Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

16.09.2013 Views

Forskningsorienteringens mönster och tänkbara förklaringar Vår undersökning av hur socionomer ser på forskning och vetenskaplig kunskap ger oss en ganska splittrad bild. På ett mer grundläggande plan tycks det stora fl ertalet yrkesverksamma ha en relativt positiv och optimistisk bild av den akademiska forskningens möjligheter att förbättra det sociala arbetet i framtiden. Förtroendet för forskningens potential får på det här viset uppfattas som gott och skeptikerna tycks inte vara särskilt många. Intresset för att själv engagera sig i forskningsverksamhet och/ eller söka in på forskarutbildningen i socialt arbete är också påfallande stort. Dessutom menar de allra fl esta av de tillfrågade att forskning spelar stor roll för den egna kompetensen som socialarbetare, även om man genomgående värdesätter annan typ av kunskap och andra kompetenskällor högre. En majoritet av socionomerna i undersökningen anser också att man håller sig uppdaterad på aktuell forskning inom det arbetsområde som man är verksam. Däremot tycks inte särskilt många vara tillfreds med hittillsvarande samspel mellan forskning och praktik. Men även om de allra fl esta menar att relationen inte fungerar tillfredsställande har man en ganska nyanserad uppfattning av vad detta beror på. Det man tycks sakna mest är delaktigheten i själva forskningen, en bättre mottagning och spridning av forskningsinformation i de organisationer man tillhör samt möjligheter att följa med forskningen under sin arbetstid. En annan sak som är värd att notera är att forskningsorienteringen, så som vi här har defi nierat den, faktiskt varierar mellan socionomer inom olika arbetsområden. Den aspekt som vi har undersökt här, nämligen om det kan ha att göra med själva omfattningen och tillgången på specialdestinerad forskning, ger oss ingen entydig bild. På vissa områden är såväl den typen av forskning av större omfattning som en högre grad av forskningsorientering bland socionomer mer vanligt förekommande. På motsvarande vis fi nns det områden där både forskningsproduktionen och forskningsorienteringen är mindre framträdande. Men i vissa fält är den senare relativt sett mindre, trots mer omfattande forskning. Vad forskningsorienteringen och dess variationer faktiskt beror på kan vi inte avgöra med vårt material, men den borde rimligtvis påverkas av en lång rad faktorer. Man kan t.ex. mycket väl tänka sig att en del socionomer har ett mycket stort intresse av forskning och därför mycket väl skulle vilja vara mer forskningsorienterad i vår tappning än vad man kanske är. Det kan fi nnas fl era skäl att på det viset tala om en forskningsorientering med 244

förhinder. Man kanske, som vi redan har varit inne på, saknar förutsättningar och reella möjligheter att ta del av forskning (i sitt arbete, genom vidareutbildning etc.) Vidare kan man anse att hittillsvarande forskning inte är relevant eller intressant, och/eller att man har dåliga erfarenheter av de kontakter som man har haft med forskare och forskning. Dessutom kan forskningsorienteringen ha att göra med hur man ser på sitt nuvarande arbete. I den mån man är verksam inom ett område som man inte har för avsikt att stanna kvar inom kan incitamenten att förkovra sig och ta del av mer specifi k och områdesrelaterad forskning bli mer begränsade. För en del socionomer kanske det först blir i samband med vidareutbildning och specialisering som motiven till en tydligare forskningsorientering aktualiseras eller växer sig starkare. 43 Den här typen av resonemang kan bidra till en strukturell förklaring av de variationer mellan olika arbetsområden som vi har sett indikationer på. Forskningsorienteringen riskerar möjligen bli något mindre inom områden med högre personalomsättning och större genomströmning av socionomer. Högre omsättning av personal och lägre grad av forskningsorientering kan dessutom påverka ett områdes status och professionaliseringsgrad i negativ riktning, något som knappast gagnar forskningsintresset hos nytillkommande socionomer. Just om och hur forskningsorienteringen hänger samman med det sociala arbetets nivellering, eller med vidareutbildning och andra professionaliseringsaspekter ska vi återkomma till i ett annat sammanhang. Det fi nns som vi redan har varit inne på en uppenbar risk för att diskursen kring forskning och professionalisering har spelat en viss roll för svaren på våra frågor. Å ena sidan kan den sociala önskvärdheten av att bekänna sig till forskning innebära att man överskattar den faktiska betydelsen av forskning och vetenskaplig kunskap. Å andra sidan kan det myckna talet om bristfälliga relationer mellan forskning och praktik ha påverkat svaren i en mer negativ riktning. Trots dessa reservationer tycks ändå det stora fl ertalet yrkesverksamma socionomer ha en grunduppfattning om att forskning och vetenskaplig kunskap är en viktig del av den fortsatta professionaliseringen, såväl vad gäller professionalisering på kollektiv nivå (dvs. för yrkesgruppens status, legitimitet och möjligheter att kontrollera det egna kunskapsområdet) som individuell nivå (dvs. för det egna yrkeskunnandet). 43. Generellt sett tycks det fi nnas ett tydligt positivt samband mellan vidareutbildning och forskningsorientering, se Dellgran & Höjer, 2003b. 245

