Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

framhävs ockå som betydelsefullt. Ytterligare ett område av relevans för
att förstå det sociala arbetets praktik och relationen till klienter är professionsteori.
Sociologiska teoretiker som Andrew Abbot, Magali Sarfatti
Larson och Eliot Freidson anges som särskilt relevanta för socialt arbete.
(Prof 8).
Vi ger åter ordet till Giddens/Bauman/Beck – förkastaren ovan, dvs.
Prof 6, som exploderar i teoriförslag och rekommendationer. Här en förkortad
sammanställning:
160
”För mig är europeisk sociologi i stor utsträckning en besvikelse. Bourdieu
kan vara imponerande ibland, men jag vet inte vad jag skall ha honom till.
Men jag vet precis vad jag skall ha t.ex. Neil Smelser och Charles Tilly till,
exakt. Smelsers Essays on Sociological Explanation (1968) tvingar fram ett
förhållningssätt, en respekt för själva sättet att resonera, mycket pedagogiskt.
Jag menar att alla som skriver en doktorsavhandling i samhällsvetenskap
borde läsa Smelsers bok. Har man läst den tvingas man tänka på
saker som ’vilka begrepp är det vi rör oss med? Vad menar vi när vi pratar
om förklaringar och orsaker?”
Jag har även nytta av en del nyweberianer som Parkin och Runciman. Och
resursmobiliseringsteorin, även om den är lite oproblematiserad. Nyinstitutionalisterna
är användbara, gärna i den parsonianska stilen även om det
låter hemskt att säga det. John Meyer, t.ex. Sådana som Meyer och Smelser
har en grundidé som är utmärkt, nämligen att all forskning skall lägga
något till det vi redan vet. Om inte, så blir samhällsvetenskaplig forskning
egentligen meningslös. Är möjligen lite bekymrad över att det inte
fi n n s n å g r a bra välfärdsstatsteorier, det är något man behöver då och då.
Europeisk sociologi har inte varit så kul på sista tiden. Och en sådan som
Tilly eller Charles Perrow står skyhögt över den. Jag gillar deras försök att
beskriva världen med mycket noggrant angivna förutsättningar där vi har
all möjlighet att inspektera. Och man skriver inte för att hitta fl otta nya
begrepp utan för att försöka få reda på någonting.
På mikronivån föredrar jag attributionsteori och dissonansteori. Använder
dem kanske inte så mycket i forskningen men väl i mitt dagliga tänkande.
Rent allmänt tror jag att det enda sättet att göra samhällsvetenskapen operativ
är att återställa förklaringsbegreppet i centrum. Vi har blivit alltför
deskriptiva, uppfattar numera stora förklaringar som farliga.