Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

5. DISKUSSION
5.4 Diskussion av inledning och syfte
Först vill jag föra tankarna tillbaka till en fråga som ställdes i början av inledningen. Den
lyder som följer. Är det möjligt att den fysiska omgivningen, som t ex den vuxnes moraliska
handlingar kan ha en verkan ända in i formandet av de fysiska organen hos det lilla barnet?
Av Steiner och Kranich erhölls i inledningen ett jakande svar. Om det verkligen förhåller sig
på detta sätt borde det ha stora konsekvenser, inte bara inom den moraliska sfären utan även i
alla slags sammanhang, ty de fysiska organen är ju de verktyg med vilka barnet arbetar sig in i
världen. Tänk bara på ett organ som hjärnan. Hjärnan är det främsta kroppsliga verktyg med
vilket barnet kan utveckla sin tänkande förmåga. Eller tänk på hjärtat som ett viktigt säte för
känslornas utveckling.
Hur det egentligen förhåller sig är ett stort forskningsfält i sig och det var inte mitt syfte att
fördjupa mig i något sådant. Här kan jag bara för de nyfikne hänvisa till att söka vidare själv i
den redan befintliga forskningen (bl a Kranich). Kanske behövs det också fortsatt forskning
på området.
Det jakande svaret från Steiner och Kranich utgick jag också ifrån när jag sedan beskrev mitt
syfte. Syftet var som sagt att undersöka hur förebilden kan utveckla moralisk förmåga. I
förlängningen syftade arbetet till att möjliggöra för barn i förskoleålder att tillägna sig de
etiska värden som uttrycks i Lpfö98 och såsom den vuxne förebilden kunna utveckla moralisk
förmåga. På så sätt utgick jag från att den vuxnes moraliska handlingar dels kan leda till att
barn kan tillägna sig etiska värden och dels kan utveckla barnets framtida moraliska förmåga.
Ett sådant antagande att det verkligen förhåller sig på det viset är kanske diskutabelt. Därför
vill jag kort anknyta till vad som framgick i mitt resultat, samt anknyta till annan forskning.
Vi har sett att den vuxnes moraliska handlingar inte bara är ren viljeakt, utan framförallt ett
medvetet förhållningssätt där jaget, med stöd av tänkandet, förmår förena och integrera olika
slags element i människan. Det är (i idealfallet) ett centrumvaket medvetande som lyckas
sluta förbindelse med sin omkrets. Jag vill relatera denna idé till forskning som har gjorts på
människans embryonalutveckling, människans embryogenes. Skaftnesmo (1997) gör gällande
att ett centralt motiv för embryogenesen är att impulsen till den fortskridande form- och
strukturbildningen tränger in från periferin. Bildningen av grundläggande organsystem, så
som centrala nervsystemet sker från periferin och vrängs s a s inåt. De krafter som finns i
omkretsen avbildas alltså i embryots centrum. Skaftnesmo anser att detta visar på att embryot
är på väg in i det jordiska rummet men fortfarande hänger intimt samman med sin himmelska
omkrets. På så sätt är embryots medvetande ett sovande tillstånd i periferin till skillnad från
den vuxne som funnit sitt handlingscentrum i sig själv (ibid). Allteftersom i den individuella
människans utveckling blir alltså det som varit periferi centrum. Detta bekräftar även Steiner i
följande citat:
”Mennesket tänker med de samme krefter som det vokser och lever… Det er av den aller storste
betydning å vite at menneskets vanlige tankekrefter er forfinede form- og vekstkrefter… Disse
kreftene, som er virksomme i formkraftlegemet, framtrer i begynnelsen av menneskets jordeliv –
og da tydeligst under embryonaltiden, som organdannende krefter (Gestaltungs-) og
vekstkrefter. I lopet av jordelivet frigjor en del av disse kreftene seg fra virksomheten i
formdannelse og vekst – og blir tankekrefter, nettop de samme krefter som frembringer den
skyggeaktige tankeverden i den vanlige bevissthet.” (Skaftnesmo, 1997, s 63-64)
33