Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

av lektorer skall kunna säkras. Dels måste de stora skillnaderna i rekryteringsförutsättningar
utjämnas om inte en situation med påtagliga kvalitetsskillnader
mellan utbildningsorterna skall uppstå. Det är i dag i första
hand utbildningarna vid eller i anslutning till de större lärosätena som har
möjlighet att på allvar konkurrera om de disputerade lärarna. Men även
där rapporteras rekryteringssvårigheter. Till detta skall också läggas att
man från några institutioner påpekar att konkurrensen om praktikplatser
skärpts avsevärt under senare år.
Ytterligare ett problem i anslutning till kompetensfrågan är balansen
mellan grundutbildning och forskning. Om forskningsanknytningen av
grundutbildningen skall kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt
och om kunskapsproduktionen inom ämnesområdet socialt arbete skall
kunna utvecklas till en nivå som både tillfredsställer akademiska krav
och kraven från de yrkesverksamma så är det en viktig förutsättning att
forskningen volymmässigt är i balans med grundutbildningen. Det fi nns
ingen vedertagen optimal balanspunkt men idag uppgår forskningen till
cirka 30 procent av de samlade lärar- och forskarinsatserna vid de större
forskningsintensiva institutionerna i Lund, Göteborg och Stockholm samt
Ersta Sköndal. Detta får anses som en miniminivå, i varje fall för institutioner
med forskarutbildning. Med en fortsatt expansion av grundutbildningen
blir detta ett ouppnåeligt mål för de fl esta andra institutioner.
Återstår alltså en minskning av utbildningsvolymen eller åtminstone en
återhållsamhet när det gäller framtida expansionsplaner, vilket vi starkt
rekommenderar.
Sammantaget rekommenderar bedömargruppen lärosätena att allvarligt
överväga en dämpning av expansionstakten och, om möjligt, en
minskning av antalet redan befi ntliga utbildningsplatser vid de större
utbildningsinstitutionerna. Det kan verka lockande för lärosätena att
mot bakgrund av en hög efterfrågan på både utbildningsplatser inom
socionomprogrammet och examinerade socionomer omfördela utbildningsplatser
från mindre attraktiva utbildningar och/eller vetenskapsområden
till socionomprogrammet. Alternativet är inte sällan att inom
”takbeloppet” tilldelat utrymme förblir outnyttjat då det för många andra
utbildningar inte går att rekrytera fl er studenter eller ens fylla de platser
man redan har. Men att i den valsituationen överutnyttja socionomprogrammens
rekryteringsförutsättningar kan visa sig vara en strategi som
på sikt kan få negativa följder.
Vi uppmanar Högskoleverket att ta initiativ till en diskussion om socionomprogrammets
fortsatta expansion och det framtida behovet av ut-
383