några få procent av hela stadens samlade bebyggda areal 

som till exempel i Aten. På så sätt skapar vi en fiktion om skönheten 

i världen, baserad på särskilt utvalda estetiska element. 

Den teknologiska civilisationen skapar i stigande grad en 

uniform, urbaniserad struktur som sträcker sig ut över planeten, såsom 

större eller mindre förtätningar av bebyggelse och infrastruktur 

utan något egentligt centrum eller någon uttalad periferi. Av och till 

drömmer vi om att komma bort och uppleva något annat, men det 

finns inga andra ställen, bara mer av desamma. Turistindustrin lockar 

naturligtvis med bilder av exotiska resmål, charmerande småstäder 

och oexploaterade stränder. Dessa platser är emellertid en integrerad 

del av en omkringliggande apparat av transportsystem, lossningsplat- 

54


ser, lagerbyggnader och kraftverk och är på sätt och vis ett slags kulisser 

som i Disney World. Det är just på grund av att det inte längre 

finns några andra platser som det är möjligt för massturismen att 

konstant och relativt friktionsfritt pumpa runt människor i världen. 

Självfallet kan man köpa sig till en uppenbar idyll. Det finns alltid 

plats på första raden för dem som har tillräckligt med pengar och de 

rika kan låtsas som om världen ser sådan ut. Men ekonomin bakom 

fristäder av denna sort är obönhörligt skapad mot bakgrund av omfattande 

förstörelse, gömd i andra delar av världen. Vi kan inte slippa 

undan de logiska relationerna. De är sanna eftersom de är oavvisliga. 

Vi kan omge oss med utsökta designobjekt, men det finns en direkt 

förbindelse från förfinade föremål till ett bakomliggande industriellt 

produktionslandskap med gruvdrift, kontainerhamnar och industribyggnader 

som inte tagit hänsyn till något annat än förtjänst. 

4 

Vi försöker medvetet eller omedvetet att ignorera de logiska relationerna, 

men därtill kommer att världens sammanhang beslöjas av de 

skikt av mediaburen fiktion som ständigt lindar sig allt tätare runt 

oss. Vi är utsatta för en oupphörlig ström av bilder, film, tv-serier, 

reklam, dataspel, texter, tecken och lösryckta uttalanden som pressar 

sig mot oss var vi än är. Platsens och tidens enhet har för länge 

sedan lösts upp. En stor del av vår uppmärksamhet är uppslukad av 

mediernas parallelluniversa. De flyter ut över världen vi befinner oss 

i och täcker den med oupphörligt skiftande betydelser, smaker, toner, 

färger och modulerade stämmor. Det är i det sammanhanget ingen 

skillnad på underhållningsindustrins produkter och konsumtionssamhällets 

kompakta yta av marknadsföring. Båda delarna handlar 

om att spegla och stimulera våra begär och drömmar. Vi är omslutna 

av en konsumtionssfär, en hypersexualiserad tunn film av reklam som 

pirrar och lockar oss likt ett slags alternativ magisk natur. Vår blick 

ut i världen bländas av erbjudanden. Ett landskap av mode, livsstil, 

ferier och tekniska förbättringar; och om vi skulle mista orienteringen 

finns alltid de stora solida varumärkena för att visa oss vägen allt 

djupare in i konsumtionens oändliga labyrint. 

55


Denna förförelse av konsumenten förtätas i köpcentret, där varorna 

låter sig betraktas och beröras på en blank, anonym och oförpliktande 

scen mellan biografer och caféer. Köpcentret eftersträvar en 

motståndslös, klimatkontrollerad komfort med viskande rulltrappor, 

dämpad musik, blomsterarrangemang och porlande vatten. Det 

kunde vara var som helst i världen. En ansvarsfri lustzon som förbinder 

flygplatsens transithallar med ett globalt och gränslöst shoppinguniversum 

fullt av potentiella och fristående möjligheter. Som 

byggnadskomplex har köpcentret inget att erbjuda sina omgivningar. 

Det är en jättestor energislukande och larmande teknisk installation 

placerad i en infartsmiljö för transportmedel. Köpcentrets verklighet 

existerar helt lösriven från den konkreta lokala situation som 

det befinner sig i och det suger ut allt ekonomiskt liv ur de mindre 

samhällena i närheten. Köpcentrets civilisatoriska sublimering är det 

moderna kryssningsfartyget som skapar en ram kring ett hermetiskt 

tillslutet universum av konsumtion och underhållning. Allt ombord är 

skådespel, till och med själva kaptenen vid middagsbordet i den stora 

salongen. Det är ett slags kollektiv autism där varje förbindelse till 

omvärlden är avbruten, till fördel för tryggheten i att drivas fram på 

havet av enorma dieselmotorer på väg mot absolut ingenting. 

Teknologin och de ekonomiska intressena som styr den har fört 

människan in i ett konstant flimrande distraktionsfält. Till exempel 

försiggår en allt större del av våra liv som en interaktion med lysande 

pixlar på en skärm. Vi behöver i princip inte komma i fysisk kontakt 

med omvärlden, varken när vi arbetar, handlar eller möter människor. 

På så vis försvinner förnimmelsen av den konkreta situationen vi befinner 

oss i allt längre och längre bort. Vi vet självklart mycket väl att 

det någonstans därute existerar krig, elände och ekologisk förstöring, 

men de informationer vi tar emot är kaotiska och motstridiga. Det 

enda som verkar säkert är att vi skall konsumera för att ekonomin 

ska kunna växa och ekonomin skall växa för att vi ska kunna konsumera. 

56


5 

Konsumtionssfären och den teknologiska utvecklingen har isolerat 

människan från den natur som är grundval för vår existens. Vi har 

därför allt svårare att värdesätta naturen för dess egen skull. Vi ser 

visserligen mängder av tv-film som berättar för oss om livet bland de 

vilda djuren och växterna i alla jordens hörn, men lusten att lära känna 

naturen på egen hand är ytterst behärskad. Nya siffror från USA visar 

en markant minskning av besöksantalet till de stora nationalparkerna 

och något liknande verkar göra sig gällande i Europa. Om bergslandskapen 

överhuvudtaget skall fånga våra intressen, förväntar vi oss att 

de förses med skidliftar, hotell och diskotek. Golfbanan är troligen 

en mycket exakt bild på den moderna människans föreställning om 

ett idealt landskap. Man kan säga att anledningen till denna sorts 

anläggningar är att naturens mysterium tråkar ut oss och därför har vi 

skapat en överskådlig och reducerad topografi som kan placeras var 

som helst i världen. Golfspelet ger oss därnäst möjligheten att instrumentalt 

behärska detta konstgjorda landskap så att vi inte vid någon 

tidpunkt behöver öppna oss för omgivningarna. Golf är en enkel, 

målinriktad och kvantifierbar förströelse. En vandringstur med ett 

inlagt spel. Golfbanans konstbevattnade och kemiskt vidmakthållna 

ordning liknar ett slags natur, men dess dragningskraft består i att den 

är ett uttryck för en total kontroll över naturen. Det är en konstruktion 

som summerar den teknologiska civilisationens systematiska 

förvandling av världen till en avgränsad mängd standardiserade och 

lättigenkännliga konsumtionsvaror. 

Som prototyp har golfbanan en särskild sorts skotskt hedlandskap 

där de karaktäristiska sandbunkrarna förekommer naturligt. 

Spelet bredde ut sig över världen under loppet av 1800-talet med det 

engelska imperiet. De äldsta golfbanorna utanför de brittiska öarna 

finns därför i Indien. Golf var länge en oerhört exklusiv sport, förbunden 

med de översta klassernas sociala liv. Fram till Andra Världskriget 

fanns det endast några få hundra golfbanor i hela världen, men 

under sista delen av det 20:e århundradet utvecklade sig golf till en 

massport och antalet golfbanor och golfspelare exploderade. År 2006 

fanns det 169 registrerade golfbanor bara i Danmark. Av dessa hade 

57


50 kommit till endast under de senaste tio åren och dessutom hade 

många existerande golfbanor utvidgats under samma period. Dessa 

golfbanors samlade areal utgjorde omkring 9 000 hektar, motsvarande 

12 000 fotbollsplaner eller ca 20 % av den samlade sommarhusbebyggelsen 

i Danmark. Det finns idag fler än 30 000 golfbanor runt om i 

världen och ca 1 000 nya kommer till varje år. 

Det som för den enskilda golfspelaren kan verka som en 

harmlös hobby är som massfenomen en entydig destruktiv praxis. 

Det är en extremt platskrävande industri som där den tränger fram 

i Asien, Afrika, Europa eller Amerika försöker placera sina anläggningar 

i de mest intressanta, biologiskt rika och natursköna områdena. 

Golfspelet är centrum i en global fritids- och semesterkultur 

som på världsplanet har mellan 40-50 miljoner aktivt involverade. 

Därför blir nya golfbanor ofta anlagda i förbindelse med etableringen 

av semesterbyar och hotell. Golfindustrin kräver en allt mer utbyggd 

infrastruktur, den förbrukar stora mängder av energi till transporter 

och är en otvetydig belastning på två av livets viktigaste resurser: rent 

vatten och fruktbar jord. Samtidigt tvingar golfspelets utbredning ned 

en stereotyp kulturell matris över alla planetens hörn. Det är en tom 

rastlös rutin där människor i stora mängder reser runt i världen för 

att repetera samma ritualiserade handlingsmönster, under omständigheter 

som överallt utformats för att likna varandra så mycket som 

möjligt. Golfindustrin demonstrerar hur starka kommersiella krafter 

främjar den kulturella enkelriktningen och breder ut ett intensivt 

konsumentorienterat nöjesparadigm. 

6 

Jag har i detta kapitel försökt beskriva olika aspekter hos den brist på 

sammanhang som karaktäriserar livet i den teknologiska civilisationen. 

Det är ett generellt fenomen med vittgående konsekvenser. Vi 

har till exempel kunnat se hur människans aktivitet under de senaste 

100 åren haft en ödeläggande verkan på stora delar av jordens biosfär. 

Ändå har vi svårt att erkänna förbindelsen mellan ekonomisk 

tillväxt och de allvarliga konsekvenser som en konstant ökad materiell 

omsättning har för vår omgivning. Tvärtemot håller vi kvar åsikten 

58


att tillväxten i ekonomin är själva målet för våra framsteg och vår 

välgång. Denna blindhet kan till viss grad skyllas på att vår syn reducerats 

av propaganda, medier och reklam, men orsaken är framför 

allt att vi har vant oss vid att leva i en värld där ting och situationer 

existerar som åtskilda fragment. Om vi ska göra oss förhoppningen 

att återskapa skönheten i livet och kulturen är vi nödgade att förbinda 

tingen med varandra ett efter ett, långsamt och ordentligt. Vi måste 

fokusera uppmärksamheten på de handlingar vi faktiskt företar oss 

och försöka förstå vad de innebär. 

Supermarknadernas frysdiskar är fyllda med stora asiatiska 

räkor och de ser frestande ut, men det är inte ovidkommande hur de 

blivit till. Utbredningen av denna mat under de senaste åren har skett 

på bekostnad av världens mangroveskogar, vilka fälls i stort omfång 

för att ge plats för de enorma räkfarmarna. Mangrove är en skogstyp 

som är allmänt förekommande längs kuststräckor med lågvatten i 

Asien. Den är bland de rikaste ekologiska systemen i världen och har 

stor betydelse för den generella biodiversiteten där. Denna skogstyp 

utrotas med stor hastighet de senaste årtiondena, ja faktiskt ännu 

snabbare än de tropiska regnskogarna. I Thailand är hälften av mangroveskogarna 

redan försvunna. Det är dock inte bara dessa skogar 

som de stora räkfarmarna hotar. Produktionen av räkor är också en 

kraftig källa till förorening av de lokala vattenmiljöerna, bland annat 

genom ohämmad användning av antibiotika och utsläpp av enorma 

mängder näringsämnen. När vi köper ett paket av dessa räkor stödjer 

vi den förstöring som produktionen har medfört. På detta sätt är allt 

i världen förbundet även om förbindelselinjerna inte omedelbart är 

synliga. 

Den digitala elektroniken kan ge användaren intryck av att 

röra sig på gränsen till det immateriella när han eller hon surfar friktionslöst 

runt i cyberspace, men elektronikens mikroskopiska täthet 

är gjord av hundratals olika ämnen, varav många är giftiga tungmetaller. 

Även den minsta handapparat drar en osynlig malström efter sig, 

bestående av hundratals kilo material som ingått i dess produktion 

och transport. Det är en process som börjar djupt nere i gruvschakt 

eller i olje- och vattenborrningar som sträcker sig genom talrika fabriker 

spridda över stora delar av världen, för att sluta med varans 

59


emballering och distribution. Därtill kommer att denna teknologi 

föråldras och slängs i ett förbluffande tempo. Det är omfånget av 

vår konsumtion som belastar omgivningarna. Sammanblandningen 

av jordens molekylära beståndsdelar skapar giftverkningar som inte 

kan förutses. Ett exempel är de talrika hormonliknande kemikalier vi 

i åratal spridit ut i naturen och som nu påverkar både djurs och människors 

fortplantningsförmåga. Ett annat exempel är den katastrofala 

förlusten av orienteringsförmåga som numera drabbar honungsbin 

över hela världen, troligen som en följd av en lågintensiv påverkan av 

flera olika miljögifter. 

De logiska relationerna är osynliga, men den härskande ekonomiska 

och teknologiska ordningen har inte desto mindre konsekvenser som 

är iögonfallande. Liksom biodiversiteten är under press överallt på 

planeten, försiggår nu en dramatisk reduktion av den globala kulturella 

mångfalden och de enskilda samhällenas estetiska nyansrikedom. 

Standardiseringen visar sig inte bara i byggnader och infrastruktur 

utan också som en genomgripande kulturell konformitet. Uppenbarligen 

är det en oundviklig följd av det vi kallar för den fria marknaden 

(se kap. 11). Vi har visserligen en större mängd varor till vårt förfogande 

än någonsin förr, men varorna är i ökande grad likadana i alla 

världens hörn. Vi lyssnar till samma musik på samma mp3-spelare, 

ser på samma film på samma flatskärmar, klär oss i samma sorters 

kläder och äter samma slags mat. Först i denna utveckling går de stora 

globala producenterna av märkesvaror. För 50 år sedan fanns det åtskilliga 

rakbladsfabrikanter i Danmark. Idag kan man stort sett inte 

köpa något annat än Gillette-raktillbehör i affärer över hela världen. I 

den stad där jag bor, har det under det senaste året öppnat en Seven- 

Eleven-affär på ungefär vartannat hörn. Samtidigt har intressanta 

detaljhandlare av olika slag försvunnit en efter en. Dessa exempel är 

tecken på det skapande av kulturell öken som karaktäriserar den teknologiska 

civilisationen. Samhällskroppen töms metodiskt på poetisk 

variation och själ till fördel för ett ändlöst kommersiellt maskineri. 

De krafter som undergräver naturens ekologiska system är desamma 

som dem som utarmar den kulturella mångfalden. 

60

5. BEDÖVNINGENS LOGIK 

5 

Bedövningens logik 

1 

ikt slaktkyckliNgeN befiNNer sig mäNNiskaN i en maskin vi inte 

lsjälva 

har kontroll över. Man kanske till och med kan se djurens 

lidanden i den industriella köttproduktionen som ett slags förvrängd 

spegelbild av de villkor vi själva underställts i den teknologiska civilisationen. 

Kycklingens inflammerade leder och suggans blödande 

magsäck är resultat av samma system som pressar människor överallt i 

världen med allt mer ökande krav på effektivitet och ekonomiskt tänkande. 

Produktionsdjuren är endast de mest förtätade punkterna i ett 

slags pulserande mönster av psykologiskt och fysiskt våld som breder 

ut sig runt omkring oss. Här i den rika delen av världen behandlar vi 

förvisso inte människor som djur, i varje fall bara undantagsvis, men 

de som arbetar på kycklingfabrikerna och i slakterierna, de anställda 

i matvaruindustrin, lastbilschaufförerna och affärspersonalen står 

alla under samma skoningslösa krav på att öka produktiviteten och 

förtjänsten, det som också skapat kycklingens helvete. Detta villkor 

genomtränger alla delar av vår civilisation. Kycklingens smärta är i 

slutänden en smärta som varje människa har del i. Tämligen många 

– om än inte flertalet – får hälsan förstörd av det uppskruvade arbetstempot, 

men alla utan undantag lider av frånvaron av mening och 

sammanhang i en civilisation som har ställt den ekonomiska logiken 

över allt annat. 

61


Vi har skapat en samhällsordning, vars centrala styrande mekanism 

är kravet på stadigt ökande förräntning av det investerade kapitalet. 

Därför skall det vi gör i varje stund göras så snabbt som möjligt. 

Omsättningens storlek är viktigare än kvaliteten hos det som blir producerat. 

Eftertanke, lugn och omtanke har inget värde i sig självt. Det 

handlar inte om att göra sakerna bra eller att ta särskild hänsyn, utan 

om att producera så mycket som möjligt. Konkurrensförmågan skall 

konstant förbättras, omkostnaderna skall fås ner och förtjänsten stiga 

mot skyn. Det skall vinnas marknadsandelar och hela tiden utvecklas 

nya produkter. Kodordet är innovation. Människan har själv blivit en 

produkt som skall genomgå kontinuerlig utveckling, som var hon ett 

slags biomekaniskt verktyg. Det finns inte längre någon förutsägbar 

samhällsordning, bara en arbetsmarknad som hela tiden förändrar 

sig. Vi kan inte räkna med att något är bra nog som det är. Tvärtemot: 

alla arbetsplatser och organisationer är under konstant omformning. 

Kapitalismens succé bygger på tidsstudier och rationalisering. Om 

en verksamhet inte ger tillräckligt överskott till sin ägare stängs den. 

Profitmotivet är det som håller hjulen igång. Mer är alltid bättre. Vad 

vi producerar eller vad nytta tingen gör är underordnat, bara de låter 

sig omsättas. För endast på så sätt kan vi försäkra oss om att konsumtion 

och produktion fortsätter stimulera varandra i en konstant 

uppåtgående tillväxtspiral. 

Denna evigt accelererande materiella aktivitet har en djupgående 

inverkan på hela samhällskroppen. Det är som om vår kollektiva 

ämnesomsättning har löpt iväg och nu har en feber som aldrig vill gå 

ner. De förhållanden vi lever under rivs hela tiden i bitar. Vi befinner 

oss ett tillstånd av oupphörligt uppbrott som var vi på evig, desperat 

flykt. Utan någon påvisbar grund måste vi hela tiden bort från där 

vi är. Politiker, näringsfolk och experter av alla slag säger oss att det 

är påträngande viktigt att vi ständigt förändrar oss. Om vi känner 

att situationen är obehaglig, är det inte omständigheterna det är fel 

på utan oss själva. Vår civilisation är bortom förmåga att finna lugn 

och vila. Det är som om vi är fastlåsta i en självförstärkande mani. Vi 

springer utan att vara på väg någonstans. Vi slänger saker omkring 

oss utan att ha något att sätta dit istället. När det kommer till kritan 

62


är vi fullkomligt desorienterade. Den rationella materialismen lämnar 

oss utan andra fasta hållpunkter än den konstanta, kvävande tillväxten 

i produktion och ekonomi. Det finns ingen särskild mening i det 

vi företar oss. Vi försöker inte bygga upp en gemensam form. Vi 

söker inte efter djupare insikt eller bemödar oss för att finna skönheten 

i livet. Det finns endast ett viljelöst och konstant otillfredsställt, 

materialistiskt begär som splittrar samhället och sprider människans 

mentala energi för alla vindar. 

Vi har vant oss vid att uppfatta den materiella kapplöpningen 

som en lagmässig och oundviklig utveckling i mänsklighetens 

evolution, men denna förståelse av historien är en idé som blev till 

ganska nyligen i samband med kapitalismen och den gryende industrialismen. 

Vid denna tidpunkt börjar vi forma en berättelse om 

människan, där vårt ursprung beskrivs som ett träsk av elände, där 

våra förfäder levde i ett tillstånd av nöd, okunskap och rädsla. Det 

stora civilisatoriska projektet kunde därför presenteras som en entydigt 

ädel strävan för att förbättra människans materiella levnadsstandard. 

Det skulle emellertid visa sig att den epok som skapades med 

den industriella revolutionen kom att producera de värsta och mest 

förnedrande livsvillkor människan hittills hade upplevt. Det gällde 

inte minst för det industriproletariat och de lantarbetare som utgjorde 

största delen av befolkningen. Sedan har förhållandena ändrats en 

del, men man kan ändå diskutera hur och på vilket sätt människans 

villkor har förändrats genom tiden. Om mänskligt lidande till exempel 

är något som låter sig kvantifieras så betyder det att lidandet är 

större nu än någonsin tidigare, helt enkelt för att det aldrig levt så 

många människor i världen som idag. Bara antalet människor som 

lider av svält är idag lika stort som världens samlade befolkning runt 

år 1800 (se dessutom kap. 18 och 21). Oavsett hur det förhåller sig 

med detta utvecklingsperspektiv, råder det emellertid ingen tvivel om 

att de rika länderna för länge sedan uppnått en levnadsstandard som 

borde kunna tillfredsställa varje behov och ännu mer. Redan på 1960talets 

mitt blev det allmänt utbrett i Danmark att prata om att vi levde 

i ett överflödssamhälle. Vi hade genomgått en rad år med oavbruten 

ekonomisk tillväxt och den fattigdom som nu fanns var uteslutande 

resultatet av dålig fördelning av de ekonomiska tillgångarna. Det stora 

63


flertalet saknade dock inget. Idag, 40 år senare, är vårt samhälle minst 

dubbelt så rikt som då, men ändå är vi mer upptagna av ekonomiska 

angelägenheter än någonsin förr. 

2 

Den teknologiska och ekonomiska apparaten som skulle säkra vår 

materiella trygghet och rikedom har för länge sedan tagit makten 

över våra liv. Mänskligheten har fångats i sitt eget nät. Vi har skapat 

oss ett rus som vi simmar djupare och djupare in i. Det har skett 

långsamt och omärkligt. Ingen hade planerat att det skulle gå på det 

här sättet, men under loppet av de senaste 50 åren har de teknologiska 

och ekonomiska systemen över hela världen förenats till en 

sammanhängande global struktur. Alla delar av produktionen, från 

utvinningen av råvaror över tillverkningen av varor till deras slutliga 

distribution, sker mer och mer som en enda simultan global operation. 

Även enkla förbrukningsvaror som skor kan vara hopsatta av 

delar av material och halvfabrikat från många länder och kontinenter. 

De högeffektiva kommunikations- och transportmedlen medför att 

avstånd inte längre har så stor betydelse. Planeten utgör idag en integrerad 

produktionsanläggning som aldrig vilar. Handeln av råvaror, 

valuta och värdepapper pågår 24 timmar om dygnet. Investeringar 

blir konstant växlade och justerade och marknaden blir trimmad och 

instämd så att omsättning och produktion kan fortsätta stiga. För 

varje dag koncentrerar kapitalet sig i allt färre transnationella enheter. 

Dessa enorma sällskap hör inte till någon plats, men deras ekonomi 

är större än många nationalstaters. På detta sätt har det ekonomiska 

och teknologiska fältet blivit en världsomspännande maskin som 

inkapslar människans existens och fullständigt bestämmer de villkor 

vi lever på. 

Maskinens enda mål är att växa och bli starkare. Den intresserar 

sig varken för människan eller för naturens välfärd. Vi har 

skapat ett teknologiskt och ekonomiskt system som uppför sig som 

ett självständigt muterande väsen. Människan är visserligen maskinens 

drivkraft. Vi upprätthåller den och utbygger dess makt genom 

vår produktion och konsumtion, men det är inte vi som bestämmer 

64


utvecklingen. Inte ens de som sitter i de globala koncernernas huvudkvarter 

vart varthän vi rör oss. Det enda de har att styra efter är 

omsättning och förtjänst. På samma sätt försöker politiker att inrätta 

samhället efter detta som kallas de ekonomiska realiteterna. Man kan 

säga att människan existerar i ett symbiotiskt förhållande med den 

stora maskinen, på samma sätt som de livsnödvändiga bakterierna i 

vårt tarmsystem lever med oss. Vi har givit bort kontrollen över våra 

egna liv till blinda ekonomiska krafter i hopp om att finna materiellt 

skydd, men den maskin vi har skapat är inte i stånd att beskydda 

varken oss eller sig själv. Om den inte får fortsätta växa, bryter den 

samman. Därför kan den endast accelerera samhällets ämnesomsättning 

och öka mängden entropi. Maskinen underminerar på alla sätt 

grunden för vår egen existens. Den ödelägger naturen omkring oss, 

upplöser vårt samhälle och suger långsamt men säkert själen och 

saften ur människans liv. 

3 

Förlusten av mening är en smärtfull och oavvislig omkostnad för den 

förvandling som håller på att ske med vår värld. Vi förs längre och 

längre ut i ett kulturellt ökenlandskap där varje spår av betydelse, 

känsla och poetisk form dämpas, tills det till slut endast är den råa 

ändlösa materialismen kvar. För de som är utstötta och marginaliserade 

är förlusten total. Miljarder fattiga i utvecklingsländerna ser 

hur materiell rikedom växer runt omkring dem, samtidigt som deras 

egen kultur och traditionella tillhörighet fullständigt slås i bitar. 

Men meningsförlusten är universell. Endast den lilla privilegierade 

gruppen som rider på toppen av den teknologiska och ekonomiska 

utvecklingens tidvattensvåg kan ha orsak att känna sig hemma i den 

värld vi har skapat. Endast de kan agera fritt i förhållande till vågens 

rörelse. Alla andra virvlar maktlösa runt i dess inre. 

Också bland de ekonomiskt välbeställda är det många som 

upplever tillvaron som fragmenterad, riktningslös och förvirrande. 

De naturliga gemenskaper som tidigare skapade ramar runt varje 

människas liv har lösts upp. Inte ens familjen har längre en egentlig 

funktionell betydelse. Kulturens kollektiva mentala rum har avlösts av 

65


otaliga små kulturella enklaver, som ligger sida vid sida som affärerna 

i ett köpcenter. Några går på linedance, andra till tango, några älskar 

yoga och andra åter föredrar bodybuilding. Denna fortsatta uppsplittring 

av människans värld är en logisk konsekvens av de ekonomiska 

och teknologiska krafter vi har släppt loss. Den globaliserade produktionsapparaten, 

massmedierna och de högeffektiva kommunikations- 

och transportmedlen fråntar oundvikligt den konkreta platsen, det 

lokala samhället och traditionerna den betydelse de haft till för inte 

alls länge sedan. Vi delar inte längre på allvar öde med dem som 

finns omedelbart omkring oss. Vi får ständigt allt färre gemensamma 

referenser och bara ett fåtal har en djupare anknytning till deras 

arbetsplats eller det område där de bor. På det sättet är närheten i 

samhället överallt i avtagande och den enskilda individen är i stigande 

grad utlämnad åt sig själv. 

Förlusten av mening är emellertid inte bara förbunden med 

de materiella krafterna som härskar i vårt samhälle. Dess egentliga ursprung 

är den världssyn som växte fram ur den vetenskapliga praxis, 

som rådde i 1500-talets italienska stadsstater. Vid den tidpunkten börjar 

européerna systematiskt att dela isär världen för att förstå hur de 

enskilda delarna fungerar. Härvid skapade de sig insikt i universums 

lagmässigheter, vilket förde till att religionens irrationella mytologiska 

kosmologi fick revideras totalt. Vad som dock skulle visa sig få ännu 

större betydelse var att den rationella materialistiska förståelsen av 

naturen gav människan en hittills osedd makt över hennes materiella 

villkor (se bl.a. kap. 19). Vetenskapen gav oss tron på att vi kunde 

omforma världen sådan som vi själva drömde om att den skulle 

vara. Den rationella materialismen var förutsättningen för den nya 

handlingsorienterade individualisten som under renässansen steg ut 

ur guds rike för att bli sin egen lyckas smed, men det var samtidigt 

en tankegång som skulle visa sig långsamt men säkert tömma människans 

värden på andligt innehåll. 

Religionen fortsatte att vara en dominerande kulturell institution 

till slutet av 1800-talet, men sedan rådde det inte längre något tvivel 

om att det var vetenskapens idéer om livet, naturen och universum 

som fascinerade och övertygade allmänheten. Vetenskapen hade i 

66


hundra år skapat det ena teknologiska miraklet efter det andra och 

dess auktoritet var obestridlig. Tidens stora hjälte var läkare, kemist 

eller ingenjör. För allt fler modernt inriktade människor framstod 

den rationella materialismen som religionens logiska avlösare. Problemet 

var bara att den naturvetenskapliga bilden av världen som 

ersättning för den religiösa metafysiken hade några helt avgörande 

begränsningar. Naturvetenskapen kan per definition endast säga 

något om det som låter sig mätas eller vägas. Det betyder att den i 

sin beskrivning av livet måste reducera det till ett rent biomekaniskt 

fenomen. Vetenskapen kan inte förklara våra upplevelser av känslor 

och medvetenhet såsom annat än följden av elektriska och kemiska 

processer i hjärnan. Förnimmelsen av att något ger mening är utifrån 

denna synpunkt blott en illusion som uppstått såsom en eller annan 

form av evolutionär överlevnadsmekanism. 

Jag diskuterar begränsningarna i det naturvetenskapliga perspektivet 

mer detaljerat i kapitel 15. Här skall endast konstateras att den vetenskapligt 

grundade rationella materialismen spelar en avgörande 

roll för hur vi ser på världen idag. Det talas visserligen rätt ofta om 

religionernas återkomst, men den rationella materialismens enkla 

budskap är inskrivet överallt i den teknologiska apparat som omger 

oss, allt från mobiltelefoner och flygmaskiner till sjukhusens operationsrum. 

Det är ingen som går till alternativ behandling med en 

blodpropp i hjärtat. Vi tror på empiri, kausalitet och evidens. Bilden 

av människan som en maskin som enbart skiljer sig från en datastyrd 

robot genom graden av komplexitet, sitter djupt inne i populärkulturen. 

De vetenskapliga förklaringarna på allt från människans välfärd 

till universums skapelse utgör till på köpet en del av den allmänna 

underhållningen med egna tv-kanaler och kulörta tidskrifter. På det 

viset blir vetenskapens materialistiska världssyn hela tiden utbredd 

och bekräftad som ideologiskt centrum för både konsumentkulturen 

och den teknologiska civilisationen. 

Vi har skapat ett samhälle där det är allt svårare att finna 

andlig och emotionell näring. Resultatet är en växande inre tomhet, 

en saknad och en svält som vi söker fylla med många former av 

bedövning och intensiv materiell behovstillfredsställelse. Förlusten 

67


av mening och en accelererad materiell konsumtion är två sidor av 

samma sak. Dels ersätter konsumtionen förlusten av de sociala och 

kulturella gemenskaperna, dels är den ökade konsumtionen med i att 

ytterligare bryta ned både gemenskapen och kulturen. På det makroekonomiska 

planet stödjer konsumtionen krafter som inte känner 

till någon form av lokal anknytning och i privatlivet köper vi oss 

oavhängiga från våra medmänniskor genom tekniska hjälpmedel och 

elektronisk underhållning. Därtill kommer att ju mer vi är upptagna 

av att skaffa oss döda materiella föremål, desto mindre plats blir det 

till den levande anden och känslan i vår tillvaro. Det fullt utvecklade 

konsumentsamhället sporrar människan att bygga upp sin identitet 

och forma sitt liv omkring konsumtionen av varor. Paradoxen är att 

vi är i allt mindre beröring med varandra och har mindre gemensamt, 

även om vi som massmänniskor i vårt grundläggande liv blir mer 

och mer lika. Man kan kanske säga att människan i konsumtionssamhället 

har den identitetslösa ensamheten som utgångspunkt och 

grundvillkor. 

4 

Konsumtionen av varor är det närmaste vi kommer en egentlig religiös 

praxis i detta samhälle. Det finns inget budskap som har en 

mer framträdande prioritering eller större lyhördhet än uppfordran 

att använda pengarna och köpa. Överallt i det offentliga rummet, 

i medierna och på gatan talar reklamer till oss. De berättar för oss 

vad vi saknar och hur allting kan bli bättre. Var vi än vänder blicken 

frestar reklam och lockar oss med bilder och ord. De lovar, att vi kan 

få del i märkesvarornas emblematiska kraft och att våra liv kommer 

att bli fyllda med ljus och lätthet om vi bara gör de rätta inköpen. Allt 

vi behöver är pengar och om vi saknar så fattas det inte erbjudanden 

om kreditkort och snabba konsumtionslån, för ingen i detta samhälle 

skall behöva gå till sängs med otillfredsställd köplust. Konsumtionen 

är ett tillstånd vi befinner oss i, är något som hela tiden finns i våra 

tankar. Det har visserligen frivillighetens karaktär men det är också 

ett slags påbud, för vad skall vi göra om vi inte konsumerar? Det 

samhälle vi lever i producerar ingen annan mening eller någon an- 

68


nan gemenskap. De stora köpcentra är vår tids verkliga katedraler. 

Vi förflyttar oss gärna långt för att få förena oss med deras överväldigande 

och koncentrerade utbud av varor. Här kan vi komma bort 

från oss själva och låta oss styras av stimuli och respons som viljelösa 

disciplar på vägen mot kassaapparatens välsignelse av inköparen och 

det inköpta. 

Vi går ofta ut för att handla, även om vi inte på allvar saknar 

något. Det kan kanske vara på grund av ett akut behov av att lätta 

ett tungt sinne, eller tvärtom längtan efter att fira något som gått bra. 

Utväxlingen av pengar mot varor har under alla omständigheter en 

betydelse som går långt utöver erhållandet av ett specifikt föremål. 

Inköpet är en symbolisk handling. Det är en ritual som genom den 

konkreta realiseringen av köpkraften tillför livet förnyad energi och 

bekräftar människans samhörighet med det materiella universum. 

Processen börjar redan vid den tidpunkt där man ser på varorna och 

den emotionella energin byggs upp omkring inköpet som en potentiell 

möjlighet. Fullständigt som i en förälskelse projicerar vi våra 

drömmar och förväntningar på det begärda objektet. Den maximala 

spänningsnivån nås i själva köpögonblicket när vi betalar för föremålet 

och det blir vårt. Därefter är den livsförnyande kraften stadigt 

förbunden med det inköpta föremålet. En människa kan bli fylld 

med glädje blott vid tanken på det han eller hon köpt, men magin 

försvinner efter några dagar eller kanske redan efter några timmar. 

För den som har vant sig vid inköpet som emotionell stimulans måste 

handlandet därför ständigt göras om. Resultatet är bland annat att vi 

i Danmark producerar 30 % mer avfall nu än vi gjorde för enbart tio 

år sedan. 

Kulten kring konsumtionen existerar över hela världen. Det 

är självklart många som inte riktigt har möjlighet att delta, men alla 

drömmer om att vara med. Reklamen för Rolex och Louis Vuitton 

när även den fattigaste sluminnevånaren i tredje världen. Bilderna av 

överflöd och av varor som svävar skinande och viktlösa genom rummet 

är mänsklighetens kollektiva egendom. Det är samma föreställningar 

om lyx som härskar överallt och som finner sitt perfekta uttryck 

i konsumtionskultens sanna Mekka: staden Dubai på den arabiska 

halvön. Denna glittrande metropol av polerat stål och kristallkronor 

69


växer snabbare än någon annan på vår planet. Men här sker ingen 

egentlig produktion, bara en omåttligt opulent konsumtion. Pengar 

och människor strömmar till Dubai från hela världen för att få vara 

med i denna dröm, denna oljefödda luftspegling i öknen med perfekta 

golfbanor och alpina skidpister inomhus där äkta snö faller från stora 

kylanläggningar varenda natt. Man kan säga att det som köpcentret 

blivit för varje trakt har Dubai blivit för hela mänskligheten. 

Liksom pilgrimsresan var den centrala rituella begivenheten i de 

gamla religionerna utgör turistresan konsumtionskulturens symboliska 

höjdpunkt. Den är den stora befrielsen och belöningen vid slutet 

av vardagens trängsel och trivialitet. Turistresan är själva summan av 

konsumtionsmänniskans längtan och förväntningar av livet och den 

finns konstant som en möjlighet i våra tankar. Det finns ingen annan 

förbrukningsvara som är så laddad med förhandsförväntningar, 

beslöjade löften, drömmar och hopp. Den är ett slags gestaltning 

av konsumentens inre föreställning av paradiset i en yttre konkret 

handling. Turisten uppsöker de bilder som i medierna kommit att 

symbolisera det goda livet: stranden och palmerna, trottoarrestaurangen, 

den gamla stadsdelen, köpgatorna och de antika ruinerna. 

På varje plats tar han eller hon ett fotografi och berör därvid mentalt 

sin drömbild via kameran, på samma sätt som pilgrimen berör de 

heliga relikerna med sina läppar. Det är i denna handling som turisten 

bekräftar att livet verkligen är vackert och gott, men framför allt är 

turistresan en total hängivenhet för konsumtionen som tillstånd. I 

resans avslutade tidsskede är alla relationer med omvärlden av ekonomisk 

art. Man kanske kan säga att turisten vattenplanar på ett tunt 

skikt av överhettad valuta, utan att på något sätt på allvar komma i 

kontakt med världens egentliga realiteter. 

För den som bekänner sig till kulten runt konsumtionen är det inte 

skamligt att visa sitt begär offentligt. Spel om pengar betraktades 

förr i tiden som en av de mest moraliskt korrumperade sociala aktiviteterna, 

men idag är det en fullt accepterad fritidsaktivitet som vi har 

tillgång till var vi än färdas. Vi jublar med dem som vinner pengarna 

i de populära spelshowerna i tv och många följer med i de stora 

70


internationella pokerturneringarna där miljonbelopp står på spel. 

Drömmen om att vinna den stora vinsten är konsumtionskulturens 

svar på kyrkans mirakler. När de nationella lotterierna släpper sina 

stora potter är det kö i dagar vid kioskernas lottomaskiner. Spelet om 

pengar laddar för en stund spelarens liv med en känsla av mening och 

potential. Det är en magisk handling. Lottokupongen eller skraplotten 

är offergåvor till de tillfälliga sifferradernas gud. Vi investerar ett 

litet belopp, i hopp om att från ett ögonblick till ett annat bli ägare av 

en förmögenhet som kan ändra vårat liv, men även en mindre vinst 

ger oss trots allt känslan av att lyckan ler åt oss. Konsumtionsmänniskan 

känner inte till någon annan form av absolut värde än den 

som låter sig uttryckas ekonomiskt. Det är ingen tillfällighet att den 

väsentligaste religiösa högtiden i vår kultur är en konsumtionsorgie 

som år efter år sätter nya rekord i ekonomisk omsättning. 

5 

Narkomanen är den fulländade konsumenten, liksom narkotika är 

den perfekta varan. Det narkotiska medlet är en ren kemisk kod som 

skapar en ögonblicklig välfärd hos brukaren. Det är dock inte nog 

med det: narkotika är kraftigt fysiskt och psykiskt vanebildande och 

kräver att intas i allt större doser för att förbli verksamt. Narkomanen 

gör nästan vad som helst för att få fatt i sitt medel. Det tar över hela 

hans eller hennes liv. Därför uppfattar vi narkomanen som ynklig 

och förtappad, men i princip är vi alla fångade i samma sorts fälla. Vår 

materiella överkonsumtion drivs av behovet av att fylla och dämpa 

en olidlig tomhet. Det är en djupt beroendeskapande flykt från livets 

realiteter och liksom narkomanen är vi utom förmåga att erkänna 

många av de ödeläggande konsekvenserna för vår välfärd. Narkomanin 

som fenomen skrämmer oss för att vi känner igen oss i narkomanens 

förhållande till sitt medel. Det är äcklet av att se det obeslöjade 

beroendet som fått oss att stöta ut narkomanerna ur vårt samhälle 

och behandla dem som sämre än någon annan människogrupp bland 

oss. Patienter under konstant smärtbehandling kan till exempel helt 

lagligt medicineras med samma slags narkotika som narkomanen på 

gatan måste stjäla eller prostituera sig för att få tag i. Smärtpatienten 

71


är till på köpet försedd med ett morfindropp, så att han eller hon själv 

kan bestämma sin dos. Det anser vi vara humant, men dödssjuka 

narkomaner hänvisas till att klara sig själva under de mest förfärliga 

och förnedrande villkor. Rädslan för narkomanin ligger så djupt och 

är så irrationell att den utöver vår misshandel av narkomanerna också 

fått oss att hålla fast vid en narkotikapolitik, som utan jämförelse är 

den största enskilda orsaken till organiserad kriminalitet i världen. 

Hellre det än att ta ställning till den existentiella meningslöshet som 

är upprinnelsen till varje form av missbruk. 

Vår civilisation som helhet bygger på intagandet av stimulanser 

i stora mängder. De kolossala fysiska krafterna och den konstanta 

rastlöshe-ten, som präglar det industriella samhället är resultatet av 

ett helt omått-ligt förbrukande av fossila bränslen. På bara några få 

generationer har det lyckats oss att bränna upp miljoner års upplagrade 

solenergi i form av kol, gas och olja. Utan dessa ämnen vore vi 

ingenting. Vår jordbruksproduktion har pumpats upp av konstgödning, 

stråförkortning och pesticider. Svinen i den industriella animalieproduktionen 

är fulla av antibiotika och köttdjuren är behandlade 

med växthormoner. Varje år för vi in tusentals nya kemikalier i vår 

produktion, inte minst för att göra framställningsprocesserna snabbare 

och billigare. Reklam säger oss att vi inte ska behöva känna några 

som helst besvär. Det finns tekniska hjälpmedel som kan minska eller 

helt eliminera alla slags praktiska problem. Om vi känner den minsta 

smärta finns det medicin som kan dämpa symptomen. Om potensen 

sviktar finns Viagra för att väcka den till liv igen. Om vi är bekymrade 

över att inta för mycket socker räddar de konstgjorda sötningsmedlen 

oss från att skära ner konsumtionen av läskedryck. Vi är omgivna av 

dylikt, samt mat i oändliga mängder och allt fler lider av ätstörningar 

och kraftig övervikt. Vi har förlorat känslan för våra egentliga behov 

och lustar, på samma sätt som vi har förlorat kontakten med den 

biosfär vi är en oåtskiljaktig del av. Om vi skall återskapa förbindelsen 

mellan oss själva och vår omgivning måste vi, som den tillfrisknade 

narkomanen fullständigt lägga om grunden för våra liv. 

72


6 

Människan skapade den teknologiska civilisationen för att skydda 

sig mot naturens nycker, mot oväder och ovisshet, men ovissheten 

har aldrig varit större än idag. Världen omkring oss är kaotisk och 

förstöringen ökar. Ingen vet vart det barkar hän, men framsteget blir 

av en mer och mer tvetydig storlek för var dag som går. 

Enligt opinionsundersökningarna rymmer Danmark en av 

de rikaste och lyckligaste befolkningarna i världen. Vi lever i ett relativt 

homogent samhälle med en hög grad av social välfärd, men även här 

i denna trygghetens oas finns en utbredd känsla av tomhet, vanmakt, 

oro och rädsla. Många blir till och med sjuka av det. Vi är storförbrukare 

av psykofarmaka. Omkring 50 000 av en befolk-ning på ca 5 miljoner 

får årligen olika former av antidepressiva och ångestdämpande 

mediciner utskrivna. Därtill kommer en omfattande förbrukning av 

sömnpiller, alkohol och illegala narkotiska medel, men det är bara ena 

sidan av vårt massiva behov av symptomdämpande behandling. Vårt 

samhälle är arbetsplats för en växande skara psykologer, terapeuter, 

coacher och healers som vi betalar dyrt för att hjälpa oss anpassa vårt 

sinne till den växande psykiska pressen människan idag utsätts för. 

Det kunde se ut som om vi är värnlösa offer för det teknologiska 

och ekonomiska system vi själva skapat, men om vi bara 

beslutar oss för det är det inget som hindrar oss från att försöka 

leva på ett annat sätt än vi gör idag. Den teknologiska civilisationen 

är produkten av en specifik världsåskådning. De enskilda stegen i 

utvecklingen har bestämts av dem som hade makten, men det har 

aldrig existerat en överordnad plan. Vårt samhälle har kommit att se 

ut som det gör för att alla när det kommer till kritan drömde om att 

få del i den materiella tillväxten och ingen tog hänsyn till omkostnaderna. 

Idag är bilden mycket tydligare än för bara några få år sedan. Vi 

kan se att det vi gör är destruktivt och många kan till och med känna 

det i deras egna kroppar, men det har också blivit tydligt att det finns 

en annan väg vi kan gå. Problemet visar så att säga på sin egen lösning. 

Om förlusten av mening är en logisk följd av uppsplittringen i 

människans värld i otaliga lösryckta fragment, så bör det vara möjligt 

att återskapa meningen genom att långsamt och tålmodigt förena det 

73


som en gång skiljdes åt. Om fulheten och ödeläggelsen är produkten 

av vår materiella girighet, bör det vara möjligt att återfinna skönheten 

genom att systematiskt sänka den materiella förbrukningen. Om vi 

följer den ekologiska estetiken kommer vi att hitta tillbaka till den 

faktiska grunden för vår existens. En efter en kommer våra handlingar 

att förbinda oss med helheten, med naturens levande system, med 

platsen där vi bor och med ekonomin i den lokala gemenskapen. 

74

6. IDÉNS FORM 

6 

Idéns form 

1 

ör DeN vars ögoN är öppNa för sköNheteN i det ekologiska 

fperspektivet 

kan det verka oförståeligt att inte alla ser världen 

på samma sätt. Hur kan någon tvivla på att människans viktigaste 

uppgift är att ta vara på den natur som är grunden för våra liv? Varför 

fortsätter vi att förstöra våra omgivningar istället för att satsa allt på att 

bygga upp ett samhälle som överensstämmer med jordens ekologiska 

system? Vi kan ju se att skönheten i världen finns just där – i livets 

mångfald såsom den har utvecklat sig på denna planet genom miljoner 

år. Det är dock som om vårt samhälle bara blivit alltmer fyrkantigt 

och grovt, ju större vetenskaplig insikt och teknologiskt kunnande vi 

har skaffat oss. Våra maskiner blir allt mer brutala och gigantiska. Vi 

fortsätter av all kraft att pumpa den materiella förbrukningen i höjden, 

även om vi kan se att de ekologiska och sociala ödeläggelserna är 

ett direkt resultat av vårt sätt att leva på. Ju rikare vi blir, desto girigare 

och mer likgiltiga blir vi tydligen också. Hur kan det bara pågå – med 

all den kunskap mänskligheten besitter? 

I snart 40 år har det stått klart att människans största problem 

är civilisationens påverkan på den biosfär vi själva är en oåtskiljaktig 

del av. De första samlade beskrivningarna av situationen kom i början 

av 1970-talet i form av två stora internationella rapporter om världens 

miljö och resurser. Den ena, ”Blueprint for Survival” publicerades av 

FN och den andra, ”Limits of Growth” av Club of Rome, en in- 

75


ternationell tankesmedja. Fenomen som förorening, överbefolkning 

och hoten mot tigrar, blåvalar och andra stora däggdjur hade redan 

så smått börjat ta plats i offentligheten under loppet av det föregående 

årtiondet. Med publicerandet av dessa två detaljerade och starkt 

alarmerande rapporter blev dock naturens tillstånd plötsligt ett högt 

prioriterat ämnesområde i medierna och ett väsentligt ämne i den politiska 

debatten. Offentlighetens uppmärksamhet på miljöproblemens 

påträngande allvar fortsatte växa under det kommande årtiondet, inte 

minst i kraft av aktivistiska miljöorganisationer som Greenpeace, 

Friends of the Earth och Noah. Utvecklingen kulminerade i mitten 

av 1980-talet. Vid den tidpunkten stod miljöproblemen överst på befolkningarnas 

lista över politiska bekymmer i västländerna och som 

en konsekvens av detta uppstod gröna politiska partier på många håll 

i Europa. En del av dem blev invalda i de nationella parlamenten och 

i Tyskland blev Die Grüne dessutom en högt profilerad del i landets 

regering. 

Under de första åren av 1990-talet föll emellertid intresset för miljöproblemen 

plötsligt markant. Det verkade breda ut sig en uppfattning 

av att situationen på olika sätt var under kontroll. Kolröken från 

kraftverken renades i stigande grad och samma gällde för industriernas 

utsläppsvatten. Återvinning hade blivit en allmän företeelse, 

man såg fler vindkraftverk i landskapet och alla partier hade fått en 

miljöpolitik. När det kom till kritan kunde det se ut som om miljöproblemen 

var något vi kunde administrera oss bort från, men i 

verkligheten hade det inte hänt mer än ytliga justeringar. De mest 

akuta och koncentrerade giftutsläppen stoppades visserligen, men de 

lokala förbättringar som vi kunde uppleva blundade för insikten att 

miljöproblemet var ett sammanhängande och fortsatt accelererande 

globalt fenomen. Därtill kom att miljöproblemen presenterades för 

oss som isolerade händelser och inte som delar i ett mönster. Under 

en period fokuserade medierna sin uppmärksamhet på syraregnen 

över Europa, en annan på utrotningen av den sydamerikanska regnskogen, 

en tredje på ozonhålet över Antarktis. Man kan säga att vi 

lärde oss leva med miljöproblemen som en kronisk sjukdom av det 

slag som ingen orkar tänka på eller tala om. 

76


Men så i början av det nya årtusendet fick världsoffentligheten ändå 

ögonen på den ekologiska krisen såsom något avgörande för vår kollektiva 

framtid. Det hade visserligen rätt länge varit känt att utsläppen 

av CO 2 och andra såkallade växthusgaser kunde få mycket allvarliga 

konsekvenser för klimatet på jorden, men från mitten av 1990-talet 

började vädret att förändra sig på ett sätt som syntes bekräfta teorin 

om en människoskapad växthuseffekt. År efter år avlöste det ena 

osedvanliga och dramatiska väderfenomenet det andra och samtidigt 

utgav FNs klimatpanel en rad omfångsrika rapporter som visade, att 

ett flertal av världens experter på klimatförhållanden var eniga om 

problemens hotande och akuta karaktär. År 2006 visades den före 

detta vicepresidenten Al Gores inflytelserika film ”An Inconvenient 

Truth” om klimathoten för en masspublik över hela världen och 

Al Gore fick både Oscar och Nobels Fredspris. Samma år utgavs 

den engelska regeringens Stern-rapport, som försökte beräkna de 

oöverskådliga ekonomiska omkostnaderna som blir resultatet av 

den globala uppvärmningen, om utvecklingen fortsätter oförändrad. 

Slutligen presenterade FNs klimatpanel 2007 sin fjärde rapport som 

definitivt slår fast att de klimatändringar vi kan iaktta är ett resultat 

av människans aktiviteter. Statsledare från alla delar av världen stod 

nu fram och förklarade att minskningen av det växande utsläppet av 

växthusgaser var vår tids viktigaste internationellt politiska uppgift. 

Överallt backades de upp av deras befolkningar och i Danmark fick 

vi såklart en klimatminister, men heller inte denna gång är det något 

som tyder på att vi har förstått problemets allvar och omfång. Hittills 

verkar den politiska konsensus vara att det hela ska nog gå, om vi 

byter ut några glödlampor och köper tillräckligt många CO 2 -kvoter 

i de fattiga länderna. I snart 40 år har vi vetat att vi håller på att undergräva 

planetens ekologi, men fortfarande är det bara ett fåtal som 

vågar tala om nödvändigheten av att vi ändrar vårt sätt att leva på. 

2 

Vid första anblicken kunde man få intrycket, att vi idag befinner oss 

i början av en ekologisk kulturrevolution. Inte minst försäljningen av 

ekologiskt framställda matvaror (jfr s. 28) tycks vara i kraftig framväxt. 

77


I början av 1970-talet var det bara några få idealistiska specialbutiker 

i storstäderna, som sålde sädprodukter och grönsaker odlade utan 

användning av besprutningsmedel och konstgödning. Nu kan man 

köpa ett växande urval av denna sorts matvaror i vanliga supermarknader 

överallt i Danmark. Trots framgången utgjorde försäljningen 

år 2006 ändå bara 5 % av den samlade omsättningen av matvaror 

och det var dessutom världsrekord. I övriga Europa och i USA låg 

siffran på ungefär 2 %. För det vi kallar ekologiskt kött måste marknadsandelen 

göras upp i promillen. Ekologiskt producerade matvaror 

är fortfarande en specialitet och även om de utgjorde huvuddelen av 

vår matkonsumtion, skulle det inte betyda att vi levde i ett ekologiskt 

samhälle. 

Ekologin omfattar vår totala interaktion med omgivningarna och 

därmed vår förbrukning av material, transport och energi som helhet. 

Det råder i den bemärkelsen en närmast schizofren motsättning 

mellan den utbredda önskan att lösa världens miljöproblem och vårt 

faktiska beteende. Miljöpolitiken har genom de senaste 40 åren gått ut 

på att dämpa symptomen framför att behandla orsaken till den misär 

vi befinner oss i. Därför blir problemet hela tiden värre. I Danmark 

medförde en mycket aktiv socialdemokratisk miljöpolitik på 1990talet 

att 15,5 % av vår energiförbrukning idag kommer från förnybara 

energikällor. Det är mer än dubbelt så mycket som genomsnittet i 

EU, men danskarna förbränner ändå samma mängd fossila bränslen 

som vi gjorde 1990, eftersom vår samlade förbrukning av energi har 

fortsatt stiga. En del av denna ökning är dessutom dold, eftersom vår 

nationella energiräkenskap helt låter bli att räkna in energiförbrukningen 

i samband med produktion och transport av den stora mängd 

varor vi idag får framställda i lågavlönade länder runt om i världen. 

Det allmänna intresset för att göra ekologiskt riktiga val 

i vardagen har i huvudsak två olika motiv. Dels är det en utbredd 

uppfattning att vår överlevnad nödvändiggör vissa hänsyn till miljön 

som till exempel avfallssortering och moderata energibesparingar. 

Den ekologiska utmaningen framstår på det sättet som en tråkig 

förhållningsregel ungefär som cykelhjälmar, försäkringspoliser och 

vaccinationer. Å andra sidan förbinder de flesta begreppet ekologi 

78


med hälsa och kvalitet. Den ekologiska konsumtionen är därför i hög 

grad knuten till den lyxiga sidan av marknaden, där vi finner livsstilsprodukter 

som kan främja förnimmelsen av framgång och välmående 

i avdelningarna för kosmetik och hudvård, sängkläder eller kläder. 

Vare sig vårt motiv för ekologin är motiverat av rationellt nytänkande 

eller konsumtionssamhällets allmänna varufetischism är det emellertid 

en fortsättning av samma sätt att se på världen på som fört oss dit 

där vi är nu. I inget av tillfällena handlar det om en egentlig förståelse 

för skönheten i det ekologiska perspektivet, tvärtom gör denna form 

av tillsynes ekologiskt korrekt leverne det möjligt att kunna förtränga 

de verkliga ekologiska konsekvenserna av vår livsstil. Textilier framställda 

av ekologiskt odlad bomull ger en etisk aura och exklusiv feel 

good-kvalitet åt modeplagget, men om dessa klädesplagg köps som 

en del av den allmänna överkonsumtionen så utgör det inte desto 

mindre ett diskutabelt bidrag till förstöringen av jordens ekologiska 

system. 

Så länge vårt sätt att se världen på styrs av konsumtionssamhällets 

materialistiska rationalitet kommer miljöproblemen fortsätta 

framstå som olyckliga konsekvenser av ett annars ideellt levnadssätt. 

Vi kan inte annat än betrakta varje enskilt problem som isolerad händelse 

som bara behöver finna sin respektive tekniska lösning för att 

allt skall bli bra igen. Sett i detta perspektiv är den verkliga tragedin 

inte miljöförstöringen i sig själv, utan möjligheten att denna förstöring 

kommer att tvinga oss att ändra vårt sätt att leva på. Föreställningen 

om att naturen skulle visa sig rymma allvarliga fysiska begränsningar 

för vår livsutveckling är helt enkelt oförenlig med en civilisation, 

vars fundament är idén om kontinuerlig materiell tillväxt. Omvänt 

är miljöproblemen, sedda i den ekologiska estetikens perspektiv, en 

välkommen möjlighet för att småningom få vårt samhälle att komma 

i överensstämmelse med naturen. De krav som ekologin ställer till 

människan omfattar alla aspekter av vår existens, inte minst samhällets 

ekonomiska inriktning. När Heinz tomatketchup, Nescafé och 

Chiquitabananer den senaste tiden marknadsfört ekologiskt odlade 

varianter av deras kända varumärken är det ett logiskt försök att få del 

i en växande och profitabel ny marknad. Om vi skall skapa ett verkligt 

ekologiskt samhälle förutsätter det dock bland annat, att globala kon- 

79


cerner av detta slag gradvis avvecklas till fördel för lokalt förankrade, 

decentraliserade ekonomier (se kap. 12). 

3 

Civilisationens historia framställs ofta som människans kamp mot 

naturen, men denna uppfattning av naturkrafterna såsom människans 

motståndare är av sent datum. Under de tiotusentals år vi levde som 

jägare och samlare utgjorde naturen och människan en gemensam 

kropp. Det var inget avstånd mellan oss och det andra. Vädret och 

årstiderna, bergen, floderna, träden, fisk och fåglar var besjälade väsen 

liksom människan själv. Inte heller förhistoriens stora jordbrukscivilisationer 

såg på naturen som en motståndare som skulle behärskas 

eller övervinnas. Naturkrafterna förstods som gudomliga manifestationer 

och människorna förärade gudarna offergåvor i tacksamhet 

över jordens fruktbarhet och sädens växtkraft. Långt in i Europas 

medeltid kände människan sig som en del av ett större samhälle, omfattande 

alla levande väsen. Det framgår bland annat av den tidens 

många formella rättssaker mot djur. Så sent som år 1587 anklagar 

invånarna i den franska staden Saint-Julien-de-Maurienne en svärm 

flugor för förstörelse av deras vinodlingar, men flugorna frikänns då 

deras advokat Antonione Filiol påpekar att de blott gjort vad de fått 

besked av från Gud att göra – nämligen att äta och överleva. 

Föreställningen om att människan befinner sig i en kamp 

mot naturen börjar ta form först vartefter som våra teknologiska 

krafter växer och vetenskapen får knuffa undan Gud i världsbildens 

bakgrund. Plötsligt är det inte längre så tydligt att flugorna har rättigheter 

eller att människan behöver tacka jorden för dess fruktbarhet. 

Den moderna vetenskapen och teknologin har i sitt ursprung i renässansen 

två primära mål. För det första att framställa mer slagkraftiga 

vapen (se kap. 19) och därnäst att framställa maskiner som kan intensifiera 

och expandera människans utnyttjande av naturens resurser. 

De två målen är delar av ett sammanhängande offensivt projekt som 

handlar om makt, rikedom och prestige. Därför blir tankegången och 

terminologin också mer och mer identisk. Det går ut på att besegra 

och erövra. De stora europeiska upptäcktsresenärerna, från Magellan 

80


och Cook till Bering, skulle kartlägga oceaner och kontinenter för 

att öka Europas tillgång till världens naturrikedomar. Ingen verkade 

överväga om naturen skulle kunna ha ett självständigt värde och 

betydelse utöver den ekonomiska, inte ens de vetenskapsmän som 

hade tagit sig före att förstå dess innersta hemligheter. På sin första 

stora expedition till Lappland 1732 blir fadern till den systematiska 

naturforskningen, svensken Carl von Linné således så förbluffad över 

de enorma mängder skog han såg ligga där till ingen nytta. 

Denna förståelse av naturen såsom något som finns till 

uteslutande för människans skull, finns emellertid som ett frö i ett 

ännu äldre europeiskt kulturlager. Den kristna religionen presenterar 

i sin skapelseberättelse en entydig människocentrerad världsbild. 

Jorden med alla dess växer och djur skapas i denna berättelse endast 

till människans gagn och glädje. Ja den första människan får till och 

med i uppdrag att namnge varje levande väsen för att manifestera 

sitt ägarskap. Det ligger ingen principiell motsättning mellan denna 

natursyn och den som presenteras flera tusen år senare av den engelska 

naturfilosofen Francis Bacon. I början av 1600-talet formulerade 

Bacon grunden för den moderna, empiriskt grundade experimentella 

vetenskapen, men det var inte insikt för medvetenhetens skull som 

intresserade honom. Målet med vetenskapen var för Bacon och de 

flesta av hans efterföljare att skaffa den största möjliga makten över 

naturens krafter. Så verkställde människan sin bibliska rätt. Naturen 

var vår, men den bjöd motstånd som skulle övervinnas med alla 

medel. Dess oframkomlighet och oförutsägbarhet skulle fås under 

kontroll och dess resurser utnyttjas till fullo. Människans begär kände 

inga gränser och ju starkare vi blev, desto grövre våra metoder. 

4 

Vi lever i en värld som är formad av pengar. Vetenskapen och teknologin 

är våra praktiska redskap, men det är pengarnas makt som 

har bestämt åt vilket håll allt skulle gå. Idag uppfattas marknadskrafterna 

som ett slags naturlag som vi är tvungna att följa om vi vill det 

bästa för oss själva och våra medmänniskor. Det sätt som marknaden 

fungerar på är dock något som människan bestämt själv. Den skotske 

81


tänkaren Adam Smith formulerar såsom den förste en sammanhängande 

teori om marknadskrafternas inverkan på samhällsekonomin i 

sitt inflytelserika verk ”The Wealth of Nations” från 1776. Det är i 

denna bok Adam Smith lanserar sin berömda idé om den osynliga 

hand som styr marknaden så att det blir till allas fördel. Principen 

är förförande enkel: den fria konkurrensen betyder att produktionen 

av varor blir så billig och effektiv som möjligt, vilket nödvändigtvis 

måste medföra att samhället som helhet blir rikare. Vad Adam Smith 

inte kunde förutse, var emellertid i vilket omfång den så kallade fria 

marknaden i framtiden skulle bli manipulerad. Med tiden blev det fler 

och fler osynliga händer. Bland annat skaffade sig kapitalets makthavare 

möjlighet att forma sällskap, där de ekonomiska intressenterna 

var utan direkt ansvar och delvis gömda bakom anonyma aktieposter. 

På det sättet uppstod ekonomiska gigantkonstruktioner som kunde 

dominera och göra stort sett vad de hade lust till på marknaden, utan 

att någon på allvar kunde blanda sig i. 

Den kapitalistiska marknadsekonomin fann sin slutliga form i och 

med utvecklingen av den borgerliga demokratin. Målet för de stora 

revolutionerna i Amerika och Frankrike i slutet av 1700-talet var visserligen 

att skapa rättigheter för alla människor, men resultatet blev 

ett politiskt system som inte minst kom att gagna näringslivet. Demokratin 

gjorde det möjligt för de ekonomiska makthavarna att reglera 

samhället så att marknad, produktion och konsumtion fick maximalt 

spelrum. Det var en samhällsform som hela tiden kunde röra sig 

och som i kraft av handlingsval och yttrandefrihet i vid utsträckning 

förmådde absorbera sina egna inre motsättningar. Den enskilda hade 

i princip möjlighet att fullfölja individuella, personliga mål samtidigt 

som det överordnade maskineriet arbetade med att främja kapitalets 

intressen och den samlade materiella tillväxten. Tåget körde bara åt 

ett håll. Det fanns ingen rätt som var viktigare än egendomsrätten 

och ingen frihet mer betydelsefull än den ekonomiska. Allt större 

områden i tillvaron överläts till näringslivet och vi började i ökande 

grad betrakta samhället som ett företag. Till sist måste varje fenomen 

göras upp i pengar och förvandlas till en vara, för att vi överhuvudtaget 

ska kunna erkänna det som verklighet. Kapitalismen har med 

82


tiden visat sig vara ett entropiskt fenomen som ödelägger allt. Den 

oreglerade marknaden är själva mekanismen som splittrar vårt samhälle, 

tömmer kulturen på innehåll och kväver livet på jorden, men 

vi har svårt att erkänna det som sker, för vår syn är dimmad av en 

ideologi som hyllar materiell rikedom och pengarnas makt. Vi är inte 

fria människor utan slavar under vår konsumtion och av tillväxten i 

den materiella produktionen. 

5 

Den tyskfödde filosofen Karl Marx försökte i mitten av 1800-talet 

att skapa en motideologi till den ekonomiska liberalismen. Marx tog 

utgångspunkt i den tyske tänkaren Hegels idéer om de universella 

lagmässigheterna i historiens gång. Hegel menade att varje förändring 

hade vad han betecknade som ett dialektiskt förlopp. Ett tillstånd 

(tes) måste skapa sin egen motsättning (antites) för att överhuvudtaget 

kunna bli till. Därefter skulle de två tillstånden förenas i en syntes, 

som återigen skulle orsaka en ny motsättning och så vidare. Enligt 

Hegel var den drivande kraften i historien människans behov av bekräftelse. 

Denna kraft i människan som mer än något annat skapar 

det – önskan om att bli respekterad som en värdig individ – kallade 

Hegel för thymos, ett begrepp som ursprungligen användes av Platon 

för att beskriva livfullheten i människan. 

Hegel föreställde sig att den thymoiska själen i tidernas morgon 

satte igång historien genom att driva ut människan i en blodig 

kamp för prestige och ära. Denna kamp slutade i första omgången 

med att människorna blev uppdelade i en klass av herrar som var 

villiga att satsa sina liv på att få bekräftelse och respekt, samt en klass 

av slavar som gav efter för sin dödsångest och därför underkastade 

sig herrarnas vilja. Historien kom därefter att handla om herremännens 

ändlösa kamp för att bli bekräftade av varandra och av deras 

respektive folk samt för att vinna ära, territorier, storhet och makt. 

De olika förhållandena mellan herrar och undersåtar förde emellertid 

aldrig till en verklig tillfredsställelse av bekräftelsebehovet, för den 

respekt herremannen fick från de människor som var tvungna till 

underkastelse, hade ju inte den äkta bekräftelsens kvalitet. 

83


Det var med andra ord en olöslig inre motsättning i det feodala systemet 

och denna motsättning förde till historiens nästa stadium, där 

de som förr var slavar nu blev bekräftade som fria och likvärdiga 

människor. Det skedde med det stora bonde- och borgarupproret 

mot kungen och adeln under den franska revolutionen 1789. Enligt 

Hegel markerade denna händelse första steget på det han kallade 

historiens avslutning. Resultatet av den franska revolutionen var det 

liberala demokratiska system, vars centrala och bärande princip är alla 

människors lika rättigheter och därmed deras ömsesidiga bekräftelse 

av varandra som likvärdiga individer. Det kunde enligt Hegel inte 

tänkas någon annan samhällsform som bättre kunde vara i stånd att 

tillfredsställa människans behov av bekräftelse. Historien hade genom 

sin dialektiska process, där tes och antites för till syntes, logiskt fött 

det samhällssystem som i sitt inre hade minst möjliga motsättningar. 

Hädanefter måste all utveckling i princip vara otänkbar. 

Marx för Hegels analys och dialektiska tänkande vidare, men 

han konstaterar att Hegel förbisett en fundamental inre motsättning 

i den liberala borgerliga demokratin, nämligen motsättningen mellan 

dem som äger kapitalet och dem som inget har utöver sin arbetskraft. 

Marx uppfattar denna motsättning mellan utbytarna och de utbytta 

som olöslig. Med tiden måste det betyda en fullständig utarmning 

av arbetarklassen och detta tillstånd kommer för eller senare att leda 

till en våldsam samhällsomvandling. Först därefter skulle den avslutning 

på historien som Hegel föreställt sig kunna ske. Marx kallar 

den slutliga sociala och ekonomiska syntesen för det kommunistiska 

samhället. Det är ett tillstånd bortom historien, där egendomsrätten 

till produktionsmedlen och jorden har tagits över av folket i gemenskap, 

och statens maktapparat är avskaffad till fördel för en kollektiv 

ledning på alla samhällets nivåer. Ett konfliktfritt paradis, där envar 

kan njuta efter behov och arbeta efter förmåga. 

6 

Karl Marx var inte profet. Han kunde inte förutse, att Henry Ford 

skulle komma på att betala arbetarna på sin bilfabrik så höga löner, 

att de fick möjlighet att köpa de bilar de själva producerade. Den inre 

84


ekonomiska motsättning som Marx trodde skulle riva den liberala 

demokratin i stycken, blev förhindrad både av Fords idéer om en 

köpkraftig arbetarklass och av arbetarrörelsens politiska kamp som 

Marx för övrigt själv hade inspirerat till. Marx kunde heller inte förutse 

det tragiska sätt hans idéer skulle komma att realiseras på som en 

följd av den ryska revolutionen. Lenins statskupp 1917 var långt ifrån 

den arbetarresning som Marx hade sett fram emot och Sovjetunionen 

blev så också den absoluta motsättningen till hans vision av ett samhälle 

där statsmakten var avskaffad. 

Karl Marx var som varje människa ett barn av sin tid. Han 

trodde på den befriande kraften i vetenskapen och teknologin. Marx 

var en rationell materialist och hans tänkande betecknas därför som 

dialektisk materialism i motsättning till Hegels idealistiska eller andligt 

grundade dialektik. Det enda som verkligen sysselsatte Marx var de 

materiella produktionskrafterna och hans lära tycks sporra till föreställningar 

om människans totala kontroll över naturen. Leo Trotskij, 

en av den ryska revolutionens huvudkrafter, skriver till exempel i en 

essä från 1924 att den nuvarande fördelningen av berg och floder, 

marker, ängar, stäpper, skogar och kustlinjer inte kan räknas som 

ändliga och han förutser att människan en dag kommer att fullständigt 

omforma jordens geografi efter en konstnärlig och industriell 

plan ”om inte efter sin egen bild, så efter hennes smak”. 

När Sovjetunionen bröt samman i slutet av 1980-talet, låg den uttorkade 

Aralsjön i Centralasien kvar som ett monument över det storhetsvansinne 

och den bristande förståelse för naturens och samhällets 

komplexitet som hade karaktäriserat den kommunistiska regimen. Det 

började som en plan om att göra de centralasiatiska sovjetstaterna 

till storproducenter av bomull. De torra och ofruktbara landskapen 

skulle tillföras vatten från Aralsjöns källor och under loppet av 1930talet 

kom byggandet av konstbevattningskanalerna långsamt igång. 

Aralsjön var ursprungligen jordens fjärde största färskvattensområde 

med en yta omkring 1,5 gånger större än hela Danmark. Runt år 1960 

avleddes dock årligen upp emot 50 kubikkilometer vatten från sjön 

och under loppet av några få årtionden minskade sjön till en tredjedel 

av sin ursprungliga storlek. Vattenståndet föll med 14 meter och till 

85


slut fanns bara åtskilda småsjöar kvar. Fisken dog ut och tillsammans 

med den fiskindustri som hade gett 60 000 människor utkomst. Den 

tidigare sjöbottnen kom att ligga kvar som tusentals kvadratkilometer 

livlös öken, vilket förde med sig att lokalklimatet förändrades, med 

mindre regn och flera kvävande dammstormar till följd. År 1990 

utnämnde den brittiska Royal Geographical Society Aralsjön till världens 

största enskilda ekologiska katastrof. 

7 

Trots de iögonfallande missbedömningarna i Marx teoretiska förutsägelser 

hade han inte desto mindre rätt i grundläggande aspekter 

av sin analys. Det visade sig ju att världens rikedomar under det 

kapitalistiska systemet rent faktiskt blev koncentrerade på färre och 

färre händer. Skillnaden i rikedom mellan de mest välställda och de 

fattigaste länderna i världen var 1820 omkring 3 till 1, 1913 hade den 

vuxit till 11 till 1, 1950 var siffran 35 till 1 och 1992 var invånarna 

i de mest välbärgade länderna genomsnittligt 72 gånger rikare än 

invånarna in de fattigaste. Idag kontrolleras 52 % av den samlade 

världsekonomin av de 500 största globala företagen och blott 2 % 

av mänskligheten äger 51 % av all den rikedom som finns på vår 

planet. De 400 rikaste människorna i världen äger lika mycket som 

de tre miljarderna fattigaste tillsammans. Även i de skandinaviska 

välfärdsstaterna blir det ett allt större ekonomiskt avstånd mellan 

dem som äger det mesta och den breda befolkningen av vanliga löntagare. 

Vid sidan av hans samhällsekonomiska analyser är det också 

Karl Marx förtjänst att ha introducerat ett mycket precist begrepp 

för främlingskap som en beteckning för kommersialiseringens ödeläggande 

inverkan på människan och hennes kultur. Enligt Marx är 

främlingskapet en logisk effekt av att sammanhangen mellan arbete 

och konsumtion i det kapitalistiska systemet blir allt mer otydlig. Allt 

blir gjort till varor som köps eller säljs och dessa varor kommer att 

skapa en omvärld som den enskilda människan befinner sig mitt i, 

utan att kunna säga att det är deras eget eller något som hon själv 

skapat. Varornas främmande universum kommer att framstå som 

människans sanna verklighet, istället för de konkreta ekonomiska och 

86


mänskliga relationer som dessa varor är produkten av. 

Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels såg rätt 

på ännu en avgörande punkt. De förstod att om människan skulle 

förändra sina förhållanden krävdes tydliga bilder och starka idéer. 

Marx formulerade en problemställning som de flesta kunde förstå 

och han beskrev ett mål som framstod som ett tilldragande och logiskt 

alternativ till det tillstånd det stora flertalet befann sig i. Miljoner 

människor började under den sista delen av 1800-talet att sluta upp 

kring de kommunistiska och socialistiska rörelserna och de gjorde 

det för att de såg och kände den utbredda ekonomiska orättvisan och 

sociala nöden i världen. Marx idéer tycktes som vägen till ett samhälle 

där fred och likhet skulle avlösa krig och utbytande. Problemet var 

att många föreställde sig att det kommunistiska samhället var något 

som kunde eller skulle realiseras i praktiken här och nu. Men Marx 

ideologi var, när det kommer till kritan, en aktivistiskt motbild till 

den härskande ordningen och inte ett utprövat recept på hur man 

skapar det perfekta samhället. Ett samhälle måste, som varje annat 

ekologiskt system, finna sin form inifrån genom den dynamiska och 

komplexa interaktionen mellan omgivningarna och samhällets egna 

många olika beståndsdelar. De såkallade kommunistiska regimerna 

visade sig också föra till så deformerade samhällsorganismer att de 

efter en relativt kort tid löstes upp av sig själva. 

8 

Idag finns en utbredd motvilja mot stora ideologiska konstruktioner 

och det med god grund. Ideologier har i tusentals år varit bland 

mänsklighetens största plågor. Tänk bara på den hänsynslösa förföljelsen 

av oliktänkande som har karaktäriserat de stora monoteistiska 

religionerna kristendom och islam. Det är dessa religiösa system som 

är den politiska ideologins arketyper. De består av ett sammelsurium 

av idéer, traditioner och påbud som får auktoritet endast i kraft av 

påståendena om att detta är Guds ord eller vilja. På samma sätt kan 

den politiska ideologin söka sin auktoritet genom att upphöja den 

bakomliggande tankegången till en universell lag. Faran med den 

ideologiska konstruktionen består således inte i den konkreta sam- 

87


manställningen av idéer, oavsett hur egendomliga ingredienserna må 

förekomma. Ideologin blir ett verkligt problem först när helheten får 

en dogmatisk och auktoritär karaktär för därmed skapas grogrunden 

för demagogi och tyranni av olika slag. Ideologins farliga aspekt ligger 

i dess möjligheter att alltid låta målet helga medlen. 

