Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

slutet av 1960-talet har studenter och doktorander i de fl esta samhällsvetenskaper
och humaniora genomgått ett fl ertal kurser i vetenskapsteori.
Dessa har vanligen inletts med ett kapitel om positivismen och följts av
ett fl ertal kapitel om en serie -ismer och -logier som haft gemensamt att
de utgått från en kritik av positivismen. Vetenskapsteorin har framställts
som ett smörgåsbord där man kan välja vilken -ism eller -logi man vill
ansluta sig till. Många av dessa har varit grundade i fi losofers funderingar
kring kunskapens sanna väsen.
Vetenskapsteori kan ha en mängd viktiga funktioner för forskningen;
de erbjuder ofta en infallsvinkel till refl ektioner om teori, metod och observation,
vetenskapens förhållande till politik och värderingar, med mera.
Emellertid börjar jag bli alltmer övertygad om att vetenskapsteorier också
kan vara hämmande för forskaren. Ett skäl är att många vetenskapsteorier
– på grund av att de utgår från epistemologi – ofta är förbjudande, de innehåller
rättesnören som samtidigt utesluter vissa tillvägagångssätt, vare sig
det gäller att endast beakta observerbara företeelser, eller endast godta förklaringar
som innehåller intentioner, eller alltid uppmärksamma sin egen
förförståelse, och dylikt. Ett annat skäl till att de kan vara hämmande är
att många vetenskapsteorier för att förstås ordentligt kräver att stor möda
måste läggas på studier av äldre fi losofer som Nietzsche, Dilthey, Schutz,
Peirce och många andra, vilket kan vara bildande men också innebär
att motsvarande mindre energi kan avsättas för samhällsvetenskapernas
egentliga uppgift; att förklara samhälleliga fenomen. Doktorander kan
därför drabbas av vad som drabbade Freuds patient, som alltid putsade
glasögonen men aldrig tog dem på sig. Vetenskapsteori bildar en överbyggnad
till den egentliga forskningen som kan vara mycket fruktbar, kanske
främst som distanserad position för att refl ektera över det egna ämnet,
men den är på intet sätt självklart välsignelsebringande; tvärtom kan den
också utgöra ett hinder. Frågan är om det inte är dags att förpassa läroböckernas
och kursernas berättelser om motsättningen mellan positivism
(inspirerad av naturvetenskap) och hermenutik (inspirerad av humaniora)
med mera till idéhistoriska institutionen för att i stället lägga kraft på att
utveckla en enkel och ”positiv” vetenskapsteori inspirerad av och anpassad
till samhällsvetenskapernas behov. Det bör kanske tilläggas att det
ovanstående är min personliga uppfattning (se Brante 1999b, 2001 och
forthcoming för en skiss). Låt oss nu övergå till forskning i socialt arbete.
153