Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

Även om man inte förstå alla de norska orden, kan man förstå andemeningen. Det som hos
embryot och den unga människan strålar in som formbildande krafter strålar hos den vuxne ut
som medvetande- och tankekrafter. Ser man förhållandet mellan förebild och det
efterhärmande barnet i ljuset av denna tanke, är det inte svårt att inse att de krafter som barnet
efterhärmar av sin förebild i senare skede av livet kan omvandlas till ett centrum, utifrån
vilket mycket kommer att utströmma. Vi kan anta att den vuxne har en stark moralisk
förmåga, d v s är en stark moralisk sol (jämför Steiners resonemang i kapitel 4.7) och därmed
lyckas stråla ut mycket kraft från sitt centrum och på så sätt förbinda sig med periferin. I
denna periferi lever barnet och växer. Under loppet av livet blir denna periferi och växtkraft
ett tydligt utpräglat centrum som kan stråla ut mycket kraft och på samma sätt som sin
förebild förbinda sig med periferin. För det är ju samma krafter som vi har att göra med, bara
mer eller mindre förtätade, om vi använder ett av Steiners uttryck som förekom i resultatet
(kapitel 4.6).
Summerar vi de tankegångar som förts ovan, så kan den vuxnes goda handlingar utan tvekan
vara ett viktigt bidrag till att barnet i framtiden själv utvecklar en stark moralisk förmåga.
Det har också konstaterats i inledningen och syftet att goda handlingar är sådana som bl a är
förenliga med de etiska förhållningssätt som uttrycks i Lpfö98 (Skolverket, 1998). Av
resultatet har det blivit tydligt att den goda handlingen på alla sätt och vis hör samman med en
handling av frihet, såsom Rudolf Steiner beskriver det i ´Frihetens Filosofi´. ”En handling av
frihet utesluter inte, som man kanske skulle kunna tro, de etiska lagarna, utan den innefattar
dem; den visar sig bara stå på ett högre plan än den som enbart är dikterad av dessa lagar.”
(Steiner, 1990, s 164)
5.3 Metoddiskussion
Överhuvudtaget har tiden varit en stor begränsande faktor, eftersom jag i sista stund ändrade
frågeställning från det ”goda samhället” till den ”goda förebilden”. Sedan skulle jag kanske ha
försökt avgränsa problemområdet mer än vad jag gjorde, och på så sätt ”sparat tid”. När det
under processens gång kommit upp nya infallsvinklar och uppslag, har jag valt att hålla mig
till den litteratur som jag från början hade samlat in, just p g a tidsramen. Men för den metod
jag valt, som baseras på ett tolkande, skulle det ha varit bra att söka material allt eftersom
processen fortskrider. Jag skulle ha behövt fler synvinklar och fler referenser på bl a
aspekterna kärlek, Kristus och självuppfostran, vilka lite oväntat behövde fördjupas ordentligt.
Det borde finnas mycket mer material på det område än det jag tog upp.
På det hela taget hade det nog behövts fler referenser och perspektiv för att skapa en riktigt
nyanserad och allsidig bild av problematiken. Dock tycker jag att jag lyckades med att skapa
en allsidig syntes av det material som jag utgick ifrån.
Vidare hade jag valt en övergripande metod (se vetenskapsgrund) som inte skulle ta sin
utgångspunkt i viljan som en separat företeelse, utan i det viljemässiga och moraliska som
yttringar av det individuella hos människan. I detta avseende anser jag att resultatet utfallit
väl. Det individuella särdraget och personligheten hos människan har jag försökt att fånga,
utgå ifrån, och vidareutveckla. Dock hade den viljemässiga förmågan i allmänhet (d v s inte
riktad mot den moraliska problematiken) kunnat att fördjupas mer.
34