Vi är benägna att inte uppfatta den liberala borgerliga demokratin 

med dess marknadskrafter och rättsväsen som en ideologiskt 

baserad samhällstyp. Den ideologiska dogmatiken är delvis maskerade 

av marknadens flexibla och självkorrigerande mekanismer. Inte desto 

mindre har dock tillväxtfilosofin och det ekonomiska tänkandet på 

alla tillvarons områden fått karaktären av oantastliga dogmer. Vi är 

underställda en benhård materialistisk ideologi som ser ödeläggandet 

av tradition, levnadssätt, kultur, landskap och biotoper som nödvändiga 

steg på vägen mot de överordnade ekonomiska målen. Man kan 

kanske till och med säga att kombinationen av kapitalism och rationell 

materialism är den mest ödeläggande ideologiska konstruktion 

mänskligheten ännu sett, både för att den är så extremt överlevnadskraftig 

och aggressiv och för att vår kulturkropp uppenbarligen inte 

har några verksamma motmedel mot den. 

Fascismen uppstod som politisk ideologi på 1930-talet, bland annat 

som ett försök att tillföra det industriella massamhället en ideologisk 

överbyggnad, vilken visade fram mot något större och djupare än tillfredsställelsen 

av den enskilda individens materiella begär. Liksom de 

arga fundamentalistiska religiösa rörelserna vi ser idag, representerade 

fascismen en reaktion på meningslösheten i den moderna världen. 

För att använda en metafor från psykoanalysen kan man kanske säga 

att fascismen var ett uttryck för den liberala borgerliga demokratins 

förträngningar. Fascismen var en irrationell och iscensatt ideologi 

som byggde på blandningen av maktförhärligande och längtan efter 

underkastelse, hatet för det främmande och idén om en abstrakt och 

mystisk överensstämmelse mellan folk, nation och öde. Fascismens 

inre virrvarr av motsättningar framgår till exempel av nazisternas romantiska 

förhärligande av det arkaiska bondesamhället, samtidigt som 

man satsade allt på den industriella och teknologiska utvecklingen. 

Fascismen skapade en enkelriktad självdestruktiv samhällsform som 

88


uttryckte sig extremt våldsamt. Även om den i stort sett utrotades 

med Andra Världskriget finns det tydliga fascistiska drag i vårt nutidssamhälle. 

Bland annat det sätt som statsmakten använder det diffusa 

såkallade ”kriget mot terrorismen” på för att inskränka våra civila 

rättigheter och våldsamt utvidga den elektroniska övervakningen av 

befolkningen. 

Mänskligheten saknar inte dåliga erfarenheter av varken 

politiska eller religiösa ideologier. Men ändå är vi tvungna att utveckla 

idéer om hur vi önskar att världen skall vara om vi skall företa oss 

något som helst förnuftigt i gemenskap. Det råder en stark ideologisk 

styrning över vårt sätt att tänka som gör att vi fortsätter förstöra den 

värld vi lever i, även om vi länge har känt till både förstörelsen och 

dess orsak. Om vi önskar att saker och ting skall förändras måste vi 

komma med nya och mer övertygande idéer. De skall kunna samla 

människors sinnen och animera till handling, men de skall framför 

allt representera ett fundamentalt annat sätt att tänka på än det som 

bragt oss dit där vi är idag. 

9 

Innan jag beskriver hur en sådan ny sorts ideologisk konstruktion 

kunde tänkas utforma sig, vill jag kort analysera begreppet ideologi 

så som det används i dagligt tal. Vi har vant oss vid att ideologier är 

förbundna med en viss grad av dogmatik. Det beror bland annat på 

att de olika idéer som utgör en given ideologisk synpunkt, som regel 

framställs som om de är logiskt sammanhängande. En liberalist kan 

till exempel argumentera för att staten skall ha så lite inflytande som 

möjligt därför att människans frihet är det viktigaste av allt. Men de 

som förespråkar denna synpunkt kan i andra sammanhang ofta vara 

beredda att önska ökad makt åt polisen och därmed staten, istället för 

att skapa offentliga sociala insatser som skulle kunna sänka behovet 

av mer polismakt. De flesta ideologier utgör på det sättet inte ett logiskt 

system, utan en sammansättning av idéer som deras anhängare 

intuitivt tycker passar ihop och därmed skapar en helhet. Man kanske 

kan säga att ideologin i den bemärkelsen är ett slags estetiskt objekt. 

När ideologierna ofta utvecklar sig till något som deras anhängare 

89


måste frysa fast som dogmatiska sanningar, är det just på grund av de 

olika idéernas sköra inre sammanhang. 

Den klassiska religiösa eller politiska ideologin kan liknas 

vid en bukett snittblommor som endast är förbundna inbördes av det 

vatten och den vas som de satts i. Om man däremot föreställer sig 

ett system av idéer som bygger på den ekologiska estetiken, så skall 

ideologin vara formad som det den försöker att främja: nämligen den 

organiska mångfalden i samhället och naturen. Ideologin skall själv 

utgöra en levande biotop av tankar och synpunkter för att kunna 

ge plats åt ekologins dynamiska komplexitet. Formen och innehållet 

skall vara identiska. En sådan öppen och föränderlig ideologisk 

konstruktion är endast möjlig om den ekologiska estetiken är förankrad 

i en konkret realitet utanför människans egen värld. Grunden är 

inte en abstrakt teori, utan de konkreta naturgivna realiteter som är 

förutsättningen för vår egen existens och som vi därför måste få oss 

att komma i överensstämmelse med. Det handlar i den bemärkelsen 

om ett pågående undersökande där vi hela tiden får känna oss fram 

och korrigera riktningen, inte för att komma någon annanstans utan 

tvärtom för att bli mer närvarande och på plats, just där vi är. 

Man kunde kanske inleda definitionen av den livssyn som följer med 

den ekologiska estetiken med en kritik av begreppet frihet, såsom 

det ofta används av tidens liberalistiska makthavare. Ordet personlig 

frihet är i denna härskande tankegång nära förbunden med individens 

ekonomiska rättigheter, till exempel rättigheten att äga obegränsade 

förmögenheter och landområden. Denna uppfattning om vad frihet 

är rymmer flera uppenbara problem. Ett av dem är att friheten för 

några få nödvändigtvis måste betyda begränsningar för många andra, 

bland annat för att det ju inte finns oändliga mängder av land tillgängligt 

och allt land dessutom inte är lika attraktivt. Den avgörande 

svagheten med detta sätt att uppfatta begreppet frihet på är dock att 

det bygger på en fatal brist på förståelse för livets villkor i det fysiska 

universum. Människan är som alla andra levande väsen, från humlan 

till akacieträdet fundamentalt begränsad i sina utvecklingsmöjligheter 

av den biologi och de naturlagar som vi alla är inställda i. Vi kan inte 

fungera utan vatten, mat och rikligt med sömn. Vår kropp är skör, den 

90


åldras snabbt och vi dör efter en relativt kort tid. När det kommer till 

kritan är vi fullkomligt beroende av våra omgivningar. Det enda ställe 

där människan kan finna absolut frihet är i vårt medvetande, för där 

kan vi lära oss att släppa alla former av förbindelser om vi arbetar 

tillräckligt hårt med det. Som väsen i en kropp är vi ändock tvungna 

att finna friheten i de kollektiva former och mönster som vi skapar 

med våra omgivningar. Ju tätare och mer kraftfullt detta mönster blir, 

ju mer vi förstår samspelets konst och begränsningens styrka, desto 

mer frihet kommer vi att uppnå, eftersom den kollektiva formen ger 

den enskilda individen möjlighet att växa ut över sig själv och bli en 

del i en större helhet (se kap. 18). 

Den ekologiska estetiken kan som ideologi på sätt och vis förbindas 

med Hegels tankar om den thymoiska själen. Hegel säger att människan 

endast kan uppnå verklig bekräftelse genom att själv bekräfta 

andra människor som likvärdiga, men det finns ännu ett steg vi måste 

ta för att verkligen kunna respektera oss själva och det består i erkännandet 

av vår fundamentala gemenskap med allt levande. Endast 

genom att skapa en civilisation vars mål är att befrukta och främja 

livets mångfald kommer vi att kunna realisera vår fulla skapelsebestämda 

potential som människor. Hur vi bäst gör det är omöjligt att 

veta på förhand. Det enda vi har att rätta oss efter i denna process 

är skönheten. Man kanske kan säga att vi endast kan komma över 

det dialektiska motsättningsförhållandet mellan människan och naturen 

genom att fälla in vår kultur så vackert som det bara är möjligt i 

den ekologiska helheten. Skönheten är den universella måttstocken, 

helt enkelt för att den berättar för oss hur sanningen finns i varje 

sammanhang, från mänskliga relationer till ekonomi och tekniska 

konstruktionsprinciper (se kap. 10 och 11). 

Den ekologiska estetiken bygger som ideologi på det enkla faktum att 

allt hänger samman med allt annat. Existensen utgör ett kontinuum. 

De primära materiella livsfunktionerna låter sig inte skiljas ut från den 

mest abstrakta andliga strävan, liksom människan inte är annorlunda 

än universum som helhet. Ande och materia är i detta perspektiv två 

sidor av samma sak. Känsla och medvetenhet måste nödvändigtvis 

91


höra till grundämnenas inneboende egenskaper, för var skulle människans 

medvetenhet och förmåga till känsla annars komma ifrån? 

När vi kan se ljuset och känna vattnets konsistens är det för att vi 

känner igen det vi ser och det vi känner. Vi är själva som ljuset och 

vattnet, vi har båda delarna i oss. Denna fundamentala släktskap mellan 

människan och hennes omgivningar är av avgörande betydelse 

för den ekologiska estetiken. Vi är i viss bemärkelse som allt i naturen 

och den är som oss, men därtill kommer vår förmåga att känna med 

det som är utanför oss själva. Kulturer i alla tider har uppfattat denna 

förmåga som människans finaste egenskap, eftersom den demonstrerar 

att livet i sin essens är en evig, gränslös och odelbar helhet. 

Den ekologiska estetiken representerar en ingång till världen som 

är både sinnlig, intellektuell, intuitiv och rationell. Man kunde också 

säga att det är en ideologi som på samma gång är konstnärlig, politisk, 

religiös och vetenskaplig. Dess funktion är att försöka förbinda 

de åtskiljda delarna och skapa sammanhang från det minsta till det 

största. Därför är det inte någon egentlig skillnad på vägen och målet 

i denna ideologi. Skönheten blir till ur det sätt vi gör saker och ting 

på. Den existerar i själva arbetet och i varje enskilt val vi gör, i våra 

undersökningar och i våra tvivel. 

Till slut skall jag endast fastslå, att den ekologiska estetiken som 

ideologi bygger på iakttagelser av människans naturgivna villkor, men 

att det inte är ett försök att tillskriva naturens ordning en eller annan 

form av totalitär auktoritet. För det första är det ingen entydig samhällslära 

man kan dra ut ur naturen och därnäst kommer en ekologisk 

estetik under alla omständigheter att ha karaktären av en kulturell 

människoskapad konstruktion. När vi skall lyssna till naturen, lära av 

den och försöka bli som den är det för att den är vår enda autentiska 

källa till skönhet och visdom (se kap. 9-10-11). Naturen visar oss hur 

universum utvecklar sig som en oändligt varierad dans av mönster 

på mönster, från molnens skiftande formationer till regndropparnas 

interfererande vågor i vattnets yta. Överallt omkring oss kan vi se 

hur livet blomstrar upp, förfaller och dör bort. Förfallet och döden 

är blomstringens förutsättning. På det sättet genomgår varje levande 

92


system samma cykliska och pulserande rörelse. Så måste det vara 

också för mänskligheten. Vi har under de senaste två århundradena 

brett ut oss över planeten med en explosiv kraft och i den processen 

använt miljoner års lagrade solenergi i form av kol, gas och olja. Nu 

är tiden kommen när vi ska dra oss samman och fortsätta skörda 

erfarenheter för en civilisation av förädlad ande och skönhet. 

93


7 

En uppenbar katastrof 

1 

lla mätNiNgar bekräftar att avsmältNiNgeN av den grönländ- 

aska 

inlandsisen sker med stor kraft och i oöverskådligt omfång. 

En obruten serie satellitobservationer från 2001 till 2007 visar att 

avsmältningen av de sydgrönländska glaciärerna accelererat med 

omkring 400 % under loppet av denna period. Isen pressas ut från 

Kangerdlugssuaq-glaciären med en sådan kraft att det uppstår riktiga 

jordskalv i grundfjället därunder. Årligen försvinner nu omkring 300 

kubikkilometer is från den grönländska isskölden. Denna mängd 

kommer ensam att kunna höja den globala vattenståndet med 60 cm 

före utgången av detta århundrade, men det är inte bara på Grönland 

som inlandsisen smälter. För endast ett fåtal år sedan var det en utbredd 

uppfattning att Sydpolens permafrost skulle förhindra isen på 

det antarktiska fastlandet att smälta, men siffror offentliggjorda av 

NASA i början av 2008 visar att det här försiggår en avsmältning i 

samma omfång och med en acceleration som motsvarar den vi kan 

konstatera på Grönland. Härutöver visar mätningar offentliggjorda 

av World Glacier Monitoring Service 2008 en starkt accelererande 

avsmältning av glaciärerna i världens högst belägna trakter från 

Alperna till Himalaya. Avsmältningen av enorma mängder vatten 

bundet i jordens issköldar sker nu med en sådan hastighet, att man 

hela tiden måste revidera prognoserna för den samlade höjningen av 

vattenståndet i världshaven. De siffror som FNs klimatpanel opererar 

med i sin senaste rapport från 2007 är förmodligen redan föråldrade. 

94

7. EN UPPENBAR KATASTROF 

Några menar som Dr. Eric Rignot, NASAs ledande specialist i polarsköldarnas 

avsmältning, att den troliga stigningen av världshavens 

vattenstånd är minst dubbelt stor som den FNs klimatpanel utgår 

från. 

Det råder ingen tvivel om att jordens klimat håller på att bli 

varmare. Vi kan mäta, känna och se det. Den havsis som hittills täckt 

de nordliga polarområdena sommaren igenom har på få år reducerats 

med 23 %, och mycket tyder på att Nordpolen kommer att vara isfri 

under sommarmånaderna redan innan det gått ännu ett årtionde. 

Om så verkligen sker, kommer det att vara 100 år tidigare än det 

scenario FNs klimatpanel hittills arbetat med. Klimatändringar med 

detta omfång kan inte undgå att medföra dramatiska omvälvningar 

för livet på jorden, men exakt hur händelserna kommer att utspela 

sig är omöjligt att förutse. Det enda vi med rätt stor säkerhet kan 

utgå ifrån är att den snabba uppvärmningen av jorden kommer att 

medföra ostabila och kaotiska väderförhållanden, helt enkelt för att 

de klimatiska systemen blir bragda ur balans med abrupt våldsamhet. 

Några områden kommer att drabbas av allvarlig torka, andra av våldsam 

nederbörd och kraftiga orkaner. Därtill kommer vattenståndet i 

haven att stiga på grund av avsmältningen av jordens issköldar och 

eftersom vattnet utvidgar sig när det värms upp. Hur stor stigningen 

blir och hur snabbt det kommer att ske är ovisst, men beräkningar 

utifrån nuvarande utveckling indikerar att lågt liggande landområden 

som till exempel de extremt tättbefolkade floddeltorna vid Ganges 

och Brahmaputras utlopp i Bengaliska bukten och Yangtze i Gula 

havet kommer att kunna förvänta sig omfattande översvämningar 

inom överskådlig framtid. 

Förutsättningen för alla dessa beräkningar kan emellertid ändra sig 

från det ena ögonblicket till det andra. Kaotiska system karaktäriseras 

just av att händelserna utvecklar sig plötsligt, exponentiellt och oförutsett. 

Det är till exempel teoretiskt möjligt att den så kallade saltvattenspumpen 

som driver Golfströmmen bryter samman på grund av 

avsmältningen av färskvatten från den grönländska inlandsisen, vilket 

kommer att medföra en markant nedkylning av klimatet i Nordeuropa. 

Flera av de klimatiska mekanismer som ingår i den globala uppvärm- 

95


ningen är direkt självförstärkande. Till exempel betyder avsmältningen 

av isen vid polerna att de vita värmereflekterande ytorna skrumpnar 

in och de mörka värmeabsorberande ytorna istället växer, vilket återigen 

för till ytterligare avsmältning av isen. Mycket tyder dessutom på 

att uppvärmningen av det globala klimatet nu håller på att töa upp 

enorma subarktiska tundraområden i Sibirien. Den sibiriska tundran 

är en gigantisk torvmosse som frös till is för omkring 11 000 år sedan. 

Tundran täcker en areal i storlek med Frankrike och Tyskland och i 

dess frusna inre finns miljarder ton metan, en växthusgas som är 22 

gånger effektivare än CO 2 . Om denna mängd växthusgas slipper ut i 

atmosfären kommer det radikalt att ändra prognoserna för den globala 

uppvärmningen. Hur utvecklingen därefter kommer att förlöpa 

är omöjlig att beräkna, därtill är alltför många interagerande element i 

spel. Vi kan emellertid se att relativt beskedliga temperaturstegringar 

i förhistorien har fått mycket stora konsekvenser. Till exempel ser det 

ut som om det var temperaturstigningar som påminner om dem vi 

konstaterar redan nu, som vid slutet av senaste istiden fick världshaven 

att stiga med 20 % under loppet av 400 år. Den gången var det 

visserligen lagrat en del mer is på planetens landmassa än idag, men 

enbart på Grönland finns det trots allt tillräckligt med is för att få 

havet att stiga 7 meter om allt smälter. 

Länge innan Danmark och andra lågt liggande länder helt 

försvunnit under havets yta, kommer mänskligheten emellertid att 

ha kastats ut i klimatiska omvälvningar av katastrofala dimensioner. 

Utbredd torka, missväxt och översvämningar kommer att drabba 

hundratals miljoner människor, och det kommer obevekligen att föra 

till panik och massemigration från de drabbade områdena. Det kommer 

att uppstå politiska och sociala konflikter av alla möjliga slag 

och förmodligen också egentliga regionala krig i kampen om plats 

och resurser. Därtill kommer ett oundvikligt kaos i och kanske rentav 

ett sammanbrott av världsekonomin, eftersom infrastruktur och produktion 

kommer att drabbas på otaliga sätt av jorderosion, översvämningar, 

oväder och ofred. Tills vidare kan vi bara gissa oss till vad som 

kommer att ske. Möjligtvis kommer det att lyckas oss att förhindra 

den värst tänkbara utvecklingen genom en kraftig uppbromsning av 

utsläppen av växthusgaser. Kanske kommer det dessutom att visa 

96


sig, att de olika mekanismerna i den globala uppvärmningsprocessen 

genom ett eller annat otroligt sammanträffande till viss grad utjämnar 

varandra, så att konsekvenserna i slutänden blir överskådliga. Men 

det kan också tänkas att vi har satt igång en process som inte låter sig 

hejdas och som kommer att få naturen ur balans för tusentals år. 

2 

Under alla omständigheter är klimatändringarna endast en begränsad 

del av den ekologiska oförenligheten vi befinner oss i. Man kunde 

kanske bäst beteckna det såsom en av flera sideffekter av det som 

otvivelaktigt är problemets kärna, nämligen att vi är för många människor 

på planeten och att vår materiella förbrukning är alldeles för 

stor. Sett i ett större biologiskt perspektiv har utbredningen av den 

teknologiska civilisationen skett med en överväldigande och explosiv 

våldsamhet. Så vitt vi kan räkna ut hade jordens befolkning vid början 

av vår tidräkning vuxit från omkring 15 miljoner till 200 miljoner 

under loppet av 5 000 år, först och främst i kraft av jordbrukskulturens 

utbredning och utveckling. Antalet människor steg härefter 

till omkring 450 miljoner under loppet av de nästa 1 000 åren och 

denna tillväxt fortsatte i någorlunda oförändrat tempo tills det stora 

vetenskapliga, teknologiska och industriella genombrottet på 1700talet. 

År 1800 hade jordens befolkning nått 1 miljard individer och 

redan 100 år senare hade denna siffra ökat till 1,6 miljarder. Men 

därefter fördubblades siffran till 3 miljarder på blott 60 år och bara 

40 år efter det, år 2000, hade ytterligare en fördubbling skett till 6 

miljarder. Ökningstakten har nu jämnat ut sig något, men prognoserna 

förutsäger ändå att jordens befolkning kommer att uppgå till 

9 miljarder år 2050. Tillväxten av antalet människor har skett med 

sådan plötslighet att vi långt ifrån ännu har märkt dess konsekvenser, 

men det kan knappast råda tvivel om att vi har överskridit gränsen 

för hur många människor jordens biosfär kan rymma under en längre 

period utan att den lider obotlig skada. När man därtill lägger att 

den globala teknologiska civilisationen inte känner till någon annan 

rörelseriktning än den konstant ökande materiella omsättningen, så 

ser det inte heller bra ut på kort sikt. 

97


Mänsklighetens storlek har blivit lite mindre än fördubblad under loppet 

av de senaste 50 åren, men samtidigt har världsekonomin vuxit 

över sju gånger. Våra ingrepp i naturen under denna korta tidsrymd har 

varit skräckinjagande, men det är bara en späd och försiktig inledning 

till den framtid som väntar oss så länge befolkningstalet fortsätter att 

växa, samt varje enskild individs materiella förbrukning fortsätter att 

stiga. 1995 fanns det 1,4 miljoner personbilar i Kina. Tio år senare 

var siffran 22 miljoner och den kinesiska regeringens prognoser säger 

att det år 2020 kommer att finnas 140 miljoner personbilar i landet. 

Samtidigt är kineserna i färd med att bygga nya vägar i ett hittills 

oskådat tempo. Det projekterade motorvägsnätet har en samlad längd 

som skulle räcka fyra gånger runt jorden vid ekvatorn. 20 000 hektar 

åkermark blir lagd under asfalt enbart på grund av detta vägbyggande, 

men bilar och motorvägar är bara en indikator för de samlade 

ekologiska konsekvenserna av den ekonomiska utvecklingen i Kina. 

Ödeläggelserna försiggår så att säga mångdimensionellt omkring de 

nyanlagda transportnäten och förstärks dessutom av transportmedlens 

mängd och effektivitet. Det är en total transformation av jordens 

beboeliga landfasta yta som håller på att ske, inte bara i Kina och 

Indien utan i alla utvecklingsländer och som kommer att fortsätta så 

länge den globala teknologiska och ekonomiska regim vi lever under 

idag är intakt. Föreställningen om att det finns tekniska lösningar på 

de problem vi befinner oss i är en illusion, för problemens orsak finns 

i vår förståelse av livet och naturen. Så länge vi fokuserar på teknologin 

kommer det endast att bära mer och mer utför. Om vetenskapen 

till exempel skulle lyckas utveckla en föroreningsfri och outtömlig 

energikälla skulle vi visserligen inte längre behöva bekymra oss om 

växthuseffekten, men en sådan obegränsad makt över materien skulle 

med säkerhet resultera i en hämningslös acceleration av människans i 

förväg destruktiva materialistiska amok-lopp. 

Den anmärkningsvärda ekonomiska tillväxten som numera sker i 

världens två folkrikaste nationer Kina och Indien, kunde ge intryck 

av att befolkningarna i dessa länder närmar sig en materiell levnadsstandard 

som påminner om den vi känner till i Väst. Men världens 

rikedomar är extremt olika fördelade. De 20 % rikaste förbrukar 

98


upp emot 90 % av världens resurser och producerade varor. Om 

jordens 80 % fattigaste skulle komma upp till den genomsnittliga 

konsumtionen som härskar i de rikaste länderna, skulle det betyda 

att mänsklighetens samlade förbrukning blev mer än tre och en halv 

gång högre än nu. World Wildlife Foundation har i en omfattande 

rapport från 2006 försökt beräkna i vilket omfång mänskligheten 

belastar naturens levande system med den förbrukning vi har idag. 

WWFs räkneexempel tar utgångspunkt i det rapporten definierar 

som jordens biokapacitet, det vill säga den samlade biologiska volymen 

av åkermark, betesmark, skogar och fiskebestånd som finns till 

förfogande för att möta människans behov. Beräkningen visar att vi 

sedan slutet av 1980-talet har haft en överförbrukning på omkring 

25 % i förhållande till jordens förmåga att återskapa de resurser vi 

förbrukar. Vilket med en ekonomisk metafor betyder att vi för länge 

sedan upphört med att leva av jordens räntor och är i färd med att 

tömma sparkapitalet. I en ytterligare beräkning försöker WWF att se 

hur världens samlade bestånd av ryggradsdjur klarar sig under dessa 

förhållanden. Man har under en rad år följt populationerna av 1 311 

olika fiskar, paddor, kräldjur, fåglar och däggdjur över hela planeten 

och siffrorna visar att den samlade mängden av dessa djur har minskat 

med 30 % från 1970 till 2003. WWFs slutsats i rapporten är att vi 

behöver två jordklot för att upprätthålla den konsumtion vi har idag. 

Vad som kanske är viktigare att fokusera på är att vi skulle behöva 

minst 6 jordklot till vårt förfogande om alla i världen skulle ha samma 

materiella konsumtion som vi har vant oss vid i de rika länderna, som 

till exempel i Danmark. 

3 

Hastigheten och omfånget av den utveckling vi befinner oss i är svår 

att fatta. Större områden av vild natur har under de senaste 50 åren 

dragits in i jordbruksproduktionen än under de föregående 200 åren 

och mycket av det som dragits in under den senaste perioden hör 

till de mest värdefulla och svårersättliga biotoperna på jorden. Bland 

annat de tropiska regnskogarna som inte bara är de äldsta och mest 

stabila ekologiska systemen på vår planet, utan också de allra mest 

99


komplexa, förfinade och rikhaltiga. Regnskogarna utgör ett mycket 

litet område på vår planet, men ändå är detta troligen levnadsplats 

för över hälften av den samlade mängden av kanske 15 miljoner 

arter av växter och djur som existerar på jorden. Som helhet måste 

regnskogarna betraktas som den högst förädlade formen för liv som 

någonsin har existerat på jorden. Fossila avlagringar visar att de har 

överlevt naturkrafternas härjningar genom minst 70 miljoner år i mer 

eller mindre samma form som de har idag, men regnskogens framtid 

är i högsta grad oviss. 

Ursprungligen täckte de regnskogarna troligen 12 % av 

planetens samlade landmassa, men under loppet av de senaste tusen 

åren har detta område minskat till omkring 5 % och hälften av denna 

förlust har skett på mindre än 50 år. FAOs beräkningar som baserar 

sig på satellitobservationer visar att det varje dag försvinner minst 330 

km2 tropisk regnskog från jordens yta. Amazonas, det allra största 

sammanhängande regnskogsområdet, är också det område där skogsskövlingen 

pågår i störst omfång. Mellan maj 2000 och augusti 2005 

försvann således 132 000 km 2 skog från Amazonas, vilket motsvarar 

ett område av Greklands storlek. Från 1970 till 2005 har den samlade 

förlusten varit över 600 000 km 2 enbart i den brasilianska delen av 

Amazonas, och siffror från 2007 visar att skogsskövlingen i Amazonas 

det året slog alla rekord hittills. Den systematiska och starkt 

accelererade skövlingen av de ursprungliga skogsområdena försiggår 

dock överallt i den tropiska världen. I Central- och Västafrika har den 

hastighet varmed den ursprungliga skogen röjs fördubblats sedan år 

2000 jämfört med det föregående årtiondet. Indonesien har redan 

mist omkring 75 % av sina ursprungliga skogsområden och på andra 

ställen som i Indien finns det stort sett ingen ursprunglig regnskog 

kvar. 

Orsakerna till regnskogarnas systematiska ödeläggelse är en kombination 

av begär och nöd. Dels är det stora kommersiella krafter. 

Det är dessa som röjer ner skogen med jättemaskiner och bränner 

av för att skaffa plats till massproduktion av soja och palmolja eller 

till betesarealer för köttdjur. De ligger bakom det omfattande 

och ofta helt okontrollerade virkesuttaget och ödelägger avsevärda 

100


regnskogsområden i samband med gruvdrift och oljeutvinning. Dels 

är det en utbredd fattigdom och överbefolkning som stadigt pressar 

flera av samhällets sämst ställda att försöka sig på jordbruk på den 

näringsfattiga regnskogsjorden. Därtill kommer att utplundringen av 

de tropiska skogarna förutsätter en konstant växande infrastruktur av 

vägar och städer, som gör att skogarna metodiskt blir delade i mindre 

bitar. Då och då görs avbränning av den tropiska skogen numera med 

sådan våldsamhet att områden i Sydostasien och Sydamerika höljs i 

rökdimmor som gör att den reguljära flygtrafiken måste ställas in. Vi 

har länge vetat att regnskogens existens var hotad, men trots många 

årtiondens politiska strävanden har det ännu inte lyckats oss att sänka 

hastigheten hos förstörelsen av dessa urgamla och oändligt komplexa 

ekologiska system. Om utvecklingen fortsätter som nu kommer den 

tropiska regnskogen i praktiken vara försvunnen om endast 50 år. 

4 

Korallrevet är förmodligen det enda ekologiska system på jorden, 

vars komplexitet tål att liknas vid den man finner i de tropiska regnskogarna. 

Korallrevens obegripligt vackra paradisträdgårdar under 

vattenytan har dessutom en särskild historia: att de blivit till endast 

i kraft av ett oansenligt och omåttligt fredligt polypdjur och dess 

symbiotiska partnerskap med en liten encellig alg. Korallreven lever 

i områden i världshaven som i sig själva är oerhört fattiga på näring, 

men de har förstått konsten att skapa plats och utvecklingsmöjligheter 

för en mängd andra djur och växter och har därvid ökat den samlade 

mängden näring och trivsel för alla parter inklusive sig själv. Ett enda 

korallrev kan rymma tusentals arter fisk och hundratals olika sorters 

koraller. Därtill kommer att korallrevet som enda ekologiska system 

skapar hem för alla planetens 33 huvudgrupper av liv. Själva revet 

uppstår genom att korallernas skelett med tiden bildar sammanhängande 

strukturer. En del kan bli enormt stora som det 2 600 kilometer 

långa Great Barrier Reef utanför Australiens nordöstkust. Det är det 

största byggnadsverk som någonsin skapats av levande väsen på jordklotet. 

I motsats till den kinesiska muren kan detta korallrev faktiskt 

ses från yttre rymden. 

101


Trots korallrevens storlek och utbredning är också dessa ekologiska 

system kraftigt hotade av människans aktiviteter. 20 % av världens 

korallrev är idag fullständigt döda och i farvattnen runt Filippinerna 

där ödeläggelserna är värst, räknar man med att 70 % är förstörda 

och enbart 5 % är i egentligt gott tillstånd. Det finns många orsaker 

till korallrevens förstörelse. En är det mycket hårdhänta fiskandet, 

bland annat med dynamit och bombtrålare, som försiggått i dessa 

områden. En annan är föroreningar med näringsämnen och miljögifter, 

som bland annat hänger samman med att mangroveskogarnas 

effektiva biologiska filter på många ställen skövlats för att skapa plats 

för den industriella produktionen av asiatiska jätteräkor. Men det 

absolut största hotet mot korallreven idag är världshavens försurning 

– en direkt konsekvens av människans växande utsläpp av koldioxid 

i atmosfären. Syran i vattnet dödar korallreven långsamt. The Global 

Coral Reef Monitoring Network, bland annat finansierat av australiensiska 

regeringen, utgav 2004 en rapport om korallrevens tillstånd 

som fastslog att utöver de 20 % av korallreven som redan är fullständigt 

förstörda är 24 % omedelbart hotade av sammanbrott och 26 % 

i riskzonen för sammanbrott på längre sikt. Ett stort internationellt 

forskningsprojekt sponsrat av Världsbanken och FN offentliggjorde 

dock 2007 beräkningar som drar slutsatsen att 98 % av världens korallrev 

kan vara försvunna år 2050, primärt i kraft av den tilltagande 

CO 2 -försurningen. 

För både regnskogar, korallrev och en lång rad andra känsliga 

biotoper gäller att deras förstöring troligtvis kommer att skyndas 

på av den globala uppvärmningen och de förändringar av de generella 

förhållanden som vi kan förvänta oss följer med. De flesta ekologiska 

system kommer visserligen att vara i stånd att återhämta sig bit för 

bit om livsvillkoren vid en tidpunkt åter blir tillräckligt gynnsamma, 

men de arter som dött ut innan dess kommer att vara försvunna för 

evigt. Reduktionen av de vilda biotopernas livsvillkor på vår planet 

sker således inte bara som en inskränkning av deras livsrum, men 

också som reduktion av själva artrikedomen. Det är med andra ord 

både en reduktion i kvantitet och kvalitet, i utsträckning och djup. 

Kartläggningen av jordens biologiska arter är ytterst ofullkomlig. Vi 

känner bara till omkring 1,5 miljoner av de kanske 15 miljoner olika 

102


livsformer som anses existera. Under de senaste 500 åren vet vi att 

844 arter dött ut, men just nu är uppemot 16 000 kända arter hotade 

av utrotning. Två tredjedelar av världens sköldpaddor kan till exempel 

vara försvunna redan före 2025 och enligt World Conservation 

Union måste man räkna med att 40 % av den samlade mängden av 

djur- och växtarter i Asien kan vara försvunna inom kort. Eftersom vi 

bara känner till en liten del av alla existerande arter menar nu de flesta 

experter på området att artutrotningen redan nu pågår i stort omfång. 

Om vi utgår ifrån den generella utarmningen och reduktionen av de 

vilda biotopernas levnadsområden är det troligt att en ovanlig skalbagge 

eller okänd blomma dör ut var 20:e minut. Totalt blir det 26 

000 arter om året. 

Framträdande forskare i biodiversitet och etymologi, såsom Dr. 

Norman Meyers från Oxfords universitet och professor Edward O. 

Wilson från Harvard har hävdat att vi befinner oss i den inledande 

fasen av egentlig massutrotning av jordens biologiska arter. Vår planet 

har fem gånger tidigare varit utsatt för händelser av detta slag under 

den senaste halva miljarden år. Senaste gången var för 65 miljoner 

år sedan då hälften av jordens levande arter inklusive dinosaurierna 

försvann på relativt kort tid. Något tyder emellertid på att processen 

denna gång sker med större våldsamhet än någonsin tidigare i livets 

historia. Redan nu visar insamlade data att den hastighet som vi reducerar 

antalet arter med är mellan 1000 och 10 000 gånger snabbare än 

vid någon annan tidpunkt sedan den senaste massutrotningen. Men 

där de tidigare fem händelserna av detta slag berodde på geologiska 

eller kosmiska faktorer som gigantiska vulkanutbrott och meteorkollisioner 

är det denna gång livet som så att säga förstör sig självt. En 

enda intelligent djurart är på egen hand i färd med att krossa både sin 

egen livsgrund och stora delar av biosfären på något som liknar rekordtid, 

kanske bara 100 år. Självklart kommer livet att vända tillbaka 

med full styrka och det kommer att utvecklas nya arter för att ersätta 

dem som försvann, men om man jämför med tidigare händelser av 

samma storlek från jordens förhistoria kommer det enligt Norman 

Meyers att ta minst 5 millioner år innan biosfären återhämtat sig efter 

en kollaps av detta slag. 

103


5 

Katastrofen har varit på väg länge. Den har smugit sig på oss utan 

andra yttre tecken än en generell estetik utarmning. Symptomen var 

mycket svåra att tolka och omfånget av de ekologiska och kulturella 

ödeläggelserna var dessutom många gånger dolda bakom en yta av 

skenbar normalitet. Till exempel framstod fisket i Danmark så sent 

som i slutet av 1960-talet så som det alltid sett ut, i varje fall för den 

utomstående betraktaren. Fiskeflottan präglades ännu av de karaktäristiska 

blå kuttrarna som var byggda på lokala träbåtsvarv efter 

många hundra år gamla hantverkstraditioner. Det var ett måleriskt 

och trevligt fartyg, utstyrt som det var med stödsegel och en långsamt 

dunkande dieselmotor i buken. Mycket av fisket utgick från de många 

små och stora fiskelägena som fanns längs de danska kusterna. Dessa 

små hamnar var som fridfulla och traditionsbundna oaser där tiden 

tycktes stå stilla. På sluttningarna hängde garn och burar på tork. Det 

luktade av tjära och tång och i hamnbassängerna simmade de färskfångade 

fiskarna runt i stora skyddsbassänger av ekträ. Hamnarna var 

små självständiga samhällen, ofta med eget fryshus och auktionshall 

och ett litet reparationsvarv där kuttrarna kunde få en översyn när de 

behövde det. På en del ställen längs den jylländska västkusten kunde 

man till och med ännu uppleva fiskelägen där båtarna drogs upp på 

stranden, så som man gjort i tusen år. 

Fisket följde årstidernas rytm och dygnets gång. Tidigt varje 

morgon om vädret tillät lämnade de ljusblå kuttrarna sina små hamnar 

och vände så tillbaka senare på dagen med lasten full av fisk och 

en flock ivrigt skrikande måsar efter sig. Kustfisket som de små kuttrarna 

var byggda för uttryckte ett poetiskt samspel mellan människa 

och natur; en skönhet, rytm och ro som alla kunde förstå och hålla 

av. Den vanliga dansken hade ingen annan bild av fisket. Det var det 

man såg på semestern i sommarlandet och det som sågs på film, men 

de blå handbyggda träkuttrarna var som en hägring från en tid som i 

verkligheten redan var förbi. Danmark var i slutet av 1960-talet Europas 

ledande fiskenation på grund av en helt annan form av intensiv 

jakt på havets rikedomar. Utgångspunkten var de tre stora nybyggda 

fiskehamnarna längs västkusten: Hanstholm, Hirtshals och inte minst 

104


Esbjerg. Härifrån hade fisket med trål börjat under de första åren på 

1950-talet och det man fiskade var inte först och främst matfisk, utan 

fisk av alla slag och storlekar vilka industriellt kunde omvandlas till 

olja och mjöl. 

Under de första 50 åren av 1900-talet steg mängden fisk infångad 

av den danska fiskeflottan långsamt och gradvis från 100 000 

till 200 000 ton. Endast tio år senare, 1960, hade dock mängden vuxit 

till 600 000 ton och denna siffra mer än fördubblades under de nästföljande 

tio åren till 1 400 000 ton. Redan 1975 uppnådde den danska 

fiskeflottan sin största fångst någonsin med 1 800 000 ton. Ökningen 

i mängd fångad fisk följde utvecklingen av fiskeflottans samlade 

storlek och maskinkraft. De små kuttrarna som hade fiskat med garn 

och snurrevad avlöstes systematiskt av trålare som kunde lägga stora 

tunga nät över havsbottnen och rensa den från allt levande. Dessa 

fiskemaskiner utstyrdes dessutom med ekolod och andra former av 

elektroniska hjälpmedel som gjorde det möjligt att jaga fisken allt mer 

effektivt. 1970 skedde visserligen att plötsligt och oväntat sammanbrott 

hos det sillbestånd industrifisket i Nordsjön hade varit baserat 

på. Det var det dock vid den tidpunkten ingen som riktigt bekymrade 

sig över och industrifisket ersatte snabbt sillen med tobis samt andra 

sorters småfisk i den nedersta änden av matkedjan. På så sätt kunde 

fisket hela tiden ändra sina metoder efter förhållandena. När de inre 

farvattnen blev överfiskade, sökte sig fartygen längre ut till havs och 

när bestånden där också tunnade ut, byggde man endast ännu större 

fartyg som kunde dra ännu större trålar. Till sist var skeppen seglande 

fabriker med egna frysrum och med nästan en halv kilometers längd. 

Men trots den allt intensifierade insatsen lyckades man aldrig komma 

över fångstsiffrorna från det tidiga 1970-talet, varken för det danska 

fisket eller för fisket i Europa som helhet. 

Efter att ha tagit bort 25-30 % av havets biomassa år efter 

år blev det mot slutet av årtusendet klart att viktiga fiskebestånd i 

Nordsjön såsom torsk var nära egentlig kollaps. De fiskar man ännu 

tog upp var allt mindre och allt yngre och detta var en tendens som 

inte bara var begränsad till europeiska farvatten. Mängden fullvuxen 

fisk som fångades i Nordatlanten som helhet under år 2000, minskade 

med upp mot 90 % i förhållande till den genomsnittliga storleken 

105


på den fisk som fångades där 100 år tidigare. Ju yngre de fångade 

fiskarna är, desto mindre möjlighet har sorten att kunna fortsätta 

föröka sig. Fortsätter man att fånga allt yngre fisk kommer bestånden 

därför obevekligt bryta samman. Det skedde 1992 för torskbeståndet 

på fiskebankarna utanför New Foundland vid den kanadensiska östkusten. 

Dessa fiskbestånd hade genom fyra århundraden varit kända 

som de rikaste i världen och hade givit fiskare från så fjärran trakter 

som Norge och Portugal en fast utkomst, men under 1980-talet utsattes 

de för hämningslöst rovfiske av stora flottor med jättetrålare. 

Mängden fångad torsk steg tills plötsligt ingen torsk överhuvudtaget 

fanns kvar. Fisket stoppades 1992, men 15 år senare har torsken ännu 

inte återvänt till New Foundlands fiskebankar. 

Det industriella överfisket har idag brett ut sig till alla delar av planeten. 

Till exempel har bestånden av tonfisk i Atlanten sedan 1960 

reducerats med omkring 80 % och för den mest efterfrågade arten, 

den blåfeniga tonfisken är minskningen 93 %. En omfattande undersökning 

av världens fiskebestånd offentliggjord i tidskriften Science 

2006 visar att stort sett alla fiskarter utsatta för kommersiell fångst 

är på väg att bryta samman och att vi kan förvänta en total kollaps 

i bestånden redan i mitten av århundradet om utvecklingen fortsätter 

som nu. Den systematiska ödeläggelsen av livet i havet har skett 

samtidigt som all skönhet och poesi försvunnit från fisket som yrke. 

Träkuttrarna höggs upp och istället fick vi en flotta av fiskemaskiner, 

som inte uttryckte annat än iskall, instrumentell funktionalitet av 

samma slag som vi förväntar oss av moderna stridsvapen. Där det 

gamla fisket berättat om havets själ och naturens rytm, var det nya 

endast en illustration av människans girighet och den teknologiska 

makten över naturen. När man stod vid kajen och såg supertrålarna i 

en av de stora fiskehamnarna behövde man inte vara marinbiolog för 

att förnimma att det var något allvarligt fel i det vi företog oss. 

6 

Orsaken till att idén om en hotande miljökris blev så snabbt utbredd 

i början av 1970-talet var varken styrkan i de vetenskapliga argu- 

106


menten eller allmänhetens omedelbara upplevelser. Endast ett fåtal 

visste vad som stod i FNs ”Blueprint for Survival” och på många 

platser framstod luften och vattnet faktiskt renare än de gjort i mannaminne. 

Industriproduktionen med dess rykande skorstenar höll 

helt på att försvinna från städernas inre och myndigheterna hade 

på allvar börjat minska utsläppen av orenat avloppsvatten i havet, 

i sjöarna och i vattendragen. Det som emellertid blev mer och mer 

tydligt var att mänsklighetens industriella kraft hade nått en kritisk 

massa. Omfånget av förändringarna, deras oundviklighet och fysiska 

brutalitet gick inte längre att förbise. Många upplevde att vi var på väg 

mot något direkt monstruöst och farligt. Mediernas berättelser om 

omfattande föroreningsproblem och ekologiska ödeläggelser bekräftade 

denna förnimmelse och skapade ett meningsfullt sammanhang 

mellan känsla och förnuft. 

Miljörörelsen var från början grundad på estetiska värderingar. 

Man kunde till exempel inte direkt se att industrialiseringen av 

jordbruket medförde att många växter och djur skulle försvinna från 

våra landskap, men transformationen av produktionslandskapet från 

stor sammansatthet och variation mot en mer och mer endimensionell 

och förenklad struktur gjorde det troligt. När vattenhål dränerades 

och vattendrag grävdes ned i rör, när lähägn togs bort och markerna 

lades samman till allt större monokulturella enheter var skulle det 

vilda växt- och djurlivet får plats? Bilden som helhet tycktes utarmad 

och verkade på ett eller annat sätt intuitivt hänga samman med en 

rad andra obehagliga bilder vi såg runt omkring oss, från fastklämda 

burhöns till förstädernas trista betongbyggeri. På samma sätt kunde 

man varken se eller smaka de gifter som kemisterna sade trängde ned 

genom jordbrukets marker till vårt grundvatten, men tanken på att 

det klara och rena källvattnet nu blev förorenat av giftämnen verkade 

instinktivt oroande på de flesta, oavsett hur små mängder av dessa 

miljöfrämmande kemikalier det än var tal om. 

Från mitten av 1970-talet och tio år framåt blev miljöproblematiken 

ett av de högst prioriterade ämnena i den offentliga debatten, men 

så började vi långsamt vänja oss vid situationen. Jorden gick ju inte 

under och många saker blev bättre tack vare nya miljölagar och ny 

107


teknik. Vi fick bukt med syraregnet som annars hade skapat några av 

de mest uppseendeväckande föroreningseffekterna i form av döda 

skogar på flera håll i Central- och Nordeuropa. Det såg också ut som 

om det lyckats att stabilisera bestånden av till exempel pandabjörnar 

och blåvalar. Livet fortsatte och världsekonomin växte. Vi blev allesammans 

rikare och både lokalt och på världsscenen uppstod hela 

tiden nya problem och fenomen som upptog vår uppmärksamhet. 

Därför bredde aldrig någon verklig insikt ut sig om den fundamentala 

självdestruktiviteten som trivdes i hjärtat av den teknologiska civilisationen. 

Vi lärde oss att leva med de ekologiska ödeläggelserna och vi 

lärde oss att leva med den estetiska utarmningen och förlusten av mening. 

Det är denna accept av eländet som är den verkliga katastrofen 

och inte det sammanbrott av biosfären som väntar oss i framtiden. 

Mänskligheten skall ju under alla omständigheter gå under förr eller 

senare. Det skall komma nya istider, jorden kommer att drabbas av 

jättemeteorer och till sist kommer solen att slockna. Dessutom är var 

och en av oss bestämd till att dö och det kan inte vara annorlunda, 

men det att vi nu medan vi lever ignorerar att livet på jorden kvävs 

av våra egna rastlösa begär, är utan tvivel den största tragedin i människans 

historia. 

Det är som om vi har sjunkit in i ett tillstånd av kollektiv 

autism. Vi kan inte märka världen omkring oss och vi kan inte lägga 

märke till oss själva. Industrifisket i Danmark är ett exempel. Det är 

en grotesk trafik, där vi först tömmer havet på god matfisk för att 

göra om dem till billiga proteinrika fodermedel som därefter används 

i landets enorma pälsindustri. Danmark är utan jämförelse världens 

största producent av minkpäls. Vi utfodrar, slaktar och flår för närvarande 

omkring 1 miljoner av dessa djur om året. Minken är i naturen 

ett rörligt, kringströvande och nyfiket rovdjur, men pälsindustrin håller 

minken inspärrad i mycket små ståltrådsburar tills de är stora nog 

att slaktas och skinnet kan flås av dem. Skinnen används därefter till 

att framställa helt onödiga klädesplagg, av vilka en stor del dessutom 

säljs till människor som lever i till exempel Dubai, där de endast kan 

användas i rum som är nedkylda på konstgjord väg. 

108

8. OMVÄNDELSE 

8 

Omvändelse 

1 

äNskligheteN har flera gåNger i siN historia med över- 

Mraskande 

plötslighet och stor kraft brutit med sin förhistoria 

för att skapa helt nya sorters samhällen och kulturer. Den period i 

Europa vi kallar renässansen representerar till exempel en sådan händelse, 

där vårt sätt att leva på förändrades för alltid. Före renässansen 

hade européernas uppfattning av världen på väsentliga områden 

liknat den som härskat bland de flesta av jordens folkslag genom 

de senaste många tusen åren. Man såg på samhällets ordning såsom 

något instiftat av Gud och därför evig och oföränderlig. Kulturen var 

ett kollektivt mentalt byggnadsverk som alla samhällets medlemmar 

delade med varandra och den enskilda individen stod i varje stund 

under gemenskapens krav. Tiden rörde sig cirkulärt som dygnets 

rytm och årets gång. Det som hade varit förr skulle komma igen. 

Det fanns inga skiftande moden och inget annat mål än den enskilda 

människans strävan att uppfylla Guds vilja, så som han eller hon bäst 

förstod den. Men så skedde i Genua, Florens, Venedig och andra italienska 

statsstater en avgörande mental transformation under loppet 

av 1400-talet. Nästan från det ena ögonblicket till det andra började 

människan se världen på ett nytt sätt och denna fundamentala ändring 

i synsätt framgår med stor tydlighet av renässansens teckningar och 

målerier. På mycket få år avlöstes föregående tiders subjektiva bildspråk 

av en objektiv perspektivistisk konstruktion, som öppnar sig 

109


likt en scen framför en centralt placerad beskådare. Människan blev 

inte längre sedd som en oåtskiljd del av en gudagiven ordning, utan 

som en individuell och fri aktör som hade placerat sig mitt i världen 

som sin egen herre och mästare. Vi steg så att säga ut ur naturen för 

att kunna studera den på avstånd. Målet var att omforma våra villkor 

systematiskt och medvetet. Tiden blev inte längre uppfattad som en 

cirkel, utan som en linje som rörde sig framåt mot något allt bättre 

i kraft av människans initiativ och intelligens. Renässansen markerar 

födelsen av den moderna rationella individen som sedan kommit att 

dominera hela vår planet. 

Men varför skedde en så avgörande och dramatisk kulturhistorisk 

begivenhet just vid denna tidpunkt och i denna trakt? Det 

var självklart många olika orsaker och kanske också några vi varken 

känner till eller förstår, men bland de nödvändiga förutsättningarna 

var otvivelaktigt inspirationen från den växande kontakten med omvärlden. 

De italienska statsstaterna var viktiga handelscentra dit hela 

tiden resande ankom från fjärran och intressanta platser. Några bragte 

nyheter från Arabiens islamistiska civilisation som vid denna tidpunkt 

hade nått sin utvecklings absoluta höjdpunkt. Andra kunde berätta 

om de stora rikena i Asien man nådde om man reste med karavanerna 

längs Sidenvägen tillräckligt långt mot öster. Kännedomen om 

främmande kulturer och andra sätt att leva på, om nya vetenskaper, 

räknesystem och teknologier måste ha fått några människor att tänka 

att saker och ting kanske inte behövde vara på ett bestämt sätt, men 

uppbrottets alltomfattande radikalitet kan under alla omständigheter 

endast förstås i sammanhang med den extremt traumatiska period 

som var alldeles innan. Från 1348 till 1351 bredde pesten ut sig över 

Europa i en jätteepidemi som verkade vilja utsläta allt mänskligt liv i 

dess väg. Sedan vände sjukdomen tillbaka i flera omgångar tills den 

efter några årtionden äntligen ebbade ut av sig själv. Den första epidemin 

reducerade på två år befolkningsmängden i Florens från 110 000 

till 50 000. I andra områden dukade två tredjedelar av befolkningen 

under och allt som allt räknar man med att upp mot halva Europas 

befolkning blev offer för den svarta döden. Denna ofattbara katastrof 

fick samhällsordningen att bryta samman. Många miste tron på 

Guds försyn och på traditionella auktoriteter över huvud taget. Det 

110


var inte de teologiskt utbildade läkarna i Venedig som upptäckte hur 

pesten kunde fås under kontroll, utan likbärarna som konstaterade 

att sjukdomen aldrig kom tillbaka om ett område hade varit sjukdomsfritt 

och utan kontakt med omvärlden i fyra veckor. Det var mot 

denna bakgrund man införde karantänen, som just betyder 4 veckor 

(quarantaine) på italienska. På så sätt fick den praktiska kunskapen 

och det konkreta experimentet en ögonblicklig status som vägen till 

verklig insikt i världens beskaffenhet. Efter pestens hämningslösa 

härjningar var inga institutioner längre heliga. Människan var så att 

säga tvungen att ta ödet i sin egenhand. 

Stora och plötsliga kulturella omvälvningar kan emellertid också sättas 

i verket enbart ur en andlig inspiration, såsom till exempel den 

som skapade islams gyllene epok från omkring år 800 till slutet av 

1400-talet. Islam utvecklade under denna period en arkitektonisk stil 

och en ornamentik som hör till de mest magnifika och raffinerade 

som människan någonsin frambragt. Samtidigt skapade den islamska 

kulturen världens första sjukhus och universitet. Den producerade 

tidens högst utvecklade naturvetenskap och matematik samt något 

av den mest vidunderliga poesi. På några få hundra år bredde den 

islamska kulturen ut sig över en tredjedel av jordklotet som en oemotståndlig 

formskapande kraft och överallt där den trängde fram längs 

handelsvägarna i Mellanöstern och Asien uppstod de mest förbluffande 

kulturella förvandlingar. Den islamska kulturen stelnade dock 

i sin form under loppet av 1400-talet och började därefter långsamt 

att mista sitt inre liv och sin skapandeförmåga, tills det enda som 

återstod var ett tomt skal omkring religionens ofruktbara dogmatiska 

skelett. 

Andra kulturer har som den japanska utvecklat sig och 

blomstrat i en rituell form, vilken endast mycket långsamt förändrades 

över hundratals år. Japanerna försökte länge att begränsa varje kontakt 

med omvärlden till ett minimum. Även om kolonihandeln hade 

brett ut sig över det mesta av Ostasien var det endast mycket få länder 

och utvalda köpmän som fick tillgång till den japanska marknaden. 

Situationen ändrades abrupt 1853 då en flotta moderna amerikanska 

krigsfartyg kom till Yokusuka i Tokyobukten för att tvinga landet att 

111


öppna sig för en internationell handel. Japanerna insåg snabbt att 

deras samurajer inte kunde ställa upp mot de amerikanska fartygens 

överlägsna eldkraft och kejsaren gav snabbt efter för de amerikanska 

kraven, men det hände också något annat. Chocken över att se amerikanernas 

totala fysiska övermakt fick japanerna att sätta i verket ett 

reformprogram av hittills okänt omfång. Under loppet av några få 

årtionden under den första delen av kejsar Mijis regeringsperiod, blev 

Japans urgamla samhällsordning nedbruten till grunden. Samurajkasten 

fråntogs sina privilegier och huvudstaden flyttades från Kyoto till 

Tokyo. Ett parlamentariskt politiskt system, fri handel, ett modernt 

bankväsen och ett nytt utbildningssystem infördes. Japanerna började 

dessutom importera hela fabriker med tillhörande industriarbetare 

från Europa och de sände tusentals unga människor till utlandet för 

upplärning. Det utverkades dekret om att klädedräkten skulle ändras 

till ett mer modernt europeiskt snitt och att den japanska befolkningen 

skulle äta en mer proteinrik diet. Man utvecklade ett nytt skriftspråk 

och införde arabiska siffror och innan man knappt märkte av det 

hade Japan transformerats från ett feodalt jordbrukssamhälle till en 

modern industrination och militär stormakt. 

Mänsklighetens historiska utveckling, liksom den biologiska evolutionen 

karaktäriseras av långa perioder präglade av relativt lugn och 

kontinuitet, avlösta av korta intervaller med plötslig och våldsam 

förändring. Människan söker som alla levande system sig mot stabilt 

pulserande mönster där vi kan förfina och berika livets beståndsdelar, 

men historien visar att vi förmår omskapa vår värld på kort tid om 

det uppstår en tillräckligt påträngande inre eller yttre nödvändighet. 

Det är denna förmåga att släppa det som håller oss fast och att låta 

oss inspireras av omständigheterna som är människans sista och enda 

hopp. 

2 

Just nu ser det emellertid ut som om mänskligheten fortsätter röra 

sig som i trans mot sin egen undergång. Det finns inget som tyder på 

att ett större civilisatoriskt uppbrott är på väg. Visst pratar vi mycket 

112


om den globala uppvärmningen och andra stora miljöproblem och 

de flesta vet mycket väl att allt inte är som det skall vara, men vi är 

fastlåsta i handlingsmönster som är så starka att vi till synes är ur 

stånd att ändra riktning även om varningarna har haglat över oss i 

snart 40 år. Otaliga internationella konferenser, symposier och rapporter 

har försökt fokusera offentlighetens uppmärksamhet på det 

hotande ekologiska sammanbrottet. Det finns överallt internationella 

miljöagenturer och tillsatta experturval för att finna lösningar på problemen 

och regeringsledare har skrivit under högtidliga miljötraktater 

och åtaganden i mängd, men ändå har det inte på allvar skett något 

vad gäller det sätt vi lever och producerar på. Vi saknar både viljan 

och lusten att på allvar göra något åt situationen även om den hela 

tiden förvärras. Därför låtsas vi som ingenting och fortsätter med 

att konsumera så mycket som möjligt, i hopp om att teknologin skall 

rädda oss innan det är för sent. 

Frågan är om det överhuvudtaget finns något medel som 

kan väcka mänskligheten från den djupa sömn vi befinner oss i. Vi 

har för länge sedan vant oss vid att ta emot en konstant ström av 

information om olyckor av alla slag från när och fjärran. Världsbilden 

flimrar och det är svårt att finna och hålla fast sammanhangen i det vi 

hör och ser. Vår kollektiva uppmärksamhet är extremt kortvarig. Ena 

ögonblicket är vi upptagna av offren för en naturkatastrof, nästa i utvecklingen 

av priserna på fast egendom. I medierna växlar borgarkrig 

och hungersnöd med sport, underhållning och reklam. Så länge vi 

inte själva är direkt berörda av situationen är det svårt att känna något 

ansvar för det som försiggår. Därtill kommer att människan har en 

välsignad förmåga att inte bekymra sig om framtiden, kanske för att 

vi sedan tidernas morgon har levt i stor ovisshet. Hoten om möjliga 

katastrofer skrämmer oss bara i begränsad omfattning. Inte ens utsikten 

mot ett allting förstörande utbyte av atomvapen under det kalla 

kriget var på allvar i stånd att ta kål på den allmänna själsfriden. I 

Berlin 1945 försökte många upprätthålla en fasad av normalitet ända 

tills de ryska och amerikanska trupperna stod i stadens förstäder. På 

samma sätt är det inte otänkbart att vi som mänsklighet är dömd att 

löpa hela linan ut och vakna först när vi befinner oss mitt i det totala 

ekologiska sammanbrottet. 

113


En person som är beroende av narkotika eller alkohol upphör sällan 

med sitt missbruk bara på grund av utsikten mot sjukdom och 

tidig död. Det som existerar som ett bekymmer i framtiden kan alltid 

glömmas i nuet. Motivationen för att ändra livsföring måste därför 

först och främst komma från ett akut obehag under missbrukstillståndet 

självt. Missbrukaren skall erkänna sin eländighet, inte bara de 

fysiska skadorna utan i synnerhet den psykiska förtappelse som följer 

av denna form av beroende. Inte självdestruktiviteten som sådan, 

men det självdestruktiva beteendets absoluta avsaknad av värdighet. 

Till exempel känslan av att totalt ha svikit sig själv och ens omgivning 

för ett meningslöst rus. Det finns exempel på människor som efter 

årslångt missbruk i en plötslig klarsyn har funnit modet och krafterna 

att riva sig loss från missbruket och skapa sig en helt ny tillvaro. De 

har inte bara insett sin egen eländighet, utan också sett ett ljus och en 

väg som öppnade sig framför dem samt därigenom funnit ny mening 

och ett nytt syfte med tillvaron. 

Kanske är en liknande spontan och plötslig omvändelse möjlig för 

ett helt samhälle. Om endast tillräckligt många börjar bli medvetna 

om deras sjukdomskänsla inför tillståndet hos den teknologiska civilisationen. 

Om vi en efter en börjar reagera mot mänsklighetens 

kollektiva villfarelse. Kanske i förtvivlan över utrotandet av jordens 

biologiska mångfald. Kanske i äckel över tomheten i ett samhälle vars 

enda syfte är att öka konsumtionen av varor. Kanske av leda över den 

monokulturella fulhet som breder ut sig överallt omkring oss. Kanske 

i ånger över människans omättliga materiella girighet. Kanske i vrede 

över att se den mest privilegierade delen av mänskligheten rumla runt 

som clowner i en manege, köra runt i stora clownbilar och förstöra allt 

omkring sig. Kanske av skam över den extrema ekonomiska olikhet 

vi har skapat i världen. Kanske i längtan efter en kultur som kunde 

producera skönhet och mening genom att förbinda människan med 

den natur vi lever i. Kanske i saknaden av ett samhälle präglat av 

enkelhet och nära sociala relationer. 

Ja, det kan vara ett sådant uppvaknande på gång redan utan 

att vi vet om det. Kanske håller det avgörande beslutet just nu på att 

forma sig någonstans djupt nere i det kollektivt omedvetna. På ytan 

114


ser allt visserligen ut att fortsätta som det hela tiden gjort, men ute 

i världen finns tusen och åter tusen små och stora föreningar som 

genom årtionden har arbetat för ny social och ekologisk ordning. 

Hundratusentals, kanske miljoner är engagerade i detta projekt och 

därtill kommer en ständigt växande skara av mer passiva sympatisörer. 

Ingen kan säga hur stark denna rörelse är, men vi vet att stora avbrott 

i historien ofta kommer helt oförutsedda som till exempel Berlinmurens 

fall 1989. Plötsligt kan hittills dolda underströmmar på det 

sättet finna varandra och förlösa stora mängder av uppdämd energi 

till en oemotståndlig riktningsbestämd kulturell och social rörelse. En 

ohejdbar flod som river allt med sig på vägen och för evigt ändrar det 

landskap den passerar. 

3 

Om människan skall finna den nödvändiga viljan att förändra sin 

tillvaro, måste obehaget över situationen som den är förenas med 

en föreställning om ett möjligt alternativ som är vackrare och bättre. 

Detta alternativ kan gott rymma risken med både stort besvär och 

materiella begränsningar så länge det bara är rikt på mening. Genom 

historien finns det många exempel på att människor har varit villiga 

att ge upp allt vad de ägt för ett sådant slags byte. Ett exempel är 

Amish-sekten som likt en del andra radikala protestantiska grupper 

flydde från förföljelse i Europa på 1700-talet för att bygga upp sina 

egna samhällen i Amerika. Amish-folket är intressant sett från ett 

ekologiskt perspektiv, eftersom stora delar av sekten har hållit fast sin 

asketiska livsform relativt oförändrad till våra dagar. De har därvid 

kommit att utgöra handgripliga bevis för att människan kan leva 

utmärkt under villkor som på väsentliga områden liknar dem som 

härskade före den industriella revolutionen. Amish-folket driver sitt 

eget jordbruk och skogsbruk med hästdragna redskap och bygger 

sina hus med handkraft och har ändå överskott till ett rikt socialt 

liv. Deras osedvanliga styrka kommer av en tro som inbjuder dem att 

utveckla sin andlighet. I detta sammanhang blir teknologiska påhitt 

sedda som en distraktion som avleder människans uppmärksamhet 

från det som är väsentligt. Genom att insistera på att vissa saker är 

115


bra nog som de är, demonstrerar Amish-folket att vi inte behöver 

vara slavar under den teknologiska utvecklingen eller ha konstant 

ekonomisk tillväxt. 

För att kunna skapa ett samhälle som är i fred med naturen måste vi 

först tro på att det kan låta sig göras i praktiken. Vi måste kunna se det 

framför oss och förnimma de sociala, kulturella och estetiska kvaliteter 

som det ville innebära, men en verklig ekologisk omvändelse kräver 

mer än det. Om vi ska ta steget fullt ut och göra det med övertygelse 

och glädje måste denna förvandling framstå för oss som vår egentliga 

bestämmelse på jorden. Vi skall erkänna människans fundamentala 

enhet med naturen som en helig och oavvisbar sanning. Det rationella 

tänkandet säger oss att människan undergräver grunden för sin egen 

existens när vi ödelägger jordens biosfär. Vetenskapen kan dessutom 

bekräfta att vi är en oåtskiljaktig del av naturen som helhet och att det 

därför är oss själva vi misshandlar när vi förstör livet runt omkring 

oss. Så länge denna vetskap förblir teoretisk har den emellertid bara 

begränsade konsekvenser. Den måste erfaras direkt för att få konkret 

betydelse. Vi skall känna att det inte finns något avstånd mellan oss 

och det andra, för att verkligen förstå nödvändigheten med att skapa 

ett ekologiskt samhälle. 

Som tur är, är denna direkta förbindelse mellan jagets avgränsade 

subjekt och det omgivande universum mer ofta närvarande än vi 

föreställer oss. Ja, den har förmodligen varit helt bestämmande över 

det sätt människan upplevde världen på innan våra sinnen modererades 

genom civilisationens många kraftfulla språkliga och ideologiska 

filter. Under 90 % av vår utvecklingshistoria har vi uppfattat naturen 

som besjälad på samma sätt som människan själv. Religionerna har 

utsprungit ur denna intuitiva förnimmelse och det finns anledning att 

tro att var och en av oss föds med förmågan att uppleva fullkomlig 

enhet och identitet mellan sig själv och det omgivande universum. 

Det är emellertid en form av förnimmelse som de flesta av oss har 

glömt hur vi använder och som det därför krävs uppmärksamhet och 

träning att återuppväcka. 

116


Den danske filosofen och ingenjören Ludvig Feilberg försökte i slutet 

av 1800-talet utveckla en metod just i detta syfte. Feilberg kallade den 

för sin livslära och det var hans övertygelse att alla människor regelbundet 

är i öppen kontakt med det han betecknade som universums 

levande energi. Han kallade detta tillstånd för ”ligeløb” (ungefär 

parallellförlopp, övers. anm.) och skrev genom åren ned tusentals 

iakttagelser från vardagen som visade hur denna direkt oförställda 

förbindelse mellan människan och anden i naturen kändes för honom 

själv och yttrade sig hos andra. 

Feilberg inleder sitt verk med en iakttagelse från en vanlig dag i den 

botaniska trädgården i Köpenhamn. Han spatserar genom trädgården 

när han plötsligt och på oförklarligt vis blir lyft och fylld av energi vid 

åsynen av solen som spelar i regndropparna på bladen av en björnbärsbuske. 

Det är små glimtvisa uppenbarelser av detta slag Feilberg 

menar att människor mycket ofta har. Han beskriver det som korta 

ögonblick där själen genomströmmas av ett slags universell energi, 

hur världen ett ögonblick verkar genomsiktig och vi känner igen naturens 

rörliga mångfald som en del av oss själva. De flesta saknar bara 

förmåga att förstå och tolka dessa upplevelser. De går vidare utan att 

tänka närmare över varför deras medvetnde ett ögonblick fylldes av 

ljus och energi. Feilberg var särskilt upptagen av mentala tillstånd som 

med hans egna ord ”minner om växtlivet, vari människan liksom inte 

råder över sig själv, utan snarare måste sägas gro, tillhörande naturen 

och görandes dens vilja… ett tillstånd där människan glömmer sig 

själv och blir satt utanför tiden.” 

Det är precis här i denna känsla för vår djupa själsliga förbundenhet 

med naturen som den estetiska ekologin har sin grund och det är 

samtidigt denna känsla som den ekologiska estetiken skall väcka, 

framälska och fasthålla. Liksom känslan för musik blir känslan för 

skönheten i naturen starkare ju mer vi sysselsätter oss med den. Skönheten 

kallar på oss. Den är ett löfte om en evig pakt mellan människan 

och universum. Det är en invitation till att ta del av skapelsen. 

117


4 

Vrede, skuld och längtan är viktiga motiverande faktorer om vi skall 

skapa fundamentala förändringar i det sätt vi lever och producerar 

på. Den ekologiska medvetenheten kan emellertid först bli till en rörelse 

av verklig betydelse när vi lyckas vrida oss fria ur den gigantiska 

maskin som idag behärskar våra liv. Mänskligheten är offer för rädsla 

och propaganda. Vi har överbevisats om att den konstanta teknologiska 

utvecklingen och ekonomiska tillväxten är vår enda räddning 

från ett liv i nöd och lidande. Det underförstådda meddelandet är att 

vi befinner oss i en permanent stridszon. Konsumtionen och den fria 

marknaden skall främjas till varje pris, för endast därvid kan vi få ett 

tillräckligt ekonomisk utrymme att lösa den växande mängd problem 

som mänskligheten befinner sig i. Därtill kommer att vi i stigande 

grad uppfattar teknologins nyskapelser, alltifrån internets virtuella 

världar till de nya självrenande nanoteknologiska ytskikten, som något 

som i sig självt har en betydelsefull och befriande kvalitet. Vi har 

blivit så mentalt och fysiskt beroende av tekniska hjälpmedel och av 

en obegränsad tillgång på energi att vi har svårt att föreställa oss hur 

vi skulle kunna leva utan. Ja, ibland kan man till och med få intrycket 

att det är teknologin som håller oss vid liv, som vore vi astronauter 

som befann oss på en främmande och livsfientlig planet. 

I många år blev det ekologiska jordbruket utskrattat av matvaruindustrin 

och de stora jordbruksorganisationerna som en lyx för 

bortskämda hippies i de rika länderna. Vi fick veta att de ekologiska 

odlingsmetoderna skulle föra till missväxt och hungersnöd om de 

infördes på världsplan. Den enda räddningen för tredje världens 

svältande massor var stordrift, konstgödning, besprutningsmedel 

och genmanipulerade grödor. De som kontrollerar den industrialiserade 

matvaruproduktionen, bland annat de stora producenterna 

av pesticider och genmanipulerat utsäde, har hela tiden haft ett 

uppenbart kommersiellt intresse i att sprida detta budskap, men 

redan den så kallade gröna revolutionen på 1960-talet visade sig ha 

mycket blandade konsekvenser för befolkningen i de områden där 

den genomfördes. Den resulterade inte bara i en markant minskning 

av biodiversiteten i de berörda jordbrukskulturerna genom att tvinga 

118


fram att där endast skulle odlas några få högavkastande sädessorter. 

På många platser blev jorden dessutom utarmad och förstörd på 

grund av en intensiv användning av konstgödsel. Idag menar en av 

världens ledande experter i matvarusäkerhet, Per Pinstrup-Andersen 

från Cornelluniversitetet i USA, att ett i alla fall närmast ekologiskt 

jordbruk troligen är den enda långsiktiga lösningen på matproblemen 

i Afrika och flera andra håll i tredje världen. En väsentlig orsak är att 

denna form av jordbruk medverkar till att förbättra jordens kvalitet 

och därmed ökar dess fruktbarhet. 

Det stora näringslivet är beroende av att vi inte kan klara oss själva och 

att vi är utan tillit till vår egen livskraft. Detta behov är särskilt tydligt i 

medicinalindustrins propaganda och i dess kommersiella strategi. Allt 

större områden av den mänskliga existensen har genom åren blivit 

föremål för medicinsk behandling. Vi görs hela tiden uppmärksamma 

på nya indikationer och diagnoser. På samma sätt blir vi informerade 

om otaliga preparat som kan förebygga, läka eller i varje fall lindra alla 

tänkbara sjukdomsbilder. Medicinalindustrin lever på att skapa rädsla 

och osäkerhet. Den ser det som sin uppgift att göra oss intoleranta 

inför det minsta obehag och den mest obetydliga skavank och den 

sörjer för att det hela tiden finns nya symptom vi kan bekymra oss 

om. Denna extremt lönsamma parasitverksamhet är underbyggd av 

vår rationella materialistiska livssyn. I brist på andlig och emotionell 

näring i tillvaron har vi blivit monomant upptagna av människans 

kroppsliga funktioner, trots att vi är friskare än någonsin förr. Medicinsk 

forskning framställs i mediabilden som civilisationens yttersta 

gräns i en andfådd kapplöpning med döden. Man kunde få intrycket 

att livet inte går ut på annat än att överleva. Vi har skapat en teknologisk 

illusion där medicinalindustrin framstår som det enda verkliga 

skyddet vi har mot lidande och död, även om sanningen är att det 

långa livet och den goda hälsan många människor idag är välsignade 

med, först och främst skylls på förhållningsregler som god näring, 

motion och hygien. 

Oavsett vad vi gör är vi emellertid förutbestämda att förfalla, 

bli sjuka och dö. Behandling och lindring av smärta är självklart viktigt, 

men det är ännu viktigare att skapa en djup förståelse för förfallets 

119


och dödens oundvikliga biologiska nödvändighet och att göra denna 

process så vacker och meningsfull som möjligt. Naturen är inte vår 

fiende, tvärtemot har den fostrat oss och givit oss allt vad vi behövde 

genom miljoner år. Vi har blivit till under dessa förhållanden. Det är 

här som livet utvecklat sig steg för mikroskopiskt steg. Människan 

är in i den minsta elektron anpassad till denna jordiska existens med 

fullkomlig perfektion. Vi är en del av en biologisk och kosmologisk 

rörelse av omåttlig komplexitet och räckvidd. Människan skall växa 

och utveckla sig i detta integrerade fält av energi, materia och ande, 

men för att det ska kunna bli möjligt krävs att vi först gör oss fria från 

den endimensionella teknologiska och kommersiella apparat som har 

slutit sig omkring oss. I stället skall vi vända oss mot den andra vägen, 

mot musiken i livets organiska mångfald. 

5 

Den växande produktionen av förnybar energi antyder inte i sig själv 

att vi är på väg mot ett ekologiskt samhälle. Det har lika mycket med 

de stigande priserna på olja och naturgas att göra som med våra bekymmer 

för CO 2 -utsläppets förändrande inverkan på jordens klimat. 

Produktionen av bioetanol verkar snarare medföra sin helt egen cykel 

av ekologiska och sociala ödeläggelser, ända från ökad skogsskövling 

och matbrist till ett accelererande utsläpp av växthusgaser atmosfären. 

Inte heller den stigande försäljningen av ekologiskt odlade 

matvaror eller av kläder som producerats med hållbara metoder är 

en entydig indikator för en allmän ekologisk medvetenhet. Det som 

förstör planetens biosfär är den samlade påverkan från mänsklighetens 

fysiska aktivitet, det vill säga alla de material och all den energi vi 

förbrukar till produktion och transport i alla led från råvaruutvinning 

över tillverkning till detaljhandel. Matvaror som producerats med 

hjälp av stora energislukande maskiner och därefter transporterats 

över långa avstånd är en belastning för biosfären som helhet även om 

produktionen har hållit sig till de standardiserade riktningslinjerna för 

ekologiskt jordbruk. På samma sätt kan kläder som blivit till under så 

kallat hållbara produktionsförhållanden mycket lätt bli del av den allmänna 

och alldeles ohållbara överkonsumtionen. Vi skall äta mindre 

120


kött, köpa färre klädesplagg, reducera mängden resor och på det hela 

taget inskränka vår ekonomiska aktivitet. 

Ett av de första tecknen på ett verkligt steg i den kollektiva förståelsen 

för problemets karaktär skulle mycket väl kunna visa sig bli en 

utbredd ovilja mot kommersiell propaganda i det offentliga rummet. 

Sett från det ekologiska perspektivet är reklam i gatubilden och i medierna 

starkt anstötliga. De är en central drivkraft i de ödeläggelser 

av naturen som försiggår överallt omkring oss. Man kan kanske till 

och med säga att reklamen utgör den yttersta fronten i den totalitära 

tillväxt- och förbrukningsregim som håller på att få hela mänsklighetens 

framtid över ända. Reklamens skadlighet är dubbel för att dess 

avsikt både är att mana till fortsatt konsumtion och att förhindra den 

enskilda människan att känna och uppleva sina egna egentliga behov. 

Den har skapats för att göra oss rastlösa och otillfreds i den värld vi 

befinner oss i. På detta sätt är reklamen det mest uppenbara uttrycket 

för den moderna människans villfarelser och olycka. Det kan emellertid 

långsamt märkas en växande medvetenhet om reklamens skadliga 

inverkan. Nästan överallt har förbud mot tobaksreklam införts 

och på många håll har begränsningar införts för möjligheterna att 

rikta reklam specifikt mot mindre barn. 2007 förbjöd världens fjärde 

största stad Sao Paulo i Brasilien de flesta former av utomhusreklam 

och i Kanada och USA finns en organiserad rörelse mot det som betecknas 

som mental förorening från den kommersiella propagandan 

i det offentliga rummet. 

