Johan Eriksson Jag har maximal moralisk förmåga - WLH

vilde. Om hon fastnar i förnuftets absoluta värld blir hon en principstyrd barbar. En jämvikt
och harmoni mellan de två tillstånden måste skapas, de båda ytterligheterna måste förenas och
upphäva varandra. ”Vågskålarna står alldeles jämt om de är tomma; men de väger också jämt
när de innehåller samma vikter.” (ibid, s 104)
Ken Wilber (2003), nutida amerikansk filosof, befattar sig också med två motsatta element för
att beskriva människan, snarlika dem hos Schiller; en uppåtstigande samt en nedåtgående
kraft. Den nedåtgående kraften är varken rationell eller personlig och hjälper oss att förstå den
synliga, förnimbara guden, eller m a o naturen. Med det rationella jaget och den uppåtstigande
kvalitén frigör sig människan från den sinnliga naturen och skapar djup och mening. Harmoni
skapas inte genom att ensidigt odla den ena eller den andra kraften, eller låta dem strida mot
varandra, utan genom att integrera och förena de båda rörelserna (ibid).
Gerald Häfner (2005-09-25) är ännu en samtida tänkare som beskriver att det ur en dubbelhet
måste födas en tredje komponent. Han baserar sitt resonemang i stort på Schiller och ser att
människan ställer sig med sin uppresta hållning mellan himmel och jord. På så sätt lever hon
också i två världar; den ena är andens och idéernas rike, och den andra är naturens och
materiens domän. Människan kan inte förstå världen och skapa ett gott förhållande till den om
hon enbart befinner sig i det ena eller andra området, utan måste agera bro mellan de båda
världarna och därigenom skapa ett tredje område (Häfner, 2005-09-25).
Kan man nu sammanfatta de tankegångar som hittills har förts fram? Hos Aristoteles är den
goda handlingen en medelväg mellan det som är för lite och det som är för mycket. Rudolf
Steiner lägger till Aristoteles resonemang att medelvägen även består i att varken förlora sig i
världen eller att världen förlorar människan. Schütze talar om en mitt som kan uppnås genom
att varken överskatta eller underskatta det jordiska; och Häfner betonar vikten av att agera bro
mellan himmel och jord. Hos Schiller och Wilber ligger slutligen den goda handlingen,
implicit, i föreningen och/eller jämvikten mellan två ytterligheter. Det är således inte för
djärvt att påstå att den goda handlingen, enligt de nämnda tänkarna, ligger i en sorts medelväg
som skapas genom en syntes av två motsatta poler.
På det här spåret kanske det är möjligt att hitta fram till de källor som vi söker, d v s källorna
till moralisk förmåga. I syntesen mellan två motsatta poler, mitt emellan ytterligheter borde
rimligtvis dessa källor finnas. Därför behövs det nu en mer noggrann utforskning av den rätta
mitten i förhållande till de två ytterligheterna. Kan man för det första se att det i verkligheten
existerar två, eventuellt tre fält i människan? Och hur förhåller sig människan med sina poler i
relation till världen? Häfners måleriska beskrivning (som bygger på en mer detaljerad
redogörelse av Schiller), där människan står mellan himmel och jord, får utgöra utgångspunkt.
Först ska den ”jordiska” polen, d v s den där materia och natur gör sig gällande, undersökas,
sedan den ”himmelska” där ande och idéer lever. Schiller och Steiner är två av de författare
som kanske gått mest på djupet i detta område, varför vi ska följa deras resonemang.
4.2 Liv och form
Den jordiska polen kallar Schiller (1995) för natur och när människan lever enbart i denna del
av verkligheten är hon en naturmänniska. Som naturmänniska lever hon i ett djuriskt sinnligt
tillstånd underkastad sina känslor och böjelser och förnimmer därför endast det närvarande;
alla oändliga möjligheter är inskränkta till ett enda stort nu. Föremålet för den sinnliga driften
19