Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

handledning skall kunna erbjudas. Det andra synsättet, vanligt vid naturvetenskapliga
institutioner, är att doktorander rekryteras till forskningsprojekt
eller forskningsprogram och där ingår i forskargrupper. Det ger
naturligtvis mindre utrymme för deras fria val.
Institutioner som försöker värna modellen med doktoranders fria val
kan möta fl era problem i vårt nuvarande system. Ett är att forskarutbildningen
delvis blir styrande för forskningen och inte tvärt om. Förutsatt
att forskarutbildningen hålls på dagens nivå innebär detta att forskarna/
handledarna får ställa upp på doktorandernas önskemål och tillsammans
med dem söka externa pengar, vilket oftast av anslagsgivare kräver aktiv
medverkan av handledaren. Väljer institutionen att lägga forskarutbildningen
på den låga nivå där den själv med fakultetsmedel kan fi nansiera
utbildningen uppstår naturligtvis inte detta problem, men då dras utbildningen
ned på alltför låg nivå för att kunna försörja ämnet med disputerade
lärare och forskare. Redan nuvarande nivå är i lägsta laget sett i detta
perspektiv.
Detta är en viktig fråga där resursfördelningen till institutionerna,
forskningsrådens policy och institutionernas egna ageranden samverkar
till resultatet. Fakultetsanslagens storlek är här en nyckelfråga. En högre
andel självfi nansiering av institutionernas forskarutbildning skulle ge dem
större frihet att tillgodose doktoranders intressen att utveckla sin egen
forskning mer fritt. En fortsatt låg självfi nansieringsgrad lägger ett fortsatt
stort ansvar på forskningsråden, särskilt FAS i detta fall. Deras stöd
till forskarutbildningen genom projektstöd, och särskilt basstöd, blir då
viktigt och bör naturligtvis ske på ett sådant sätt att forskarutbildningens
kvalitet och inriktning befrämjas i linje med rådets prioriteringar.
Det är i detta landskap institutionerna har att navigera och forma en
forskarutbildning som sannolikt drivs alltmer mot en integration med
institutionernas viktigaste forskningsområden eller andra ämnesövergripande
tematiskt profi lerade forskningsmiljöer. Det ger forskningen
en starkare roll i styrning av forskarutbildningen och möjligen också en
effektivare forskarutbildning. Men samtidigt måste konstateras att vi inte
funnit någon entydig bekräftelse på detta. Lund är den institution som
kanske mest ihärdigt hållit fast vid den gamla linjen och, vilket tidigare
påpekats, varit framgångsrik i den strategin. Vi tror dock att det blir
svårt att behålla modellen utan tillräckligt med fria medel för forskarutbildningen.
Det är också den bedömning de fl esta institutioner gör och
planerar därför för en starkare profi lering av forskarutbildningen. Den
viktigaste faktorn för en framgångsrik forskarutbildning tycks ändå vara
396