En annan viktig indikator på en uppvaknande ekologisk 

medvetenhet skulle kunna vara utbredningen av en positiv inställning 

till de låga födelsetalen i Europa. Som det är nu blir den demografiska 

utvecklingen i denna del av världen omtalad som ett allvarligt och 

oönskat problem av politiker, ekonomer och allmänt i medierna. Det 

uppenbara faktum att världens överbefolkning är den helt fundamentala 

orsaken till den ekologiska krisen vi befinner oss i blir stort sett 

aldrig berört. Inte desto mindre är en markant reduktion av världens 

befolkning en helt avgörande faktor om vi skall göra oss förhoppningar 

om att få mänskligheten i balans med planetens biografi. 

Denna reduktion måste med nödvändighet ske även i Europa och 

121


även om det blir en svår och kanske också smärtsam process är det 

med säkerhet det bästa vi kan göra för våra efterkommande. För en 

ekologiskt medveten offentlighet kommer ett samhälle med många 

äldre och färre unga inte att framstå som döende, utan tvärtom som 

ett hoppfullt uttryck för att vi omsider börjat värna om livet på vår 

planet. 

Transformationen av den teknologiska civilisationen till det ekologiska 

samhället kommer att ske när tillräckligt många människor inser 

att denna väg inte bara är nödvändig men också vacker, sann och 

god. Hur det kommer att gå till kan ingen veta, men övergången 

kommer att innebära ett brott med förhistorien av minst samma omfång 

som det som förgick den europeiska renässansen. Det kommer 

att vara den största och viktigaste uppgift mänskligheten någonsin 

har stått inför. Särskilt under den första tiden kommer det att finnas 

många allvarliga och oförutsedda faror, för vi har aldrig tidigare 

försökt att reducera samhällets materiella omsättning på detta sätt. Vi 

får otvivelaktigt användning för allt det mod och all den intelligens, 

uppfinningsförmåga och skaparkraft vi kan mobilisera under många 

generationer fram i tiden. Ändå är det troligt att vi förr eller senare 

kommer att göra försöket, för mänskligheten är numera tvungen 

att inse jordens ekologiska begränsning som ett oavvisligt kollektivt 

villkor. För första gången någonsin har vi möjlighet att definiera ett 

uppenbart gemensamt mål för mänsklighetens samlade strävan. 

Omedelbart kan föreställningen om ett samhälle i pakt med 

naturen kanske låta som en svärmisk och romantisk fantasi, men 

utvecklingen av ett sådant samhälle är å andra sidan den enda möjlighet 

vi har för att skapa en meningsfull framtid för människan på 

jorden. Det är en romantisk fantasi som är förankrad i en förståelse 

av naturens biologiska realiteter. Dess begrundelse är både praktisk, 

psykologisk, social och filosofisk. Den romantiska aspekten skylls 

enbart på föreningen av vår förnimmelse för skönhet med lösningen 

på konkreta materiella problem. Den väg vi går nu håller på att stänga 

sig framför oss. För varje teknologisk lösning vi hittar på uppstår 

endast nya och större problem. Vi nödgas att vända om för att finna 

tillbaka till den natur som vi så ihärdigt försökt fly ifrån. 

122

9. NATURENS VÄRDE 

9 

Naturens värde 

1 

ivets tillblivelse är eN fullstäNDigt oförklarlig händelse. Det 

lverkar 

som om allt för många olika fysiska förutsättningar skulle 

vara närvarande i exakt den rätta följdordningen för att det överhuvudtaget 

skall kunna ske. I sin bok ”The Intelligent Universe” från 

1983 går den framstående engelska astronomen Fred Hoyle så långt 

som till att likna de statistiska chanserna för att livet skulle kunnat 

uppstå som en tillfällighet, med att en storm som virvlar genom en 

lossningsplats skulle producera en flygfärdig Boeing 747. Mycket 

tyder dock på att det universum vi lever i är precist kalibrerat i minsta 

detalj för att göra livet möjligt. Kanske är det därför just så att stormar 

på denna lokala lossningsplats inte kan undgå att virvla upp fåglar, 

ballettdansare och andra flygande väsen upp ur materien. Livet är ett 

mysterium i varje hänseende. Nu söker vetenskapen ihärdigt efter spår 

av biologisk aktivitet på Mars i hopp om att förstå vilka förhållanden 

som krävs för att grundämnena ska hitta samman och börja röra på 

sig, men de platser vi hittills undersökt verkar inte ha vimlat av liv 

i större utsträckning. De verkar påfallande ofruktbara i förhållande 

till vår egen planet. Här däremot kryllar livet fram var man än är, 

från den arktiska permafrosten till det kokande svavelmättade vattnet 

som pyser upp från de vulkaniska undervattensprickorna djupt nere 

i oceanernas eviga mörker. Oavsett hur livet uppstått kan det därför 

inte råda några tvivel om att jorden är ett ställe där det känner sig i 

högsta grad hemma. 

123


Jordens geologi berättar för oss att den blev till för omkring 4,6 miljarder 

år sedan. Det började med att stoffet från exploderade supernovor 

samlade sig till en glödande kula och att denna glödande kula 

under sin gradvisa avkylning skapade en fast yta. Under loppet av 

de nästkommande hundra miljonerna år träffades jordskorpan emellertid 

av återkommande stora meteorsvärmar som sköt in i planeten. 

Många av dessa meteorer bestod av is och det var troligen de som 

berikade jorden med det överflöd på vatten – en av livets nödvändiga 

förutsättningar. För omkring 3,8 miljarder år sedan formade sig en 

egentlig stabil jordskorpa och i Isukasia på Västgrönland kan man 

ännu finna bergarter som stammar från denna tid. Det är de äldsta 

stenarna på jorden och det verkligt förunderliga är att dessa stenar 

rymmer omisskännliga tecken på liv. Livet verkar alltså ha uppstått 

på jorden så snart den i minsta grad blev beboelig. Atmosfären vid 

denna tidpunkt var visserligen utan syre eller ozon för att skydda mot 

solens ultravioletta strålning och de material jorden bestod av var 

tämligen radioaktiva, men ändå började livet att röra på sig ganska 

omgående. De olika aminosyrorna mötte varandra och började bygga 

proteiner, cellväggar och arvsanlag. Det är som om livet och jorden 

är två sidor av samma sak. Som om klotet från födseln var skapat för 

att frambringa biologins levande mirakel och att livet och planeten 

härefter ingick in en symbios som var så nära att det verkligen är meningsfullt 

att tala om jorden som en levande organism i sin helhet. 

Det var denna tanke som den engelska kemisten James Lovelock presenterade 

för en större allmänhet med sin bok om Gaiateorin 1979. 

Lovelock hade börjat intressera sig för att förstå livet på jorden när 

han i början av 1960-talet anställdes av NASA för att delta i förberedelserna 

av en framtida undersökning efter liv på Mars. Lovelock gav 

sig till att börja med till att studera livet på jorden ur ett planetariskt 

perspektiv och det var detta studium som fick honom att inse att 

det försiggick något enormt egendomligt på vår egen planet. Jordens 

atmosfär och klimat hade skenbart varit förhållandevis stabilt i flera 

miljarder år, trots att värmestrålningen från solen avtagit med 30 % 

under samma period. Jorden hade inte frusit till is som den då borde 

gjort, utan tvärtom förblivit optimalt anpassad till livets utveckling 

124


och trevnad. Något hade med stor exakthet reglerat planetens överordnade 

klimat dag ut och dag in och samma gällde för atmosfärens 

stabila innehåll av syre och för övrigt även havens precisa saltinnehåll. 

Lovelocks slutsats var att livet och jorden från begynnelsen hade 

skapat ett interagerande och självreglerande dynamiskt system. Utvecklingen 

hade försiggått som en synkron och förfinad utväxling av 

information och feedback mellan de enskilda delarna och helheten, 

på samma sätt som vi känner från människans egen kropp. 

När Lovelock första gången presenterade sin teori 1969 

blev den stort sett ignorerad av vetenskapen. Senare blev den betraktad 

som starkt kontroversiell men idag är det i praktiken det sätt 

vetenskapen ser på jorden på, till exempel när den försöker förstå 

verkningarna av människans utsläpp av växthusgaser i atmosfären. 

De teoretiska modellerna beskriver interaktionen mellan atmosfärens 

CO 2 -innehåll och plantornas tillväxt i haven och på landjorden 

som element i ett globalt självreglerande system. Med namnet på sin 

teori öppnar Lovelock emellertid för en betydelse som går utöver en 

rent biokemisk och informationsteoretisk förståelse för de levande 

systemens interaktion med planetens atmosfär, oceaner och geologi. 

Gaia är namnet på jordens gudinna i den grekiska mytologin. Denna 

association var otvivelaktigt delaktig i att ge Lovelock’s teori en stor 

och ögonblicklig folklig utbredning när den kom ut i bokform. 

Många människor kände det som en befrielse att bli presenterade en 

vetenskaplig teori som gjorde det möjligt att se på vår planet som ett 

levande upphöjt gudomligt väsen. Gaiateorin knöt omedelbart an till 

en arketypisk bild av jorden som en livgivande moder och skapade en 

vetenskapligt grund för något som kunde likna en animistisk tolkning 

av naturen. 

Det är en egendomlig paradox att den vetenskap och teknologi som 

vi först och främst har utvecklat för att utplundra naturen, samtidigt 

har öppnat våra ögon för den vidunderliga planetariska komplexitet 

och balans som vi håller på att ödelägga. Rymdfärderna har gjort det 

möjligt för oss att se hur jordklotet seglar genom det tomma universum 

som ett mycket litet och sårbart paradis. Samtidigt märker vi 

dock att den civilisation som har gjort rymdfärderna håller på att un- 

125


derminera livet på planeten med sin hämningslösa materiella aktivitet. 

Ju mer vi forskar i naturens fenomen, desto större förundran och 

vördnad måste de avtvinga oss, men ju mer vi förstår helheten och de 

ekologiska systemens oändligt precist reglerade sammanhang, desto 

tydligare blir också omfånget av mänsklighetens skadliga verkningar 

på alla delar av systemet. Frågan är om vi i tid når fram till insikten att 

vår enda verkliga rikedom består i allt det som inte tillhör människan 

och att livet bara har ett värde i kraft av den planetariska helhet vi är 

en oåtskiljaktig del av. 

2 

Människan är i sig själv natur. Vår andedräkt, hjärtrytm och sömnens 

drömmar är i sin essens inte annorlunda än vinden och regnen, 

från blommornas doft och fåglarnas sång. Vi är skapta av samma 

interfererande mönster och intelligens som härskar överallt i naturen. 

Människan är släkt med varenda levande cell på jorden. Det är 

nästan ingen genetisk skillnad på oss och våra närmaste släktingar 

bland däggdjuren. Vi har omåttligt mycket mer gemensamt med till 

exempel vildsvinet än det som skiljer oss åt. Vår fysiologi är i princip 

uppbyggd på samma sätt och som vildsvinet är också människans 

liv i hög grad styrt av omedvetna impulser, hormoner, drifter och 

begär, men det finns självklart en avgörande skillnad mellan oss och 

andra däggdjur. Människan är medveten om sig själv och sitt eget 

vara. Den värld av redskap och symboler vi har byggt upp omkring 

oss är visserligen natur sett ur ett planetariskt perspektiv, men från 

vår egen synpunkt framstår det vi själva varit med om att utforma 

som en entydig motsättning till naturen. Därför avgränsar vi det 

begreppsmässigt från omvärlden med beteckningen kultur. Naturen 

är det andra. Det som gror av sig självt och existerar i sig självt. Det 

som inte är människa. 

Sedan urminnes tider har våra förfäder med alla medel 

försökt få kulturen i överensstämmelse med naturens dolda krafter. 

Denna strävan har varit kulturens centrala funktion och överordnade 

orienteringspunkt genom huvuddelen av vår historia, oavsett om vi 

levde som jägare och samlare eller byggde upp stora jordbrukscivi- 

126


lisationer. De gamla kulturerna uttryckte både i form och innehåll 

en målinriktad strävan att balansera människans aktiviteter med det 

som man vid varje tid uppfattat som universums lagar och intentioner. 

Forntidens människor hade ingen djupare insikt i de biologiska 

och fysiska krafter som behärskade deras värld. Det enda man med 

säkerhet visste var att allt kom från naturen, både det goda och det 

onda. För det mesta var naturen generös, därför var vi i stånd att 

skapa vidunderliga kulturer fyllda av musik och skönhet. Naturen var 

pålitlig och förutsägbar i sitt cykliska väsen. Man kunde inrätta sig 

efter årstidernas skiftande och jaktdjurens vandringar. Man visste när 

regnperioden kom, när frukterna mognade och de stora fiskarna vände 

tillbaka till floden för att para sig. Olyckan var alltid ett undantag, 

men när den infann sig kunde det vara med stor och nådlös vildhet 

i form av jordskalv och vulkanutbrott, översvämningar, torka, missväxt, 

sjukdom och svält. Kulturens uppgift var att hålla fast naturen 

i sin ordning genom ritualer och symboliska förhållningsregler. Man 

bad jaktdjuret om lov innan man tog livet av det och man offrade i 

tacksamhet till fruktbarhetens gudinna när säden skördades och om 

jaktbytet eller regnens uteblev, försökte man att blidka jaktdjurens 

moder eller regnens gud med offer, danser och magiska besvärjelser. 

Denna magiska praxis i förhistoriens kulturer läggs ofta fram som 

uttryck för primitiv rädsla och meningslös vidskepelse, men magin 

existerade just för att den gav mening och skapade sammanhang i 

världen. Det var ett praktiskt sätt att förbinda människans inre psykologiska 

kosmos med det omkringliggande fysiska universum. Våra 

förfäder var intelligenta, kompetenta och närvarande. De var inte bara 

i stånd att överleva under mycket svåra förhållanden men gjorde det 

med ett påfallande mentalt och estetiskt överskott, såsom det framgår 

av de byggnader, redskap och konstföremål de har efterlämnat åt oss. 

Forntidens människor hade hela sin uppmärksamhet riktad mot det 

som försiggick runt omkring dem. De kände varje växt och varje djur 

i deras omgivningar. De var förtroliga med landskapet, vädret och 

himlakropparnas rörelser och de förstod intuitivt att tingen sammanverkade 

och var beroende av varandra. Världen framstod visserligen 

i sin helhet som ett oöverskådligt och oförklarligt mysterium, men 

127


våra förfäder förnam att det minsta och det största måtte vara olösligt 

förbundet och att deras handlingar därför hade ett inflytande och en 

betydelse som gick långt utöver vad man omedelbart kunde iaktta. 

Man kan få ett intryck av strukturen i sådana förvetenskapliga 

magiska världsbilder i den kinesiska spådomsboken ”I Ching” 

eller ”Förvandlingarnas bok”. Skriften är omkring 3 000 år gammal 

och därmed en av världens äldsta kända texter, men den bygger 

förmodligen på föreställningar som går ännu längre tillbaka i tiden. 

”I Ching” tecknar en bild av naturen som ett universum bestående 

av krafter som är ömsom starka och svaga, ljusa och mörka krafter 

och som interagerar med varandra i cykliska och dynamiska rörelser. 

Allt är förbundet med allt annat och står under samma överordnade 

mönsterskapande principer oavsett det är molnens rörelser på himlen 

eller förhållandet mellan en regent och hans undersåtar. Människans 

uppgift är att förstå och inrätta sig efter dessa mönster för att kunna 

medverka till att skapa den harmoni och skönhet allt i universum strävar 

efter. Idag är vårt vetande om de faktiska krafterna som härskar 

i naturen konkreta och detaljerade på ett helt annat sätt, men förståelsen 

för att människan måste anpassa sig till naturens oöverskådliga 

och osynliga komplexitet är lika viktig nu som den var för våra allra 

äldsta förfäder. 

3 

Människans förhållande till naturen gick uppenbarligen fel först på 

allvar när vi började tro att vi förstod vad som försiggick. Avstånden 

mellan oss själva och objekten för våra studier blev allt större 

efterhand som den vetenskapliga insikten i naturens krafter växte. 

Vår blick blev kyligare och mer kalkylerande. Vi såg inte längre oss 

själva som en del av en kosmisk naturgiven gemenskap, utan snarare 

som erövrare med uppgift att få mest möjligt ut ur den rådande situationen. 

När föreningen mellan vetenskap och teknologi blivit den 

drivande samhällskraften i slutet av 1700-talet, kunde det inte längre 

råda några tvivel om att våra överordnade mål måtte vara att betvinga 

den vilda naturen och så vitt möjligt underlägga den människans vilja. 

Naturen var när det kom till kritan ett slags odisciplinerat kaos som 

128


vi, högre stående förnuftsväsen, hade både rätt och plikt att avrätta i 

allmänhetens intresse. 

Man kan förnimma tidens självmedvetande på det sätt 

den härskande klassen anlade sina parker på, såsom en genomförd 

geometrisk ordning. De formklippta träden och buskarna i snörräta 

rader framstod som en absolut motsättning till det omkringliggande 

landskapets organiska oordning. Man började också anlägga vägar 

som var fullständigt räta linjer utan hänsyn till landskapens naturliga 

topografiska böjningar, inte för att det var praktiskt utan för att det 

demonstrerade människans makt och överblick. Naturen framstod 

vid denna tidpunkt alltjämt som oövervinnelig, fylld som den var av 

ändlösa skogar, sumpmarker, stäpper, berg och oceaner. De vetenskapliga 

och teknologiska angelägenheterna hade därför en heroisk 

karaktär som inte minst fann sitt uttryck i de stora upptäcktsfärderna. 

Människan ville vara herre i världen och ju större våra teknologiska 

krafter blev, desto mer miste vi respekten för den helhet vi var en del 

av. Ju fler bakomliggande mekanismer vetenskapen kartlade, desto 

mer framstod biologin som tom, själlös mekanik. Till sist verkade det 

inte finnas något kvar som förhindrade oss att göra med naturen och 

våra medskapelse som vi hade lust till. 

Den rationella vetenskapssynen på naturen och de teknologiska 

och industriella konsekvenserna som den förde med sig 

väckte visserligen en omfattande kulturell motreaktion. Från slutet 

av 1700-talet började de så kallade romantiska målarna, diktarna 

och kompositörerna i ökande grad dyrka det dåtida, mystiska och 

irrationella. Medan fabriker och järnvägar bredde ut sig runt dem 

framställde konstnärerna den oberörda naturen som en reservoar av 

ande och känsla. Man kan se det i Casper David Friedrich och John 

Constables målerier som försöker fånga landskapens outgrundliga 

och upphöjda gudomlighet och man kan höra det i Beethovens 6:e 

symfoni, Pastorale, som försöker gripa det öppna landskapets myllrande 

ström av rörelse och erotisk energi. Den romantiska epokens 

naturdyrkan kulminerar med de amerikanska transcendentala diktarna 

Henry David Thoreau, Ralph Waldo Emerson och Walt Whitman. 

Deras intensiva lovprisande av Amerikas natur var en väsentlig inspiration 

för den naturskyddsrörelse som under 1800-talets senare del 

129


växte fram i USA och senare i Europa (se kap. 20), men bortsett från 

denna viktiga bedrift kan man inte säga att romantiken fick mycket 

inflytande på samhällets utveckling. Allteftersom tiden gick isolerade 

teknologin oss mer och mer från naturen och vi intresserade oss 

efterhand endast för dess nyttovärde, antingen det var grunden för 

produktion eller som rekreativt område. Nu har förstöringen av de 

ekologiska systemen emellertid nått sådant omfång att vi är tvungna 

att inse att den rationella materialismen har lett oss på avvägar. Vi kan 

inte göra med naturen som det passar oss. Vår uppgift är tvärtom, 

liksom den var för våra förfäder, att lära oss av vinden och regnen, av 

flyttfåglarna, salamandrarna och skogsmarkerna vad det vill säga att 

vara en del av livet på jorden. 

4 

Naturens verkliga värde är inte av ekonomisk eller praktisk art. Jo, 

självklart får vi vår näring och vad mer vi behöver av material från 

jorden och dess biosfär, annars kan vi ju inte vara här, men naturen 

rymmer en betydelse som når långt utöver människans egen överlevnad. 

Om vi ser på den utifrån ett rent nyttoperspektiv reducerar vi 

därför i allvarlig grad vår utblick i världen. Flera miljöorganisationer 

har till exempel genom åren hävdat att vi skulle skydda regnskogarna, 

eftersom de potentiellt rymmer en mängd ännu ouppdagade revolutionerade 

läkemedel. Detta argument innebär emellertid att det 

kommer att finnas mindre anledning att värna om dessa skogar om 

det visar sig att de ändå inte kan bjuda på intressanta ingredienser 

till den farmakologiska produktutvecklingen. För en miljöaktivist kan 

nyttoargumentet kanske verka strategiskt verksamt på kort sikt, men 

det kvarhåller inte desto mindre den tankegång som ursprungligen 

förde till utplundringen av den tropiska regnskogen. Därvid blundar 

den för en djupare förståelse för varför våra liv skulle bli omåttligt 

mycket fattigare utan dessa biotoper. 

Den tropiska regnskogens värde består i att den finns. Det 

är det högst förädlade, äldsta och mest stabila ekologiska systemet på 

jorden. Även om regnskogen bara upptar några få procent av planetens 

landmassa är den hemstad för minst hälften av alla levande arter 

130


som finns på jorden. Det är det mest intensivt koncentrerade fält 

av biologisk information och visdom som finns på planeten. Vilda 

skogar i de tempererade klimatzonerna domineras typiskt av 5-10 

olika slags träd, men i den tropiska regnskogen kan man finna upp 

till 400 olika trädsorter på ett enda hektar och en enda av dessa kan 

vara uppehållsplats för flera olika arter av myror än det finns i hela 

Skandinavien. Livet i den tropiska regnskogen är en tätt sammanvävd 

massa av växter och djur som alla är varandras förutsättning. 

Skogen skapar sin egen näring och producerar sitt eget klimat. Den 

är en djupgrön katedral, där de stora träden reser sig som pelare 40- 

50 meter upp i luften och här i denna förtätade fuktiga organiska 

arkitektur vecklar livet ut sig som en brusande kör av stämmor, som 

lyfter sig i skikt på skikt från skogbottnens mörker till trädkronornas 

tak. Färgstrålande papegojor och jättestora fjärilar, blå grodor och 

gröna ormar, silkeapor och vandrande pinnar, lianer och orkidéer. 

En obegriplig mångfaldig skönhet som har utvecklat och uttryckt sig 

genom hundratusentals år. Oavsett om vi som individer får praktisk 

gagn av regnskogen eller om vi kommer att få se den i verkligheten, 

så är blotta vetskapen om att den finns en omätbar utvidgning av det 

rum vi existerar i. 

5 

En gång bestod valarnas värde för människan först och främst i deras 

späcklager som levererade bränsle till miljoner oljelampor i Europa 

och USA. När Herman Melville skrev sitt episka verk om jakten på 

den vita kaskelotten Moby Dick under första halvan av 1800-talet, 

var valfångsten en av tidens viktigaste näringar. Melvilles bok är en 

oförbehållen hyllning till valfångarna och den framställer Nantucket 

och den amerikanska valfångarflottan på sjuhundra fartyg som den 

moderna civilisationens förtrupp. Melville framhäver bland annat att 

det är valfångarna som i deras outtröttliga jakt på de stora havsdäggdjuren 

banar vägen för en egentlig världsomspännande skeppsfart. 

Upptäckten av mineralisk olja i Pennsylvania 1859 medförde emellertid 

att petroleum efter hand helt avlöste valoljan som bränsle i världens 

oljelampor. Efter år 1900 blir valoljan huvudsakligen använd som 

131


råvara i margarinindustrin. Man börjar dessutom använda en växande 

del av köttet som föda, men som helhet får valfångsten en allt mer 

marginell betydelse för världsekonomin. Inte desto mindre fortsätter 

fångstmängden stiga år efter år på grund av allt mer industrialiserade 

fångstmetoder. Det är japanerna som leder denna utveckling med en 

flotta av stora fabriksfartyg som vart och ett matas av många mindre 

jaktfartyg. 1961 fångas 66 000 valar, det största antalet någonsin. Vid 

den tidpunkten är det tydligt att man håller på att utrota flera av de 

stora valarterna, bland dem blåvalen som är det största däggdjuret 

som någonsin levt på jorden. Den kommersiella valfångsten fortsatte 

ändå i ännu tjugo år, bland annat för att relativt få människor visste 

vad som försiggick. 

Denna situation ändrades 1978 då den ännu relativt okända 

miljöorganisationen Greenpeace presenterade en serie spektakulära 

kampanjbilder för världen. Fotografierna visade miljöaktivister som i 

små gummibåtar försökte förhindra ett stort isländskt valfångstfartyg 

att komma nära sitt byte. Avsikten med denna aktion var att lägga 

press på de förhandlingar som samtidigt föregick i den internationella 

valfångstkommissionen IWC. Här försökte ett flertal medlemmar att 

förhandla sig fram till ett totalt stopp för valfångst. De aktiva valfångstnationernas 

motargument var i och för sig bra och rationella. 

De kunde hänvisa till att det redan införts förbud mot de mest hotade 

arterna och att alla undersökningar dessutom visade att bestånden av 

fenvalar och vikvalar var stora nog att kunna klara en reglerad fångst. 

Men de talade för döva öron för det hade skett ett avgörande steg i 

människans värdesättning av valen som medskapelse. Antivalfångstaktivisterna 

och den världsoffentlighet som stödde dem var likgiltiga 

inför att vissa valbestånd kunde klara en begränsad kommersiell jakt. 

Opinionen mot valfångst drevs av en känsla av förbundenhet med 

de stora valarnas lek och sång i världshavens djup. Mänskligheten 

hade börjat älska havsdäggdjur av alla slag och den industriella och 

brutala jakten på dessa högt utvecklade och försvarslösa djur framstod 

därför förnedrande och meningslös. Valen blev ett heligt djur 

och en symbol för den långsamt uppvaknande känslan för planetens 

biologiska gemenskap. Den framstod som själva förkroppsligandet 

av de blå oceanernas själ. När vi såg bilder av de stora valarna måste 

132


vi fyllas av tacksamhet för att de existerade i samma värld som oss. 

Det var som om de summerade hela den underliggande biologins 

komplexitet i sina enorma akvadynamiska kroppar. Så länge valarna 

levde och färdades fritt verkade det ännu finnas hopp om livet på 

jorden. Valens transformation till ett heligt djur demonstrerade att 

naturens värde består i dess blotta existens, att den är absolut och inte 

på något sätt relativ i förhållande till människan. 

6 

Naturen är inte någon annanstans. Den är ett obrutet kontinuum som 

börjar och slutar i människans kropp. Vi utgör var och en vårt eget 

lilla avgränsade ekologiska system. Människans kropp är till exempel 

befolkad av bakterier. Deras samlade vikt är kanske inte så stor, 

men våra kroppar rymmer minst tio gånger så mycket bakterier som 

egentliga människoceller. Vi har utvecklat oss och levt i tät symbios 

med dessa små encelliga organismer sedan tidernas morgon. Man kan 

rentav säga att de är förutsättningen för våra liv. Till exempel fungerar 

kroppens omsättning av föda endast i kraft av de bakterier som bor 

i våra tarmsystem. Bakterierna i människans kropp är ett exempel på 

den ofattligt komplexa och dynamiska stabilitet som karaktäriserar 

biologiskt liv. Bakterierna är en del av människan men de är också 

självständiga väsen. Även de mest primitiva encelliga organismer är i 

stånd att fatta beslut och handla på egen hand. De kan företa strategiska 

val, som till exempel vissa former av arbetsfördelning och flera 

olika arter kan slå sig samman för att lösa större uppgifter tillsammans. 

Faktiskt är det ofta det som är den egentliga dödsorsaken när 

människokroppen försvagas tillräckligt av en allvarlig sjukdom. De 

bakterier som hittills har hjälpt till att upprätthålla kroppens vitala 

funktioner, förnimmer att uppgiften har blivit hopplös och ger sig 

istället på att förtära människokroppen som en sista utväg för deras 

egen överlevnad. 

Vi befinner oss i ett integrerat fält av liv där vi konstant utbyter näring 

och information med våra omgivningar. Även mitt i storstaden är vi 

involverade i en intensiv och omfattande biologisk aktivitet, som inte 

133


minst existerar i kraft av människans enorma produktion av avfall. 

Livet tränger sig på överallt som måsar, dammkvalster, svampsporer, 

maskrosor, spindlar, kackerlackor, råttor, ekorrar och duvor. Man 

kan se biosfären som myriader av små och stora kretslopp som alla 

är i färd med att förtära varandra. Förruttnelsens materiella transformation 

kan verka oskön, men den är skönhetens logiska förutsättning. 

Utan den skulle inget annat kunna blomstra upp, sjunga, 

dofta eller dansa. Det skulle varken existera känslor eller kärlek. Om 

vi vill förstå naturen skapar det ingen mening att se på den enskilda 

delen, för meningen består av helheten liksom i en målad tavla eller 

ett musikstycke. Man kan kanske säga att naturen börjar och slutar 

i den medvetenhet som ser världen, som berör den och som själv 

blir berörd. Den biologiska evolutionen har skapat sina biotoper som 

resultatet av otaliga försök, misstag och korrektioner innan de har 

funnit deras nuvarande form. På samma sätt prövar sig människan 

fram med skisser och modeller när vi skapar en estetisk helhet eller 

en teknisk konstruktion. De formskapande krafterna vi upplever 

omkring oss påminner till förväxling om dem vi själva besitter. Det 

är samma skapande process som kommer till uttryck i mästerkockens 

gastronomiska undersökningar som i den ömsesidiga anpassningen 

mellan vissa orkidéarter och deras utvalda insektspartners, där insekt 

och blomster speglar varandras doft, utseende och begär i en allt mer 

vanvettigt specialiserad och erotiskt förfinat lek. Anden i naturen och 

naturen i anden är två sidor av samma sak. De många olika växterna 

och djuren som utgör en given biotop påminner om det sätt som 

språket med dess talrika ord och begrepp låter sig samla till större 

idéer och tankar. Shakespeare är en regnskog av språk. Vi förstår 

världen omkring oss, eftersom vi känner igen dess beståndsdelar från 

oss själva. 

7 

Begreppet helig kan vara svårt att hantera, eftersom dess betydelse 

är så tätt knuten till specifika religiösa traditioner och irrationella 

tabuföreställningar, som till exempel hinduernas idé om att kon är 

ett särskilt heligt djur. Vårt språk äger emellertid inte något annat 

134


ord som kan rymma upplevelsen av att en situation eller ett föremål 

plötsligt uppenbarar sig för oss och gör oss till ett med det vi ser. Det 

är inte situationen eller föremålet i sig självt som är heligt eller upphöjt, 

utan det faktum att vi igenom det upplever oss som en del av 

helheten. Vilken punkt som helst i naturen pekar på ett sätt mot det 

eviga och universella. Den engelska diktaren och mystikern William 

Blake skrev i början av 1800-talet om att se världen i ett sandkorn, 

himlen i en vild blomma och att hålla oändligheten i sin handflata, 

men det som är heligt låter sig när det kommer till kritan inte gripas 

med ord, för det uppstår just i överskridandet av avstånden mellan 

den som ser och det sedda. Människor kan tala om naturens under 

men när dessa verkligen griper oss drabbas vi av stumhet. Betydelsen 

av de förstörelser människan i dessa år åsamkar jordens ekologi är 

omöjliga att bedöma rationellt. Det enda vi kan säga med säkerhet är 

att varje minskning av naturens mångfald också reducerar människan 

till något som är mindre än vi var innan. Vi är endast i kraft av det 

andra. Det som inte är människa. 

Bakom larmet från den tekniska civilisationen är människan 

alltjämt olösligt förbunden med naturen. När en samling internationella 

vetenskapsmänniskor 2006 helt sensationellt upptäckte ett område 

fullt av okända djur- och växtarter i de otillgängliga bergen i det 

västligaste av Nya Guinea, blev denna plats i medierna världen över 

spontant betecknat som ett oförstört paradis. Det var tydligt att den 

blotta vetskapen om ett sådant områdes existens talade till en djup 

längtan i människan. De bilder vi skapar oss av lyckan är i alla kulturer 

knuten till naturscenerier som solnedgångar över öppna hav, vita snöklädda 

bergstoppar eller blomstrande körsbärsträd. Man kan uppleva 

denna symboliska användning av naturfenomen som banaliserade 

floskler överallt i populärkulturens bildvärld, men naturen är också 

ett väsentligt tema i människans mest allvarliga försök att framställa 

livets essens i konstnärlig form. Forntidens egyptier avbildade Nilens 

djur- och växtliv med stor inlevelse och ackuratess för att fasthålla 

och framvisa gudomligheten i dess högsta manifestation. Äldre tiders 

kinesiska tuschmålare försökte infånga livsenergin Chi i sina dimmiga 

bilder av floder och berglandskap och den moderna franske målaren 

Claude Monet anlade en sjö med näckrosor som han målade av under 

135


de många sista åren avsitt liv för att söka sig in i naturens estetiska 

essens. Synen av rika och varierade biotoper har i alla tider spontant 

lyft människans sinne. För 100 år sedan blev sanatorier och sjukhus 

anlagda i natursköna parkliknande omgivningar, för att man intuitivt 

kände att sinnesintryck av detta slag var gagnligt för sjuka och svaga 

människor. Idag har empiriska undersökningar visat, att daglig vistelse 

i såkallade sjukhusträdgårdar faktiskt har en god terapeutisk effekt 

på många sjukdomar. Vi blir obevekligen smittade när vi möter den 

rena oförtunnade livsenergin. Inga människor, heller inte dementa 

och djupt sinnesförsvagade, kan låta bli att le när de ser två hundvalpar 

tumla runt med varandra. Det är ingen tillfällighet att naturfilm 

alltsedan tevens barndom varit bland de mest säkra tittarmagneterna. 

Vi fascineras av bilderna för att de visar oss en vidunderlig aspekt 

av vår egen existens, men naturens heliga väsen är ändå dold för oss 

den mesta av tiden, för att vi felaktigt ser naturen som ett ting bland 

otaliga andra ting vi har tillgång till i den teknologiska civilisationen. 

8 

Vi har glömt att naturen är allt som finns. Det finns inte något annat 

ställe där vi kan hämta vår materiella och andliga näring. Den 

är fundamentet för vår existens. Därför är det genom iakttagelse av 

naturen vi måste lära oss vem vi är och hur vi skall leva. Bilden är 

självfallet inte entydig. Det finns många element i naturens sätt att 

fungera på, som kan vara svåra att förstå och som just därför kan 

verka meningslösa, men den visar oss två överordnade principer som 

det inte går att ta miste på. 

Den ena är den gradvisa evolutionen av medvetenhet, som 

når sitt mest framskridna stadium i människan i form av vår förmåga 

till medkänsla. Denna förmåga har i alla tider varit den högst värdesatta 

mänskliga egenskapen, hur den än kommit till uttryck som 

barmhärtighet, omsorg och självuppoffring. Orsaken är att vi genom 

medkänslan erkänner vår fundamentala gemenskap med andra människor 

och med allt levande på jorden. Det är förmågan till medkänsla 

som gör det möjligt för den enskilda att överskrida sitt eget avgränsade 

själv och smälta samman med helheten. Härmed är också en 

136


överordnad riktning angiven i den biologiska evolutionen. Vi är nog 

skapta som individer som var och en kämpar för vår egen överlevnad, 

men i slutänden utgör livet ju en sammanhängande odelbar enhet. 

Biologin tycks därför inte kunna undgå att utveckla en medvetenhet 

som gradvis utvidgar sig och inkluderar sina omgivningar och medskapelser 

i en allt mer omfattande planetarisk självförståelse. 

Den andra är utvecklingen av de ekologiska systemens 

sammansatta interaktion. Överallt på jorden kan vi se att ju äldre 

och högre utvecklat ett ekologiskt system är, desto större och mer 

komplext är dess rikedom av levande arter. Mångfalden av olika 

livsformer skapar en hög grad av stabilitet i systemet, eftersom de 

enskilda arterna berikar och bygger ut varandras livsgrund. Det 

handlar om en egendomlig sorts omedveten altruism som alla sorters 

levande väsen, ja även jorden, havet och luften verkar delta i. Oavsett 

om det gäller myror eller elefanter medför deras sätt att leva på en 

ökning av den mängd plats och näring som finns tillhands för andra 

levande väsen. Ingen biologisk organism demonstrerar denna universella 

evolutionära princip med större tydlighet än det oansenliga 

polypdjur som står bakom konstruktionen av de stora korallrevet. 

Polypdjuret är som utgångspunkt omåttligt förnöjsamt och det lever 

i en vattenmiljö som är mycket fattig på näring. Ändå har det förmått 

att skapa grunden för en av de rikaste, vackraste och mest intensiva 

livsvärldarna på vår planet. Korallrevet berättar för oss om de levande 

systemens djupaste erfarenhet, nämligen att livets innersta budskap är 

generositet och variation. 

Om människan vill skapa ett samhälle som är vackert, gott och sunt 

måste vi lära oss av naturen. Vi måste lyssna till de väsen som lever 

omkring oss. Några av de mest ödmjuka växter som till exempel lavarna, 

vet allt som är värt att veta om hur man överlever på vår planet. 

Lav är en tålmodig allians mellan två helt olika väsen, en svamp och 

en alg, som kompletterar varandra så fullkomligt att denna livsform i 

dess otaliga variationer kan trivas och finna näring både i den hetaste 

öken och på en vindpinad sten i Arktis. Så har växter överallt på jorden 

utvecklat sina sätt att leva på genom att omsorgsfullt samla, omforma 

och fasthålla energin från solens ljus. Helt långsamt har de byggt ut 

137


och intensifierat den omåttliga mängden blomstrande vegetabilisk 

produktion som är grunden för alla jordens livsformer alltifrån fjärilar 

och grodor till gäss och giraffer. Ända till helt nyligen var människan 

med sin jordbrukskultur själv en aktiv deltagare i denna skapande gemenskap. 

Husdjurens betande och den utbredda höslåttern skapade 

rika landskap av blomstrande ängar som idag nästan försvunnit. Vårt 

sätt att leva och producera på gav plats för många andra arter än oss 

själva och vi värdesatte betydelsen av detta givmilda överskott. Det 

framgår bland annat av den gamla danska skördesången ”Marken är 

mejad”, där det står att det är en gammal rätt att marken räfsas lätt, 

för fågeln och den fattiga skall också bli mätt. Naturens värde är absolut 

och varje livsform har en oantastlig rätt att existera. Människan 

är endast en del av sammanhanget. Därför kan vi endast bli oss själva 

genom att göra oss till ett med livet i dess helhet. 

138

10. SKÖNHETENS URSPRUNG 

10 

Skönhetens ursprung 

1 

etrakta De föremål som forNtiDeNs kulturer har efterlämnat 

Btill 

oss – de finns i miljontal på museer överallt i världen. En 

av de kulturer som fyller ut stora delar av samlingarna är den som 

blomstrade längs Nilens stränder i Egypten under nästan 3 000 år. 

Mängden konst och konsthantverk som bevarats från denna kultur 

är överväldigande, men det märkligaste är den extremt höga estetiska 

och hantverksmässiga kvalitet som präglar allt egyptierna framställde 

genom dessa årtusenden. Varenda föremål från tempel och gudafigurer, 

via smycken och praktmöbler till de allra enklaste vardagsredskap 

är framställda med samma fulländade precision och auktoritet i uttrycket. 

Den egyptiska kulturen tycks i varje detalj genomströmmas 

av en nästan övermänsklig koncentration och mental kraft. Kanske 

framgår detta tydligast hos de otaliga kilometrar av sensuellt, perfekt 

disponerade och felfria hieroglyfer och reliefbilder som huggits in i 

stenväggarna vid de många kungagravarna och templen längs Nilen. 

Den upphöjda och välformulerade elegans som kan utläsas i dessa 

fysiska spår, måste på ett eller annat sätt ha existerat som en fundamental 

aspekt av livet i det egyptiska samhället som helhet. 

Forntidens Egypten är nog unikt genom att så mycket bevarats 

från denna kultur och för att det är så väldefinierat, men i princip 

kan vi se samma grundläggande fenomen i alla de gamla kulturerna 

från Maya i Mellanamerika via den kinesiska Tang-dynastin till bronsålderskulturen 

i Skandinavien. De kvarlämnade föremålen är med få 

139


undantag anmärkningsvärt uttrycksfulla och väl bearbetade. En orsak 

till den höga kvaliteten hos de kulturföremål vi finner från forntiden, 

kan vara att just dessa ting har överlevt för att de varit värda att 

bevara, till exempel de praktföremål som kungar och herremän har 

fått med sig i graven. Om vi vänder blicken mot naturfolken och de 

arkaiska jordbrukssamhällen som existerat i mer eller mindre intakt 

form till helt nyligen, kan vi också se att den estetiska nivån som regel 

hållit en jämn, hög nivå hela vägen genom varje enskild kultur. Vi kan 

dessutom konstatera att kvaliteten i den kulturella produktionen inte 

har något samband med ett visst materiellt överflöd. Inget folkslag på 

jorden har existerat under hårdare fysiska förhållanden än eskimåerna 

i Arktis, ändå var deras få föremål exceptionellt raffinerade både i 

formgivning och bearbetning. Från Stilla Havets vidsträckta öriken 

via Centralasiens högslätter till Afrikas regnskogar, från Indiens komplexa 

civilisation till australienska urbefolkningens minimalkultur 

– överallt kan vi se hur jordens folk, oavsett jägare och samlare, renskötande 

nomader eller jordbrukare, har visat samma förmåga och 

vilja att framälska stor kulturell skönhet. Vi kan se det i teknologiska 

underverk såsom stillahavsfolkets katamaraner, eskimåernas kajaker 

och vikingarnas långskepp. Vi kan se det i forntidens byggnader, 

redskap, kläder, korgflätning och keramik, ornamentik, smycken och 

symboliska figurer. Det finns i snart sagt allt som våra förfäder producerade 

en uttryckskraft och en estetisk närvaro som vi idag endast 

förväntar oss att finna hos de mest utsökta konstföremålen. 

2 

De gamla kulturerna har ännu ett väsentligt karaktärsdrag som förbinder 

tvärs över tid och geografi. Var och en rymmer ett omisskännligt 

inre estetiskt sammanhang som genomtränger varje enskild 

kultur. Skönheten i dessa kulturella formationer är inte isolerade till 

enskilda föremål, utan sträcker sig genom hela samhällskroppen som 

ett obrutet estetiskt kontinuum. Föremål förbinder sig med varandra 

och passar samman som i en symfoniskt harmoniserad komposition. 

Det är som om alla de delar dessa kulturer är, står i ett överordnat 

formskapande fält. Detaljen och helheten står i absolut inbördes över- 

140


ensstämmelse med varandra, så som man kan se det i naturens egna 

skapelser. En ek till exempel där barken och stammens knotiga form, 

grenarnas buktningar, de flikiga bladen och kulrunda frukterna utgör 

en omisskännlig samlad enhet. Den klassiska japanska kulturen är ett 

exempel som många känner till på denna typ av kulturellt estetiskt 

kontinuum. Japanerna har varit bra på att hålla kvar kulturens bild på 

film och i små, isolerade reservat mitt i deras för övrigt högteknologiska 

samhälle. Här kan var och en förnimma den distinkta ton och 

syntax som sträcker sig genom kulturen från arkitektur, inredning, 

klädsel, mat, servisdelar, redskap, emballage och vidare till musikens 

tonalitet och sättet människor talar, gestikulerar och rör sig på. Det 

är något odiskutabelt japanskt i hela bilden som kan vara svår att 

definiera, men som även den som endast känner kulturen helt lite 

ändå kan märka även om han eller hon endast presenteras ett mindre 

fragment. 

Denna morfologiska självreferens, karaktäristisk för alla 

förhistoriska kulturella formationer är inte minst anmärkningsvärd 

då dessa kulturer ju består av ingredienser från många håll. Ja, man 

kan säga att alla kulturer faktiskt har blivit till i mötet mellan och 

sammanblandningen av olika kulturdrag. Till exempel är allt från 

byggnadskonst till kalligrafi i den japanska kulturen starkt präglat 

av kulturelement från Kina, som i sin tur färgats av dessas väg över 

den koreanska halvön. Buddhismen som var ett väsentligt element i 

denna kulturella import, stammar dessutom inte alls från Kina utan 

har indiskt ursprung. Ändå utvecklar sig buddhismen och arkitekturen 

i Japan till något helt eget under inflytandet av den animistiska 

religionen shintoismen och många andra lokala bruk. Även de kinesiska 

skrivtecknen verkar få ett säreget uttryck när de uppträder på 

japanska träsnitt. Det är som om kulturens estetiska rum utgör ett 

dynamiskt system av relationer som simultant korrigerar och påverkar 

varandra, så att varje nytt element oundvikligt blir en del av den 

kulturens karakteristiska väsen. 

De gamla kulturerna utgör formskapande fält som i påfallande 

grad liknar dem vi känner till hos de biologiska organismerna. 

Det är som om de är underställda en osynlig kollektiv kraft som inte 

kan annat än söka sig mot en sammanhängande estetisk identitet. 

141


Kulturerna blandar sig, men ur blandningen uppstår nya distinkta 

skillnader. Man kan kanske likna denna morfologiska differentiering 

med det naturfenomen som framgår med stor tydlighet i aveln av olika 

husdjursraser, till exempel hundar. En tax, en pudel och en vinthund 

är mycket närbesläktade djur. Ändå har aveln fått fram former som 

inte bara är markant olika, men som också är i morfologisk överensstämmelse 

med dem själva. De enskilda formelementen från nosen 

till tassarna som tillsammans utgör en tax, känns igen som något som 

hör till just den speciella rasen och inte en pudel eller en vinthund. 

Hundraserna har troligen blivit till genom urval av karaktärsdrag som 

människan funnit tillfredsställande, men dispositionen för att skapa 

en överordnad morfologiskt sammanhang existerar i förväg i den biologiska 

organismen. På samma sätt har de gamla kulturerna utvecklat 

sig till estetiska helheter, eftersom de varit öppna och mottagliga för 

den formskapande kraft som härskar överallt i naturen. 

3 

Människans kulturer har genom huvuddelen av vår historia framstått 

som ett slags levande organismer som vuxit fram ur naturen. Den 

enskilda kulturen utgjorde ett självupprätthållande och självreproducerande 

mönster av information. Man kunde kanske beskriva det som 

ett delvis slutet resonansrum som gjorde det möjligt för alla element 

att klinga i överensstämmelse med helheten, men kulturen levde och 

utvecklade sig samtidigt i intim kontakt med dess omedelbara omgivningar. 

Den lokala geografin, platsens klimat, geologi, flora och 

fauna utgjorde den klangbotten som formade kulturernas individuella 

rytm, ton, färg, doft, stämning och smak. Alla kulturer i forntiden 

var rituella. Deras liv och form var strukturerade kring upprepningen 

av symboliska handlingar, figurer och tecken. Den rituella strukturen 

speglade naturens ordning och cykliska rytm såsom mönster inuti 

mönster. Årets gång var uppdelad i rituella händelser som på olika 

sätt markerade årstidernas förändringar, solvarv, månens faser, jaktdjurens 

vandring, flod och ebb, sådd och skörd, allt efter kulturens 

karaktär. Inuti detta mönster fanns något annat som var centrerat 

omkring utvecklingsstadierna i den enskilda människans liv: födseln, 

142


övergången från barn till vuxen, giftermål och död. Därutöver fanns 

ritualer som var förbundna med särskilda situationer och avsikter: 

offer till naturkrafter eller gudomar som krävde extraordinär hänsyn, 

magiska ritualer som motverkade otur och olyckor, invigningsceremonier 

för krigare, hövdingar och präster. Ritualen var ett kulturellt 

ornament som placerade individen och samhället i en större kosmisk 

ordning. Det var också en estetisk produktion som med hjälp av 

alla sinnliga verkningsmedel från ljud, färg och doft till rörelse och 

beröring fick människornas sinnen att smälta samman i ett fält av 

gemensam känsla och insikt. Handlingens betydelse såsom ett utbyte 

av energi med naturens dolda krafter frambragte det estetiska allvar 

som kännetecknar forntidens kulturer. Genom den rituella strukturen 

förenade kulturen sig med naturen och kom därvid att framstå med 

samma outgrundliga självklarhet och auktoritet som kännetecknar 

naturens egna skapelser. 

Den höga estetiska kvaliteten som karaktäriserar de gamla kulturerna 

var således förbunden med en uthållig strävan att närma sig naturens 

fördolda väsen. De var produkter av en djup vördnad för livets mysterium, 

så som det framgår med stor tydlighet av dessa kulturers symboliska 

byggnadsverk. Angkor Wat, stupan i Sanchi, Karnaktemplet, 

Stonehenge och Chichen Itza var mer än blott den härskande elitens 

maktdemonstration. De var kollektiva samlingspunkter som uppsummerade 

hela kulturens själ och känsla, vetande och tekniska förmåga 

i en tredimensionell fysisk form. Kultplatsen markerade övergången 

mellan ande och materia och mellan människans och gudarnas värld. 

Omfånget hos detta slags byggnader visar vilken avgörande betydelse 

de tillägnats, liksom deras koncentrerade estetiska energi avslöjar 

styrkan hos den bakomliggande andliga kraften. Se till exempel på 

de talrika gotiska katedralerna från Europas medeltid. Spetsbågarna 

i Chartres, Kölndomen eller Sankt Knud i Odense står som övernaturliga 

formationer av förstenad korsång, skapade av en kollektiv 

känsla för form, som vi aldrig verkar ha uppnått därefter. Dessa 

enorma byggnadsverk blev till i en tid med en befolkning, som var en 

bråkdel av idag och där de tillgängliga materiella medlen var otroligt 

begränsade. Inte desto mindre valde dessa människor att byta ut hela 

143


sitt överskott av arbetskraft till estetiskt värde. Överallt har de gamla 

kulturerna efterlämnat byggnadsverk av detta slag som framvisar en 

andlig styrka, vilken transcenderar både den enskilda människan och 

materian, tiden och språket. 

4 

Den estetiska rikedomen i forntidens kulturer var med andra ord resultatet 

av flera samtidigt förstärkande orsaker. Helt överordnad stod 

den enskilda kulturen i omedelbar överensstämmelse med naturens 

formskapande krafter. Dels på grund av det sätt som produktionen 

i det förindustriella samhället direkt var förbunden med naturförutsättningarna. 

Dels för att den rituella strukturen förband kulturens 

form och innehåll med naturens rytm och rörelse. Därtill kom att 

forntidens kulturer var präglade av en stark strävan att förena den 

materiella och den andliga världen. Man kan säga att dessa kulturer 

växte inifrån. Bakom den yttre formen existerade ett slags kollektiv 

mental arkitektur som med tiden blev allt mer utbyggd och förfinad 

genom den rituella transmissionen av vetskap, känsla och hantverk. 

Kulturen skapade en stor sammanhängande form, ett mönster av 

gemensam andlig resonans som gjorde det möjligt för individen att 

växa långt ut över sig själv och sin egen avgränsade kapacitet. Därför 

kunde hela befolkningar förr agera som obesvärade och suveräna 

konstnärer i så många av deras göromål. 

Ett av de mest förbluffande exemplen på detta senast nämnda fenomen 

kunde man till helt nyligen se välbevarade fragment av på den 

indonesiska ön Bali. Det är en kultur som grundligt beskrivits och 

studerats av ett otal forskare, men den bästa helhetsbilden tecknades 

av den mexikanska målaren Miguel Covarrubias i hans standardverk 

om ön från 1937. Den kultur Covarrubias beskriver har i viss mening 

sitt ursprung långt från Bali, i den variant av hinduismen som kom 

från Indien till Java en gång under det andra århundradet. Efter att 

ha frodats på Java i tusen år blev denna indonesiska hinduism förträngd 

av islam, men kulturen har ändå bevarats eftersom dess mest 

hårdnackade representanter emigrerade till den lilla glesbefolkade ön 

144


Bali. Här blev den javanesiska hinduismen starkt influerad av den ursprungliga 

balinesiska befolkningens animistiska världsuppfattning. 

Bali låg dessutom vid en av de viktigaste handelsrutterna i Sydostasien 

och balineserna var därför konstant under inflytande av intryck från 

omvärlden. Ändå utvecklades sig den balinesiska kulturen till att bli 

en absolut säregen organism som efterhand tycktes ha grott direkt i 

den lokala vulkaniska naturen. 

Risodling var den primära förutsättningen för balinesernas samhälle. 

De terrasserade risfälten sträckte sig upp på bergssidorna på den 

fruktbara västliga delen av ön likt ett vibrerande organiskt mönster 

av obegriplig skönhet. Hela kulturen var organiserad runt skötseln av 

dessa fält och deras komplexa bevattningssystem. Samma människor 

som planterade ris ena dagen framförde den mest förfinade musik i 

templet nästa. Det var inget avstånd mellan arbetet på fältet och den 

upphöjda dansen för gudarna, båda delar tillhörde samma mentala 

och estetiska rum. Kulturen var vävd kring naturförutsättningarnas 

konkret framträdande form. Den orienterade sig mot havet på den 

ena sidan och de stora vulkanerna Gunung Batur och Gunung Aguns 

mäktiga kraft på den andra. Kulturens centrum var det heliga och 

livgivande vattnet från de stora reservoarerna i vulkanernas kratersjöar. 

Vattnet härifrån ingick i alla rituella sammanhang. Det stänktes 

över deltagarna vid de stora offerfesterna och offrades till markerna 

vid planteringen av riset. Jordbruket, bevattningssystemen och den 

sociala och kulturella ordningen styrdes av olika slags föreningar som 

i sin tur var knutna till och koordinerade av prästerna i de lokala 

templen. Systemet utgjorde förutsättning för en av de mest stabila 

och effektiva formerna för jordbruk människan någonsin har känt till 

(se kap. 20), men det var också utgångspunkt för en kulturell produktion 

av ett överväldigande omfång. Det kulturella livet bredde ut sig 

runt templen såsom konstant pulserande och interfererande rituella 

ornament med varierande storlek och frekvens. Vid de små familjetemplen 

utfördes offerhandlingar flera gånger om dagen, medan den 

rituella aktiviteten avtog i yppighet efterhand som man rörde sig från 

de lokala till de regionala templen och vidare till de stora centrala 

helgedomarna på vulkanbergens topp. 

145


Blott byggandet och vidmakthållandet av de otaliga små och stora 

templen var en anmärkningsvärd kulturell prestation. Inte två av 

templen var likadana. Vart och ett skapades för sin egen plats och med 

individuella karaktärsdrag som fångade upp just denna plats särskilda 

ande. Den rytmiska strukturen i pagodtornen som strävade mot himlen 

accentuerade landskapets form och uttryckte kulturens inre musik 

och rytm. Byggandet utfördes av den lokala befolkningen i gemenskap 

och karaktäriserades av extrem omsorg i varje ornamenterad detalj. 

Templen skapade ramen för det intensiva rituella livet av fester och 

högtidligheter. Ett väsentligt element var gamalanmusiken, en avancerad 

sorts symfonisk slagverksmusik. När Covarrubias beskriver ön 

på 1930-talet observerar han att varje någorlunda fungerande ’banjar’ 

eller byorganisation rådde över minst två eller tre gamalanorkestrar, 

vilka fullt besatta bestod av ungefär 30 musiker. Många av dessa 

orkestrar hade en musikalisk och teknisk förmåga på samma nivå 

som det bästa vi känner från den europeiska klassiska musiken. De 

flesta byar kunde dessutom ha en eller flera dansensembler, av vilka 

många på samma sätt i teknik och uttrycksfullhet var på likvärdig 

nivå som de mest professionella balletgrupperna i väst. Utöver dessa 

kärnområden fanns hos balineserna sublim skuggteater, mästerliga 

masksnidare, bildhuggare, målare, vävare och andra hantverkare. Det 

balinesiska samhället verkar ha utgjort ett slags permanent extatisk 

kulturfestival, bortsett från att det inte fanns någon egentlig publik, 

för alla från små barn till tandlösa gamlingar var på ett eller annat 

sätt inblandade i den kulturella produktionen. Musik och dans, bilder 

och byggnader var en del av det rituella livet som vecklade ut sig som 

mönster på mönster av koncentrerad estetisk hängivenhet, från de 

många små blomsterutsmyckade offerhandlingarna i vardagen till de 

stora och praktfulla processionerna och festerna för gudarna. 

Den balinesiska kulturen är ett slående exempel på hur den 

rituella kulturen kan skapa ett samhälle som framstår som ett sammanhängande 

konstverk i perfekt estetisk harmoni med den natur 

det befinner sig i. 

146


5 

Utöver de redan nämnda förhållandena finns det ännu en viktig 

bakgrund för den skönhet vi finner i de gamla kulturernas fysiska 

kvarlåtenskap. Det har att göra med det sätt som ting framställdes på. 

Den förindustriella produktionsformen, hantverket, långsamheten 

och materians motstånd främjar en överföring av känsla och mental 

energi från människan till objektet genom dess bearbetning. Befinner 

man sig helt nära föremål av detta slag kan man inte undgå att 

förnimma den betydelse de haft, liksom den omsorg och allvar som 

finns inlagd i framställandet av dem. Denna besjälning av det fysiska 

objektet är bland annat förbundet med mängden mikroinformation 

som ligger i de små irregulariteter vilka kännetecknar även det finaste 

hantverk. Det är alltså inte tal om något magiskt fenomen, utan om 

konkreta spår av mänsklig närvaro fångad i den fysiska formen. 

Därtill kommer att den långsammare teknologiska utvecklingen 

förr medförde att föremålen kom att innehålla en stor mängd 

levande och erfaren kunskap. Den ligger inskriven i materialens 

hantering och den djupa förståelsen för deras praktiska och estetiska 

egenskaper. De traditionella framställningsmetoderna, skick och bruk 

byggde på en ingående kännedom om vad som var bra och önskvärt i 

långa loppet. Därav kommer den ro och säkerhet som man kan utläsa 

från konstruktioner, samlingar och ytor hos alla sorters föremål från 

de gamla kulturerna. Skönheten är naturgiven i den bemärkelsen att 

materialens inneboende motstånd i förening med naturkrafternas 

yttre belastning i varje tid har varit människans viktigaste inspirationskälla. 

Ju tydligare denna inspiration är synliggjord i föremålen, desto 

mer uttrycksfullt och elegant kommer den också att vara. Skönheten 

i stillahavsfolkets havsgående katamaraner beror på den ingående 

kunskapen de rymmer om havets natur och materialens hållbarhet. 

På samma sätt som skönheten i de gotiska valven har att göra med det 

sätt de berättar om tryckets fördelning i den bärande konstruktionen. 

Det gäller för alla de gamla kulturerna att de i deras föremål skapar en 

förening av konstruktiv, sinnlig och symbolisk skönhet. 

147


Ett exempel på en sådan syntes mellan teknologi, ande och materia 

är de lerklinade byarna som man till helt nyligen kunde se i relativt 

intakt form på flera ställen i Indien, bland annat hos Santhalfolket i 

Västbengalen. Denna byggnadstyp går tusentals år tillbaka i tiden och 

överlevde för att den var hållbar, praktisk och ekonomisk. Husen var 

hygieniska, lätta att rengöra och svala i den tropiska värmen och så 

var de dessutom mycket vackra. Den lerklinade byn framstod som en 

organisk skulptur där hus, gårdsplaner och de omgivande murarna 

hängde fullkomligt samman som en mjuk kropp som omslöt och 

skyddade sina invånare. Allt var format för hand, berört och smekt. 

Det fanns inga medvetna estetiska beslut i byggandet. Skönheten 

uppstod enbart på grund av det nedärvda byggnadssättet och i sättet 

det gjordes på. Den var resultat av tradition och evolution, av upprepning 

och kollektiv kunskap. Den lerklinade byn utgjorde inte bara ett 

estetiskt kontinuum, där varje bruksföremål alltifrån den storhjuliga 

oxkärran till den keramiska vattenkrukan ingick i en perfekt helhetsbild. 

Den fällde samtidigt in sig som en självklar estetisk mening i det 

omgivande landskapet. Därtill kom att varje enskilt hus var en del av 

en större rituell och kosmologisk ordning. Eldstaden var husets symboliska 

hjärta och genom rökhålet i taket förband det familjen med 

himlen och gudarnas värld. Byggnaden behandlades som ett slags 

levande väsen. När kvinnorna i Orissa målade de lerklinade väggarna 

med rituella ornament med rismjölspasta sade de att de matade deras 

hus. Ornamenten var både en dekoration och ett offer till gudinnan 

Lakshmi. Den tvättades bort av sensommarens monsunregn och betydde 

att huset behövde en ny ytbehandling med lera, ibland blandad 

med kogödsel. Blandningens fiberinnehåll förbättrade lerans styrka, 

men den hade också ett symboliskt värde eftersom kon och alla dess 

utsöndringar betraktades som heliga. 

Den estetiska kvaliteten hos de lerklinade indiska byarna är i princip 

likadan som den vi kan finna i en traditionell vitkalkad by på de grekiska 

öarna, eller de flesta andra sorters förindustriell byarkitektur. 

De gamla byarna har en charm och tilldragningskraft som beror på 

att de alla har blivit till likt levande organismer, där den ena formen 

vuxit fram ur den andra. De framstår som improviserade musikaliska 

148


kompositioner, eftersom varje enskild byggnad och byn som helhet är 

uppbyggd av delelement, material och storleksförhållanden som nog 

är ensidiga, men samtidigt hela tiden kombinerade på nya sätt. Därtill 

kommer att hantverket i sig självt tillförde byggandet rytm och musik. 

Det berodde dels på det sätt materialen sattes samman och byggdes 

upp på i en hårfin balans mellan ordning och oregelbundenhet. Dels 

på traditioner för markering av övergångar, avslutningar och pauser 

med små ornamentala accentueringar. Hantverket producerar denna 

musik oavsett om det handlar om vävning, krukmakeri, timring eller 

murning. Rytmen är en del av arbetets gång, likt smedens mellanslag 

på städet. Den förindustriella bebyggelsen summerar det liv som har 

skapat den, likt en samlad berättelse om glädje och smärta. Det är en 

personlighet som talar till oss med sin omisskännliga stämma. 

Om man vill finna en överordnad gemensam nämnare för 

den estetiska kvaliteten hos de artefakter och byggnader forntidens 

kulturer har efterlämnat till oss, kunde det vara dessa samhällens 

energiförbrukning. Det verkar i alla fall finnas ett direkt samband 

mellan den uppskruvade materiella ämnesomsättningen i den industriella 

civilisationen och fulhetens utbredning. Man kunde därför 

tänka sig att det existerar ett precist resonansförhållande mellan den 

solenergi som når jorden och jordens inneboende fruktbarhet, vilket 

ger skönheten de optimala växtbetingelserna. Alla förhållanden på 

vår planet är på ett sätt kalibrerade med allra största exakthet för att 

frambringa en biologisk evolution och därmed kultur och estetik. Det 

gäller till exempel avståndet mellan jorden och solen, jordens storlek 

och det faktum att vår planet är utstyrd med en måne, som fasthåller 

den i en fullkomligt stabil rotation runt sin egen axel. 

6 

Det vetenskapliga, teknologiska och ekonomiska tänkandet som 

utformade sig i Europa efter renässansen betydde en systematisk avveckling 

av kulturen som ett kollektivt rituellt rum. Det var emellertid 

först i mitten av 1800-talet som det började ske ett iögonfallande 

förringande av kulturens estetiska kvalitet. En av orsakerna var den 

växande massproduktionen av billiga industrivaror. Det blev visserli- 

149


gen mer av allting, men det som framställdes fick en allt mindre omsorgsfull 

behandling. Bland de första som uppmärksammade denna 

allvarliga kulturella förlust var engelsmännen William Morris och John 

Ruskin. Morris var grafiker, diktare och politisk agitator. Han tillhörde 

den första generationen marxister och såg ett direkt samband mellan 

kapitalens makt och den estetiska utarmningen av vanliga människors 

liv. Inspirerad av tecknaren och teoretikern John Ruskins teori om 

en medeltid där alla hantverkare också var konstnärer, skapade han 

begreppet konsthantverk och etablerade flera arbetsgemenskaper 

med hantverkare, vilka skulle fungera som en direkt motrörelse till 

den ödeläggande kapitalistiska samhällsordningen. Morris’ arbete för 

en förening av konst och hantverk fick långvarig betydelse för den 

europeiska designkulturen (bland annat den moderna danska möbelkonsten), 

men hans politiska dröm om att bekämpa kapitalismen och 

den industriella revolutionen med handgjorda bruksföremål visade 

sig snabbt vara en illusion. 

Efter Första Världskriget uppstod en ny kraftfull estetisk 

och kulturpolitisk rörelse som i motsats till Morris tog utgångspunkt 

i samtidens teknologi, vetenskap och rationalitet. Dess ideologiska 

rötter var den tyska och österrikiska reformrörelsen som önskade 

frigöra och omforma människan genom vegetarisk kost, nudism 

och löst sittande kläder. Där reformrörelsen var präglad av art noveau 

och naturromantik hade istället den nya rörelsen maskinernas 

funktionella, dynamiska skönhet som ideal. Den manifesterade sig 

som en reaktion mot den borgerliga klunkestilens sentimentala och 

överdekorerade formspråk. Arkitekten Adolf Loos från Österrike 

kallade rentav ornamentet för en förbrytelse. Denna nya estetiska 

rörelse blev känd som den internationella modernismen eller (i Skandinavien) 

som funktionalism. Liksom reformrörelsen drevs den av en 

dröm om att frigöra människan fysiskt, andligt och socialt genom att 

ändra vårt sätt att leva på, men modernisterna föreställde sig att det 

skulle ske genom att få den estetiska kulturen i överensstämmelse med 

den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen. Centrum för denna 

rörelse var Bauhausskolan, som öppnade i Weimar 1929 och senare 

flyttade till Dessau, där den stängdes av nazisterna 1933. Det var här 

arkitekter, målare och konsthantverkare i samarbete utvecklade det 

150


ideal för klara och rena former, som skulle bli en dominerande stilart 

ända till våra dagar. 

De skapelser som kom ur den internationella modernismen 

under tiden fram till och efter Andra Världskriget representerar den 

estetiska höjdpunkten i den teknologiska civilisationens utvecklingshistoria. 

Vår kultur har aldrig framstått mer modern och säker på sig 

själv än i Mies van der Rohes paviljong till världsutställningen Barcelona 

1929. Denna epoks många mästerverk exemplifierar hur starkt 

bakomliggande kulturellt ideal inte kan undvika att visa sig i den yttre 

formen såsom en omisskännlig estetisk kraft. Innehållet och formen 

utgjorde ett sammanhängande helt, men den internationella modernismen 

byggde inte i mindre grad på en illusion än Morris rörelse 

för konst och hantverk. Dess hus och möbler var inte de industriellt 

framställda vidunder de skulle föreställa, utan kostbara handgjorda 

konstverk. Tidens teknologi gjorde det helt enkelt inte möjligt att 

framställa dem på ett annat sätt. När teknologin äntligen var tillräckligt 

utvecklad blev funktionalismens rationella tillgång till formgivningen 

det perfekta startskottet för de totalt tröstlösa betongbyggnationer 

som sedan bredde ut sig över världen. I stället för att frigöra människan 

kom den internationella modernismen att spärra in henne i en 

massproducerad fysisk konformitet. Marknadskrafterna var likgiltiga 

inför de bakomliggande idealen. Marknaden absorberade de element 

från de kulturella rörelserna som kunde utnyttjas kommersiellt och 

fortsatte därefter oantastat med sin upplösning av kulturens mening 

och sammanhang. Morris konsthantverk och Bauhaustraditionens 

produkter slutade därför som bara ännu en kategori av lyxvaror. 

7 

Vi lever inte längre i en egentlig kultur. Det finns ingen stor form vi 

delar med varandra. Allt vad vi har gemensamt är vår identitet som 

konsumenter. Världen omkring oss är skapad av marknadskrafterna 

och är i den bemärkelsen utan för vår kontroll. Vi rör oss mellan 

åtskiljda rum. Små fickor av betydelse som ligger sida vid sida likt 

butikerna i köpcentret med var och en sitt sortiment, språk och 

regler. Vi försöker finna mening där vi kan, i arbetet och familjen, i 

151


sport och underhållning. Något har vi gemensamt med någon, annat 

med en annan. Vi är förbundna kors och tvärs, eller kanske inte alls, 

i ett flimrande universum av transport och mobilkommunikation. 

Den enskilda människan hör inte till någon särskild plats, liksom våra 

omgivningar heller inte har någon egentlig fast form. På huvudgatan 

i den danska småstaden ligger en irländsk pub helt naturligt vid sidan 

av en pizzeria och en mexikansk cantina. Det är en del av den såkallade 

upplevelseekonomin som försöker förvandla vårt samhälle till en 

nöjespark. Människan är i ökande grad beskådare av sitt eget liv. Vi 

skall hela tiden informeras om hur saker och ting skall göras. Hur vi 

skall klä oss, hur bostaden skall inredas, hur man lagar mat, hur trädgården 

skall se ut, hur barnen skall uppfostras, hur man får motion, 

hur man slappnar av, hur man utövar sex. Vi kan eller vet tydligen 

inte särskilt mycket, men det är inte heller nödvändigt, för vi lever i 

en värld där marknaden och teknologin kan leverera prefabricerade 

svar på vart och ett av människans behov. 

För bara några få århundraden sedan bar en vanlig europeisk 

människa den kulturella formen i sitt inre som en sammanhängande 

mängd av vetande och kunskap. Därför var de franska sjömännen i de 

engelska fånglägren under Napoleonkrigen i stånd att bygga extremt 

detaljerade modeller av sina segelfartyg med hjälp av kycklingben, hår 

och tygbitar. De hade inga teckningar med sig, men skeppet existerade 

inuti dem som en klar och konkret realitet. De gamla kulturerna 

byggde upp och förstärkte på det sätt den enskilda människans inre 

styrka. Kulturen var likt livet självt ett motentropiskt fenomen. Den 

samlade energin i sig och fasthöll och förfinade sin form. Vi lever idag 

i en civilisation som fungerar helt motsatt. Den sprider ut energin och 

utjämnar den kulturella variationen. Den upplöser oupphörligt sin 

egen form och främjar på alla sätt förlusten av betydelse, visdom 

och gemenskap. Det råder en direkt förbindelse mellan vår accelererande 

förbrukning av jordens lagrade energiresurser och den kulturella 

entropin och denna entropiska förlust av energi och ordning 

förstärks ytterligare av kommersialismen, marknaden och pengarnas 

makt. Masskonsumtionen och omräkningen av varje värde i pengar 

driver oss systematiskt mot den minsta gemensamma nämnaren. 

Civilisationens dominerande dynamik tränger med obönhörlig kraft 

152


ut skönheten och poesin från vår värld till fördel för en desorienterad, 

identitetslös medelmåttighet. 

Mediernas stora intresse för design, arkitektur och konst 

är omvänt proportionell med kvaliteten hos de ting som omger oss. 

Den estetiska utarmning som William Morris uppmärksammade 

på 1800-talet har fortsatt alltsedan dess. De enskilda, förhärligade 

ikonografiska designobjekten existerar som lösrivna atomer utan 

sammanhang med det uttryckslösa massiv av produktionsfaciliteter 

och infrastruktur de uppstått ur. Vi kan skapa isolerade, superkomplexa, 

teknologiska konstruktioner med en stor estetisk kraft som till 

exempel flygmaskiner och hängbroar, men den civilisation som dessa 

redskap binder samman är berövad själ och känsla. Den fysiska och 

kulturella produktionen berättar inte om något annat än kvantitet, 

omsättning, tillgänglighet och förtjänst. Vi uppför visserligen massor 

av nya pretentiösa museer och operahus, men dessa kulturbyggnader 

övertäcker en växande inre tomhet. Det är till exempel samma 20 

föreställningar som spelas år ut och år in på världens operascener. 

Själva konsten har mist sin förmåga att skapa betydelse. Det sanna 

uttrycket för den estetiska kultur vi lever i finns inte bakom glaset 

i designmuseets polerade monter, utan i den omkringliggande apparaten 

med ventilationsanläggningar, kloaker, avfallskontainrar, 

kraftverk, parkeringskällare och larmande trafikådror. 

Naturförstöringen och kulturens upplösning är två sidor av samma 

sak. Det är samma ekonomiska och teknologiska mekanismer som 

ligger bakom och det är samma rationella materialistiska världssyn, 

men det betyder också att vi genom att bringa samhället i närmare 

överensstämmelse med planetens ekologi kan främja skapandet av 

vackra och mer hållbara kulturella formationer. Medvetenheten om 

att människan har ett odiskutabelt ansvar för naturens välbefinnande, 

kommer med tiden att skapa ett allt klarare gemensamt fokus för 

mänsklighetens insatser. Därnäst kommer en växande förståelse av 

vårt fundamentala sammanhang med allt levande och med naturen 

som helhet i ökande grad befrukta kulturen med mening. Efterhand 

som vi förmår sänka samhällets ämnesomsättning och puls, kommer 

det att bli allt större plats för människans andliga och musikaliska 

153


utveckling. Ju mer vi kommer att dämpa det teknologiska larmet, 

desto lättare kommer det att bli att höra och känna naturens formskapande 

krafter så att vi åter kan ingå i en skapande dialog med 

vädret och molnen, med djur och växter, med floder och berg, med 

havet, himlen och jorden. Den biologiska evolutionens historia visar 

hur alla levande organismer söker sig mot stabilt pulserande morfologiska 

mönster. Korta perioder med plötslig förvandling avlöses 

av långa tidsrum där organismerna vilar fullkomligt i sina former av 

samlad evolutionär visdom, likt havssköldpaddan eller gingkoträdet. 

Mänskligheten har länge befunnit sig i en våldsam expansiv förvandlingsprocess 

och det är hög tid att vi finner en form som kan bära 

oss helskinnade genom det nästa årtusendet eller två. Först måste 

vi dock släppa föreställningen om människans teknologiska allmakt 

och underkasta oss den natur som under alla omständigheter är förutsättningarna 

för vår existens, våra sinnesförnimmelser, känsla och 

intelligens, för allt vad vi vet och kan. Vi måste ge upp drömmen om 

att uppnå total kontroll över våra liv. I gengäld får vi möjlighet att låta 

oss förenas med all skönhets outtömliga källa. 

154

11. SANNING OCH UPPLEVELSE 

11 

Sanning och upplevelse 

1 

köNheteNs Natur har förmoDligeN diskuterats av människan i 

salla 

tider. Vad är det egentligen som gör att somligt är vackert och 

annat är fult? Vi vet idag att skönhetsbegreppet är föränderligt och 

har manifesterat sig med stora olikheter från kultur till kultur, men 

ändå verkar det genom hela vår historia rått enighet om att skönheten 

berättar något avgörande viktigt om den värld vi lever i. Människan 

har intuitivt känt att det som är vackert också i en eller annan bemärkelse 

är sant och gott. Den grekiske filosofen Platons tankar om 

ämnet är bland de äldsta vi känner till. Platon menade att skönheten 

nådde sitt högsta uttryck i geometrin, eftersom vi där finner de 

grundformer och matematiska idéer alla andra element i universum 

är uppbyggda av. Platon var dessutom övertygad om att de fenomen 

som människan har tillgång till via sina sinnen endast är en oklar och 

skugglik projektion av idéernas fullkomliga värld. Skönheten kunde 

därför påträffas på de platser där idéernas sfär lyste klarast igenom 

stoffets kompakta massa. 

