Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

Kan man göra en syntes av det som nämnts om kärlek, Kristus och jaget, utifrån moraliskt
handlande? Om man utgår från Steiner så är kärlek för det första en av huvudkällorna till
moraliskt liv. En handling av kärlek är en moralisk handling. Kärlek är det skapande och
kreativa elementet i världen och kan skapa jämvikt mellan motsatser. Kärlek är Kristus, och
Kristus levandegör jag är. Om man sammanför dessa tankar med Walschs idé om att
uttalanden av orden jag är, är de mest skapande som finns; då har vi en cirkel. Jaget, eller i
alla fall människans högre jag, är på denna väg detsamma som Kristus, kärlek, skaparkraft
och källan till moraliskt handlande. Människan själv, med sitt högre jag, är framför allt källan
till det goda handlandet. Den sistnämnda tolkningen bekräftas av Steiner och Prokofieff.
Prokofieff menar att Kristus, som det mänskliga jagets urbild, är källan till den moraliska
intuitionen (Prokofieff, 2003). Och Steiner skriver: ”Den mänskliga individen är all sedlighets
källa och jordelivets medelpunkt.” (Steiner, 1990, s 171)
4.9 Det moraliska rummet
Enligt Steiner har Gud behållit kärleken för sig, och kärleken har sin utgångspunkt i
människans mitt. Denna tanke går i linje med idéer hos Sergej O Prokofieff (2003), som i
stort tar sin utgångspunkt i Steiner. Prokofieff menar att det finns ett rum som varken tillhör
Lucifer eller Ahriman, utan endast tillhör det gudomliga, och det är i människans hjärtregion.
Detta rum kan kallas heligt och moraliskt eftersom det enligt sin natur inte är tillgängligt för
motmakterna och därmed möjliggör en förbindelse med och förverkligande av det högre jaget,
Kristus. I denna mitt, där förundran, medlidande och samvetet har sin hemvist, gror den kraft
som kan växa till kärlek, individuell moral samt personligt ansvarstagande. I denna grodd tar
jaget sin utgångspunkt och härifrån kan jaget leda och förbinda tanken och handlandet på ett
människovärdigt sätt (ibid). Hjärtat är för övrigt, enligt Parfitt (1997) energimässigt precis i
mitten av bröstet. Fysiskt sätt är dock hjärtat som vi alla vet aningen utanför centrum.
Lievegoed (1988) anser, likt Prokofieff, att ett förbindande mellan tanken och viljan endast
kan möjliggöras genom en aktivitet från jaget som tar mitten som utgångspunkt. Lievegoed
tar också inspiration från Schiller då han påstår att mitten måste vara grundvalen för att
själskrafterna ska få både form och liv. Tänkandet är i stort lokaliserat till huvudet, känslan till
hjärtregionen och viljan till extremiteterna. Men när det högre jaget kan leda i själslivet
skänks viljekraft åt tänkande och medvetande åt viljan (ibid).
Inte bara i ett kristet eller antroposofiskt perspektiv diskuterar man hjärtats centrala betydelse
för mänsklig utveckling. Även i kabbalan (Parfitt, 1997), ett centralt begrepp inom
västerländsk mysterietradition, utgör hjärtat en brännpunkt. Kabbalan baseras på Livets träd,
en karta över hela människan: kropp, själ och ande. I mitten av Livets träd och i själens mitt
finner man hjärtat, eller Tiferet som det kallas i kabbalan. Tiferet betyder skönhet och
harmoni, och symbolen för Tiferet är en cirkel med central punkt. Skönhet skapas när alla
delar av vårt väsen syntetiseras till en helhet, harmonin uppstår när människan lever utifrån ett
tydligt definierat centrum. Tiferet tillskrivs inte bara hjärtat (centrum av mänskliga systemet)
utan även solen (i centrum av solsystemet). I denna sfär lever det rena självmedvetandet, eller
m a o det solära jaget (eller bara jaget) (ibid). Den koppling som kabbalan gör mellan hjärtat
och solen är intressant också med tanke på det moraliska. I ´Staten´(Platon, 1996) skriver
Platon att solen är en avbild av det goda, eller m a o: solen är den avbild som det goda har
alstrat (ibid).
29