Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

ännu knappast tagits i anspråk. Vad används tiden i nuläget till? Självvärderingarna
är inte särskilt explicita på denna punkt. ”Forskning, forskningsansökningar
etc.” (Umeå), ”lärarna använder denna tid i huvudsak för
att skriva forskningsansökningar” (Örebro), ”med utgångspunkt från institutionens
jämförelsevis och tidvis goda ekonomi har det funnits en positiv inställning
till nedsättning i tjänst för att gå på kurser, åka på konferenser och
liknande” (Mitthögskolan), ”I prefektens medarbetarsamtal med lärarna
uppmuntras de att kompetensutveckla sig” (Lund), ”Forskningskompetensutvecklingsresursen
i arbetstidsavtalet har ännu inte kommit lärarna tillgodo i
tillräcklig omfattning” (Ersta Sköndal).
Den institution som hunnit längst när det gäller att åstadkomma en
’forskarmiljö’ utanför de seniora forskarnas krets förefaller vara institutionen
för socialt arbete i Stockholm. Man skriver så här: ”Institutionen har
initierat en rad olika åtgärder. Det har införts en serie högre seminarier för
disputerade lärare där de kan presentera sin forskning. Vid utbildningsavdelningen
utvecklas också fl era forskargrupper i takt med att allt fl er disputerar.
För att stödja adjunkterna att delta i forskningsverksamhet har rekryterats och
utsetts seniora forskare som forskningsledare inom några profi lområden som
IS ansett särskilt behöver stödjas…”.
Bedömargruppen är naturligtvis medveten om att lärarkompetensen
inte på ett enkelt sätt kan relateras till antalet disputerade lärare (lektorer).
Socionomutbildningen har ett stort behov av lärare med goda kunskaper
om och egna aktuella erfarenheter från det sociala arbetets praktik.
Dessa medarbetare har i allmänhet inga betydande vetenskapliga meriter.
Denna omständighet är emellertid ytterligare ett argument för att utbildningsinstitutionen
bör ta ansvaret för att introducera dessa lärare i ett
sammanhang där egen forskning är en del av arbetsuppgiften.
Det fi nns betydande variationer mellan de olika socionomprogrammen
men i stort sett är dessa likväl variationer på ett gemensamt tema. De stora
skillnaderna mellan institutionerna gäller hur långt man har hunnit bygga
ut verkliga forskningsmiljöer (se härom i det följande). Detta innebär att
man vid de olika institutionerna har reellt olika möjligheter att erbjuda
sina disputerade medarbetare att fortsätta en forskarkarriär vid sidan av
lärargärningen. Vid många institutioner är situationen negativ i detta
hänseende. Man vinner inträde som lektor genom sin forskarkompetens,
men man hamnar sedan i ett vacuum när det gäller att fortsätta sin forskning.
En förklaring är det mycket begränsade antalet post doc-tjänster.
Avsaknaden av en forskarmiljö där man har en plats även om man endast
kan avsätta en begränsad tid för forskningen är en annan förklaring. För
51