Många har genom tiderna upptagits av sammanhanget 

mellan skönhet och matematik. Det märks med särskild tydlighet 

i musiken där både tonernas inbördes relationer och de rytmiska 

strukturerna kan beskrivas i siffror, men också arkitekturen är full 

av geometriska relationer och talförhållanden, vilka verkar avslöja 

en bakomliggande matematisk ordning. Geometrin har otvivelaktigt 

spelat en central, symbolisk och magisk roll för dem som uppförde 

155


de egyptiska pyramiderna, liksom matematik och geometri var viktig i 

konstruktionen av hinduernas tempel och i deras gudabilders precisa 

proportioner. Det så kallade gyllne snittet är ett enkelt förhållande 

mellan två talstorlekar, vilket i renässansens Europa blev upphöjt till 

en universell estetisk formel och använt i proportionerna för böcker, 

arkitektur, måleri och skulptur. Gyllne snittet beskrevs första gången 

av den forngrekiske matematikern Euklides och har sedan upptagit 

många människor på grund av dess anmärkningsvärda matematiska 

och geometriska egenskaper. Under 1800-talet började tysken 

Adolph Zeising leta efter gyllne snittet i naturen och det visade sig 

dyka upp på ett otal ställen, bland annat i relationen mellan stammen 

och grenarna hos många olika sorters träd samt i sidornas inbördes 

storleksförhållanden hos en lång rad kristallstrukturer. Problemet 

med gyllne snittet är att världen är full av vackra fenomen som dessa 

talförhållanden inte passar på. 

Ljus representerar till exempel en kategori av skönhet som 

inte alls låter sig beskrivas matematiskt och ändå har ljus av många 

genom tiderna uppfattats som ett uttryck för skönhetens innersta 

väsen. Den grekiske filosofen Plotin såg elden som den skönaste av 

alla kroppar, eftersom elden rymmer idéns oförkroppsligade ljus. Han 

betonade dessutom hur elden överstrålar allt annat och i sig rymmer 

alla färger, former och skuggor och därmed avslöjar det identiska 

i det olikartade. I många religioner har ljuset en central symbolisk 

placering. När den kristna medeltida mystikern Hildegard af Bingen 

skulle beskriva sina visioner av Gud, berättade hon att det hon såg 

var det renaste, klaraste och brännande ljuset. I hinduernas tempel är 

gudabilden omkransad av många tända oljelampor och i den kristna 

kyrkan står det tända stearinljus på altaret. De extremt påkostade 

glasmosaikerna i de gotiska kyrkorna var inte bara dekorationer. De 

var budskap som visade de troende hur gudomligheten genomlyser 

världen och fyller den med ljus och färg. 

Den tyska filosofen Immanuel Kant ägnade sig åt det estetiska såsom 

den sinnliga bekräftelsen för förbindelsen mellan människan och 

den bakomliggande ordningen. Även för Kant var världen på ett sätt 

genomsiktig eller transcendent och skönheten något som visade sig, 

156


där som genomsiktigheten var som störst. Han delade sin samtids 

begeistring för det överväldigande i den stora och vilda naturen. Här i 

det som betecknades som det sublima eller upphöjda, där människan 

kunde känna sig överrumplad och uppslukad av sceneriet, såg Kant 

världen öppna sig direkt för gudomlighetens väsen. I viss mening är 

detta samma upplevelse av förening med naturen som Ludvig Feilberg 

fann i en regndroppe på en björnbärsbuske i Botaniska Trädgården. 

Skillnaden verkar endast vara en fråga om skala. Vår förmåga att uppleva 

skönheten i naturen visar vår absoluta identitet med universum 

runt omkring oss. Kanske var det detta Buddha försökte peka på, 

när han efter att ha använt alla ord höll upp en blomma framför sina 

lärjungar som sitt sista och avslutande budskap. 

2 

Trots de talrika teorier som under tidernas lopp ställts fram i ämnet 

råder ännu stor oenighet om vad som är vackert och varför. Det 

kan verka som om den estetiska bedömningen blott är en fråga om 

tillvänjning, uppfostran, kulturella referenser och det vi kallar smak, 

men skönheten är å andra sidan något vi kan känna igen i objekt från 

alla slags kulturer tvärs igenom tid och geografi. Oenighet om vad 

som är vackert eller fult ser därför ut att bero på att vi har förmåga 

att blanda samman olika nivåer av estetiskt värde. För att befria sig 

från denna oklarhet kanske man med fördel kan analysera begreppet 

skönhet på samma sätt som Platon gör med begreppet Eros i sin 

skrift Symposion. Här låter han Sokrates och sex personer till i ett 

sällskap framlägga deras syn på kärlekens gud. En efter en utvidgar 

de begreppet Eros med allt nya skikt och aspekter. Först är den enkla 

fysiska dragningskraften, sedan kommer sammanhållningen och offerviljan 

och därnäst en strävan efter helhet och själens perfektion, 

vilken leder till en abstrakt himmelsk Eros, såsom den universella 

harmoniserande och sammanbindande kraften. Till sist kulminerar 

det hela i Sokrates egen utläggning om Eros likt en visionär förening 

med det gudomliga. 

På samma sätt som Platon låter sina personer tala om Eros, 

är det möjligt att tala om skönheten. Liksom Eros är skönhetens 

157


utgångspunkt den basala sinnligheten, men ju närmare man kommer 

skönheten och ju mer man förstår den, desto tydligare blir det att 

dess betydelse måste sträcka sig ut över det enskilda isolerade estetiska 

föremålet och omfatta allt större områden av existensen. En av 

den europeiska medeltidens viktigaste tänkare, Thomas ab Aquino, 

fastslog otvetydigt att skönheten består i tingens sammanhang, både 

i sättet de har anpassats i sina syften och i överensstämmelsen mellan 

form och stoff. I traktaten ”Om Guds namn” talar han om huset som 

skapas av många stenar, vilka ömsesidigt passar samman på samma 

sätt som alla universums delar passar samman och förklarar dess vara. 

Han drar också slutsatsen att skönheten består i: ”att alla ting, allt 

efter det enskildas egenskaper, tillsammans upprättar en ömsesidig 

gemenskap.” 

Ju bättre tingen passar samman, understödjer varandra och 

bidrar till helheten, desto större bör skönheten vara enligt denna definition. 

Det gäller inte bara materiella objekt, utan också människans 

ande och beteende. Thomas ab Aquino talar om en andlig skönhet 

som består i att människans handlingar är: ”välproportionerade på 

grund av förståndets ljus.” Skönheten har således i alla tider uppfattats 

som ett fenomen med många dimensioner. Begreppen etik och 

estetik har visat sig omöjliga att skilja åt i längden. I slutänden måste 

det sköna och det goda vara två sidor av samma sak. Om det goda 

är fult är det ju inte riktigt gott och om det vackra är ont är det inte 

vackert på allvar. Som den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques 

Rousseau säger, är det goda endast det vackra såsom handling. I människans 

värld är det estetiska en oundviklig aspekt av det etiska och 

omvänt. Ju högre grad av överensstämmelse det är mellan dessa båda, 

desto högre är det estetiska värdet. 

För naturen förhåller det sig annorlunda. Dess skönhet är i princip 

betingningslös och absolut. Naturen är där som skönheten finner 

sin form och varifrån alla våra begrepp om skönhet kommer. När 

vi ändå anser vissa naturområden besitta en större skönhet än andra 

beror det på mängden visuell stimulans. Det kan till exempel vara de 

dramatiska landskap romantikerna dyrkade där som naturens överväldigande 

krafter blir synliga i livets yttersta gränsområden: vassa 

158


bergstoppar, ismassor och öknar, stormen och det upprörda havet. 

Det kan också helt motsatt vara den koncentrerade frodigheten i en 

ådal med blomstrande ängsbackar och ett rikt fågelliv eller en gammal 

blandskog med gläntor och kullfallna träd, men går vi längre tillbaka 

i historien blir bilden komplex. De aspekter av naturen som romantikerna 

fann vackra var till exempel något man tidigare uppfattat som 

fult, eftersom det ofta talades om ofruktbara och ohälsosamma landskap 

och livshotande klimatiska förhållanden. På samma sätt kunde 

man tala om vargar och huggormar som osköna djur, eftersom de 

betraktades som farliga. Uppfattningen av skönheten och dess motsättning 

har i alla tider varit sammansatt av aspekter som är inbördes 

relativa och avhängiga omständigheterna. 

3 

För att närmare bestämma karaktären hos det estetiska värdet, kan 

man kanske föreställa sig fenomenet inskrivet i ett diagram med två 

axlar. En lodrät som beskriver värdet av det estetiska innehållet i det 

enskilda föremålet och en vågrät som beskriver det estetiska värdet 

hos det sammanhang som tingen ingår i. Nederst på den lodräta axeln 

kommer vi att finna föremål där ingen bekymrat sig om formen, 

bearbetningen eller materialets kvalitet. Ett exempel kunde vara souveniren, 

vars enda syfte är att fånga kundens uppmärksamhet ett helt 

kort ögonblick. De är framställda billigast möjligt för att maximera 

förtjänsten, men de försöker ändå att framstå som något fint, kanske 

till och med dyrbart. I realiteten är de endast tecken i syfte att stimulera 

beskådarens köplust. Deras verkan är en kalkylerad lögn, liksom den 

prostituerades intresse för sin kund. Om ett föremål av detta slag skall 

uppfattas som vackert eller det motsatta hänger uteslutande på vilka 

associationer som är förbundna med sinnesintrycket. Värdefullheten 

är därför också av helt subjektiv karaktär. Om en souvenir påminner 

ägaren om en lycklig episod, kommer han eller hon ofta att uppfatta 

föremålet som vackert oavsett utseendet. 

Denna lägsta form av estetiskt värde trivs i kraft av traditionellt nedvärderat, 

ytligt och vulgärt verkningsmedel. Vid mitten av 1980-talet 

159


blir ytligheten emellertid för en period upphöjd till att vara en kvalitet 

i sig själv. Det sker genom att den europeiska kulturen de åren når 

en avgörande vändpunkt. Sedan det moderna genombrottet omkring 

1950 hade den ena stilarten avlöst den andra inom konst, musik och 

mode i en linjär och väldefinierad ordningsföljd. Ingen kände det 

minsta tvivel om vad som var det allra senaste, men möjligheterna 

för formmässig variation var uttömda och genomtröskade till den 

grad att det enda man kunde komma på var att låta alla stilarter finnas 

närvarande, tillgängliga på samma gång (se kap. 16). Tiden döpte 

sig själv till postmodernism och i arkitekturen blev denna eftermodernism 

faktiskt ett slags självständig stilart. Den lät sig bland annat 

inspireras av Las Vegas kulissarkitektur och karaktäriserades av en 

sammanblandning av många olika historiska formspråk och ett flitigt 

bruk av förstärkta visuella effekter. 

Postmodernismen var knuten till en tid som hade blivit 

trött på att tänka. De komplicerade moraliska och politiska problemställningar 

som präglat den västliga diskursen sedan 1960-talet stod 

många människor upp i halsen. De var trötta på att känna ansvar för 

nöden i tredje världen, trötta på att höra om ekologi och återvinning, 

feminism, fredsrörelser och socialister. De nya politiska ikonerna var 

Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Den ena blandade obesvärat 

fiktion och verklighet i sin framtoning och retorik. Den andra vann 

sitt första val med en kampanj designad i minsta detalj av tidens ledande 

internationella reklambyrå Saatchi & Saatchi. Budskapet var, 

att den kapitalistiska världen var entydigt bra och att girighet gjorde 

alla rikare. Det unga framstormande näringslivsfolket, yuppiesarna, 

fick en central kulturell placering och i intellektuella kretsar började 

man diskutera vad det egentligen var för fel med att vara ytlig. Vi 

lever ju i en värld av bilder, av begär och tillfredsställelse så varför 

överhuvudtaget bekymra sig om substans? Det ena kunde väl vara 

lika bra som det andra. 

Resultatet blev bland annat att 1980-talet kom att karaktäriseras 

av en starkt ironisk språkton och av ett utbrett intresse för 

användning av begreppet kitsch, ett tyskt ord som hänvisar till tarvligt 

framställda föremål och dålig smak. I princip är det självfallet 

inte något fel med varken ironi eller kitsch. En självlysande jungfru 

160


Maria-figur av plast kan rymma en charmerande naivitet i kraft av sina 

billiga och sentimentala verkningar, men det enskilda kitschföremålet 

kan endast uppbära estetiskt värde som kommentar till något annat, 

liksom ironin endast fungerar så länge det är någon som tar något 

på allvar. Problemet med den postmoderna ytligheten var att den ignorerade 

att världen har mer än en dimension. Utan djupet mister vi 

förbindelsen till det som skapar mening och sammanhang i tillvaron. 

På samma sätt mister vi förbindelsen till naturförutsättningarna, när 

matvaruindustrin förfalskar vår mat med kemiska tillsatsämnen och 

får oidentifierbart biologiskt material att smaka och se ut som något 

det inte är. 

4 

På den vågräta axeln som beskriver det estetiska värdet hos föremålens 

inbördes sammanhang, kan vi finna nollpunkten där möjligheten att 

etablera ett estetiskt kontinuum angrips som hårdast. Det kunde till 

exempel vara många av de fenomen som förknippas med reklam och 

marknadsföring. Reklamens syfte är ju ofta att manipulera mottagarens 

verklighetsuppfattning med alla tillgängliga medel. Istället för att 

skapa klarhet och insikt försöker den medvetet förvränga bilden och 

desorientera beskådaren. Ingen annan påverkan på våra sinnen och 

upplevelser är så underminerande för den enskildes förnimmelsen av 

de egna egentliga behoven eller förståelse för tingens betydelse och 

sammanhang. Reklamen har ytligheten som sitt exklusiva territorium. 

Den packar så att säga in världen i en tunn folie av lögn, illusion och 

förförelse och de stimulerar de mest primitiva och självcentrerade 

instinkterna hos människan. Reklamens uppgift är att göra oss permanent 

otillfredsställda med oss själva och det liv vi lever, så att det 

hela tiden kan genereras nya ouppfyllda behov. 

Den enskilda reklambilden kan sägas ha en hög estetisk 

kvalitet, men reklam och marknadsföring är som helhet en central 

drivande kraft i konsumismen och den kommersiella upplösningen 

av vår kultur. Därutöver är marknadsföringen en överallt förekommande 

störningskälla. Var vi än vänder blicken i det offentliga rummet 

tränger den sig på med högröstade hänvisningar vi aldrig bett om, 

161


men inte har möjlighet att undvika. Detta är emellertid bara den yttersta 

fronten i reklamens verkan. Symbiosen mellan massmedier och 

marknadsföring har medfört att en väsentlig del av alla mediaprodukter 

är skapade specifikt som transportmedel och avlämningsplatser 

för kommersiella budskap. Vi är således i ökande grad instängda i ett 

universum av merkantil medvetenhetsmanipulation. Med reklamens 

dominerande kulturella position har det överordnade budskapet i vår 

civilisation blivit att människan inte har annat att sträva efter än en 

konstant ökad materiell konsumtion. 

Den oupphörliga störningen av människans förmåga att 

känna och förstå sina egna behov, gör oss allt mer sårbara inför 

reklamens manipulation och bedrägeri. Ju mer påverkade vi blir av 

reklamen, desto mer kommer vi att anse de kommersiella budskapen 

vara vår primära kultur. Marknadsföringen blir den stimulans som 

ger näring åt människans livslust. En virtuell, sexualiserad och pirrande 

sinnlighet som fasthåller den enskilde i ett permanent tillstånd 

av längtan efter att konsumera. Reklamen säger oss att det alltid finns 

något nytt och mer som vi kan ha begär till. De framvisar världen 

som en ström av attraktiva livsförbättrande produkter som flyter 

emot oss. Lysande föremål omgivna av de mest attraktiva bilder och 

begrepp lämnar oss snabbt tomma, förvirrade, rastlösa och hungriga 

efter mer. 

Märkesvarufetischismen som på allvar bröt igenom på 1980-talet 

är det mest direkta uttrycket för reklamens makt. Varumärkena är 

enbart tecken och därför utan annan substans än den vi läser in i dem. 

På grund av de associationer reklamen har byggt upp omkring dessa 

tecken är de i stånd att förläna ett särskilt förhöjt symboliskt värde 

på den vara de pryder. Den emblematiska kraften hos varumärket 

är således en illusion, skapad genom ihärdig propaganda. Det finns 

inget egentligt sammanhang mellan föremålet och det märke det påförts. 

Märket kan obesvärat flyttas från den ena produkttypen till den 

andra, likt Virgin som en gång var ett skivmärke, men som nu också 

är ett flygbolag och en läskedryck. På detta sätt representerar märkesvarorna 

ett osedvanligt primitivt stadium i mänsklighetens historia. 

Märket är en fetischistisk amulett som, i motsättning till exempelvis 

162


den eskimåiska fångstmannens jakttalisman, är utan någon form av 

djupare existentiell mening. Dess dragningskraft är uttryck för en 

betingningslös mental kapitulation för de kommersiella krafternas 

propagandistiska övermakt. 

5 

Det tidigare diagrammet förklarar hur den enskilda reklamen kan ha 

ett högt estetiskt värde, samtidigt som fenomenet marknadsföring 

som helhet utgör en utomordentligt giftig form av estetisk och mental 

förorening. Reklamens estetiska kvalitet är inte förbunden med 

dess verkningar, utan är av formell och språklig karaktär och har med 

begrepp som elegans, precision, syntax och uttryckskraft att göra. De 

formella skönhetskriterierna är generella egenskaper, vilka i princip 

finns överallt i den kulturella produktionen. Ju högre grad dessa förhållanden 

uppfyllts, ju mer intelligens, vetande, känsla och omsorg 

som inskrivs i föremålet, desto större enighet kommer det att vara 

om att den är vacker. Den formella estetiken har inte någon direkt 

förbindelse med innehållets art, men det betyder inte att den är utan 

eget etiskt värde. 

Även när den används i de mest omoraliska sammanhang 

finns det en etisk aspekt i den formella estetiken, som till exempel i 

Leni Riefenstahl’s propagandafilm för det tyska nazistpartiet. Hennes 

film ”Triumph des Willens” från 1934 om partidagarna i Nürnberg 

räknas bland dokumentärfilmkonstens estetiska höjdpunkter. Inte på 

grund av budskapet, utan för att den demonstrerar en stor visuell 

intelligens och en kompromisslös vilja att skapa ett precist och sammanhängande 

filmiskt uttryck. Filmens etik består i den omtanke som 

lagts in i formspråket. Arbetet representerar en konstnärlig moral som 

tar beskådaren på allvar som medmänniska. Genom den formella 

estetiska disciplinen tillför människan på det sättet sina omgivningar 

en viss mängd andlig närvaro och värdighet, även om syftet kan betecknas 

som ont. 

En vacker kniv kan användas till att begå ett brutalt mord, 

men det betyder inte att det råder en överensstämmelse mellan det 

vackra och det onda. Om man tycker atombombens svamphattsmoln 

163


är obeskrivligt vackert eller fascineras av bilderna på de elegant sammanstörtande 

tvillingtornen i New York, kan man kanske lätt tro att 

det är ondskan de bär i sin egen skönhet, men det estetiskt tilldragande 

hos de två fenomenen består till synes av de överväldigande 

naturkrafter de är inblandade i och inte i händelsernas konsekvenser. 

På samma sått kan grovt våld i den filmiska fiktionen framstå som 

ett förfinat estetiskt verkningsmedel, för att det man ser inte är våld, 

utan ett vackert koreograferat förlopp av rörelser – som i en balett. 

Det onda, förstått såsom det som gör ont: lemlästning, tortyr, allvarlig 

sjukdom eller svält är omöjligt att uppleva som vackert om man 

befinner sig mitt i det. Inte ens tortyrbödeln är estetiskt attraherad av 

ondskan, för om han verkligen såg lidandet och kände med det skulle 

inte heller han vara i stånd att fortsätta med sina handlingar. 

6 

När de första levande organismerna började röra på sig smakade och 

luktade de sig fram i världen, molekyl för molekyl. Det som lät sig 

omsättas i deras egen biologiska kemi intog de som föda och allt 

annat undgick de. Det var i den bemärkelsen en fullständig överensstämmelse 

mellan sanning och sinnesintryck. Livet var identiskt med 

det som smakade och luktade gott. Idag befinner vi oss på en något 

mer komplicerad plats i den biologiska evolutionen och vi är långt 

ifrån så beroende av våra sinnen som människan var för blott några 

få generationer sedan. Ja, emellanåt kan man till och med höra att vår 

sinnesapparat beskrivs som föråldrad, eftersom det sätt vi uppfattar 

omvärlden på utvecklats för att vägleda oss under villkor, som var 

mycket annorlunda än de vi lever under idag. Inte desto mindre är 

sinnena det enda instrument vi har för att precist bedöma karaktären 

hos vår omgivning. Om vi vill förstå den värld vi lever i är vi nödgade 

att komma på vad vi inte tål genom smak och lukt, beröring, syn och 

hörsel. Det är via denna primära erfarenhet som världen får sin form, 

innehåll och mening. De direkta sinnesintrycken av de materiella 

kvaliteterna är där vårt medvetande om världens beskaffenhet måste 

börja. 

164


Människans sinnen har emellertid förslöats efterhand som vi har lagt 

över ett allt större ansvar för vår välfärd på teknologin. Vi reagerar 

fortfarande spontant på våldsamma sinnesintryck som plötsligt högt 

ljud, brännande värme och skärande ljud, men vi har inte användning 

av uppmärksamhet på de små nyansskillnader som tidigare kunde 

vara avgörande för människans överlevnad. Den skarpa insiktsfulla 

sinnesupplevelsen av landskap, väder och material har avlösts 

av skyltar, varudeklarationer, väderprognoser och satellitnavigation. 

Temperaturen omkring oss är automatiskt reglerad mesta delen av 

dygnet. Våra omgivningar är i stor utsträckning doftlösa och sterila eller 

maskerade av syntetiska lukter. Även människans egen kroppslukt 

försöker många förtränga med deodorant och parfym. De matvaror 

vi köper är ofta gömda bakom flera lager av emballage. Det mesta 

är standardiserade industriprodukter, vilkas upphov är svårt att bestämma. 

Frukt och grönsaker är i stor utsträckning utsatta för kemisk 

behandling som tar bort deras smak och doft till förmån för ett felfritt 

utseende. Man kan säga att våra sinnesintryck på väsentliga områden 

reducerats till smalast möjliga bandbredd. 

När vi luktar på något ruttet äcklas vi instinktivt, för rutten mat är 

farlig för oss, men vi har inte samma effektiva försvarsmekanismer 

för industriellt standardiserade och kemiskt manipulerade matvaror. 

De konstgjorda smak- och färgämnena har ju just utvecklats för att 

lura vår sinnesapparat. Vi kan inte direkt smaka den estetiska utarmningen 

eller lukta oss till den ekologiska förstöring som produktionen 

bidragit till. Fast kanske kan vi ändå förnimma att det är något som 

inte är som det skall vara, liksom djuren i Köpenhamns Zoologiska 

Have som alltid föredrar ekologiskt odlade grönsaker och frukt om de 

får välja. Ett uttryck för en sådan intuitiv förnimmelse kunde vara det 

anmärkningsvärt utbredda intresset för kök, kockar och kokböcker 

av alla slag. Vi har visserligen aldrig i mänsklighetens historia använt 

så lite tid och uppmärksamhet på vår mat, men vi tycker om att se på 

tevebilder av färska grönsaker som tillreds och höra på gastronomer 

som talar om mjölk som smakar av den äng där kon gått och betat. 

Innerst inne förnimmer de flesta bristen på det sinnligas närvaro i 

deras liv. Men närvaron kan bara uppstå genom en uthållig använd- 

165


ning av sinnena, i förening med en aktiv ansträngning att förstå varför 

världen känns och ser ut som den gör. 

Lukt och smak såväl som beröring, akustik och synintryck 

berättar för oss om saker och ting passar samman och om vi passar 

med dem. Utan de grundade reflekterande sinnesupplevelserna är vi 

ur stånd att bedöma i vilken grad de material som omger oss, hjälper 

till att förankra oss i världen eller det motsatta. Syntetiska material 

kan till exempel omedelbart verka snygga och praktiska. Teflon, goretex 

och de många nya nanoimpregneringsämnena är kända för deras 

otroliga förmåga att avvisa vatten, fett och smuts, men den avvisande 

kvaliteten verkar också gälla mer generellt för de syntetiska materialens 

estetiska verkan. Det finns ofta en endimensionalitet i materialen, 

som gör dem starkt monotona i större mängder. Syntetiska material 

åldras dessutom i allmänhet med mycket lite behag. Från det ögonblick 

de börjar mista sin industriella glans kommer de snabbt att likna 

avfall. Detta är helt motsatt hos naturmaterialen som ofta åldras på 

ett sätt så att de får en ny och kanske till och med ökad skönhet. Det 

är som om de rymmer en stor mängd upplagrad erfarenhet, som om 

detaljrikedomen först på allvar avslöjas i förfallsprocessen. 

Våra sinnesupplevelsers primära funktion är att få oss i kontakt 

med omvärlden. Ju djupare denna kontakt är, desto större är vår 

livskänsla. En människa kan försöka lura sinnena med konstgjorda 

sötningsmedel, kanske för att hon söker sötmans stimulans utan 

att vilja kännas vid kolhydraternas verkningar på kroppen, men det 

konstgjorda sötningsmedlet lämnar vår ämnesomsättning förvirrad 

och otillfredsställd och med ett starkt ökat krav på näring. Liksom 

plastavfall är onedbrytbart i naturen interagerar molekylerna i det 

syntetiska sötningsmedlet överhuvudtaget inte med människans biologi 

och hamnar till slut i oförtunnad form som kemisk förorening 

i vattenmiljön omkring oss. Den äkta sötman i honung och mogen 

frukt är inte bara en tillfällig och meningslös smak, utan essensen 

av de förädlade sockerämnenas värde för livets kraft och utveckling. 

Njutningen av sockrets sötma kan inte skiljas från dess verkan som 

oförtunnat bränsle för våra kroppsliga funktioner. 

166


En stad av ler- eller trähus består av idel kommunicerande och inbjudande 

ytor, fulla av taktila nyanser, färgspel och liv. Deras doft skiftar 

med luftens fuktighet och de tillför ljuden mellan husen en varm och 

vänlig klang. En stad av glas och stål består däremot av ytor som är 

avvisande och livlösa. De har ingen lukt, varken god eller dålig och 

deras akustik är hård och larmande. Om vi vill förstå den värld vi 

skapat måste vi anstränga oss för att registrera hur den känns. Vi 

måste till exempel lära oss att lyssna på det intensiva oljudet i städerna 

från motorfordon, ventilationsanläggningar, maskinverktyg och högtalare. 

Hälften av världens befolkning lever idag i stadsområden och 

på många håll är oväsendets nivå direkt sjukdomsframkallande. Om 

människor kan föredrar de att bo på ställen där det är lugnt, liksom 

de föredrar natursköna omgivningar. Det framgår av priserna på 

bostadsmarknaden. Det är viktigt att vi lyssnar på oväsendet, för det 

vi hör är ljuden från vår civilisations desorienterade rastlöshet. Det 

hjälper inte att fly eller att sätta ljuddämpande glas i fönstren. Bara 

genom att ändra de förhållanden som producerar larmet kan vi finna 

det lugn som de flesta innerst inne längtar efter. När så många betalar 

dyrt för madrasser och sängkläder av de finaste naturmaterial är det 

för att det känns riktigt. Just i sömnen, där vi slipper civilisationen 

och överlämnar oss till nattens svarta kosmos, vill vi gärna vara nära 

något som våra kroppar omedelbart förstår. Naturmaterialen känns 

som en del av livet självt. Det är som om deras biologiska struktur 

talar direkt till och in i vår egen biologi. På det viset kan vi genom den 

uppmärksamma sinnesupplevelsen tillägna oss en vetskap, som når 

långt ut över språkets räckvidd. 

7 

Skönheten är sammansatt av element som pekar mot en större helhet. 

Redan under medeltiden fastslog Thomas ab Aquino att skönheten 

inte bara består i föremålens proportioner och överensstämmelsen 

mellan material, form och föremål, utan också i sammanhanget mellan 

föremålen och deras omgivningar. Det kallades av Peter Zinkernagel 

för de logiska relationerna. Inget objekt existerar isolerat som 

ett ting i sig självt. Betydelsen och det estetiska värdet är bestämt 

167


av omständigheterna, liksom av de materiella och formella elementen 

som ligger under helhetsbilden. Till exempel kunde en teknisk 

anläggning för industriell massproduktion av svin vara uppfört av 

de bästa material och ritat av den mest framstående arkitekt, men 

anläggningens mål skulle ändå få det att framstå som en isolerad, 

hemlighetsfull och tillstängd dödsfabrik. Ju mer man förstod vad som 

försiggick i fabriken och om produktionens konsekvenser för livet på 

jorden, desto fulare skulle bilden bli. Skönheten kan inte skiljas från 

vårt vetande om det vi ser. Även guld kan mista något av sin glans 

när man vet att utvinningen av denna metall förorenar gruvområdena 

med stora mängder av det extremt giftiga ämnet cyankalium. 

Thomas ab Aquino var kristen teolog på 1400-talet. Hans ärende 

var att förklara hur Gud manifestar sig i världen. När han säger att 

skönheten uppstår av tingens ömsesidiga anpassning och gemenskap, 

kunde det dock lika väl vara ett försök att definiera förutsättningarna 

för en ekologisk estetik. Thomas ab Aquino ser Gud i förbindelsen 

mellan helheten och de enskilda delarna och för honom är skönheten 

ett uttryck för en gudomlig ordning, men man behöver inte ge orsaken 

till denna ordning ett namn. Vi kan nöja oss med att konstatera att 

om man uppmärksamt följer skönhetens väg, lyfter den ens sinne från 

behaget i det isolerade sinnesintrycket och vidare till allt större cirklar 

av sammanhang och interaktion. Ekologi är läran om organismernas 

ömsesidiga anpassning till varandra och de naturgivna villkoren. Begreppet 

omfattar hela livssfären från den mest fundamentala biologi 

till människans samhälle, språk och kultur. Den ekologiska estetiken 

består i tingens sätt att fungera tillsammans på. Man kan kanske säga 

att det är ingången till en kärleksaffär av samma slag som den Platon 

beskriver i Symposion. Det börjar med den fysiska attraktionen och 

en vänskap, som till slut för till mötet med existensens absoluta och 

kosmiska enhet. 

Tänkande och rationalitet har begränsad räckvidd. Det är bara ett 

visst antal steg vi kan gå på den vägen innan vi stöter på paradoxer, 

motstridiga informationer och oförenliga storheter. Orsaken är att 

allt i världen är förbundet med allt annat. I ett sådant fält av oändlig 

168


komplexitet kan det endast låta sig göra att överskåda områden och 

händelseförlopp, vilka i förväg är noga definierade och reducerade till 

minst möjliga. Om vi skall försöka förstå livet som ett sammanhängande 

helt är vi tvungna att använda vår egen intuition och förnimmelse, 

det vill säga vi måste finna ut hur saker och situationer vid 

varje tillfälle känns. Skönheten är vårt viktigaste pendelutslag. Den 

berättar för oss om vad som är gott och sant genom att visa oss 

förbindelsen mellan den enskilda delen och helheten. Skönheten gör 

oss uppmärksamma på en gemenskap som är mer betydelsefull än vår 

egen isolerade existens. Ja, som är själva den bakomliggande universalitet 

varifrån all betydelse kommer. Genom att följa skönheten kan 

vi inte undgå att skapa ett samhälle som står i överensstämmelse med 

naturens innersta väsen, men för att gå den vägen fordras det att vi 

utvecklar och förfinar vår förmåga att känna om allt är som det skall 

vara, om livet trivs omkring oss och om vi själva trivs med livet. 

169


12 

Pengar 

1 

eNgar är fruset liv. Det är koncentrerat bränsle som kan omsät- 

Ptas 

till vad som helst, bra eller dåligt. Pengar är makt i ren kemisk 

form. Det är en rå materiell kraft som med största lätthet kan korrumpera 

en människa och förvrida hennes förmåga att känna och se 

klart och därför har mänsklighetens gamla visdomstraditioner alltid 

uppmanat oss att umgås med pengar med största varsamhet. I det 

avsnitt i Matteusevangeliet som kallas för Bergspredikan, säger Jesus 

direkt att människan inte kan tjäna både Gud och Mammon på samma 

gång. Han prisar fattigdomen och inskärper att människan inte skall 

samla på sig skatter på jorden, för livet är mer än mat och kläder. Det 

berättas om det indiska helgonet Sri Ramakrishna på 1800-talet att 

han rös av köldfrossa om man berörde honom med pengar, även när 

han sov. Pengasaker har en tendens att göra människans hjärta hårt 

och sinnet själviskt och därför är det en allmän erfarenhet att det inte 

är bra om det kommer pengar mellan vänner. 

Går man några få generationer tillbaka var personliga ekonomiska 

angelägenheter inte något anständiga människor talade om. 

Det ansågs vara ett vulgärt och opassande samtalsämne. Ekonomiska 

förhållanden spelade visserligen samma centrala roll för människors 

materiella levebröd som idag, men det fanns en förståelse för att 

kulturellt och andligt skapande representerade de egentliga värdena 

i tillvaron. Många rika handelsfolk och fabrikanter använde således 

170

12. PENGAR 

sina förmögenheter på arkitektur, konst och musik för att härigenom 

framvisa en personlighet som lyfte sig utöver den råa ekonomiska 

sfären. Affärerna betraktades som en nödvändig bas för den egentliga 

tillvaron och inte som något bra i sig. Tvärtom rådde en utbredd uppfattning 

att affärslivet hade en förgrovande inverkan på människan. 

Stora förtjänster och höga räntor ansågs som ett obehagligt tecken på 

girighet och det var inte ovanligt, att människor utanför affärsvärlden 

betraktade förtjänster på aktier och andra spekulationsvinster som 

mindre aktningsvärda än lönen för ett ärligt arbete. Det var en utbredd 

uppfattning att en människas värdighet gick före hennes/hans 

ekonomiska förmåga. Så sent som i mitten av 1900-talet varnade den 

inflytelserika ekonomen John Maynard Keynes mot ”att övervärdera 

viktigheten av ekonomiska problem eller ignorera saker av större 

och mer permanent betydelse till fördel för en påstådd ekonomisk 

nödvändighet.” 

Ju rikare vi med tiden blev, desto mer har pengarna emellertid 

kommit att betyda i våra liv. Det är inte längre någon skam att 

tala om snabba förtjänster och lukrativa investeringar. Vi är rentav 

vana att värdera en människas personliga framgång efter hans eller 

hennes ekonomiska förmåga, precis som professionella golfspelare 

som rankas efter årlig förtjänst. 

Det finns en allmän beundran för rikedom. Det sätt förmögenheten 

kommit till på spelar en mindre roll, liksom det saknar 

betydelse vad pengarna används till. Det är ingen som förväntar sig 

att nutidens välbärgade skall visa något särskilt intresse för andligt eller 

kulturellt skapande. De behöver endast demonstrera sin köpkraft 

genom en iögonfallande konsumtion. Det ekonomiska tänkandet har 

blivit en helt dominerande aspekt av vårt sätt att se världen på. Medierna 

håller oss konstant orienterade om utvecklingen i näringslivet. 

Vi hör om exportframgångar, verksamhetsfusioner och överskott. Vi 

informeras dagligen om kurserna på aktier och obligationer, om räntans 

rörelser och prisutvecklingen på fast egendom. För den enskilda 

människan har livet antagit formen för en ekonomisk kalkyl. Vi börjar 

investera i pensionsfonder från den dag vi träder in på arbetsmarknaden 

och tecknar fler och fler försäkringar mot oförutsedda händelser. 

Världen omkring oss är i ökande grad prismärkt. I stället för kultur 

171


har vi fått en såkallad upplevelseekonomi, där pengar och omsättning 

är de enda värden som verkligen tas på allvar. Till och med när det 

offentliga bidraget till konsten skall rättfärdigas hänvisas det till de 

kreativa processernas ekonomiska ”spin-off ”. 

Mänskligheten har blivit offer för en ödeläggande ekonomisk 

logik. Från att en gång ha varit ett sekundärt redskap har 

ekonomin blivit själva målet för vår existens. I detta perspektiv är 

ekonomisk tillväxt ett odiskutabelt gott, oavsett vilka konsekvenser 

det kan ha för livet på jorden. Detta är den rationella materialismens 

avslutande fas. Varje försök att fasthålla illusionen om en djupare mening 

i tillvaron ges upp till fördel för en ren och oförfalskad nihilism. 

Sanningen är det som betalar sig bäst. En absurd lågpunkt i denna 

ekonomiska logik kom 1998 med utgivningen av ”Världens sanna 

tillstånd” av Bjørn Lomborg. Denna lektor i statistik förtrollade för 

en kort stund en hel värld med sin sifferkonst som kunde översätta de 

mest skilda fenomen till samma ekonomiska måttstock. Han lyckades 

på det sättet prissätta resultatet av 3,5 miljarder års evolutionshistoria. 

Slutsatsen var till mångas överraskning att det skulle vara en dålig affär 

att försöka rädda jordens biologiska mångfald. Det Lomborg visade 

var emellertid först och främst att varken livets komplexitet eller dess 

substans låter sig infångas av lineära ekonomiska beräkningar. 

2 

Ingen ekonomisk felkalkylering har visat sig vara större än hur vi 

genom tiderna har bokfört naturens resurser. Den engelska ekonomen 

E. F. Schumacher framställde problemet med stor enkelhet i sitt 

huvudverk ”Small is Beautiful” från 1973. Han konstaterade att det 

ekonomiska värdet hos jordens geologi och biosfär figurerar i våra räkenskaper 

såsom en intäkt, men i verkligheten är det vårt kapital och 

det vi tar av när vi tömmer jorden från mineraler, olja och färskvatten, 

när vi fäller skogarna, överfiskar havet och utpinar det fruktbara 

mullagret. Till omkring Andra Världskriget var detta räknefel inte så 

uppenbart, skriver Schumacher, men sedan har produktionen vuxit 

sådant omfång att vi på tre årtionden har förbrukat lika mycket av 

jordens rikedomar som mänskligheten gjorde i hela den samlade his- 

172

12. PENGAR 

torien fram till denna tidpunkt. Kapitalet utplundras framför ögonen 

på oss. Vi håller på att köra verksamheten Jorden i sank, även om 

räkenskaperna ser nog så strålande ut. Schumacher uppmärksammar 

också att vi gör om det fel som har fört till sammanbrott i de flesta civilisationer 

som föregått vår. Förr eller senare kom de att överbelasta 

den ekologi de levde av då. Skillnaden är bara att vi idag inte bara vet 

vad som försiggår, utan också genomför förstöringen i global skala. 

Jorden är förutsättningen för våra liv. Den är ett gemensamt 

villkor för allt levande och en oåtskiljelig del av detta att vara vid liv. 

Jorden har fostrat människan. Den är vårt arv och vårt ansvar. Dess 

rikedomar tillhör av uppenbara orsaker alla. Ingen kan med någon 

logisk rätt peka på ett område på jorden och säga att det är mitt och 

ingen annans, men inte desto mindre lever vi med en ordning där det 

mesta av jorden är underlagd privat egendomsrätt. Så har det inte 

alltid varit. Det är bara några få årtusenden sedan som beväpnade 

feodalherrar med våld började stjäla jorden från allmänheten. Även 

under lång tid därefter förblev stora landområden i Europa kollektiv 

egendom som alla i en by hade brukningsrätt av. Privatiseringen av 

landskapet såsom vi känner det idag är resultatet av den så kallade enclosure-rörelsen, 

vilken bredde ut sig från England över kontinenten 

under tiden från 15- till 1700-talet. Här delade den landbesuttna klassen 

upp de tidigare allmänna arealerna mellan sig och gjorde jorden 

till ett ekonomiskt objekt som kunde köpas och säljas som vilken 

vara som helst. Äganderätten till jorden medförde att en liten grupp 

människor blev omåttligt mer välbärgade och maktfulla än alla andra. 

Det var bland annat denna ojämlikhet som de republikanska revolutionerna 

i Frankrike och USA var tänkta att göra upp med. Idealet 

för dessa uppror var att alla fötts likvärdiga och därför hade krav på 

likvärdiga möjligheter. När de nya författningarna dock skulle skrivas 

kom de ändå att säkra egendomarna åt jordägarna, för det var ju trots 

allt jordägarna själva som höll i pennan. En av den amerikanska författningens 

huvudförfattare, Madison, sa direkt att avsikten var ”att 

säkra den välbärgade minoriteten mot flertalet.” På detta vis kom de 

moderna demokratierna att grundas på en lag som var fundamentalt 

och genomgripande odemokratisk. 

173


Jord är inte som andra varor på marknaden. Man kan inte öka dess 

mängd genom ökad produktion när efterfrågan stiger i vädret. Jorden 

har en begränsad utsträckning och hos den areal som finns tillgänglig 

är bruksvärdena mycket olika. Stora områden är inte annat än 

ofruktbar öken och otillgängliga bergsområden, andra ställen är det 

betesmarker, skogar och vattendrag. Där som samhällets utveckling 

är som mest intensiv stiger också landets värde mest. De som äger 

jord just där, skördar utan att röra ett finger, resultatet av samhällets 

kollektiva arbetsinsats. Den amerikanske samhällsekonomiska tänkaren 

Henry George uppmärksammade i slutet av 1800-talet denna 

orimlighet och skapade en omfattande ekonomisk teori grundad på 

kollektiv äganderätt till all jord. Henry George publicerade sin teori 

i det banbrytande verket ”Framsteg och fattigdom” 1880. Många av 

de ekonomiska förutsättningarna för hans tankar gäller inte längre 

idag, men hans huvudsynpunkt är lika kraftfull och övertygande nu 

som då den ställdes fram första gången. Den privata äganderätten 

av jorden är själva utgångspunkten för allt ekonomiskt feltänkande 

och all orättvisa. Den är en samhällsupplösande kraft som för till stigande 

avstånd mellan dem som har och dem som inget har i världen. 

De som äger jorden kan i princip plundra dess resurser efter eget 

godtycke. Henry George var av goda skäl inte uppmärksam på de 

ekologiska implikationerna av detta förhållande, men det råder ingen 

tvivel om att den privata äganderätten till jord är en väsentlig orsak till 

att vi har haft så svårt att förstå naturens organiska sammanhang och 

människans fundamentala gemenskap med allt liv på jorden. 

3 

Demokrati länkas ofta samman med existensen av en fri marknad, 

som om de två tingen är en förutsättning för varandra. Tanken är 

att den fria marknaden liksom demokratin arbetar för allas fördel. 

Problemet är bara att det inte finns någon marknad som är riktigt 

fri. Marknaden har i alla tider kontrollerats och manipulerats av de 

ekonomiska makthavarna, vilket bland annat den amerikanske samhällskritikern 

och professorn vid MIT, Noam Chomsky, redogjort 

grundligt för i flera böcker. Storbritannien blev till exempel försvars- 

174

12. PENGAR 

advokat för internationell liberal marknadsekonomi och frihandel 

1846, först efter att man genom 150 års våld, protektionism och 

statsmakt kommit långt före alla konkurrenter och därför kunde 

kontrollera världsmarknaden fullständigt. 100 år senare upprepade 

USA detta brittiska recept. Landet var vid den tidpunkten världens 

utan jämförelse rikaste och mäktigaste nation och kunde plötsligt se 

fördelarna i att alla spelade efter samma regler. Samtidigt som de rika 

länderna har kämpat för att få de fattiga att öppna sig för vår handel 

och kapital har vi skyddat våra egna intressen när det varit nödvändigt, 

till exempel genom jordbruksstöd, copyright-lagstiftning och 

enorma offentliga investeringar i militär utveckling och produktion. 

Nu när de stora gamla ekonomierna i USA och Europa i ökande grad 

blir pressade av Asiens nya ekonomiska giganter har protektionismen 

dessutom återigen blivit ett politiskt accepterat projekt. 

Marknadskrafterna är inte demokratiska. Det är tvärtom 

deras natur att motarbeta fria och lika villkor. Den som opererar på 

marknaden är ju där för att uppnå så stora och så snabba förtjänster 

som möjligt. Därför kommer det alltid att vara ett överväldigande intresse 

hos den enskilda aktören att själv kunna bestämma priset på sina 

varor. Detta kan ske genom att man antingen helt dominerar marknaden, 

eller genom att man ingår avtal om varornas pris med andra 

erbjudare. För att hålla konkurrensen åtminstone någorlunda fri har 

det visat sig vara nödvändigt att reglera marknaden med en hårdhänt 

lagstiftning mot monopol och kartellbildning. Ändå ser vi ständigt 

hur den så kallade fria marknaden blir kontrollerad av verksamheter 

som stort sett kan sätta priset som de vill. Det mest iögonfallande 

exemplet är Microsoft som genom de senaste årtiondena i praktiken 

har ägt världsmarknaden för styrsystem för PC, persondatorer, vilket 

måste vara ett av alla tiders mest profitabla affärsmonopol. Friheten 

på marknaden är proportionell mot den enskilda verksamhetens 

tillgång på kapital. Ju större ekonomisk makt, desto fler möjligheter 

finns det att manipulera marknadskrafterna till egen fördel. 

Marknaden är manipulerad på alla nivåer. Politiskt kan det vara genom 

initiativ som främjar en bestämd utveckling i samhället framför 

någon annan, till exempel privatbilismen framför kollektivtrafiken. 

175


Näringslivet använder hela sin ekonomiska tyngd för att påverka detta 

slags beslut och de största ekonomiska intressena får som regel sin 

vilja igenom. Helt på det nära planet där den enskilda konsumenten 

möter marknaden är manipulationen mer direkt och i öppen dager. 

Dels kan de stora producenterna i stor utsträckning bestämma varornas 

tillgänglighet genom sin makt över distributionsapparaten. Dels 

har de i hög grad möjlighet att påverka konsumentens val genom 

olika former av reklam. Det som liknar valfrihet är i realiteten en 

tillrättalagd situation. Vi ser det bara inte, eftersom den förförståelse 

vi har av möjligheterna att tillfredsställa våra materiella och emotionella 

behov är under inflytande av marknaden själv. De medier som 

berättar för oss om världen är en oåtskiljaktig del av det samlade 

kommersiella maskineriet. 

Gigantiska globala mediamonopol som Rupert Murdochs 

News Corp och Time Warner kontrollerar allt större delar av informationsströmmen. 

Deras budskap är entydigt: marknadskrafterna 

kommer alla till godo och kapitalismen är frihetens och demokratins 

garant. Sanningen är dock att den frihet och det demokratiska inflytande 

vi trots allt har, har erövrats i kamp mot de krafter som härskar 

på marknaden. Kapitalet har aldrig varit i stånd att påföra sig själv 

någon form av begränsning, det vill säga visa frivillig återhållsamhet. 

Tvärtom söker den sig mot en konstant ökande koncentration av dess 

ekonomiska makt och bekämpar med alla medel varje demokratiskt 

inflytande på dess rörelsefrihet. På 150 år har kapitalismen gjort det 

möjligt att skapa stängda ekonomiska megaorganismer, vilkas aktivitet 

påverkar varje levande väsen på jorden utan att de dock har något 

egentligt offentligt ansvar. I viss bemärkelse äger de världen. Siffror 

som tagits fram av FN år 2006 visar att de 500 största globala verksamheterna 

nu kontrollerar 52 % av den samlade världsekonomin. 

40 % av världens rikedom ägs av endast 1 % av jordens befolkning 

och 85 % av rikedomen är i händerna på de rikaste 10 %-en. Omvänt 

råder de fattigaste 50 %-en över mindre än 1 % av den totala människoskapta 

rikedomen. Detta är den frihet marknadskrafterna har givit 

mänskligheten. För varje dag som går blir kapitalet kontrollerat av allt 

färre individer och skillnaden på rika och fattiga blir allt större. 

176

12. PENGAR 

4 

Näringslivets trivsel och den generella ekonomiska tillväxten i samhället 

hänger olösligt samman, men det betyder inte att det privata 

näringslivets intressen är identiska med allmänhetens. En näringsverksamhet 

har som redan nämnts som enda syfte att skapa största 

möjliga förtjänst för sina ägare. Det kan vid vissa tillfällen visa sig 

vara till allas fördel, men i andra det helt motsatta. Till exempel är 

det privatägda amerikanska sjukvårdsväsendet många många gånger 

dyrare och långt mindre effektivt än sjukvårdsväsendet i Danmark, 

som drivs som en ren offentlig verksamhet. Orsaken är den enkla 

att försäkringssällskap och sjukhuskoncerner i USA skall tjäna så 

mycket som möjligt på den enskilda behandlingen. Näringslivet är 

bara i stånd att ta hänsyn till sin omgivning i den utsträckning som 

det kan betala sig. 

BP och Shell har under de senare åren framställt sig själva som 

uppriktigt bekymrade för naturens tillstånd. Utifrån deras annonsmaterial 

har man kunnat få intrycket att de två firmorna utgör ett 

slags ny miljörörelse, men det är självklart en ren fasad skapad av 

duktiga kommunikationsavdelningar. Det har inte plötsligt uppstått 

en etiskt bekymrad själ djupt inne i dessa gigantiska organisationers 

strukturella komplexitet. Oljesällskapen har bara insett att den växande 

medvetenhet om växthuseffekten kommer att föra till krav 

på en ökad användning av CO 2 -neutrala bränslen. Därtill kommer 

vissheten om att oljan under alla omständigheter snart kommer att bli 

en bristvara. Därför investerar man stora summor i utvecklingen av 

biobränslen och andra alternativa energikällor. BP och Shell har insett 

att allt måste förändras om tingen skall fortsätta vara vad de är. 

Oljesällskapen föreställer sig inte att vi skall företa radikala 

ändringar i vårt sätt att leva på. De önskar bara byta ut ett slags bränsle 

mot ett annat. Användningen av bioetanol kommer därför nog att 

minska på utsläppet av CO 2 i atmosfären, men det kommer inte på 

något sätt att förhindra den systematiska ödeläggelse av naturen som vi 

i övrigt är vittnen till. Tvärtom är det mycket sannolikt att övergången 

från bensin till bioetanol kommer att innebära en ökad belastning på 

177


jordens ekologiska system. Utrotningen av den ursprungliga skogen 

i tropikerna kommer att accelerera och den biologiska produktionen 

kommer överallt att intensifieras ytterligare, med en ökad förbrukning 

av vatten, konstgödning och gifter till följd. Dessutom kommer 

användningen av jordbruksmark till framställning av biobränslen att 

betyda stigande priser på matvaror till stor skada för världens fattiga. 

Vi ser redan nu de första tecknen på att detta sker, men oljesällskapen 

kommer erfarenhetsmässigt att göra allt för att bagatellisera oönskade 

konsekvenser av deras verksamhet så länge det bara är möjligt. 

De stora företagens historia är en fortsatt berättelse om ekonomiska 

intressen, vilka konsekvent varit överordnade varje annan hänsyn. 

Endast vid ytterst sällsynta tillfällen har företagen visat empati för de 

samhällen och lokalområden som de var en del av. Så snart det kunnat 

betala sig har de flyttat sin produktion till där arbetslönen varit som 

lägst. De har aldrig heller dragit sig för att överföra sina vinster till 

platser där de helt eller delvis kunnat slippa betala skatt. Idag när 

allt större områden i produktionen sker i tredje världen, profiterar 

verksamheterna gladeligt på dessa länders avsaknad av skydd för 

arbetskraften och frånvaron av effektiv miljölagstiftning. Det stora 

näringslivet har aldrig hållit sig tillbaka från någon möjlighet att tjäna 

pengar och när eventuella fatala konsekvenser av deras agerande 

senare har måst förklaras, har det inte sparats på mängden lögn och 

ansvarsflykt. 

Ett exempel är giftutsläppet från den världsomspännande kemikaliekoncernen 

Union Carbides fabrik i den indiska byn Bhopal 

1984. 15 000 människor dog och mer än 500 000 blev allvarligt 

förgiftade. Idag mer än 20 år efter är området starkt förorenat av 

giftiga kemikalier. Katastrofen skylldes frånvaron av helt elementära 

säkerhetsföreskrifter i kombination med användningen av en riskbetonad 

experimentell teknologi. Union Carbides moderföretag, det 

gigantiska Dow Chemicals, frånskrev sig ändock allt ansvar och dess 

här av sakförare förhandlade sig fram till en minimal skadeersättning. 

Därefter övergav verksamheten ögonblickligen området och överlät 

det åt sitt eget öde. 

178

12. PENGAR 

Näringslivet är en maskin för att driva fram ekonomisk förtjänst. 

Amoralen ligger därför i verksamhetens natur och har inget att göra 

med den enskilda medarbetaren eller medägarens personliga moral 

att göra. Till exempel är Århus Universitet känt för sina utbildningar 

i teologi, filosofi och statskunskap och universitetet har haft några 

av Danmarks samlade humanistiska och etiska tänkare anställda som 

forskare och undervisare. Ändå är denna hederskrönta institution 

huvudaktör i Cheminova, som genom tiderna har spridit mer dödsbringande 

gift i världen än någon annan skandinavisk verksamhet. 

Det började med att fabriken under en rad år släppte ut stora mängder 

giftiga ämnen i sitt omedelbara närområde. Ännu 25 år efter att 

utsläppen upphörde utgör dessa giftansamlingar fortfarande ett allvarligt 

och olöst miljöproblem. Senare avslöjades det att Cheminova 

tillverkade jordbruksgifter som för länge sedan förbjudits i Europa. 

Nu exporterade man emellertid till Mellanamerika där talrika arbetare 

i de stora bananplantagerna förgiftades, invalidiserades och dödades. 

Efter påtryckningar utifrån upphörde denna produktion, men nyligen 

har det kommit fram att Cheminova i sin fabrik i Indien framställer 

en rad bekämpningsmedel på samma sätt som för länge sedan blivit 

olagliga i Europa. Dessa kemikalier har visat sig inte bara medföra 

en allvarlig förorening av grundvattnet i det indiska bomullsbältet 

i Bihar och Rajastahn, utan också orsakat talrika förgiftningar och 

dödsfall bland de dåligt skyddade indiska jordbruksarbetarna. Cheminova 

och dess huvudaktör Århus Universitet lovade efter en intensiv 

presskampanj att produktionen skulle fasas ut, men som det korrekt 

påpekades hade Cheminova aldrig gjort något olagligt eller medvetet 

försökt skada andra människor. Verksamheten hade endast strävat 

efter att tjäna pengar till sina ägare, vilket ju trots allt är dess syfte. 

Ju större de transnationella verksamheterna blir, desto större 

makt får de över livet på jorden. Steg för steg har det lyckats dem att 

göra varje aspekt på människans interaktion med sin omvärld till en 

ekonomisk angelägenhet. Nestlé som är världens största producent 

av matvaror arbetar således helt öppet med att få jordens begränsade 

mängd rent dricksvatten privatiserad. Det mest ambitiösa försöket 

på att tilltvinga sig kommersiell makt över livet kommer dock från 

verksamheten Pioneer, världens största producent av utsäde. Denna 

179


firma har utvecklat ett genetiskt manipulerat frö som skapar grödor, 

vilka inte bara är resistenta mot växtgift (Roundup Ready, som det 

kallas), utan samtidigt är sterila, det vill säga fröna från de plantor 

Pioneers utsäde producerar har ingen egen groningskraft. 

Denna så kallade utsädeshybrid markerar slutet på tiotusen års jordbrukshistoria. 

Från åkerbrukets begynnelse till idag har människorna 

kunnat odla sina grödor genom att så de frön som sparats från föregående 

skörd. På detta vis har naturen generöst givit människan av 

sitt överskott och gjort oss till deltagare i själva skapelseprocessen. 

Fröets fruktbarhet och groningskraft har sedan äldsta tider framstått 

som helig och mirakulös. I den grekiska forntiden var gudinnan Demeter 

själva personifikationen av sädeskornet och det var hon som 

varje vår förde livet åter till fälten och till människan. Denna roll vill 

Pioneer mer än gärna ta på sig idag, om inte annat så för att skydda 

upphovsrätten till sin genmanipulerade produkt. Om det samtidigt 

betyder undergång för den traditionella jordbrukskulturen, som alltjämt 

existerar i många av världens fattiga områden, är det enbart en 

välkommen sidointäkt. Den strategiska visionen för de stora spelarna 

på denna marknad är ett genomindustrialiserat jordbruk, ägt och 

kontrollerat av globala verksamheter på samma sätt som varje annan 

råvaruproduktioon. 

5 

Ingen människa kan undgå att bli inblandad i kapitalets dynamik. 

Vi virvlas med i den strida ekonomiska floden oavsett vi önskar det 

eller ej. Alla är en del av marknaden. Var och en med den minsta 

penningbesparing är i princip medägare av det stora näringslivet och 

ingen kan undgå att i olika omfattning vara konsument av dess varu- 

och tjänsteyttringar. Samhället är näringslivets scen. Framgångsrika 

firmalogos har blivit emblem med ett slags transcendent styrka och 

det offentliga rummet är dominerat av kommersiella budskap som 

hyllar konsumismens frälsande inverkan. Vi har vant oss vid att livet 

handlar om ekonomi. De finansiella transaktionernas upphaussade 

sfär fyller vårt medvetande med diffus förväntan och pumpar en 

180

12. PENGAR 

konstant ström av adrenalin ut i samhällskroppen. Om vi inte har 

ekonomi för att spekulera i fast egendom eller aktier, finns det spel 

om pengar överallt som vi kan delta i: skraplotter, lottokuponger och 

pokerspel på nätet. Det finns en narkotisk dragning i den konstant 

närvarande potentialen hos arbetsfri förtjänst, tillfälliga vinster och 

snabba konsumtionslån, men pengarnas mentala och fysiska kraft 

upplöser världen omkring oss och tömmer den på varje djupare 

mening. 

Den växande ekonomin har medfört en ökande desorientering och 

rastlöshet. Ju fler pengar vi har till vårt förfogande, desto mer kommer 

allt att handla om pengar och konsumtion. Vi betalar för att bli 

oberoende av varandra och fyller istället världen med döda föremål. 

Pengarna ökar avstånden mellan människor samt mellan människan 

och naturen. När ekonomin växer betyder det en ökad belastning 

på de ekologiska systemen, men det medför också obönhörligt en 

försvagning av människans egen kultur. ”Världen har blivit platt” 

skrev den amerikanska författaren Thomas Friedman begeistrat 

om globaliseringens välsignelser i sin bestseller ”The World is Flat” 

som utkom 2005. Denna försäljningsfras greps med detsamma av 

globaliseringsadvokater över hela världen. Det sorgliga är att det är 

en god metafor. Jorden håller faktiskt på att bli platt, men på ett annat 

sätt än Thomas Friedman menade. Den ekonomiska, industriella 

och teknologiska dynamiken håller med oemotståndlig kraft på att 

utjämna jordens kulturella mångfald till fördel för en standardiserad 

kommersiell global monokultur. Vi har skapat ett ekonomiskt system 

som i varje hänseende främjar de entropiska processerna i världen 

och pengarnas framträdande plats i våra liv är en symbol på detta 

drivande mot döden. 

6 

Entropin är ett begrepp från fysiken. Det betecknar den utjämning 

av energiskillnader mellan åtskiljda stängda system all rörelse medför. 

Entropin betyder att universum en gång långt in i framtiden kommer 

att sluta som en formlös massa med ensartad strålning. Livet är emel- 

181


lertid ett slags uppror mot entropin. Det samlar energin från solen 

och omformar den till blommor och elefanter på ett sådant sätt att 

förlusten av energi blir minimal. Man kan säga att livet uppnår sin 

form genom att röra sig mot strömmen istället för att flyta med och 

flyta ut. Människans kultur upprepar samma morfologiska process. 

Den kulturella produktionen är ett försök att forma och fasthålla 

en estetisk ordning, såsom motsats till livets konstanta rörelse mot 

upplösning och död. Kulturen har ingen praktisk funktion. Byggandet 

av de gotiska domkyrkorna på medeltiden är ur rent ekonomisk 

synpunkt en fullständigt absurd investering. Det kunde endast bidra 

till att förvärra de redan i förväg eländiga levnadsvillkoren, såsom det 

faktiskt står i en lärobok om Europas ekonomiska historia. Kyrkobyggandets 

andiga och emotionella värde är omöjligt att beräkna ekonomiskt, 

men det har förmodligen representerat själva livets mening i 

de samhällen där det försiggick. Därtill kommer den meningsgivande 

kraft dessa byggnadsverk har haft för människor i de många hundra 

år som gått sedan dess. Om vi vill bringa skönhet och mening tillbaka 

i våra samhällen, är vi nödgade att utveckla ett mot-entropiskt tänkande 

som tar hänsyn till de centrala värden som inte låter sig mätas 

och vägas. 

Den engelska ekonomen E.F. Schumacher försökte under den senaste 

delen av sitt liv formulera en ny syn på ekonomin med utgångspunkt 

i naturens välfärd och i människans andliga och emotionella behov. 

Under en vistelse som ekonomisk rådgivare i Burma vid mitten av 

1950-talet hade han gjort iakttagelsen att ju mindre teknologi och 

ju lägre ekonomisk aktivitet det fanns i ett samhälle, desto mer fri 

tid hade människorna till lek, socialisering, konstnärlig utveckling 

och religiös praxis. Denna iakttagelse fick honom att inse att det var 

något allvarligt fel med de ekonomiska prioriteringarna i de industriella 

samhällena. Schumacher kallade sitt förslag för ett alternativ 

till ”buddistisk ekonomi” (även efter det att han själv konverterade 

till katolicismen). Hans bärande idé framgår av titeln på huvudverket 

”Small is Beautiful”. Enligt Schumacher kommer människan att 

uppnå största möjliga rikedom i egentlig mening genom att sträva 

efter så små och överskådliga enheter som möjligt både politiskt, 

182

12. PENGAR 

administrativt och ekonomiskt. På samma sätt menar han att vi skall 

sträva efter att använda en teknologi som är så enkel som möjligt i 

förhållande till det givna syftet. Estetiken spelade en avgörande roll i 

Schumachers syn på ekonomin. Det var hans övertygelse att människans 

beteende bara ger ekonomisk mening om det främjar skönhet, 

godhet och hållbarhet. 

E.F. Schumacher’s tankar fick stor utbredning på 1970-talet, 

där de till exempel blev en viktig inspirationskälla för det framträdande 

danska debattforumet ”Uppror från mitten”. Schumacher 

glömdes dock snart bort igen i den globala kapplöpningen om pengar, 

konsumtion och ekonomisk makt. Samma öde mötte Henry George 

tidigare under samma hundraårsperiod. Hans böcker lästes över hela 

världen och tände för en tid seriösa politiska rörelser, bland annat 

Rättsförbundet, som var representerat i det danska folketinget från 

1923 till 1960. Idag är det emellertid inte många som över huvud taget 

känner till namnet Henry George. Det enda ekonomiska nytänkandet 

med verklig betydelse för det moderna samhället stammar från Karl 

Marx. Det var i hög grad hans idéer som inspirerade utvecklingen 

som skapade det europeiska välfärdssamhället. Socialismen förde 

emellertid bara vidare den rationella materialismen på ett nytt sätt. 

Därför blev det samma ekonomiska ideal som kom att regera i såväl 

socialdemokratiska som i helt liberala ekonomier. Karl Marx tänkande 

blev dessutom allvarligt komprometterat av det totalitära politiska 

system som följde i kölvattnet på revolutionen i Ryssland 1917. När 

de efterföljande kommunistiska regimerna definitivt bröt samman i 

slutet av 1980-talet kunde det se ut som om kapitalismen och den 

liberala marknadsekonomin ändå var den enda möjliga ekonomiska 

ordningen. 

Men det ekonomiska system som styr världen idag är extremt ohållbart. 

De ekologiska sammanbrotten, kulturernas upplösning, fulhetens 

utbredning, meningsförlusten och den växande skillnaden mellan 

rika och fattiga är omisskännliga tecken. Det föreligger ett akut och 

ofrånkomligt behov av ett annat sätt att betrakta ekonomin på. Vi 

befinner oss mitt ute i ett avgrundsdjupt träsk och har inget annat val 

än att vända om. Det är nödvändigt att vi tänker vidare från där Karl 

183


Marx, Henry George och E.F. Schumacher lämnade. De frågor vi 

skall ställa oss själva är i stor utsträckning desamma som de ställde sig. 

Hur kan vi motarbeta att den ekonomiska makten koncentreras i allt 

mer gigantiska koncerner? Hur kan vi avveckla den privata äganderätten 

till jorden så att vi i gemenskap får del av naturens resurser och 

ansvar för dess välfärd? Hur kan vi utforma en ekonomi som främjar 

hälsa, skönhet och hållbarhet i världen? 

Svaren på dessa frågor är inte enkla, men vi kan börja med att göra klart 

för oss vilken väg vi skall gå och vilka steg som är nödvändiga. Den 

ekologiska estetiken anvisar ett enkelt överordnat mål för människans 

strävanden. Vi skall främja och återskapa den ekologiska mångfalden 

på jorden och samtidigt stimulera den kulturella mångfalden i vårt 

samhälle. Marknaden som den fungerar idag verkar helt motsatt. Den 

är en blind och formlös maskin som accelererar världens förstöring. 

Vi måste därför finna sätt med vilka vi kan begränsa marknaden i 

mindre, självupprätthållande och interagerande ekonomiska fält. Ett 

slags ekonomiska biotoper där livet kan finna lugn och förtätas. För 

att komma till detta måste vi försöka uppnå en så hög grad av lokal 

självförsörjning som möjligt, både materiellt och kulturellt. Den ekologiska 

ekonomin skall vara motentropisk, i den bemärkelsen att den 

återför och fasthåller en väsentlig del av den ekonomiska energin i de 

samhällen där den skapats. Därvid kommer den enskilda kulturen att 

få möjlighet att finna sin egen form och ta färg av det landskap den 

växer i, men samtidigt är det nödvändigt att vi utvecklar en handel 

som befruktar livet på hela planeten. Vi skall känna oss fram lugnt 

och välövervägt så att vi skapar så få olyckor som möjligt på vägen. 

Den verkligt stora uppgiften blir att minska vår samlade ekonomiska 

aktivitet (se kap. 18 och 20). Skönhetens befrielse kräver en avsevärd 

minskning av människans materiella förbrukning. I gengäld kommer 

det att bli plats för samhället att växa inåt till djup och kvalitet. De 

grundläggande ekonomiska förhållandena kommer att fortsätta vara 

desamma. Människan producerar genom sitt arbete värden som kan 

säljas med förtjänst och storleken på denna förtjänst bestäms av vad 

köparen är villig att betala, men där finns betydande vinster som inte 

går att bokföra eftersom de inte är av ekonomisk art. Sann ekonomisk 

184

12. PENGAR 

frihet består i att ekonomin får en sekundär betydelse i förhållande till 

människans egentliga behov (som är av emotionell och andlig karaktär). 

Sann rikedom är förmodligen ett liv i enkelhet tillsammans med 

människor som man håller av, nära kärleken, arbetet och naturen. 

185


13 

Anti-copyright 

1 

tbreDNiNgeN av DeN privata ägaNDerätteN till områden där 

Uden 

inte hör hemma kväver livet på jorden. Problemet består 

inte bara i att människan har tagit sig rätten att köpa och sälja stora 

områden av vår gemensamma planet, utan i lika hög grad i den allt 

mer omfattande lagstiftning, som skall säkra äganderätten till det 

som saknar materiell substans. Rätten till intellektuell egendom kallas 

denna lagstiftning internationellt. Begreppet täcker upphovsrätten till 

idéer av alla möjliga slag: en konstruktion, en symbol, en melodi eller 

en form. På det viset har den ekonomiska sfären vidgat sig djupt 

in i människans sinne och känsloliv. Inte på en gång, utan långsamt 

och gradvis. De första fröna uppstod under renässansen, där furstar 

vid enstaka tillfällen utfäste lokala produktionsmonopol för att hålla 

kvar hantverkare med särskilda förmågor och specialiteter. Den lagstiftning 

för upphovsrätt, patent och mönsterskydd som vi känner 

till idag kom dock till under loppet av 1800-talet, samtidigt som 

massproduktion och transnationella verksamheter uppstod på allvar. 

Före denna tid var idévärlden allas egendom. Mozart komponerade 

sin musik utan hänsyn till att vem som helst i all framtid skulle kunna 

spela den alldeles gratis och det var ingen som hade patent på varken 

violinen eller notpapperet. 

När de stora internationella traktaten för skydd av intellektuell 

äganderätt en efter en blev ratificerade i slutet av 1800-talet 

presenterades det som ett otvetydigt framsteg. Vad kunde vara mer 

rimligt än att en författare fick pengar för varje exemplar av de böcker 

186

13. ANTI-COPYRIGHT 

en förläggare sålde? Vad kunde vara mer rättvist än att en uppfinnare 

kunde motta en avgift om andra tjänade pengar på det han hade kommit 

på? En sådan säkring av upphovsrättigheter förklarades som den 

nödvändiga förutsättningen för en vidhållen kulturell och teknologisk 

utveckling, på samma sätt som lagstiftningen för skydd av varumärken 

hävdades såsom nödvändig för den stigande världshandelns 

sunda och naturliga framåtskridande. I USA fanns det dock i slutet 

av 1800-talet flera röster som skarpt kritiserade dessa strävanden att 

införa äganderätt och ekonomisk spekulation i idévärlden, bland dem 

samhällstänkaren Henry George, men debatten dog hastigt ut. Med 

tiden kom de flesta att uppfatta intellektuell äganderätt som ett slags 

naturlag. 

Förbudet mot den fria och allmänna rätten att kopiera idéer stred 

emellertid från början direkt mot naturen. Var och en kan förstå att 

ett konkret fysiskt föremål kan tillhöra en människa och vara dennas 

personliga och okränkbara egendom. Om en tjuv till exempel 

stjäl pianot från en kompositör saknar komponisten ett instrument 

att spela på, men om en av kompositörens melodier kopieras av en 

annan människa är det ingen som har mistat något alls. Melodin är en 

idé, och idéer är gjorda av samma stoff som drömmar görs av. Det 

är ren immateriell information. Om en melodi kan fortsätta existera 

inne i huvudet på en människa länge efter att hon/han har lyssnat 

på den, hur kan den då vara en annans privata egendom? Hur skulle 

någon rättsmässigt kunna äga det som finns inne i en annan människas 

huvud? Det finns ingen naturlig grund för ägandet av idéer. I det 

ögonblick de har sänts ut i det kollektiva medvetanderummet tillhör 

de av logiska orsaker var och en som kommer i beröring med dem 

och de kommer aldrig att kunna kallas tillbaka. Goda idéer önskar att 

bli mångfaldigade, likt DNA och blomsterpollen. Fri kopiering är helt 

enkelt den bärande principen i livet. Idéer är lika flyktiga som den luft 

vi andas in. Det ligger i deras natur att spridas för alla vindar och de 

kommer att göra det, om inte polis, domstolar och en växande skara 

sakförare förföljer och straffar var och en som förbryter sig mot den 

intellektuella äganderätten. 

187


Man kan säga att det finns två områden i tillvaron där vi möter livets 

universalitet. Det ena är där vår fysikalitet knyter an till jorden och 

det andra är där medvetenheten öppnar sig mot idéernas sfär. I båda 

tillfällena går det inte att ta miste på mänsklighetens grundläggande 

samhörighet. Jorden tillhör oss alla, liksom idéerna nödvändigtvis 

måste göra det. När vi låser in objekt i dessa två kompletära territorier 

såsom privat egendom avskär vi oss från att vara ett med 

det som är större än oss själva. Samtidigt blir vi offer för en fatalt 

förvrängd uppfattning av världen. Vi ser inte att jordens begränsning 

och medvetenhetens obegränsning är de två poler som livet vecklar 

ut sig mellan. Det enda vi ser är möjligheten till snabba, stora och 

arbetsfria förtjänster. För jordens del på grund av det begränsade 

utbudet. För idéernas del för att de kan reproduceras i obegränsad 

mängd utan särskild omkostnad. 

Det har i alla tider funnits musiker som levt av sin konst. En 

del har till och med blivit relativt välbärgade, men det var först när 

massmarknaden för musik på allvar organiserades under 1960-talet 

som musiker och kompositörer plötsligt kunde bli bland planetens 

rikaste människor. En enda tre minuter lång poplåt som spelades över 

hela världen gav på några få år lika mycket som 1 000 människors 

arbete. Det ligger en viss ironi i att många av periodens största kassasuccéer 

var varianter av den musik som utvecklades av utarmade, 

svarta jordbruksarbetare i de sydamerikanska sydstaterna under det 

förra århundradet. Denna kapitalisering av värden som är vårt gemensamma 

arv gäller i princip för alla former av upphovsrätt. Varje 

uppfinning bygger på den föregående teknologiska utvecklingen. Vilken 

som helst formgivning är inspirerad av tidigare epokers stilarter 

och hantverk. Även den mest geniala idé skulle inte finnas förutan det 

berg av idéer på vars skuldror den kravlat sig upp. 

2 

Forntidens kulturer uppnådde sin skönhet genom upprepning och 

kopiering. Människan levde i ett kollektivt mentalt fält där idéerna 

ständigt fasthölls, preciserades och byggdes ut. De unga lärde av de 

äldre och varje ny generation såg det som deras uppgift att föra vidare 

188


det kulturella byggnadsverket. Glädjen i att härma och leva upp till 

en gemensam standard ligger i vår natur, men utöver att imitera är 

människan också skapad till att låta sig inspireras. Därför har kulturerna 

konstant utvecklat sig i mötet med andra kulturer, tankegångar 

och livsformer. De nya idéernas utbredning bestämdes endast av vad 

människorna kunde känna gemenskap med och av vilken mening de 

gav i den konkreta situationen. Kulturen var en resonanskammare där 

idéerna tog form likt pulserande mönster av ande och stoff. Kulturen 

var gemenskapens upphöjda boning. En immateriell kollektiv kropp 

vars ämnesomsättning alla deltog i. På så sätt skapade och upprätthöll 

människan genom tusentals år de mest olikartade, komplexa och vidunderligt 

vackra kulturella formationer. 

Lagstiftningen mot fri kopiering representerar en rörelse 

i helt motsatt riktning. Genom att införa den privata äganderätten 

i idéernas värld undergräver den själva förutsättningarna för en 

livskraftig kulturell ekologi. Kontrollanstalternas omfång och den 

aggressiva förföljelsen av även små överträdelser av denna lagstiftning 

demonstrerar intensiteten hos de ekonomiska blockader, som 

är insatta i kulturens fria blodomlopp. Därtill kommer att den privata 

äganderätten till kopieringsrättigheter har gjort det möjligt för kommersiella 

krafter att invadera och dominera allt större områden av 

den kollektiva medvetenheten. Copyright, patent och mönsterskydd 

upplöser på detta sätt systematiskt kulturens inre sammanhang. I stället 

för ett kollektivt, andligt byggnadsverk har vi fått en fragmenterad, 

global marknad där huvudparten av all den kommunikation vi tar 

emot motiveras av utsikten till ekonomisk förtjänst. 

Möjligheten att äga kopieringsrättigheter till det som är i våra huvuden, 

gör att den kommersiella sfären idag är utan gränser. Marknadsföringen 

av varumärken flyter samman med underhållningsindustrins 

produkter med musik, film och sport i en allt mer förtätad dimma av 

merchandising, logotyper och produktplacering. Den kommersiella 

kontrollen över de tecken och symboler som omger oss är konsumtionskulturens 

centralt styrande mekanism. Den har skapat ett allomfattande, 

känslomanipulerande distraktionsfält. Det inte bara underminerar 

den enskildas förnimmelser för sina egna behov, kontrollen 

189


över kopieringsrättigheter suger dessutom ut den skapande energin ur 

lokala, kulturella sammanhang överallt i världen. I stället inplanteras 

med enorm mediakraft en internationellt standardiserad masskultur. 

Denna kulturella ersättning måste nödvändigtvis sikta mot den lägsta 

gemensamma nämnaren, eftersom det är ett rent ekonomiskt projekt. 

Den är inte motiverad inifrån som uttryck för allmänhetens sociala 

och andliga strävanden. Det är en fiktion som fjärmar närvaron i den 

konkreta situation människan befinner sig i och gör henne hemlös i 

sin egen värld. 