förhinder. Man kanske, som vi redan har varit inne på, saknar förutsättningar<br />

och reella möjligheter att ta del <strong>av</strong> forskning (i sitt <strong>arbete</strong>, genom<br />

vidareutbildning etc.) Vidare kan man anse att hittillsvarande forskning<br />

inte är relevant eller intressant, och/eller att man har dåliga erfarenheter<br />

<strong>av</strong> de kontakter som man har haft med forskare och forskning. Dessutom<br />

kan forskningsorienteringen ha att göra med hur man ser på sitt nuvarande<br />

<strong>arbete</strong>. I den mån man är verksam inom ett område som man inte har för<br />

<strong>av</strong>sikt att stanna kvar inom kan incitamenten att förkovra sig och ta del <strong>av</strong><br />

mer specifi k och områdesrelaterad forskning bli mer begränsade. För en<br />

del socionomer kanske det först blir i samband med vidareutbildning och<br />

specialisering som motiven till en tydligare forskningsorientering aktualiseras<br />

eller växer sig starkare. 43 Den här typen <strong>av</strong> resonemang kan bidra<br />

till en strukturell förklaring <strong>av</strong> de variationer mellan olika arbetsområden<br />

som vi har sett indikationer på. Forskningsorienteringen riskerar möjligen<br />

bli något mindre inom områden med högre personalomsättning och<br />

större genomströmning <strong>av</strong> socionomer. Högre omsättning <strong>av</strong> personal och<br />

lägre grad <strong>av</strong> forskningsorientering kan dessutom påverka ett områdes<br />

status och professionaliseringsgrad i negativ riktning, något som knappast<br />

gagnar forskningsintresset hos nytillkommande socionomer. Just om<br />

och hur forskningsorienteringen hänger samman med det sociala <strong>arbete</strong>ts<br />

nivellering, eller med vidareutbildning och andra professionaliseringsaspekter<br />

ska vi återkomma till i ett annat sammanhang.<br />

Det fi nns som vi redan har varit inne på en uppenbar risk för att diskursen<br />

kring forskning och professionalisering har spelat en viss roll för<br />

svaren på våra frågor. Å ena sidan kan den sociala önskvärdheten <strong>av</strong> att<br />

bekänna sig till forskning innebära att man överskattar den faktiska betydelsen<br />

<strong>av</strong> forskning och vetenskaplig kunskap. Å andra sidan kan det<br />

myckna talet om bristfälliga relationer mellan forskning och praktik ha<br />

påverkat svaren i en mer negativ riktning. Trots dessa reservationer tycks<br />

ändå det stora fl ertalet yrkesverksamma socionomer ha en grunduppfattning<br />

om att forskning och vetenskaplig kunskap är en viktig del <strong>av</strong> den<br />

fortsatta professionaliseringen, såväl vad gäller professionalisering på kollektiv<br />

nivå (dvs. för yrkesgruppens status, legitimitet och möjligheter att<br />

kontrollera det egna kunskapsområdet) som individuell nivå (dvs. för det<br />

egna yrkeskunnandet).<br />

43. Generellt sett tycks det fi nnas ett tydligt positivt samband mellan vidareutbildning<br />

och forskningsorientering, se Dellgran & Höjer, 2003b.<br />

245

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!