Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

omgärdat av hjälpvetenskaper som sociologi, psykologi, pedagogik, statsvetenskap,
rättsvetenskap, medicin, biologi med mera. I stort sett samtliga
respondenter menar vidare att sociologi är den ojämförligen viktigaste
hjälpvetenskapen. På min fråga om forskning i socialt arbete möjligen
skulle kunna kallas tillämpad sociologi svarar de fl esta också jakande.
Sammanfattningsvis beror vagheten vad gäller både kärna, periferi och
gränser på tre faktorer. För det första kommer många av forskningens
uppgifter utifrån och man vill inte utesluta för mycket. För det andra
leder frånvaron av en stabil kärna eller ett kunskapsobjekt till en naturlig
disciplinär uppgiftsosäkerhet. För det tredje defi nieras ämnet ofta som
tvärvetenskapligt vilket innebär att en mängd olika aspekter kan vara
relevanta.
Kärna, periferi och gränser i praktiken
De fl esta respondenter är tveksamma eller ovilliga att ge någon närmare
bestämning av forskning i socialt arbetes kärna och periferi. Flera respondenter
ser tvärtom en fördel i att hålla frågan öppen, troligtvis på grund av
såväl teoretiska svårigheter som strategiska överväganden. I studien från
1987 var det i stort sett samma sak; de fyra professorerna presenterade sitt
ämne som öppet och odogmatiskt, fritt från stängningar.
Vid intervjuer av detta slag uppstår emellertid alltid risken att respondenterna
i egenskap av ämnesföreträdare idealiserar sitt ämne. Det fi nns
en regel inom studier av vetenskap som brukar tillskrivas Einstein och
lyder: ”Lyssna inte på vad vetenskapare säger att de gör, observera vad de
faktiskt gör.”
I 1987 års studie testade jag därför den fria och bekymmerslösa attityden
till kärna och gränser genom att analysera några av de sakkunnigutlåtanden
respondenterna avgivit. I ett sakkunnigutlåtande måste den
sakkunnige dra gränser och upprätta en rangordning, det ingår i tjänsteåtagandet.
Det framkom att respondenterna i rollen som sakkunniga
uttryckte mycket bestämda uppfattningar om vad god forskning i socialt
arbete är, och framför allt vilka områden som tillhörde disciplinens kärna
och vilka som betraktades som marginella eller utanför ämnet. Just ”centralitet”
var ett tungt diskriminerande argument. Det fanns alltså en klar
diskrepans mellan professorernas roll som vetenskapsideologer och som
vetenskapskontrollanter, -domare.
Analysen av sakkunnigutlåtanden i den tidigare studien visar att den
infallsvinkel eller hållning de sökande antar i sin forskning ofta var avgö-
148