3 

Den intellektuella äganderätten har dock inte bara ett ödeläggande 

inflytande på kulturen. Möjligheten att patentera uppfinningar är en 

drivande mekanism i det riktningslösa och förhastade teknologiska 

utformandet av människans samhälle vi länge varit vittne till. Dels 

framkallar den potential för omåttliga förtjänster ett lyckat patent kan 

innebära en våldsam press på allt mer och oreflekterad teknologisk 

utveckling. Dels främjar patenträttigheterna den falska föreställningen 

att teknologisk utveckling i sig själv är något gott och något samhället 

under alla omständigheter skall skydda och belöna. Människan lever 

emellertid inte i något slags kapplöpning med tiden. Vårt problem är 

inte att utvecklingen går för långsamt. Tvärtom är huvuddelen av de 

problem vi idag slåss med skapta av människans teknologiska och 

ekonomiska uppfinnande. 

Patentlagstiftningens samhällsskadliga verkan är särskilt 

tydlig i samband med den farmaceutiska industrin. Här är den ekonomiska 

vinningen direkt förbunden med människans rädsla för 

smärta, sjukdom och död. Denna möjlighet att spekulera i människans 

fundamentala existentiella villkor har skapat en liten skara gigantiska 

koncerner som fasthåller världssamhället i ett skoningslöst och 

omåttligt profitabelt, farmakologiskt styrgrepp. Patentlagstiftningen 

betyder att medicinindustrin i vid utsträckning själv bestämmer priset 

på sina varor. Detta medför inte bara enorma utgifter för världens 

sjukvårdssystem, men också att miljoner fattiga inte kan få den 

medicin de behöver. Medicinindustrin försvarar sina astronomiska 

190


förtjänster med att de är nödvändiga för att finansiera utvecklingen 

av nya och effektivare medikamenter, men några av de viktigaste 

medicinska upptäckterna i människans historia har gjorts av forskare 

som tillsynesvis inte alls var motiverade av pengar. 

Ett framträdande exempel är Howard Flory, som tillsammans 

med Flemming och Chain fick nobelpris för upptäckten av 

penicillinet. Flory utvecklade den metod som gjorde penicillinet 

praktiskt användbart, en upptäckt som enligt några beräkningar har 

räddat 200 miljoner människors liv. Flory avstod emellertid från att 

ta patent på sin upptäckt och metod, eftersom han menade att den 

skulle komma mänskligheten till godo. Ett annat exempel är Banting 

och Best, som kom på hur man kunde isolera och producera insulin 

och därmed gjorde det möjligt för miljontals diabetiker att leva ett 

normalt liv. De gav sin upptäckt till universitetet i Toronto och för 

övrigt också till den danske forskaren August Krogh, eftersom de 

ansåg att en upptäckt av detta slag måste höra till alla diabetiker. 

Medicinindustrins primära intresse är inte att bota utan att tjäna 

pengar. Därför använder den tre gånger så mycket på marknadsföring 

som på att forska. Det innebär att den allra största delen av de medel 

patenträttigheterna inbringar används för att övertyga läkare och 

potentiella kunder om att det överhuvudtaget finns användning för 

de nyutvecklade produkterna. En avsevärd del av medicinindustrins 

forskning går ut på att skapa nya versioner av redan känd medicin, 

enbart för att kunna hålla priset uppe, för att utvidga marknadsandelen 

och för att kunna förnya patenträttigheterna. Detta betyder att 

vi översvämmas av växande mängder av allt dyrare mediciner, med 

marginellt förbättrade botande effekter och oförutsägbara biverkningar. 

Medicinindustrin har dessutom ett uppenbart intresse i att 

utveckla nya diagnoser och framhäva hittills förbisedda symptom 

som deras produkter kan lindra. På detta sätt bidrar industrin med att 

öka sjukligheten, eller i varje fall känslan av sjuklighet i vårt samhälle. 

Samtidigt har det medicinindustriella komplexet haft makt att skänka 

mänskligheten den felaktiga övertygelsen att vår hälsa och vårt välbefinnande 

är avhängigt konsumtionen av medicinindustrins kemiska 

produktion. 

191


4 

Patenteringens perversion blir helt uppenbar i genteknologin, där 

förutsättningarna för patenträttigheterna är manipulation med livets 

fundamentala beståndsdelar. Här är det inte bara tal om åsidosättning 

av det förhållande att varje idé har uppstått ur mänsklighetens kollektiva 

vetande. Själva materialet som idén manifesteras i är dessutom 

en del av livets grundläggande organiska gemenskap. Äganderätten 

till en DNA-sekvens eller en hel livsform som en sort av ett sädesslag 

eller ett fruktträd, innebär en total avveckling av föreställningen 

om livet såsom annat än en rent mekanisk massa. Om man kan äga 

delar av livets uttryck och sätt att fungera på, medför det ett absolut 

underkännande av världens helhet och sammanhang. Ingen livsform 

stor eller liten kan därefter sägas ha någon form av självständig betydelse. 

De patenterade generna själva har emellertid demonstrerat 

att de inte låter sig underordnas lagstiftningen mot den fria och allmänna 

rätten till kopiering. Talrika försök visar att växtriket helt enkelt 

inte förstår betydelsen av patenträttigheter. Oavsett vad Monsanto 

eller andra gör för att bevara sin kopieringsrätt är de närbesläktade 

arterna till de genmanipulerade likgiltiga. När växternas pollen sprids 

i luften, sprids de och deras arvsegenskaper och arvsegenskaperna 

från besläktade arter blandar sig om de har möjlighet. På så vis har 

naturen sedan tidernas morgon nyfiket undersökt livets möjligheter. 

Det betyder dock också att de genmanipulerade egenskaperna, som 

till exempel skulle göra en sädessort resistent för ett särskilt växtgift, 

kommer att sprida sig i naturen och främja utvecklingen av nya superresistenta 

ogräsplantor. 

Möjligheten att patentera gener har framtvingat en kapplöpning 

för att utveckla produkter vars nödvändighet långtifrån är 

uppenbar och vilkas konsekvenser är totalt oöverskådliga, men de är 

framför allt bidragande till att fjärma mänsklighetens uppmärksamhet 

från våra mest påträngande uppgifter på jorden. Människans olycka är 

att den råa ekonomiska vinsten har blivit ett självständigt mål för våra 

strävande, istället för grundläggande värden såsom hälsa, skönhet och 

hållbarhet. Just nu behöver vi inte invecklad bioteknologi, utan insikt 

192


och inkännande i de ekologiska systemen och vårt sammanhang med 

livet på jorden. Vi är nödgade att lära känna naturen så att vi åter kan 

bli en fruktbar del av den organiska helheten. 

5 

Den ekologiska estetiken är oåtskiljaktigt förbunden med naturens 

morfologiska processer. Det är i naturen som skönheten uppenbarar 

sitt väsen. Kulturen finner sin form genom människans förmåga att 

lyssna efter och sjunga med – och att variera sången och skapa nya 

klangmönster ut ur de allaredan givna. Upprepning och kopiering är 

livets och skönhetens bärande princip. Om skönheten och livet skall 

bringas tillbaka i kulturen kräver det därför att människan återerövrar 

sin naturgivna rätt att kopiera idéer av alla slag. Omedelbart kan det 

kanske verka drastiskt, men låt oss försöka föreställa oss vilka konsekvenser 

en sådan frigörelse från kopieringsförbudet kommer att 

få för den kulturella ekologin. Det kommer till exempel att medföra 

en kollaps för den globala underhållningsindustrin och därmed de 

stora mediamonopolen. Från det ögonblick de inte längre har den 

ekonomiska kontrollen över informationsströmmen, kommer deras 

ekonomiska förutsättningar att smulas sönder och talrika former 

av teveshower, sportbegivenheter, film och musik kommer att sluta 

produceras eller i varje fall dramatiskt ändra form. Något av det som 

på så vis försvinner kommer otvivelaktigt att saknas och det kommer 

säkert att förekomma allvarliga abstinenser hos en del människor. I 

det uppstådda kulturella vakuumet kan det dock inte undgås att bli 

en våldsam efterfrågan efter ett annat slags kulturproduktion och 

den måste nödvändigtvis bli av mer lokal karaktär. Frigörelsen från 

kopieringsförbudet kommer med andra ord att få en mot-entropisk 

effekt på kulturen, eftersom den skapande energin kommer att bli 

återförd till och kvarhållen i de lokala kulturella fälten. När det inte 

längre finns pengar att tjäna på en massmarknad för kopiering av 

idéer, finns förutsättningen således närvarande för framväxten av en 

ny rikedom av olika självorganiserade, kulturella biotoper. 

Denna ometablering av närvaron i mänsklighetens kultur är 

emellertid begränsad till en omstrukturering av underhållningsindu- 

193


strins ekonomi. Upphävningen av förbudet mot fri kopiering kommer 

också att betyda slutet för varumärkena, för man kan inte äga 

ett grafiskt tecken eller ett ljud. Varumärket är en tom symbol. Det 

är varken beteckningen på en specifik plats där en vara framställts 

eller på en särskild sorts föremål. Det är inte heller en deklaration 

som berättar för oss om varans innehåll. Ett varumärke svävar fritt i 

luften, ett magiskt emblem som kan knytas till vad som helst. Därför 

måste varumärkets logogram också tillhöra alla, liksom det kristna 

korset eller tecknet för yin och yang. 

Den första konsekvensen av varumärkenas frigivande kommer att 

vara en avsevärd begränsning av mängden kommersiell manipulation 

i det offentliga rummet. Därnäst kommer det att uppstå behov för 

ett nytt sätt att orientera sig på när vi köper förbrukningsvaror, för 

det är inte längre varans namn utan dess substans vi ska lära känna. 

Konsumtion utan varumärke och den form av reklam som följer med 

kommer att betyda att människan i högre grad själv måste finna sin 

väg i världen. Det kommer att nödvändiggöra en ökad personlig tillit 

mellan kund och distributör. Det kommer också att medföra en stärkt 

uppmärksamhet och sinnesnärvaro, för om vilken läskedryck som 

helst kan kalla sig Coca Cola, så är det nödvändigt för den enskilda 

individen att känna efter vad han eller hon egentligen tycker om. Ju 

mindre möjlighet det blir för kommersiell spekulation i idévärlden, 

desto tydligare kommer den konkreta situationen vi lever i att aktualisera 

sig för oss. 

6 

De ekonomiska omvälvningar avskaffningen av den intellektuella 

äganderätten kommer att medföra kommer inte att beröra en enda 

livsviktig funktion i samhället. Några konstnärer kommer visserligen 

att se deras intäktsförutsättningar försvinna och för dem måste det 

skapas en övergångsordning. Vi kunde till exempel återvända till den 

ursprungliga lagen om copyright, ”The Statute of Anne” från 1710, 

som gav bokutgivningar 14 års skydd från kopiering. Det stora antalet 

musiker, författare och andra som sysslar med estetisk produktion har 

194


emellertid endast en mycket begränsad intäkt från upphovsrättigheter 

och kommer därför inte att märka någon särskild ekonomisk effekt 

av kopieringsförbudets upphävande. Det kommer att uppstå en ny 

kulturell ordning med nya sätt att leva och livnära sig på som konstnär. 

Konsten själv kommer att förändra sig. Den kommer i högre 

grad utspringa från och reflektera det samhälle där den produceras, 

men den kommer inte att minska. Det finns i varje fall ingenting 

i historien som tyder på ett samband mellan copyrightintäkter och 

konstnärlig kvalitet. 

Avskaffandet av den intellektuella äganderätten kommer 

att få ekonomin att ändra form. Verksamheter vars intäkter varit 

grundade på patenträttigheter måste finna andra sätt att tjäna pengar 

på. Det betyder dock inte att den teknologiska utvecklingen kommer 

att stanna upp, bara att tempot sannolikt kommer att sänkas en del. 

Med lite tur kan det till och med hjälpa till att skapa det lugn, som 

kommer att göra det möjligt för oss att finna svar på några av de 

verkligt seriösa teknologiska frågorna vi står inför. Till exempel hur 

vi på enklast möjliga sätt kan bygga upp ett ekologiskt jordbruk som 

kan ge oss vår brödföda, eller hur vi med så enkla medel som möjligt 

kan skapa sjukvårdssystem som sprider fysiskt och mentalt välbefinnande 

genom hela samhällskroppen. Det är människans bestämmelse 

att förr eller senare blottlägga varje teknologisk möjlighet i universum, 

men just därför behöver vi inte skynda oss. Utan att människan 

lyckas förstöra själva förutsättningarna för sin egen existens, kommer 

idéerna en efter en att komma till oss när tiden är mogen, likt elden, 

hjulet och skriften. 

När Tim Berners-Lee tillsammans med Robert Cailliau 

utvecklade sitt epokgörande internetprotokoll för World Wide Web 

1989, kunde han inte veta att han därmed skapade förutsättningarna 

för en total, teknologisk transformation av sättet våra samhällen 

fungerar på, både globalt och lokalt. Han insåg emellertid från första 

stund att det var uteslutet att patentera en sådan uppfinning, för det 

skulle motarbeta själva dess grundläggande idé. Internet skulle möjliggöra 

den fria, obehindrade och direkta kommunikationen mellan 

alla människor. Genom att göra World Wide Web öppet för var och 

en som önskade använda sig av det, underströk Tim Berners-Lee den 

195


fundamentala skillnaden på informationsteknologin och de teknologier 

som varit innan. De binära koderna som styr datorn och bär 

dess innehåll är fullständigt utan materiell substans. Det är så nära 

att vara rena mentala konstruktioner som något människoskapat kan 

bli. Programmets kodspråk påminner om sättet som idéer bearbetas 

och kommuniceras på av människan själv. Dess informationer kan 

vidare överföras i alla riktningar till ett oändligt antal mottagare med 

ljusets hastighet oavsett om det är i form av ljud, text eller bilder. 

Den digitala teknologin demonstrerar på detta vis absurditeten med 

den intellektuella äganderätten. Idéernas natur är att bli spridda för 

vinden och det kräver omfattande och ödeläggande ingrepp, både i 

teknologin och i människans frihet för att förhindra att det sker. Den 

digitala teknologin visar också att när människor delar med sig av sitt 

vetande får alla mer och inte mindre. Till exempel har brukarna av det 

öppna styrsystemet Linux i åratal utvecklat gratisprogram långt mer 

effektivt, flexibelt och elegant än tusentals av högt betalda medarbetare 

i Microsofts stängda digitala bunkrar. 

Skönhetens befrielse är nära förbunden med idéernas frihet. Från 

proteinkoderna i våra celler till språkets syntax är allt vad vi är och 

kan, givet oss i förväg av livet och av dem som kom före oss. Idéerna, 

oavsett vilken form de har är inte någons egendom, utan element 

i den gemensamma ocean av medvetenhet, kunskap och känsla vi 

är födda in i. Den ekologiska estetiken förutsätter att livet yttrar sig 

spontant och informationen kan flyta fritt från ett mönster till ett 

annat. Skönheten växer fram ur människors samarbete och av tidens 

och platsens enhet. För att befria skönheten måste vi förstå att människan 

ingenting är i sig själv. Vi är barn av jorden och av universums 

skapande ande. 

196

14. RELIGION 

14 

Religion 

1 

NNaN vi uppfaNN religioNeN var naturen besjälad såsom människan 

isjälv. 

Det var ingen skillnad på oss och det andra. Morgonrodnaden 

och vinden, regnen och månen, berget och fåglarna, floden och 

trädet var alla väsen, vars intention och egenskaper vi fick lära oss att 

förstå och anpassa oss till. Människan levde i en värld som talade och 

ropade, viskade och sjöng till oss. Dröm och verklighet flöt samman. 

Det var ingen skillnad på det subjektiva och det objektiva. Det som 

var inuti människan var lika verkligt som det som var utanför. Våra 

detaljerade iakttagelser av naturen förenades med de mytologiska 

berättelserna och skapade grogrund för de mest uttrycksfulla, kulturella 

formationer. Vi levde i ett sinnligt erotiskt universum befolkat 

av andeväsenden av alla möjliga slag. Medvetenheten och stoffet var 

förbundna likt två sidor av samma sak. Det ena syntes utspringa ur 

det andra. 

Genom historien har kosmologi, myter, tabuföreställningar, 

symbolbruk och rituell praktik varierat från den ena jägar- och samlarkulturen 

till den andra. Utgångspunkten var dock överallt samma 

djupa känsla av ödesgemenskap och identitet mellan människan och 

naturens biologiska, mineraliska och klimatiska manifestationer. Andetron 

eller animismen tog form efter dess omgivningar, deras färger, 

ljud, topografi, djurliv och vegetation. Det fanns ingen annan bok än 

naturen själv. Människan lyssnade till den, lärde av den och imiterade 

dess väsen i mimisk sång och dans. Naturreligionerna hade ingen 

197


självständig organisation eller hierarki. Alla hade samma möjligheter 

att kontakta andevärlden, men några visade sig ha särskilda förmågor 

och de fick den centrala och nödvändiga rollen som shamaner eller 

andeframkallare. Shamanen förenade konsten, vetenskapen och 

religionen i en person. Han eller hon var budbärare mellan människan 

och naturens osynliga krafter. Det var shamanens roll att blidka 

jaktdjurens moder, att påkalla hjälpandar, att tillverka lyckobringande 

talismaner, att se in i framtiden och berätta historier fulla av märklig 

visdom. Förmågan att vara shaman visade sig ofta hos en människa 

som hade överlevt en dödlig sjukdom eller annan allvarlig olycka och 

som genom denna erfarenhet hade lärt sig att resa i andarnas rike. 

Shamanen var dock inte förmedlare av ett religiöst budskap. Han eller 

hon utförde blott en nödvändig funktion i en värld, där människans 

ande och anden i naturen ännu ingick i ett sammanhängande ekologiskt 

system. 

För omkring tiotusen år sedan började människan radikalt att ändra 

sitt sätt att leva på. Vi gav oss i kast med att odla jorden med frön från 

växter som vi förädlade genom att välja ut och korsa de bästa exemplaren 

med varandra. På samma sätt tämjde och kultiverade vi hästen, 

den vilda oxen, svinet och hönan och sakta blev vi själva bofasta. 

Åkerbruket bredde ut sig överallt på klotet och skapade de materiella 

förutsättningarna för de komplexa civilisationer som sedan växte 

fram vid de stora floderna Eufrat och Tigris, Nilen och Indus. Arbetet 

på fälten, den feodala ordningen och de nya städerna förvandlade 

människans syn på världen. Naturens besjälade manifestationer blev 

till gudar och gudarna bosatte sig i himlen, dock inte längre bort än 

att de ibland gick på jorden och blandade sig i människornas affärer. 

De var starkt knutna till solen och månen, vädret och landskapet, 

till särskilda djur och växter, till årstidernas skiftningar, födsel och 

död. Deras tempel anlades där man kände att den andliga kraften 

samlade sig i landskapet, kanske vid en flod eller ett berg. Kosmologin 

kom att avspegla en ny hierarkisk samhällsordning. Gudarnas 

tempel svarar till furstens palats och omkring gudarna uppstod ett 

prästerskap som påminde om furstens hov. Några tempel blev med 

tiden mycket kraftfulla institutioner, men ännu kände mänskligheten 

198

14. RELIGION 

inte till någon generaliserad religiös dogmatik eller egentliga religiösa 

organisationer. Varje enskilt tempel var en självständig verksamhet, 

finansierad av offergåvor och slutet om sina gudomar och sitt eget 

magiska syfte. En inflytelserik helgedom kunde bli förebild för andra 

liknande institutioner i ett område, men det uteslöt inte att många 

olika sorters kultisk verksamhet kunde existera sida vid sida som 

likvärdiga religiösa institutioner. Gudarna och de heliga platserna var 

ett slags naturfenomen som växte fram ur det kollektivt omedvetna 

och därför hade sitt eget liv och sin egen mytologisk ekologi. 

Omkring 500 år före vår tideräkning började långt mer abstrakta former 

för metafysiskt tänkande dyka upp i Grekland, Indien och Kina, 

men andetron fortsatte oförsvagad. Religionen förblev en metod att 

bringa människan och samhället i överensstämmelse med naturens 

osynliga krafter. Buddhas lära var till exempel en total uppgörelse 

med varje föreställning om existensen av små och stora gudar. I stället 

introducerar den idén om tomhet och medkänsla som universums 

fundamentala beståndsdelar. Denna svårtillgängliga filosofi bredde ut 

sig under loppet av några få hundra år över det mesta av Östasien, 

men överallt där buddhismen slog rot genomfärgades den av lokala 

traditioner. I Tibet av tantrisk shamanism. I Kina av många olika 

lokala förfaders- och fruktbarhetskulter. I Japan av den arkaiska naturreligionen 

shinto. Buddhas lära kom på alla ställen att fungera som 

en filosofisk överbyggnad på en grundläggande animistisk tolkning 

av universum. På det viset har känslan av en djup andlig förbundenhet 

med naturen varit ett konstant element i människans världsbild 

genom den allra största delen av vår historia. 

2 

Hur den mellanöstliga monoteismen uppstod är dold i dimmor. 

Kanske började det med den fanatiska kulten kring solguden Aten 

under den egyptiska farao Akhenaten. Under hans regeringstid blev 

alla andra gudabilder borttagna från templen och användningen av 

ordet Gud i flera fall förbjudet. Just under samma period och i samma 

geografiska område förenade det judiska folket sig kring idén, att 

199


världen är skapad och styrd av en och endast en Gud. Den monoteistiska 

religionen så som den formuleras i forntidens judiska texter, 

representerar ett avgörande brott med det urgamla bandet mellan 

människans kultur och naturen. Djur och växter, floder och berg är 

inte längre heliga. Tvärtom säger skriften att den som tillbedjer den 

förgyllda bilden av en kalv drabbas av Guds obönhörliga vrede. Den 

monoteistiska Gud befinner sig utanför naturen. På andra sidan av 

skapelsen så att säga. Jorden med alla dess djur och växter, solen och 

himlen har skapats som bakgrund för människan. Adam och Eva 

är skaparverkets enda syfte och det är Guds vilja att de och deras 

efterkommande skall utnyttja naturen efter eget gottfinnande. Människolivet 

och människosjälen är inte en del av naturens väsen utan 

snarare dess motsättning. Jorden med dess myriader av livsformer är 

en scen för det drama av prövningar som Gud har iscensatt för att 

testa om vi är värdiga att bo med honom för evigt i himmelriket. Jorden 

är bara en tillfällig uppehållsplats. Därför finns det ingen egentlig 

förpliktelse mellan oss och det andra. 

Så länge monoteismen förblev en stängd judisk stamreligion hade 

den inga stora konsekvenser för omgivningarna, men kristendomen 

och senare islam verkliggjorde den monoteistiska teologin som en 

alltomvälvande, revolutionär och mycket våldsam kraft. De nya religionerna 

tog utgångspunkt i den judiska idén om boken som trons 

fundament och gjorde den till en universell lag, vilken skulle gälla för 

alla människor på jorden. Härefter bredde de ut sig explosivt över 

kontinenterna, med missionen som befallning och domedagen vid 

horisonten. Monoteismen var en förenklad och därför mycket stark 

samlande idé. Dess entydighet gav religionens förkunnare en osedvanlig 

makt och stark entusiasm. Genom att uppdela mänskligheten i 

de rättroende och de vantroende, i vänner och fiender av Gud, gjorde 

den historien till en simpel kamp mellan det goda och det onda, men 

mer än något annat var det boken själv som var budskapet. En kosmisk 

lagtext, full av varningar om straff och löften om belöning som 

vände sig direkt till människan från universums skapare. Skriften, 

prästerskapet, de standardiserade dogmatiska förordningarna och 

den religiösa organisationen gjorde den katolska kyrkan till världens 

200

14. RELIGION 

första multinationella sällskap med egna arméer, domstolar, banker 

och enorma landbesittningar. 

Den värld vi lever i idag är en produkt av de monoteistiska religionernas 

framgång. Man kan säga, att de själva bar på fröet till det som 

sedan skulle göra dem till en irrelevant kraft i samhället. Det gällde 

i synnerhet för kristendomen. På paradoxalt sätt kom dess teologi 

att skapa förutsättningarna för den rationella materialismen och konsumtionskulturen. 

En av orsakerna är de kristna dogmatikernas kamp 

mot föreställningen om en besjälad natur. En annan är strävan att 

exakt fastlägga den rätta och logiska kristna läran utifrån bibelns 

begreppsvärld. Tillsammans utgjorde de två tingen goda förutsättningar 

för det som senare skulle bli till en analytisk, vetenskaplig 

materialism. Därtill kom de universitet som européerna lärde känna 

i den muslimska världen, tillsammans med matematiken och de första 

översättningarna av antikens grekiska tänkare. Studiet av dessa 

skrifter blev en viktig sysselsättning för nyfikna kristna lärda och 

därifrån var det inte så långt till en mer systematisk undersökning av 

naturens beskaffenhet. Renässansens vetenskapsmän, såsom Galilei 

och Tycho Brahe, var gudfruktiga personer som själva inte såg någon 

motsättning mellan deras tro och vetenskapen, men det de upptäckte 

och det tänkande de representerade kom under loppet av kort tid att 

fullständigt undergräva religionens auktoritet. 

När naturvetenskapen i slutet av 1800-talet övertog religionens 

plats som centrum för människans medvetenhet om världen 

resignerade den kristna kyrkan. För att överleva ingick den i en outtalad 

pakt med vetenskapen, vilket innebar att kyrkan och vetenskapen 

delade världen mellan sig. Kyrkan fick råda över de obesvarbara frågorna 

om Guds beskaffenhet och livets mening. Naturvetenskapen 

skulle ta hand om resten eller i varje fall det som kunde mätas och 

vägas. På så vis fortsatte religionen sin existens i ett slags parallellt 

universum som om ingenting hade hänt, medan naturvetenskapen på 

sin sida slapp ta ställning till sitt eget metafysiska fundament (se kap. 

15). Konsekvensen var att vi kom att leva i en schizofren civilisation. 

Dels fanns budskapet om Gud och himmelriket och dels fanns naturvetenskapens 

beskrivning av livet som ett rent materiellt fenomen 

201


styrt av blinda mekaniska krafter. Kristendomen upphörde att vara 

det andliga alibit för en civilisation, som inte förmådde skapa annan 

existentiell mening än tillfredsställelsen av individens outsläckliga 

begär. 

3 

En efter en har världens religioner långsamt stelnat i sina former. Islam 

förblev blott i intellektuell och kulturell rörelse under några få hundra 

år efter sin födsel, kanske på grund av koranens mycket endimensionella 

teologi. Kristendomen med dess mer outgrundliga treenighet 

var i stånd att förnya sig själv under en längre period. Senast med 

stor effektivitet under reformationen, som var ett nödvändigt svar 

på tidens teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska förändringar, 

men idag är den kristna kyrkan liksom de andra religionerna utan 

konstruktiv betydelse för utvecklingen i världen. Den är ett teologiskt 

museum som i Europa har förlorat sitt grepp om befolkningen. Endast 

ett försvinnande fåtal förbinder något som helst konkret med 

kyrkans tal om arvsynden, Jesu frälsning eller köttets uppståndelse. 

Det finns fortfarande en viss efterfrågan av kyrkans rituella yttringar 

och vi betecknar oss själva som kristna nationer, men de vackra gamla 

kyrkorna är välbehållna kulisser som döljer ett bakomliggande andligt 

tomrum. 

Idén om den rätta tron och skriftens gudomliga auktoritet har medfört 

ofattbara lidanden genom historien. Det finns inga gränser för det 

maktmissbruk som utförts i Guds namn. Förföljelse, tortyr och dråp 

av oliktänkande. Krig och folkmord. Ändå fortsätter monoteismen 

att breda ut sig som en totalitär tankegång i stora delar av världen. 

Den levererar bränsle till hat och konflikter och är en fruktbar grund 

för radikal politisk och kulturell fascism, såsom man kan se hos 

präststyret i Iran och de maktfulla kristna fundamentalisterna i USA. 

Kyrkans mainstream har visserligen dämpat sitt tal om domedag och 

förtappelse, men även i sin mest moderata form måste dogmatiken 

i slutänden nödvändigtvis medföra ett avvisande av andra sätt att 

se världen på. Om man vill förstå den mellanöstliga monoteismens 

202

14. RELIGION 

innersta väsen skall man blott se på islam, kristendomens lillebror. 

Islam döljer inte att den är ett instrument för att likrikta människors 

sinnen. Var de än befinner sig skall alla muslimer fem gånger om 

dagen vända sig i bön mot precis samma geografiska punkt på klotet. 

Islam betyder rätt och slätt underkastelse och i princip är det dödsstraff 

på att lämna rörelsen. 

Man kan känna sig frestad att ge den framträdande engelske 

biologen och ateisten Richard Dawkins rätt när han beskriver religion 

som ett smittsamt och elakartat mentalt virus, men problemet med 

denna synpunkt är att alla starka idéer har denna smittsamma och 

förförande karaktär. Det gäller inte specifikt för religionen. Man kan 

heller inte säga att allt hos religionen är förmörkat och destruktivt. En 

gång bjöd religionerna meningsfulla svar på påträngande frågor och 

fyllde en väsentlig och produktiv samhällsfunktion. Annars hade de 

aldrig blomstrat upp och brett ut sig som de gjorde. Nej, religionernas 

största synd består i att de har undlåtit att utveckla sina idéförutsättningar 

i förhållande till de förändringar som med tiden skett i människans 

medvetenhet och livsvillkor. Prästerskapets rädsla att mista 

sin institutionella makt har förhindrat vårt samhälle att producera en 

funktionell motbild till den rationella materialismen. Religionen har 

blivit den mur som spärrar civilisationens andliga utsikt. 

4 

Den religiösa känslan, tolkningen och praktiken är emellertid uttryck 

för en grundläggande existentiell nödvändighet. Inte dogmatiken 

eller den sociala konventionen, men religionen såsom uttryck för 

människans längtan efter att transcendera sitt avgränsade jag och 

finna en djupare andlig mening i universum. Därför har religionerna 

genom historien, vid sidan av ondskan också skapat ramar kring 

människans ädlaste och mest oegennyttiga strävanden. Religionerna 

har inspirerat till den djupaste visdom och den mest upphöjda konst. 

Det är omöjligt att föreställa sig en egentlig kultur som inte har en 

religiös eller metafysisk dimension i sitt centrum. Människan behöver 

en fokuseringspunkt utanför sig själv att rikta strävanden emot och 

samlas kring. Därför är ometableringen av en fungerande kollektiv 

203


metafysik förutsättningen för en verkligt genomgripande förändring 

av konsumtionskulturen och den teknologiska civilisationen. För att 

det ska kunna ske, krävs dock en fullkomlig omdefiniering av religionens 

roll i samhället och av religionen själv. 

Denna process har i viss bemärkelse redan varit igång i flera 

årtionden. Särskilt i den västliga världen där ett växande antal människor 

har sökt efter metafysisk mening utanför den klassiska, kristna 

förståelseramen. Mängder av healers, terapeuter samt yoga- och tai 

chi-lärare har genom åren fyllt den kollektiva medvetenheten med 

orientaliskt inspirerade metafysiska idéer. Populärkulturen är genomströmmad 

av en kalejdoskopisk blandning av astrologi, tibetansk 

buddhism, auraläsning, reinkarnationslära, meditation, tantrisk sex 

och feng shui. Man kan säga att det i kristendomens skugga har brett 

ut sig en ny och vildväxande folktro. En marknad för religiösa och 

ockulta idéer, som nog är öppen för kvacksalveri och humbug av 

olika slag, men som inte desto mindre utgör ett konkret alternativ till 

både religionens dogmatik och naturvetenskapens rationella materialism. 

Tendensen att vilja komponera en personlig religiös kosmologi 

är lätt att misskrediteras som ett uttryck för en narcissistisk konsumtionsmentalitet, 

men oavsett hur naivt resultaten visar sig är det trots 

allt en del förnuft i att försöka skapa mening i tillvaron utifrån de 

idéer, bilder och symboler som ju ändå finns tillgängliga. När varken 

kyrkans eller vetenskapens förklaringar fungerar tillfredsställande 

är envar överlämnad att finna sin egen metafysiska väg efter bästa 

förmåga. 

Denna nya folktro är inte minst en produkt av den insikt i folkslagens 

kulturella likvärdighet som resor, handel och massmedier har gett oss 

under de senaste 50 åren. Vi vet nu hur det på alla platser på jorden 

har utvecklats kulturer med samma grad av djup och uttryckskraft. 

Överallt kan vi se samma intelligens och skönhet stråla ut från konst 

och byggnadsverk. Det är ingenting som tyder på att en religion 

framför någon annan skulle vara bättre på att bringa den enskilda troende 

närmare Gud eller till att skapa bättre grogrund för människans 

moraliska egenskaper och kärlek till nästan. Den visdom som finns 

i världens religioner verkar vara mer eller mindre likalydande. Goda 

204

14. RELIGION 

människor igenkänner det goda och önskar handla därefter, oavsett 

vad de tror eller inte tror. För många som söker en religiös eller metafysisk 

mening i tillvaron förefaller det därför logiskt att alla religioners 

symboler, bilder, ritualer och språk nödvändigtvis måste peka mot 

samma bakomliggande realitet. Det har brett ut sig en intuitiv accept 

av att världen inte kan påstås vara på ett bestämt sätt, utan att många 

olika beskrivningar kan täcka samma obeskrivbarhet. Härvid har det 

uppstått en oformell eklektisk metafysik som är i stånd att blanda 

allt från indiansk shamanism och islamsk mystik till populär fysik, 

medicin och psykologi i en utpräglad labyrintisk kosmologi. Problemet 

med den nya folktron är emellertid att den är fragmenterad och 

förvirrad både i form och innehåll. Den saknar ett brett fundament. 

Dels är den förbunden med alla möjliga sekteristiska och kommersiella 

intressen och dels är den isolerad från samhällets intellektuella, 

religiösa och vetenskapliga huvudström. För att komma vidare måste 

vi försöka skapa en metafysisk helhetsförståelse som kan: 

1) förbinda de olika religionerna med varandra 

2) förbinda religionen med vetenskapen 

3) förbinda religion och vetenskap med anden i naturen. 

5 

Utgångspunkten för en ekologisk, religiös reformation måste vara där 

som alla religioner redan möts. Dels texter, traditioner och dogmatik 

i den direkta insikten om existensens enhet, dels det som kallas Gud. 

Denna form av erfarenhet betecknas allmänt sett som mysticism för 

att beskrivningen av den ofta är gåtfull och tvetydig. En väsentlig 

orsak till denna uppenbara oklarhet är att språket faller isär i medvetandets 

yttersta gränsområden. Religionen har inte ord som precist 

kan förklara vad som sker när objekt och subjekt flyter samman och 

blir ett, liksom fysiken har svårt att förklara hur ljus på samma gång 

kan vara en våg och en partikel. Man kan emellertid inte tvivla på att 

de som berättar om världen sett ur detta erfarenhetsperspektiv talar 

om samma sak. Deras ord och begrepp är likalydande, även om de 

tillhör helt olika kulturkretsar och tidsåldrar, såsom till exempel den 

205


tyska prästen Meister Eckehardt, den persiska sufipoeten Rumi, den 

indiska diktaren och mystikern Kabir eller den kinesiska visdomsmannen 

Lao Tse. 

Mysticismens medvetande baseras inte på tro, utan på direkt insikt i 

materians, medvetenhetens och livets fundamentala enhet. Det är en 

erfarenhet som människan glimtvis haft i alla tider. Religionshistorien 

berättar om särskilt begåvade och talangfulla siare och profeter, men 

den mystiska erfarenheten är förmodligen något som alla människor 

i en eller annan grad har tillgång till. Den danska filosofen och ingenjören 

Ludvig Feilberg påvisade med sitt arbete i slutet av 1800-talet, 

hur det i de mest vardagliga situationer kunde förekomma en spontan 

förening mellan den enskilda individen och universums ande (se kap. 

8). Orsaken till att vi inte är uppmärksamma på dessa ändrade sinnestillstånd 

är, enligt Feilberg, att vi inte har utvecklat ett språk eller 

uppbyggt referenser som kan sätta in dem i sammanhang. Det finns 

emellertid anledning att anta att denna mer eller mindre omedvetna 

förnimmelse av djup, kommunicerande kraft med universum omkring 

oss är förutsättningen för att människan överhuvudtaget kan 

överleva mentalt. Vi är väsen som är isolerade i våra egna kroppar, 

men vi kan samtidigt känna att vi är en oåtskiljaktig del av helheten. 

Religionerna kan betraktas som kulturella och språkliga formationer, 

uppvuxna omkring denna primära mänskliga upplevelse. 

Ett verkligen förenande möte mellan världens religiösa traditioner 

förutsätter emellertid en genomgripande dekonstruktion av 

religionernas självförståelse. Vi nödgas erkänna att de var och en på 

sitt sätt är människans verk. Jesus är till exempel inte i vetenskaplig 

bemärkelse en historisk figur. Han blev till för ett par tusen år sedan 

som en bild i människans medvetande. Beskrivningarna av hans liv 

och gärningar, från födseln i Betlehem till korsfästelsen på Golgata, 

är fiktiva som alla andra av människans mytologiska berättelser. Jesusfiguren 

och de ord som tillagts honom är sammansatta från många 

olika inspirationsskällor, liksom den kristna religionen som helhet är 

uppbyggd av element från många olika kulturella traditioner. Sanningen 

och skönheten i Nya Testamentet är dock inte avhängig om 

Jesus har existerat eller ej. Tvärtom kan man säga, att just det att Jesus 

206

14. RELIGION 

har uppstått som en idé i människans medvetande ger budskapet en 

särskild betydelse och vikt, eftersom det visar hur djupt i själen vår 

strävan och längtan efter det goda är inlagrat. 

En universell, ekologisk metafysik måste dessutom bygga 

på en tät förbindelse mellan religion och naturvetenskap. Det är vetenskapen 

som skall ge de olika religiösa perspektiven en förenande 

grund. Inte vetenskapens tolkning av naturen, utan dess konkreta 

iakttagelser. Människans existens går inte att skilja från den fysiska 

världen. Vi är väsen av kött, blod, molekyler, atomer och partiklar. 

Därför måste den metafysiska tolkningen nödvändigtvis förhålla sig 

till den bästa vetskapen vi har om kosmos och livets biologi. I viss 

bemärkelse talar vetenskapen och religionen om samma sak, endast 

med olika språk. Liksom mystiken berättar vetenskapen för oss om 

att vi lever i ett universum där allt hänger samman med allt från det 

minsta till det största. Den berättar för oss hur energin som brinner 

i stjärnornas inre är av samma natur som den som får hjärtat att slå 

i människans bröst. Den berättar om hur varje enskild människas 

okända X uppgår i en kosmisk ekvation av oändlig komplexitet och 

skönhet. Det finns varken något utanför eller något innanför. Livet 

vecklar ut sig i ett kontinuum av rum och tid som ett sökande mot 

intelligens, medvetenhet och medkänsla. 

Den mystiska upplevelsen, naturvetenskapens iakttagelser och förståelsen 

av religionen som en kulturell konstruktion är förutsättningen 

för att skapa en ekologisk, religiös reformation. Målet skall vara en 

fruktbar metafysisk ekologi där många olika slags religiösa praxis och 

tolkningar kan trivas sida vid sida. Religionen är nödvändig för att 

ge oss ett symbolspråk som förbinder individen och samhället med 

det som är utanför människan. Den skall ge oss en praxis som kan 

frammana livets heliga dimension och handgripliggöra det eviga och 

upphöjda i naturen. Endast därmed kan vi få tillräcklig andlig näring 

och styrka för att frigöra oss från konsumismens narkotiska frestelser, 

men människor har många olika temperament och förförståelser om 

världen. För några är hängivenheten till gudabilder, mytologi och set 

av regler djupt meningsfullt. För andra finns det bara en abstrakt och 

filosofisk väg till medvetenhet. Vi måste därför skapa en metafysisk 

207


medvetenhetsram, som fungerar på olika abstraktionsnivåer och som 

kan vara gemensam för människor med helt olika uppfattningar av 

tillvaron. 

6 

Man kan kanske betrakta hinduismen som modell för en sådan 

komplex religiös ekologi. Hinduismen är inte i den bemärkelsen en 

religion, men en samlingsbeteckning för många olika former för religiös 

praxis och tänkande. Den är ett slags vildväxande och omätbar 

artrik andlig regnskog, där alla delelement utgör en omisskännlig 

organisk helhet. Ursprunget till denna kulturella tradition förs allmänt 

tillbaka till omkring 2 000 år före vår tidräkning. Vid denna tid 

tränger folk av ariska boskapsnomader från nordvästliga Centralasien 

in i dalen omkring floden Indus i nuvarande Pakistan. Med sig hade 

de inspirationen till den vediska filosofin. Veda betyder vetande på 

det indoeuropeiska språket sanskrit och ordet hänvisar till en samling 

filosofiska och rituella texter som utgör hinduismens ursprungliga 

idégrund. Den vediska kulturen var emellertid från början öppen för 

inspiration från omvärlden. Först tog den upp element från resterna 

av Indusdalens kultur, en av forntidens mest avancerade civilisationer. 

Sedan fortsatte den blanda sig med de lokala traditioner den stötte på 

efterhand som den bredde ut sig över den indiska subkontinenten. 

Till sist uppstod ett kulturellt landskap som kom att rymma alla möjliga 

religiösa uttrycksformer och uttryckssätt. Den vediska filosofin 

fortsatte att vara en djup klangbotten under det hela, men från denna 

gemensamma utgångspunkt växte talrika olika mytologier, tusentals 

små och stora gudar och många former för religiös praxis och tänkande. 

Hinduismens fulla spektrum kom att sträcka sig från magi 

och shamanism till abstrakt filosofi, från sinnlig hedonism till sträng 

askes, från panteism till monoteism, från extatiskt tillbedjande till rationellt 

logiskt tänkande och en världssyn som närmar sig ren ateism. 

Alla dessa traditioner och idéer har i mycket långa perioder existerat 

sida vid sida av varandra i ständigt inbördes, dynamiskt samspel och 

underlagt en kollektiv förförståelse för att detta var olika individuella 

208

14. RELIGION 

vägar till samma mål. En av de finaste beskrivningarna av hinduismens 

mångfald finns i den introduktionsbok till hinduismen, som den 

bengaliska sanskritforskaren Kshiti Mohan Sen skrev på uppmaning 

av förlaget Penguin 1961. Denna bok kom nyligen ut som nyutgåva 

med ett längre förord av Sens barnbarn ekonomen, samhällstänkaren 

och nobelpristagaren Armartaya Sen. I sin introduktion till boken 

framhäver A. Sen, hur den indiska traditionen för det han betecknar 

som heterodoxi erbjuder världen ett väsentligt argument för möjligheterna 

till en fruktbar flerkulturell samexistens. 

Hinduismen har genom historien utgjort ett religiöst fält som hela 

tiden verkat integrera och absorbera motsättningar i sin metafysiska 

ämnesomsättning. Till exempel uppstod buddhismen i Indien och blev 

till statsreligion under kejsar Ashoka (som var den förste att samla det 

mesta av subkontinenten till ett rike). Buddhismen försvann emellertid 

som självständig religiös rörelse i Indien. Buddha blev till en 

inkarnation av guden Vishnu, men väsentliga idéer från buddhismen 

och dess systerreligion jainismen kom att prägla indisk kultur, till exempel 

vegetarianismen och ickevåldsfilosofin ahimsa. De upprepade 

muslimska invasionerna av landet fick många indier, särskilt allra 

längst ner i kastsystemet att omvända sig till islam, men hinduismens 

heterodoxa tradition utövade också ett starkt inflytande på islamiskt 

tänkande. Akbar, den störste av Indiens muslimska härskare, gick så 

långt som till att samla ett råd av representanter för alla subkontinentens 

många religiösa riktningar inklusive kristna, judar och ateister. 

Tanken var att de skulle försöka skapa förutsättningar för en helt 

ny gemensam religion. Projektet misslyckades, men i Punjab hade 

gurun Nanak vid den tidpunkten skapat sikhismen, en hybrid mellan 

islam och hinduismen och i Bengalen nekar de kringvandrande baulsångarna 

alltjämt att ha något med någon av religionerna att göra, 

eftersom de menar att Gud bor i varje människa hjärta. 

Hinduismen är en modell som visar hur kulturen kan skapa 

en andlig ekologi, vilken både är en helhet och öppen för mycket 

stora inre olikheter. Den har uppstått genom att uppta alla religionernas 

utvecklingssteg likt element i en samlad organisk kropp, precis 

som människokroppen rymmer element från hela den biologiska 

209


evolutionens historia. På det sättet har den religiösa kulturen blivit 

i stånd att tillgodose stort sett varje psykologiskt temperament. Det 

finns i princip ingen dogmatik, bara fria val, men om denna modell 

för vildväxande religiösa biotoper skall överföras på nutiden kräver 

det etablerandet av ett kraftfullt gemensamt fokus på mänsklighetens 

strävanden. 

7 

För att finna en sådan universell utgångspunkt måste vi återvända 

till början. Före vetenskapen och före religionen. Vi måste åter upptäcka 

vår fundamentala förbundenhet med det som är grunden för 

vår existens: jorden, månen och solen. Naturen är förutsättningen 

för allt vi är och kan. Det är denna basala insikt som skall förena 

mänskligheten. Våra liv är en kollektiv resa genom tid och rum. Det 

finns bara denna enda planet och allt levande är vår närmaste släkt. Vi 

är som det andra och det andra är som vi. Berg och floder, vind och 

regn, växter och djur. Vi behöver en form av vetenskaplig, upplyst 

animism så att vi kan förstå oss själva som delar av ett universum 

genomströmmat av ande och känsla (om inte annat som en poetisk 

möjlighet). Oavsett hur svårt det kan vara för en modern människa 

att se naturen som besjälad skall vi handla som om den är det. För 

bara då kan vi bli i stånd att överskrida våra egna isolerade själv och 

skapa en verklig planetarisk gemenskap. 

Uppgiften för den ekologiskt reformerade religionen är att 

hjälpa oss att greppa det obegripliga. Den skall förse oss med ett 

rituellt språk som gör att vi kan beröra det som är heligt och uttrycka 

det som inte låter sig sägas med ord. I den kristna kyrkans tradition 

är nådgivandet den centrala rituella handlingen. Vinet och brödet 

symboliserar Kristi blod och lekamen. Genom att intaga denna 

symboliska föda blir den kristna människan förenad med Gud både 

fysiskt och andligt. Det rituella intagandet av symbolisk föda finns 

i många kulturer. Hinduerna kallar det för prassad. De offrar mat 

till gudabilden och denna mat blir till en del av gudens immateriella 

kropp, som hindun därefter förenar sig med genom ätandet. I den 

fornindiska texten Bhagavad-Gita förklarar guden Krishna betydel- 

210

14. RELIGION 

sen av hinduernas eldoffer så här: ”Jag är offerhandlingen, jag är den 

heliga elden och jag är offergåvan som blir förtärd av elden.” Det är 

aktualiseringen av denna existentiella enhet som är religionens avsikt. 

Den skall ge oss möjlighet att erfara det heliga som en upphöjd förening 

av objektet och subjektet. Att maten och munnen som äter den 

är ett och detsamma. 

Den ekologiska estetiken bygger på en förståelse av världens 

sammanhang. Liksom vissa religioner skiljer ren och oren föda åt 

kommer den ekologiska utmaningen att tvinga oss att göra åtskillnad 

mellan det som främjar naturens levande mångfald och det som verkar 

motsatt. På det viset anger det ekologiska perspektivet en orienteringspunkt 

i världen som inte är mindre tydlig än muslimernas haram 

och hallal. Den ekologiska skillnaden grundar sig dock dessutom 

på konkreta iakttagelser och förenar därför det rationella intellektet 

med känsla och intuition. Medvetenheten om det ekologiska sammanhanget 

gör att människan genom praktiska vardagshandlingar 

och val kan förbinda sig med och erkänna det som är större än oss 

själva. Vi skall anstränga oss att göra det som är riktigt. Inte för egen 

vinnings skull eller för att vi är rädda för bestraffning, utan för att det 

känns vackert och sant. I en tid när så många kulturer skall lära sig att 

leva tillsammans och lära sig att i gemenskap ta vara på planeten är 

det religionernas plikt att mötas kring det som förenar hela mänskligheten. 

Skönhetens befrielse förutsätter en upplyst, universell och 

ekologisk, reformerad, metafysisk ram som är i stånd att omfamna 

den vetenskapliga beskrivningen av naturen, samtidigt som den låter 

konsten hålla bilden öppen och närvarande. 

211


15 

Vetenskap 

1 

viss bemärkelse har NaturveteNskapeN tömt livet på mening. 

iDet 

har självklart inte varit en överlagd strategi, men efterhand som 

våra vetenskapliga insikter vuxit har den systematiskt medverkat till 

att förtränga varje förnimmelse vi skulle kunna ha av ett högre syfte 

i universum. Människan har gjorts till en främling i världen, styrd av 

naturlagarnas blinda statistiska tillfälligheter, men denna tro på ett 

materiellt och mekanistiskt universum är av förhållandevis nytt datum. 

Under huvuddelen av vetenskapens historia har dess upptäckter setts 

och tolkats såsom bevis på Guds underbara verkan i naturen. Den 

svenska naturforskaren Carl von Linné, som i mitten av 1700-talet 

såsom den första ordnade växt- och djurriket i en sammanhängande 

systematik, berättade att Gud hade lärt honom att läsa skapelsens alfabet. 

Så sent som 1850 utgav elektromagnetismens upptäckare, den 

danska fysikern H.C. Ørsted, en samling essäer som bar titeln ”Anden 

i naturen”. För honom var de lagmässigheter han fann i fysiken en 

direkt inblick i den kristallklara skönheten hos skapelsens gudomliga 

ande. När Darwins teori om arternas uppkomst publicerades några 

få år senare ändrade sig dock situationen på ett avgörande sätt. Nu 

blev det plötsligt möjligt att förklara jorden biologiska mångfald som 

resultatet av en enda, otroligt enkel mekanism. Allt som behövdes 

var tillfälliga genetiska mutationer och det naturliga urvalet av de 

mest överlevnadsdugliga organismerna. Paradisets trädgård hade inte 

längre användning av Guds skapande ande. Människan kunde lika 

gärna ha blivit till av sig själv. 

212

15. VETENSKAP 

Andens utdrivande ur naturen var inte en absolut nödvändig konsekvens 

av varken evolutionsläran eller den vetenskapliga metoden. 

Den var snarare resultatet av människans allmänna begär efter makt 

och kontroll. Naturvetenskapens förklaringskraft växte exponentiellt 

i slutet av 1800-talet. För varje dag blev vi i stånd att se längre och 

längre ut i universum och djupare in i stoffet. Det tycktes inte finnas 

någon ände på vetenskapens segrar. Det ena vördnadsinbjudande 

teknologiska miraklet avlöste det andra. Elektricitet, röntgenstrålar, 

radiovågor, telefoner, dynamit, vaccin, ubåtar och luftskepp. Naturens 

krafter var inte längre oövervinnliga. Vetenskapen hade gjort oss till 

herrar i vårt eget hus. Den lovade att uppenbara alla naturens heligheter 

för oss och föra mänskligheten fram till ett lysande teknologiskt 

Utopia. Den skulle göra oss fria från materians tyngd och naturens 

villkorlighet. Vetenskapen hade blivit samhällets högsta auktoritet. 

Den lovade hopp och frälsning. Hur skulle den kunna undgå att 

utveckla sig till ett slags rationell materialistisk religion? 

Vetenskapen som religion visade sig emellertid rymma totalitära och 

dogmatiska drag som inte stod långt ifrån de religiösa institutioner 

den avlöste. Den framställde sig själv som allsmäktig och ofelbar. 

Varje fråga skulle ha en vetenskaplig förklaring och varje problem en 

rationell, vetenskaplig och teknologisk lösning. Vetenskapen kunde 

ställa frågor om allt men det kunde inte ställas frågor om grunden för 

dess egen medvetenhet. Efter att ha erövrat civilisationens centrum, 

begränsade vetenskapen diskussionen till det som kunde mätas, vägas 

och räknas. Ande och själ var metaforer som nog kunde användas 

i poetiska sammanhang, men i verklighetens värld gällde endast en 

mekanisk och deterministisk beskrivning av naturen. Med sitt rationella, 

materialistiska evangelium producerade vetenskapen en ny 

ortodoxi. En ren lära som likt de monoteistiska religionerna inte tillät 

någon form av flertydighet, utan endast gav plats för en särskild sorts 

förklaring, oavsett vad människor för övrigt kunde tänka och känna. 

Först blev anden fördriven från naturen och sedan också från människan 

själv. I den naturvetenskapliga bilden av världen kom livet att 

framstå som en meningslös rad av biologiska, kemiska och elektriska 

begivenheter i ett universum av död materia. Vetenskapen hade för 

213


att bevara sin makt över världsbilden måst ignorera den ocean av 

metafysik som omgav den. Den sade att det som låter sig mätas, vägas 

och beräknas är det enda som kan sägas ha verklig existens, men 

universum självt hade ju en gång blivit till av fullständigt ingenting 

som ett mirakel i en saga. Därtill kom att materien i kvantmekanikens 

yttersta gränsland verkade hoppa ut och in i samma intighet helt efter 

eget gottfinnande. Till sist finns där medvetandet som på samma 

gång ser på världen och är en oåtskiljelig del av det som blir sett. 

Medvetandet är vetenskapens egen förutsättning, men vetenskapen 

kan inte förklara och knappt ens beskriva vad medvetande är för ett 

fenomen, likt en kniv inte är istånd att skära i sig själv. Genom att 

låta som om verkligheten utanför det mätbara rummet inte existerar, 

miste naturvetenskapen som religion all ödmjukhet inför existensens 

mysterium. Den kom att sakna självbekräftelse, självkritik och självkontroll 

och denna arrogans skulle med tiden visa sig få fruktansvärda 

konsekvenser för livet på jorden. 

2 

Den moderna naturvetenskapen liknade i begynnelsen ett tveeggat 

svärd. Det framgår med stor tydlighet av den roman som den 

19-åriga Mary Shelley skrev om vetenskapsmannen Frankenstein 

år 1818. Romanen som är historiens första science fictionlitteratur, 

handlar om hur vetenskapens försök att uppnå herradöme över livet 

slutar i en skräckinjagande katastrof. Redan forntidens greker visste 

att nemesis för eller senare kommer att drabba hybris, såsom i myten 

om ynglingen Ikaros. Trots alla varningar flög han högre och högre 

på sina konstgjorda vingar av vax och fjädrar, men störtade i havet 

när han till slut kom så nära solen att vingarna smälte bort. Självklart 

visade det sig vara omöjligt att kontrollera konsekvenserna av de krafter 

vetenskapen satte i verket. När atombomben 1945 släpptes över 

Hiroshima var den det slutliga avslöjandet av vilket extremt riskfyllt 

territorium mänskligheten hade rört sig in på. Vi hade blivit i stånd att 

i ett enda slag kunna göra jorden obeboelig i all överskådlig framtid. 

Radioaktiv strålning var dock bara en av talrika metoder vi funnit 

på för att förgöra oss själva och våra omgivningar. Under loppet av 

214

15. VETENSKAP 

1960-talet stod det klart att alla delar av livet på jorden var påverkade 

av människans aktiviteter. Vi rörde oss rakt mot en serie ekologiska 

katastrofer som var och en kunde föras tillbaka till naturvetenskapens 

upptäckter, oavsett om det var jordens överbefolkning, klimatändringar 

eller utrotningen av de stora tropiska regnskogarna. Varje ny 

teknologisk lösning tycktes bara skapa fler och allt mer oöverskådliga 

problem. Vetenskap och teknologi hade gjort det möjligt för oss att 

utveckla ofattbara materiella krafter, men den hade inte försett oss 

med motsvarande klokhet. Vår inverkan på jorden hade tvärtom blivit 

allt mer självdestruktiv, desorienterad och rastlös. 

Vetenskapen hade lovat bringa människan från mörkret 

in i ljuset, men efter 300 års vetenskapliga upptäcktsresor framstår 

världen minst lika oförståelig som den alltid gjort. Vår bild av naturen 

har visserligen ändrats dramatiskt. Vi vet att jorden rör sig omkring 

solen och att solen bara är en av universums oändliga mängd stjärnor. 

Vi vet också att det som bestämmer hur livet kommer att se ut är en 

mikroskopisk spiralformad inrättning som kallas DNA. För den som 

följer med det allra minsta lagras ny information hela tiden ovanpå 

den gamla. Vi hör om sträckfåglarnas magnetiska sinnesapparat, 

svarta hål, supernovor, neuroner och frontallober. Naturvetenskapen 

producerar en ström av vidunderliga bilder, intressanta begrepp och 

bra metaforer, men den har inte gjort oss mycket klokare på vem och 

var vi är. Tvärtom har de komplicerade, teoretiska modellerna skapat 

en otroligt diffus, oöverskådlig och fragmenterad världsbild. På ett 

sätt producerar vetenskapen enorma mängder icke-vetande, som till 

exempel upptäckten av den mörka energin och det mörka stoffet som 

många fysiker nu menar utgör 96 % av universums samlade massa. 

Mörk energi och mörkt stoff kan inte ses eller mätas på något som 

helst sätt, men båda delar måste finnas där för att få beräkningarna 

att stämma med våra observationer. Vetenskapens senaste upptäckt 

är med andra ord att 6 % av universum inklusive oss själva består av 

”något” som vi kanske aldrig finner vad det är. På detta sätt insamlar 

vetenskapen enorma mängder data, utan att man kan säga att det ökar 

skärpan i den överordnade bilden. Till exempel har ett världsomfattande 

forskningsprogram nyligen kartlagt de 3 miljarder grundpar 

DNA som utgör människans samlade genmassa, men därefter är vi 

215


endast ännu mer villrådiga över hur en människa egentligen blir till. 

Varje svar avlöses av frågor som ger nya svar som skapar nya frågor 

ad infinitum. 

Vid slutet av denna tunnel av frågor och svar hoppas vetenskapen 

att bli i stånd till att skapa en teori som kan förklara alla tings 

sammanhang, en förening av naturkrafterna i en enkel symmetrisk 

formel. Även om en sådan uträkning verkligen skulle finnas, vad skulle 

den dock egentligen säga oss? Drömmen om att fånga sanningen om 

världen i ett arrangemang av symboler påminner om den avslutande 

scenen i H.C. Andersens saga om Snödrottningen. Här finner den lilla 

Gerda till slut sin älskade Kay i de enorma, kalla och tomma salarna i 

Snödrottningens slott. Han är förlorad för omvärlden och blå, nästan 

svart av kyla, men han märker inget för Snödrottningen har kysst all 

känsla ifrån honom och gjort hans hjärta till en isklump. Hela Kays 

uppmärksamhet är koncentrerad på något som Snödrottningen kallar 

förstånds-isspelet. Det går ut på att släpa omkring på flata, vassa isstycken 

och lägga dem i alla möjliga säregna formationer. För Kay är 

varje figur av allra största viktighet och ändå kan han inte finna fram 

till den han egentligen letar efter: den som uttalar ordet: ”evigheten” 

och som Snödrottningen har lovat honom friheten, hela världen och 

ett par nya skridskor för i belöning. 

Naturvetenskapen är som Snödrottningen iskall och omåttligt 

maktfull. Den har givit oss medlen till ödeläggande av allt omkring 

oss och samtidigt behovet att göra det. Genom att reducera livet till 

en biologisk tillfällighet i ett universum av död materia har den tömt 

världen på mening. Det finns ingenting som är upphöjt eller heligt. 

Inget att särskilt vara rädda om eller sträva efter. Återstår bara tillväxten 

i den materiella konsumtionen. Ting, transport och motorvägar. 

Viagra och plastikoperationer. Den oupphörliga tillfredsställelsen av 

begär och stimulering av sinnen. 

3 

Snödrottningen är en episk berättelse som börjar med att Kay får en 

flisa av trollspegeln i sitt öga. Flisan gör att allt han ser blir förvridet 

och fel. När hans bästa vän Gerda vill ge honom en blomma hon 

216

15. VETENSKAP 

plockat, bryter han bara av den och visar henne istället en isros, sedd 

genom förstoringsglas, för den är mer perfekt än en verkig blomma 

någonsin kan bli. Det är samma slags förvridna perspektiv som 

får oss att tro att sanningen om världen skall finnas inom sinnenas 

räckvidd. Vetenskapen kan visserligen med sina instrument avtäcka 

orsakssammanhang som är osynliga för människans blotta öga, men 

den kan bara se de isolerade delarna och deras inbördes växelverkan. 

Om vi liknar naturen med en tavla av van Gogh, kan vetenskapen 

berätta för oss att målningen består av pigment, linolja och linneduk. 

Den kommer även att kunna kartlägga färgernas placering så att det 

skulle bli möjligt att framställa en till likadan bild, men den kommer 

inte att kunna tala om för oss vad måleriet går ut på, vad det föreställer 

eller varför det är så gripande. Naturen liksom måleriet ger sig 

till känna i sin helhet. Vi befinner oss mitt i den och kommer den 

aldrig närmare än helt enkelt här, i storleksförhållandet 1:1. Detta är 

på en och samma gång universums yttersta gräns och dess absoluta 

centrum. Bilden blir inte tydligare, mer detaljerad eller knivskarp än 

just i denna projektion. Det finns ingen annanstans där naturen ger 

mer mening eller där informationsmängden är större. Hur skulle det 

kunna vara annorlunda, när det helt enkelt är här som universum valt 

att öppna sinnena och se sig själv i medvetenhetens spegel? 

Vetenskapen har skapat illusionen att naturen i sin helhet 

är ett föremål som låter sig studeras och beskrivas objektivt och på 

avstånd. Den kan dock själv bara överskåda ett helt litet avgränsat 

område eller en förenklad generell mekanism åt gången. Det är till 

exempel därför vi har så svårt att förutsäga vädret mer än några få 

dagar framåt i tiden. I verkligheten hänger allt i naturen samman 

med allt, tvärs över tid och rum och det som ser (medvetandet) är en 

oåtskiljaktig del av denna helhet. Det finns i den bemärkelsen ingen 

annan plats, inget utanför eller innanför och ingenting som existerar 

avskilt och för sig självt. Världen som vi ser den – och talar om den 

– är en begreppslig konstruktion som blir till i vårt medvetande. 

Naturvetenskapen försöker förklara medvetandet som en sekundär 

produkt av kemiska och elektriska processer i hjärnan. En sorts körtelutsöndring 

som utvecklats genom miljoner års evolutionär press. 

Problemet med denna förklaring är dock att medvetandet är radikalt 

217


annorlunda än något annat fenomen som vetenskapen ägnar sig åt. 

Det är immateriellt, osynligt och oändligt rymligt. Med den vetskap vi 

har idag är det omöjligt att skapa någon form av teoretisk förståelse 

för hur medvetandet skulle kunna uppstå av biologiska processer. Vi 

är knappt i stånd att definiera vad medvetande överhuvudtaget är för 

slags fenomen, men samtidigt är medvetandet det enda i världen vi 

med säkerhet vet existerar. Allt annat kommer till oss genom sinnena 

som sekundär och filtrerad information. 

4 

Utdrivandet av anden ur naturen kan föras tillbaka till den franske 

1600-talsfilosofen och matematikern René Descartes. Det var han 

som lade grunden till den rationella materialismen genom att påstå 

att stoff och ande är två kategoriskt åtskiljda fenomen. I Descartes 

bild av världen kan den levande kroppen liknas med en maskin. 

Denna maskin är vad gäller människan utstyrd med en ande som 

skänkts oss av Gud. Ande är ett fenomen som bara existerar i människan. 

Den finns ingen annanstans eller för den skull i andra väsen. 

En av konsekvenserna är att djur måste betraktas som omedvetna 

mekaniska objekt som varken kan tänka, känna smärta eller lida på 

annat sätt. Hundens ylande när den blir slagen skulle enligt denna 

uppfattning inte vara något annat än en automatisk reaktion, likt 

ljudet som kommer ur en tramporgel när man trycker på en av dess 

tangenter. Descartes sätt att betrakta naturen på fick stort inflytande 

på vetenskapen de efterföljande tre århundradena. Så sent som på 

1960-talet var det en allmänt utbredd uppfattning att djur oavsett utvecklingsgrad 

inte kunde tillskrivas något egentligt medvetande. Deras 

beteende betraktades som styrt uteslutande av instinkter, prägling, 

stimuli och respons, men bland annat inspirerat av den framträdande 

österrikiska djurpsykologen Konrad Lorentz’ forskning har det sedan 

skett en fundamental ändring i uppfattningen om djurens psyke och 

subjektivitet. 

Det är visserligen lika vanskligt att definiera vad medvetande 

är hos ett djur som hos en människa. Studiet av djurens reaktionsmönster 

och kommunikation verkar ändock i ökande grad avslöja nå- 

218

15. VETENSKAP 

got som till förväxling liknar det vi uppfattar som medvetet beteende 

hos oss själva. Inte bara högt utvecklade djur som schimpanser och 

delfiner, utan också råttor och fåglar visar tecken på att kunna tänka 

och förstå. De kan planera strategiskt och känna glädje och rädsla. 

Högt utvecklade däggdjur vet att de finns till och kan känna igen sig 

själva i en spegelbild och på film, men försök visar också att primitiva 

ryggradsdjur som fiskar uppenbarligen är i stånd att uppleva något 

som liknar en smärtfull längtan. I förhållande till den descartianska 

dogmatiken är vetenskapen således i full gång med att återbesjäla ett 

väsentligt område av naturen. Forskningen av djurens beteende bekräftar 

en förnimmelse som alltid varit utbredd bland människor med 

kärlek och förståelse för djur, men kanske är detta bara början på en 

långt mer radikal utvidgning av vår uppfattning av fenomenet medvetande. 

Vi kan till exempel se att bläckfisken visar en förbluffande 

uppfinnings- och initiativrikedom i sitt beteende, trots att den inte har 

något centralt nervsystem. Fjärilen, som knappt ens har någon hjärna, 

verkar inte desto mindre kunna känna en viss njutning när den flyger 

från blomma till blomma. Även encelliga organismer verkar röra sig 

runt på ett spontant och inspirerat sätt och vi vet att de vid vissa 

tillfällen kan ändra beteende och börja samarbeta med varandra tvärs 

över artskillnaderna om situationen så kräver. Kanske speglar den 

urgamla förnimmelsen av en andlig närvaro i naturen en djupare sanning. 

Kan det tänkas att medvetande är ett universellt fenomen som 

genomtränger allt stoff? Att medvetande helt enkelt är en egenskap 

hos stoffet eller kanske till och med stoffets förutsättning? 

5 

Människor har i alla tider och i alla kulturer berättat om en särskild 

sorts medvetandeupplevelser som gjort intryck för att de verkat överskrida 

naturens allmänna ordning. Det kan till exempel vara i form av 

en chockerande dröm som väcker den sovande. Drömmen handlar 

om en nära släkting i fruktansvärd livsfara och senare visar det sig 

att personen i drömmen faktiskt dött i en olycka långt därifrån, just 

i det ögonblick den sovande vaknade upp. Det finns många olika 

typer av detta slags upplevelser, men gemensamt för dem är att de 

219


tyder på djupare osynliga förbindelser mellan människor, samt mellan 

människor och händelser och att dessa förbindelser går tvärs genom 

tid och rum. Forskare har under mer än 1 100 år systematiskt samlat 

stora mängder berättelser om denna typ av erfarenheter från hela 

världen. Det finns därför tiotusentals nedskrivna ”case stories” som 

är bekräftade av trovärdiga vittnen och som inte i övrigt haft något 

intresse för det ockulta. Oavsett hur utbrett och väldokumenterat 

fenomenet verkar vara har dock naturvetenskapen med stor energi 

avvisat fenomen som dessa såsom ren inbillning. 

Det finns flera orsaker till avvisandet. En av dem är att inget 

i de naturvetenskapliga standardmodellerna kan förklara förekomsten 

av denna typ av ovanliga medvetandefenomen. En annan är att dessa 

fenomen uppenbarligen är utan materialitet och därför betydelselösa 

för beskrivningen av egenskaperna av det fysiska universum. De kan 

inte mätas eller vägas varken direkt eller indirekt. På grund av deras 

karaktär av anormalitet kan man inte ens göra försök där deras existens 

kan fastslås under objektiva och repeterbara omständigheter. 

Om vetenskapen skulle erkänna att det finns medvetandefenomen 

som transcenderar den enskilda individen, skulle det betyda ett erkännande 

av att en väsentlig dimension av universums ligger helt utom 

den vetenskapliga metodens räckvidd. Avvisandet av dessa fenomens 

konkreta existens är således förståelig, men bygger inte på någon form 

av vetenskaplig bevisföring. Det är en ideologisk kamp. Den kristna 

kyrkan bekämpade tron på tomtar, andar och lyktgubbar, eftersom 

den undergrävde den monoteistiska religionens auktoritet. På samma 

sätt betecknar naturvetenskapen som institution varje uppfattning, 

som kan hota dess makt över världsbilden, såsom vidskepelse eller 

inbillning. 

Kampen mot vidskepelsen har i den vetenskapliga självförståelsen 

framställts som en konfrontation mellan ljusets och mörkrets 

krafter, men rationalitet är inte nödvändigtvis ett skydd mot förmörkelse. 

Det var till exempel några av samtidens bästa kemister, läkare 

och ingenjörer som utvecklade nazisternas teknologi för massutrotning 

av människor. Ondska i det omfånget har vidskepelsen trots 

allt aldrig varit inblandad i. Vetenskapens framsteg har inte skett i 

kamp mot tomtar och lyktgubbar, utan med dess egna feltolkningar 

220

15. VETENSKAP 

av naturens orsakssammanhang. Ett berömt exempel är sjukvårdsmyndigheten 

i London som fastställde att kolera spriddes med dålig 

luft, även efter det att läkaren John Snow år 1854 med världens första 

epidemiologiska undersökning hade påvisat att smittokällan var 

infekterat dricksvatten. Rationaliteten är ett effektivt instrument för 

att genomskåda och lösa konkreta problem, men dess räckvidd är begränsad. 

Världen är sammansatt och paradoxal. Det finns sådant som 

inte låter sig mätas och vägas som till exempel medvetenhet, glädje 

och sorg. När vetenskapen avvisar människans subjektiva erfarenheter 

som inbillning, avvisar den sin egen utgångspunkt. Människans 

känslor och intuition är inte bara en oåtskiljaktig del av universum, 

det är vår primära källa till information och därmed det andliga fundament 

från vilket allt annat måste tolkas och förstås. 

6 

När Charles Darwin publicerade sin teori om arternas uppkomst år 

1859 hade idén om livets evolutionära utveckling legat och pyrt en 

längre tid. Dels hade geologerna för länge sedan visat hur jorden 

måtte vara omåttligt gammal för att se ut som den gjorde. Dels 

skapade den snabba teknologiska utvecklingen en tydlig bild av en 

evolutionär process som var och en kunde bevittna. Den franska 

naturforskaren Lamarck framlade en sammanhängande teori om biologins 

evolution så tidigt som år 1800, men det var först med Darwins 

version som offentligheten förstod budskapet i all dess lysande enkelhet. 

De levande arternas mångfald har skapats genom anpassning 

till de ständigt föränderliga livsvillkoren. Den drivande mekanismen 

är arvsanlagens tillfälliga variation och trycket från omgivningarna. 

Endast de starkaste överlever. På så sätt väljer naturen hela tiden de 

mest lämpade individerna till den ena eller den andra specialiserade 

uppgiften. Det är en vacker och allomfattande teori som forskningen 

endast har kunnat bekräfta under de 150 år som gått sedan den lades 

fram. 

Begränsningen hos evolutionsläran är emellertid att den 

inte kan säga något om varför de levande väsendena ser ut som de 

gör. På den frågan kommer svaret alltid att bli samma cirkelgång, 

221


nämligen att varje drag hos den enskilda organismen utvecklats som 

konsekvens av den evolutionära kampen för artens överlevnad. Om 

en fågel är ett aerodynamiskt under, likt stormfågeln, skylls det på 

fördelarna av att kunna hålla sig vävande i luften med en minimal 

användning av muskelkraft. Om fågeln har ett jättefyrverkeri på stjärten, 

som påfågeln, skylls det på att stjärten är ett evolutionärt handikapp 

hannen utvecklat för att kunna visa sin överlevnadsförmåga 

för den intresserade honfågeln. Ju större stjärt, desto större styrka. 

Denna extremt reducerade förklaringsmodell är nog sann, men också 

otillräcklig. Den förklarar inte stormfågelns eller påfågelns betagande 

och betydelsemättade skönhet och leder, om den står ensam, till en 

banalisering av vår bild av naturen. Om vi endast kan fokusera på den 

isolerade evolutionära mekanismen, förbiser vi att varje enskild atom 

i påfågelns stjärt är en del av en oändlig omfattande och koordinerad 

rörelse av energi och information som sträcker sig från världens 

begynnelse till dess avslutning. Vi kan överskåda pyttesmå lösrivna 

stumpar och bitar av sammanhangen, men från varje punkt utgår en 

ändlös rad frågor och förklaringar i alla riktningar. Mysteriet är därför 

intakt trots av de oavvisliga kvaliteterna hos Darwins teori. 

Koltrastens sång en tidig sommarmorgon är så full av jublande musikalisk 

fröjd att den omöjligt låter sig reduceras till att vara blott en 

territoriell markering. På samma sätt handlar svalornas extatiska lek i 

luften inte bara om fångsten av insekter. Den riktigt stora felbedömningen 

i biologin är att livet existerar för reproduktionens skull – som 

om det att vara till inte har någon betydelse, men man kan ju inte skilja 

livet och reproduktionen åt på det sättet. De två tingen är varandras 

förutsättning och därmed lika betydelsefulla. Den evolutionära standardteorin 

säger att de levande cellerna söker sig samman till större 

enheter för att det gagnar överlevnaden hos artens arvsmaterial. I 

denna bild är en blåval inget annat än ett jättetransportmedel för en 

hop mikroskopiska gener, men blåvalen är trots allt något i sig själv. 

Den är mer än summan av de enskilda delarna. Livet är en rörelse i 

tid och rum, där delen och helheten utgör ett förenat homogent fält. 

Den molekylära driften att överleva och ständigt utveckla nya former 

har mer karaktären av intention och vilja, kanske till och med lust, än 

222

15. VETENSKAP 

bara fysisk lagmässighet. Huvudparten av universums stoff finner sig 

ju passivt i att eroderas bort, förångas eller brännas upp, men livet 

rör sig genom att samla och kanalisera solens energi i helt motsatt 

riktning. Vad var det som fick proteinerna att skapa den encelliga 

organismens hyperkomplicerade molekylära universum och vad fick 

den att utvidga projektet genom miljontals år? Bakterierna var ju en 

jättesuccé från första gång och de utgör ännu den mest utbredda 

livsformen på jorden. Vad fick dem att drömma om att bli papegojor, 

orkidéer och silkeapor? 

7 

Naturvetenskapen springer fram ur samma källa som religionen och 

konsten. Den är i sin utgångspunkt en strävan att närma sig existensens 

mysterium och finna sammanhang mellan helheten och de 

åtskiljda delarna. När de indiska matematikerna i forntiden uppfann 

talet 0 och därmed det talsystem vi i Europa lärt känna som det arabiska, 

använde de det för att beskriva universums oändliga storleksförhållanden, 

såsom de borde se ut i gudarnas perspektiv. Pythagoras, 

matematikens och fysikens fader i forntidens Grekland önskade med 

sina beräkningar visa hur all skönhet är gjord av relationer mellan 

heltal. På detta sätt har nyfikenheten efter en högre medvetenhet och 

insikt i alla tider varit vetenskapens själ. Einstein hade inget praktiskt 

syfte med att skapa en teori för universums generella relativitet och 

han var inte främmande för metafysiska tolkningar av vad en sådan 

teori skulle kunna innebära. 

