Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

ättra forskningsanknytningen och därför att öka andelen disputerade
lärare. På några orter – Stockholm, Örebro, Mitthögskolan – har man
från universitetsledningshåll infört restriktioner vad gäller anställning av
adjunkter, i varje fall om det inte till sådan rekrytering knyts en plan för
kompetensutveckling. Det är som bedömargruppen ser det en god strategi
om kvalifi cerade lektorer inte går att fi nna.
Sammantaget är det vår bedömning att de variationer i lärarresurser
och undervisningsinsatser som föreligger inte direkt kan relateras till institutionsstorlek
eller expansion. Det är andra lokala faktorer som bestämmer
detta. Även om vi ser orosmoln i framtiden fi nns ingen grund för att
här peka på några akuta och allvarliga problem med lärarkompetensen vid
någon av de institutioner som ger socionomutbildning.
Intryck och iakttagelser mot bakgrund av den
tidigare utvärderingen 1999/2000
Allmänna synpunkter
Vid den tidigare granskningen av socionomutbildningen konstaterade
bedömargruppen att det fanns en påfallande motsägelsefullhet från medarbetarnas
sida. Å ena sidan mötte bedömargruppen engagerade institutionsledningar
och kunniga medarbetare som var övertygande om vikten
av en bra utbildning för att kunna hävda socionomyrkets status och för att
bidra till utvecklingen av socialtjänstens – i vid mening – kompetens att
bistå människor i utsatta lägen. Å andra sidan fanns åtskillig uppgivenhet
från medarbetarnas sida. Ett sätt att uttrycka detta var att man sade sig
ha ”nått smärtgränsen” eller att man ”redan passerat smärtgränsen”. Med
detta åsyftade man i första hand den resursminskning som bidragit till att
antalet undervisningstimmar per student och vecka var så låg att man inte
kunde hävda de krav en professionsutbildning ställer. Arbetsbördan för
de enskilda lärarna beskrevs också som mer eller mindre övermäktig. Den
innebar att lärarna hade mycket liten tid till utveckling av ämnet och inga
reella möjligheter för egen kompetensutveckling. Samordningen mellan
olika utbildningsmoment var också bristfällig i många av programmen.
Det fanns en påtaglig uppgivenhet från många medarbetares sida och
inom fl era av socionomprogrammen saknades strategier från institutionsledningens
sida att bemästra problemen.
Det skall naturligtvis sägas att problemen hade olika karaktär vid
de olika programmen och att bedömargruppen konstaterade betydande
41