Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

som behärskar henne är liv, ett begrepp som innefattar allt materiellt vara och all omedelbar
närvaro i sinnena. I den mån människan lever i den sinnliga driften, i livet, skapar hon de mest
mångfaldiga beröringar eftersom hon helt och hållet lever i det passivt och mottagande
förnimmandet. M a o griper naturmänniskan världen i så hög grad som möjligt eftersom hon
kan bjuda så mycket mottaglighet och yta åt fenomenen som möjligt (ibid).
Rudolf Steiner beskriver i sitt stora kunskapsteoretiska arbete (1986a) hur en ren
sinnesvarelse möter världen endast genom den konkreta varseblivningen, den rena
erfarenheten. Den rena erfarenheten beskrevs tidigare som ”(…) den form av verkligheten, i
vilken den visar sig för oss när vi möter den med fullständigt uteslutande av vårt själv.” (ibid,
s 30) Här avslöjas något centralt. Helt uteslutande av sig själv är endast möjligt att vara om
man sover i medvetandet, d v s om man befinner sig helt i ett omedvetet tillstånd. Steiner
(2002) menar att människan under dagen befinner sig i ett omedvetet tillstånd endast i hennes
handlingskraftiga element, i viljan. I hennes motsatta själsrörelse, tanken och
föreställningslivet, är hon däremot medveten under dagtid. Sålunda möter människan
verkligheten som ren erfarenhet endast i den mån hon lever i viljan. I den rena viljan, som hör
ihop med den undre delen av människan d v s lemmarnas och ämnesomsättningens system,
omfamnar människan världen i sympati. Och endast i viljan har människan, enligt Steiner,
möjlighet att förstå det levande, det vardande (ibid).
Likheterna mellan den pol som Steiner beskriver och den som Schiller framställer är
uppenbara; exempelvis de mellan naturmänniska och ren sinnesvarelse, förnimmelser och ren
erfarenhet, mellan sinnlig drift och vilja, gripande och sympati, samt mellan liv och det
levande. För övrigt kan man också se stora överensstämmelser mellan Schillers och Steiners
beskrivning och Wilbers nedåtgående kraft, med vilken människan tar del av den synliga
verkligheten (Wilber, 2003).
Den ”himmelska” polen hos människan skulle enligt Schiller (1995) kunna betecknas som
hennes tänkande förmåga, hennes förnuft. Denna pol har sitt säte i huvudregionen och de
krafter som verkar här är framförallt de formande krafterna, formdriften. Detta kan också
jämföras med Kranich idé om att huvudet kännetecknas av gestaltande, formbildande krafter
(Kranich, 2002). Föremålet för formdriften är gestalt (Schiller, 1995), ett begrepp som
innefattar tingens alla formella egenskaper och alla deras förhållande till tankekrafterna.
Formdriften som lever genom förnuftet kräver därför absolut formalitet; allt som är enbart liv
och materia ska bli till form, och alla förändringar och uppenbarelseformer som framträder i
tiden måste komma i samklang och enhet. Att skapa enhet i tiden och förändringarna är att
omfatta hela tidens följd, vilket innebär att upphäva tiden och förändringen. Härigenom höjer
sig människan till idéernas enhet som i sig innefattar hela fenomenvärlden. Och på samma
gång skapas det bestående, absoluta och odelbara i personen och världen. Vidare är detta
element hos människan det aktiva som vill bestämma och skapa sitt objekt; formdriften vill
begripa världen. På så sätt kan människan nå största möjliga självständighet och frihet (ibid).
På samma sätt som hos Schiller utgörs hos Steiner (2002) den andra polen i resonemanget av
tänkandet och huvudpartiet. I den vetenskapsgrund som lagts fram i denna studie har
tänkandet i stort karakteriserats. För att sammanfatta det: tänkandet är enligt Steiner (1986a)
först och främst en högre erfarenhet inom erfarenheten som skapar sammanhang i den
konkreta varseblivningens kaos. Genom begreppen, som är föremål för tänkandet, kan
människan skapa innehåll och djup i världen. Tänkandet är därför världens kärna. Men just
för att tänkandet befinner sig inom all erfarenhet kan det också sammanfoga något som
medvetandet har kluvit; iakttagelse och begrepp (ibid). I tankelivet lever människan
20