Vetenskapens huvudström har visserligen bundit sig vid vad 

den engelske vetenskapstänkaren Gregory Bateson kallade för materialistisk 

vidskepelse, men ju mer vetande vi får, desto mer mysteriefull 

blir den bild vi skapar oss av naturens väsen. Biologin har otvivelaktigt 

mekaniska aspekter, men det som är iögonfallande är den intensiva 

kommunikation och utbytande av signaler som föregår på alla nivåer. 

Det finns en utpräglad musikalitet som genomtränger livets sfärer, 

från människans konsertsalar via bikupornas honungssamhällen till 

den eleganta atomära koreografin i cellernas mikroskopiska proteinkatedraler. 

Ju längre vi kommer ned i stoffet, desto mer verkar univer- 

223


sums materialitet helt upphöra. Det är som om partiklarna uppstår ut 

ur intet, i ett dansande obestämt mönster som transcenderar både tid 

och rum. Det finns ingen grund i att se naturvetenskapens upptäckter 

som en motsättning till den förnimmelse av andlig närvaro och 

synkronicitet i universum som människor överallt och i alla tider har 

haft. Tvärtom kan man säga att forskningen grundläggande bekräftar 

att stoff och medvetande är två sidor av samma sak. 

Inget visar emellertid med större tydlighet att människans 

ande är identisk med den ande som härskar i naturen än vetenskapens 

viktigaste verktyg: matematiken. Hur skulle vår medvetenhet annars 

kunna rymma ett oändligt, abstrakt och immateriellt universum av 

tal som gör oss i stånd att beräkna och beskriva vilken som helst 

fysiskt relationsförhållande i det universum vi lever i? Matematiken är 

orsak till att vi kan skapa mikroskopiska, elektroniska kretslopp och 

navigera satelliter som befinner sig miljoner kilometer ute i rymden. 

Teknologin och vår förståelse för naturens lagar är samlad i lager på 

lager av matematik, men vi kan också finna matematiken i alla former 

av musik. Detta nära samband mellan matematikens mönster och 

materians beskaffenhet och mellan matematik och skönhet demonstrerar 

mer övertygande än något i den heliga skriften, att människan 

är delaktig i en gudomlig kosmisk ordning. 

Om vi skall återskapa skönheten i människans kultur behöver vi en 

metafysisk tolkning av vetenskapens upptäckter och vi behöver en vetenskap 

som erkänner människans subjektiva erfarenheter såsom en 

oåtskiljaktig del av det fysiska universum. Det betyder inte att den vetenskapliga 

metoden komprometteras, men bilden skall utvidgas och 

bringas i överensstämmelse med människans intuitiva förnimmelse 

av världen. Utvecklingsläran behöver till exempel inte uppfattas som 

ett bevis för att livet är en produkt av blinda mekaniska tillfälligheter. 

Vi kan i stället se på evolutionen som ett uttryck för att universum 

är genomströmmat av en sökande, improviserande och formgivande 

kraft, helt såsom människan själv. På så sätt blir bilden meningsfull 

och angelägen. Darwins lära är den samma, men den visar nu att 

människans skapande förmågor avspeglar en fundamental aspekt av 

universums som helhet. 

224

15. VETENSKAP 

Vetenskapen kan inte säga om naturen är besjälad eller ej, men den 

berättar att vi befinner oss i ett universum där alla krafter från de 

mindre till de största är oändligt precist justerade på så sätt att livet 

och människan blev möjligt, ja som om just det var själva skapelsens 

mål. Därför finns det ingen anledning att betrakta vår existens som 

annat än betydelsefull. Vi är här för att vi skall vara här. Vetenskapen 

ger oss emellertid bara en liten del av bilden. För att förstå världen i 

dess helhet måste vi inkludera alla typer av mänsklig erfarenhet, både 

objektiva mätningar och subjektiva intryck. Vi måste förena rationalitet 

och känsla. Empiri och estetisk intuition. Mänskligheten behöver 

en vetenskap som följer de tolkningar av hennes forskning som är 

vackrast, mest upplyftande och meningsfulla (kanske kommer de 

dessutom visa sig komma närmast sanningen). En sådan vetenskap 

kommer att kunna bli en omåttlig, produktiv, kulturell kraft. Dels genom 

att öppna för bilder av världen där det människan gör och sättet 

vi gör det på har universell betydelse. Dels genom att understödja 

förnimmelsen av syfte och mening i naturen. Evolutionen är inte 

blind, tvärtom kan vi ju se hos människan själv att livet söker sig mot 

upplysning, insikt och medkänsla. 

8 

Den vetenskap som hade sitt ursprung i Europas renässans tjänade 

först och främst som ett instrument för att behärska naturen och 

uppnå materiell rikedom. Francis Bacon som skapade den experimentella 

empirins teoretiska grund sade rakt ut 1595: ”Kunskap är 

makt”. Astronomin tjänade till att förbättra sjöfartens förmåga att 

navigera exakt. Geografer, geologer och botanister hade till uppgift 

att kartlägga världens naturresurser. Fysiken och kemin lade grunden 

för den industriella revolutionen, men med tiden visade det sig 

att den makt vetenskapen hade givit människan var utom kontroll. 

Överallt på planeten försiggick omfattande ekologiska ödeläggelser. 

Biosfären blev sjuk, vädret ändrade sig och djur- och växtarter började 

i stora mängder dö ut. Dessa katastrofer var direkt förbundna 

med naturvetenskapens upptäckter, men samtidigt var vetenskapen 

den enda instans som kunde upplysa oss om konsekvenserna av sin 

225


egen verkan och säga oss vad vi skulle göra för att undvika det totala 

ekologiska sammanbrottet. Härvid fick naturvetenskapen en uppgift 

med en helt ny form av allvar och värdighet. 

I trehundra år har vetenskapen försökt bända loss människan ur naturen 

och isolera oss från dess omväxlande tillstånd, men nu tvingar 

omständigheterna oss att återupptäcka den faktiska grunden för vår 

existens. De bilder som sänds oss från satelliter i yttre rymden visar 

hur skör och utsatt vår planet egentligen är. På många hundra kilometers 

avstånd kan vi se hur våldsamt människan påverkar livet på 

jorden och hur skrämmande snabbt utvecklingen går. Ju mer vi lär oss 

om naturen, desto tydligare blir det att jorden i sin helhet utgör ett 

sammanhängande, självupprätthållande levande system. Alla delarna 

i detta system inverkar på varandra och håller varandra i balans precis 

som James Lovelock påstod i sin teori om Gaia (se kap. 9). Det är 

denna miljarder år gamla balans som människan under loppet av få 

generationer har rubbat, till akut fara för ett flertal av jordens livsformer. 

Därför är det inte längre vetenskapens uppgift att behärska 

naturen, utan helt tvärtom att bringa människan i överensstämmelse 

med naturens egen ordning. 

Naturvetenskapen är det logiska fundamentet för en ekologisk estetik. 

Själva idén om ekologi har ju sitt ursprung i den vetenskapliga 

utforskningen av naturen. Allt vad vi vet om de ekologiska systemens 

dynamiska komplexitet kan skyllas på tålmodigt och systematiskt 

vetenskapligt arbete genom många, många år. Det krävs dock en 

uppgörelse med den rationella materialismen, innan vetenskapen kan 

bli en konstruktiv förvandlande kraft i vårt samhälle. Vetenskapens 

territorium är långt ifrån oändligt. Vid dess yttersta gräns möter iakttagaren 

sig själv, frågor och förklaringar smälter samman och kvar blir 

endast ren förundran. Det är också här vetenskapen möter mystiken. 

Vetenskapen måste erkänna att känslor och fysik är lika verkliga fenomen 

och att objektet och subjektet inte låter sig skiljas åt. Endast 

därvid kan den föra oss till det som den belgiske nobelpristagaren 

i kemi Ilya Prigogine kallade för en ny pakt mellan människan och 

naturen. Vetenskapen skall berätta för oss om universums underlig- 

226

15. VETENSKAP 

gande mönster och hjälpa oss att verkliggöra vårt evolutionära öde, 

men vi behöver en metafysisk tolkning för att peka på det Allt, om 

vilket inget kan sägas, samt konsten att ge form åt denna intuitiva 

insikt. 

227


16 

Konst 

1 

oNsteN uppstoD När mäNNiskaN för första gåNgeN såg sina 

kegna 

spår i världen. Kanske tecknet i sanden med ett finger. Ett 

streck eller en cirkel som gjorde att inget längre var som förut. 

Människan upptäckte sig själv genom konsten och från det 

ögonblicket blev de spår vi satte i världen laddade med betydelse. 

Vi speglade anden i stoffet som mönster ristade på hjorthorn och 

djurben. Som tecken av blod och färgad jord ristade på en klippvägg. 

Som blomster strödda över en avsjälad kropp. Konsten var från första 

stund en magisk angelägenhet. Vi kunde ju se att minsta handling 

vi företog oss förändrade världen och därför krävde allt vi gjorde 

estetisk närvaro och omsorg. Det gällde inte bara shamanens påkallande 

av naturens andar, utan också tillverkningen av redskap och 

användningen av språk. Konsten genomträngde människans värld 

och genom sin symboliska kraft blev den upphov till kulturens övriga 

grundelement. 

De 35 000 år gamla teckningarna av noshörningar och hästar 

i Chauvet-grottorna i Frankrike visar oss hur religionen började. 

Grottorna var en kultplats ungefär som ett tempel eller en kyrka. Vi 

kan inte veta exakt vad som försiggått i denna och andra liknande 

rum i Sydeuropa, men man kan föreställa sig att teckningarna använts 

för att få våra förfäder i kontakt med djurens ande och kraft, alldeles 

som människan i senare tider kontaktade gudarna genom bilder 

och figurer. Konsten skapade en konkret yttre form för människans 

228

16. KONST 

känslor och intuition. Bilden var ett slags mottagare vari gudomen 

infann sig när hans eller hennes namn blev framsagt med tillräcklig 

styrka och innerlighet. Hur skulle gudarna kunna undgå att lyssna 

när de magiska ramsorna mässades hypnotiskt till deras ära i tempelrummens 

resonanskammare? Konsten öppnade stoffet för anden så 

att människan kunde transcendera sitt isolerade själv och bli ett med 

gudarnas värld, men det var också genom den rituella konsten människan 

började sitt analytiska studium av naturens beståndsdelar. För 

att tala gudarnas språk behövde man känna språkets beståndsdelar 

och verkningssätt. Offerhandlingens magiska manipulation med eld, 

olja, vatten, rökelse, färger, blomster, frukt och säd utgjorde en symbolisk 

kemi. Inget i ritualens konstruktion lämnades åt slumpen. Det 

var en metafysisk vetenskap som helt sökte orientera sig i förhållande 

till himlens och jordens dolda lagar. Den rituella konsten skulle säkra 

att kulturen blev inskriven i en högre kosmologisk ordning. 

Under de första många åren av vår historia skapade varje enskild 

kultur ett sammanhängande konstverk. Det vibrerade av estetiska fält 

som växte fram ur människans kollektiva medvetande. Konsten kom 

inifrån som en formskapande kraft. Den förband alla kulturens element. 

De enskilda tingen var utan betydelse i sig själva. Deras skönhet 

bestod i sammanhangen och förstärktes av dem. Konsten existerade 

inte som begrepp. Det fanns visserligen berättare och figurmakare 

och några som var specialiserade i att dansa och sjunga, men det 

som dansade och sjöng var inte så mycket personen själv som den 

ande alla delade i gemenskap. Konsten gjorde det mentala rummet 

synligt. Klädernas skapande, språkets syntax och byggnadsverkens 

konstruktion var ett svar från människan till naturen. De bevisade att 

vi hade del i universums skapande kraft. Människan transformerade 

sitt överskott av energi till konst, eftersom konsten var själva meningen 

med livet och dess egentliga rikedom. Form och rytm, färger, 

toner, dofter, språk och symboler förenade våra förfäders känslor och 

transporterade denna känsla vidare från generation till generation 

Det fanns inget avstånd mellan konst och liv. Alla kulturens delar 

fungerade tillsammans såsom de olika delarna gör det i människans 

kropp. Bilden var hel. 

229


2 

Renässansen var en begivenhet av lika stor betydelse för kulturens 

historia som kontinenternas tillblivelse var för jordens geografi. Plötsligt 

började den europeiska människan att skilja världen åt i otaliga 

enskilda delar. Ingen vet varför. Kanske var det pestens härjningar, 

kanske var det upptäckten av högt utvecklade kulturer i orienten, 

kanske var det endast ett logiskt och oundvikligt steg i vår evolution. 

Under alla omständigheter skedde under 14- och 1500-talen med utgångspunkt 

i de italienska statsstaterna Venedig, Genua och Florens 

ett radikalt brott med allt som varit tidigare. Samhället delades upp 

i avgränsade territorier, vart och ett med sitt språk och syfte. Konst 

vid sidan av religion, vid sidan av vetenskap, vid sidan av ekonomi, 

vid sidan av juridik, vid sidan av politik. På samma sätt blev arbetet 

skiljt från människans bostad och därpå åter indelat i många olika 

specialiserade funktioner. Ja, till och med tiden blev indelad i timmar, 

minuter och sekunder. Allt i naturen, kulturen och samhällslivet 

skulle sönderdelas, precis som renässansens kirurger i sina anatomiska 

teatrar systematiskt skiljde människokroppens organ, muskler, 

senor och benknotor från varandra. Genom att förstå hur naturens 

enskilda delar fungerade samman kunde man justera deras inbördes 

förhållanden, eller kombinera dem på nya sätt så att de kom att verka 

mer effektivt. Vi lärde oss att skapa urverk och andra komplicerade 

maskiner, och maskinen blev en metafor för hur allt i världen fungerade 

bäst och mest ändamålsenligt. Det var under renässansen som 

människan uppfann framsteget. Kulturen utgjorde inte längre ett 

stabilt pulserande och organiskt mönster. Renässansmänniskan hade 

stigit ut ur den kollektiva ordningen och ur släktskapet med naturen, 

för att skapa sin egen lycka. 

Renässansen ändrade fullständigt vårt sätt att se världen på. 

Fram till denna tidpunkt hade man framställt bilder som återgav motiven 

så som de upplevdes subjektivt. Tingens inbördes storleksförhållanden 

bestämde deras betydelse inför beskådaren. I en bibelillustration 

från medeltiden var Jesus typiskt mycket större än lärjungarna 

och dessa var i sin tur större än vanliga bönder och borgare, oavsett 

den enskilda figurens relativa avstånd till bildens förgrund. Så uppfat- 

230

16. KONST 

tar människan spontant den visuella världen omkring sig. Om vi till 

exempel lägger märke till en god vän i en stor människoskara, kommer 

han eller hon ögonblickligen att fylla ut det mesta av synfältet. Vi 

ser med våra känslor och intuition, därför är det så svårt att lära sig 

teckna objektivt, naturalistiskt. Under renässansen införde man dock 

en helt ny princip för konstruktion av bilder, där utgångspunkten 

var den vetenskapliga iakttagelsen av det visuella rummets tre dimensioner. 

Genom att teckna in ett geometriskt system av linjer, vilka 

alla utgick från bildytans periferi mot en försvinnande punkt i dess 

centrum blev det möligt att skapa en objektiv, perspektivistisk verkan. 

Det var som att iaktta världen med samma neutrala, analytiska och 

distanserade blick som den Galilei riktade mot stjärnorna genom sin 

kikare. Centralperspektivet är konstruerat så att betraktaren alltid befinner 

sig i bildens centrum. Världen ligger så att säga öppen likt ett 

sceneri som betraktaren kan överskåda och behärska med sin blick. 

Härvid kom bilden att bekräfta renässansmänniskans förnimmelse av 

individualitet, handlingsfrihet och makt. Centralperspektivet representerade 

en ideologi och ett ideal. Bilderna visade världen som den 

sågs av en rationellt tänkande människa som gjort sig fri från naturen 

och den kollektiva samhällsordningen för att omforma båda delar 

efter sina egna önskemål och behov. 

3 

Även om renässansen ändrade konsten fortsatte de som producerade 

bilder och skulpturer att vara hantverksmästare. Några blev visserligen 

högt betalda stjärnor inom sina fack, men deras sociala status var 

inte annorlunda än de andra specialiserade näringsidkarna i dåtidens 

samhälle. Bilderna var beställningsarbeten vars storlekar och motiv, 

till och med färgval som regel bestämdes på förhand av kunden. I 

den bemärkelsen hade målarnas och bildhuggarnas funktion inte 

ändrat sig sedan antiken. Målerier och skulpturer var nog ett slags 

mediala highlights i den allmänna ornamenteringen av den fysiska 

samhällskroppen, men de var inte desto mindre en oåtskiljaktig del 

av en allt genomträngande estetisk ordning. Även i tillverkningen av 

skjutvapen och krigsfartyg fortsatte den konstnärliga utsmyckningen 

231


att utgöra en väsentlig del av de samlade omkostnaderna. Den utveckling 

som börjar under renässansen visade sitt rätta ansikte först under 

loppet av 1800-talet. Under denna period togs världen definitivt över 

av vetenskap, teknologi, köpmän och fabrikanter. Den industriella 

revolutionen körde på högsta växel. Fransmannen Diderot hade för 

länge sedan skapat en encyklopedi som skulle innehålla all mänskligt 

vetande i ett samlat bokverk och en här av upptäcktsresande var i 

färd med att kartlägga de sista okända trakterna på klotet. 1700-talet 

kallades för upplysningstiden, men omedelbart efter den följde den 

romantiska epoken som en direkt reaktion på den rationella civilisationens 

utarmning av kulturen. Pengar, produktion och praktiska 

anläggningar kom att fylla allt mer av samhällslivet med resultat att 

den upplysta borgaren började söka tillfredsställelse för sina andliga 

behov på annat håll. Inte minst i en intensiv dyrkan av konstens 

mystik. 

Romantikens kult kring konstnären och konstverket saknade 

föregångare. Kulten omfattade alla konstarter (inte minst diktarna, 

som producerade den tidens största idoler), men fenomenet 

som sådant var tydligast i bildkonsten. Måleriet hade fram till denna 

tidpunkt varit ett medium som skulle förmedla ett budskap eller förhärliga 

maktfulla personer. Under loppet av 1800-talet började man 

emellertid att dyrka konstverket för sin egen skull som ett estetiskt 

och andligt berikat objekt. Konstnären rörde sig från att ha varit blott 

en specialiserad hantverkare till att bli ett mysteriefullt, skapande 

geni. Det var inte längre kunden som skulle bestämma motivet utan 

konstnärens inspiration. Den upplysta rationella borgaren uppsökte 

konsten för att på säkert avstånd möta sinnets irrationella djup. I 

gengäld fick konstnären rollen som en särskilt besjälad individ, som 

kunde leva ut sina känslor å gemenskapens vägnar. Han skulle förmedla 

naturens mysterium och överföra sin andliga och erotiska kraft 

till materien. Konstnären blev en ny tids shaman: en människa som 

på en gång befann sig i samhällets periferi och i dess centrum och 

som själv utfärdade reglerna för sitt liv och arbete. 

Det var under denna period det konstbegrepp vi än idag använder 

blev till. Det går en rak linje från de livliga hyllningsscenerna 

vid bildhuggaren Bertel Thorvaldsens hemkomst till Köpenhamn 

232

16. KONST 

1838 till våra dagars dyrkande av masskulturens ikoner, men den 

romantiska kulturen var samtidigt extremt bakåtskådande. Alltmedan 

den industriella revolutionen tornade upp sig utanför de tunga sammetsgardinerna 

förväntades det att konstnärer, arkitekter och poeter 

skulle finna sin inspiration i en fjärran romantiserad forntid, befolkad 

med grekiska sagohjältar. Ju snabbare samhället förändrade sig, 

desto mer desperat försökte det borgerskap som var förändringens 

egentliga agenter att hålla fast illusionen om den europeiska kulturens 

urgamla kontinuitet. 

4 

Det måste sluta med en explosion och den kom med det moderna 

genombrottet vid tiden runt år 1900. Modernismen var en total uppgörelse 

med den borgerliga kulturens tillstånd och självbedrägeri, satt 

i verket av en liten skara otåliga konstnärer. Deras mål var att erövra 

den sanna nutiden och mer än det: de ville förändra världen och 

människan genom sin konst. I måleriet började det uppenbarligen 

fredligt med Paul Cézannes studier av enkla uppställningar av frukter 

och skålar på ett bord, men dessa bilder var revolutionerande för 

de handlade i verkligheten endast om den rena kompositionen, om 

färger, linjer och former. Cézanne frigjorde materialet från sitt motiv 

och härifrån kunde allt hända. Det gick också bara några få år innan 

Picasso målade sin helt förvrängda, afrikanskt inspirerade, abstrakta 

bild ”Flickorna från Avignon” och ytterligare några få år senare 

försvinner motivet fullständigt ut ur bilden. Det sker runt utbrottet 

av Första Världskriget med den ryska konstnären Kasimir Malevichs 

geometriska målningar, till exempel en svart och en röd kvadrat på en 

vit bakgrund med titeln: ”Färgmassor i den fjärde dimensionen”. 

Den moderna konsten manifesterade sig som en okontrollerbar 

lavin av energi, en kedjereaktion av undersökningar och 

händelser. Allt skulle skiljas åt och sättas ihop på nytt. Konsten blev 

ett slags vetenskap, en upptäcktsresa och en stridsplats. Det var ingen 

tillfällighet att de första modernisterna använde den militäriska beteckningen 

avantgarde om sig själva. Det formulerades heroiska manifest 

och invecklade teorier inspirerade av psykoanalys, atomfysik, 

233


teosofi och marxism. De moderna konstnärerna uppfattade sig som 

en förtrupp i en kulturell befrielserörelse, men deras revolution kulminerade 

redan under tiden efter det första världskriget. Detta krigs 

absurda, industrialiserade människoslakt kom att bli bakgrund för en 

internationell, konstnärlig rörelse som kallade sig Dada. I dadaisternas 

perspektiv framstod världen som sinnessjuk och fragmenterad och de 

försökte genom sin konst skapa mening i sinnessjukan och fragmenten. 

Dada tog det sista steget bort från konstens traditionella medier 

och material och blickade ut i världen. Deras bilder kunde bestå av 

vad som helst som konstnären fann användbart. Galgar, biljetter och 

tidningsurklipp. Det kunde vara en text av ord som saknade betydelse, 

en film utan handling, några människor som agerar obegripligt på en 

scen, men det kunde också vara otvetydigt politiska karikatyrer. 

Den moderna konsten fick från början en väsentlig del av 

sin kulturella betydelse genom den konstanta förnyelsen av formen, 

men om man ser noga efter är det tydligt att konstens formella utveckling 

i princip var avslutad redan vid mitten av 1930-talet. Vid den 

tidpunkten hade all möjlig bildkonstnärlig uttryckskategori kartlagts, 

även om det självklart var i grova drag. Det fanns fortsatt rika möjligheter 

att variera, fördjupa och precisera de enskilda genrerna. Under 

de följande årtiondena visade sig igen och återigen överraskande 

stilgenombrott och nya chockerande sätt att agera på som konstnär. 

I slutet av 1980-talet var detta emellertid definitivt förbi. Den moderna 

konsten hade kretsat runt sin repertoar så många gånger att det 

inte längre fanns någon dominerande stilriktning. Alla sorters konst 

kunde ställas ut vid sidan av varandra på en och samma gång och 

ingen verkade mer nutida än den andra. Konstens historia hade nått 

sin logiska och oundvikliga avslutning. 

5 

Endast ett fåtal föreställer sig idag att konsten skulle kunna ändra 

på något som helst i samhället. Den är tvärtom, oavsett form eller 

uttryck, integrerad som en utomordentligt framgångsrik del av det vi 

idag kallar för upplevelseekonomin. Konstens värld glider omärkligt 

över i mode, design och reklam och näringslivet använder i stigande 

234

16. KONST 

grad konst för att stimulera de anställdas kreativitet och därmed 

verksamheternas vinster. I ett samhälle dominerat av konsumtion 

och ekonomiskt tänkande måste konst nödvändigtvis framstå som 

ett delvis magiskt fenomen. Den förvandling av ande till pengar som 

konstnären gör i sin ateljé är ett väsentligt element i konstverkets 

fascinationskraft. Konstverkets ekonomiska värde är en oåtskiljaktig 

del av den betydelse det ges och när auktionspriserna går upp extra 

mycket, omtalas det på nyheterna på samma sätt som spektakulära 

sportprestationer. Det har i modern tid aldrig handlats så mycket 

med konst som nu. Konstverket är en eftertraktad livsstilsprodukt. 

Ett kulturellt emblem som likt andra exklusiva accessoarer tillför 

brukaren en förnimmelse av social kontroll, självkänsla och närvaro, 

men konsten som sådan har tömts på betydelse. Även de mest politiska 

konstverken är en del av en estetisk kod som visar tillbaka till 

konstens egen historia, teori och utställningsverksamhet i ett stängt 

sterilt kretslopp. 

Från att ha varit en dedicerad upprorsrörelse blev den moderna 

konsten den teknologiska civilisationens officiella kulturella 

centrum och kom som sådan att utgöra en specialiserad sektor i samhället. 

Universitet och akademier utbildar idag en ström av konstnärer 

och teoretiker, som på samma gång kan producera verk, tolka och 

katalogisera dem. Det är en bransch i konstant tillväxt. I varje större 

stad uppförs dyrbara museer för modern konst. Museet är ett sekulariserat 

tempel för anden och det irrationella, men dess betydelse är 

av en rent symbolisk karaktär. Den moderna konsten har inte i den 

bemärkelsen allmänhetens intresse. Museernas växande publik beror 

först och främst på att de passar bra som utflyktsmål. När konsten 

stöds offentligt är det för att den är den enda rent andliga produktion 

som försiggår i våra samhällen. Om vi inte stödde konsten skulle det 

vara ett implicit erkännande av att människan när det kommer till 

kritan enbart är ett komplicerat ämnesomsättningssystem. Konstens 

symboliska värde består i att den visar människan som fri och irrationell 

ande, men i praktiken är konstverkets funktion av rent dekorativ 

karaktär, likt ett guldsmycke eller en sidenslips. 

När William Morris skapade sin rörelse för konst och 

hantverk under senare delen av 1800-talet kunde man ännu tro att 

235


det var möjligt att bevara konsten som integrerad del av den allmänna 

produktionen. Sedan har de sista dropparna konst pressats 

ut ur samhällets kropp. Stort sett allt vad vi ser omkring oss idag 

är uttryck för kortsiktiga ekonomiska dispositioner. De handlar om 

produktionsvolym, minimering av omkostnader och den lägsta estetiska 

gemensamhetsnämnaren. Konst är något som distribueras som 

dyrbara destillat och stängs inne i museer och privata samlingar under 

intensifierat skydd av alarm, reflexfritt glas och luftfuktare. Konst är 

inte ett fenomen som flyter fritt i samhället. De skulpturer som strös 

ut i det offentliga rummet är blott en form av kulturell kosmetik som 

skall dölja den generella estetiska utarmningen. Samtidigt främjar 

konstmarknadens krav om originalitet en fragmenterad språklig individualism 

som undergräver varje möjlighet att skapa ett gemensamt 

kulturellt rum. Den modernas konsten ville öppna människans sinnen, 

men istället slutade det med att konsten stängde sig hermetiskt 

om sin egen lilla värld. 

Avslutningen på konstens historia personifierades av popkonstnären 

Andy Warhol som gjorde det till en poäng att han ingenting 

hade på hjärtat. Andy Warhol var den sista moderna konstnär 

vars namn var känt i den breda offentligheten. Hans verk summerar 

tidsandan på ett sätt som alla intuitivt kunde förstå. Det fanns inget 

avstånd mellan hans konst och världen omkring honom. Andy Warhol 

hyllade oförbehållet konsumtionen och varukulturen. Han drogs till 

kopior av massproduktion och hans verk producerades i huvudsak 

av assistenter under fabriksliknande förhållanden. Med Andy Warhol 

tonade konsten ut i intigheten och blev till en fullständigt transparent 

yta. Han älskade tingen som de var och hade egentligen inget att 

tillfoga, utöver att kanske framhäva deras konturer med ett färgstift. 

6 

Föreställningen om en värld av gränslösa möjligheter har sitt ursprung 

i renässansen. Det var där människan upptäckte hur hon själv kunde 

forma sina livsvillkor. Vi började se tiden som en linjär rörelse där 

något fanns framför och annat bakom. På så sätt uppstod en växande 

medvetenhet om senaste nytt och det blev viktigt för samhällets 

236

16. KONST 

elit att demonstrera denna insikt i sitt beteende, sina kläder och i de 

ting man omgav sig med. Alla kulturer som varit dessförinnan hade 

uppfattat tiden som cirkulär rörelse. Deras struktur var rituell och 

kulturens form var något man fasthöll, upprepade och fördjupande. I 

generation efter generation bar människan samma sorts kläder, som 

till exempel kvinnorna i Indien, vilkas dräkt sarin i princip varit oförändrad 

i tusentals år, men efter renässansen kunde det som den ena 

dagen var högsta mode framstå som hopplöst gammaldags nästa. När 

Darwin i mitten av 1800-talet presenterade sin evolutionslära hade den 

europeiska människan under lång tid kunnat se hur teknologin och 

vetenskapen medförde stora och plötsliga förändringar i samhället. 

Teorin om arternas uppkomst tycktes bekräfta att livets grundvillkor 

är en kontinuerlig och konstant accelererande utveckling. Senare har 

studiet av de evolutionära processerna i naturen emellertid visat att 

utvecklingen inte har en sådan kontinuerlig karaktär. Tvärtom är det 

vi ser ett mönster där kortvarig och plötslig förändring avlöses av 

långa perioder med stor morfologisk stabilitet. Varken örnbräken, 

gingkoträdet eller komodovaranen har till exempel haft behov av att 

ändra sig på många miljoner år. Kortvariga perioder med stor förändring 

avlöses av långa tidsrum där de enskilda kulturerna har existerat 

som relativt stabila formationer. 

Allting i världen följer en form. Liksom varje rörelse förr 

eller senare når sitt slut. Detta oundvikliga villkor börjar ändock att 

kunna ses i naturvetenskapen som annars är själva utgångspunkten 

för vår tro på konstant förändring och utveckling. Max Planck 

skapade det teoretiska fundamentet för kvantfysiken mot bakgrund 

av ett experiment som inte krävde annan teknisk utrustning än en 

bunsenbrännare och ett köksbord. För att få mikrofysiken blott ett 

litet steg vidare är det idag nödvändigt att konstruera en underjordisk 

cirkulär tunnel med 2 kilometers omkrets, packad med elektronik 

för miljarder kronor. Detta gigantiska experiment på försökscentret 

CERN i Schweiz kräver tusentals vetenskapsfolk och tekniker för 

att genomföra försöken och analysera de inkomna data. En av de 

stora förhoppningarna för projektet är att det skall avslöja den så 

kallade Higgs-partikeln som sägs binda samman allt i universum, 

men oavsett om Higgs-partikeln kommer att påträffas eller ej är det 

237


svårt att se hur fysiken skulle kunna fortsätta utveckla sitt vetande den 

vägen. Partikelacceleratorn i CERN rör vid den yttersta gränsen både 

i universum och i den experimentella vetenskapen. Den demonstrerar 

hur vi överallt är omgivna av osynliga gränsytor som i varje avseende 

definierar livets fysiska utvecklingsmöjligheter. 

Bildkonsten hade helt öppet avtäckt hela det fulla spektret av möjliga 

uttrycksformer någon gång under loppet av 1980-talet, men det var 

inte bara ett fenomen som visade sig inom denna konstform. Kulturen 

tycktes dessa år som helhet närma sig yttersta gränsen för sina 

formella utvecklingsmöjligheter. Mode, musik, arkitektur och design 

hade nått en punkt där samma stilistiska figurer hela tiden upprepades 

i olika kombinationer. Den nyaste sensationen var allt oftare 

tillbakablickande retro-stilarter. Stora delar av ungdomskulturen fann 

sig rentav tillrätta i en serie kulturella matriser som likt hip hop och 

graffiti fram till nu funnits oavbrutet i 30 år. (Som jämförelse skapade 

hippiekulturen mode i högst 5-10 år.) Inte desto mindre låter vi som 

om det som försiggår fortfarande är fullt av förnyelse. Vi har vant 

oss vid att den konstanta förändringen av vårt kulturella uttryck är ett 

avgörande tecken på liv. Förändringen uppfattas som betydelsefull i 

sig själv och trendsättare, livsstilsexperter och framtidsforskare lever 

av att piska upp förväntningarna på de saker som hela tiden är på 

väg. Det som på nära håll kan se ut som ett konstant skiftande bombardemang 

av former och färger kan dock på avstånd visa sig vara 

en karusell som bara snurrar runt, runt, medan det som på håll liknar 

stillestånd på nära håll kan visa sig vara en flod där nytt vatten oupphörligt 

strömmar förbi. Kanske är den teknologiska civilisationen på 

väg att nå ett ställe där mänskligheten kan finna en form att vila i en 

tid. Vi behöver det, för hur skall vi annars få möjlighet att samla de 

krafter som skall till för att förstå vem och var vi är? 

7 

Den viktigaste utvecklingen inom bildkonsten i det 20:e århundradet 

var i verkligheten osynlig. Det var något som skedde under ytan 

och den yttre formen, ja helt utanför konstverkets fysiska föremål. 

238

16. KONST 

Konsten hade hittills varit förbunden med verkan hos ett specifikt 

konstnärligt medium. Men 1914 beslöt den franske målaren Marcel 

Duchamp sig för att göra något osedvanligt. Han gick in i ett stort 

parisiskt varuhus och valde bland de många olika varorna att köpa ett 

flaskställ som han därefter signerade och ställde ut som konstverk. 

Med detta enkla grepp ändrade Duchamp totalt villkoren för vår 

förståelse av konsten som fenomen. Flaskstället hade inte skapats av 

Marcel Duchamp. Det blev till konst endast genom att vara utvalt av 

honom och taget till en konstutställning. Duchamp demonstrerade 

härmed att konstens fundamentala element är själva valet. Människans 

fria, opåverkade val mellan det ena och det andra. 

Egentligen var det självklart: när en målare står med penseln 

vid sin palett väljer han eller hon ju också den ena färgen framför den 

andra utifrån hans eller hennes förnimmelser. Det är dessa val som 

bestämmer hur konstverket kommer att verka. Medvetenheten om 

att valet är konstens essens innebär emellertid att det blir nödvändigt 

att definiera konsten såsom ett fenomen som existerar i människan 

och inte i föremålet som sådant. Om vi uppfattar en teckning som 

konst är det för att verket registrerar en bakomliggande andlig och 

emotionell närvaro. Vi blir berörda av ett konstverk eftersom vi delar 

känslor med den som skapat det. Sinnets rörelse kan beskrivas 

som ett resonansfenomen av samma slag, som när två samstämda 

stränginstrument klingar samman om blott det ena slår an en ton. 

Teckningen är bärare av denna resonans likt spåren på en grammofonskiva. 

Om vi återför konstbegreppet från konstföremålet och 

det specifika yrket tillbaka till människan som ett generellt fenomen, 

innebär det att konst är något som kan existera överallt i tillvaron. 

Varje val måste i princip kunna vara av konstnärlig karaktär om det 

företas med tillräcklig insikt och intuitiv närvaro. Valet av grönsaker 

till kvällsmaten eller sättet vi väljer våra ord på i ett allvarligt samtal. 

Om valet känns rätt kommer det oundvikligen att manifestera sig 

som en stämning som samlar och lyfter sinnet, men det konstnärliga 

valet förutsätter att den som väljer både känner sina egna behov och 

lyssnar uppmärksamt på sina omgivningar. Man kan säga att konsten 

går ut på att förstå vad det finns användning för och inte i en given 

situation. 

239


Den utvidgning av konstbegreppet som Duchamp skapade med sitt 

flaskställ är irreversibel. Konst kan visserligen alltjämt uppfattas som 

något som praktiseras i en särskilt koncentrerad form i den enskilda 

konstarten, men det utvidgade konstbegreppet tvingar oss att se hela 

samhället och vårt sätt att leva och producera på i ett konstnärligt 

perspektiv. Fulheten i vår civilisation måste förstås som ett uttryck för 

en generell frånvaro av konstnärlig närvaro. Genom att isolera den 

konstnärliga produktionen i ett avgränsat kulturellt reservat har det 

varit möjligt att omforma resten av samhällskroppen till en okänslig 

och grov konsumtionsmaskin. Medvetenheten om konsten som ett 

allmänt förekommande fenomen i människan och i tillvaron som 

helhet är det första steget mot en omfattande estetisk och kulturell 

transformation. 

8 

Efter Duchamp har många konstnärer försökt arbeta med det utvidgade 

konstbegreppet. Bland de viktigaste var den tyske konstnären 

Joseph Beuys, som var en central figur på den internationella konstscenen 

från slutet av 1960- till början 1980-talet. Beuys livsverk var 

ett ambitiöst försök att skapa sammanhang mellan konst, natur, ekonomi, 

vetenskap och religion. Han var djupt intresserad av Rudolf 

Steiners naturförståelse och starkt politisk i sitt arbete. Hans egen 

tillgång till konsten kan beskrivas som ett slags shamanistisk mystik. 

De enskilda konstverken bestod ofta av de materiella kvarlåtenskapen 

från symboliska och rituella aktioner. Ämnet var utbyte av andlig och 

fysisk energi mellan människan och hennes omgivningar. Verkens 

estetiska styrka kom av den intensifierade sinnligheten i sammanställningen 

av de material han använde. Bland annat fett, filt, koppar, vax 

och honung. 

Man kan säga att Beuys avslutade det projekt som Duchamp 

satte igång, även om de som konstnärer var diametralt motsatta. Duchamp 

var en tillbakadragen intellektuell som större delen av sitt liv 

höll sig på säkert avstånd från konstvärlden. Beuys däremot var en 

romantisk, våldsamt produktiv och offentlig person. En stor del av 

hans verk blev till under omständigheter med karaktär av seminarier 

240

16. KONST 

och föreläsningar. Beuys praktiserade det utvidgade konstbegreppet. 

Det var ingen distans mellan hans liv och konsten. Han betraktade 

konstverken som blev utställda i det offentliga rummet såsom en 

främlingsskapande, kulturell förorening. Istället drömde han om att 

med sina aktioner och sin undervisning skapa en form för sociala 

skulpturer eller konstnärliga handlingsmönster som kunde breda ut 

sig i samhället såsom en generell ekologisk estetik. Han lyckades 

hålla fast en internationell offentlighets intresse för sitt projekt i flera 

årtionden. Tiden var mogen för denna form av konstnärlig manifestation, 

inte minst i Tyskland där die Grühne var på väg fram som en 

alternativ politisk rörelse. Beuys var ett språkrör för förnimmelser 

som rörde sig i en bredare offentlighet, men då konstnären dog kom 

verken att bli liggandes på all världens museer likt kvarlåtenskap från 

en glömd kult. För konstvärlden hade han nu endast blivit en vara på 

hyllan. Beuys exempel visade att den formaliserade konsten hade nått 

en punkt där den inte kunde komma vidare av sig själv. Den hade 

blivit ett tomt skal. Bilderna kunde bara peka i en riktning. De kunde 

leverera en form eller ett uttryck, men innehållet behövde strömma 

till utifrån, likt vatten till en flodstrand. 

9 

Konsten i religionen består av det sätt den religiösa handlingen förbinder 

människan med universum som helhet och gör det heliga konkret 

och handgripligt. Konsten i vetenskapen består av försöket att skapa 

rationella bilder av världen, vilka kan rymma dess mångtydighet samtidigt 

som det ger en intuitiv mening. Konsten i vardagen är strävan att 

förstå varför tingen känns som de gör. Det utvidgade konstbegreppet 

förenar kulturens åtskiljda delar till en sammanhängande helhet. För 

att detta skall kunna ske måste dock konsten först befrias från sina 

institutioner, sin historia och teori och göras till en universell praxis. 

Konstverket är ett förtätat exempel som visar oss att även den minsta 

handling kan vara full av betydelse, eftersom allt är förbundet med 

vartannat. Musiken i en stråkkvartett av Schubert utgör en odelbar 

helhet. Den består inte bara av tonernas inbördes sammanhang, utan 

också av varje musikers temperament och motorik, av akustiken och 

241


temperaturen i det rum den framförs i, av instrumentens bearbetning 

och beskaffenheten hos det trädslag som instrumenten är byggda av. 

Transformationen av livet till konst är en gemensam angelägenhet. Vi 

är inte bara förpliktade att var och en undersöka vad som känns bäst 

för oss själva, utan också vad vi kan känna tillsammans med andra. 

Konsten är en övning i andlig uppmärksamhet och sinnesnärvaro. 

Det är inte en fråga om förmågor utan om behov. Alla människor är 

konstnärer då och då. Ingen är det hela tiden. 

Autenticitet är en vanlig beteckning på hög kvalitet hos ett 

konstverk. Ordet betyder äkthet eller trovärdighet, men i förbindelse 

med konst menas att verket verkar direkt i sitt uttryck, fritt från baktankar 

och spekulation på samma sätt som en människa kan verka 

äkta utan att vara medveten om det själv. Det autentiska i konsten 

består i verkets överensstämmelse med sitt eget väsen. Härvid får föremålet 

en auktoritet som vi annars endast känner från naturens egna 

frambringelser. Man kan därför kanske säga att människan genom 

konsten förvandlar sig själv till natur. Den konstnärliga handlingen 

förbinder oss med de bakomliggande och dolda formskapande krafterna. 

Det var dem som forntidens kinesiska tuschmålare försökte 

fånga i bilder av dimhöljda bergsformationer, vindpinade träd och 

buktande floder. Chi heter dessa krafter på kinesiska. Det idealiska 

konstverket skulle framstå som om det var skapt av naturen själv. 

Den kalligrafiska penseln registrerade likt en seismograf universums 

dynamiska rörelsemönster i ett kraftfullt poetiskt moment. Det var 

inte konstnären som uttryckte sig. Den gode konstnären var tvärtom 

i stånd att hålla sitt eget jag i bakgrunden och låta naturen tala genom 

sin konst. 

Det utvidgade konstbegreppet och den ekologiska estetiken 

är nära förbundna fenomen. Vi kommer inte att kunna sammanstämma 

civilisationen med naturen med mindre än att den konstnärliga 

praxis blir utbredd som intuition, omsorg och inkännande på alla 

nivåer i samhället. Konstens estetiska konsekvens och fokus är det 

ideal vi skall sträva efter men hur kan ingen säga på förhand. Vi kan 

inte göra annat än känna oss fram med skönheten i den ekologiska 

mångfalden, variationen och nyansrikedomen såsom den viktigaste 

av alla ledtrådar. 

242

17. DÖDEN 

17 

Döden 

1 

ur skulle vi kuNNa förstå livet, om vi inte också försöker 

Hförstå 

döden? De tu låter sig inte skiljas åt. Ju närmare vi kommer 

döden, desto mer synligt blir livet. Döden är livets monumentala 

och orubbliga bakgrund. Endast genom att erkänna dödens natur 

kan vi fatta tillvarons verkliga värde och betydelse. Döden är absolut 

och evig. Den definierar alla människors fundamentala likhet och vårt 

släktskap med allt levande. Det finns endast detta nu och därför är 

varje handling vi företar oss viktig. Döden är livets avgörande inspiration, 

inte bara för människans andliga närvaro, men för själva 

ursprunget för den biologiska aktiviteten i atomernas mikrokosmos. 

Livet uppstår ur den döda materian. Den blir till som en direkt motrörelse 

till den generella entropiska förlusten av energi. Alla andra 

begivenheter i universum underlägger sig utan motstånd termodynamikens 

gradvisa utjämning av de strukturella skillnaderna. Dock inte 

livet som samlar energin och låter den strömma igenom sig. Det håller 

fast energin och formar den till pulserande mönster av biologisk 

rörelse. Livet framtvingar skillnader och variation just genom att röra 

sig mot den entropiska strömmen. Det växer så att säga ur döden. 

Döden är den form som stöper livet och ger det näring och därför är 

det inget som kan stoppa livet. Det spirar, växer, blomstrar och sätter 

frö som återigen kan spira, växa och blomstra. Livet är i sig självt 

243


ren, jublande, odelad glädje, likt hundvalpar som tumlar runt med 

varandra, likt ett barn som jollrar i mors famn. Döden finns dock 

även i varenda andetag och i varje hjärtslag. Själva födelsen av liv har 

döden som sin förutsättning och klangbotten. Dödens lag regerar 

såsom entropi överallt i universum. Så länge vi existerar som fysiska 

kroppar är vi dömda att förfalla och förgå. Lidandet är en nödvändig 

beståndsdel av livet, men döden står framför oss som ett löfte om 

befrielse. Vår existens har utvecklats ur dödens oändliga okända och 

till slut kommer dess hemlighet att uppenbara sig för oss. 

Dödens rituella markering utgjorde alla de gamla kulturernas symboliska 

centrum. I Danmark finns det till exempel omkring 35 000 

gravhögar registrerade av vilka de flesta uppfördes under äldre bronsålder. 

Varje gravsättning representerar en omåttlig arbetsinsats. De 

största är 10 meter höga och 60 meter i diameter. Utöver hanteringen 

av de stora stenar som utgör själva gravkammaren har varje hög krävt 

omåttligt ekologiskt offer i kraft av den enorma mängd fruktbar jord, 

som använts för att bygga den yttre formen. Vi kan se på de rika arkeologiska 

fynden från denna period att uppförandet av gravhögarna 

sammanfaller med en absolut höjdpunkt i Nordens kultur, men det 

är dock inget mot vad som försiggick ungefär samtidigt i forntidens 

Egypten. Här markerade faraonerna döden i helt ofattlig monumental 

skala. De stora pyramiderna i Giza var under nästan 4 000 år de största 

byggnadsverken på jorden. Forntidens egyptier verkade ha varit 

nästan fanatiska i sin dyrkan av dödsriket. Balsameringen av lik (och 

inte bara mänskliga utan också olika slags djur som katter, fiskar och 

ormar) måste ha varit en av den tidens stora industrier, tillsammans 

med tillverkningen av mumiekistor och den omfattande utrustning 

av bruksvaror och symboliska föremål som de döda fick med sig i 

graven. Nordbornas och egyptiernas kolossala materiella investering 

i symboler kring döden visar den livskraft och det överskott av energi 

som fanns närvarande i dessa kulturer. Markeringen av döden är ett 

otvetydigt tillkännagivande av livets betydelse. Det finns en direkt 

relation mellan dessa två, liksom det på en segelbåt är ett logiskt förhållande 

mellan seglets areal och kölens djup och tyngd. Människor 

har alltid vetat att de kunde finna livskraft och visdom genom att 

244

17. DÖDEN 

hålla sig nära de dödas rike. På Nya Guinea fanns det till helt nyligen 

stamfolk som sov med deras förfäders kranier under huvudet, liksom 

man ännu kan se tantriska yogier som mediterar mellan eldarna på 

likbränningsplatserna i Bengalen. Döden gör livet närvarande och ger 

det djup. Mexikanernas fest för de döda i november är en munter 

och uppstämd begivenhet där man framställer humoristiska, groteska 

papier-maché-figurer av dansande skelett och äter kakor formade 

som kranier. I den tibetanska buddhismen är många rituella redskap 

framställda av benknotor och skallar från människa, för att tydliggöra 

kontrasten mellan den oförgängliga anden och köttets oundvikliga 

förfall. Till 1800-talet låg gravplatserna centralt placerade tillsammans 

med kyrkorna i Europas städer. På så sätt blev döden och evigheten 

ständigt kvar inom synhåll. Så sent som på 1950-talet fanns det affärer 

med sorgeutstyrsel i de större danska städerna och när det körde 

förbi ett likfölje stannade trafiken och fotgängarna tog av sig hatten. 

Döden var ännu en offentlig angelägenhet. 

2 

Idag är döden en mycket mer otydlig del av bilden. Konsumtionssamhället 

har gjort det till en privat affär som så mycket annat av det 

vi gör. Därtill kommer att döden verkar vara i direkt konflikt med allt 

vad den teknologiska civilisationen står för. Kroppens och sinnenas 

förfall är en pinsam och obekväm påminnelse om människans maktlöshet. 

Ett slags biologiskt funktionsfel. Föreställningen om att vi 

skulle kunna lära oss något viktigt av åldringsprocessen är meningslös 

i den rationella materialismens perspektiv. Döden är blott en påminnelse 

om tidens nådlösa strupgrepp. Det är ett mörkt irrelevant intet 

som omsluter livets flackande låga och därför försöker vi med all vår 

makt fly från döden och det den representerar. Hela syftet med den 

teknologiska civilisationen är att uppnå så stor kontroll över livet som 

överhuvudtaget är möjligt. Det finns en direkt förbindelse mellan den 

kemiska bekämpningen av skadedjur i jordbruket, motorvägssystemens 

konstanta tillväxt och försäljningen av smärtstillande medel. Vi 

önskar minimera varje fysiskt motstånd, varje form av sinkande och 

varje obehag. Vår tillvaro är inskriven i otaliga statistiska scheman, 

245


som kan berätta för oss om alla slags risker vi skulle kunna utsätta oss 

för. Vi är försäkrade mot alla former av oförutsedda händelser. Även 

om vårt klimat som regel är milt och vi sällan är utomhus särskilt 

länge i taget klär vi oss vintertid i ytterkläder utvecklade för expeditioner 

i arktiska trakter. Döden är det vi inte har kontroll över. Naturens 

oberäknelighet och nattens mörker. 

I en viss bemärkelse har vi allaredan segrat. Det finns inte en 

biotop i världen som vi inte kan underlägga oss om vi så önskar. Ingen 

plats på jorden är utom räckhåll för människan. Våra fotavtryck finns 

överallt. Vi har anlagt oljeledningar tvärs över hela kontinenter. Vi har 

byggt moderna städer i fjärran polarområden. Våra broar korsar över 

öppna vatten kilometer efter kilometer. Vi har dämt upp de största 

floderna och borrat tunnlar genom varenda berg som stod i vår väg. 

Fysiska avstånd, årstidernas växlingar och dygnets rytm betyder allt 

mindre för oss. De som lever under den teknologiska civilisationens 

beskydd äger tryggheten att få stabil och ensidig försörjning av livets 

förnödenheter och kan räkna med att de mest allmänna formerna 

av sjukdom och skavanker kan lindras eller botas, men ändå tycks 

situationen osäker. Förfallet och förruttnelsen, muterande bakteriestammar, 

genetiska defekter, naturkatastrofer och människans eget 

våldsamma kaos finns alltjämt därute. Mitt i konsumtionen och 

behovsuppfyllelsen sticker döden ständigt fram sitt grinande anlete. 

Därför är vi alltid på väg någon annanstans, som om vi var skrämda 

av vår egen skugga. Där vi befinner oss är aldrig tillräckligt bra. Allt 

skall hela tiden göras om. Vi är rastlösa och ur stånd att låta stillheten 

falla över oss. Det är som om vi skulle drunkna om vi slappnade av 

blott ett ögonblick. 

Den biologiska överlevnaden har blivit civilisationens centrala projekt. 

Vi har gjort vår kropp till front i en intensiv kamp mot naturens 

villkorlighet. Det är här vi satsar största delen av vår ekonomi och 

här forskningen är som mest intensiv. Målet är enkelt och rationellt: 

så många människor skall leva så länge som möjligt. Ingen annan 

samhällsuppgift är lättare att kvantifiera och att förstå, därför upptar 

det som har med sjukdom, läkare och sjukhus den offentliga uppmärksamheten 

i så hög grad. Vi följer med som var det ett krig som 

246

17. DÖDEN 

utkämpades. Nyhetsmedierna lämnar löpande berättelser om medicinska 

genombrott, om nya lovande mediciner och behandlingsformer, 

spektakulära kirurgiska ingrepp och diagnostiska tekniker, men 

vi blir naturligtvis också ständigt hållna ajour med fiendens positioner. 

Vi hör om smittsamma sjukdomar som breder ut sig och ökningen 

av antalet diabetessjuka, om fetma, cancer, kretsloppsstörningar, hiv, 

malaria, tuberkulos, depressioner, allergi och stress. Antalet diagnoser 

är oändligt och ökande. Ju sundare vi blir, desto mer har våra liv 

kommit att handla om sjukdom. Vår organism är under ständig kontroll. 

Vi mäter regelbundet blodtryck, kolesterolhalt, hjärtrytm och 

lungornas funktion och skannar kroppens inre för synliga defekter. 

Vi tar dagliga kosttillskott av vitaminer, mineraler och växtutdrag och 

hänger med i en ström av skiftande råd och varningar om vad vi skall 

göra och inte göra för att bevara vår hälsa. Livet framställs som en 

kapplöpning med döden, en kamp där alla medel är tillåtna inklusive 

den systematiska tortyren av tiotusentals försöksdjur i forskningens 

och medicinindustrins tjänst. 

Det är dock ett krig som aldrig kan vinnas. Läkarvetenskapens 

avdelning för framtidsscenarier förutser visserligen att vi vid en 

viss tidpunkt kommer att känna den enskilda individens genmassa så 

bra att varje möjligt systemfel kan korrigeras på förhand. Defekta organ 

kommer att bli utbytta mot splitternya och perfekta ersättningar 

uppodlade av stamceller från patientens egen kropp. Våra fysiska 

funktioner kommer att övervakas dygnet runt av mikroelektroniska 

sensorer och om något är det minsta galet kommer nanoteknologiska 

maskiner att reparera kroppen på cellnivå, utan att vi över huvud 

taget lägger märke till det. Den medicinteknologiska visionen för 

människan är en genetiskt perfekt individ, befriad från känslor som 

gör ont och med en förväntad levnadstid på 150 år eller mer. Kanske 

kan det låta sig göras, men i så fall finns det inget kvar av det vi förstår 

med en människa. Vi håller på att offra livets innehåll till fördel för 

kontroll av dess yttre biologiska form. Helt långsamt och obemärkligt 

för den medicinska teknologin oss mot ett existentiellt tomrum, där 

meningen med livet endast är att överleva. Av fruktan för döden är vi 

i färd med att omforma människan till en identitetslös laboratorieapparat, 

som dock ändå till sist skall dö. 

247


3 

Den medicinteknologiska mobiliseringen kunde ge intrycket att naturen 

på jorden är fientligt stämd mot oss, men det förhåller sig helt 

motsatt. Människan har blivit till just här för att allt här var exakt som 

det skulle vara. Vår organism är oändligt väl justerad för villkoren på 

denna planet. Vi har när det kommer till kritan mycket få fiender. Det 

finns en del större rovdjur och ett mindre antal giftiga ormar, insekter 

och växter som kan vara farliga för oss om vi har otur. Därutöver 

finns det vissa sällsynta bakterier och virus som kan göra oss dödligt 

sjuka, särskilt om vårt immunförsvar i förväg är försvagat, men liksom 

för flertalet djur och växter är också huvudparten av alla mikroorganismer 

våra medarbetare och hjälpare i livet på jorden. Ja, åtskilliga 

bakterier ingår till och med som en vital del av våra egna kroppsfunktioner. 

Det goda hälsotillståndet och den höga levnadsålder som är 

utbredd bland människor idag beror inte på någon speciell medicinsk 

teknologi, utan är i huvudsak ett resultat av helt enkla saker som rent 

vatten, avloppssystem, varierad näring och lagom fysisk aktivitet. 

Man kan säga att det har lyckats oss att rekonstruera några 

av de hälsoförhållandena vi levde under i de tiotusentals år när vi var 

jägare och samlare. Mänskligheten utgjorde då kanske bara en hundradel 

av vad den är idag. Vi hade därför gott om plats, rent vatten och 

god mat och eftersom vi levde i så spridda grupper hade smittsamma 

sjukdomar svårt att få grepp om oss. Till skillnad från nu behövde 

vi inte arbeta mer än ett par timmar om dagen för att skaffa vad 

som behövdes för livsuppehället. Vi var fria, friska, starka, intelligenta 

och fylla av liv till bristningsgränsen. Naturen var allt nyckfull, men 

den var också generös. Det finns därför ingen anledning att tro att 

människan blev åkerbrukare av lust. De som först utvecklade denna 

livsform blev snarare tvungna till det på grund av våldsamt ändrade 

ekologiska omständigheter en gång för omkring 10 000 år sedan. 

Åkerbruket betydde att vi fick arbeta mycket hårdare för födan än vi 

gjort tidigare. Under goda år blev det visserligen ett större överskott 

av matvaror, men bofastheten medförde i gengäld att lokal missväxt 

och torka kunde få fatala konsekvenser. Dessutom främjade den 

tilltagande befolkningstätheten utbredningen av smittsamma sjukdo- 

248

17. DÖDEN 

mar. När vi nådde den sena medeltiden i Europa hade människorna 

en genomsnittshöjd som var avsevärt lägre än den varit 20 000 år 

tidigare. Efterhand som städer, infrastruktur och produktionsmedel 

utvecklade sig, blev det allmänna näringstillståndet uppenbarligen 

allt mindre. Ständigt växande befolkningsgrupper kom att leva i en 

permanent bristsituation. Boendeförhållandena blev mer och mer 

ohygieniska och mot slutet av 1800-talet var epidemiska sjukdomar 

ett återkommande ont, särskilt som dricksvatten och avloppsvatten 

på många håll inte hölls isär. 

Idag har vi delvis fått kontroll över situationen. Det lever 

visserligen miljarder människor under eländiga och sjukliga förhållanden 

i den teknologiska civilisationens periferi, men vi som befinner 

oss i dess kärnområde har återvunnit den genomsnittshöjd som 

våra fjärran stenåldersförfäder hade. Vi har all mat vi kan äta och 

slits inte längre ner av hårt fysiskt arbete. Det sätt som detta materiella 

överskott uppstått på har emellertid skapat ett antal farofyllda 

omständigheter som är långt mer skrämmande än något vi någonsin 

tidigare sett. Dels finns atombomben och den globala krigsindustrin, 

dels vår konsekventa och brutala destruktion av planetens ekologi. Vi 

har så att säga flyttat sjukdomen från vår egen biologiska kropp ut i 

samhället och i naturen. Om vi vill skapa en egentlig hälsa måste vi 

därför koncentrera oss mer på de sammanhang vi lever i än på den 

enskilda individen. Medicinens uppgift är självklart att bota och att 

lindra, men vi är allesammans förutbestämda att dö och det kommer 

läkarvetenskapen aldrig att kunna ändra på. Överlevnaden som 

sådan är ett meningslöst mål i sig självt. Ett långt liv är inte nödvändigtvis 

bättre än ett kort. Livets innehåll och mening växer endast 

ur den enskildas förnimmelse av kontakt med andra människor och 

med universum som helhet. Därför kräver skönhetens befrielse en 

medicinsk praxis som intensifierar människans förnimmelse av sammanhang 

med hennes omgivningar. Livet kan inte skiljas åt i enstaka 

delar. Varje helande består just i att de åtskiljda delarna kommer att 

fungera tillsammans som en välbalanserad dynamisk ekologi. Hälsa är 

ett tillstånd av fysisk och andlig överensstämmelse mellan människan 

och naturen i vid bemärkelse. Vi har inget att frukta annat än rädslan 

själv. Döden och förfallet är livets logiska förutsättning. 

249


4 

Vår tidigare extremt energikonsumerande överlevnadsstrategi har visat 

sig vara självdestruktiv på snart sagt alla områden. Medan vi bekämpar 

den fysiska döden i medicinteknologins laboratorier, vissnar andens 

och känslornas liv gradvis tvärs igenom hela samhällskroppen. Den 

teknologi vi har utvecklat för att underlätta arbetet och göra tillvaron 

fri från friktion, tömmer samtidigt det offentliga rummet på spontan 

kommunikation och närvaro. Steg för steg ersätter automatiseringen 

den oformella gemenskap vi tidigare hade med andra människor, 

oberoende av ålder, arbete och intressen när vi till exempel möttes 

på posten, banken eller i lokala affärer. Vi behöver i allt mindre grad 

hälsa på främmande och säga tack för hjälpen. Inte heller i de offentliga 

transportmedlen upplever vi att vi sitter i intim samvaro med 

våra medmänniskor. Vi befinner oss inte längre i samma rum, utan 

var och en för sig parallellförbundna via mobiltelefoner med vår egen 

personliga umgängeskrets eller instängda i musikmaskinens privata 

sfär. 

Teknologin medför en generell och logisk uttunning av 

samhällets mänskliga närvaro. Den känslomässiga kompressionen är i 

avtagande, liksom sinnligheten och den sociala komplexiteten. Det är 

inte bara människans fysiska omgivningar som utsätts för en genomgripande 

och global standardisering. Den entropiska utjämningen av 

alla skillnader försiggår i hög grad också i samhällslivet. De enskilda 

individerna blir mer och mer lika, samtidigt som avstånden mellan oss 

blir allt större. En gång för inte så länge sedan var människan i långt 

högre grad präglad av sitt individuella öde, trots att de flesta levde 

tätt samman i någon form av arbetsgemenskap. På landet var alla till 

exempel ute på fälten när det skulle skördas. Gemenskapen gjorde att 

humöret hölls uppe, inte minst när arbetet gick bra. Det var fysiskt 

hårt, men man sjöng under tiden och efteråt festade man. Många 

olika slags människor var tillsammans i ur och skur och vara arga på 

varandra och glada tillsammans. Män, kvinnor, barn och gamla. Det 

var en värld, där det nog fanns mycket fattigdom och våld, men den 

var också emotionellt förtätad, sinnlig och erotisk, full av liv och lukt, 

ljud och texturer. 

250

17. DÖDEN 

Vi har sluppit ifrån det mesta av fattigdomen och en del av våldet, 

men priset har varit en dramatisk förlust av närhet och substans i 

tillvaron. Idag sitter skördearbetaren ensam i den ljudisolerade och 

vibrationsfria kabinen på en högteknologisk skördetröska. Han är 

isolerad från varje kontakt med omvärlden eller andra människor 

och på det sättet utför allt fler sina arbeten i ensamhet. Man hör sällan 

spontan sång på arbetsplatsen. Många kommunicerar först och 

främst med datorer och andra maskiner. Våra omgivningar är ofta 

sterila och uttryckslösa. Hermetiskt slutna byggnader av glas och betong, 

där belysningen är konstgjord och klimatet automatiskt styrt så 

att man undgår att komma i beröring med vädret eller dygnets rytm. 

Människans kropp är inaktiv i de flesta arbetssituationer och därför 

är det stor efterfrågan på motionscentrens maskiner som simulerar 

fysiskt arbete. Cyklar och löparband som inte flyttar sig någonstans, 

men bara absorberar den överskuggande oanvända livskraften. Sedan 

ger vi kanske huden en ton av sommarens glöd i solariets elektriska 

ljussarkofag och döljer kroppens lukt med kemiska kamouflage från 

en deodorantspray. 

Det råder en flytande övergång från kosmetik till kosmetiska 

operationer, men den kirurgiska omformningen av kroppens 

framtoning representerar ändå ett avgörande steg på väg mot något 

som inte har med livet att göra. Utbredningen av kosmetisk kirurgi är 

ett förstadium till en mer permanent förstening i människans syn på 

sig själv. Det kirurgiska ingreppet förvandlar kroppen till ett föremål 

bland andra föremål, ett slags levande vaxfigur vars yttre framtoning 

är långt viktigare än den person som finns där bakom. Livet blir till en 

bild som till varje pris skall hållas fast och kontrolleras, men resultatet 

blir att det som inte är liv breder ut sig, likt konserveringsmedlet i 

de långtidshållbara matvarorna. Naturens mångfald, variation och rikedom 

av sinnlig information avlöses av monotona, standardiserade 

och stumma ytor. De tränger sig på men vill inget särskilt, såsom ett 

stereotypt skinande vitt leende och ögonhud som aldrig blir rynkig. 

Diktaren Baudelaire skriver i ”Les Fleures de Mal” om en ung kvinnas 

skönhet, att den är skön just därför att den förgår. Det är av 

samma orsak vi föredrar riktiga blomster framför plastblommor. 

251


Livet är en konstant pulserande rörelse där våren och uppblomstringen 

är olösligt förbunden med höst och förruttnelse. Flyktigheten 

gör ögonblickets enastående karaktär sinnlig och närvarande. Därtill 

kommer att åldrande, förvittring och slit ofta ökar ett föremåls uttrycksfullhet, 

eftersom slitaget berättar om livet och om materialens 

beskaffenhet. Det gäller också för människans kropp att den genom 

tiden kan forma sig till en omåttligt vacker berättelse om tillvarons 

glädje och smärta. Livet är cykliskt till sin natur. Därför är förfallet 

och döden en integrerade del av ekologins organiska estetik. 

5 

Ju mer döden hålls på avstånd i livet, desto mer förvandlas vi till 

levande döda. Ju närmare inpå döden vi är, desto mer kommer livet 

att betyda för oss. Andra världskriget varade i fem år, men även för 

personer som befann sig långt borta från de egentliga krigshandlingarna 

kom denna korta tid att fylla mer än något annat i deras liv. 

Varubrist och mörkläggning påminde alla om de yttre svårigheterna 

Det fanns ett tydligt överordnat gemensamt öde som stärkte människornas 

närvaro och sammanhållning. 

Konsumtionssamhället verkar helt motsatt. Det försöker 

döva varje obehag och tillfredsställa varje enskilt behov. Det finns 

inget som påminner oss om att livets ljus är förankrat i mörker och 

lidande. Tillvaron har gjorts till ett banalt tomrum vi var för sig måste 

fylla med inköp, arbete, underhållning och semestrar så gott vi nu kan. 

Några söker sig nära döden i extrema sportgrenar för att uppleva att 

de är i livet. Andra köper varje vecka en lottokupong och en skraplott 

för att skänka vardagen en smula spänning och oförutsägbarhet, men 

i konsumtionssamhället är vi först och främst turister och åskådare 

i våra egna liv. Vi har allesammans blivit genomskinliga likt Andy 

Warhol. Den tid vi lever har ingen självständig form. Den är utan öde 

och ansikte. Vi måste ständigt fotografera oss själva och andra som 

en dokumentation på att vi överhuvudtaget existerar. Vår civilisation 

ackumulerar på så sätt oupphörligt sin egen dåtid. Föremål av alla slag 

samlas in, ordnas, registreras och arkiveras. Till och med internets 

miljarder hemsidor göms för framtida granskning. Varje tänkbart 

252

17. DÖDEN 

fenomen har sitt eget museum. På så sätt släpar den teknologiska 

civilisationen runt på ett ständigt växande bagage av dåtida kvarlåtenskap. 

Det är likt en människa i upplösning som krampaktigt håller på 

sina ägodelar och sitt avfall av rädsla för att helt försvinna. 

Vi producerar oändliga mängder underhållning och spel 

som kan slå ihjäl tiden, men kulturen förstådd som en gemensam 

andlig strävan existerar inte längre i vårt samhälle. De klassiska 

konsterna som presenteras i våra teatrar, konsertsalar och museer 

är inte en egentligt levande kultur utan snarare ett slags kulturell 

protes som tjänar till att dölja kulturens frånvaro. Denna funktion 

är särskilt tydlig i museet för modern konst. Konstverken här är i 

princip skapade som museiföremål. Man kan kanske säga att det är 

ett slags kulturell imitation. I motsättning till objekten i en etnografisk 

samling har de aldrig haft någon egentlig funktion i samhället utöver 

att betraktas. Konstverket blir från det ögonblick det lämnar konstnärens 

verkstad, behandlat och beskrivet som ett musealt objekt. Det 

blir studerat och tolkat av konstkritiker och insatt i ett historiskt och 

teoretiskt sammanhang och kommer alltså inte vid någon tidpunkt ut 

ur konstmaskinens egen, slutna cirkel. På museet ingår det sedan i en 

ordning, som ursprungligen skapades av den svenska naturforskaren 

Carl von Linné för att systematisera samlingar av naturalier såsom 

stenar, uppstoppade djur och pressade blommor, men senare också 

förhistoriska och andra kulturföremål. Mycket lite har ändrat sig sedan 

dess. Vi ser på nutidskonsten med samma distanserade blick som 

på forntidens artefakter och i deras respektive museer blir de båda 

kategorierna av föremål behandlade på samma sätt. När ett modernt 

konstverk skall flyttas, hanteras det med bomullsvantar och inspiceras 

av konservatorer precis som man skulle gjort med den mest sköra 

faraoniska papyrusrulle. Omsorgen för det enskilda konstverkets 

fysiska tillstånd i museet för modern konst är uttryck för vår totala 

brist på tillit till kulturens reproduktiva förmågor. 

En levande kultur är som vilket annat ekologiskt system 

som helst. Den återskapar sin form inifrån med rytmiskt pulserande 

kraft. I den indiska miljonstaden Calcutta kan man ännu bevittna 

en arkaisk rituell begivenhet som illustrerar den rituella kulturens 

självreproducerande egenskaper. Varje år efter monsunen firar hela 

253


staden och det mesta av Västbengalen de två gudinnorna Durga och 

Kali med två separata rituella fester. Under månaderna innan har 

stadens figurmakare slitit med att framställa stora tablåer som visar 

de två gudinnorna i centrala mytologiska situationer. Gudabilderna 

är gjorda av halm och lera från den heliga floden Ganges redd och 

små portioner av den lera som ingår i figurerna har genomgått en 

särskild välsignelseritual. När festen börjar anbringas gudabilderna 

i interimistiska tempel där de i fyra dagar är mittpunkt för konstant 

och odelad uppmärksamhet. De äts tillsammans med, offras till och 

det spelas musik och dansas till deras ära. Till slut bärs de tusentals 

otroligt detaljerade och omsorgsfullt gjorda figurerna i en nattlig 

process till floden. Där nedsänks de i det strömmande vattnet under 

rörande avskedsceremonier, varefter de långsamt löses upp och vänder 

åter till den formlöshet de ursprungligen kom ur. Framställningen 

av gudabilderna av flodens lera och deras senare upplösning är en 

sammanhängande händelse, liksom Durga och Kali är två aspekter av 

samma gudinna. De representerar båda Shakti, den skapande kraften 

i universum. Durga är den beskyddande modern och Kali den hämnande, 

blodtörstiga dräparen. Den som ger livet och den som tar det 

kan inte skiljas från varandra. Det finns dessutom en inkarnation av 

Kali som heter Chinamasta, där dualismens illusion helt är upphävd. I 

denna form står hon med sitt eget avhuggna huvud i handen, medan 

hon begärligt dricker blodet som strömmar ur den avskurna halsen. 

Festerna för de två gudinnorna i Calcutta är idag först och främst en 

jättefolkfest och årets stora konsumtionsorgie, men de har ändå bibehållit 

sina två viktigaste karaktärsdrag. För det första demonstrerar ritualerna 

den enorma energi som uppstår genom att låta tingen förgås. 

Nedsänkningen av de omsorgsfullt utförda figurerna i floden efter 

blott fyra dagars användning är en kollektiv bekräftelse på kulturens 

vitalitet och överskott och det skapar ett momentum som för direkt 

fram mot nästa års fest. Därefter visar ritualen genom sin ikonografi 

och struktur hur den symboliska beskrivningen av livets och dödens 

enhet kan skapa en omedelbart förståelig och meningsgivande kulturförutsättning. 

254

17. DÖDEN 

6 

Genomförande av en ekologisk estetik kräver att vi inviterar döden in 

i vår kultur och gör den till hedersgäst i de kommande generationerna. 

Den explosiva ökningen av mängden människor på jorden under de 

senaste 150 åren är utan motstycke mänsklighetens största problem. 

Överbefolkningen är den primära orsaken både till den systematiska 

förstöringen av naturen och den omgripande civilisatoriska fulheten. 

Det finns ingen som helst möjlighet att vi med en befolkning som ens 

är i närheten av sin nuvarande storlek kan skapa stabila, hälsosamma 

och vackra villkor för livet på jorden. Överbefolkningen kommer 

oundvikligt att betyda fortsatt utarmande av planetens upplagrade 

reserver av energi, mineraler, färskvatten och fruktbar mylla. Vi kommer 

att fortsätta förstöra de ekologiska systemen och tränga bort allt 

fler djur- och växtarter från jordens yta. Människans egen lott kommer 

att bli ökad ofred och elände. Endast om vi reducerar vårt antal 

dramatiskt, kommer det att bli plats för livets skönhet att åter kunna 

veckla ut sig mellan oss. 

Under största delen av den tid vi levt på jorden har människan 

med all sannolikhet använt sig av möjligheten att reglera sitt antal. 

Våra förfäder var kringvandrande jägare och samlare i tiotusentals 

år. Det var ett gott, rikt och fritt liv, men man kunde inte vara för 

många. Stammens välfärd var avhängig av dess rörelsefrihet och det 

ekologiska rum som fanns tillgängligt för varje individ. Vi vet från 

de jägar- och samlarfolk som grundligt studerats av etnografer under 

förra århundradet att alla känt till mer eller mindre effektiva metoder 

för att hålla födelsetalen nere. Vi vet också att befolkningsregleringen 

om så krävdes skedde med dråp av spädbarn, till exempel genom 

medveten vanvård av individer som från början var svaga. Andra 

handfasta metoder att bibehålla befolkningssiffran i överensstämmelse 

med tillgängligheten av föda, kunde vara som dem vi känner 

till från det grönländska samhället, där de äldsta under tider med dålig 

fångst tog sina egna liv. Strategier av detta slag gjorde dessa kulturer 

till de mest stabila, ekologiskt flexibla och välfungerande mänskligheten 

känt till. 

255


Vi är idag i stånd att reducera världens befolkning endast genom att 

hålla en konstant kontrollerat låg födslokvot. Världssamhället har 

också under ett halvt århundrade försökt dämpa befolkningstillväxten 

på just detta sätt. I världen som helhet har växtkurvan börjat plana ut, 

men i Europa och Japan har födslosiffran spontant fallit till en nivå 

som ligger under det som behövs för att en befolkning ska kunna 

reproducera sig själv. Denna situation beskrivs ofta som ett allvarligt 

ekonomiskt och socialt problem, men borde istället framställas som 

en förebild för världen. Den ökande mängden gamla människor med 

ett eller inget barn är en absolut nödvändig förtrupp i civilisationens 

ekologiska förvandling. Vårt antal skall förmodligen decimeras till en 

femtedel av vad den är idag för att skapa den nödvändiga balansen 

mellan människans konsumtion och biosfärens produktion. Detta 

kommer att bli det svåraste kulturella projekt människan någonsin 

har påtagit sig, men det finns ingen annan väg. 

De första stegen skall tas med största försiktighet, för det vi 

nu gör har vi aldrig prövat förr. Vi skall komma på hur vi överlever 

med en allt mindre mängd arbetskraft. Vi skall också skapa möjligheter 

för att en fortsatt åldrande befolkning ska kunna ta hand om sig 

själv, så att minoriteten unga inte kvävs under de gamlas tyngd, men 

först och främst skall vi lära oss att åldras och dö med värdighet och 

glädje, så att vi genom döden ger plats för livet. 

7 

Åldringsprocessen och döden betraktas som en intensifierad ekologisk 

begivenhet. Med kroppens tilltagande förfall blir dess karaktär 

av natur tydligare för varje dag. Årens framträdande förgreningar 

och djupa fåror i huden liknar en gradvis förberedelse på kroppens 

förening med landskapet. Upplösningen av den fysiska kroppen är 

en resa tillbaka mot mineralernas tysta kristallinska rike. Samtidigt 

blir andens immateriella karaktär allt tydligare. Människor som snart 

skall dö kan få en märkligt lysande kvalitet i deras väsen. Det är som 

om deras ande börjar lysa igenom kroppen. På så sätt synliggör 

döden livets heliga och oförklarliga karaktär. Den förenar oss med 

allt i världen. Ingen undgår döden. Människan och den minsta myra 

256

17. DÖDEN 

rör sig mot samma oundvikliga öde. Till och med himlens stjärnor 

brinner ut. När vi släpper världen släpper vi oss själva, men livet är 

evigt. Det förs vidare från människa till människa. Vi är oåtskiljaktigt 

förbundna med dem som kom före oss och med dem som kommer 

sedan. Döden demonstrerar detta obrutna sammanhang. Den visar 

oss att det vi gör har en betydelse som sträcker sig långt utöver oss 

själva och vår egen tid. 

