Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

jag älskar den.” (s 161) Men det är inte fråga om rent sinnlig kärlek som vanligen är fylld av
drifter, utan en högre sort, en andlig kärlek. Den som följer sin andliga kärlek är en fri
människa. Hon utför inte en handling som medel till ett mål. Drivkraften är det rena tänkandet
som fullt medvetet kan hämta upp intuitioner, intuitioner som i vanliga fall är omevetna.
Motivet är begreppsmässiga intuitioner. Medel och motiv har här helt enkelt smält samman.
Att kunna älska en handling hör således intimt samman med att kunna handla ur ögonblicklig
insikt. Då handlar man inte enligt bestämmelse i någon yttre lag eller etiska påbud, inte under
samhällets tryck, och inte ur drifternas nödvändighet. En intuitiv och kärleksfylld handling är
istället en fri och moralisk handling som medvetet utför något som finns i djupet av själen, där
viljan och tänkandet är förbundna med kärlekskraft (ibid).
Det bör betonas att Steiners praktiska förnuft (rena tänkande), till skillnad från Kants
praktiska förnuft, är något helt och hållet individuellt. Det är inte avgörande, som hos Kant,
hur alla människor skulle handla, utan det väsentliga är att man finner den helt individuella
intuition som motsvarar den handling som i ögonblicket ska utföras (ibid). Det rena tänkandet
har därmed inget att göra med Kants kategoriska imperativ: ”Handla så, att maximen för din
vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för en allmän lag.” (Kant, 2001, s 41)
Man kanske också kan tänka sig att fria handlingar skulle kunna stå i motsättning med etiska
föreskrifter, eftersom man i den enskilda handlingen inte utgår från bestämda och allmänna
etiska värden, men Steiner poängterar: ”En handling av frihet utesluter inte, som man kanske
skulle kunna tro, de etiska lagarna, utan den innefattar dem; den visar sig bara stå på ett
högre plan än den som enbart är dikterad av dessa lagar.” (Steiner, 1990, s 164) Om den fria
handlingen, såsom Steiner beskriver den, utgör utgångspunkten skulle det därför vara möjligt
att innefatta de etiska målen i exempelvis Lpfö98.
Om den moraliska handlingen är en handling som är förenad med det rena tänkandet genom
andlig kärlek, borde de tre själsverksamheterna vilja, tanke och känsla vara ett med varandra.
En god vilja borde här existera i samma ögonblick som en sann tanke och en skön känsla,
med förutsättningen att man tänker andlig kärlek som en slags känsla. En annan möjlig
tolkning är att se andlig kärlek som något som både innefattar viljan och tanken men också
överskrider dem. Detta kan jämföras med Walschs (1997) sammankoppling mellan vitt och
kärlek, samt Schellings begrepp Ande (Wilber, 2003). Anden är transcendental, d v s
gränsöverskridande, och kan manifestera sig på två huvudsakliga sätt. Den ena
manifestationen är slumrande Ande och den andra är självmedveten Ande. Wilber
kännetecknar den första som en objektiv uppenbarelse av Anden, där Anden går ut ur sig
själv. Den andra beskrivs som ett subjektivt uttryck, och uppstår genom att Anden går in i sig
själv (ibid). Det kanske kan liknas vid en metamorfos, en ut- respektive inandning. Det är
heller inte svårt att se likheter mellan slumrande Ande och Steiners begrepp vilja som
beskrivs som sovande under dagtid (Steiner, 2002), samt mellan självmedveten Ande och
tanke.
Jag vill sammanfattningsvis återknyta till frågan som ställdes i slutet av förra kapitlet: Hur
och var hittar vi till de sköna känslorna, de som eventuellt kan befrukta vårt handlande och
därmed den moraliska förmågan? Frågan är svår att besvara med den information som här har
framförts. Dock är det tydligt att kärleken, som en sorts känsla, är en viktig grund för
moraliskt liv. Steiner pekar på detta när han beskriver kärleken som världens moraliska sol
(Steiner, 1986b), visar att moraliska handlingar är handlingar ur kärlek (Steiner, 1990), samt
indikerar att kärleken, likt jaget, utgör en kreativ medelpunkt i den mänskliga organismen
(Steiner, 1978 & 1986c) och därmed kan tänkas ha förmåga att integrera motsatser. Den
27