Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet - Fas

utvecklade. Man kan också peka på att de ledande företrädarna för alliansen
kom att bli mycket välkända personer.
Forskare (framför allt sociologer, men också pedagoger, psykologer,
jurister och samhällsmedicinare) engagerades i försöksverksamheter som
kom att leda fram till forskningsprogram i det som blev socialt arbete.
Ämnena och forskningsuppgifterna framstod vid denna tid som utomordentligt
lockande och intressanta. När besluten om att starta forskning
kom, fanns det redan forskare.
Motstånd, social kontroll
Något diskursivt motstånd mot kraven på utvidgad forskning på det sociala
området kan man knappast spåra. Borgerliga lokalpolitiker fruktade
att man skulle hitta för många fel på samhället, så att skatterna skulle gå
upp (Nilsson och Sunesson, 1988, fl era citat), och några socialarbetare
fruktade akademisering i allmänhet.
Universiteten hade sinsemellan olika tekniska lösningar för att ta emot
nya forsknings- och forskarutbildningsämnen. Även om var och en i fakulteterna
slogs för sitt, kan man knappast fi nna att socialt arbete behandlades
bättre eller sämre än andra nya ämnen.
Drivkrafter och mobilisering i en senare fas
Isomorfi tendenserna under de år som gått sedan etableringsfasen 1979–
1984, har inneburit en stor tillväxt i antalet forskarstuderande. Under
hand har man krävt att de skall bli färdiga fortare och att deras avhandlingar
skall vara konkurrenskraftiga i ett resursfördelningssystem som
kännetecknas av knapphet när det gäller forskningsmedel. Arbetsmarknaden
för nya doktorer i socialt arbete har emellertid varit god, eftersom
grundutbildningen fortsatt att expandera.
De som disputerar vill bli lektorer och docenter för att garantera sig en
plats i forskningen och ett större oberoende. Utnyttjandet av möjlighetsstrukturer
samverkar antagligen med det som kallas ”akademisering”.
125