You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Ledaren<br />
Divotissimo – Ytterst hängivet<br />
Ovanstående musikaliska instruktion står<br />
ovanför en orgelkoral som jag gärna och ofta<br />
spelar. Det är ingen märkvärdig musik, men<br />
jag tycker mycket om ordet divotissimo.<br />
Koralens text handlar om bön, bön om<br />
hjälp att härda ut under jobbiga tider. Och<br />
en ytterst hängiven bön kanske ”tar” bättre<br />
än en nonchalant. Å andra sidan står det<br />
ju i Bibeln, att Anden själv manar gott för<br />
oss, eftersom vi själva inte riktigt vet hur<br />
vi ska be.<br />
Det finns körsångare av alla slag – på<br />
gott och ont. Det finns körsångare som<br />
uteblir från körövningar enligt minsta<br />
motståndets lag: ”biokväll med en kompis,<br />
allmän trötthet, besök av föräldrar eller<br />
barn, ingen lust …” Sådana körsångare är<br />
ibland mest på ont. Kan man lita på dem?<br />
Kommer de när de behövs? När de har<br />
lovat? Det är den bistra verkligheten, att det<br />
är körledaren som får ta ansvaret för slutresultatet<br />
av körens arbete.<br />
Går det bra, får kören beröm, går det<br />
dåligt får körledaren inte beröm. Och den<br />
förtvivlan man känner som körledare när<br />
sångare uteblir är verkligen tung. Om<br />
man på söndag morgon är förväntansfull<br />
inför högmässan med väl förberedda (och<br />
vackra) körsånger, och står öga mot öga<br />
med en kör som är kraftigt decimerad –<br />
helt utan godtagbara anledningar – då är<br />
det verkligen svårt att känna entusiasm och<br />
arbetsglädje.<br />
Redaktörens rader<br />
Jag ska göra<br />
julottedebut.<br />
Nja, det<br />
är inte första<br />
gången jag ska<br />
gå på en julotta,<br />
även om det<br />
måste medges<br />
att det var rätt<br />
många år sedan<br />
sist, men jag ska<br />
för första gången<br />
sjunga i en<br />
julotta.<br />
Trots att jag varit mer eller mindre kyrkligt<br />
aktiv i hela mitt liv, och sjungit i flera<br />
körer, så har julottesång aldrig funnits på<br />
agendan. Överhuvudtaget minns jag inte<br />
mycket körsång från de julottor jag besökt,<br />
Oftast brukar kören (som har kommit)<br />
ta sig samman och prestera en sång över<br />
förväntan, tack och lov! Men det är hemskt<br />
att börja en uppsjungning inför högmässa<br />
(eller musikgudstjänst) och känna besvikelse,<br />
i stället för entusiasm och ”go”.<br />
Sedan finns körsångare som är divotissimo<br />
i sin inställning till kören. De pusslar<br />
med sina arbetsscheman och sina barn,<br />
hundar och äkta makar för att kunna<br />
komma till kören, varje gång. Jag hade<br />
en gång en andrabas i kyrkokören, som<br />
på påskdagen reste 20 mil från sin sommarstuga,<br />
enkel väg, för att sjunga på<br />
högmässan. Det kallar jag hängivet. Sådana<br />
körsångare gör en körledare varm i hjärtat.<br />
Och det är lätt att arbeta med en kör, där<br />
närvaron är högre än frånvaron…<br />
I september kom två nya tjejer till<br />
ungdomskören, mitt i terminen, den ena<br />
utan erfarenhet av körsång. Vi höll på med<br />
två jättestora grejer, förutom vårt högmässosjungande:<br />
en mässa av Bach, där<br />
körstämmorna mer liknade koloratur än<br />
vanlig körsång, och så Mozarts Requiem,<br />
40 minuter körsatser. En näst intill orimlig<br />
arbetsbörda för en amatör.<br />
Men tjejerna gav inte upp och sa: ”Vi<br />
kommer tillbaka efter Requiem.” Nej, de<br />
stannade kvar, bet ihop (fast inte när de<br />
sjöng) och gav sig den på att kunna vara<br />
med. Och det var de. De övade hemma,<br />
”Som körledare känner jag<br />
mig stolt och rörd över en<br />
sådan divotissimo-inställning”<br />
och de sjöng både Bach och Mozart. Och<br />
de gjorde en enorm resa, och till sist en<br />
enorm musikupplevelse. Som körledare<br />
känner jag mig stolt och rörd över en sådan<br />
divotissimo-inställning.<br />
Men problemet med frivilligheten kvarstår.<br />
Man kan inte kräva att folk ska ställa<br />
upp hur och när som helst för att sjunga i<br />
kören. Och även om det ibland känns tungt<br />
med frånvarande körsångare, så är glädjen<br />
över de närvarande entusiasterna större!<br />
Leve den frivilliga körsången!<br />
Lars Åberg,<br />
domkyrkoorganist<br />
i Linköping och<br />
ledamot av<br />
<strong>Sveriges</strong> <strong>Kyrkosångsförbund</strong>s<br />
styrelse<br />
”Gud blev människa och delade våra villkor. Det är stort!”<br />
jag minns mest de manliga solisterna, som<br />
tagit i från tårna i O helga natt. Ibland med<br />
lyckat resultat, ibland med aningen mindre<br />
lyckat.<br />
Men nu ska det alltså ske. Vår lilla kör<br />
ska, precis som vanligt men första gången<br />
för mig, sjunga på julottan i Husby-<br />
Långhundra kyrka. Och jag ser fram emot<br />
det nästan löjligt mycket. Inte för att jag är<br />
morgonpigg. Och inte för att jag gillar kyla<br />
och mörker. Inte heller är jag särskilt traditionsbunden<br />
så att jag till varje pris måste<br />
fira jul med glitter och skinka, särskilda<br />
sånger och juliga lekar. Nej, jag tror att jag<br />
är ovanligt osentimental kring helgfirande.<br />
Jag är inte heller särdeles barnkär, så det<br />
där med det lilla barnet som står i centrum<br />
för julens blickar berör mig inte så kraftfullt.<br />
Jag älskar förvisso mina egna barn,<br />
och kan tycka om andra också, som personer,<br />
men att bli alldeles till sig bara för att<br />
det råkar finnas en nyfödd i närheten ligger<br />
inte riktigt för mig.<br />
Ändå är jag en julmänniska. På det sättet<br />
att det som är absolut viktigast för min<br />
tro på Gud är att Gud blev människa och<br />
delade våra villkor; sorg och förtvivlan,<br />
verksamhetslust och trötthet, kärlek och<br />
längtan. Det är stort! Och det vill jag vara<br />
med och förmedla när jag gör julottedebut i<br />
mörkret den 25 december.<br />
Marita Sköldberg<br />
Redaktör<br />
2 Körjournalen 6/10
Change language