Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

Steiner att vetenskapen utforskar och avslöjar den rena erfarenhetens (den konkreta
varseblivningens) kärna, dess egentliga vad, dess inre lagbundenheter som den inte själv
uttalar. Steiner skriver:
”Människan finner sig stå inför två världar, mellan vilka hon måste åstadkomma ett
sammanhang. Den ena är erfarenheten, om vilken hon vet att den endast innehåller hälften av
verkligheten; den andra är tänkandet som är fullständigt i sig självt (…) Om världen enbart vore
bebodd av sinnesväsen skulle dess väsen (ideella innehåll) förbli fördolt; lagarna skulle
visserligen behärska världsprocesserna, men de skulle inte framträda.” (Steiner, 1986a, s 76)
Ren erfarenhet beskriver R Steiner som ”(…) den form av verkligheten, i vilken den visar sig
för oss när vi möter den med fullständigt uteslutande av vårt själv.” (ibid, s 30) Medan
tänkandet beskrivs som en högre erfarenhet inom erfarenheten: ”Inom erfarenhetens
osammanhängande kaos finner vi ett element som (…) för oss utöver bristen på sammanhang.
Det är tänkandet.” (ibid, s 45) Eller med andra ord: ”Tänkandet det är uttolkaren som tyder
erfarenhetens åtbörder.” (ibid, s 66)
I de sistnämnda citaten avslöjas något centralt. Är det inte så att redan när begrepp används
för att beskriva det som upplevs med sinnena, då har den process påbörjats som innebär ett
tydande av erfarenheten. I själva sinneserfarenheten ligger inte begreppet. Begreppet
ringblomma kan inte uppfattas med sinnena. Begreppsbildning innebär således att gå utöver
den rena erfarenheten och är inledningen till att skapa sammanhang, att tänka över tingen.
Det förstnämnda citatet kan förstås med exemplet ringblomma. Ringblomman står inne i ett
sammanhang, men detta sammanhang kan endast framträda för människan, ty hon är ett
tänkande väsen. Människan som subjekt ger alltså djup, mening, innehåll åt de objekt (t ex
ringblomma) som för en ren sinnesvarelse (t ex katt) endast är tom form. Rudolf Steiner går så
långt som att påstå att ”tänkandet är världens kärna” (ibid, s 78). Och eftersom tänkandet är
världens kärna är det endast tänkandet som har möjlighet att också avslöja den oavslutade
erfarenheten, vilket Steiner menar är kunskapandets universellt betydelsefulla roll.
För tydlighetens skull bör det poängteras att tänkandet inte får betraktas som om det befann
sig utanför verkligheten. Just genom att tänkandet har förmåga att knyta samman begrepp
med deras eget innehåll och därmed är fullständigt i sig självt, kan tänkandet också slå en bro
över motsättningen mellan subjekt och objekt. ”Tänkandet är bortom subjekt och objekt.”
(Steiner, 1990, s 60) På så sätt är det möjligt att foga samman något som är en enhet i saken
själv: verklighetens iakttagelsesida och dess begreppssida, och därigenom övervinna en
dualism 1 . En sådan dualism, eller kluvenhet, som vetenskapsfilosofiskt har varit problematisk
genom historien både när det gäller kunskapsteoretiska och ontologiska 2 frågor (Allwood &
Erikson, 1999); dualismen mellan rationalism och empirism och den mellan idealism och
realism.
Vidare bör det tilläggas att Steiner utgår från idén om människan som ett tregrenat väsen med
kropp själ och ande, där anden är en specifikt mänsklig företeelse. Han skriver i sin bok
´Teosofi´:
”Med kropp menas här det som gör att tingen i omvärlden visar sig för människan (…) Ordet
själ skall beteckna det som gör att människan förbinder tingen med sin egen tillvaro (…) Med
1 Med dualism menas här tvåfaldighet och inre motsättning.
2 Ontologi kan betecknas som läran om verkligheten. Idealism och realism är två huvudtyper av ontologi. Inom
idealismen t ex betraktas verkligheten existera endast så som vi upplever den (Patel & Davidson, 2003).
9