Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

4.7 Kärlek
I människans känsloliv utspelar sig fler känslonyanser än vi har ord för. Daniel Goleman
(1998), doktor i psykologi, menar att forskare än idag inte har kommit överens om vilka
känslor eller emotioner som kan betecknas som primära, d v s sådana känslor från vilka alla
andra har sitt ursprung. Några huvudkandidater hittar han visserligen, som ilska, sorg, rädsla,
glädje, kärlek och förvåning, men debatten fortsätter (ibid). Steiner (2002) talar, som vi sett,
om antipati och sympati som de två grundläggande själsrörelserna. Han hävdar att sympati
och antipati finns i både kunskap och vilja, men endast i känslan uppenbarar de sig (ibid).
Som vi redan sett betecknar Steiner antipati som den kraft som låter själsmönster stöta
varandra ifrån sig, medan sympatin söker smälta samman med andra själsmönster (Steiner,
1987b).
Walsch (1997) gör gällande att varje handling bottnar i antingen kärlek eller rädsla. De är de
motsatta ändarna i den polaritet och relativitet som bygger upp universum. Walsch menar
radikalt att alla andra begrepp har sitt ursprung i antingen kärlek eller rädsla. Rädsla beskriver
han som den kraft som drar samman, stänger, gömmer, splittrar och skadar. Kärlek skapar
växande, öppnar, sänder ut, avslöjar, delar med sig, förenar och helar. Den fullständiga
kärleken är för känslan vad fullständigt vitt är för färgerna. Ty vitt är alla färger tillsammans,
det innefattar alla färger (ibid). Likheterna mellan kärlek och sympati, samt mellan rädsla och
antipati är slående.
I en föredragsserie som Steiner höll i Norrköping 1912 beskrivs grunden för allt moraliskt liv.
”De två grundimpulser, som framför allt kan ge upphov till ett verkligt moraliskt liv, är
således för det första tron på det gudomliga i djupet av varje människosjäl och för det andra
den ur denna tro spirande gränslösa kärleken.” (Steiner, 1978, s 50) Även i andra av Steiners
skrifter (bl a Steiner, 1986b & 1987a) beskrivs tro och kärlek, framför allt kärlek, som de
egentliga källorna för det moraliska. I ett föredrag som har titeln ´Kärleken och dess betydelse
i världen´ (Steiner, 1986b) hävdar Steiner att kärleken är världens moraliska sol. ”Kärleken är
för världen vad solen är för det yttre livet. Inga själar skulle kunna utvecklas vidare om
kärleken vore borta ur världen.” (s 10) Kärleken är det skapande i världen, kosmos
utgångspunkt och därför grunden för allt liv (ibid). Kärlekens kreativa egenskap framgår även
i ett annat föredrag. Där menar Steiner att kärleken stärker människans livskropp (Steiner,
1986c), d v s det kraftfält som ger liv och form åt vår fysiska, sinnligt iakttagbara kropp
(Steiner, 1992). Om man jämför Steiners bild med hur Walsch tecknar kärleken ser man
många likheter. Växande, helande, gränslös och skapande är ord som visar på det.
Även B Lievegoed (1988) uttrycker vikten av kärlek för att kunna göra goda handlingar. Han
menar att den drivande kraften som inspirerar oss att göra det goda kommer från hjärtat, som
förenar sig med världen i kärlek (ibid).
Kärlek är för övrigt en av de utmärkande egenskaperna hos det mellersta själsled som Steiner
(1978) benämner förståndssjäl. Således lever kärleken, enligt Steiner, på samma sätt som jaget
mitt i själen, och själen står i sin tur mellan kropp och ande (se kapitel 4.4). Både kärleken och
jaget utgör därför medelpunkter i människans väsen. De är kreativa centrum likt jag-fältet i
hjärnan (se ovan samt Bergström, 1990).
I Rudolf Steiners grundläggande filosofiska verk ´Frihetens filosofi´ (Steiner, 1990) behandlas
också etiska och moraliska frågor i relation till begreppet kärlek. Han skriver: ”Jag
undersöker inte förståndsmässigt, om min handling är god eller ond; jag utför den därför att
26