Kulturen har sitt ursprung i människans möte med döden. Den äldsta 

kultiska handling vi känner till utspelade sig för kanske 80 000 år 

sedan i en håla i Shanidar i nordliga Irak. Här upptäckte arkeologer i 

slutet av 1950-talet liket av en neanderthalman, som efter sin död blev 

beströdd med en stor mängd olika slags blomster. Neandertalarna 

var knappast människor i nutida mening, men genom att lägga den 

döda i en håla och täcka liket med blommor visade de en andakt och 

en innerlighet som varje människa omedelbart kan känna igen idag. 

Döden är kulturens naturliga centrum, för den fasthåller uppmärksamheten 

på livets absoluta betydelse. De är också här den ekologiska 

estetiken har sin begynnelse: genom förståelsen av livets kretslopp 

som ett heligt och upphöjt mysterium. Vi skall inte söka döden, men 

tanken på den ska inte vara oss ovälkommen. Skönhetens styrka och 

allvar är helt förbunden med dödens närhet. 

257


18 

Begränsningens styrka 

1 

oleNs strålar värmer upp jorDeNs oceaNer och får därvid vatt- 

snet 

att förångas och skapa moln. En del av dessa moln driver in 

över land där vattenångan sedan förtätas och faller som regn. Något 

av vattnet sjunker ned genom jordlagren och blir till grundvatten, 

men en stor del rör sig på ytan, från de högre belägna landområdena 

mot de lägre. Små bäckar finner större tills de till sist skapar regelrätta 

floder, som löper i sina ringlande fåror mot havet. Flodens ström är 

koncentrerad solenergi av högsta kvalitet. Dess oupphörliga rörelse 

skänker liv och näring till växter och djur var den än rinner fram. 

Människans första civilisationer uppstod kring de stora floderna. Det 

var floden som skapade förutsättningarna för ett fruktbart och stabilt 

jordbruk. Dess rena syrerika vatten var fyllda av delikata matfiskar. 

Längs dess bredder klumpade kristaller av silikater sig samman och 

blev till mjuk formbar lera, som man kunde använda till husbyggen 

och framställning av krukor och kar. Floden var en källa för ständig 

förnyelse. Varor, material och idéer kunde obehindrat färdas uppoch 

nedför dess ringlande förlopp, samt vidare från flodmynningen 

ut i världen. 

Kanaliseringen och omformningen av den energi som solen 

tillför jorden är förutsättningen för livets utveckling och skönhet. 

Därför blev den arabiska oasen den arketypiska bilden för paradisets 

258

18. BEGRÄNSNINGENS STRYKA 

trädgård. Motsättningen mellan den ofruktbara omgivande öknen 

och oasens koncentrerade, frodigt gröna biotop illustrerar med överväldigande 

tydlighet livets mirakel. Oasen har skapats ur tillgången 

på vatten, kanske en fritt rinnande källa eller ett lokalt högt liggande 

grundvattenstånd. Vattnet är livets medium. Som floden i landskapet 

rör det sig genom organismen och tillför näring till cellerna och leder 

bort deras avfallsämnen. Det är vattnets särskilda egenskaper som gör 

att livet ständigt kan reproducera sig självt, men energin kommer från 

solen. Växterna omformar solens strålar till biologiskt liv i kraft av sin 

form och fysiologi. Det är växtens precisa struktur och avgränsning 

som skapar den genomströmning och det inre tryck, vilket ger kraft 

till rötter, stammar, stjälkar, blad, frukter och blommor. En växt kan 

ses som ett långsamt kontrollerat, biologiskt källsprång. Oasen är ett 

paradis eftersom det rymmer en självförstärkande, symfonisk, förtätad, 

organisk aktivitet. Vegetationen håller kvar fuktigheten och ger 

plats för många former av liv, från fåglar och insekter till människor 

som kan vila sig i palmernas svalkande skugga. 

Begränsningens styrka är ett fenomen som kan iakttas i 

alla livets aspekter. Ja, den ligger inlagrad såsom en del av själva det 

sätt vi talar om världen på. Om vi säger att något är utflytande eller 

konturlöst är det sällan positivt menat. Däremot är det en kvalitet om 

något är väldefinierat och enkelt. Få men väl valda ord är som regel 

mer övertalande än en lång omständlig redogörelse. Det är som med 

överföringen av mekanisk kraft: ju mer direkt den sker, desto mindre 

blir förlusten av energi. En relativt liten mängd krut kan ge en kanonkula 

en våldsam riktningsbestämd framfart, eftersom explosionen är 

pressad inne i kanonrörets tryckkammare. När vi skall skapa klarhet 

i ett ämne måste vi först avgränsa det område vi talar om. På samma 

sätt skall vi först sikta för att kunna träffa målet. Ju mindre område vi 

ser på åt gången, desto tydligare blir detaljerna. För att förstå något 

mycket komplext måste vi förenkla bilden. 

Alla konstarter har som estetisk grundregel att välja sina verkningsmedel 

adekvat. I en målning är en neddämpad bakgrund nödvändig 

om man vill framhäva betydelsen hos en figur i förgrunden. Utan de 

tysta och lyriska passagerna i ett musikstycke vore det inte möjligt 

259


att skapa ett temperamentsfullt crescendo. Pausen är lika viktig som 

tonen. Den konstnärliga genren i sig själv är en formell begränsning, 

vilken svarar till den morfologi vi känner till från djur- och växtvärlden. 

Genom att underlägga sig formen i en given genre eller stilart 

får konstnären sig förärad en ram som kan kanalisera och förstärka 

hans eller hennes känslor. I diktkonsten skapade man förr ett stramt 

formaliserat schema av versmått och rim som språket skulle passas 

in i för att skapa så stor uttryckskraft som möjligt. Man kan kanske 

likna det vid bollspel, där man genom att begränsa de inblandades 

frihetsgrad med fasta regler intensifierar och koncentrerar det fysiska 

interagerandet. Begränsningen framtvingar skönhet, kraft och precision. 

Vi kan se det i naturens egna konstruktioner, till exempel i ett 

korsspindelnät eller en fågelvinge där ett minimum av material skapar 

största möjliga styrka och funktionalitet. Det är samma elegans vi 

finner i de vackraste människoskapta tingen. När det gäller estetik är 

mindre nästan alltid mer. 

2 

Livet är så att säga definierat av avgränsningen som princip. Den biologiska 

cellen uppstod genom att en grupp proteinmolekyler i tidernas 

morgon kom på att skapa ett kollektiv som stängde in sig bakom 

ett tunt, endast delvis genomträngligt membran. Det finns emellertid 

en annan form av begränsning, vars styrka består i medvetenheten 

om det svårtillgängliga eller kanske till och med ouppnåeliga. Vi vet 

till exempel att ting som är sällsynta också har en tendens att anses 

som värdefulla bara på grund av deras sällsynthet. Detta att något 

befinner sig utom vår räckvidd, kan ofta göra det särskilt tilldragande. 

Några gånger kan de känslor som är knutna till föreställningen om en 

plats eller en person gå långt utöver vad som kommer att uppstå vid 

ett faktiskt möte med föreställningens föremål. Den nu döde danske 

konstnären Richard Winther hade en period i sitt liv, där han var totalt 

uppslukad av tibetansk kultur. Han lärde sig att läsa språket och satte 

sig minutiöst noga in i tibetansk ikonografi och rituell praxis och inredde 

ett tibetanskt rum i sitt hus. När han en gång blev tillfrågad om 

han inte kunde tänka sig en resa till landet nu när det blivit möjligt, 

260


svarade han bestämt nej, för det Tibet han intresserade sig för fanns 

inte längre, om det ens någonsin hade existerat. Richard Winther visste 

att föreställningskraften och känslan många gånger kan stärkas, 

just genom att upprätthålla avstånd till det begärliga objektet. 

Den emotionella laddningen mellan människan och hennes 

omgivningar är i hög grad bestämd av de begränsningar kulturen lägger 

på oss. Därför verkar förbjuden frukt tilldragande och därför är 

den delvis täckta kroppen mer erotiskt eggande än den helt nakna. 

Religionerna har alltid känt och utnyttjat styrkan i det dolda och hemliga. 

Ett kraftfullt exempel på förståelsen av denna funktion är Isetemplet, 

sedan 600-talet den japanska shintoismens rituella centrum. 

Detta tempel har i hela denna period rivits ned och återuppbyggts 

ungefär vart tjugonde år i fullständigt identisk form. Tempelområdet 

består av fyra inhägnade gårdar, den ena i den andra. På den innersta 

gården står en tempelbyggnad som rymmer solgudinnan Amaterasus 

reliker. Denna byggnad kan inte ses utifrån och den är otillgänglig från 

det ögonblick relikerna läggs in i det. Relikerna är extremt hemliga. 

De bärs från den gamla till den nya byggnaden helt dolt av skärmar 

vid en nattlig ceremoni och den spegel som symboliserar solgudinnan 

har ingen människa sett sedan den för första gången packades 

in, troligen på trehundratalet. Allmänheten har bara tillträde till den 

första av de fyra tempelgårdarna och ingen utöver de högsta prästerna 

och kejsaren själv kan beträda den innersta. Rekonstruktionen 

vart tjugonde år av templets omfattande och förnäma byggnadsverk 

tillsammans med dess otillgänglighet, har genom 1 400 år skapat ett 

kollektivt mentalt spänningsfält och en omåttlig styrka. Ise är ett 

kulturellt kraftverk, vars energi växer fram ur vissheten om att denna 

omfattande apparat endast existerar för att skapa överensstämmelse 

mellan människan och universums oförklarliga mysterium. 

3 

Begränsningen gav sig själv under de tiotusentals år som omfånget av 

människans aktivitet betingades av den tillgängliga solenergin, samt 

av hennes förmåga och möjlighet att omsätta denna energi för egna 

syften. Om vi skulle röra oss i landskapet fick vi göra det till fots eller 

261


låta oss transportera av tämjda djur. Vid båda tillfällena kom energin 

från växternas fotosyntetiska omformning av solljus till organiskt 

material. När segelfartygen kunde röra sig över planetens oceaner, var 

det i kraft av solens energi som fick vinden att blåsa. På samma sätt 

blev solens energi indirekt samlad av väderkvarnar och vattenkvarnar, 

som omformade vindens och vattnets rörelse till mekanisk kraft, för 

att så än en gång kunna användas i bevattningsanläggningar, sädeskvarnar 

och sågverk. När vi skulle bränna keramik, smälta järn eller 

glasmassa var trä den enda energikällan som fanns tillgänglig. I de 

tätast bebodda områdena var trä en begränsad resurs som förnyade 

sig långsamt och hade många användningssyften. På några få ställen 

i England hade man visserligen redan under medeltiden börjat gräva 

upp kol ur jorden och använda den till uppvärmning, men mängderna 

var små och fossilt bränsle fick först verklig betydelse när den 

organiserade gruvdriften kom igång under slutet av 1600-talet. Till 

dess var den energi människan hade tillgång till en direkt reflexion av 

de infallande solstrålarnas verkan på planeten jorden. När solen gick 

ned var skymningen en tid som delades av alla. Medlen för belysning 

var sparsamma och dyrbara, till exempel vax från bin eller olja från 

de stora valarnas lager av späck, men när vaxljuset eller oljelampan 

tändes kunde alla se och känna, att det var solens dyrbara gyllne droppar 

som nu än en gång flammade upp och fick människans ögon att 

lysa. 

Så sent som år 1700 existerade de flesta samhällen i Europa i relativ 

ekologisk jämvikt med deras omgivningar. Det vi idag kallar globaliseringen 

var visserligen redan i full gång. Köpmännen i Europa 

beställde rutinmässigt varor i Kina, Indien och Sumatra. Siden och 

porslin, kaffe, te och kakao, peppar och kanel var utbredda handelsvaror. 

Industrialismen väntade bakom hörnet, men produktionen var 

ännu i det stora hela baserad på energiformer som ännu förnyades 

av solen. De flesta samhällen försåg sig själva med de viktigaste 

förnödenheterna. Matvaror, material till byggande av hus och en 

stor del av de nödvändiga redskapen kom från det närliggande omlandet. 

Varje trakt skapade en sammanhängande organism med sin 

egen avgränsade ämnesomsättning. Överskottet av råmaterial rörde 

262


sig från periferins jordbruk, skogsbruk och fiskelägen mot lokala 

centra varifrån bearbetade och förfinade föremål kom tillbaka till de 

omkringliggande byarna. Endast en mycket liten del av den samlade 

produktionen fann vägen vidare ut i världen som export till andra 

områden eller andra länder. 

Den materiella begränsningen formade kulturerna och gav 

dem tyngd och kraft, på samma sätt som materialens motstånd och 

karaktär är det det som inspirerar till nyter precision i hantverkets 

formgivning. Om man hade rest genom Europa år 1700, skulle man 

ha upplevt hur de kulturella mönstren ändrade sig i en rikedom av 

skiftande nyanser. Även om mycket på en överordnad, strukturell nivå 

var likadant fanns det överallt små individuella skillnader i hantverk 

och byggnadssätt, i tillberedningen av matvaror och klädernas sammansättning, 

i språkets dialekter, i danser och sånger och lokalt skick 

och bruk. Var man än kom fram skulle man mött människor som 

visste vilka de var och vad de kunde. Allt arbete gjordes med största 

allvar och omsorg, för inget fick gå till spillo. Det fanns en nödvändig 

koncentration i varje mänskligt förehavande. Befolkningsmängden 

på den tiden var kanske en tiondel av vad den är idag och tillgången 

till maskinkraft och information ytterst sparsam. Betraktar vi dock 

kvarlåtenskapen från dessa människors arbete, de skepp de byggde 

och hus de uppförde, deras konst och hantverk, är det inte begränsningen 

som faller en i ögonen, utan överskottet av liv, uttryckskraften 

och det ofattbara kunnandet. 

Innan upplysningstiden var det ännu möjligt att uppmärksamma världens 

magiska och sagolika karaktär. Det rationella tänkandet hade 

ännu inte helt förmått avveckla det urgamla bandet mellan anden 

och materian. Tingen hade därför alltjämt en djupare alkemistisk 

och symbolisk betydelse som framgick av deras egenskaper. Guldets 

ädelhet bestod till exempel inte bara av att det lyste som solen själv, 

utan också det faktum att guld aldrig anlöptes eller missfärgades 

såsom andra kända metaller. Genom att förbli obesmittat av sina 

omgivningar visade guldet en upphöjd renhet av samma slag som den 

som uttrycktes i det heliga i människans själ. Skaparverkets essens 

kunde således finnas överallt i naturen, där den manifesterade sig i en 

263


särskild förtätad form. En köpman i Amsterdam betalade till exempel 

13 000 floriner för en enda lök av den rödflammiga tulpanen Semper 

Augustus år 1637. Det var på den tiden mer än priset på de finaste husen 

längs kanalen i stadens centrum. Detta pris var självklart uttryck 

för att spekulationen i tulpanlökar hade utvecklat sig till ett vanvettigt 

pyramidspel, men ursprunget till detta ekonomiska amoklopp var ett 

betagande av tulpanblommans skönhet som var så djup att vi idag 

omöjligt kan sätta oss in i den. Jorden var ännu oändligt stor och 

labyrintisk och höll endast långsamt på att bli kartlagd i sin helhet. 

Sällsynta naturalier stod högt i kurs. Vissa snäckskal var mer dyrbara 

än guld och ädelstenar. De sattes tillsammans med fornsaker och 

föremål från fjärran kulturer i det rika borgerskapets raritetskabinett 

där de blev betraktade som mysteriefyllda reliker, men även vanliga 

vardagssaker som en mursten eller en flätad korg var på den tiden 

laddad med betydelse. Man förnam deras innehåll av transformerad 

solenergi, för man visste vilket arbete det låg bakom och kanske till 

och med vem som utfört det. Ett ornament var inte bara en dekoration, 

det var ett offer till skönheten och ett tecken på värdighet och 

livskraft. 

4 

När Thomas Newcomen byggde ångmaskinen år 1712, vilken under 

de kommande åren skulle komma att pumpa upp vatten ur kolgruvorna 

i Staffordshire i Nordengland, markerade det början på en helt 

ny tidsålder. Det var första gången en självkörande maskin på det 

sättet hade utfört ett arbete som annars skulle gjorts av människor 

eller dragdjur. 

Ångmaskinens kraft kom att ändra allt i världen. Den representerade 

det största civilisatoriska uppbrottet någonsin. Förutsättningen 

för uppbrottet var emellertid inte teknologin i sig själv, 

utan de enorma lager av uppdämd solenergi som fanns nere i jorden i 

form av kol och olja. Genom miljoner år hade organiskt material omskapats 

till fossila bränslen och gömts undan, som om de endast hade 

väntat på att människan skulle komma på något att använda dem till. 

De fossila bränslena utgjorde en högt koncentrerad, lätt tillgänglig 

264


och lätt antändlig energi. Särskilt oljan skulle visa sig bli en explosivt 

samhällsomdanande substans. Den självkörande maskinen och lagren 

av sparat bränsle gjorde det möjligt för en tid att helt se bort från den 

formskapande begränsning som de ekologiska systemen hittills hade 

satt för livet på jorden. 

Den utveckling som inleddes med Newcomens ångdrivna 

pump var exponentiell i sin karaktär. Det skulle gå mer än hundra 

år innan industrialismen på allvar kom igång men då började det gå 

undan. Metoderna för att omsätta energin från de fossila bränslena 

till mekaniskt arbete blev alltmer effektiva och i slutet av 1800-talet 

var den industriella revolutionen en realitet. Fabrikerna spydde ut 

överväldigande mängder av varor, det byggdes järnvägar tvärs över 

kontinenterna och större och snabbare fartyg fraktade gods och passagerare 

från den ena sidan av planeten till den andra. När Jules Verne 

1873 skrev ”Jorden runt på 80 dagar” var det inte science fiction. Det 

han beskrev var konkreta teknologiska möjligheter som blott uppstått 

så plötsligt att de fullständigt förbluffade samtiden. 

Den kol- och oljebaserade civilisationen bröt systematiskt och med 

accelererande hastighet ned alla hittills kända gränser för människan. 

Industrialiseringen var en expansiv rörelse omöjlig att stoppa. Produktionsvolymen 

växte samman med medlen för transport och distribution. 

I tusentals år hade närhet varit städernas förutsättning: det 

korta avståndet mellan människor, funktioner och faciliteter. Staden 

komprimerade vetande och kapital. Den var ett centrum för utbytande 

och tillverkning av varor. Stadens intensitet existerade som en absolut 

kontrapunkt till det omgivande landets avspända lugn, men under 

1960-talet förlorade det fysiska avståndet på allvar betydelse och 

städerna tömdes inifrån. Plötsligt var det inte längre någon skillnad 

på stad och land. Det var samma industriella och teknologiska logik 

som härskade överallt. Rör man sig idag genom Europa, upplever 

man en allt mer ensidig, kontinuerlig, urban struktur med endast en 

gradvis skillnad i materiell täthet. Det är likadana trafikanläggningar, 

bostadskvarter, kontorsbyggnader, lagerlokaler och köpcentra som 

återupprepas i olika blandningsförhållanden endast avbrutet av 

agroindustrins monotona produktionslandskap. Tillgången på obe- 

265


gränsade mängder av fossil energi fick den teknologiska civilisationen 

att breda ut sig över planeten som ett urskillningslöst och larmande 

massamhälle. 

Industrialiseringen innebar en våldsam ökning av människans utvecklingsmöjligheter, 

men förde samtidigt med sig en upplösning av 

kulturens form. Spridningen av vår aktivitet resulterade i en markant 

minskning av livets intensitet per kubikmeter samhälle. Ju mer effektiv 

kommunikations- och transportteknologi vi fick tillgång till, 

desto större tycktes avstånden bli mellan de enskilda människorna. 

Dessutom hade den ständiga expansionen av den totala byggnationsvolymen 

karaktär av ett slags förstenad livlöshet som bredde ut sig 

mellan oss. Ett exempel är ett sommarstugeområde på Västsjälland, 

dit jag brukat åka i hela mitt liv. En gång bestod det av små fantasifulla 

badhytter som var mer eller mindre hembyggda. Varje hus 

hade ett karaktäristiskt och ofta romantiskt uttryck och det rådde 

en stämning av strandäng och sommar över hela området, men så 

är det inte längre. En efter en har hytterna av trä under de senaste 

åren bytts ut till prefabricerade åretrunthus i en lätt skrytsam stil med 

tvättlineställningar, trädgårdsflis och carport. Området har blivit ett 

banalt villakvarter, likt dem folk i förorterna bor i. Massproduktionen 

har gjort att samma saker i princip har blivit tillgängliga överallt 

hela tiden. Platsens betydelse har försvunnit mer och mer, liksom 

betydelsen hos dygnets rytm och årstidernas ändringar. Vi kan köpa 

samma grönsaker året runt. Färska äpplen flygs in från Sydamerika 

och supermarknaden har extrapris på jordgubbar mitt i januari. Efterhand 

som produktionskraften ökar, dalar kurvan för livets poetiska 

innehåll hastigt mot noll. 

300 år efter att Thomas Newcomen hade konstruerat sin lilla ångdrivna 

pump är människan fångad i en gigantisk global produktionsanläggning. 

Gruvdrift utförs med maskiner stora som engelska domkyrkor. 

Material och varor transporteras kors och tvärs över oceanerna i 

fartyg som obesvärat kan rymma en bondby från 1700-talet. Dygnet 

runt grävs ofattbara mängder råvaror upp ur jorden, blandas samman, 

omformas och sprids ut i biosfären. Resultatet är att vi kan 

266


finna främmande, icke-nedbrytbara kemikalier i cellerna på varenda 

fisk, padda, fågel och däggdjur i varenda trakt på planeten. Sammanblandningen 

försiggår på alla nivåer. Djur- och växtarter flyttas runt 

från den ena kontinenten till den andra och från ocean till ocean och 

skapar i stigande grad kaos överallt i de lokala biotoperna. Ju mer 

fossilt bränsle vi har förbrukat, desto mer har den totala entropin 

tilltagit på planeten jorden. 

5 

Turismen var ett barn av upplysningstiden och av upptäcktsresornas 

romantik. Den närdes av ett djupt betagande av det främmande och 

exotiska. De första turisterna var en exklusiv flock som uppsökte 

forntida ruiner, dramatiska landskap och egendomliga lokala traditioner 

lika mycket av längtan efter kunskap om världens mångfald 

som av äventyrslust, men turismen rymde också från begynnelsen 

ett element av eskapism. Turisten längtade efter att komma bort från 

civilisationens åtstramande band, för att leva livet och andas fritt. 

Idag är turismen den största av alla industrier på klotet och den växer 

snabbt. Förutsättningen är först och främst en våldsamt expanderande 

flotta av passagerarflygplan. Tiotusentals superkraftiga jetturbiner 

från Pratt and Whitney och Rolls Royce pumpar miljoner och åter 

miljoner människor runt i evigt globalt kretslopp. En ström av konstant 

exalterade konsumenter som befinner sig i oupphörlig transit, 

alltid på väg hit eller dit; på jakt efter upplevelser, utsvultna efter att 

bli uppassade och shoppa, att fotografera och sola sig. Turismen har 

brett ut sig över hela planeten, från de mest avlägsna bergssluttningar 

i Himalaya till Sydamerikas djungler, från Europas snöklädda alper 

till Stilla havets korallöar. Överallt blir sevärdheter belägrade av trottoarserveringar 

och souvenirbodar. Det är jämna köer på vägen till 

Kilimanjaros topp. Turismen har systematiskt ödelagt, kannibaliserat 

och korrumperat det som var tilldragande, alltifrån orörda tropiska 

stränder till färgstarka lokalbefolkningar. 

Massturismen representerar den gränslösa spridningen av civilisationens 

energi. Det är en ostoppbar utåtgående rörelse, likt den ofrivil- 

267


liga öppningen hos de ytliga blodkärlen hos en människa som håller 

på att frysa ihjäl. Vi reser för att vi inte vet vad annat vi ska göra. 

Turistresan är ett materialistiskt paradis vi när som helst kan realisera 

om vi bara behöver det. Föreställningen om två veckors imiterad lyx i 

turistzonens ansvarsfria viktlöshet är den dröm som kan bära oss genom 

massamhällets tristess och frånvaro av poesi. Det verkar vara en 

rimlig kompensation för konsumtionssamhällets generella meningsförlust, 

men turismen gör oss samtidigt till människor utan egentligt 

ärende. Konturlösa individer som önskar få ut något av livet, men 

inte kan erbjuda något annat i gengäld än pengar. Ju mer marknaden 

tömmer kulturen på närvaro och substans, desto mer blir turismen 

dessutom till ett mentalt tillstånd som vi permanent befinner oss i. Vi 

blir till åskådare som vill se allt, men egentligen inte är intresserade i 

någonting alls. Underhållning och nya produkter flyter förbi oss som 

om vi konstant var på resa. Själva konsumtionssfären får i ökande 

grad semesteruppehållets karaktär. Vi söker samma förströelser och 

samma utbud var vi än reser. Som turister inkarnerar vi den tekniska 

civilisationens desorienterade rastlöshet. Turistmänniskan är den 

kulturella entropins drivande kraft, en homogeniserande agent som 

slungar samman alla olikheter till en ensidig karaktärslös massa. 

6 

Alla levande system pulserar. Utvidgning och sammandragning följer 

ständigt varandra likt hjärtats rytmiska pumpande. Efter utandningen 

kommer inandningen. Samma princip återfinner vi också i större och 

mer komplexa system. Antalet individer av en given art växer ofta 

tills populationen undergräver sina egna ekologiska förutsättningar 

och därför plötsligt bryter samman. Mängden individer reduceras då 

till det endast finns några få kvar, vartefter processen kan börja igen. 

Ett år kan det därför krylla av nyckelpigor, medan det året efter finns 

mycket få. Mänskligheten är en art som är mycket nära att nå den yttersta 

punkten för sin möjliga expansion. Vi har för längesedan överskridit 

gränsen för vad jordens ekologiska system kan bära och det 

sker med en omätbar hastighet tack vare tillgången på fossila bränslen. 

På de relativt få generationer som gått sedan Thomas Newcomen 

268


byggde sin ångdrivna pump har det lyckats oss att förbränna miljoner 

års ackumulerad solenergi. Oljan som är den allra mest allsidiga av de 

fossila energikällorna kommer snart att vara helt förbrukad. Vi har 

under samma period tiodubblat människornas antal och vår totala 

materiella förbrukning är tusen gånger vad den var omkring år 1700. 

Om vi fortsätter denna expansion är det inte osannolikt att det sker 

en ekologisk kollaps i global skala inom loppet av de kommande femtio 

åren. Även om vi fryser mänsklighetens materiella förbrukning på 

den nuvarande nivån, kommer sammanbrottet att komma inom en 

förhållandevis överskådlig framtid, men det finns en annan möjlighet. 

I motsättning till alla våra medskapelser på jorden kan människan 

själv påverka sitt öde. Det är upp till oss att bestämma om vi ska 

låta det fortsätta, eller försöka göra en organiserad tillbakadragning. 

Beslutet borde vara lätt att ta. Vart enda litet steg vi går i riktning mot 

ekologisk jämvikt kommer att föra oss bort från ödeläggelsen och 

närmare ett samhälle som både är vackert och gott. 

Expansionen ligger visserligen i vårt blod. Det har sedan begynnelsen 

varit en del av logiken i den rationella materialismens civilisation. 

Samtidigt med att vi byggde ut vår teknologiska apparat och kartlade 

världen, erövrade vi land överallt var vi tog oss fram. Nödvändigheten 

av den ökande produktionen och ständig ekonomisk tillväxt 

rättfärdigade varje övergrepp på naturen och på livsformer som inte 

passade in i vårt maskineri. Vi har vant oss vid att högre byggnader, 

snabbare bilar och fler konsumtionsmöjligheter är målet för vår framgång. 

Det har blivit själva bilden på civilisationens vitalitet och hälsa. 

Jordens hälsa har inte vid någon tidpunkt ingått i denna kalkyl. Det 

är som om vi har levt i ett slags teknologisk hallucination. Under en 

övergångstid drömde vi rentav om att överge planeten i jättestora 

rymdskepp, men nu börjar vi långsamt vakna upp och ser vad det 

egentligen är för en plats vi befinner oss på. Det vi håller på med kan 

vi helt uppenbart inte fortsätta med. I gengäld har vi möjligheten att 

ge oss ut på en helt ny upptäcktsresa. För att överleva skall vi hitta 

tillbaka till jorden och till långsamheten, till platsen och tidens enhet. 

Vi skall vända hem till där vi kom ifrån, men med all den vetskap och 

kunnande vi har tillägnat oss på den långa resan bort. Uppgiften är att 

269


genomföra en medveten och systematisk reduktion av den materiella 

konsumtionen i alla delar av vårt samhälle. Härvid kommer vi att bli 

i stånd att skapa ett kulturellt fundament som förbinder människan 

direkt med naturen. Ju närmare vi kommer en förbrukning som svarar 

till den mängd energi som solen tillför jorden, desto mer precist 

kommer samhället att fällas in i den planetariska ekologin. Denna 

balanspunkt definierar dessutom ett estetiskt maximum för kulturen 

i sin helhet. Livet så som det vecklar ut sig på vår planet, är en uppsummering 

av universums samlade strävanden ned i minsta atomära 

detalj. Livsutvecklingens gyllne snitt skall därför finnas i den speciella 

relationen mellan solens utstrålning, avståndet till jorden och arealen 

av jordens yta. 

Skönhetens befrielse går genom en radikal omläggning av våra livsvillkor. 

Helt konkret måste vi avveckla stora delar av den maskinkraft 

vi vant oss vid att ha tillgänglig. Vi skall lära oss att använda så lite 

rörelseenergi som möjligt. Inte endast för att förbränningen av den 

upplagrade solenergin främjar entropi och ödeläggelse, utan också för 

att de reserver vi har, särskilt av den värdefulla oljan, gärna skall vara 

till glädje för våra efterkommande de nästa tusen åren. I stället skall vi 

framälska en ny sorts jordbrukssamhälle, där produktionen av matvaror 

åter blir kulturens centrala utgångspunkt. Civilisationens nödvändiga 

sammandragning kan endast ske såsom en långsam förtätning av 

samhället runt den primära produktionen. Det betyder att avstånden 

mellan produktionen och konsumtionen kommer att bli allt mindre. 

Därmed kommer sammanhangen i det vi gör att bli tydligare och det 

kommer vidare att främja den ekologiska estetiken, eftersom skönheten 

består i sättet som tingen hänger samman på. Minskningen av 

valmöjligheter kommer att kompenseras av att de ting vi har att välja 

mellan rymmer en starkt ökad mängd information. Om vi utgår från 

produktionen av mat, betyder den minskade energiförbrukningen att 

vi skall äta lokalt odlade grödor i så stor utsträckning som möjligt, 

vilket vidare medför att vi kommer närmare det landskap och det 

klimat vi bor i. Jordbruksprodukter som kommer längre bort ifrån 

kommer att bli mer sällan gjorda bekantskaper, men därför också mer 

betydelsefulla. Det samma gäller för kött. Ett gram animaliskt protein 

270


representerar ungefär 20 gånger så mycket omformad solenergi än 

ett gram växtprotein. Därtill kommer den energi och plats som krävs 

för att ge djuren bra livsbetingelser. Begränsningen av den materiella 

förbrukningen har som konsekvens att komponerandet av vår diet 

(och av de ting vi omger oss med i det hela taget) kommer att skapa 

en nyanserad bild, som berättar om livets faktiska naturgivna villkor. 

Civilisationens sammandragning är en mot-entropisk rörelse. I stället 

för att sprida energin, skall vi föra så mycket som möjligt av den 

energi vi använder tillbaka i det lokala samhället och dess kultur och 

produktionsapparat. Det är en cirkulär, självförstärkande process 

på samma sätt som när vi göder jorden med vårt biologiska avfall. 

Material av alla slag skall återbrukas, men ännu viktigare blir det att 

producera ting som är hållbara och har ett högt nyttovärde. Om vi 

utvecklar apparater som är lätta att reparera, behöver vi inte ständigt 

slösa bort den energi som ingått i produktionen. Färre och mer 

hållbara föremål kommer dessutom att medföra en ökad betydelse 

för det enskilda föremålets form och funktion, samt av materialens 

uttryck och egenskaper. Ju färre föremål vi omger oss med, desto mer 

både praktiskt och emotionellt värde kommer de att få för oss. Den 

minskade maskinkraften och det ökande behovet av vidmakthållande 

kommer dessutom att medföra en intensifierad social gemenskap, på 

grund av att vi kommer att bli mer avhängiga av varandras hjälp och 

samarbete. 

Begränsningen av den materiella konsumtionen kommer att förenkla 

människans liv och minska mängden av oljud i begreppets alla olika 

bemärkelser. Detta kommer vidare att medföra en förbättrad mental 

och fysisk hälsa. Dessutom kommer en markant ökad närvaro i den 

enskilda människans liv inte att kunna undvikas. Färre valmöjligheter 

kommer nödvändigtvis att medföra en högre grad av allvar och omtanke 

i de val vi gör: om vi till exempel skall resa långt, måste resan 

ha ett särskilt syfte. Användningen av stora mängder energi kräver 

en handling av motsvarande betydelse för att bevara den estetiska 

balansen. Vi bli nödgade att lära oss känna efter vilka våra egentliga 

behov är. Alla ting och alla ställen behöver inte vara tillgängliga för 

271


oss. Tvärtom kan det visa sig vara en stor frihet, att finna sig till rätta 

inom ett avgränsat och fokuserat område av livet. Fördjupning, insikt 

och kärlek följs som regel åt. Verklig frihet existerar bara som ett 

fenomen i tanken. Ju mer vi är närvarande där vi är, desto mer kommer 

vi att kunna glädja oss över tanken på andra platser som vi aldrig 

kommer att uppleva på nära håll. Civilisationens sammandragning 

och koncentration skall som en av sina viktigaste avsikter ha, att ge 

plats till det som inte är människa: till vildhet och oberörd biologisk 

mångfald. Genom att reducera den materiella förbrukningen skapar 

vi på samma sätt plats för en utvidgning av det andliga och emotionella 

rummet. Ju färre föremål som finns där och distraherar oss, 

desto mer plats finns där för det rena oförstörda varandet. 

Skönhet och begränsning är direkt förbundna med varandra. Uttrycksfullheten 

i språk, musik och bilder består i den precisa avgränsningen 

av form. Det är konstruktionens ekonomi som gör ett tekniskt 

redskap elegant. En människa som visar måttfullhet och självkontroll 

lyfter och berikar sina omgivningar. När en katt ligger utsträckt i solen 

och slickar sina tassar är det inte för att den är lat. Den sparar bara 

aktivt på sin energi. Det är samma form för inre, uppbyggligt lugn 

som den ekologiska estetiken skall lära oss. Vi kan bara skapa skönhet 

i världen, genom att söka oss mot ett minimum av entropi i det sätt 

vi lever och producerar på. 

272

19. TEKNOLOGI 

19 

Teknologi 

1 

ekNologiN är eN Naturlig fortsättNiNg på biologiN. Det 

tfinns 

inga klara gränser mellan de två. Många djur använder 

redskap som en del av deras instinktiva beteende. På den franska ön 

Nya Caledonien i Stilla havet existerar till exempel en kråkart som 

kan framställa flera olika sorters krokar, fiske- och skärredskap av 

material som finns till hands. Den kan dessutom komma på att ta ett 

redskap med sig när den söker efter föda. Havsuttern simmar ofta 

runt med en sten, som både hjälper den med extra tyngd när den 

dyker efter musslor och därefter som redskap för att öppna musslorna 

med. Myrorna bygger komplicerade stackar med många olika 

inbyggda funktioner, bland annat otroligt exakt klimatkontrollerade 

rum för deras larver. Användningen av redskap är en del av dessa 

djurs universum. Det är något de gör utan att tänka på, precis som de 

putsar sina fjädrar och vässar sina klor. 

Människan är annorlunda inrättad. Vi visste från första gång att de 

redskap vi framställde var föremål som existerade utanför vår egen 

kropp. Därför fick de en symbolisk och självständig betydelse. Vi utsmyckade 

dem och gav dem namn. Det kan knappast råda tvivel om 

att människan genom största delen av sin historia har känt vördnad för 

den makt teknologin gav redskapet. Vår förmåga att lysa upp natten 

med eld och framställa kastvapen som kunde döda på stort avstånd 

273


gjorde oss till gudarnas allierade på jorden, men vi blev samtidigt en 

konkurrent som kunde väcka svartsjuka och vrede. Än idag är det 

alltjämt vanligt i stora delar av Indien att söka välvilja hos hantverkets 

gud Vishwakarma, genom att en gång om året ge små offergåvor i 

hans namn till redskap av alla slag, från plogen i marken till datorn i 

callcentret. Med teknologin blev människan liksom gudarna i stånd 

att omforma världen efter sin egen vilja. De ting vi gjorde med våra 

händer blev till en symbolisk kropp mellan oss själva och naturen. 

Det var en värld som på samma gång var vår egen och en oåtskiljaktig 

del av landskapet och biologin runt omkring oss. Teknologin ökade 

människans frihet många gånger om, men om denna magiska kraft 

inte också skulle förstöra oss själva måtte vi göra allt för att undgå att 

störa universums balans. Därför blev de finaste yxorna under stenåldern 

framställda som offergåvor till gudarna och nedsänkta i sjöar 

och mossar, liksom de största byggnadsverken i årtusenden blev resta 

som förbindelsepunkter mellan människan och den bakomliggande, 

osynliga ordningen. 

Människan i sin nuvarande form har blivit till genom hanteringen av 

redskap. Våra händer är hjärnans direkta förlängning i fysikens tre 

dimensioner. De är de mest fullkomliga finmotoriska instrumenten 

i djurriket. Människohanden är ett flexibelt och starkt gripredskap 

som kan bearbeta alla slags material. I den stora Rift-dalen i Afrika 

har man funnit hugg- och skrapredskap av sten, framställda av människans 

första förfader Homo erectus så tidigt som för 2,5 miljoner 

år sedan. Omkring 2 miljoner senare lärde sig dessa våra mest avlägsna 

släktingar uppenbarligen att använda elden, men det skulle gå 

ytterligare 300 000 år innan den moderna människan som befolkar 

jorden idag tog form. När vi för 100 000 år sedan lämnade Afrika 

och långsamt började sprida oss ut över Europa och Asien hade vi 

lärt oss att framställa kläder av skinn och bygga skydd mot regn och 

kyla. För omkring 40 000 år sedan befolkade människan största delen 

av den eurasiska kontinenten och det är från denna period vi finner 

exempel på egentliga kulturella yttringar. Grottmålningar, såsom dem 

i Chauvet och Lascaux i Frankrike, visar att människan nu hade nått 

en absolut perfektion i det koordinerade samspelet mellan anden och 

274

19. TEKNOLOGI 

handen. Teckningstekniskt är dessa bilder på nivå med det bästa människan 

någonsin presterat. 

Man kan diskutera när människans utveckling egentligen 

kulminerar. Från Mullerupkulturen i Danmark finns det till exempel 

8 000 år gamla jaktredskap, vilkas raffinerade detaljering inte överträffats 

i någon hantverksmässigt framställd produkt. Den 146 meter 

höga Khufu-pyramiden i Giza som uppfördes för omkring 5 000 

år sedan, framstår alltjämt som en av alla tiders mest förbluffande 

tekniska prestationer. När bronsåldern i Norden var på sin höjdpunkt 

förmådde man stöpa meterlånga, ornamenterade, rituella blåsinstrument 

i metall med en så förfinad millimetertunn godstjocklek att det 

nu 3 000 år senare är närmast omöjligt att göra efter. Människan tycks 

från tidigaste tider ha varit ett med teknologin. Den gjorde det möjligt 

för oss att omforma naturen efter våra behov och förnimmelser, men 

genom påverkningarna från det som omgav oss kom vi samtidigt att 

ändra på vår syn både på världen och på oss själva. 

På samma sätt som för evolutionen av de levande biologiska 

systemen, har också teknologin i sin utveckling rört sig från relativ 

enkelhet mot en ökande komplexitet. Ingen av dessa två evolutionära 

processer verkar emellertid ha skapat konstant linjära förlopp. Människans 

historia karaktäriseras av långa perioder med en hög grad av 

teknologisk stabilitet, avlösta av plötsliga språng i utvecklingen, precis 

som det ser ut att gälla inom den biologiska evolutionen. Teknologin 

har typiskt ändrat sig simultant på flera områden över en relativt kort 

tidsrymd, för att därefter åter komma in i en långvarig, permanent 

form. De arkeologiska beteckningarna jägarstenålder, jordbrukarstenålder, 

bronsålder och järnålder refererar just till sådana långvariga 

perioder med teknologisk kontinuitet. Det finns inte mycket i 

människans historia som tyder på att vi har haft ett särskilt behov 

av att ändra på tingens tillstånd med mindre än att de varit högst 

nödvändigt. Tvärtom är teknologins historia kännetecknet på människans 

glädje över att fasthålla och förädla redskapens form. Fälten 

i Europa blev från åkerbrukets införande och många tusen år fram i 

tiden skördade med en skära som först var av flinta, sedan av brons 

och sist av järn. På medeltiden började smederna att förlänga skärans 

blad och monterade på ett skaft, så det blev en mer effektiv lie och 

275


denna försvann ut ur jordbruket först på allvar i början av 1900-talet. 

På avsides belägna grusvägar i Indien kan man ännu möta en mycket 

vacker storhjulig oxkärra som har varit i bruk i stort sett i oförändrad 

form i mer än tretusen år. 

2 

Hjulets egenskaper har karaktär av ett slags magi. Det är som om det 

upphävde både tyngd, tid och avstånd. Första gången denna uppfinning 

togs i bruk var samtidigt som de stora civilisationerna uppstod 

för 5-6 000 år sedan. Hjulet var såsom ett heligt tecken från gudarna. 

I många kulturer blev det knutet direkt till solen, för den var själv 

som ett lysande hjul som passerade över himlen. Några menade till 

och med att solen kördes på en fyrhjulig vagn, så som man kan se 

det i forntidens nordiska ikonografi. Hjulet var vagnens förutsättning 

och vagnen var det transportmedel gudarna föredrog. Både Zeus och 

Tor lät sig transporteras över himlen i snabba stridsvagnar, liksom 

härskarna i forntidens stora civilisationer använde stridsvagnen som 

symbol för deras makt och styrka. I Sydindien blir gudarna under de 

årliga processionerna alltjämt transporterade i enorma tempelvagnar 

av trä. Vagnen är inte en del av jorden. Den rullar över sitt underlag, 

frigjord ur materien som en ren idé. Kombinationen av hjul och axlar 

liknar ingenting som annars finns i naturen. Man kan därför säga, att 

vagnen var den första egentliga maskin människan tog i bruk, men 

hjulet fick snart många nya funktioner. Krukmakarna började använda 

ett snurrande hjul för att snabbt och lätt forma likformade behållare 

av lera och forntidens grekiska byggmästare uppfann taljblocken, 

som gjorde det möjligt med komplicerade upphissningsanordningar 

för att lyfta stora tyngder. När vi kom till renässansen i Europa blev 

hjulet själva navet i den teknologiska revolutionen och det var hjulet 

som gjorde att teknologin mycket långsam började få sitt eget liv. 

Det symboliska och praktiska centret i denna utveckling var 

det mekaniska urverket. Galileis introduktion av pendeln som en styrande 

taktpinne skapade en självkörande automat av samarbetande 

tandhjul, vars hållbarhet och precision vida övergick människans 

egen. Urets komplexitet påminde på flera sätt om naturens egna orga- 

276

19. TEKNOLOGI 

nismer. Liksom djurets inre innehåll och yttre framtoning tycktes som 

två olika fenomen, rymde uret ett invändigt mörker, där de snurrande 

hjulen levde sitt eget mekaniska och oförståeliga liv medan visarna på 

den yttre skivan med stor klarhet mätte och delade in tiden. Uret blev 

en oangripbar auktoritet och en kollektiv fixpunkt i den teknologiska 

civilisation som nu snabbt var på väg. De outtröttliga taktfasta slagen 

från den svängande pendeln skulle anslå rytmen för en ny och hektisk 

epok i människans historia. På kyrktornen som tidigare hade pekat 

ostörda upp mot Gud och evigheten, blev nu ditsatt klockvisare som 

gjorde det möjligt för stadens borgare att synkronisera sina arbeten 

och förehavanden. Ingen tid måtte gå till spillo, för under renässansen 

upptäckte man också att tid är pengar. Uret var det mekaniska fröet 

ur vilken teknologin och det teknologiska tänkandet utkristalliserade 

sig, så att det till slut kom att omfatta alla delar av samhället och av 

den enskilda människans liv. 

Leonardo da Vinci personifierar det vi kallar en renässansmänniska. 

Han dyrkade konst, vetenskap och teknologi som om det var ett 

och detsamma. Leonardo lärde sig själv om maskiners konstruktion 

genom att kopiera sin tids yppersta teknologiska skapelser, 

bland annat de speciella hissanordningar och tekniska inrättningar 

som guldsmeden och arkitekten Brunelleschi hade konstruerat i 

samband med byggandet av den banbrytande och jättestora dubbelvalviga 

kupolen i Florens domkyrka. I motsats till Brunelleschi 

var Leonardo dock mer intresserad av maskineriets konstruktion än 

i dess konkreta användningsmöjligheter. Leonardos arbete, som vi 

stort sett bara känner till genom hans skissböcker, har karaktär av 

ett slags intuitiv framtidsforskning. Han iakttog systematiskt vattnets 

och luftens dynamiska fysik och studerade människans och djurens 

anatomi. Därefter översatte han naturens konstruktionsprinciper till 

tekniska skisser, av vilka en del var ren science fiction, som till exempel 

de olika flygande maskinerna. Leonardos arbete fick inte mycket 

praktiskt inflytande, varken i hans samtid eller senare, men med den 

koppling han gjorde mellan maskinen och den levande organismen 

förekom han en mekanisk uppfattning av naturen som senare skulle 

komma att helt dominera vår värld. 

277


Leonardo verkar inte ha haft minsta antydning av människans urgamla 

vördnad för teknologins förvandlande kraft. Han verkar över huvud 

taget inte ha varit rädd för knappt någonting. Till exempel fortsatte 

han med sina obduktioner av halvruttna människokroppar trots kyrkans 

skarpa misstyckande. Tillägnandet av vetenskaplig insikt och 

teknologiska färdigheter var uppenbarligen själva tillvarons mening 

för Leonardo da Vinci. Han drömde rentav om att helt överskrida 

gränsen mellan liv och teknologi. I en av hans anteckningsböcker 

finns en skiss av konstruktionen av en mekanisk soldat som kunde 

röra alla sina kroppsdelar, men idén förblev på skissplanet, likt de 

flesta andra av Leonardos konstruktioner. 

Det skulle gå ytterligare 200 år innan teknologin hade nått 

den nivå som gjorde det möjligt att bygga maskiner av detta slag som 

verkligen fungerade. Det skedde på 1700-talet när rörliga mekaniska 

dockor blev ett stort modedille i de välbeställda kretsarna. Den mest 

berömda var en mekanisk and skapad av den franske urmakaren Jacques 

de Vaucanson 1737. Anden hade 400 rörliga delar. Den kunde 

slå med vingarna, dricka vatten, smälta säd och skita till publikens 

stora munterhet, men den mekaniska anden var mer än blott en 

harmlös leksak. Den var också en övertygande illustration av att livet 

och biologin när det kom till kritan var ett själlöst maskineri, precis 

som rationalismens grundläggare, filosofen och matematikern René 

Descartes för längesedan fastslagit. 

Teknologin formade det sätt vi såg naturen och oss själva på och 

detta fick inflytande på den teknologiska utvecklingen. Tidigare hade 

denna teknologisk/mentala feedback resulterat i kulturella formationer 

som först och främst speglade människans ande och psyke, 

men efterhand vände bilden och människan började i ökande grad 

att se sig själv i teknologins spegel. Under de första åren av 1980-talet 

bredde datorteknologin ut sig med en explosiv kraft till alla samhällets 

avkrokar. Plötsligt blev det vanligt att tala om intelligenta maskiner 

som en verklig möjlighet och inte bara som en metafor. Några började 

till och med mena att det bara var en fråga om tid innan datorn 

skulle uppnå eget medvetande. Andra talade om sannolikheten för att 

innehållet i människans hjärna en dag skulle komma att överföras på 

278

19. TEKNOLOGI 

en hårddisk. Orsaken till dessa vilda spekulationer var den snabbhet 

som kapaciteten från elektroräknemaskiner med tons tyngd blev till 

något som kunde skrivas in fotografiskt på ett siliconchip på några 

få kvadratmillimeter. Varje år fördubblade de elektroniska kretsloppen 

sin kapacitet. Det var som om den mikroelektroniska teknologin 

hade funnit en arbetsriktning, som förde direkt mot något som till 

förväxling liknade de biologiska systemen. När neurobiologerna 

skulle förklara vad de menade försiggick i människans hjärna, sa de 

nu att den fungerade som en avancerad dator. Alla hade blivit besatta 

av maskinen och dess möjligheter och kom därför att förväxla teknologin 

med livet. Vi glömde att även den mest avancerade dator, när 

det kommer till kritan endast är en elektronisk kulram, som nog kan 

spela schack, men som är likgiltig för om den vinner. Datorn kommer 

aldrig att hysa känslor, tänka eller reproducera sig själv. Teknologin 

kan imitera livet som Vaucansons and. Vi kommer otvivelaktigt att 

få datorstyrda robotar som kan tala till oss med skenbar empati, men 

ju mer teknologi vi omger oss med, desto mer kommer vi att stänga 

livet ute. 

I sagan ”Näktergalen” berättar H.C. Andersen om en underbar fågel, 

som sjöng så vackert att kejsaren av Kina och alla andra som hörde 

den fick tårar i ögonen. Så en dag förärades den kinesiske kejsaren en 

fantastisk, mekanisk juvelbesatt näktergal av kejsaren av Japan. Den 

konstgjorda fågeln fängslade kejsaren och hela hans hov med sin strålande 

skönhet och musikaliska ackuratess. De beundrade särskilt dess 

förmåga att exakt upprepa samma musikstycke om och om igen utan 

att någonsin bli trött. Det kunde den verkliga näktergalen alls inte 

leva upp till och till sist blev den körd på porten. Det gick nu fem år 

och kejsaren låg sjuk med döden tungt sittande på sitt bröst. Kejsaren 

tiggde och bad den konstgjorda näktergalen att sjunga för honom, 

men den blev sittande orörlig och stum i sin glasbur, för det var ingen 

som kunde skruva upp den. Då kom den riktiga näktergalen flygande 

för att sjunga för den sjuke kejsaren och den sjöng om tröst och 

hopp och om den stilla kyrkogården där de vita rosorna växer och där 

flädern doftar och det färska gräset vattnas av de efterlevandes tårar. 

Då fick döden längtan efter sin trädgård och svävade bort som en kall 

279


vit dimma. Den konstgjorda näktergalen var en maskin som varken 

hade med livet eller döden att göra. Maskinen är ett avgränsat stumt 

teknologiskt objekt som skapats av människan. Livet däremot är en 

intensiv, kommunicerande rörelse som uppstår inifrån sig själv. 

3 

Framsteget som idé var från första stund identisk med den teknologiska 

utvecklingen. De som dristade sig till att kritisera nya former 

av teknologi var per definition motståndare till framsteget. Maskinstormare 

kallades de ibland. Begreppet hade sitt ursprung i en rörelse 

bland engelska vävare, som i början av 1800-talet förstörde vävmaskinerna 

i de nya fabrikerna i protest mot att deras hantverk togs ifrån 

dem. Maskinstormarna blev efter några år nedslagna av den engelska 

armén, men deras uppror var under alla omständigheter förlorat i 

förväg. Historien skulle i övermått komma att visa att oavsett vilka 

ödeläggelser den teknologiska utvecklingen medförde, var det inte 

mycket att göra än att sucka och låta utvecklingen ha sin gång. 

Det var som ett tåg som inte gick att stoppa. Saker hände med 

en så förbluffande hastighet att frågor om projektens berättigande 

överhuvudtaget verkade löjliga. Varför skulle allting inte i slutändan 

bli bättre? Vi kunde ju se hur det ena problemet efter det andra löstes 

och hur fri människan blev av bilar och flygmaskiner, telefoner och 

radioapparater. Den teknologiska utvecklingen framstod som ett öde, 

en oändlig potential av möjligheter vi inte kunde undvara oss, men 

med tiden kom ändå några av teknologins mest spektakulära huvudspår 

att rinna ut i sanden helt av sig själva. 

I början av 1960-talet rådde en utbredd uppfattning att vi 

befann oss vid ingången till en fantastisk ny epok som döptes till 

rymdåldern. Det fanns regelbundet bemannade rymdkapslar i banor 

runt jorden och John F. Kennedy hade lovat att landsätta en amerikan 

på månen före årtiondets slut. Människans kolonisering av 

yttre rymden framstod som en logisk och oundviklig konsekvens av 

den accelererande teknologiska utvecklingen. Dagspress och veckoblad 

levererade artiklar och ritningar som beskrev inredningen i de 

stora rymdkolonierna, vilka vetenskapen föreställde sig skulle stå 

280

19. TEKNOLOGI 

färdiga på Mars vid årtusendets slut. När Stanley Kubrick i mitten av 

1960-talet skulle designa det enorma interplanetariska rymdskeppet 

Discovery One till filmen ”2001”, gjorde han det med bakgrund i 

konkreta utvecklingsprojekt hos NASA. Utvecklingen skulle emellertid 

komma att gå annorlunda än de flesta nog tänkt sig och trott. 

Amerikanerna fick visserligen landsatt några få astronauter på månen. 

Det blev också byggt en liten internationell rymdstation som kretsar 

runt jorden, utan att någon dock riktigt vet vad den skall uträtta för 

något bra. Rymdfartsorganisationerna talar alltjämt om sina planer 

på bemannade flygningar till Mars, men idag när de astrofysiska och 

kosmologiska undersökningarna kan göras med små smarta robotskepp, 

verkar det meningslöst att sända människans sköra kropp ut 

på årslånga resor till främmande planeter. Drömmen om att upprepa 

dåtidens upptäcktsresor och koloniäventyr i yttre rymden visade sig 

vara en naiv och romantisk illusion. 

I början av 1960-talet tvivlade ingen på att det fredliga bruket av 

atomkraft skulle bli framtidens energikälla. Efter att atombomben 

först konstruerats var det förhållandevis okomplicerat att skapa en 

kontrollerad fissionsprocess som kunde fungera som ett slags doppkokare. 

Värmen omformades till elektricitet genom att skapa ånga, 

som under tryck drev en turbin, vilken i sin tur var kopplad till en 

elgenerator. I stunden liknade det en enkel lösning på mänsklighetens 

exploderande energibehov. Problemet var bara att fissionsprocessen 

skapade en mängd radioaktiva material som var fundamentalt 

främmande och därför giftiga för livet på jorden. För vissa materials 

vidkommande var nedbrytningstiden dessutom 50 000 år. Atomkraftverken 

var farliga klossliknande installationer, som dessutom skulle 

komma att bli extremt dyrbara att demontera när de var utslitna. Fissionsteknologin 

var emellertid bara tänkt som en övergångslösning. 

Det verkligt mirakulösa teknologiska svaret på människans omättliga 

energibehov skulle vara fusionsreaktorn. Fusionsprocessen är relativt 

föroreningsfri och får i princip sin energi från vanligt vatten. Försöket 

att skapa en användbar fusionsreaktor började ungefär samtidigt som 

arbetet med fissionsreaktorn, men problemet med fusionsprocessen 

var att den skulle försiggå vid samma temperatur som i solens inre. Det 

281


är svårt nog att hantera de 5 000 graderna i en fissionsreaktor, men de 

50 miljonerna grader nödvändiga för att hålla fusionsprocessen igång 

får även de mest värmebeständiga material att ögonblickligen förångas. 

Försök efter försök med att fasthålla fusionsprocessen i olika 

typer av magnetfält har nu misslyckats genom ett halvt århundrade. 

Det finns alltså inget som tyder på att en användbar fusionsreaktor 

blir en realitet inom överskådlig framtid, om överhuvudtaget någonsin. 

Uppförandet av fissionskraftverk, som under några årtionden 

delvis gått i stå, håller nu istället på att komma igång igen. Orsaken 

är en kombination av det konstant växande energibehovet och de 

obehagliga klimatförändringarna förbundna med förbränningen av 

fossila bränslen. Fissionskraftens avfallsproblem är emellertid fortfarande 

olöst och därtill kommer att användningen av uran är en starkt 

begränsad resurs som kommer att tömmas ut snabbare än jordens 

oljereserver. Realiteten är att den teknologiska civilisationen bygger 

på energikällor som dels håller på att ta slut och dels är våldsamt 

skadliga för livet på vår planet. 

När penicillinet blev vanligt efter andra världskriget framstod detta 

antibiotiska medel som det största bioteknologiska genombrottet i 

medicinens historia. Pasteurs vacciner kunde visserligen skydda mot 

många smittsamma och dödliga sjukdomar och kanske helt utrota 

dem. Här var dock en medicin som verkade mot alla sorters infektioner 

och inte minst de sekundära inflammationstillstånd, vilka hittills 

varit en av mänsklighetens största plågor. Från ena ögonblicket till 

det andra övergick lunginflammationen från att ha varit bland de mest 

fruktade sjukdomarna, till att betraktas som en ganska ofarlig och 

banal affär. Vi har nu känt till och använt de antibiotiska medlen i lite 

mer än 50 år. Under denna tid har det varit nödvändigt att konstant 

introducera nya sorters antibiotika för att följa med i bakteriestammarnas 

utveckling av resistens. Idag ser vi fler och fler bakteriestammar 

som är motståndskraftiga mot alla kända antibiotika. Vi har 

otvivelaktigt själva främjat denna utveckling, inte minst genom att 

tillsätta antibiotika direkt i fodret i den industriella massproduktionen 

av svin, kycklingar, lax och tigerräkor. De resistenta bakterierna hade 

dock förmodligen uppstått under alla omständigheter. 50 år är en 

282

19. TEKNOLOGI 

nanosekund i det biologiska utvecklingsperspektivet. Bakteriernas 

förmåga att mutera sig med stor hastighet och intuition har gjort 

dem till jordens verkliga härskare genom tre miljarder år. Det verkar 

därför naivt att tro att det skulle finnas bioteknologiska medel som 

kan hålla människan fri från sjukdomsframkallande bakterier under 

en längre tid. 

Dessa exempel kunde antyda att det finns en yttre gräns för möjligheterna 

i det tekniska rummet. Kanske rör teknologin sig till på köpet 

mot en färdig och avslutad form, såsom andra fenomen i naturen; ett 

slags färdigvuxet teknologiskt träd med stammar, grenar, kvistar och 

blad. Det vi ser och lär i teknologins yttersta gränsland är de absoluta 

villkoren för livet på jorden. De tidigt bemannade rymdflygningarna 

visade oss hur jordklotet svävar som en liten, skör blå oas genom ett 

oändligt, öde och ogästvänligt universum. De försök som förgäves 

velat kontrollera den kraft som härskar i stjärnornas inre, visar oss 

hur tacksamma vi skall vara för den generösa energi som strömmar 

mot oss från solsystemets lysande centrum. Bakteriernas tilltagande 

resistens mot antibiotika lär oss att vi existerar i en gemenskap med 

allt levande och därför är tvungna att finna en väg till fredlig samexistens 

även med våra värsta fiender. 

4 

Historien i Aldous Huxleys roman ”Du sköna, nya värld” (från 

1932) försiggår i det 26:e århundradet men nu, bara 75 år efter att 

romanen utgavs, verkar väsentliga aspekter av hans profetia redan ha 

blivit verklighet. Huxley beskriver ett högteknologiskt samhälle där 

genetiskt perfektionerade människor försöker att få tiden att gå med 

en kombination av sex, psykofarmaka och något som till förväxling 

liknar dataspel. Den tragiska poängen i boken är att människorna blir 

slavar under teknologin, samtidigt som teknologin tömmer deras liv 

på innehåll. Huxley kan ha känt på sig att den teknologiska sfären 

långsamt höll på att bli till en ny natur för människan. Ungefär samtidigt, 

i boken ”Technics and Civilization” från 1934, introducerade 

den amerikanska vetenskaps- och teknologihistorikern Lewis Mum- 

283


ford begreppet megamaskinen. Mumfords tanke är att ett samhälle 

kan fungera som ett gigantiskt integrerat teknologiskt system, som i 

sin helhet är bortom någon enskild individs inflytande eller kontroll. 

Den teknologiska civilisationen har för länge sedan utvecklat sig till 

en sådan global megamaskin. Alla mänskliga förhållanden från badsemestrar, 

bröllop och barnafödslar till naturkatastrofer, hungersnöd 

och krig ingår som produktiva stimulanser i det samlade ekonomiska 

systemet. 

Det finns teknologiska svar på varje bekymmer oavsett 

om det är befogat eller ej. Ju mer osäker den enskilda individen 

känner sig, desto mer makt får den stora maskinen över samhället. 

En väsentlig del av näringslivets produktutveckling är riktad mot 

att uppfinna behov och användningsmöjligheter som kan driva den 

fortsatta efterfrågan på nya tekniska inrättningar. Den elektroniska 

utrustningen blir mer och mer komplex och absorberar en allt större 

del av människans uppmärksamhet, men man kan inte säga sig att 

teknologin medför ett egentligt berikande av våra liv. Flatskärmarna 

växer allt i storlek och bilden blir skarpare, men det de förmedlar är 

inte av motsvarande högre kvalitet. Vi har inte fått bättre musik, vackrare 

ord eller mer gripande filmiska berättelser, tvärtom är människan 

i ökande grad omgiven av tomma, larmande, kommersiella signaler. 

Ofta har de tekniska apparaterna rentav ensamheten och isoleringen 

inbyggda i sig, eftersom de minskar individens direkta kontakt med 

andra människor. Mobiltelefonerna får allt fler funktioner och det 

finns ett växande antal mötesplatser på nätet, men närheten i de 

sociala gemenskaperna avtar generellt. Likt personerna i ”Du sköna 

nya värld” har vi tillgång till alla möjliga former av tekniska stimulanser 

och avancerad ångestdämpande medicin, men vi får allt mindre 

inflytande över den värld vi lever i. 

Man hör ofta de härskande teknologiska omständigheterna 

betecknas som ett kunskapssamhälle och det är sant att internet i 

princip har gett oss tillgång till människans samlade informationsbas. 

Vår möjlighet att samla tankarna är dock inte desto mindre starkt 

förminskad på grund av den växande mängden av fragmentarisk 

information som strömmar mot oss. Därtill kommer att den teknologiska 

utvecklingen har medfört, att hela kontinenter av praktisk 

284

19. TEKNOLOGI 

kunskap i dessa år försvinner från jordens yta. För varje dag som går 

glömmer vi ännu ett nytt område av det hantverksmässiga kunnande 

mänskligheten mödosamt har byggt upp under många hundra år. Den 

tekniska kunskap vi mister är inte mindre avancerad än den nya vi 

genererar, endast mindre komplex. Till exempel är den ursprungliga 

eskimåkulturen teknologiskt sett inte så lite överlägsen vår, om energiförbrukningen 

tas med i räkningen. Eskimåerna kunde överleva, 

upprätthålla och utveckla sin kultur under de hårdaste och mest livsfarliga 

klimatiska förhållandena på jorden. Deras redskap var gjorda 

av små stycken drivved och skinn, benknotor och tänder från djuren 

de levde av, men de var funktionella i varje avseende. Den slanka 

akvadynamiska kajaken med elfenbensbesatta jaktredskap monterade 

på däck är bland de mest eleganta designobjekt människan någonsin 

har frambragt. Överhuvudtaget framstår den eskimåiska storviltjägaren, 

iförd figursydda skinnkläder och handskurna snöglasögon, med 

en stilsäkerhet, som vi idag endast förväntar oss finna hos de bästa 

produkterna från verksamheter som Pininfarina och Gucci. 

Den moderna människan har givit sitt liv åt ett globalt teknologiskt 

system. Skulle det bryta samman skulle ett flertal av oss 

förmodligen gå under. Vi är inte längre istånd att klara oss själva, 

varken lokalt eller regionalt. Människan har under flera hundra år låtit 

sig imponeras och bländas av den teknologiska utvecklingen, av vetenskapen 

och den ekonomiska makten. Vi har följt med vart än denna 

treenighet har fört oss. Kanske för att vi inte orkade ställa frågor om 

något som verkade så kraftfullt. Kanske för att vi verkligen trodde att 

framsteget var en väg vi kunde gå med stängda ögon, men nu visar 

teknologins ödeläggelser sig överallt omkring oss: från skadorna på 

de ekologiska systemen till den industriella fulhet som breder ut sig 

i landskapet, från masskulturens entropiska standardisering till den 

allmänna förlusten av mening. Teknologin är förvisso en förlängning 

av biologin, men den har inte livets egenskaper. Tvärtom kväver den 

livet som en cancer om den får lov att växa och utveckla sig okontrollerat. 

Vi har glömt det som våra äldsta förfäder visste. Människans 

förmåga att framställa redskap som kan omforma världen medför 

ett vördnadsfullt ansvar. Besittandet av denna kraft tvingar oss att 

komma på vad vi vill, skall och kan i världen. 

285


5 

Teknologins skönhet ligger i dess funktionalitet. När vi ser det 

strömlinjeformade, metallskimrande passagerarflyget ensamt mot en 

blå himmel framstår denna maskin som ett fulländat estetiskt objekt. 

Allt verkar passa samman, varje enskild mekanisk del, formen och de 

fysiska krafter som den skall övervinna, men så ser det ut endast så 

länge vi väljer att ignorera de sammanhangen flygmaskinen ingår i. 

Passagerarflyget är en oåtskiljaktig del av ett omfattande och konstant 

växande globalt trafikhelvete. Bilköer, buller, luftföroreningar, gruvdrift, 

fabriksanläggningar, avfallsberg och städernas okontrollerade 

tillväxt är alltsammans likvärdiga ingredienser i samma bild. Man kan 

inte undgå att förnimma vad det rör sig om när man passerar genom 

de tröstlösa, suburbana ingenmansland som omger storstädernas 

flygplatser från Heathrow och Charles de Gaulle till Newark och 

Narita. I den stora bilden är flygmaskinen liksom bilen en dysfunktionell 

teknologi, som ödelägger allt omkring sig. Den enskilda strykninmolekylen 

rymmer möjligtvis en estetiskt tilldragande geometri, 

men giftets verkan är inte vacker. Det är denna sorts sammanhang vi 

skall lära oss att se för att kunna framälska en teknologi som låter sig 

inflätas i ekologins estetiska kontinuum. 

Människans tekniska strävanden har under de senaste århundraden 

haft som mål att göra oss fria från naturen. Vi har medvetet 

vänt oss bort från den organiska ordningen vi en gång uppstod ur, 

för att finna materiell trygghet, stabilitet och lycka i teknologins rike. 

Därvid har vi gradvis blivit instängda i ett teknologiskt universum 

som gjort det svårt för oss att förnimma tillståndet både i oss själva 

och i våra omgivningar. Den riktning vi länge rört oss i, underminerar 

systematiskt förutsättningarna för vår egen existens. Vi nödgas inte 

bara till att stanna, utan till att vända om. Vi måste komma tillbaka 

till utgångspunkten som vi kom ifrån. Paradoxalt nog är det den enda 

vägen framåt. Den mänskliga civilisationen kan bara räddas, om vi 

börjar från början och utvecklar en ny teknologi helt från grunden. 

Hur en sådan teknologisk strategi skall utformas och fungera i praktiken 

är omöjligt att säga på förhand, men riktlinjerna finns ändå 

286

19. TEKNOLOGI 

någorlunda uppdragna. För det första skall vi vänja oss vid att använda 

så lite teknologi som över huvud taget är möjligt. Istället för att 

försöka kontrollera naturen är det vår uppgift att samarbeta med den 

på så många sätt vi kan. Därnäst skall den teknologi vi använder vara 

så enkel som det kan låta sig göras i förhållande till de uppgifter som 

skall lösas. Teknologin skall förbruka ett minimum av energi som till 

exempel ett klädstreck istället för en torktumlare och de teknologiska 

lösningarna skall så vitt det är möjligt förankras i lokal kunskap och 

produktion. Till sist skall de material och enskilda delar som ingår i 

våra redskap och produktionsmetoder kunna återanvändas ned till 

minsta molekyl. Idealet måste vara en teknologi som ingår i naturens 

materialomsättning med samma obesvarade självklarhet som 

eskimåns kajak. Går det den vägen, kommer maskinen bit för bit 

att mista sin makt över människan och vi kommer långsamt att åter 

kunna se var det egentligen är vi befinner oss. 

Teknologin är ingenting i sig själv, utan blott ett redskap som skall 

hjälpa människan att uppfylla sina behov. För att utveckla de rätta 

redskapen är vi därför tvungna att först förstå vad vi egentligen behöver 

och vart vi vill. Vi är tvungna att i viss mening se igenom teknologin 

till den andra sidan, till där skönheten, sanningen och sundheten 

börjar tona fram. Det är en väg vi skall söka i alla våra strävanden. 

Genom att orientera oss efter det som är vackert kommer vi också 

att finna det som fungerar bäst. Skönheten i en ekologisk teknologi 

består i dess funktionella integration med omvärlden. Ju mer tekniken 

kommer i överensstämmelse med de ekologiska systemen, desto mer 

kommer sammanhangen mellan de åtskiljda delarna att bli synliga och 

förståeliga. Därmed kan vi skapa en teknologi som inte skiljer människan 

från naturen, utan förbinder oss med den. Vi kommer att bli 

i stånd att precist förnimma och reagera på de ekologiska systemens 

skiftande tillstånd och därmed främja livets organiska mångfald. En 

ekologisk teknologi är förutsättningen för att anpassa den mänskliga 

civilisationen till våra naturgivna villkor med samma musikalitet, visdom 

och skönhet som korallrevet med dess tusen livsformer. 

287


20 

Ett ekologiskt samhälle 

1 

aNske har mäNNiskaN reDaN fråN allra tiDigaste tid känt, 

katt 

vårt agerande i naturen skulle kunna få oöverskådliga och 

fatala konsekvenser. Det sumeriska eposet Gilgamesh från ca år 

2 700 före vår tidräkning är den äldsta nedskrivna berättelsen i människans 

historia. Häri förekommer en beskrivning av stora områden 

av cederträdsskogar i det som nu är det sydliga Irak. När hjälten 

Gilgamesh sätter sig upp mot gudarna och fäller skogarna mot deras 

vilja förbannas sumererna med brand och torka. Arkeologin har 

sedan visat att denna berättelse inte är helt utan verklighetsgrund. 

Cederträdsskogarna i sydliga Irak blev faktiskt fällda och jorden blev 

med tiden utarmad och förstörd av inträngande saltvatten. Efter 500 

år tvangs den sumeriska civilisationen överge området och flytta långt 

mot norr till Babylon och Assyrien. 

Likt i det sumeriska eposet uttrycker de mytologiska föreställningarna 

och tabusystemen hos många naturfolk uppfattningen 

att människan måste visa jorden och dess medskapelser respekt om 

saker och ting skall gå bra. En intuitiv förståelse av samma slag verkar 

också ha funnits hos den buddhistiska kung Ashoka, som var den 

första som förenade det mesta av den indiska subkontinenten i en 

samlad nation. Ashoka utfäste år 256 före vår tidräkning ett dekret 

som förkunnade att ett stort antal både tama och vilda djurarter från 

då och framåt skulle betraktas som skyddade i hela hans utstakade 

288

20. ETT EKOLOGISKT SAMHÄLLE 

rike. Det gick emellertid mer än två årtusenden innan idén om att 

ge statligt skydd åt människans medskapelser (och i naturen överhuvudtaget) 

åter framstod som en relevant politisk idé. Det skedde 

i mitten av 1800-talet i USA. Nordamerika uppfattades visserligen 

alltjämt som den nya världen. Indiankrigen var ännu inte förbi och 

kolonialiseringen av det enorma området var långtifrån till ända, men 

samtidigt stod det klart att den snabba utbyggnaden av järnvägslinjerna 

betydde att även de mest avsides belägna territorierna snart 

skulle komma inom civilisationens räckvidd. De oändliga orörda vidderna 

som hittills hade skapat en tidlös och majestätisk bakgrund för 

amerikanernas historia var i ökande grad hotade av skogshuggning, 

gruvdrift och jordbruk. 

Den första som på allvar såg problemen var målaren George Catlin, 

som på 1830-talet företog flera långa resor bland nordamerikanska 

indianstammar för att dokumentera deras liv i målningar och teckningar. 

1832 framställde han idén att staten borde upprätta stora nationalparker 

för att den vilda naturen och dess ursprungliga bebyggare 

skulle kunna bevaras intakt. Den första fredningen blev realitet när 

den amerikanska kongressen 1872 beslöt att ett större naturområde 

omkring Yellowstone i Wyoming, på grund av platsens helt speciella 

geologi skulle hållas utanför de offentliga utauktioneringarna av land. 

Naturskydd som en egentlig förpliktelse blev emellertid utbrett först 

några år senare. Upphovsmannen var den skotska emigranten John 

Muir som vandrade till fots kors och tvärs över Amerika och skrev 

om den upphöjda skönheten i det amerikanska landskapet. John 

Muir instiftade ”The Sierra Club”, den första föreningen för naturbevarande 

i världen. När kongressen 1890 antog den lag som lade 

grunden för etableringen av det omfattande amerikanska systemet av 

nationalparker och fågelreservat, skedde det mot bakgrund av hans 

detaljerade anvisningar. Rörelsen för att freda de vilda orörda naturområdena 

hade en djup återklang i den amerikanska kulturen. Det var 

ett estetiskt och andligt projekt, inte minst inspirerat av den tidens 

inflytelserika transcendentala lyriker och författare Ralph Waldo 

Emerson, Henry David Thoreau och Walt Whitman. Dessa diktare 

hade alla med stor styrka besjungit naturen som en manifestation av 

289


universums skapande ande. Platser som Yosemite-dalen skulle fridlysas, 

inte för att rädda enskilda hotade djur- eller växtarter utan för att 

området i sin helhet sågs som en helig, kosmisk katedral. 

Industrialismen utgjorde den direkta motsättningen till skönheten 

och friden i de stora skogarna. Fabrikerna och de larmande maskinerna 

bragte en hittills okänd form av brutalitet in i världen. Den 

framträdande engelske diktaren William Wordsworth observerade 

redan i början av 1800-talet att den industriella revolutionen var en 

förbrytelse mot naturen och att den utarmade vanliga människors liv. 

År 1835 beskrev den betydelsefulla franska historikern Alexis de Tocqueville 

industristaden Manchester med dess 40 jättestora fabriker, 

som ett helvete av buller, smuts, dålig luft och mänskligt elände. Industriarbetarnas 

förfärliga slit och slavliknande livsvillkor medförde en 

inte obetydlig offentlig förargelse. Det gällde i synnerhet det utbredda 

utnyttjandet av barnarbetare i gruvdriften. Redan 1842 antogs en lag 

som förbjöd barn under tio år att arbeta i gruvorna. Allmänhetens 

uppmärksamhet var dessutom starkt upptagen av kampen mot de 

epidemier av dödliga infektionssjukdomar som kom att härja den 

tidiga industrialismens överbefolkade och ohygieniska städer. Till 

slut uppstod under loppet av 1800-talet en ökande uppmärksamhet 

på den akuta faran med industriverksamheternas spridning av giftämnen 

i den omedelbara närmiljön. År 1863 kom i England en lag 

som skulle försöka reducera utsläppet av klorgaser i förbindelse med 

produktionen av basiska salter, till exempel den sodiumkarbonat som 

användes i glasproduktionen. 

Svårigheterna med att bekämpa den industriella föroreningen 

framgår av Henrik Ibsens drama ”En folkfiende” från 1882. 

