Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

med idén att det inte behövs någon gud för att förklara världen; Freud med tankarna att allt
mänskligt beteende beror av sexuell instinkt alternativt dödsdrift och undertryckandet av
dessa instinkter; samt barn till Darwin som socialdarwinism, marxism och neoliberalism.
Egoismen (och materialism) visar sitt ansikte på alla plan, men kanske tydligaste inom nano-
och bioteknologin som ett uttryck för ett försök att utsträcka egot i det ändlösa och övervinna
döden (ibid).
Egoismen, eller egentligen en förvriden egoism (se nedan), är för övrigt det element som
Rudolf Steiner (1962) betraktar som den gemensamma grunden för all mänsklig ondska.
Därför hör övervinnandet av egoismen till det centrala i det moraliska handlandet (ibid).
Man kan också säga att Schillers citat ger en bild av ett förnuftigt djur (Schiller, 1995) som
förlorat en riktig kontakt med den naturliga, sinnliga sfären. I egoismen och materialismen
lyser den splittrade och dualistiska människan igenom. Men vad händer när det förnuftiga
djuret riktar sin blick ned mot materian respektive upp mot det andliga? Vilket tillstånd
infinner sig? Perlas har redan gett oss exempel på det förstnämnda.
Ken Wilber talar om plattlandets tvillingar som lever i den tidsålder som är på väg att helt
avslutas, den industriella tiden (Wilber, 2003). Det är ett land där den dualistiska människan
gör den ena eller den andra polariteten till det enda absoluta och förklarar det andra som ickevardande
och ondska. Den ena tvillingen, Eko, försöker övervinna sin inre klyfta genom att
ensidigt rikta blicken nedåt och utåt mot naturen, och kritiserar därför allt som heter kultur.
Tillbaka till naturen är hennes ledord. Hon vill skapa en förening mellan jaget och naturen,
men med sin enögda syn identifierar hon det andliga med det synbara, sensoriska, med följd
att allt blir en enda naturens stora väv. I hennes sköte befinner sig enligt Wilber de s k
ekoromantikerna, med bl a Herder, Spinoza, Rousseau, Novalis och Whitman i spetsen. Den
andra tvillingen, Ego, tittar endast uppåt och inåt och vill, med sitt rationella jag, frigöra sig
från naturens nät och bli universums självständiga härskare. Egot lever i illusionen att hon
svävar fritt över naturen. Kant och Fichte är två av Egos barn (ibid).
Eko och Ego har många liknande drag med Schillers begrepp naturmänniskan respektive
kulturmänniskan (Schiller, 1995). Naturmänniskan, som redan nämnts, är en främling för
helheten eftersom hon bedömer all erfarenhet efter sitt eget fragment av erfarenhet och vill
tillämpa sin verksamhets regler på alla verksamheter. Kulturmänniskan är naturmänniskans
motsats då hon lever som slav, inte under den sinnliga driften utan under formdriften. Därför
blir hon en främling i sinnevärlden och frestas att forma det verkliga efter det tänkbara och
faller offer för tom abstraktion (ibid).
Alfred Schützes (1989) begrepp överskattning respektive underskattning av det jordiska har
också ett starkt släktskap med Eko och Ego. När människan å ena sidan överskattar det
jordiska faller hon offer för jordens materiella tyngd och glömmer bort sitt andliga uppdrag.
Underskattar hon å andra sidan det fysiska börjar hon sväva över jorden utan att förverkliga
sin uppgift på jorden (ibid).
Än så länge har endast två områden behandlats. Om man använder Schillers (1995) termer så
kan dessa två områden beskrivas som liv och form. Men enligt den tolkning som gjordes i
början av kapitel 4.2 skulle den goda handlingen vara en medelväg som skapas genom en
syntes av två motsatta poler. Vad ligger till grund för en verksamhet som kan smälta samman
de båda polerna, och på det sättet vara en källa till moralisk förmåga? Finns det något i den
mänskliga organismen som har egenskapen att förena, som kan bygga bron mellan de till
22