Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

för reell innebörd vid institutionerna för socialt arbete? Några aspekter på
detta, säkert inte alla tänkbara, skall beröras i det följande.
För det första kan forskningsanknytning innebära att undervisning
sker på vetenskaplig grund och att det styr valet av litteratur samt det sätt
på vilket undervisningen bedrivs. Det förutsätter en lärarstab med viss
vetenskaplig skolning som är förtrogen med forskningen inom området.
Att lärarna själva är forskarutbildade brukar oftast användas som indikator
på detta. Det är visserligen inte ovanligt att adjunkter har god insikt i
aktuell forskning, men med doktorsexamen följer i varje fall en garanti för
att läraren själv har utfört ett relativt avancerat forskningsarbete. Andelen
disputerade lärare är jämförelsevis låg vid institutionerna för socialt arbete
i Sverige, men vid ingen av de ingående institutionerna som ger socionomexamen
är den så låg att just detta skulle föranleda någon anmärkning.
Som andel av samtliga lärare och forskare vid dessa institutioner utgör adjunkterna
ca 50 procent och i inget fall överstiger den 65 procent 16 . Även
om andelen disputerade lärare fortfarande är relativt låg så kan konstateras
att den ökat något under senare år.
För det andra kan forskningsanknytning innebära koppling mellan
faktiskt utförd forskning vid institutionen och dess grundutbildning. Mer
forskning antas då medföra bättre forskningsanknytning, eller i varje fall
bättre möjligheter till forskningsanknytning. Men att stärka forskning
ses inte enbart med blida ögon vid alla institutioner i socialt arbete. Det
framhålls i vissa självvärderingar att om fl er disputerade lärare involveras
i forskning så ökar svårigheten att få lärare till utbildningsverksamheten
varför grundutbildningen inte självklart skulle gynnas, eller som det
skrivs i en självvärdering att det skulle bli ett ”pusslande för att få ihop
ansvariga lärare på programmen”. I botten ligger här ett rekryteringsproblem
och ett grundutbildningsuppdrag som onekligen är ett åtagande
man måste leva upp till. Vidare är det ett faktum att institutionerna bedriver
yrkesutbildning och studenterna efterlyser ständigt mer av kunskaper
om praktiken. Man är inte ointresserad av den forskning som bedrivs och
önskar sig ofta bättre information om den, men kraven på gästföreläsare
gäller i första hand folk från fältet. De högre seminarierna är ofta dåligt
besökta av dem som har undervisning som sin huvuduppgift. Det fi nns en
undervisningskultur som ibland utgör ett hinder för en tillväxt på forskningssidan.
Vårt intryck är att detta hinder är större på de institutioner
16. Deras andel blir något större om man räknar i heltidsekvivalenter.
61