Stycket börjar med att en läkare vid en kurort i en liten norsk kuststad 

får ett ökande antal patienter med samma symptom. Läkaren 

upptäcker att orsaken är infekterar spillvatten som släpps ut från ett 

närliggande garveri, men när han gör offentligheten uppmärksam på 

problemet och försöker ändra på förhållandena, visar det sig att de 

kortsiktiga ekonomiska intressena i slutänden erövrar makten över 

den offentliga åsikten. Läkaren hotas till slut med att bli avrättad som 

folkfiende och avskedas från sitt arbete. Till slut har han valet mellan 

290


att ta till flykten, eller att fortsätta sin kamp på nya sätt. Ibsen låter 

honom välja det sista. 

Första halvan av 1900-talet präglades av de två världskrigen, vilkas 

omfång, förstörelse och ondska bedövade allt annat, men efter att 

röken från kanonerna hade lagt sig blev industrisamhällets självförgiftning 

återigen ett närvarande problem. I London kulminerade år 

1952 hundra års återvändande smogproblem med att omkring 12 000 

människor dog, när en oigenomsiktig, giftig rökdimma lade sig över 

staden i fem dagar. Denna händelse förde 1956 till världens första 

egentliga lagstiftning mot luftförorening. Samma år blev två små 

stadsområden söder om Tokyo drabbade av en fruktansvärd förgiftningsolycka. 

67 dog, 330 blev invalidiserade och 3 000 barn föddes 

under de kommande åren med allvarliga fysiska defekter. Orsaken var 

utsläpp av kvicksilver i havet från en närliggande industriverksamhet. 

I stället för att försvinna hade kvicksilvret tagits upp av fisken som 

områdets invånare levde av. Minamata-katastrofen, som den kom att 

kallas, medförde överallt i världen en starkt förhöjd uppmärksamhet 

på faran med utsläpp av industrispillvatten. Den offentliga medvetenheten 

om kemisk förorening som ett viktigt samhällsproblem blev 

dock först på allvar väckt av den amerikanska biologen Rachel Carsons 

uppseendeväckande bok ”The Silent Spring” (Tyst vår, övers. 

anm.) från 1962. Häri dokumenterade författaren att bruket av DDT 

i jordbruket var i färd med att utrota fågellivet i stora delar av USA. 

Bokens budskap kom som en chock för den allmänna offentligheten 

och den förde till att varje användning av DDT, som dittills betraktats 

som ett kemiskt undermedel, nu förbjöds över hela världen. 

Under de första åren på 1960-talet gick det upp för en allt 

bredare krets, att många förgiftningsolyckor inte skulle ses som isolerade 

händelser, utan som delar av ett sammanhängande problemkomplex 

av global karaktär. Naturen pressades av människan från 

alla håll. Även Afrikas och Asiens stora vilda biotoper, vars existens 

man tills dess bara tagit för given, hade nu på allvar börjat lida av 

människans aktiviteter. Flera av de mest spektakulära djurarterna från 

den afrikanska noshörningen till de indiska tigrarna och de kinesiska 

pandabjörnarna var direkt hotade av utrotning. Det förde år 1961 till 

291


att biologen Julian Huxley tog initiativ till stiftelsen World Wildlife 

Fund, som blev den första globala organisationen för naturskydd. 

År 1965 höll FN en stor befolkningskonferens där det konstaterades 

att människornas antal sedan år 1900 fördubblats från 1,6 till 3,3 

miljarder, men vad värre var kunde man förutse ännu en fördubbling 

av detta antal innan århundradets utgång. ”Befolkningsbomben” 

döpte den amerikanska författaren Paul R. Ehrlich detta fenomen till 

och associerade härmed till atombombens totalförstörelsepotential. 

Knappt 200 år tidigare, 1798, när världen bara var befolkad med ca 

en miljard människor, hade den engelska ekonomen Thomas Malthus 

ställt fram teorin att en fortsatt ohämmad befolkningstillväxt skulle 

föra människan ut i djupt elände. Malthus hade räknat sig fram till, 

att befolkningstillväxten skulle underminera resursunderlaget och 

skapa konstant hungersnöd. Nu tydde allt på att hans bekymmer var 

välgrundade, bara av mer komplicerade orsaker än dem teorin hade 

förutsagt. Vi kunde nog kanske producera tillräckligt med mat, men 

samtidigt såg det ut som om vi förstörde själva förutsättningarna för 

livet på jorden. Under den senare delen av 1960-talet blev begrepp 

som förorening, miljöproblem och hotade djurarter allmänt utbredda. 

Det var en dedicerad väckelse av den offentliga medvetenheten som 

kulminerade i etableringen av flera starkt aktivistiska miljöorganisationer, 

bland annat Noah i Danmark (1969), Friends of the Earth 

i USA (1969) och Greenpeace i Kanada (1971). Ungefär samtidigt 

utgav FN och tankesmedjan Club of Rome kännetecknande de 

första stora internationella tvärvetenskapliga rapporterna om klotets 

tillstånd ”Blueprint for Survival” (1972) och ”Limits to Growth” 

(1972). 

De följande 20 åren var präglade av en intensiv kamp för 

att förbättra relationerna mellan människan och naturen och det 

rådde ingen brist på händelser som kunde hålla kampandan uppe: 

Den första oljekrisen 1973, vilken påminde oss om att civilisationens 

energiresurser är begränsade. Den utbredda kommersiella jakten på 

flera av de stora valarterna. Dioxinutsläppet i den norditalienska industristaden 

SEVESO (1976). Konstaterandet av ett samband mellan 

uttunningen av ozon i atmosfären och bruket av CFC-gaser (1976) 

292


och senare upptäckten av det gigantiska ozonhålet över Arktis (1985). 

Härdsmältan i det amerikanska kärnkraftverket Three Miles Island 

(1979). Syreregnen som under hela denna period medförde en omfattande 

och mycket synlig skogsdöd i stora områden i Europa. 

Omkring 1990 kunde det emellertid se ut som om den politiska 

insatsen faktiskt höll på att få styr på de flesta av de pressande miljöproblemen. 

Valarna var vid den tidpunkten för länge sedan fredade. 

Bruket av CFC-gaser höll på att fasas ut över hela klotet efter en 

internationell överenskommelse 1987. Effektiva reningsanläggningar 

gjorde att floder och vattendrag som i årtionden varit förgiftade och 

nästan döda nu höll på att få liv igen. Reningen av industriskorstenarnas 

rök och av utsläppen från bilar medförde en väsentligt förbättrad 

luftkvalitet i många städer. Till och med skogsdöden var på retur. 

På det hela taget kände många att de katastrofala tillstånd som det 

talades om på 1960-talet nog var ett tämligen överdrivet scenario. 

Offentlighetens intresse för naturens tillstånd föll lugnt 

och stilla under mer än tio år. Man kunde bland annat se det på miljöorganisationernas 

medlemsantal och på den prioritering av olika 

samhällsproblems viktighet som befolkningen gav till känna i den 

tidens opinionsundersökningar, men i verkligheten hade inget skett 

med miljöproblemens djupare orsaker. Det vara bara symptomen 

som hade dämpats, eller åtminstone några av dem. Efterhand som 

vi närmade oss det nya årtusendet började allt fler att lägga märke 

till något som skulle vända stämningen återigen. Planeten verkade 

drabbas av ett hittills osett stim av extrema väderhändelser. Orkaner 

och våldsamma regn följdes av värmeböljor och torka. Plötsligt 

kände människor överallt att något var allvarligt galet. Möjligheten att 

våra utsläpp av växthusgaser i atmosfären kunde föra till katastrofala 

klimatändringar hade visserligen varit en del av miljödebatten sedan 

1970-talet. Ja, faktiskt hade den svenske kemisten Svante Arrhenius 

redan 1908 ställt fram teorin om att produktionen av CO 2 från förbränningen 

av kol och olja skulle komma att medföra en uppvärmning 

av jordens klimat. Växthuseffekten hade denna verkning döpts 

till så tidigt som 1937, men fenomenet hade förekommit tämligen 

långt borta och abstrakt – ända tills vädret på allvar började urarta. 

293


Från omkring år 2000 tunnade det på allvar ut i tvivlarnas rader. Med 

en större och större grad av sannolikhet kunde vetenskapen bekräfta 

sambanden mellan människans utsläpp av växthusgaser och jordens 

uppvärmning. De insamlade data om föregående tiders atmosfäriska 

förhållanden, mätningar av avsmältningen av de arktiska issköldarna 

och allt bättre datorsimulatorer för de globala vädersystemen pekade 

alla i samma riktning. Den överväldigande vetenskapliga konsensus 

på området framgick bland annat av fyra stora rapporter från FNs 

klimatpanel, varav den sista kom ut i november 2007. Bilden i dessa 

analyser är entydig. Människan har bragt sig in i en situation som 

sannolikt kommer att få katastrofala konsekvenser för allt liv på 

jorden, om inte utsläppen av växthusgaser mycket snart kommer 

under kontroll. I det nya årtusendet är det inte längre excentriska 

domedagsprofeter eller aktivistiska balladskrivare som varnar oss om 

jordens undergång (eller något liknande), utan istället väsentliga delar 

av det vetenskapliga och politiska etablissemanget. Till exempel fick 

den tidigare amerikanska vice presidenten Al Gore år 2007 Nobels 

fredspris för att ha varnat om en förestående klimatkatastrof bland 

annat i filmen ”An Unconvenient Truth” och samma år vann Kevin 

Rudd preimiärministerposten i Australien med en kampanj som hade 

klimathoten som sitt centrala tema. 

2 

Den första spirande grodden till en medveten ekologisk praxis planterades 

av den österrikiske mystikern och filosofen Rudolf Steiner 1924. 

På anmodan av en liten grupp antroposofiskt orienterade jordbrukare 

höll han den sommaren en kurs som bestod av 8 föredrag på godset 

Koberwitz i Breslau. Här framkom Steiner med en rad anvisningar 

för odlingsmetoder, baserade på hans teori om den interaktion mellan 

jordiska och kosmiska formskapande krafter som härskar i naturen. 

Huvudidén var att jordbruket i sin helhet skulle utgöra en dynamisk 

verksamhetsorganism, där jord, kulturväxter och djurhållning var förenade 

i en sund växelverkan med varandra, det omgivande landskapet 

och kosmos. Steiner hade inte själv någon erfarenhet av jordbruk, 

men hans föreskrifter visade sig vara verksamma och de bredde un- 

294


der de följande åren ut sig över världen tillsammans med hans andra 

tankar. Med tiden blev hundratals jordbruk och handelsträdgårdar 

omlagda till det som kom att kallas biodynamisk jordbruksmetod. 

Under de första många åren blev Steiner-jordbrukens produkter 

företrädesvis avsatta till en liten exklusiv skara idealister. De 

flesta var på olika sätt knutna till den antroposofiska rörelsen, men 

andra var till exempel upptagna av de idéer om naturren näring som 

kom från den tyska reformkoströrelsen, eller det kunde vara vegetariska 

pacifister som önskade leva i harmoni med alla skapelser. De få 

butiker som köpte in Steiner-jordbrukens Demetermärkta produkter 

hade ofta en omisskännligt sekteristisk prägel, men vid slutet av sextiotalet 

blev kundkretsen plötsligt i avsevärd grad utvidgad. Orsaken 

fanns i den romantiska delen av ungdomsupproret, som under inflytande 

av euforiskapande ämnen och/eller orientaliska religioner hade 

börjat dyrka idén om en kosmisk kollektiv medvetenhet som skulle 

förvandla världen. Många upptogs av förbindelsen mellan näringens 

beståndsdelar och en helhetssyn på naturen, bland annat inspirerade 

av den japanska näringsgurun George Oshawas invecklade mikro/ 

makro-system. Giftfria jordbruksprodukter blev plötsligt efterfrågade 

symboler för drömmen om en vackrare värld, där människan skulle 

leva i pakt med kosmos och sin egen kropp. 

Jordbruket i Danmark och det mesta av Västeuropa var vid 

denna tidpunkt helt omlagt till en kemiskt kontrollerad, industriell 

produktion, bortsett från de Steiner-inspirerade jordbruken och handelsträdgårdarna 

som under 50 år hade finjusterat den biodynamiska 

odlingsmetoden. Deras erfarenheter kom under 1970-talet att skapa 

förutsättningarna för etableringen av ett ökande antal jordbruk som 

på olika sätt försökte skapa en ekologisk bärkraftig matvaruproduktion. 

Den första generationen ekologiska jordbrukare var idealister 

som hade svårt att bli tagna på allvar av den övriga jordbruksnäringen. 

Många av jordbruken var produktionskollektiv, befolkade med bybor. 

Både producenter och distributörer av de organiskt odlade produkterna 

var i stor utsträckning amatörer. De flesta inblandade, inklusive 

kunderna uppfattade sig själva som del i en alternativ ekonomi, vilket 

det i hög grad också var under de första åren. Det skulle dock visa sig 

komma ett momentum i efterfrågan på organiskt odlade matvaror, 

295


som ingen hade kunnat föreställa sig. Tidsandan under det följande 

årtiondet var visserligen dominerad av en radikal uppgörelse med den 

föregående epoken. Håret klipptes kort, de platta, fotriktiga skorna 

avlöstes av spetsiga tår och höga klackar. Yuppierna köpte Porchesportbilar 

och drack champagne – stilen hette hightech, neon och 

storstadsmedvetande. Ändå var produktionen och distributionen av 

de organiska matvarorna vid årtiondets slut så välorganiserade att de 

började ingå i de stora supermarknadernas sortiment. En produkt 

som ekologisk mjölk, som tio år tidigare bara hade kunnat köpas i 

mycket få specialiserade hälsokostaffärer fanns plötsligt tillgänglig 

överallt, till och med i många lokala kiosker. 

Omkring år 2000 kunde den ytliga iakttagaren gott få intrycket att 

Danmark var på väg att bli ett hållbart ekologiskt samhälle. Landets 

avvisande av kärnkraft och en framsynt offentlig energipolitik hade 

gjort uppställandet av vindkraftverk till en folksak. Det var i Danmark, 

på Askov folkhögskola, som världens första elekticitetsframställande 

väderkvarn ställdes upp 1892. Nu hundra år senare var landet världens 

ledande producent av vindkraftverk och Danmark var det land 

i världen som producerade den absolut största mängden vindkraft i 

förhållande till sin samlade energiförbrukning. Medan vindkraftverken 

reste sig i landskapet som symboler för en ny tid, blev städernas 

nätverk av cykelbanor konstant utbyggda. Återvinningssystemen blev 

efterhand alltomfattande och industriverksamheter konkurrerade om 

att bli mest miljövänliga. Kommun efter kommun beslöt att de offentliga 

köken skulle använda ekologiskt framställda matvaror. Den 

gigantiska mjölkproducenten Arla, som ursprungligen hade försökt 

förlöjliga de ekologiskt orienterade mjölkproducenterna så mycket 

som möjligt, hade nu själva blivit världens största producent av ekologiska 

mejeriprodukter och Urtekram, som startade som en makrobiotisk 

hippieverksamhet 1972, hade blivit en av Europas ledande 

distributörer av organiskt odlade matvaror. 

Det som kunde likna en ekologisk revolution var dock snarare en 

kosmetisk illusion. Såg man djupare i bilden visade det sig att världen 

på de flesta områden rörde sig i helt motsatt riktning. Konsumtio- 

296


nen i Danmark och på alla andra ställen fortsatte att växa. Vårt sätt 

att leva och producera på krävde allt större mängder råmaterial och 

transporter. I förstone var det industriella svineriet inte så synligt som 

det hade varit, men det berodde inte minst på att produktionen hade 

flyttats till Kina och andra låginkomstområden. För varje år som gick 

förbrände vi alltmer kol, olja och gas. Danmark var trots alla sina 

vindkraftverk en av världens ledande CO 2 -förorenare så sent som år 

2007. Vi åt nog fler ekologiskt producerade matvaror än befolkningen 

i något annat land, men de utgjorde ändå bara en bråkdel av den 

samlade konsumtionen av jordbruksprodukter. På det hela taget såg 

det ut som om begrepp som ekologiskt, grönt och hållbart höll på att 

förlora varje mening. Det kom hela tiden nya miljövänliga produkter 

på marknaden, men de som köpte dessa produkter var benägna att 

endast lägga sina inköp ovanpå all den existerande förbrukningen. 

Många tvättade till exempel kläder med ett miljöskonsamt tvättmedel, 

men därefter torkade de kläderna i en torktumlare. Just torktumlaren, 

som har blivit en fast inventarie i de flesta hushåll, är ett tydligt tecken 

på frånvaron av en mer djupgående ekologisk medvetenhet. Torktumlaren 

är en maskin som inte bara använder stora mängder energi 

till ingen nytta, för våta kläder kan som bekant torka alldeles av sig 

själva, men den reducerar också den estetiska närvaron i vardagen: 

att hantera den rena och fuktiga och doftande tvätten och hänga 

upp den med klädnypor på en lina är en fysisk, hälsobringande, taktil 

och sensuell handling som dessutom, om det görs utomhus, får en i 

uppmärksam kontakt med vädret. 

3 

Det ekologiska samhället är ännu långt borta, men det håller trots allt 

på att litet i taget forma sig, såsom en motentropisk rörelse i hjärtat av 

den teknologiska civilisationen. Språket och det kollektiva medvetandet 

ändrar sig helt långsamt, påskyndat av det konkreta förvärrandet 

av de ekologiska förhållandena. Hur länge vi ännu skall vänta går 

inte att säga. Det är avhängigt av när flertalet börjar se bilden i dess 

helhet och när sammanhangen blir lika kända och förstådda som 

de åtskiljda delarna. Den avgörande transformationen sker, när den 

297


ekologiska utmaningen rör sig från att vara ett nödvändigt ont till att 

bli själva meningen med livet, men från den tidpunkten och framåt 

kommer förvandlingen i gengäld att ske med stor och målinriktad 

styrka. Tröskeln till det ekologiska samhället finns i våra huvuden. 

Det är en estetisk och intuitiv angelägenhet i lika hög grad som en 

rationell. Å ena sidan finns där begäret efter att ha. Å andra sidan en 

längtan efter att vara. Å ena sidan tingen. Å andra sidan tillstånden. 

Det är detta val ekologin ställer oss inför. Vi kan endast träda in i det 

ekologiska samhället om vi förstår att vrida oss loss ur den materiella 

rationalismen och den stora konsumtionsmaskinen som håller 

oss fast. Skapandet av ett ekologiskt samhälle kommer att kräva allt 

vårt vetande och snille, allt vårt mod, energi och viljestyrka, men det 

kommer också att vara den största och mest ärofulla, kulturella och 

teknologiska prestationen i människans historia. 

Howard T. Odum, den banbrytande amerikanska ekologen 

och professorn vid University of Florida, skrev alldeles före sin död 

och i samarbete med hans fru Elisabeth C. Odum en bok med titeln 

”A Prosperous Way Down”. Boken som kom ut 2001, är ett slags 

manual för hur den teknologiska civilisationen drastiskt kan sänka 

sin energiförbrukning och sin ekonomiska aktivitet, utan att vi mister 

den grundläggande välfärd vi känner idag. Utgångspunkten för de 

betraktelser som paret Otum lägger fram är studiet av pulserande 

system, det vill säga den växelverkan mellan expansion och sammandragning, 

tillväxt och reduktion som är en universell lagmässighet 

på alla nivåer i naturen från det minsta till det största. Författarna 

argumenterar för att den teknologiska civilisationen håller på att 

närma sig sin expansions absoluta yttre punkt. En väsentlig orsak är 

att vi inom kort kommer att stå utan de energikällor som har möjliggjort 

tillväxtsamhället. Därför är det nödvändigt att vi i tid grundligt 

planerar och börjar sammandragningen så att vi undviker en plötslig 

och total kollaps, likt den som till exempel drabbade mayakulturen i 

Mellanamerika när dess ekologiska existensgrund försvann. 

”A Prosperous Way Down” är en av de mycket konkreta 

guideböcker som finns för den resa mot ett ekologiskt samhälle vi står 

framför. De teoretiska modellerna och praktiska förslagen i boken 

bygger på en metod att exakt beräkna innehållet av solenergi i varje 

298


form för produktion och i varje samhällsaktivitet. Idag är omkostnaderna 

för våra aktiviteter starkt förvridna av den tillfälliga, kortsiktiga 

prissättningen på jordens fossila bränslen. Odums system, som han 

utvecklade under 1970-talet, gör det möjligt att förstå och jämföra 

det egentliga värdet av de ting vi konsumerar. Denna omräkning till 

solenergienheter kallas för emergy. Det är en objektiv fysisk standard 

som gör det möjligt att få människans aktivitet i överensstämmelse 

med de faktiska, naturgivna förhållandena på jorden. En sådan solekonomi 

är den grundläggande förutsättningen för att skapa ett 

verkligt ekologiskt samhälle. 

H.T. Odums system för energiberäkning bringar oss tillbaka 

till utgångspunkten, nämligen solen som livets förutsättning och evigt 

närande energikälla. Dess strålar är en valuta som inte kan spekuleras 

i. Varje foton växlas direkt till liv genom växternas fotosyntes och 

genom vattnets och luftens dynamiskt virvlande aktivitet. Solen är 

allt levandes odelade gemensamma nämnare. Det är inte konstigt att 

den i de flesta gamla kulturer har varit betraktad som universums 

högsta gudom. Om vi börjar beräkna värdet av de varor och tjänster 

vi utbyter med bakgrund av deras innehåll av omformad solenergi, 

blir solen återigen kulturens centrum. En solekonomi kommer inte 

bara att bekräfta den fundamentala enheten mellan människan och 

universum, den kommer att kunna förvandla oss till ett högteknologiskt 

naturfolk, vars liv är baserat på den mest förfinade materiella 

balansen mellan oss själva och våra omgivningar. 

4 

Vi kan inte veta hur övergången till ett ekologiskt samhälle kommer 

att förlöpa och alls inte hur ett sådant kommer att se ut, men det 

finns kanske ändå vissa förhållanden som är möjliga att förutse. Till 

exempel kommer ett ekologiskt samhälle sannolikt att kräva att vi 

skall lära oss slappna av och ge oss gott om tid. Vi behöver först finna 

lugnet i oss själva om vi skall få ner pulsen i samhällskroppen, så att 

den passar exakt med den energi vi på lång sikt har tillgång till. Ett 

annat förhållande som verkar sannolikt är att de stora städerna och 

deras ändlösa förstäder så som vi känner dem idag, skall reduceras 

299


kraftigt i omfång. Ekologin kräver att invånarna i ett givet samhälle 

måste kunna täcka största delen av sitt materiella behov inom ett 

överskådligt närområde. Långsamt, bit för bit, skall den teknologiska 

civilisationen därför skiljas ut så att det kan byggas upp en ny struktur 

baserad på regionala kulturer med hög grad av självförsörjning. Avstånden 

mellan dem som producerar och dem som konsumerar skall 

vara så kort som möjligt. Det blir en värld av provinser, präglade av 

mindre städer med marknader, specialiserad produktion, utbildning 

och kulturella institutioner, omgivna av jordbruk, handelsträdgårdar, 

skogar, fiskelägen och fiskeodlingar. Mellan de enskilda provinserna 

kommer det att växa större och större områden av sammanhängande 

vild natur, som en gemensam ekologisk reservoar. Varje region 

kommer att framälska sin egen kulturella identitet och kanske i viss 

utsträckning stänga om sig själv, men en ekologisk civilisation kommer 

samtidigt att kräva en mycket hög grad av global kommunikation 

och koordination. 

En sak är säker. Avvecklingen av stora delar av vår gemensamma 

teknologiska bas blir en farofylld affär. Det ekologiska samhället 

förutsätter dock inte desto mindre en systematisk och kontrollerad 

nedtrappning av energikonsumtionen för alla former av produktion 

och transport. Denna avveckling skall göras med stor försiktighet 

och omtanke för att undgå sociala sammanbrott, anarki och onödigt 

lidande. Vi måste hela tiden sörja för att ha tillräckligt med resurser 

för att upprätthålla livsnödvändiga samhällsfunktioner inom bland 

annat infrastruktur, elektroniska kommunikationsnätverk och medicinsk 

teknologi. Vi skall dessutom förstå att avgränsa och utveckla de 

delar av högteknologin som är mest värdefulla för oss. Det ekologiska 

samhället nödvändiggör att vi finner fram till teknologiska lösningar, 

som låter sig reparera och vidmakthållas på regional och lokal nivå. 

En decentraliserad folkteknologi som kan medverka till att främja den 

ekologiska estetiken. Solida och eleganta tekniska lösningar, skapta 

för en civilisation med starkt nedsatt evolutionshastighet. 

Den ekologiska rekonstruktionen av samhället kommer att 

få avgörande betydelse för vårt sociala liv, först och främst för att vi 

blir mer direkt beroende av varandra. Vi kommer att umgås tätare, 

300


bland annat för att vi blir tvungna att lära oss att arbeta tillsammans 

om större kollektiva projekt. Det betyder inte nödvändigtvis att den 

enskilda får mindre privatliv, men det är tänkbart att vi kommer att 

leva i nya typer av utvidgade familjegrupper där individerna får ett 

större ansvar för de andras välfärd. Det ekologiska samhället kommer 

att rymma långt mer praktiskt manuellt arbete i förbindelse 

med produktion och underhåll än vi är vana med idag. Det kommer 

att ge plats för många av dem som nu faller utanför det snäva karriärorienterade 

normalitetsbegreppet och som därför hålls utanför 

gemenskapen. I det ekologiska samhället finns det användning för 

alla slags människor. 

Den betydande minskningen av befolkningsmängden som är helt 

nödvändig för att skapa en ekologisk balans mellan människan och 

naturen, kommer dessutom att medföra att det i många generationer 

fram i tiden kommer att vara överskott på gamla individer i den samlade 

populationen. Denna dramatiska förskjutning i åldersfördelningen, 

från ett stort flertal av unga framstormande, ivriga men oerfarna 

individer till ett flertal människor som fysiologiskt och mentalt är i 

färd med att sakta ner farten, kommer i sig själv att bidra till att ändra 

civilisationens kurs. 

Den ekologiska rörelsen springer fram ur en syn på världen, 

som nödvändigtvis måste leda människan fram mot en egentlig 

global civilisation. Sett i det ekologiska perspektivet utgör jorden en 

enda sammanhängande biologisk och geologisk organism. Människan 

är en oseparerbar del av detta planetväsen och vi har därför ett 

fundamentalt, gemensamt intresse i att främja ett ekologiskt världssamhälle. 

Den ekologiska idén är icke-våldsam. Den bygger på en 

önskan om att ge plats till alla former av liv och på en djup känsla 

av glädje över att se olikheterna blomstra. Den praktiska ekologin 

försöker överkomma konkreta problem genom en förståelse av deras 

orsak och sammanhang. Strategien består i att ändra förhållandena så 

att problemet får en mindre näringsrik grogrund, antingen det gäller 

kriminalitet eller växsjukdomar. 

301


5 

Med det ekologiska samhället beger sig människan ut på en upptäcktsresa, 

så äventyrlig som ingen annan vi varit på. Människan har 

redan en gång kartlagt planeten in i minsta detalj, men nu skall vi upptäcka 

den igen för att bli ett med dess väsen. Såsom vi förr försökte 

dämma upp och kontrollera floderna skall vi nu låta dem återfinna 

sina ursprungliga lopp. Människans uppgift blir att dra sig tillbaka 

och ge plats för översvämningar, sumpmarker och igenomträngliga 

skogar. Efterhand som vårt antal minskar, kommer stora delar av de 

enorma byggnadsmassor som idag utgör civilisationens fysiska ram 

att ligga öde, men under många år fram i tiden kommer dessa lämningar 

från den teknologiska civilisationen att göra gagn som ett slags 

öppna gruvor där vi kan finna dyrbara och nyttiga mineraler. De nya 

bostäder vi anlägger kommer att bli konstruerade och placerade så att 

människans samhälle och den omkringliggande ekologin ömsesidigt 

förstärker varandras livskraft. Efterhand kommer samhällets och naturens 

rytmer långsamt att börja svänga i fas med varandra. Därefter 

kommer produktion och vetenskap, ekonomi och konst, religion och 

rationalitet att smälta samman i rituella mönster, såsom vi kan se att 

det skett många gånger tidigare i våra förfäders stora kulturer. 

Ett anmärkningsvärt exempel på en sådan kulturell helhet är det 

jordbrukssamhälle som till helt nyligen existerade någorlunda intakt 

på den indonesiska ön Bali. De balinesiska bönderna har genom 1000 

år odlat ris och grönsaker på minutiöst terrasserade marker, likt de 

man kan se i bergrika trakterna överallt i Sydasien. Fälten på Bali 

ligger som ett tätt organiskt mönster längs efter de fruktbara bergssluttningarna 

mot söder från de vulkaniska bergen på öns mitt helt 

ut till Indiska oceanen. Vattnet på ön är en starkt begränsad resurs. 

Det mesta av det kommer från en sjö i vulkanen Baturs krater och 

blir därifrån fördelat till många tusen fält genom en otroligt komplext 

system av kanaler och slussar. Bevattningssystemets reglering och 

underhåll är det centrala organiserande elementet i det balinesiska 

samhället. Varje bondby är organiserad omkring ett bevattningskollektiv, 

kallat en subak. Dessa är i sin tur förbundna och koordinerade 

302


genom ett system av tempel från vulkanens topp och ut till kusten. 

Om en subak önskar göra några ändringar i systemet av bevattningskanaler 

vänder de sig till Jero Gde, översteprästen vd Ulun Danu 

Batur, vulkansjöns huvudtempel. Jero Gde avgör så saken efter att ha 

undersökt förhållandena hela vägen ned genom bevattningssystemet 

och avvägt alla inblandade parters olika intressen. Prästerna i vattentemplen 

hjälper dessutom den enskilda subaken med att planera 

deras odlingsprogram, spara vatten, bevara jordens fruktbarhet och 

förhindra spridningen av skadedjur och växtsjukdomar. Det är på så 

sätt omöjligt att skilja den praktiska jordbruksdriften och religionen 

åt i den balinesiska kulturen. 

Odlingen av jorden på Bali är en integrerad del av en religiös och 

rituell praxis som kallades Agama Tirtha, ett begrepp som kanske kan 

översättas med Det heliga vattnets religion. Balineserna är ett slags 

hinduer och alla delar av deras kultur utgör en intuitiv helhet i pakt 

med öns ekologi. De många gudarna och gudinnorna som ständigt är 

centrum för små och stora offerfester, representerar samtidigt naturens 

krafter. Templens arkitektur och bevattningssystemens tekniska 

utformning är – liksom dansen i templet och arbetet på fälten – två 

sidor av samma sak. 

Den balinesiska kulturens estetiska aspekter finns beskrivna 

på flera ställen i denna bok. I slutet av 1980-talet stod det klart, att det 

balinesiska samhällets materiella bas var minst lika högt utvecklad som 

dess förfinade kultur. Vid den tidpunkten offentliggjorde forskare 

från University of Southern California resultatet av en omfattande 

undersökning av de balinesiska jordbruksmetoderna. Undersökningens 

bakgrund var en önskan om att jämföra effektiviteten hos det 

traditionella sättet att bedriva jordbruk på med en serie moderna 

teknologiska lösningar, vilka sedan en tid introducerats på ön av den 

Asiatiska Utvecklingsbanken. Undersökningen involverade bland annat 

en avancerad datasimulator av öns traditionella bevattningssystem 

som gjorde det möjligt att studera förloppet av många olika ekologiska 

scenarier. Resultatet av det amerikanska forskningsprojektet var 

uppseendeväckande. De visade för det första att den rituella metoden 

för regleringen av bevattningssystemet var absolut optimerad i för- 

303


hållande till öns resurser och därnäst att balinesernas tusen år gamla 

jordbruksmetoder som helhet var bland de mest stabila, effektiva och 

ekologiskt hållbara som någonsin funnits på jorden. 

Idag är kulturen och ekonomin på Bali absorberad av den 

globala turistindustrin och det finns bara rester kvar av den ursprungliga 

samhällsformen, men den balinesiska kulturen så som den en 

gång var, är en obeskrivligt inspirerande bild som visar människans 

möjligheter på vår planet. Vi kan inte kopiera denna eller någon annan 

förhistorisk kultur för världen är i konstant rörelse, men de egenskaper 

som karaktäriserade denna kultur är något vi kan sträva efter 

när vi skall utforma framtidens ekologiska samhälle. Lärdomen från 

Bali är att människans verkliga rikedom finns i det kompromisslösa 

sökandet efter skönhet, sanning och visdom. 

304

21. NU 

21 

Nu 

1 

NgeN civilisatioN har varit så koNsekveNt vålDsam, som den 

isom 

växte fram ur renässansen i Europa. Ingen har varit så ihärdig 

i sin hänsynslösa destruktivitet. Världen har visserligen känt till många 

former av krigisk despoti genom historien. De romerska kejsarna och 

mongolerna skapade sina imperier med formidabla våldsmaskiner 

och både kristendomen och islam bredde ut sig med svärdet i hand. 

Även om dessa maktstrukturer inte drog sig för grymheter av den 

mest förfärliga karaktär, var de dock begränsade av sin egen form och 

kulturella utseende. Den europeiska civilisationen efter renässansen 

kände däremot inga gränser. Den var utan fast eller avslutande form, 

den muterade på vägen och förökade därvid ständigt sin kraft och 

självsäkerhet. Européerna skapade sitt globala herradöme genom teknologisk 

makt och vetenskaplig insikt, men verkets kolossala framfart 

orsakades av den bakomliggande världssynen. Den rationella materialismen 

hade från begynnelsen praktisk handling såsom sitt högsta 

ideal. Sett ur denna synpunkt är det enda som har egentligt värde det 

som låter sig mätas, vägas och omsättas till pengar. Därför fanns inget 

som på allvar var heligt för de europeiska erövrarna. När de första 

conquistadorerna seglade från Spanien med kurs mot Sydamerikas El 

Dorado var målet att stjäla så mycket guld och andra dyrbarheter som 

möjligt, men framför sig bar de religionen som en moralisk oantastbar 

sköld. Koloniseringen rättfärdigades med nödvändigheten av att 

omvända de infödda hedningarna, först till kristendomen och senare 

till upplysningens civilisation. 

305


Rationalismens materiella, vetenskapliga och teknologiska kultur 

rymde samma övertygelse om egen ofelbar överlägsenhet som den 

monoteistiska religion vi hade haft. Vi representerade den rätta tron 

och var vi än tog oss fram var vårt budskap till de människor vi mötte 

att det sätt att leva på och de tankar de tänkte var fel och att allting 

därför måste göras om. 

Om det var möjligt försökte vi utrota, eller i varje fall tränga 

undan de människor som redan bodde i de områden vi var intresserade 

av. Så gick det till exempel till i Australien och på största delen 

av den amerikanska kontinenten. De ursprungliga befolkningarna 

hade inte en chans. I Afrika nöjde vi oss inte bara med att anlägga 

gruvor och plantager efter eget gottfinnande, vi såg också till att en 

stor del av den manliga befolkningen infångades och skeppades över 

till Nya Världen för att användas som gratis arbetskraft i produktionen 

av bomull, tobak och socker. Mellan 1650 och 1850 bortförde 

slavhandeln kanske närmare 30 miljoner individer från Central- och 

Västafrika. Härav nådde bara en tredjedel fram levande till sina bestämmelseorter 

i Amerika eller Karibien. Det går en rak linje från det 

totala människoföraktet i den atlantiska slavhandeln till lidandet för de 

kanske 8 miljoner judar, zigenare och andra som dog i Nazitysklands 

utrotnings- och arbetsläger. Det är samma avstympade, rationella 

systematik och samma avsaknad av förmåga till medkänsla som går 

igenom hela den teknologiska civilisationens utvecklingshistoria. Allt 

vad vi ansåg hindrade vår fria utveckling blev utan eftertanke röjt ur 

vägen: människor, kulturer, landskap och djurarter. År 1900 fanns det 

till exempel bara knappt 40 exemplar kvar av den vilda amerikanska 

bisonoxen. Hundra år tidigare hade beståndet varit 30 miljoner eller 

mer. Större delen av bisonoxarna sköts för skojs skull eller för att få 

indianerna att försvinna. 

Det fanns emellertid områden i världen som under lång 

tid var stängda för de västliga erövrarna. Både Kina och Japan höll 

stånd i flera hundra år, men den teknologiska civilisationen var mer 

än kanonfartyg och expeditionstrupper. Den var ett sätt att tänka på 

som det skulle visa sig vara omöjligt att motstå i längden. Förr eller 

senare blev alla som kom i beröring av detta virus smittade. Först när 

japanerna sett eldkraften från de amerikanska krigsfartygen i Tokyo- 

306

21. NU 

bukten 1853, omskapade de utan vidare motstånd sitt samhälle till en 

industriell makt under loppet av bara några få årtionden. De efterliknade 

metodiskt allt vad de såg i väst – från klädedräkten och det 

ekonomiska systemet till militärapparaten och viljan att använda den. 

Från 1933 till 1945 kostade Japans imperiekrig i Östasien förmodligen 

10 miljoner civila liv varav närmare 100 000 var kinesiska offer 

för den japanska arméns experiment med biologiska vapen. Senare 

blev denna siffra dock långt överskriden av de kanske 20 miljoner 

kinesiska bönder som dog av svält under perioden 1958 till 1961, på 

grund av ledaren Mao Tse Tungs totalt förfelade försök att industrialisera 

landet i det så kallade ”Stora språnget framåt”. De lidanden, 

som den japanska fascismen och Maos despoti förorsakade Östasiens 

befolkningar var, likt stalinismens brutalitet som kanske kostade 15 

miljoner döda, inte en konsekvens av de politiska systemen i sig. Våldet 

låg inlagrat i den rationella materialistiska tankegången som låg 

bakom, såsom en drivande vilja att behärska och omforma naturen, 

både människans egen och den omkring oss. 

2 

Naturvetenskap som systematisk, experimentell forskningsdisciplin 

var redan i sitt ursprung tätt förbunden med utövandet av våld. Det 

började på Arsenalön i Venedig på 1500-talet. Venedigborna hade 

knappt lärt känna krutet förrän de var i full gång med att utveckla 

kanoner och andra skjutvapen. Det visade sig emellertid vara svårt att 

förutsäga var kanonkulorna skulle träffa efter att de fyrats av. Därför 

måste man finna på nya matematiska och geometriska beräkningsmetoder 

som svarade till de konkreta iakttagelserna. Galilei, som lade 

grunden till den exakta vetenskapen om kroppars rörelser genom 

rummet, framhäver själv i sin bok ”De två nya vetenskaperna” hur 

hans beräkningsmetoder kommer att bli till gagn för kommande generationer 

av artillerister. Sättet att använda krutet på visar med stor 

tydlighet skillnaden mellan den rituella och den rationella kulturen. 

Kineserna hade känt till framställningen av krut i 400 år utan att ha 

haft behov av att använda den till annat än festfyrverkeri. För dem 

var krutet ett rent estetiskt verkningsmedel, likt målarens tuschfärg 

307


eller musikerns flöjt, men den rationella och rastlösa renässansmänniskan 

såg med detsamma att krutets explosivitet kunde bli bas för ett 

hittills okänt förstörelsevapen. Där den rituella kulturen vilade i sin 

form, letade den rationella européen hela tiden efter nya former av 

funktionalitet och maktutövande. 

Krig var en central angelägenhet för många av renässansens största 

personligheter. Brunelleschi var nog mest känd för sin kyrkkupol i 

Florens och Leonardo da Vinci målade den mest berömda av alla 

nattvardsbilder, men en väsentlig del av bådas arbetsinsats bestod i 

att utveckla försvarsverk och angreppsvapen till de konstanta stridigheterna 

mellan Norditaliens statsstater. Krigen bestod vid denna 

tidpunkt av relativt begränsade drabbningar mellan privata arméer 

och kamperna ställdes som regel in, så snart det inbördes styrkeförhållandet 

mellan de stridande parterna var avgjort. Efterhand som 

den teknologiska civilisationen utvecklade sig fick Europas krig 

emellertid en allt mer omfattande, brutal och intensivt destruktiv 

karaktär. Napoleonkrigen från 1799 till 1815 var första gången som 

den begynnande industrialiseringen fick inflytande på krigföringen. 

Massproduktionen av vapen gjorde det möjligt att beväpna enorma 

arméer av värnpliktiga soldater och denna ökning av de krigförandes 

kraftpotential resulterade i ett blodbad, vars omfång man aldrig tidigare 

sett. Omkring 2 500 000 soldater och 1 000 000 civila menar man 

miste livet under de 16 år som krigen höll på, men det vara bara en 

början. Teknologin utvecklade sig och den rationella materialismen 

blev allt mer dominerande för vårt sätt att tänka. Hundra år efter 

Napoleon skulle världen få erfara hur ett verkligt industrialiserat krig 

såg ut. På bara fyra år, från 1914 till 1918 blev omkring 15 miljoner 

människor dödade på slagfälten i Europa. Masslakten under Första 

Världskriget var en intensiv, mekanisk och kemisk affär, där maskinkanoner, 

tanks och giftgaser användes för första gången. Krigen 

försiggick ändock trots allt på avgränsade områden, där armé mötte 

armé och de civila förlusterna utgjorde fortfarande bara en mindre 

del av de döda och sårade. Det var först med Andra Världskriget 

som krig blev liktydigt med total destruktion. På bara fem år dödades 

omkring 60 miljoner människor, varav ca 40 millioner civila. Därtill 

308

21. NU 

kom att städer och infrastrukturer blev förstörda i ett omfång, som 

ingen människa tidigare hade kunnat föreställa sig. 

Andra Världskriget var en människoskapt, apokalyptisk katastrof. 

Den totala sprängkraften av de avfyrade vapnen översteg den samlade 

effekten av alla tidigare krig i människans historia. Kriget var 

en rödglödgad industriell, teknologisk och vetenskaplig kapplöpning 

mellan världens ledande nationalstater. På rekordtid utvecklades 

sensationella nya tekniker såsom raketdrivna missiler, radar och till 

sist atombomben, det ultimata alltförstörande vapnet. Mot krigets 

slut hade den amerikanska militärproduktionen nått ett oövervinnligt 

momentum. Det hade börjat relativt fredligt 1941 med serieproduktionen 

av de såkallade ”liberty”-fraktfartygen, som skulle kompensera 

för de handelsfartyg som sänktes i Atlanten av den tyska ubåtsblockaden, 

men 1945 ankom splitter nya och fullt bemannade, jättestora och 

högeffektiva bombmaskiner till England i ett sådant antal att ingen 

kunde få sig till att stoppa bombmattorna av de tyska städerna, även 

om kriget för länge sedan var vunnet. På samma sätt blev den militärt 

betydelselösa staden Hiroshima under krigets sista dagar vald som 

mål för sprängningen av den första atombomben, helt enkelt för att 

alla de andra större städer i Japan redan var jämnade med marken. 

3 

Militärproduktionen fortsatte med oförminskad styrka efter slutet 

av Andra Världskriget och utvecklade sig efterhand till det okontrollerbara 

militär-industriella komplex den amerikanska presidenten 

Dwight D. Eisenhower redan 1961 varnade världen för. Det var en 

sorts våldsam dynamik som nu växte fram i hjärtat av den teknologiska 

civilisationen. Militärindustrin var beroende av en konstant 

produktion av rädsla, fiendebilder och skärpta motsättningar. Den 

behövde stora och små krig som kunde konsumera sina produkter 

och ständigt bevisa deras nödvändighet. År efter år blev krigstillstånden 

med tung brutal inerti hållen vid liv på alla områden på planeten. 

Den ena blodiga och absurt meningslösa beväpnade konflikten 

avlöste den andra. På sista tiden har vi bevittnat kriget i Irak, där 

309


också Danmark var aktivt involverat under en period. Detta oprovocerade 

angrepp startades under påtryckningar som snabbt skulle 

visa sig vara lögn. Sedan skapades flera mer idealistiska anledningar. 

Det enda som kan fastslås med säkerhet är emellertid att USA, den 

mest oljeförbrukande nationen på planeten, knappast hade investerat 

i omsättningen av ettusen miljarder dollar i detta äventyr om det inte 

var för att Irak var placerat på världens tredje största oljereserver. Det 

är en tragisk ironi i att vi har tillåtit oss att totalförstöra ett helt samhälle 

för att säkra oss om kontrollen över den olja, vars förbränning 

samtidigt är en väsentligt bidragande orsak till ödeläggelsen av både 

vårt eget samhälle och jordens ekologiska system. Kriget är entropi 

i ren form. Militärmaskineriet med dess bomber, missiler, granater 

och patroner har inget annat syfte än att förstöra mest möjligt. Den 

tragedi som nu utspelar sig i Irak, från de hundratusentals döda och 

miljoner flyktingar, till upplösningen av den sociala ordningen och 

plundringen av landets kulturskatter, kan inte undgå att öka mängden 

kaos, lidande, rädsla och hat i världen. På så sätt skapar det ena kriget 

förutsättningarna för nästa. 

Våldet har blivit en del av vårt sinnestillstånd. Det genomströmmar 

underhållningsindustrins produkter som våld för våldets skull. I flera 

av de mest populära dataspelen deltar spelarna aktivt i dödande och 

krigshandlingar. Under de senaste årtiondena har militära kamouflagemönster 

dessutom varit en mer eller mindre konstant del av modebilden. 

De egentliga krigen är blott ett koncentrat av det våld som 

är fundamentet för den teknologiska civilisationen. Till och med den 

konstanta fysiska expansionen av vårt samhälle är en våldsam process 

som spränger, fläker upp, borrar och gräver sin väg genom landskapet. 

Vi ödelägger världen omkring oss eftersom vi inte tolererar någon 

form av materiella begränsningar. Den teknologiska civilisationen har 

gjort människans liv till en kamp mot naturen, både den inne i oss 

själva och den utanför. Vi har inte andra överordnade mål än störst 

möjliga materiella konsumtion. Därför accepterar vi massutrotningen 

av de vilda biotoperna och misshandeln av miljarder husdjur i den 

industrialiserade animaliska produktionen. Därför accepterar vi ett 

ekonomiskt system som lämnar en tredjedel av jordens befolkning i 

310

21. NU 

djupt och hopplöst armod. Vi känner inte de andras smärta och ser 

inte fulheten, för våldet är överallt. 

Våld föder våld. Det är en ond cirkel som endast kan brytas 

med handlingskraft och mod. Om krigens logik skall kortslutas,måste 

vi delvis blottlägga oss själva. Vi skall rusta ned, visa tillit och tolerans 

och gå dialogens och samarbetets väg. Det är en strategi som inte är 

utan risker för ingen kan veta vad det slutar med, men det är å andra 

sidan den enda möjligheten vi har att undgå att förstöra oss själva. Så 

egentligen är det inte alls tal om något val, utan snarare ett nödvändigt 

erkännande av situationens allvar. Det finns en omedelbar förbindelse 

mellan ekologisk estetik och militär nedrustning. Båda delarna 

kräver en radikal uppgörelse med våldet som civilisationsgrund. Man 

kan kanske säga att det ekologiska samhället förutsätter en universell 

nedrustning av både militär och civil våldsteknologi. Liksom den ekologiska 

praxis, måste freden växa fram ur människans förmåga att ha 

medkänsla med allt som lever. Världens skönhet består i förhållandet 

mellan två komplettära aspekter. Å ena sidan mångfald och olikheter 

och å andra sidan enhet och sammanhang. För att befria skönheten 

måste vi lära oss att tycka om mångfalden, genom en förståelse för 

den bakomliggande enheten. 

4 

Föreställningen om framsteget är en kulturell konstruktion, delvis 

inbillning och delvis propaganda. Idén bygger på uppfattningen att 

historien är en entydig och linjär rörelse genom tiden och att människan 

är bestämd till att hela tiden förbättra sin värld och sig själv 

genom vetenskap, teknik, handel och flit. Men vad består framsteget 

av egentligen? Något har visserligen blivit bättre, men annat har otvivelaktigt 

blivit värre. Om den teknologiska och ekonomiska utvecklingen 

resulterar i att de naturliga förutsättningarna för vår existens 

bryter samman, så kan framstegets summa väl påstås vara negativ, 

men framsteget verkar också vara en problematisk beteckning på 

andra områden. Vår produktivitet har ökat enormt genom åren, men 

det är långt ifrån säkert att livet i allmänhet har blivit rikare av den 

orsaken. Om vi ser på de gamla kulturernas kvarlåtenskaper, oavsett 

311


om det är konstverk eller bruksföremål, strålar de av en livskraft och 

andlig närvaro som är svår att finna i vår tid. Tar vi dessutom i beaktande 

att den kulturella produktionen i Europa skapades av relativt 

små befolkningar med starkt begränsade materiella medel, bestyrker 

det ytterligare förnimmelsen av ett kraftigt mentalt och emotionellt 

överskott. Om en kulturell produktionen är en avspegling av människans 

inre liv är det en väsentlig indikator för kvaliteten hos livet 

i det moderna samhället, att den kulturella produktionen i många 

avseenden kan sägas vara mindre nu än någonsin förr i människans 

historia. 

Ett centralt element i konstruktionen av framstegsbegreppet 

var föreställningen att befolkningen i jordens olika kulturer befann 

sig på olika utvecklingsstadier. Den som gick först och banade vägen 

för alla andra var den rationella, europeiska upplysningsmänniskan. 

I denna bild av historien hade våra förfäder ursprungligen levt som 

halvnakna, förmörkade idioter i kalla, fuktiga grottor och i evig rädsla 

för en nyckfull och ondsint natur. Från denna trista utgångspunkt 

hade livet varit en lång kamp mot svält, sjukdom och vilda djur ända 

till den grekiska civilisationen med sin filosofi, vetenskap och konst 

omsider fick människan satt på rätt bana. 

Naturfolk representerade i denna bild våra rasers lägsta utvecklingsstadium. 

Den moderna naturforskningens fader, botanikern 

Carl von Linné, gjorde emellertid en intressant upptäckt 1732, just när 

industrialismen och upplysningstiden så smått hade börjat finna sin 

form. Linné som i varje avseende var framstegets man, lärde på sin 

stora resa till Lappland känna de samiska, renskötande nomadernas 

efterblivna kultur. Tvärtom blev Linné så imponerad av samefolkets 

hälsa, goda humör och påfallande höga levnadsålder att han senare 

försökte introducera element ur den samiska dieten och levnadssättet 

i det svenska samhället. Linnés samiska uppenbarelse glömdes snart 

bort, men hans iakttagelser visar att framstegsbegreppet från början 

byggde på en felaktig och endimensionell uppfattning av människans 

möjligheter på jorden. 

Om vi skall bedöma människans liv utifrån dåtidens berättelser och 

bilder, tyder allt på att livet i forntiden har varit en sammansatt af- 

312

21. NU 

fär av glädje och sorg, precis som vi känner det idag, men det finns 

anledning att anta att existensens intensitet tidigare har varit större 

än i vår nutid. Döden var också mer närvarande och därmed också 

livet. Platsens och tidens enhet var tydligare. Konsekvenserna av 

människans godhet och ondska långt mer uttalade. Därtill kommer 

också att människan en gång levde i omedelbar kontakt med en helt 

oförstörd natur. Det var friskt vatten i floderna och källornas var 

kristallklart och rent. Det var stillhet, lugn och tid. Man kan kanske 

till och med anta att livet för en stor del av mänskligheten har upplevts 

som både gott och generöst. I boken ”The City in History” 

från 1961, gör historiken Lewis Mumford det till exempel troligt att 

medeltidens städer på grund av deras lantliga och öppna karaktär 

med stora gemensamma allmänningar, mycket väl hade kunnat vara 

bland de behagligaste stadsområden att vistas i som människan någonsin 

har känt till. Den primitiva saniteten har på grund av den låga 

befolkningstätheten förmodligen inte skapat större problem än det 

för övrigt var för friliggande gårdar på landet. Mumford citerar en 

reseberättelse från Italien och England som starkt kritiserar enskilda 

ställen och städer såsom smutsiga och äckliga, vilket indikerar att det 

var anmärkningsvärt och ovanligt i samtiden. 

Samma nivå måste för övrigt gälla för alla berättelser om 

lidande, olycka och råhet i forntiden. Människan har alltid berättat 

om undantagen och inte om det allmänna hav av vardag, när allt gick 

som det skulle. 

5 

Även om det kom en tid när ordet framsteg kom på allas läppar, 

utgjorde den industriella revolutionen en absolut lågpunkt för människans 

levnadsvillkor på jorden. Aldrig har så stor del av ett samhälles 

invånare varit så uselt ställd som den slavhär som producerade 

framstegets mätbara materiella värden från slutet av 1700-talet till 

början av 1900-talet. Det var ingen ände på den förnedring och de 

lidanden som drabbade det explosivt växande industriproletariatet. 

Familjerna levde sammanträngda i tröstlösa, kalla, fuktiga och mörka 

hyreskaserner. Arbetare i fabriker och gruvor fick knoga i upp till 15 

313


timmar om dagen för en lön, som knappt kunde försörja deras familjer. 

Kvinnor och barn i stort antal blev tvungna att arbeta med hårt och 

smutsigt arbete. Våld och sexuellt missbruk hörde till dagordningen. 

Ofta var arbetsvillkoren obeskrivligt osunda, präglade av infernaliskt 

buller, giftig och dammig luft och livsfarliga maskiner. Om man inte 

råkade ut för någon olycka, skedde nedslitningen av kroppen under 

alla omständigheter snabbt. Många fick lungorna förstörda eller hörseln 

eller båda delarna. Näringen för industriarbetarna var dessutom 

ensidig och deras boendeförhållanden osunda, präglade som de var 

av otillräcklig sanitet, dålig luft och knapp vattenförsörjning. Barndödligheten 

var mycket hög och levnadsåldern låg. Därtill kom att 

det inte existerade någon form av socialt skydd. De fattiga straffades 

extremt hårt för minsta lagöverträdelse. Industriproletariatet såg, 

liksom de motsvarande grovt utnyttjade lantarbetarna, inte så mycket 

av framsteget. De upplevde bara det råa, våldsamma utnyttjandet, 

generation efter generation efter generation. 

Den materiella levnadsstandarden blev gradvis bättre för arbetarklassen 

under loppet av 1900-talet. Det fanns två väsentliga orsaker. Dels 

arbetarrörelsens långa kamp för en mer rättvis fördelning av samhällets 

rikedomar. Dels bilfabrikanten Henry Fords upptäckt av den 

ekonomiska fördelen med att höja arbetarnas löner, så att de kunde 

konsumera de produkter som de själva producerade. När århundradet 

närmade sig sitt slut, levde flertalet i den teknologiska civilisationens 

kärnområden i stort materiellt överflöd. Utvecklingen av hypereffektiva 

nätverk för kommunikation och transport betydde att världens 

ekonomi växte i ett närmast explosivt tempo. Efterhand bredde det 

luftkonditionerade konsumtionsparadiset ut sig till växande grupper 

i de så kallade u-länderna och samtidigt spred sig det industriella helvetet 

till alla delar av planeten. Den mest smutsiga och arbetsintensiva 

produktionen flyttades till Asien och andra låginkomstområden. Här 

lever miljoner människor idag under villkor som påminner om dem 

vi känner till från den industriella revolutionens värsta epok. Många 

bor i överfyllda och osunda slumstäder och ett fåtal har någon form 

av social försäkring. Miljoner barn och kvinnor lever av att sortera 

avfall på lossningsplatser. Föroreningen av luft och vatten är bortom 

314

21. NU 

kontroll. I Kina dör tusentals gruvarbetare varje år på samma sätt som 

i 1800-talets Europa. Därtill kommer att flertalet av dem som njuter 

gott av den ekonomiska tillväxten i de stora städerna är tvungna att 

leva i en ödemark av tät och trist våningsbebyggelse, där livlösheten 

systematiskt breder ut sig omkring dem. 

Lidande är svårt att mäta, men om vi väljer att se på antalet människor 

drabbade av reell nöd, innebär den våldsamma tillväxten av 

jordens befolkning att den samlade mängden lidande är större idag 

än vid någon annan tidpunkt i vår historia. Till exempel uppger FAO 

antalet människor som dagligen svälter till 850 miljoner år 2006. Det 

svarar någorlunda mot den samlade befolkningen på jorden i slutet 

av 1700-talet. Utöver de som direkt svälter finns dock också extremt 

fattiga, vilka i Asien kanske utgör en tredjedel av befolkningen och i 

Afrika ännu mer. Det finns de som drabbats av allvarliga smittsamma 

sjukdomar som malaria, tuberkulos och aids och det finns en hastigt 

växande grupp som lider av ångest och depressioner. Framsteget 

redovisas vanligen såsom den statistiska, genomsnittliga tillväxten i 

materiell levnadsstandard och livslängd, men genomsnittet döljer att 

olikheterna i världen är i våldsamt tilltagande. 2 % av världens befolkning 

äger hälften av all tillgänglig rikedom. 20 % använder 80 % av 

jordens resurser. Ingenstans är skillnaderna mer groteska än i Indien 

och Kina, där en mindre del av befolkningen i dessa år håller på att 

lyfta sig upp i de övre luftlagren i det globala välståndets sfär. Det är 

som om de befinner sig i ett slags rymdkapsel helt isolerade från sina 

omgivningar. På så sätt håller världen överallt på att falla isär. Medierna 

berättar i ena ögonblicket om klimatförändringarnas katastrofala 

konsekvenser och i nästa om konsumtionssamhällets lycksaligheter. 

Vi märker inte sammanhangen mellan den ekonomiska tillväxten och 

de ekologiska sammanbrotten. Vi ser inte ödeläggelsen och möter 

inte dem, vars liv blivit krossade i megamaskinens kugghjul. Det finns 

inga framsteg utan förändring. Teknologin och tillgången på fossila 

bränslen har visserligen givit oss enorma materiella krafter, men kulturen 

och människans ande, vår kollektiva visdom och förmåga till 

medkänsla har inte genomgått en motsvarande utveckling. 

315


6 

Nu är produkten av det som var innan. Vår värld idag är summan av 

val tagna av alla människor i alla tider. På samma sätt bestäms framtiden 

av de val vi företar oss i detta ögonblick. Nutid, dåtid och framtid 

utgör ett sammanhängande och obrutet kontinuum. Man kan därför 

inte säga att människor förr gjorde det riktiga och att vi idag gör det 

felaktiga eller omvänt, men det betyder också att det inte finns någon 

annanstans än just här, där vi redan är. Vi kan inte komma bort hur vi 

än försöker att fly. Om vi skall bryta förstörelsens onda cirkel måste 

vi tvärtom helt stanna upp och göra klart för oss var vi befinner oss. 

Vi måste förstå vad det är för en värld vi har skapat och hur tingen 

hänger samman. Det är inte en framtid vi skall erövra och ingen dåtid 

vi skall söka oss tillbaka till. Det finns bara denna plats och detta 

nu. Det är här skönheten skall befrias. Det är här vi skall demontera 

den stora maskinen inifrån, del för del. Vi är förvisso bundna av de 

givna villkoren, men vi är också fria. Människan är inte bestämd till 

att upprepa historiens misstag. Framtiden ligger omkring oss likt ett 

öppet rum. När som helst kan vi ändra historiens gång och tingens 

tillstånd. Vi behöver bara välja. 

Våra handlingar är i vid utsträckning styrda av föreställningar, förväntningar, 

önskningar och drömmar som planterats i oss genom den 

kultur vi växer i. Vi är benägna att se världen sådan som den blir 

beskriven för oss. I mycket lång tid har vår uppfattning om oss själva 

och världen omkring oss dominerats av den rationella materialismen. 

Även Mekka och Vatikanen, den religiösa irrationalitetens högborgar, 

är genomsyrade av denna tankegång, för när det kommer till kritan 

härskar den teknologiska civilisationen överallt i världen. Vi söker säkerhet 

och mening i den materiella tillväxten och teknologins kontroll 

över livet och naturen. Vår produktion och konsumtion är lösriven 

från varje djupare hänsyn till planeten som helhet. Det enda vi tar på 

allvar är det som låter sig kvantifieras och omsättas ekonomiskt, allt 

annat är av sekundär betydelse. Skönheten och anden måste ständigt 

vika undan för det som betalar sig ekonomiskt, oavsett om fulheten, 

dumheten och olyckorna ständigt blir alltmer iögonfallande. Hur det 

316

21. NU 

har kunnat gå så långt är omöjligt att förklara entydigt. Kanske låg 

fröet i kristendomen som predikade att jorden var skapat endast för 

människan lust. Kanske beror helt enkelt på vår allmänna okunskap, 

rädsla och begär. 

Det var ingen som ville förstöringen. Ingen hade längtat efter att ett 

inferno av trafikanläggningar och bebyggelse skulle breda ut sig över 

jordens landskap. Ingen hade önskat sig regnskogens utrotning eller 

korallrevens död. Ingen hade föreställt sig att Arktis plötsligt skulle 

smälta framför ögonen på oss. Dock vi vet idag att det alltsammans 

är oundvikliga och logiska konsekvenser av våra drömmar och önskningar. 

Alla som vågar, kan se vad som försiggår. Den teknologiska 

civilisationen är en sjukdom som hotar med att kväva stora delar av 

livet på jorden. Om vi inte reagerar nu medan det ännu är tid, hur 

skulle vi då kunna kalla oss människor? Hur skulle vi kunna beteckna 

oss själva som väsen med intelligens och samvete? Oavsett hur smärtfullt 

och oroande det kan vara, är vårt enda hopp att vi kan släppa 

på det sätt att se världen på som bragt oss till detta. Det finns ingen 

annan möjlighet. Vi är nödgade att upptäcka jorden, himlarummet 

och oss själva en gång till för att bryta den cirkel av materialism, våld 

och destruktion, som vi är fångade i. 

7 

Kanske kan hotet om en ekologisk katastrof väcka mänskligheten 

i sista ögonblick. I så fall har vår tid på jorden inte varit till spillo. 

Förstöringen var nödvändig för att få oss vid våra fulla sinnen. Vi 

var nödgade att finna ut vilken av vägarna som slutar i återvändo, 

för att förstå begränsningens natur. Vi var nödgade att stirra ned i 

katastrofens svarta avgrund, för att inse konsekvenserna av vårt eget 

otämjda begär. Om vi vaknar nu har vi ännu chansen att ta på oss det 

ansvar som obestridligt är vårt. Vi kan ännu rädda människans ära 

och värdighet. 

Det vi skall göra är i princip enkelt: vår uppgift består i 

att skapa ett samhälle som existerar i balans med jorden ekologiska 

system. Vi skall vakna till och bli närvarande i samspelet med geo- 

317


login, vädret och våra medskapelser. Inte bara för att överleva utan 

för att vara så tätt inpå livets och visdomens källa som möjligt. Den 

blommande ängen och fåglarnas sång. Skogen och den kristallklara 

fjällbäcken. De bilder som avspeglar vår djupaste längtan finner vi i 

naturen, var skulle de annars komma ifrån? All skönhet utspringer av 

dess levande dynamik. Den oändliga variationen av former och färger, 

av ljud och ljus, alltid skiftande och ändå konstant vidmakthållen. 

Naturen är vårt verkliga hem. Det är en fundamental sinnlig, erotisk 

och andlig anknytning som utvecklats genom miljontals år. 

Den människoskapta förstöringen av jordens ekologiska system visar 

oss hur allt i världen hänger samman med allt annat. Budskapet är att 

vi istället för att göra oss fria från naturen skall försöka att bli som 

den. Genom att följa skönheten kommer vi inte bara att närma oss 

en förståelse för vem och var vi är, utan också gradvis bli förenade 

med det som är skönhetens ursprung. Om vi tvivlar på hur livet skall 

levas, behöver vi bara se oss omkring för vi är omgivna av suveräna 

läromästare. En av de största av dem alla är den primitiva grupp av 

polypdjur som kallas för koraller. De lever i områden i världshav som 

i sig själva är otroligt fattiga på näring, men ändå förmår koralldjuret 

att skapa något av de mest omfattande komplexa och ofattbart vackra 

ekologiska systemen på jorden. Korallerna har förstått att de genom 

att skapa plats och utvecklingsmöjligheter för andra djur och växter, 

också själva kommer att trivas och utveckla sig. De visar oss att överlevnad, 

samexistens och mångfald är olösligt förbundna fenomen på 

planeten jorden. Människan håller i dessa år med stor hastighet på 

att utrota havens korallrev. Ett stort internationellt forskningsprojekt, 

sponsrat av Världsbanken och FN, offentliggjorde 2007 en rapport 

som drog slutsatsen att 98 % av världens korallrev kan vara försvunna 

år 2050. Orsaken är först och främst den försurning av världshaven 

som är ett resultat av de växande utsläppen av koldioxid i atmosfären. 

På mindre än hundra år kommer det kanske att ha lyckats oss att ödelägga 

dessa ekologiska under som det tagit naturen hundratusentals 

år att bygga upp, men kanske når vi trots allt att förstå korallrevets 

budskap innan det är för sent. 

318

21. NU 

8 

För att förändra världen måste vi först förändra det sätt vi ser världen 

på. Ekologisk estetik, så som begreppet tas upp i denna bok, är ett 

försök att formulera en sådan förändrad världssyn. Jag har igenom 

boken betecknat de krafter som är i färd med att ödelägga livet på 

jorden såsom entropiska, det vill säga de accelererar den utveckling 

mot upplösning och olikhetslös monotoni som fysiken säger oss är 

universums överordnade rörelseriktning. I motsättning härtill har de 

levande organismerna på jorden förmått skapa ett slags mot-entropisk 

rörelse, genom att samla, forma och fasthålla den inströmmande solenergin. 

Formuleringen av en ekologisk estetik är ett försök att förstå 

hur vi kan bringa mänskligheten i överensstämmelse med livets förfinade 

och musikaliska mot-entropiska organisering. Utgångspunkten 

är att allt i naturen hänger samman med allt annat. Det är en tankegång 

som har sitt ursprung i de konkreta, fysiska livsvillkoren på planeten 

jorden. Ekologin omfattar dock inte bara den fysiska interaktionen 

mellan olika organismer och deras geologiska och atmosfäriska omgivningar. 

Den består i lika hög grad av det utbytande av tecken och 

signaler som försiggår på alla nivåer i biologin, från DNA-koder via 

växternas doftspråk till symfoniska partitur. Människans kultur utgör 

i den bemärkelsen ett slags immateriellt ekologiskt system, vars liv 

först och främst utspelar sig i det allmänna medvetandet. Det finns 

också en väsentlig metafysisk aspekt hos den ekologiska estetiken, för 

om naturens skönhet betyder något alls måste det vara för att den pekar 

på en bakomliggande mening eller ordning i universum. Det var 

det som de transcendentala diktarna, bland andra Henry David Thoreau 

och Walt Whitman upplevde så starkt och som gjorde att deras 

ord kunde inspirera till fredandet av de sista orörda naturområdena i 

Nordamerika. Överensstämmelsen mellan det vackra, det sanna och 

det goda blir uppenbar först när man ser den. Den egentliga skönheten 

består i tingens sätt att passa samman på, som Thomas ab Aquino 

uttryckte det för snart tusen år sedan. 

Den ekologiska insikten om livets enhet borde kunna 

förena människans tankar och känslor tvärs över alla kulturgränser, 

men förutsättningen för att det uppstår en sådan universell ekologisk 

319


metafysik är att människan gör sig fri från varje form av dogmatisk 

tro. De organiserade religionerna är förstenade i sina föreställningsvärldar 

och omöjliggör därför ett verkligt kulturellt uppbrott. Istället 

behöver vi en öppen och upplyst poetisk animism som kan inspirera 

människan att känna sig förbunden med allt liv på jorden. Det ligger 

i den ekologiska tanken att det måste finnas plats för många olika sätt 

att se världen på. Den indiske tänkaren och ekonomen Amitav Sen 

kallar denna accept av flertydigheten för heterodoxi. Man kan kanske 

säga att världen inte är på något bestämt, ändligt definierbart sätt, 

men just därför behöver vi ett symboliskt och rituellt språk som kan 

förena människors känslor och peka på den bakomliggande osynliga 

ambanden. Vi behöver ett språk som kan fatta och uttrycka livets 

och naturens fundamentalt heliga karaktär. Naturvetenskapen ger 

oss paradoxalt nog en grund för en sådan öppen, andlig tolkning 

av naturens väsen. I varje fall av två orsaker. Dels visar fysiken att 

universum på den helt fundamentala partikelnivån uppenbarligen blir 

till ur intet och av tid och rum, orsak och verkan, där ande och stoff 

utgör ett oåtskiljaktigt helt, där det är omöjligt att säga var det ena 

börjar och det andra slutar. Dels demonstrerar vetenskapens avtäckning 

av universums utvecklingshistoria vårt absoluta släktskap och 

identitet med allt i naturen. 

Naturvetenskapen är en av våra viktigast källor till faktisk insikt. Den 

är orsaken till att vi har en detaljerad förståelse av de ekologiska systemens 

funktion och den kommer att vara av avgörande betydelse för 

våra strävanden att rädda människan från att ödelägga livet på jorden, 

men naturvetenskapen ha också en annan och mörkare sida. Den är 

en maktstruktur som på många sätt minner om de gamla religionerna. 

Den har i flera hundra år försökt kontrollera vårt sätt att se världen på 

genom att inskränka vår utblick till det som låter sig mätas och vägas. 

I den härskande vetenskapliga bilden är anden fördriven från naturen 

och livet reducerat till blinda mekaniska processer. Genom att entydigt 

breda ut den materiella rationalismens budskap, har vetenskapen 

medverkat till att tömma livet på mening och bana väg för den ohämmade 

konsumismen. Därtill kommer att naturvetenskapen först och 

främst befattar sig med teknologiskt utvecklingsarbete, vilket tjänar 

320

21. NU 

till att accelerera samhällets materiella omsättning. I sin inkarnation 

som naturens behärskare har vetenskapen visat sig som den mest 

förstörande och omoraliska kraft som hittills skådats på jorden. 

En ekologisk estetikreformation kräver en radikal uppgörelse 

med den ortodoxa naturvetenskapens inskränkta materialism. 

Vi behöver en vetenskap som förstå sin egen begränsning och därmed 

gör det möjligt för människan att se anden i naturen, inte blott 

som metafor, utan som en konkret realitet. Vetenskapen måste i det 

ekologisk estetiska perspektivet knytas till en upplyst metafysik, på 

samma sätt som livet är en förening mellan ande och stoff. För att 

skapa en sammanhängande ekologisk kultur behöver vi dock dessutom 

konsten, för det är genom den konstnärliga praxis som intuition 

och insikt förvandlas till liv. Också konsten är emellertid inspärrad i 

sin egen dogmatiska stängdhet, liksom religionen och vetenskapen. 

Det mesta av nutidskonsten är i realiteten endast ett slags estetiskt 

berikad handelsvara och en förfinad garnering på den kommersiella 

masskulturen. Om konsten skall ha en transformerande betydelse för 

alla måste den göras till en del av tillvaron i allmänhet. Det innebär 

bland annat en utvidgning av konstbegreppet så att vi blir i stånd 

att förstå konsten som en generell metod för att träna upp våra sinnen 

och vår intuition. Människans tre grundläggande insiktsvägar 

vetenskap, religion och konst har blivit skiljda åt av historiska orsaker, 

men de måste förenas igen i ett samlat mentalt fält, både om vi skall 

göra oss hopp om att bringa kulturen tillbaka i kontakt med naturens 

formskapande krafter och om vi skall producera en andlig näring, 

stark nog att ersätta vår materiella överkonsumtion. 

9 

Sedd i ett ekologiskt perspektiv måste estetiken skapa ett kontinuum, 

vilket från varje given punkt sträcker sig obruten åt alla sidor tvärs 

igenom tid och rum. Ett äpple som har flugits halvvägs runt jorden 

från Argentina till Danmark har ett mycket litet ekologiskt värde, 

även om det är odlat efter de bästa ekologiska principer. Den ekologiska 

utmaningen omfattar livet och samhället i dess helhet, inte 

bara sättet vi odlar våra jordbruksvaror på utan också hur de förädlas, 

321


emballeras, transporteras och säljs. I alla led gäller samma ekologiska 

krav om att stärka artrikedom och mångfald, både biologiskt och 

kulturellt. Följer vi den ekologiska estetiken kommer det därför att 

få vidsträckta politiska konsekvenser. Till exempel måste de centraliserade 

globala kapitalintressena sättas åt sidan till fördel för en långt 

högre grad av lokal kontroll över produktion och ekonomi än det vi 

ser idag. Den privata äganderätten till jord måste gradvis avvecklas, 

dels för att jorden tillhör alla människor och allt levande och dels 

för att denna äganderätt både förvränger den ekonomiska ordningen 

och vår uppfattning av naturens värde. På samma sätt skall idéernas 

värld sättas fri från copyright och patent, eftersom äganderätten till 

idéer förhindrar framväxten av en levande kulturell ekologi. Vi skall 

dessutom begränsa samhällets materiella omsättning och, såsom det 

svåraste av allt, minska människornas antal radikalt. Det är några av 

de mål som den ekologiska estetiken pekar mot, men hur vi kommer 

dithän kan ingen veta i förväg. 

Den ekologiska estetiken så som begreppet presenteras här 

är en ideologisk konstruktion. Det vill säga det är en samling idéer 

som rent intuitivt verkar utgöra en helhet. Ingen av dessa idéer är i sig 

själv ny. Många av dem har redan förbundits med olika ideologiska 

och filosofiska system av andra, bland annat den norske filosofen 

Arne Næss i den banbrytande boken ”Ekologi, samhälle och livsstil” 

från 1973. Det jag har försökt göra här, är blott att vidareföra detta 

arbete ut ur en specifikt ekologisk-estetisk synpunkt. I viss bemärkelse 

är ideologin i sig själv både ett estetiskt objekt och ett ekologiskt 

system. De enskilda idéerna är valda ur en känsla av att de passar 

samman och förstärker varandra, men det är inte tänkt som en sluten 

form. Tvärtom hoppas jag att bokens överväganden kan fungera som 

en öppen odogmatisk utgångspunkt för reflexion, samtal och kanske 

till och med handling. 

Drömmen om en ekologisk civilisation är otvivelaktigt romantisk, 

men den är också djupt realistisk. De ofattbara ödeläggelser som 

människan har förövat på jorden under bara de senaste 50 åren visar 

med odiskutabel tydlighet att vår enda chans att överleva är att omforma 

civilisationen, så att den kommer i överensstämmelse med de 

322

21. NU 

naturgivna förhållanden som vi är underställda. Det är denna boks 

huvudpoäng att den väg som omständigheterna tvingar oss att gå, 

också på alla sätt är den vackraste och den mest meningsfulla. Den 

biologiska evolutionen visar oss en utveckling som rör sig mot en 

allt mer omfattande medvetenhet och insikt. Vi har blivit till ansvarsbärande 

deltagare i utvecklingen av livet på jorden i kraft av vår 

förmåga att reflektera och ha medkänsla. Ju mer vi förstår vad detta 

öde innebär och ju bättre vi blir att välja i överensstämmelse med våra 

egentliga behov, desto närmare kommer vi skönhetens befrielse. 

323

Originalets titel: 

Skønhedens befrielse, Forslag til en økologisk estetik 

ISBN 978-87-7973-335-0 

© 2008 Morten Skriver och Tiderne Skifter, København 

www.tiderneskifter.dk 

Av samma författare: 

Mønstre, sammenhæng og gentagelse, 1984 

Vejledning for kunstælskere, 1986 

Forvandlingens kunst, 1988 

Blomsternes Filosofi, 1995 

Skönhetens befrielse, Förslag till en ekologisk estetik 

© 2011 Morten Skriver 

All icke-kommersiell kopiering är tillåten med angivande av källa. 

Översättning från danskan, 

bearbetning och layout 

nära danska utgåvan Vera Billing 

Svensk utgivare Igenom Förlag 

forlag@igenom.se, tel 070-385 33 06 

ISBN 978-91-977280-9-6 

www.igenom.se

BEFRIELSE SKÖNHETENS - Igenom

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?